Caster Semenya

Caster Mokgadi Semenya, född den 7 januari 1991 i Polokwane i Sydafrika, är en sydafrikansk friidrottare som tävlat i medeldistanslöpning. Semenya deltog vid VM för juniorer 2008 på 800 meter men tog sig inte vidare till finalen. Under afrikanska juniormästerskapen 2009 i Bambous, Mauritius vann Semenya både 800 och 1500 meter. 800 meter vann Semenya på tiden 1.56,72, vilket var personligt rekord med nästan fyra sekunder, nytt sydafrikanska rekord samt årsbästa i världen.

Hon vann sedan VM-guld på 800 meter 2009 i Berlin samt silver på samma sträcka vid VM 2011 i Daegu och OS 2012 i London (båda senare uppgraderade till guld). Semenya vann guld på 800 meter vid OS 2016 i Rio de Janeiro.

2009 kontaktade det internationella friidrottsförbundet IAAF det sydafrikanska friidrotts-förbundet om hjälp med att genomföra en utredning om Semenyas kön. IAAF gick ut med informationen om könsutredningen bara några timmar före finalen på 800 meter. Trots kontroversen lyckades Semenya fokusera på finalen och vann guldet på tiden 1.55,45. Tiden var nytt personligt rekord, den snabbaste tiden någon har vunnit ett 800-meterslopp i VM på sedan 1993 samt nästan 2,5 sekunder före silvermedaljören.

Semenya bar Sydafrikas flagga under öppningsceremonin vid OS 2012.

Kontroversen kring Semenya bidrog till att IAAF 2011 begränsade de tillåtna nivåer av testosteron, på grund av hyperandrogenism och förekommer naturligt hos vissa kvinnor. Regeln avvisades dock 2015 av CAS.

Semenya vann guld på 800 meter vid OS 2016 i Rio de Janeiro. 2017 uppgraderades hennes silvermedalj på samma sträcka vid OS 2012 till guld, efter att Marija Savinova stängts av för dopning och fråntagits sina tävlingsresultat från sommaren 2010 till sommaren 2013. Detta inkluderade även Savinovas guldmedalj på sträckan vid VM 2011, varefter den dåvarande tvåan Semenya även tillerkändes segern i den finalen.

Semenya missade VM i Doha 2019 på grund av IAAF:s nya regel som begränsar testo-steronnivånerna hos kvinnliga friidrottare som innebar att friidrottare med för höga nivåer måste medicinera sig för att fortsätta tävla. Något Semenya vägrade med hänvisning till att IAAF tvingar kvinnliga idrottare till ”onödiga och ovälkomna hormonella ingrepp”. Semenya överklagade reglerna till Idrottens skiljedomstol, som i början av maj 2019 gick på IAAF:s linje. Två veckor senare överklagade Sydafrikanska friidrottsförbundet domen till Schweiz federala domstol, som beslutade att tillfälligt upphäva regeln den 3 juni och slog fast att Semenya, tills vidare, var fri att tävla på samtliga distanser. IAAF begärde den 13 juni att regeln skulle återinföras, vilket skedde den 30 juli efter beslut av Schweiz federala domstol sedan domstolen tagit del av IAAF:s argument och godkände deras regler.

I september 2020 förlorade Semenya i Schweiz högsta domstol, efter att ha överklagat tidigare beslut om att dopningklassa hennes (naturligt) höga testosteronnivåer. Detta innebar att hon inte kunde kvalificera sig till 2021 års olympiska spel i Tokyo.

Caster Semenya vann emellertid ett viktigt juridiskt beslut för all kvinnlig idrott den 10 juli 2023 när Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter beslutade att hon diskriminerats av reglerna inom friidrott

Medan den nu 32-åriga Semenya kämpar för att få tävla igen utan begränsningar, kan det fortfarande ta år, om det alls händer. Det är osannolikt att hon skulle kunna få ställa upp redan vid nästa års OS i Paris. Den sydafrikanska idrottarens juridiska utmaning har tagit fem år hittills och det kan ta lika lång tid för processen att rulla tillbaka fallen genom de olika domstolarna.

Tisdagens dom, även om den var betydelsefull och en seger för Semenya, öppnade bara vägen för den schweiziska högsta domstolen att ompröva sitt beslut. Det kan leda till att målet går tillbaka till idrottsdomstolen i Lausanne. Först då kan de regler som upprätthålls av världsbanorganet World Athletics eventuellt tas bort.

I en 4-3 dom av en panel av domare sa den Strasbourg, Frankrike-baserade människorätts-domstolen att “allvarliga frågor” om “giltigheten” av de internationella friidrottsreglerna “lämnades öppna” i Semenyas tidigare utmaning vid idrottsdomstolen CAS. I sitt andra överklagande hade den schweiziska högsta domstolen misslyckats med att svara på “allvarliga farhågor” om diskriminering, sade den europeiska rättighetsdomstolen. “Allvarliga frågor om giltigheten” av testosteronreglerna hade lämnats obesvarade, enligt rättighetsdomstolen, inklusive eventuella biverkningar från hormonbehandlingen idrottare skulle behöva genomgå, svårigheterna med dem att förbli inom reglerna genom att försöka kontrollera deras naturliga hormonnivåer, och “bristen på bevis” för att deras höga naturliga testosteron faktiskt gav dem en fördel ändå.

Den schweiziska regeringen ålades också att betala Semenya 60 000 euro för kostnader och utlägg.

Domen kan i slutändan få återverkningar för andra högprofilerade olympiska sporter som simning, som också har regler som hindrar kvinnliga idrottare med högt naturligt testosteron. Fotboll, världens mest populära sport, ser över sina behörighetsregler för kvinnor och kan sätta gränser för testosteron.

Medan Semenya har varit i centrum för den mycket känslomässiga frågan om könsberättigande inom sport i nästan 15 år och är problemets galjonsfigur, är hon inte den enda löparen som drabbats. Minst tre andra OS-medaljörer har också påverkats av reglerna som sätter gränser för nivån av naturligt testosteron som kvinnliga idrottare kan ha. World Athletics säger att det finns “ett antal” andra elitidrottare som faller under reglerna.

Semenya identifierades som kvinna vid födseln, växte upp som flicka och har blivit juridiskt identifierad som kvinna hela sitt liv. Hon har ett av ett antal tillstånd som medför skillnader i könsutveckling, eller DSD, som orsakar naturligt högt testosteron som är i det typiska manliga området.

Semenya säger att hennes förhöjda testosteron helt enkelt borde betraktas som en genetisk gåva, och kritiker av reglerna har jämfört det med en basketspelares längd eller en simmares långa armar.

Friidrotten har tillämpat regler sedan 2019 som kräver att idrottare som Semenya på konstgjord väg minskar sitt testosteron till under ett specifikt märke, vilket mäts genom mängden testosteron som registreras i deras blod. De kan göra det genom att ta dagliga p-piller, ha hormonblockerande injektioner eller genomgå operation. Om idrottare väljer ett av de två första alternativen, skulle de i praktiken behöva göra det under hela sin karriär för att förbli kvalificerade att tävla regelbundet. Reglerna har gjorts strängare sedan Semenya väckte sin talan vid den europeiska rättighetsdomstolen och idrottare måste nu sänka sin testosteronnivå till ett ännu lägre halter. De uppdaterade bestämmelserna gäller även för alla evenemang och inte bara Semenyas gynnade loppområde mellan 400 meter och en mil, vilket de gjorde tidigare.

Från ett antidoping- och ett etikperspektiv är frågan om Semenyas och hennes likar ett betydande problem, där det inte finns någon lösning som vare sig är enkel eller självklart rättvis. Å ena sidan är det rimligt att alla människor skall få tävla i idrott så som de är skapade – och att kräva att någon skall hormonbehandla sig för att få tävla är orimligt – men å andra sidan vore det konstigt att bedriva tävlingsidrott så att endast de med naturligt kraftigt förhöjda hormonnivåer skall ha möjlighet att vinna (det är ju för att försöka få någon form av rättvisa som man förbjudit hormondoping med testosteron av både män och kvinnor). Man kan emellertid hävda att det inte ses som ”orättvist” att bara små personer kan bli framgångsrika galoppryttare och att endast långa personer kan bli bäst i höjdhopp respektive att riktigt långa personer har fördelar i basket. Att juridiska domstolar ger sig på att försöka reda ut problem av medicinska och etiska karaktärer gör det heller inte mer rätt.