Skall Castor Semenya någonsin få tävla igen

Vecka 17/2025 KOMMER CASTOR SEMENYA NÅGONSIN ATT FÅ TÄVLA IGEN?

Kommer du ihåg Jarmila Kratochvílová? Den var en tjeckiska medeldistanslöparen som var dominerande på 1980-talet men som idag är mest känd för sitt världsrekord på 800 meter (1:53.28), som hon satte 1983 och som i mars 2025 är det äldsta världsrekorden inom friidrotten.

Kratochvílovás anmärkningsvärt snabba tider och hennes atypiska, muskulösa kropps-byggnad gav upphov till rykten om doping. Hon har hävdat sin oskuld, och även om tjeckiska massmedia (Mladá fronta DNES) 2006 hävdade att den hade avslöjat ett dopningsprogram som drevs av Tjeckoslovakiens regering, fanns det då ingen koppling till Kratochvílová trots att hon var sitt lands mest profilerade idrottare. Hon och hennes tränare sedan 20 år tillbaka, Miroslav Kvac, hävdade att det var rigorös träning och höga doser av vitamin B12 som stod för hennes rekord, ett påstående som betvivlades av många med dopingintresse.

De gångna åren med idrottarens utseende oförändrat – minus några kilo muskler – talar klart emot doping (annars hade det förutsatts att hon även i högre ålder fortsätter att dopa sig – hon är idag 74 år).

Om Kratochvílová inte var dopad måste hon ha haft gener som var mycket lämpade för friidrotten – men vad som är känt blev hon aldrig könstestad. Hennes utseende var minst lika manligt som Caster Semenya, men vilka testosteronvärden hon hade vet vi inte. Eftersom hon aldrig blivit belagd med doping, inte blivit könstestad (?) och eftersom vi inte känner hennes testosteronvärden står hennes resultat – inklusive världsrekordet – fast.

Att kvinnor dopade med anabola steroider inte skall få vara med och tävla – vare sig tävla med män eller kvinnor – är allmänt vedertaget. Däremot har det under det senaste decenniet varit mycket diskussion huruvida idrottare som varit män och som efter könsbyte tagit kvinnligt könshormon så att testosteronhalten i blodet minskat till normalkvinnliga nivåer skall få vara med och tävla i den kvinnliga kategorin. Just nu förefaller det som om pendeln svänger – under Trumps inflytande – mot att transkvinnor inte skall få tävla bland cis-kvinnor, men den diskussioner blir mer komplex eftersom det inte bara är medicinska aspekter som avgör utan minst lika mycket politiska.

Det finns emellertid ytterligare en kategori idrottare som diskuterats utan att man kommit till någon ideell lösning: kvinnor med kromosomavvikelser som leder till höga testosteronvärden. På 1990-talet, liksom idag 35 år senare, diskuterades och diskuteras intensivt hur man skall man skall se på kvinnor med medfödda avvikelser som ger förhöjda testosteronhalter och därmed egenskaper som ur idrottssynpunkt devierar från det kvinnliga och mot det manliga, mer kraftfulla och uthålliga hållet. Det blir till ett dilemma – det vill en situation där det inte finns någon logisk lösning – där antingen den enskilda kvinnan med högt testosteron missgynnas eller där alla kvinnor med normala testosteronvärden får drastiskt minskade möjligheter att vinna i flertalet idrottsgrenar.

Avvikelser i sexuell utveckling fick uppmärksamhet inom idrottsvärlden redan vid de olympiska spelen i Berlin 1936, då oro väcktes över det maskulina utseendet hos flera kvinnliga idrottare För att säkerställa att män inte försökte tävla som kvinnor infördes obligatoriska könsverifie-ringar, vilka fortsatte fram till 1990. Under denna tid identifierade könsverifiering flera idrottare med tidigare odiagnostiserad DSD, vilket resulterade i diskvalifikationer från olika tävlingar.

Idag vet man att sällsynta genetiska intersexuella tillstånd, kända som DSD (Disorders of Sex Development), kan leda till kraftigt förhöjda nivåer av cirkulerande testosteron hos kvinnor. När detta kombineras med otydligt kön vid födseln kan individer framstå som underviriliserade män eller viriliserade kvinnor. Detta kan resultera i att idrottare som uppfostrats som och identifierar sig som kvinnor har testosteronnivåer jämförbara med mäns, och som långt överstiger nivåerna hos kvinnor utan DSD (och utan doping).

Viktiga medfödda tillstånd i denna kategori är 46,XY DSD, såsom 5alfa-reduktasbrist, 17beta-hydroxysteroiddehydrogenas typ 3-brist, och androgenokänslighet, samt kongenital binjurebarkshyperplasi (CAH), vilket ockås benämns 46,XX DSD.

Förekomsten av 46,XY DSD i den allmänna populationen uppskattas till 1 av 20 000 födslar. Däremot var prevalensen av detta tillstånd bland kvinnliga idrottare som deltog i ett världs-mästerskap 7 av 1000, vilket är 140 gånger högre. Eftersom både milda och allvarliga former av hyperandrogenism verkar vara särskilt vanliga bland kvinnliga idrottare, är det uppenbart att sådana tillstånd kan förbättra idrottsprestationer och därmed spela en roll i beslutet för kvinnor att delta i tävlingsidrott.

Nya insikter om hyperandrogenism har emellertid generellt lett till en större acceptans av hyperandrogena kvinnor, det vill säga kvinnor med biologiska egenskaper som ofta är mer förknippade med maskulinitet. Med denna nya förståelse för intersexuella tillstånd har argumenten för att eliminera könstester baserade på problematiska mätvärden som testosteron vunnit mark i idrottsvärlden men samtidigt ökat kontroverserna kring det nuvarande systemet med fallbaserade tester.

Man har analyserat resultaten från finalerna i alla VM och OS från 1984-2016, inklusive resultaten från 800 m-finalerna i Diamond Leagues 2016-2018. Exponentiella kurvor anpassades till data för att karakterisera och förutsäga prestation för varje händelse. Sluttiderna för sydafrikanskan Caster Semenya, innan hennes avstängning att tävla år 2009 och efter avstängningen av IAAF:s regler om hyperandrogenism år 2011, visade sig vara 1,24 respektive 1,49 procent snabbare än förväntad prestation i 800 m-finaler. När de jämfördes med resultaten från den andra placerade var skillnaden 0,65 respektive och 2,08 procent.

World Athletics (tidigare IAAF) har adresserat detta för att säkerställa rättvisa tävlingsförhål-landen genom att anta regler för hur idrottare med en “sexuell utvecklingsavvikelse” (DSD) och testosteronnivåer på 5 nmol/L eller högre, samt som är känsliga för androgener. Reglerna anger att dessa kvinnor måste sänka sina testosteronnivåer för att få tävla i vissa löpgrenar. Specifikt gäller detta för löpdistanser mellan 400 meter och en engelsk mil (1609 meter). För att vara tävlingsberättigad i dessa grenars kvinnokategori måste idrottaren:​

Juridiskt erkännas som kvinna eller intersex.​

Sänka sina testosteronnivåer under 5 nmol/L i minst sex månader, exempelvis genom hormonbehandling

Bibehålla dessa lägre nivåer så länge hon vill tävla i de aktuella grenarna.​

Dessa regler trädde i kraft den 1 november 2018 och ersatte tidigare bestämmelser om hyperandrogenism. De har varit föremål för juridiska prövningar, bland annat av Caster Semenya, som hävdat att reglerna är diskriminerande. År 2022 fick Semenya delvis rätt i Europadomstolen, som ansåg att hon diskriminerats på grund av sina naturligt höga testo-steronnivåer. Trots detta kvarstår World Athletics regler, vilket innebär att idrottare som Semenya fortfarande måste sänka sina testosteronnivåer för att få tävla i de specificerade löpgrenarna

Diskussionen är svår gränsande mot omöjlig, men det är påtagligt att framställningarna i massmedia nästan alltid ser det med utgångspunkt från orättvisan mot de kvinnor som har för kvinnor normal testosteronhalt. Men hur ser det ut ur den enskilde idrottarens synvinkel kan illustreras av Caster Semenyas fall.

Hon är född den 7 januari 1991 och växte upp i byn Fairlie i Limpopo-provinsen, en lantlig del av Sydafrika med begränsade resurser. Semenya anges ha varit ett aktivt och atletiskt barn och började springa redan som ung. Hon utvecklade en passion för löpning medan hon lekte med andra barn i byn och beskrivs som en tuff och självständig flicka, som ofta umgicks med pojkar och älskade att tävla. Hon började träna mer seriöst i tonåren.

Semenya mötte tidigt frågor om sitt könsuttryck och sin fysiska framtoning. Hennes kraftfulla kroppsbyggnad och naturliga löpförmåga gjorde att vissa ifrågasatte hennes kön, något som skulle bli en central del av debatten kring hennes karriär senare. Hon deltog första gången internationellt vid VM för juniorer 2008 på 800 meter men tog sig inte vidare till finalen. Vid denna tidpunkt fanns det inga officiella ifrågasättanden om hennes könstillhörighet. Under afrikanska juniormästerskapen 2009 vann Semenya både 800 och 1500 meter. 800 meter vann Semenya på tiden 1.56,72, vilket årsbästa i världen.

Hon vann sedan VM-guld på 800 meter 2009 i Berlin samt silver på samma sträcka vid VM 2011 i Daegu och OS 2012 i London (båda senare uppgraderade till guld). Semenya vann guld på 800 meter vid OS 2016 i Rio de Janeiro.

2009 kontaktade det internationella friidrottsförbundet IAAF det sydafrikanska friidrotts-förbundet om hjälp med att genomföra en utredning om Semenyas kön. IAAF gick ut med informationen om könsutredningen bara några timmar före finalen på 800 meter. Trots kontroversen lyckades Semenya fokusera på finalen och vann guldet på tiden 1.55,45. Tiden var nytt personligt rekord, den snabbaste tiden någon har vunnit ett 800-meterslopp i VM på sedan 1993 samt nästan 2,5 sekunder före silvermedaljören. Det ryktades att testresultatet visade att Semenya hade “yttre genitalier som en kvinna, men inre testiklar i stället för äggstockar och en livmoder,” ett resultat som skulle ha varit konfidentiellt och som IAAF inte bekräftade.

Semenya bar Sydafrikas flagga under öppningsceremonin vid OS 2012.

Kontroversen kring Semenya bidrog till att IAAF 2011 begränsade de tillåtna nivåer av testosteron, på grund av hyperandrogenism och förekommer naturligt hos vissa kvinnor. Regeln avvisades dock 2015 av CAS.

Semenya vann guld på 800 meter vid OS 2016 i Rio de Janeiro. 2017 uppgraderades hennes silvermedalj på samma sträcka vid OS 2012 till guld. Hon missade VM i Doha 2019 på grund av IAAF:s nya regel som begränsar testosteronnivånerna hos kvinnliga friidrottare som innebar att friidrottare med för höga nivåer måste medicinera sig för att fortsätta tävla. Semenya vägrade med hänvisning till att IAAF tvingar kvinnliga idrottare till ”onödiga och ovälkomna hormonella ingrepp”. Semenya överklagade reglerna till Idrottens skiljedomstol, som i början av maj 2019 gick på IAAF:s linje. Två veckor senare över-klagade Sydafrikanska friidrottsförbundet domen till Schweiz federala domstol, som beslutade att tillfälligt upphäva regeln den 3 juni och slog fast att Semenya, tills vidare, var fri att tävla på samtliga distanser. IAAF begärde den 13 juni att regeln skulle återinföras, vilket skedde den 30 juli efter beslut av Schweiz federala domstol sedan domstolen tagit del av IAAF:s argument och godkände deras regler.

I september 2020 förlorade Semenya i Schweiz högsta domstol, efter att ha överklagat tidigare beslut om att dopingklassa hennes (naturligt) höga testosteronnivåer. Detta innebar att hon inte kunde kvalificera sig till 2021 års olympiska spel i Tokyo.

Caster Semenya vann emellertid ett viktigt juridiskt beslut för all kvinnlig idrott den 10 juli 2023 när Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter beslutade att hon diskriminerats av reglerna inom friidrott.

Den senaste domen, även om den var betydelsefull och en seger för Semenya, öppnade bara vägen för den schweiziska högsta domstolen att ompröva sitt beslut. Det kan leda till att målet går tillbaka till CAS i Lausanne. Först då kan de regler som upprätthålls av World Athletics eventuellt tas bort. I domen påpekade den Strasbourg, Frankrike-baserade människorättsdomstolen att “allvarliga frågor” om “giltigheten” av de internationella friidrotts-reglerna “lämnades öppna” i Semenyas tidigare utmaning vid idrottsdomstolen CAS. I sitt andra överklagande hade den schweiziska högsta domstolen misslyckats med att svara på “allvarliga farhågor” om diskriminering, sade den europeiska rättighetsdomstolen. “Allvarliga frågor om giltigheten” av testosteronreglerna hade lämnats obesvarade, enligt rättighets-domstolen, inklusive eventuella biverkningar från hormonbehandlingen idrottare skulle behöva genomgå, svårigheterna med dem att förbli inom reglerna genom att försöka kontrollera deras naturliga hormonnivåer, och “bristen på bevis” för att deras höga naturliga testosteron faktiskt gav dem en fördel ändå. Den schweiziska regeringen ålades också att betala Semenya 60 000 euro för kostnader och utlägg.

Caster Semenya vädjade offentligt den 9 februari 2024 om hjälp för att finansiera sin juridiska strid. Hennes sydafrikanska advokater, som bistår henne pro bono, sa att kostnaden för kommande förhandlingen kunde nå upp till 170 000 euro.

Medan den nu äldre Semenya kämpar för att få tävla igen utan begränsningar, kan det fortfarande ta år, om det alls händer. Hon fick inte ställa upp i OS i Paris och snart är hennes löparkarriär över. Semenya säger att hennes förhöjda testosteron helt enkelt borde betraktas som en genetisk gåva, och kritiker av reglerna har jämfört det med en basketspelares längd eller en simmares långa armar eller breda och stora fötter.

Från ett antidoping- och ett etikperspektiv är frågan om Semenyas och hennes gelikar ett betydande problem, där det inte finns någon lösning som vare sig är enkel eller självklart rättvis. Å ena sidan är det rimligt att alla människor skall få tävla i idrott så som de är skapade – och att kräva att någon skall hormonbehandla sig för att få tävla är orimligt – men å andra sidan vore det konstigt att bedriva tävlingsidrott så att endast de med naturligt kraftigt förhöjda hormonnivåer skall ha möjlighet att vinna (det är ju för att försöka få någon form av rättvisa som man förbjudit hormondoping med testosteron av både män och kvinnor). Man kan emellertid hävda att det inte ses som ”orättvist” att bara små personer kan bli framgångsrika galoppryttare och att endast långa personer kan bli bäst i höjdhopp respektive att riktigt långa personer har fördelar i basket. Att juridiska domstolar ger sig på att försöka reda ut problem av medicinska och etiska karaktärer gör det heller inte mer rätt.

Man kanske avslutningsvis borde ifrågasätt om deltagande i idrott är en ”mänsklig rättighet”? Detta är inte uttryckligen diskuterat i internationella människorättsdokument, men viss vägledning kan man få av tre dokument:

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948)

Artikel 24 fastslår rätten till vila och fritid, vilket inkluderar fritidsaktiviteter såsom idrott.

Artikel 27 betonar rätten att delta i kultur- och samhällsliv, vilket kan inkludera sport.

FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR)

Artikel 12 erkänner rätten till bästa möjliga hälsa, och fysisk aktivitet/idrott betraktas som en del av detta.

UNESCO:s internationella stadga om fysisk utbildning, fysisk aktivitet och sport (1978, reviderad 2015)

Här slås fast att “rätten att delta i fysisk aktivitet och sport är en grundläggande rättighet för alla”.

I praktiken innebär detta att idrott inte är en juridiskt bindande mänsklig rättighet på samma sätt som rätten till liv eller yttrandefrihet, men den betraktas som en viktig del av mänsklig utveckling och jämlikhet. Begränsningar av tillgång till idrott, till exempel på grund av kön, funktionsnedsättning eller social status, kan därför anses bryta mot principer om icke-diskriminering och rättvisa.

Men … inte gör det lättare att besluta om Caster Semenya och hennes medsystrar skall få delta i kvinnliga idrottstävlingar eller inte.