GER DOPING VERKLIGEN EFFEKT 2.1

(Senast reviderad 2024-05-06)

GER DOPING VERKLIGEN EFFEKT

(på världsrekord etc)?

Svenska Antidopingbiblioteket

Innehåll

INTRODUKTION

Finns det en koppling mellan världsrekord och idrott?

Användningen av dopingämnen kan potentiellt leda till förbättringar av prestationen och därmed möjligen bidra till att uppnå nya världsrekord inom idrotten. Doping kan ge idrottare tillfälliga fördelar genom ökad styrka, snabbare återhämtning och förbättrad uthållighet. Detta kan resultera i förbättrade prestationer och eventuella rekord.

Det är dock viktigt att notera att även om doping kan vara en faktor i vissa världsrekord, är det inte den enda avgörande faktorn. Andra faktorer som teknologiska framsteg, förbättrade träningsmetoder, ökad kunskap om idrottsprestation och genetiska variationer bland idrottare kan också spela en betydande roll.

Trots de potentiella kortsiktiga fördelarna med doping, finns det allvarliga konsekvenser för idrottarna och för idrotten som helhet. Doping är i strid med principerna om fair play och rättvis konkurrens och kan leda till förlust av integritet och trovärdighet inom idrotten.

Det finns historiska exempel där doping har kopplats till nya världsrekord inom olika idrotter. Ett av de mest kända exemplen är dopingskandalen som involverar användningen av anabola steroider inom friidrott under 1970-talet och 1980-talet, särskilt inom Östtyskland och Sovjetunionen.

Under denna period använde idrottare ofta doping för att förbättra sina prestationer. Många kvinnliga idrottare från Östtyskland testades positivt för anabola steroider och andra dopingsubstanser. Dessa idrottare uppnådde betydande resultat, inklusive flera världsrekord inom friidrottsevenemang.

Ett annat exempel är cykelsporten, där användningen av prestandaökande substanser har varit utbrett. Många cyklister har testats positivt för doping, och världsrekord inom cykling har påverkats av dopingskandaler.

Dessa exempel illustrerar det komplexa förhållandet mellan doping och idrottens prestationer. Samtidigt är det viktigt att påpeka att inte alla världsrekord är resultatet av doping, och många idrottare har presterat på högsta nivå genom hårt arbete, talang och dedikation utan att använda otillåtna substanser. Dopingskontroller och antidopingprogram har införts för att skydda idrottens integritet och säkerställa en rättvis konkurrens.

Avseende svårigheter att avfärda dopingrykten: Jarmila Kratochvílová

Jarmila Kratochvílová född 26 januari 1951 i Golčův Jeníkov i dåvarande Tjeckoslovakien, är en tjeckisk före detta friidrottare som tävlade för Tjeckoslovakien. Hon har fortfarande (2024) ett av de där ohotade världsrekorden i friidrott, på 800 meter. Kratochvílová var 32 år när hon slog världsrekordet och när hon vann sina VM-guld.

Hon tas ofta upp som exempel på diskussionen kring doping och hur faktalös diskussion kan snedvrida det allmänna förtroendet för tävlingsidrott och för antidoping.

Kratochvílová räknas som en av tidernas bästa medeldistanslöpare, även om hennes resultat är starkt ifrågasatta då många menar att de är ett resultat av doping eller att hon har någon kromosomrubbning som gjort henne mer manlig än hennes medtävlare. Själv har hon alltid nekat till alla anklagelser och det finns inga positiva dopingprov eller andra indicier på att hon dopat sig. Hon har förklarat sitt världsrekord med att hon tränade hårt. ”Det allmänna (helt obekräftade) ryktet” baseras på är henne fantastiska världsrekord och att hennes utseende tycks manligt.

Det var på distansen 400 meter som Jarmila Kratochvílová hade flest framgångar i, om man bortser från världsrekordet. Kratochvílovás genombrott kom vid inomhus EM 1979 där hon blev silvermedaljör på 400 meter på tiden 51,81 slagen av Storbritanniens Verona Elder. Kratochvílová deltog vid Olympiska sommarspelen 1980 i Moskva där hon slutade på andra plats på 400 meter med tiden 49,46, slagen av Östtysklands Marita Koch som vann på det nya Olympiska rekordet 48,88. Under 1981 vann hon EM inomhus på tiden 50,07. Samma år utomhus sprang hon för första gången under 49 sekunder utomhus på 400 meter när sprang på 48,61 vid tävlingar i Rom. En hundradel från Kochs dåvarande världsrekord. 1982 började hon året med att vinna guld på 400 meter inomhus vid EM i Milano på tiden 49,59 vilket då var ett nytt världsrekord inomhus. Utomhus samma år deltog hon vid EM i Aten där hon blev silvermedaljör på 400 meter efter Koch. I finalen sprang Kratochvílová på 48,85 emellertid noterade Koch ett nytt världsrekord när hon noterade 48,16. Koch och Kratochvílová är fortfarande (2024) de enda kvinnorna som har brutit 48-sekundersbarriären i ett 400-meters lopp utomhus. Vid samma mästerskap deltog Kratochvílová i det tjeckoslovakiska lag som sprang 4 x 400 meter där det blev silver efter Östtyskland.

Hon tävlade med DDR:s Marita Koch om att vara världens främsta på distansen och det är Koch som fortfarande innehar världsrekordet och som också vann OS i Moskva 1980. 1983 var hennes absolut mest framgångsrika år. Inför VM 1983 i Helsingfors valde hon att dubblera och springa både 400 meter och 800 meter och hon vann guld på båda distanserna. Segertiderna i båda loppen var smått osannolika. På 400 meter vann hon på tiden 47,99 vilket var ett nytt världsrekord. och på 800 meter på tiden 1.54,68. Dessutom blev det silver i långa stafetten på 4 × 400 meter där Östtyskland vann (Marita Koch gav det östtyska laget ett stort försprång inför sista växlingen, Kratochvilová växlade som trea och hämtade in nästan hela försprånget).

Hon satte världsrekord på 800 meter i München samma år. Det rekord hon slog var Nadezjda Olizarenkos från OS i Moskva 1980 och som vid det tillfället ansågs helt omöjligt. 800-meter sprang hon normalt inte, men hon var skadad och ställde upp på 800 istället för 200 meter och satte världsrekord. Och det rekordet står sig än. Olizarenkos var länge världens näst snabbaste genom tiderna. Kratochvílová var en sen utvecklare och bröt inte 53 sekunder på 400 meter förrän hon var 27, och hon var 32 när hon satte sina världsrekord

Hon var som starkast inför OS i Los Angeles 1984 och skulle ta OS-guld var det tänkt. Men sen kom Sovjetunionens bojkott och hela östblocket (minus Rumänien) följde med. Det blev inget OS för Kratochvílová och då avslutade hon sin elitkarriär.

Personbästa

100 meter: 11,09 satt i Bratislava 1981. Tiden är fortfarande tjeckiskt rekord på 100 meter

200 meter: 21,97 satt i Bratislava 1981. Tiden gör henne till den 36:e bästa genom alla tider

400 meter: 47,99 satt i VM i Helsingfors 1983. Tiden är den näst bästa någonsin efter Marita Kochs 47,60.

800 meter: 1.53,28, satt i München 1983, gäller fortfarande (2018[7]) som världsrekord.

Hennes anmärkningsvärt snabba tider och hennes atypiska kroppsbyggnad gav upphov till rykten om illegal droganvändning. Kratochvílová har vidhållit sin oskuld, och även om Pragtidningen Mladá fronta DNES 2006 påstod sig ha avslöjat ett dopingprogram som drevs av Tjeckoslovakiens regering, fanns det ingen koppling till Kratochvílová trots att hon var sitt lands högst profilerade idrottare. Hon och hennes tränare under 20 år, Miroslav Kvac, hävdar att det var rigorös träning och höga doser av vitamin B12 som står för hennes rekord, ett påstående som behandlats med skepsis av flera antidopingsaktivister. 2017 kritiserade hon ett förslag från European Athletics att ta bort misstankar om droganvändning genom att ogiltigförklara alla världsrekord som satts före 2005.

Efter tävlingskarriären har fortsatt som tränare i friidrott och när hon intervjuas vid 70 års ålder tränar hon fortfarande ungdomar i löpning – och sig själv. Hon har fortsatt att bo ensam i en lantlig miljö. Hon har inga barn.

Kratochvílová har satt ett fantastiskt världsrekord men hon kan aldrig tvätta bort misstanken om att hon var dopad när hon satte rekordet – och de som anklagat henne att han en manlig hormonprofil kommer heller aldrig att kunna bevisa det.

VÄRLDSREKORD OCH ELITRESULTAT RELATERADE TILL DOPING

Doping och världsrekord i friidrott – några vetenskapliga nedslag

Av och till uppkommer frågor om världsrekord i friidrott – som ju alltid är mätbara – har tillkommit genom doping eller inte. Om det rör sig om nya rekord är vi rimligen skyldiga att titta på de dopingtester som gjorts i samband med rekorden, och då blir de ju inte godkända om dopingtestet visar något otillåtet.

Ett mer övergripande synsätt är att se frågan ur ett mer statistiskt/vetenskapligt perspektiv. Jag har här samlat ett antal sådana artiklar, vilka inte är nya men där sammanställningen som sådan är ny. Till och att börja med kan man konstatera att eftersom människans anatomi och fysiologi är väl känd liksom variationerna från minimalt till maximalt, kan man med rimlig säkerhet räkna ut värden för två, tre eller flera standarddeviationers maximal-värden. Det finns ett mycket stort antal studier som presenterar data för exempelvis de bästa långlöparna, cyklisterna, roddarna och längdåkarna i skidor. Man vet att V̇O2max värdena i manlig skidåkning måste ligga på minst 7.5 och för roddare på minst 7.0 L/min för att de skall kunna hävda sig i eliten. För skidåkare, cyklister och löpare innebär det cirka 90 mL/kg/min. För kvinnor strax under 5.0 L/min för roddare och 80 mL/kg/min för skidåkare och löpare. Extremt starka män har nått 85 W/kg i “countermovement jump (CMJ)” och cirka 36 W/kg i sprintlöpning, cykling och rodd. För kvinnor 70 W/kg respektive 30 W/kg. I princip kan man sedan säga världsrekord att sätts av den som

har bäst fysiska förutsättningar (genetiskt)

tränat bäst (inte mest)

har bäst teknik

har rätt förutsättningar psykologiskt och sociologiskt

har rätt ekonomiska förutsättning och bor i rätt samhällssystem

I en kvantitativ studie gjordes av resultaten i nio olika friidrottsgrenar (100, 400, 1500, 10,000 m, maraton, längdhopp, höjdhopp, kula och spjut) 1900-2007 var den relativa ökningen större för kvinnor än för män, nästan dubbelt så stor i visa discipliner. Ökningarna var störst i kula och spjut, både för kvinnor och män. I löpningen var relativa förbättringen större ju fler meter som sprangs. En linjär förbättring av resultaten över tiden fram till dess en nivå på senare år nåtts i flera grenar.

På 100 och 200 meter sprint för män har det under senaste decenniet varit en ytterligare sänkning av världsrekordtiderna. Detta kan tillskrivas en enda person, Usain Bolt, som underskred tidigare världsrekord flera gånger 2008 och 2009. Tekniskt har experter tillskrivet hans överlägsenhet med hans längd (längre steglängd med mindre inbromsning) och “muskelmjukhet” som gav en ökning av den mekaniska effekten. Han är emellertid en “extreme outlier” enligt samma experter.

I en statistisk studie av de bästa resultaten hos eliten på 100 meter 1980-2011 (eliten definierades som de män som sprang på 9,98 sekunder eller bättre och kvinnor bättre än 11,0). Löparna delades in i ”dopade” (17 män och 14 kvinnor) – baserat på bekännelser eller avstängningar på grund av doping – och ”icke-dopade” (46 män och 55 kvinnor). Det kunde inte påvisas några skillnader i resultat mellan grupperna. En möjlighet är naturligtvis att det bland de som angavs som ”icke-dopade” fanns så många som dopat sig att skillnaderna mellan grupperna försvann.

I en studie av 100-meterslöpande mäns viktutveckling under en 30-årsperiod visade sig OS-vinnarna i genomsnitt (när de vann) väga 86,4 kg mot övriga finalisters 77,2 kg. De hade således en större muskelmassa, men om det berodde på anabola steroider eller inte kan inte viss i en sådan studie.

I ytterligare en studie analyserades de 40 bästa tiderna för varje år på 5000 m, 10 000 m och maraton för män från 1980 till 2013. Man såg en kontinuerlig förbättring fram till en bästa period kring 2005. År 2014 gällde världsrekordet för 5000 meter från 2004 och världsrekordet på 10 000 meter från 2005. Antalet löpare som klarade OS-kvalifikationsgränsen för olympiaden 2012 minskade liksom antalet löpare som per år sprungit maraton fortare än 2 timmar och 10 minuter. Sammanfattningsvis stannade utvecklingen för 5000 meter av kring år 2000, medan de längre sträckorna förbättrats något också efter denna tidpunkt. Högsta hastigheterna för 5000 och 10 000 meter har dock aldrig egentligen minskat.

I nästa studie analyserades de 25 bästa resultaten från 1948 till och med 2012 i löpning. Resultaten hade under denna tid ökat från indexet 100 till mellan 110.5 och 146.7 (100 m och maraton för män). Bakomliggande sociala förhållanden bedömdes svara för huvudparten av förbättringarna (16.2 till 46.7 ökning av index) medan tillkomst av fler afrikanska löpare svarade för en mindre förbättringsandel (3.6 till 9.3). En 4-års vågrörelse av resultaten hänfördes till påverkan av de Olympiska Spelen (±0.2 till ±0.6). Resultaten försämrades när dopingtesterna infördes (-0.9 till -3.9), när WADA blev aktivt (-0.5 till -2.5) och när vistelserapporteringen kom till stånd (-0.6 to -2.5).

I nästa studie analyserades resultaten för de 20 bästa löparna 2006-2011. Resultaten över tid för 100 meter för män visar en signifikant nedgång med 0,1 sekunder mellan 2006 och 2011 (effektstorlek 0,95). Skillnaden var ungefär lika stor för 200 meter för män, medan 100 och 200 meter för kvinnor hade en mindre nedgång eller ingen nedgång alls. Det påvisades däremot en signifikant resultatökning 1991-1996 (då erytropoietin introducerades) för mäns 5000 meter.

För kulstötning studerades de 25 bästa resultaten vart år under 100 år. Männens resultat har utvecklats gradvis och tämligen långsamt medan kvinnornas resultatförbättring varit snabbare och större. Resultaten blev bättre fram till mitten av 1980-talet varefter förbättringen planat ut eller att resultaten till och med försämrats något. Toppen på resultaten runt 1985 var mer tydlig för kvinnor än för män. Både under första och andra världskrigen försämrades resultaten. Om de matematiska modellerna om fortsatta ökningar av kulstötningslängden varit rätt skulle – utan doping – resultaten kunna förbättras betydligt, men med nuvarande ökningstakt skulle 99,9 procent av ett fysiologiskt maximum inte uppnås förrän år 2167 för män och 2183 för kvinnor. Om man teoretisk bortser från luftmotståndet och kan få kulan att propellra borde männens maximala världsrekord då ligga på 26,68 meter och kvinnornas på 48,42 meter.

Ser man i stället på kvinnliga spjutkastning är världsrekordet på 76,80 meter är från 1988. Trots ökade prispengar, bättre träningsmodeller och andra positiva förändringar så har det längsta kastet de senaste 10 åren (skrivet 2017) stannat på 68,29 meter. En minskning med 12,5 procent jämfört med världsrekordet – en procentuell skillnad som i friidrotts-sammanhang i elitklass är mycket stor. Liknande siffror att hämta från även de flesta andra kraftidrottsgrenar för kvinnor avseende topp-10-prestationer.

Utöver ovanstående friidrottsgrenar finns det några andra studier. En gäller baseball där det fans en period då doping var både tillåtet och en ”normal” del av idrottsgrenen. Steroid-perioden 1993-2002 jämfördes med en period innan (1973-1982) och perioden efter (2003-2012) förelåg en statistiskt säkerställd ökning i antalet ”home runs” i the American League (AL), National League (NL) och totalt i MLB.

I cykling undersöktes hastigheten Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España (inkluderande Lance Armstrongs vinstår). Under alla erytopoietinåren var hastigheterna i de tre loppen väsentligen lika. Sedan studerades hastigheterna över hela tävlingen för den som kom femma i de olika loppen under tiden 1990-2009. Hastighetsökningen var 0,16 km/timme under tiden 1990-2004 men under 2005-2009 0,22 km/tim. Tidsmässigt sammanföll minskningen av ökningen av resultaten tydligt med införandet av dopingtester utanför de direkta tävlingarna kring slutet av 1980-talet, enandet av Tyskland 1990 och Sovjetunionens fall 1991.

Utvecklingen av internationella idrottsresultat under antidopingeran

Doping har blivit en central och komplex fråga inom idrottsvärlden, vilken förtjänar allvarligt övervägande eftersom idrottsvetenskapare fortfarande strävar efter att förstå hur och varför det sker, samt hur det kan förebyggas. Sensationella avslöjanden av enskilda dopade i massmedia återspeglar allvaret i en oroande situation som påverkar de flesta idrottsgrenar.

Fall av doping äventyrar trovärdigheten avseende idrottsprestationer, och segrare som lyfts fram i massmedia blir ifrågasatta och kontroversiella. Numera verkar vissa idrottsgrenar ha lyckats överskrida tänkta mänskliga gränser, ibland baserat på att ha passerat de legala gränserna. De ekonomiska intressena, trycket att uppnå bättre resultat, mediebevakningen av idrottstävlingar och, inte minst, den mänskliga naturen kan förklara delar av detta fenomen.

Det är tydligt att inom vissa discipliner, som friidrott eller cykling, kan mänsklig prestation inte förbättras i all oändlighet. Idag handlar idrott inte längre bara om idrott; eftersom idrott har blivit en industri, en affär, en anledning till politisk eller nationell stolthet, och dessa företeelser kan leda till att det anses ”rätt” att bryta mot regler för att vinna. Ibland tror sannolikt vissa idrottare, med ett nätverk av specialister bakom sig eller på egen hand, “att antidopingen inte kommer att fånga just mig”, och idrottssponsorer, reklamkontrakt och pengar gör dopingrisker värda att tas. Även risker för den egna hälsan (ibland med oåterkalleliga konsekvenser) spelar då inte längre någon roll.

Hur tjänar en idrottare mycket pengar? Från en viktig tävling och från sponsorer. Varifrån får arrangörer av idrottsevenemang betydande prispengar? Från sponsorer. Varför ger sponsorer betydande belopp i priser? För publicitet och för att associeras med en förstklassig idrottshändelse där de bästa idrottarna deltar. Vem tittar på en förstklassig idrottshändelse? Alla. Samma allmänhet som inte längre kommer att titta på idrott om inte idrottarna längre erbjuder nödvändig underhållning. Idrottarna idag kan i vissa avseenden liknas vid gladiatorerna från antikens Rom. Om människor gillar evenemanget i den moderna arenan säkerställs den kommersiella framgången för idrottsevenemanget och sponsorer är nöjda och kommer att finansiera framtida evenemang, vilket ger medel för arrangörerna att erbjuda betydande priser till idrottarna.

Dopingsfenomenet inom idrotten ökar och diversifieras, liksom de droger som används för doping. Det pågår en ständig kapplöpning mellan de som uppfinner nya dopingsmetoder och organisationer som söker mer effektiva metoder för att upptäcka fuskare. Tyvärr är de i den första kategorin oftast ett steg före de senare.

Förbättring av vetenskapliga metoder för att upptäcka förbjudna dopingpreparat är självklart en nödvändighet men också en utmaning. Strängare lagstiftning med myndigheters medverkan krävs för att förhindra spridning, marknadsföring och användning av sådana substanser. Beslutsamma åtgärder krävs för att återställa fair play inom hela idrottsindustrin och sist men inte minst, etik och fair play-utbildning för unga idrottare

Enskilda idrottare riskerar att stämplas som fuskare genom ryktesspridning om doping, kanske till och med enbart för att de presterat oväntat bra – rykten som är svåra att motbevisa. Å andra sidan, när man undersöker stora datamängder kan den indirekta bevisningen för en hel population ibland starkt tal för att en enskild faktor (exempelvis doping) starkt talat för att idrottsresultaten påverkats. De statistiska sambanden kan vara för starka för att avfärdas, samtidigt som statistiska samvariationer inte är det samma som bevis. Att hitta balansen mellan välgrundade misstankar och allmän ryktesspridning är inte lätt, men genom att jämföra uppgifter från en rad olika källor kan man komma en bit på väg.

Analys av trender för idrottsresultat som indicier för förekomst av doping

Det är så väl dokumenterat att idrottsresultaten har förbättrats sedan starten av de moderna olympiska spelen 1896 att ett sådant uttalande kan tyckas vara en truism. Många faktorer har tillskrivits denna förbättring, inklusive förändringar i befolkningens storlek (om basen av pyramiden blir större kan också toppen bli högre) och friskhet, den ekonomiska utvecklingen, globalisering, teknologiska ingrepp och användning av modern träningslära. En märkbar, men hittills utmanande, faktor att bedöma är inflytandet av prestationshöjande läkemedel – doping – främst på grund av osäkerhet om graden och arten av deras (hemliga) användning inom elitidrottprogram och i vilken grad de bidrar till prestationsökning hos maximalt respek-tive submaximalt tränade. Bevis tyder på att systematiska dopingprogram genomfördes av östblocksländer, liksom i USA, under perioden 1950-talet till 1980-talet, i främst olika styrkeidrotter. Idrottare har påståtts ordineras olika läkemedel (ibland utan deras kännedom), som anabola steroider och andra hormoner, för att öka muskelmassan och därigenom idrottarnas prestation. Förbättrade prestationer i form av resultat och rekord av dessa program kan observeras i grafer som visar en gradvis förbättring, men mer spännande är prestationskurvor som visar en oväntad trend och toppar på 1980-talet, innan de sjunker tillbaka till dagens nivå om man samtidigt kan koppla detta till olika grader av doping.

Användningen av informationsteknologi inom idrotten har ökat avsevärt under de senaste åren. Sådana data har potentialen att påverka idrottsprestationen avsevärt och även dess relaterade vetenskaper. Till exempel ger den retrospektiva analysen av idrottsprestationsdata möjlighet att identifiera effekterna av olika teknologiska framsteg och regeländringar på världsrekordprestationer inom idrotter som spjutkastning (+95 % över 76 år), stavhopp (+86 % på 94 år) och 1-timmars cykling (+221 % på 111 år). På liknande sätt kan sådana longitudinella dataanalyser vara användbar ur ett anti-dopingsperspektiv. I detta sammanhang har det tidigare visats att de årliga världsrekordprestationerna ökar med uppkomsten av nya potenta dopingsmedel, såsom anabola steroider och erytropoietin.

Elitresultat i löpning över tiden

De lättaste idrottsgrenarna att analysera avseende dopingens inverkan på elitresultaten är löpgrenar, dels eftersom resultaten är dokumenterade under långa tider, dels eftersom de anges som diskreta variabler som lämpar sig väl för statistiska bearbetningar (mätbara, diskreta prestandamått som tid, längd och höjd är alltid lättast att använda). På populationsnivå är de mest lämpliga idrotter att undersöka de som har en stor global deltagarbas (många idrottare) och där en systematisk global dopingkontroll förelegat under längre tid och som gör att man kan skilja ett “före” versus ett “efter” scenarium. En sport som lämpar sig för indirekt analys är friidrott (löpning, kast och hopp), vilket ger något korrelativt att tänka på.

Faktorer som inverkan på världsrekord i löpning 1948-2012

Modeller som presenterats för att förklara prestationstrender inom olika sporter har använt olika tillväxtfunktioner med syftet att kvantifiera påverkande faktorer och så småningom förutsäga gränserna för mänskliga förmågor. Detta är möjligt genom exempelvis användning av ett prestationsförbättringsindex baserat på de årliga topp 25-prestationerna. I en undersökning sattes index till 100 år 1948 och visade att det år 2012 hade ökat i löpning till mellan 110,5 och 146,7 (herrarnas 100 m och maraton) procent av utgångsvärdet. Underliggande globala effekter svarade för majoriteten av alla förbättringar (16,2 till 46,7 %), med mindre påverkan som kunde tillskrivas en tillströmning av afrikanska löpare (3,6 till 9,3 %) och en 4-årig oscillation som uppstod till följd av olympiska spel (±0,2 till ±0,6 %). Prestanda minskade å andra sidan med införandet av obligatorisk, slumpmässig dopingtestning (-0,9 till -3,9 %), tillkomst av WADA (-0,5 till -2,5 %) och helt automatiserad tidtagning (-0,6 till -2,5 %).

100 meter i Olympiska spel

Tidsserier som visar genomsnittet av de 20 bästa idrottarna i världen analyserades med hjälp av polynomiska splinefunktioner och rullande medelvärden. Utmärkande förändringar i prestation över tid analyserades statistiskt med Welch’s t-test och med Cohen’s effektmått. För validering visades med exempel att analysen kan indikera effekten av införandet dopingstest på damernas kulstötning samt effekterna av marknads-introduktionen av erytropoietin (EPO) och införandet av erytropoietin och kontinuerlig erytropoietin-receptoraktiverare (CERA) tester på de 20 bästa manliga prestationerna på 5000 m.

Tidsserieanalysen för 100 m män visar en mycket signifikant minskning med över 0,1 s från 2006 till 2011 med en effektstorlek på 0,952 (motsvarande en stor effekt). Detta är ungefär hälften av effektstorleken som kan hittas för utvecklingen av 5000 m-prestationen under införandet av erytropoietin mellan 1991 och 1996. Medan herrarnas 200 m löpning visar en liknande utveckling, visar kvinnornas 100 m och 200 m löpning endast några mindre avvikelser.

Långdistanslöpning 1980-2013

Långdistanslöpning eliminerar många av svårigheterna att jämföra över tid eftersom banorna och loppen är desamma från år till år. De stora cykeltävlingarna, de så kallade “Grand Tours,” har visat en avmattning av prestationer under det senaste decenniet. Detta har tolkats som indirekt bevis på att nya antidopingsstrategier har minskat användningen av prestations-höjande substanser, snarare än att cyklisterna varit sämre tränade eller haft lägre ambitions-nivå. För att undersöka denna idé under mer kontrollerade förhållanden, vilket man finner anseende långdistanslöpning, analyserades hastighetstrenderna för världsklasslöpare på 5000 m, 10 000 m och maraton för män från 1980 till 2013. Man hämtade omfattande data från International Association of Athletics Federations, Association of Road Racing Statisticians och Track and Field All-time Performances data-baswebbplatser. De 40 bästa prestationerna i varje gren och år valdes ut för regressions-analys. För de tre distanserna noterades kumulativa prestationsförbättringar på 1990-talet fram till mitten av 2000-talet. Efter topphastighetsåren i mitten av 2000-talet har det varit begränsad förbättring på 5000 m och 10 000 m, och världsrekord som sattes under den tiden står fortfarande, vilket markerar den längsta perioden mellan nya rekord sedan början av 1940-talet. Världsrekordet för 5000 m sattes år 2004, medan världsrekordet för 10 000 m sattes år 2005; dessa rekord står sig fortfarande, vilket är den längsta pausen mellan världsrekord sedan 1940-talet.

Antalet idrottare under kvalificeringsgränsen för OS 2012 på 5000 m och 10 000 m verkar också ha stabiliserats sedan mitten av 2000-talet. På liknande sätt har antalet idrottare som springer maraton under 2 timmar och 10 minuter också stabiliserats. 2 timmar och 10 minuter valdes som en jämförbar standard för maraton eftersom den tiden anses generellt vara likvärdig eller något långsammare än A-standarden för kortare distanser enligt olika empiriska poängtabeller, poängsystem och tidsomvandlingsprogram. Dessutom förklarade året ensamt en stor del av variationen i hastighetstrenderna.

I linje med dessa övergripande modelluppskattningar hade 5000 m och 10 000 m signifikanta hastighetsökningar på 1990-talet medan maraton visade en ökning under hela tre årtionden. Särskilt 5000 m-hastighetstrenden planade ut från början av 2000-talet. Maraton- och 10 000 m-tider visar inte detta som en lika tydlig tendens. För 5000 m och 10 000 m finns en tydlig ökning av topprestationen från 1995 till slutet av 2010. Maraton visar emellertid ingen avmattning av den ökande hastigheten under den studerade perioden, och den relativa hastigheten för den snabbaste årliga tiden verkar inte vara en avvikelse. Grad av vilken de snabbaste tiderna var relativt snabba (jämfört med andra år) observerades under 2000-talet för 5000 m och 10 000 m. Regressionsanalyserna stödde dessa resultat som visade att de snabbaste relativa tiderna för 5000 m och 10 000 m varierade obetydligt under perioden. Även om hastighetstrenderna för 5000 m och 10 000 m ligger i linje med dem som ses i elitcykel-tävlingar, gör dock maratonstrenderna det inte.

Hastighets- och prestationstrenderna för de bästa 5000 m- och 10 000 m-löparna på bana visar på en period av ökad hastighet bland de snabbaste löparna fram till mitten av 2000-talet med en avmattning av hastigheten i antingen alla (5000 m) eller de snabbaste prestationerna (10 000 m) efter denna tidsperiod. För maraton visar alla indikatorer på hastighet en nästan linjär ökning i hastighet med ett ökat antal elitsprestationer under de tre årtionden som analyserats.

Resultaten från tidsserieanalysen avslöjar en trend med minskad tid inom kortdistanslöpning för män som började runt 2005/2006. Inom 100 m genomgick elitidrottare en stor effekt (0,952) under de senaste fem åren, vilket tydligt visas av båda metoderna: spline och glidande medelvärde. De senaste sex åren över 200 m medförde en effektstorlek på 0,481. Inom damernas friidrottssprint är en effekt också märkbar över 100 m. Men det glidande medelvärdet är på samma nivå i början och slutet av den betraktade perioden och över 200 m finns ingen effekt som är märkbar efter 2004. Dessa tydliga utvecklingar kan diskuteras som att vara kopplade till doping, men det är viktigt att nämna förekomsten av andra möjliga eller ytterligare förklaringar.

När man analyserar herrarnas 100 m-prestation på olympisk nivå visar sig vinnarna (genomsnitt 86,36 kg) överträffat resten av finalisterna (77,72 kg) under de senaste trettio åren. Detta fenomen är också konsekvent när man jämför medaljvinnarna (80,45 kg) mot icke-medaljvinnarna. Det har således skett statistiskt signifikanta förbättringar under det senaste kvartsseklet inom elitprestationer på 100 m, både för män och kvinnor. En separat enkelriktad ANOVA jämförde tider för 100 m-finalen för män och kvinnor från olympiska spelen under de senaste 20 åren med Bonferroni-post hoc-analys vid behov. Det fanns betydande skillnader observerade för män och kvinnor. Post hoc-analys visade att herrarnas tider från 2012 var signifikant lägre än 1992 och 2000; med 2008 också lägre än 1992. Damernas tider från 2012 var lägre jämfört med 2000. Detta gäller inte bara medaljvinnarna i olympiska spelen, utan också deltagarna i finalerna som helhet.

Det anses att de anmärkningsvärda förbättringarna som observerades på 100 och 200 m i huvudsak beror på en enda idrottsmans prestation, Usain Bolt, som upprepade gånger bröt världsrekordet på dessa sprintdiscipliner år 2008 och 2009 genom att sänka gränserna med betydande koefficienter på 0,984 respektive 0,993. Eftersom den dramatiska nedgången av polynomlinjerna i stort sett beror på en idrottsmans prestation kan den inte tillskrivas en hel grupp idrottare. Detta fenomen har nyligen definierats som Usain Bolt-effekten och har tillskrivits längd och minskad styvhet som en följd av ökad markkontaktstid och lägre stegfrekvens, vilket båda resulterar i en fördel i relativ kraftutveckling och mekanisk effektivitet. Detta skulle inte stödja teorin om förbättring genom doping, utan snarare den välkända möjligheten till “extrema avvikelser” som sällan förekommer i en normal fördelning av idrottare och kan märkbart förklara en förbättring i rekord.

En andra viktig aspekt är att Usain Bolt, idrottaren som dramatiskt har förbättrat både 100 och 200 m världsrekord, aldrig har testats positivt under anti-dopingkontroller, vare sig inom- eller utanför tävling, av några antidopingsmyndigheter. Tills motsatt bevis kan presenteras är detta den enda pålitliga bevis vi har för att världsrekorden slogs av en ärlig idrottare.

Resultat vid kvinnlig långdistanslöpning

Det är ett faktum att kvinnor har lägre naturliga grundnivåer av androgena hormoner jämfört med män och de borde därför faktiskt kunna dra relativt mer nytta av androgena steroid-interventioner relaterade till muskeltillväxt. Det är därför intressant att undersöka de 15 OS-grenarna i kvinnlig löpning och notera att 13 av världsrekorden har satts under eller före 1988. Vad som då är fascinerande är att oannonserade dopingskontroller endast började år 1988, vilket skulle innebära omedelbar avskräckning på grund av ökad risk för doping (att bli avslöjad). Ytterligare korrelerande bevis på en förskjutning i dopingspraxis är den absolut massiva nedgången i damernas prestationer i friidrottslopp med fokus på snabbhet/styrka sedan slutet av 1980-talet.

Elitresultat i cykel över tiden

Om nyliga förbättringar i idrottsprestation har drivits av doping borde detta kunna avspegla sig genom att prestationerna i idrottsgrenar där man misstänker att doping är vanlig blir stabilare eller minskar när striktare antidoping tillämpas. I nyligen genomförda analyser av stora cykeltävlingar, inklusive Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta A España, har exempelvis den genomsnittliga hastigheten stabiliserats eller minskat sedan införandet av förbättrade tekniker för att upptäcka användningen av exogent eytropoietin år 2005. Analyserna av cykelsporten påverkas dock också av varierande tävlingssträckor, nya areodynamiska cyklar och årliga förändringar i banor och väder – men dopingen och avsaknad av doping och dess sidoverkningar tycks vara den kanske viktigaste faktorn.

De massiva dopingsprogram som avslöjats inom professionell cykelsport antyder att cyklisternas prestationer, som uppnåddes under den kontroversiella “Epo-eran” (efter 1990), var överlägsna jämfört med vad deras föregångare presterade. Dessa prestationer undersöktes genom att utföra sex historiska studier som alla granskade arkivposter över vinnande cyklisters etapplopps- och tempoprestationer som demonstrerades i de tre europeiska Grand Tours (Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España; 1903-2013), inklusive Lance Armstrongs segrar. Resultaten visade att alla cyklisters segrar under epo-åren inte utgör något undantag från den variation i hastighetsutveckling som observerats i de tre loppen över tiden, och ingen av deras prestationer visade sig vara extremfall. Detta gäller också för Armstrongs prestationer. Dessa resultat överensstämmer med resultaten av en metaanalys av erytropoietinstudier som redovisats, vilket indikerar att de ergogena effekterna av erytropoietin och bloddoping på cyklisternas aeroba prestationer och relaterade cykelhastigheter är överskattade. Avslutningsvis hävdades att iakttagelserna gör det ”överlägsna prestationer” antagandet osäkert. Man bör inse att argument som används i samtida diskussioner om effekterna av doping inom cykelsport ofta involverar psykologiska fördomar, falska resonemang och påhitt.

Resultaten av två studier som undersökte de tre stora europeiska etapploppens historik tycks däremot stödja antagandet om överlägsna prestationer. Man undersökte genomsnittliga km/h-prestationer för cyklister som placerade sig femma i den totala ställningen i de tre touren under perioden 1990-2009. Det rapporterades att mellan 1990 och 2004 ökade cyklisternas hastighet med 0,16 km/h per år, och man observerade en minskning i hastighet med 0,22 km/h per år efter 2004. Man analyserade också genomsnittliga km/h-prestationer för cyklister som nådde de tio första platserna i den slutliga ställningen i elva europeiska lopp från 1892 till 2008, vilket inkluderade alla kända endagsklassiker samt de tre stora etapp-loppen. Man fann att i förhållande till före-erytropoietin-åren (1946–1992) visade cyklisternas prestationer under erytropoietin-åren (1993–2008) en signifikant förbättring av km/h med 6,4 procent. Slutligen kan 2-10 procent av skillnaderna i cyklisternas prestationer över åren i etapplopp och tempolopp tillskrivas andra, okända och kanske förväxlande variabler som vi ännu inte förstår. Doping är således (bara) en av de variabler som påverkar dessa skillnader och bör ses tillsammans med andra prestationshöjande variabler, många av vilka relaterar till de omständigheter under vilka cyklister har utövat sin sport under åren. Dessa faktorer har alla bidragit till cyklisternas prestationer med åren, såsom mer gynn-samma väg- och terrängförhållanden, mindre krävande tävlingsprogram, ökad insikt från idrottsfysiologi med tillhörande sofistikerade och effektiva träningsregimer, förbättrad teknik för cyklar och tävlingsutrustning, ökad specialisering av cyklister och förbättringar inom näring och vätskeintag, vilket har lett till en förbättrad upprätthållande av cyklisternas energibalans under etapplopp. Dessutom har det inom en sociohistorisk analys av cykel-sporten beskrivits andra främjande faktorer som rör förändringar i lagorganisation och internteamdynamik, sponsorering, ekonomiska incitament och en allt djupare kommersialisering av sporten, vilket har lett till ökad hastighet i loppen från mitten av 1980-talet och framåt.

I ytterligare en artikel var målet att utvärdera medelhastighetsutvecklingen i de tre stora etapploppen inom cykelsporten för att empiriskt fastställa om utmärkt prestation inom professionell cykling på något sätt korrelerar med trenderna inom bloddoping och anti-doping under mer än ett sekel av officiella cykeltävlingar. Data om medelhastigheten för vinnarna av Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España sedan deras början samlades in. Ett linjärt samband har sedan beräknats mellan åren och medelhastigheten i km/h för varje enskilt stort cykeletapplopp, liksom för medelhastigheten för vinnarna av de tre stora cykeletapploppen under samma år. Trots att det hittades en mycket signifikant korrelation mellan åren och medelhastigheten för vinnarna av varje enskilt stort cykeletapplopp under samma år observerades ett antal differentiella trender. Enligt analysen finns det ingen korrelation mellan år och hastighet under den tidiga perioden av officiella cykeltävlingar, och detta kan troligen tillskrivas en stagnation i teknologisk utveckling (exempelvis var cyklar fortfarande mycket tunga och utrustade med en enda växel, eftersom den tvåväxlade växeln först dök upp 1933, producerad av Tullio Campagnolo). Under de följande åren, och mer specifikt under perioden 1926-1970, observerades en imponerande positiv trend, och detta kan förmodligen förklaras av stora framsteg inom teknologin för tävlingscyklar, förbättringar inom träning och näring på 1930-talet och 1940-talet, tillsammans med införandet av de första formerna av doping mellan 1950-talet och 1970-talet (amfetaminer och anabola medel). Det var också den tiden när Tommy Simpson kollapsade och dog när han klättrade uppför Mont Ventoux under den 13:e etappen av Tour de France 1967, en död som har tillskrivits användningen av amfetaminer. Det var först under det senaste decenniet som denna trend försvann och resultaten blev i stort sett planade ut. Detta sammanfaller med inrättandet av WADA och början på den moderna globaliseringen av anti-doping, vilket troligen har lett till betydande förändringar i dopingspraktiker. Dessa data tyder på att en förstärkt politik för anti-dopingtestning kan ha varit effektiv de senaste 15 åren för att minska användningen av prestationsoptimerande ämnen.

Elitresultat i kraftsporter över tiden

Maximal aerob och anaerob effekt är avgörande prestationsfaktorer inom de flesta idrottsdiscipliner. Många studier har publicerat effektdatabaser från elitidrottare under åren, särskilt inom löpning, cykling, rodd och längdskidåkning. En översikt definierar de nuvarande “världsrekorden” för de övre gränserna av mänsklig aerob och anaerob effekt. För närvarande kan VO2max-värden på 7,5 och 7,0 L/min hos manliga längdskidåkare respektive roddare, och/eller 90 mL/kg/min hos längdskidåkare, cyklister och löpare, beskrivas som de övre mänskliga gränserna för aerob effekt. Motsvarande värden för kvinnor ligger något under 5,0 L/min hos roddare och längdskidåkare och 80 mL/kg/min hos längdskidåkare och löpare. Extremt kraftfulla manliga idrottare kan nå 85 W/kg i hopprep (högsta vertikala effekt) och 36 W/kg i sprintlöpning (högsta horisontella effekt), cykling (ögonblicklig effekt under kraft-hastighetsmätning från stående position) och rodd (ögonblicklig effekt). På samma sätt kan deras kvinnliga motsvarigheter nå 70 W/kg i hopprep och 30 W/kg i sprintlöpning, cykling och rodd. De presenterade värdena kan tjäna som referensvärden för praktiker och forskare som arbetar med elitidrottare. Flera metodologiska överväganden bör dock tas i beaktande vid tolkningen av resultaten. Till exempel krävs kalibrerad utrustning och strikta procedurer för att säkerställa hög mätnoggrannhet och tillförlitlighet, och provtagningsfrekvensen för bedömning av anaerob effekt måste vara noggrant förutbestämd och mätt. Doping är också en potentiell förväxlingsfaktor vid tolkningen av de övre gränserna för mänsklig aerob och anaerob effekt.

Kulstötning

Effekten av dopingpreparat på historiska prestationrekord inom sporten är öppen för tolkning och behöver empiriskt stöd. Prestanda inom som kula är främst relaterad till den kraft en idrottare kan producera. Kulstötning har som mål att “kasta” en kula så långt som möjligt under ett antal omgångar. Till skillnad från andra fältgrenar, som höjdhopp, har ingen dominerande kulteknik framträtt, med idrottare som föredrar antingen “glide” eller “spin” tekniker. Detta inslag antyder att kultekniken inte är en dominerande faktor och att historiska tekniska förändringar inte antas ha påverkat trenderna i den totala kultprestationen avsevärt. Detta förslag gör det till en idealisk uppgift att undersöka den evolutionära utvecklingen av idrottsprestationer under det senaste århundradet, eftersom få yttre ingripanden, förutom möjligtvis användningen och testningen av dopingpreparat, troligen har påverkat prestationen över tid. Kula är också en gammal idrottsgren där prestandadata finns i de tidigaste resultatlistorna från internationella tävlingar, vilket innebär att långa historiska trender i kultprestation kan undersökas. Dessa frågeställningar behandlades här genom att bedöma om en dubbel sigmoidmodell kunde detektera minskningar i idrottsprestationer som tillskrivs införandet av dopingstestprotokoll. Resultaten av kulstötand av de 25 bästa manliga och kvinnliga kultkastarna sedan slutet av 1800-talet modellerades med en dubbel sigmoid. Granskning av rådata visar följande:

prestanda i herrarnas kula verkar initialt utvecklas långsamt, medan damernas resultat tycks förbättras i en snabbare takt.

prestanda för både män och kvinnor tycks nå sin höjdpunkt under 1980-talet innan de avtar och planar ut.

höjdpunkten i damernas utveckling verkar vara mer uttalad än i herrarnas utveckling.

det påvisas prestandanedgångar som framträder under åren för första och andra världskrigen.

Förstafasens accelerationstoppar för herrarnas och damernas kulstötning nåddes 1981 respektive 1986, sammanfallande med framväxten av systematiska dopingsprogram. Prestanda i kula för män och kvinnor genomgick en andra fas av minskning på 5,3 m och 8,9 m år 1991 respektive 1994. Prestandamineringen för damernas kula var nästan dubbelt så stor som för männen, men mycket av denna skillnad berodde på minskad massa av kulan. Om man kontrollerar för förändringar i massa verkar prestationen i damernas kula minska i större utsträckning än för männen, baserat på råa energiberäkningar. Den dubbla sigmoidmodellen visar också en andra fas av minskning i kulprestationer. Denna datafunktion tillskrevs förbättrade dopingstestprotokoll och en följande minskning av doping. Antagandet är att dopingstestprogrammen för kulstötare har varit framgångsrika och minskat användningen av doping inom den sporten.

Den maximala andra fasen av prestandanedgången i damernas resultatutveckling förutsägs vara 70 procent mer än den förutsedda andra fasen av prestandanedgången hos männen. En anledning till denna stora variation är skillnaden i massa mellan mäns och kvinnors kula. Massan för damernas kulor (4 kg) är nästan hälften av männen (7,26 kg). Enligt Newtons andra rörelselag, om idrottaren kan generera en ökning av drivande impuls, kommer accelerationen av ett tyngre stöt att vara proportionellt mindre, och ökningen av projicerad distans kommer att vara mindre. Startvinkeln för stötarna antogs vara 38° och start höjden antogs vara 2,20 m för män och 2,07 m för kvinnor, eftersom dessa parametrar är typiska värden som observerats i elitprestationer inom kulstötning. Det kan ses att den förutsedda minskningen i damernas prestanda på grund av införandet av bättre dopingstestprotokoll är cirka 10,37 Ns eller 13,80 procent. Detta tal är fortfarande högre jämfört med mäns minskning av prestanda på 8,55 Ns eller 7,58 procent. Resultaten tyder på att anti-dopingsåtgärder har haft större effekt på kvinnors prestationer än mäns. Kvinnors fysiologi med konstgjort höjda testosteronnivåer kan förklara detta; de normala nivåerna av testosteron hos kvinnor är generellt flera gånger lägre än hos män. Början av denna andra fas av nedgång sammanfaller med de första testningsprocedurerna för anabola steroider vid Olympiska spelen i Montreal 1976. Åtta idrottare testade positivt för anabola steroider vid de olympiska spelen.

Den maximala prestandan i kulstötning år 2012 skulle nå 26,68 m i herrarnas tävling och 37,12 m i damernas tävling om andra fasen av den dubbla logistiska modellen uteslöts. Den underliggande globala utvecklingen av idrottsprestationer som modelleras i den första fasen av den dubbla logistiska modellen tycks fortfarande förbättras och kommer inte att nå 99,9 procent av det förutsagda taket förrän år 2167 i herrarnas tävling och 2183 i damernas kulstötning. Vid första anblicken kan det övre gränsen för damernas prestation i kulstötning verka orimlig. Dock, baserat enbart på Newtons andra rörelselag, kommer ett lättare skott att färdas längre om det drivs med samma kraft. I teorin, och med förbigående av luftmotstånd, kommer en kulstötare som stöta en 7,26 kg kula 26,68 m att stöta en 4 kg kula 48,42 m. Därför verkar en maximal prestation på 37,12 m i damernas tävling inte vara en oskälig förväntan. Det bör emellertid noteras att det finns en hög grad av osäkerhet när man extrapolerar gränser från någon modell som är baserad enbart på historiska prestandadata. Detta beror på att det är omöjligt att ta hänsyn till eventuella framtida faktorer och händelser som kan påverka prestationen.

Damernas diskus

Världsrekordet i damernas diskus på 76,80 m sattes år 1988. Trots ökade prispengar samt modern medicinsk och fysiologisk träningskunskap har de genomsnittliga bästa diskuskasten i världen de senaste 10 åren varit 68,29 m – en minskning på cirka 12,5 procent jämfört med genomsnittlig ledande diskuskastning för kvinnor under 1980-talet. Denna analys är nästan densamma när man undersöker andra snabbhets-/styrkegrenar inom damernas friidrott och jämför prestationerna över tid.

Baseboll

Anabola steroider har varit förbjudna för Major League Baseball (MLB)-spelare sedan 1991. Trots detta införde MLB inte någon övergripande testpolicy för doping förrän 2003. Dessutom var straffen för att testa positivt för något dopingpreparat vid den tiden inte betydande (10 matchers avstängning för första förseelsen, ett års avstängning för fjärde förseelsen och livstidsavstängning från MLB för femte förseelsen).

Med publiceringen av Mitchell-rapporten den 13 december 2007 och den omgivande mediebevakningen under åren före detta, blev dopingtestningen i MLB dock strängare (antalet olika anabola steroider som testades ökade, det obligatoriska antalet tester per säsong för varje spelare ökade från ett till två samt att slumpmässiga tester infördes) och straffen för att testa positivt blev hårdare. Mitchell-rapporten, som överlämnades till MBL:s styrande organ, identifierade 89 tidigare och dåvarande MLB-spelare som misstänktes ha dopat sig någon gång under sin karriär. Rapporten tillade också att på grund av bristande samarbete i utredningen fanns det spelare som troligen inte upptäcktes. “Steroideran” inom Major League Baseball (MLB) var således en tid då dopingstestning för prestations-optimerande droger (PED) inte utfördes rutinmässigt.

Det har undersökts om det fanns något samband mellan “steroideran” och antalet home runs (HR), slaggenomsnitt och isolerad kraft (ISO) hos MLB-spelare. Data om home runs, slaggenomsnitt och ISO från 1973 till 2012 samlades in och analyserades. Data från “steroideran” 1993-2002 jämfördes med tiden före “steroideran” 1973-1982, 1983-1992 och tiden efter “steroideran” 2003-2012. Det fanns ingen statistiskt signifikant ökning av antalet home runs (HR) som slogs av American League (AL), National League (NL) eller totalt inom MLB. Det fanns ingen statistiskt signifikant ökning av ISO eller högsta enskilda spelares HR-totals under “steroideran”. Det fanns däremot avsevärt fler spelare som slogs 40 eller fler HR per säsong under perioden 1993-2002 jämfört med de andra tidsperioderna. Under alla tidsperioder fanns det ingen signifikant förändring av slaggenomsnittet. Således fanns det enbart en signifikant ökning av spelare som slogs mer än 40 HR på en säsong under “steroideran” jämfört med före och efter denna tidsperiod.

Svårslagna världsrekord

De finns ett antal världsrekord i friidrott som stått sig länge varför det har diskuterats om åtminstone några av dessa kan ha presterats av dopade idrottsutövare. Det gäller främst resultat i kvinnliga idrott och gäller grenarna:

100 meter (Florence Griffith-Joyner, USA: 10,49 sekunder år 1988)

200 meter (Florence Griffith-Joyner, USA: 21,34 sekunder år 1988)

400 meter (Marita Koch, DDR: 47,60 sekunder år 1985)

800 meter (Jarmila Kratochvílová, Tjeckoslovakien: 1.53,28 sekunder år 1983)

100 meter häck (Jordanka Donkova, Bulgarien: 12,21 sekunder år 1988)

Höjdhopp (Stefka Kostadinova, Bulgarien: 2,09 meter år 1987)

Längdhopp (Galina Tjistiakova, Sovjetunionen: 7,52 meter år 1988)

Kulstötning (Natalja Lisovskaja, Sovjetunionen: 22,63 meter år 1987)

Diskus (Gabriele Reinsch, DDR: 76,80 meter år 1988)

Sjukamp (Jackie Joyner-Kersee, USA: 7291 poäng år 1988)

Särskilt Florence Griffith-Joyners enastående sportsliga resultat i kombination med hennes tidiga död och hjärtproblem har gjort hennes prestationer till ett kontroversiellt ämne, då många menar att hon under sin karriär använde sig av dopingsklassade preparat, såsom anabola steroider. Det kan emellertid påpekas att det är nästan lika förkastligt att peka ut dopade utan att lämna några bevis som själva dopingen.

Inom Internationella Friidrottsförbundet har diskuterats att stryka en rad världsrekord, även manliga, under en period som omfattar 1980-talet ± några år. Inga beslut har dock kunnat fattas eftersom endast några idrottsutövare har erkänt eller kunnat överbevisas om att de varit dopade, och det vore emot internationell rättspraxis att fälla personer utan bevis.

DOPING SOM FÖRKLARING TILL BÄTTRE IDROTTSRESULTAT

Ger doping verkligen någon effekt på elitidrottare?

För de flesta som sysslar med antidoping förefaller det självklart att de flesta dopingpreparat verkligen prestationsökningar – om så inte vore fallet vore ju dessutom hela vår uppgift inom idrotten meningslös. Det ”hårda” fakta som man som antidopingintresserad då helst hänvisar till är naturligtvis den mycket omfattande och noggranna dokumentationen som gjorde av dopingen i Östtyskland – där kan inte råda någon tvekan om att framför allt anabola steroider gav kraftigt förbättrade idrottsresultat.

I nästa steg hänvisar vi oftast till extrapoleringar av det vi kan mäta. Exempel på det är att vi kan mäta omfånget eller (med CT) volymen av musklerna och styrkeutvecklingen tämligen exakt och vetenskapligt korrekt, men det är därmed inte sagt att idrottsresultaten förbättras i paritet med musklernas utveckling. I vissa idrottsgrenar kanske det skulle vara direkt negativt med stora (tunga och relativt sett långsamma) muskler i fotboll och handboll, tveksamt i längdhopp men sannolikt bättre i kula och diskus.

Detta gäller emellertid ur vetenskaplig synvinkel bara under förutsättning att idrottsutövaren är långt ifrån fulltränad. Det är således mycket sannolikt att en motionär tillsammans med anabola steroider skulle kunna springa 5 procent fortare än att en landslagslöpare skulle springa 1 procent fortare. Det måste således finnas ett utrymme för förbättring för att vi skall kunna mäta det.

Dessutom är det med all sannolikhet så att förbättringen av idrottsresultat följer en asymptotisk kurva, det vill säga att efter att i början ha ökat påtagligt så ger varje ytterligare insats allt mindre effekt. Den som springer maratonlöpning vanligen på 6 timmar skulle kanske med rätt dopingpreparat kunna springa på 4 timmar istället med rätt samtidig träning, men den som redan uppnått 2 timmar och 20 minuter kanske inte skulle kunna uppnå en mätbar skillnad på en minut eller inget alls. Problemet är nämligen att det finns så många andra variabler som avgör om en elitidrottare vid ett visst tävlingstillfälle springer 100 meter på 10,1 sekunder eller 10,2 sekunder; ännu tydligare blir det i lagidrotter där ett lag ena dagen kan göra fantastiska prestationer för att bara några dagar senare – med precis samma spelare på plan – gör verkliga bottennapp.

Således, för att mäta skillnader på toppnivån måste man göra någon form av randomiserade studier för att kunna nå vetenskapligt signifikanta resultat, men då krävs det sannolikt ofta fler försökspersoner än vad som finns i eliten. Vi kommer således aldrig att får eda på vad ”bäst tänkbara” doping kan göra på 100 meters löpning, 800 meter frisim eller tie-break i tennis.

Visst är detta intressanta spekulationer, men de duger knappast som underlag för att argumentera för att sluta testa idrottare för doping. Däremot duger tankarna till att fundera över vilken roll doping kan spela i den yppersta eliten. Sannolikt kan doping hjälpa hugade spekulanter att komma dit, men det är tveksamt om den spelar roll när man väl kommit dit.

Specifika dopingpreparat som förklaring till förbättrade löpresultat

Löpningsresultat i förhållande till hGH och IGF-1

Enligt en vanlig hypotes behöver idrottare först bekanta sig med de läkemedel de vill missbruka. Dess hantering är vanligtvis bara känd för medicinska ändamål. Så den dopingsrelaterade användningen av läkemedlet och dess integrering i träningsprocessen tar tid att optimeras. År 2008 är det år då man först noterade en betydande förändring över 100 m, men IGF-1 godkändes 2005. Intressant nog upptäckte man de första tecknen på en erytropoietineffekt 1992, även om det kom in på den amerikanska marknaden 1989. Dessutom visar undersökningen av antalet idrottare som sprang de 20 snabbaste tiderna varje år över 100 m en minskning från tio år 2005 till fyra år 2006 och elva idrottare sprang de snabbaste tiderna 2011. Det ansågs att denna progression illustrerar en långsam integration: IGF-1 missbruk började med ett litet antal idrottare och är nu integrerad i världseliten inom friidrottssprint. Inducerad av effekten som upptäcktes över 100 m för kvinnor misstänktes det att kvinnliga idrottare också använde IGF-1. Även så verkar det vara mindre fördelaktigt för kvinnor, eftersom det inte finns någon parallell effekt över 200 m. Dessutom försöker idrottare vanligtvis leverera topprestationer under olympiska spel.

För kvinnor över 100 m och 200 m, är 2008 – året för Olympiska spelen i Peking – det lägsta. Å andra sidan har männen sina kortaste löptiden år 2011 och det finns ett lokalt maximum år 2008 över 200 m. En studie visade att kvinnor svarade med en mindre ökning av IGF-1-nivåer, även om de fick en större dos av hGH jämfört med män. Hittills är det inte känt om behandling med IGF-1 leder till könsskillnader i den relaterade fysiologiska reaktionen. Däremot kan könsskillnader hittas för serumnivåerna av IGF-1.

IGF-1 skulle inte vara den enda dopingssubstans med olika effekter beroende på kön. Till exempel visar en analys av damernas och herrarnas kulstötning större effekter för kvinnliga kulstötare.

Anabola steroider och erytropoietin

Om man betraktar hela perioden från införandet av anabola steroider till början av utom tävlingstester, beräknades en effektstorlek på 3,482 för män från den tidigare effektens början 1961 till 1988 och 5,154 för kvinnor från 1966 till 1988. Franke och Berendonk nämnde att enorma effekter, särskilt hos kvinnliga idrottare, noterades på 1970-talet under de systematiskt organiserade dopingsansträngningarna i Östtyskland. Anabola steroider och erytropoietin är de mest kända dopingsämnena och de exemplen som presenterades redovisar enorma effektstorlekar. Anabola steroider hade en effekt på 3,177 under tio år i damernas kulstötning och erytropoiein 1,925 under en femårsperiod i herrarnas 5000 m. Båda missbrukades inom olika idrottsgrenar.

Numera är bloddoping, inklusive potentiellt missbruk av erytropoietin, utbrett bland idrottare oavsett framstegen inom testning. Detta överensstämmer väl med uppfattningen om att införandet av erytropoietintestning inte hade någon djupgående effekt. Jämfört med utom tävlingstestning för anabola steroider ledde detta till en tydlig minskning av prestationer som visas genom det aritmetiska medelvärdet av de 20 bästa idrottarna varje år. De beräknade effektstorlekarna för kortdistanslöpning från 2001 till 2011 är inte lika stora, men fortfarande tillräckligt stora för att uppmuntra andra idrottare att missbruka IGF-1. IGF-1 kan definitivt också vara effektivt när det gäller friidrott inom hoppgrenarna, även om analysen av längdhopp och höjdhopp inte visar några nyligen signifikanta utvecklingar, men ytterligare undersökningar kan vara nödvändiga. Således skulle den officiella introduktionen av det utvecklade testförfarandet för IGF-1 möjligen kunna förhindra spridningen av missbruk av IGF-1 inom professionell idrott.

Dessutom är det också tveksamt att påstå att användningen av hGH och/eller IGF-1 förklarar effekten på 100 m-prestationen mellan 2006 och 2011, eftersom det klart har erkänts att idrottare har missbrukat hGH för dess anabola effekter sedan början av 1980-talet, medan det första testet inte infördes förrän 2004. Därför är det mycket mer troligt att missbruket av hGH var vanligt före 2006, och inte efteråt. En identisk bedömning kan göras avseende möjligt missbruk av IGF-1, eftersom detta ämne dök upp på svarta marknaden långt tidigare än 2006.

Hastigheten i cykling och långdistanslöpning minskar när antidopingen bättras

De stora cykeltävlingarna “Grand Tours” (Tour de France, italienska och spanska girona) har visat sämre prestationer (mätt som medelhastigheter) under det senaste decenniet. Detta har tolkats som indirekt bevis på att nyare antidopingstrategier har minskat användningen av prestationshöjande droger.

För att undersöka detta koncept under mer kontrollerade förhållanden analyserades hastighetstrender för världsklassens 5000 m, 10000 m och maratonprestationer av män från 1980 till 2013. Vi fick omfattande data från International Association of Athletics Federations, Association of Road Racing Statisticians och Track and Field All-time Performances databaswebbsidor. De 40 bästa prestationerna för varje händelse och år valdes ut för regressionsanalys.

För de tre distanserna noterade vi ackumulerade prestandaförbättringar under 1990-talet fram till mitten av 2000-talet. Efter topphastighetsåren i mitten av 2000-talet har det varit begränsad förbättring på 5000 m och 10 000 m, och världsrekord som sattes under den tiden står fortfarande kvar idag (2014), vilket markerar den längsta perioden mellan nya rekord sedan början av 1940-talet. Å andra sidan fortsätter maratonhastigheten att öka, och världsrekordet har sänkts fyra gånger sedan 2007, inklusive år 2013. Medan hastighets-trenderna för 5000 m och 10 000 m spår resultat liknar de som ses inom elitcykling, gör maratontrenderna det inte.

Kraftigt försämrade resultat i slägga och kulstötning i Österrike

Under flera generationer har mätbara resultat i friidrott blivit bättre och bättre och publik och massmedia tycks ständigt förvänta nya rekord. Rimligen måste det någon fysiologisk gräns för hur bra rekorden kan bli även om idrottsutövarnas genetiska bas breddats och träningen ökat kvantitativt och förbättrats genom ökad vetenskaplighet, men det har också höjts röster för att doping spelat stor roll för resultatförbättringen.

Från Österrike kommer nu en rapport där man jämfört de årsbästa resultaten i 15 friidrottsgrenar mellan två 20-årsperioder; 1980-1999 och 2000-2019. Det visades då att den förra tidsperioden hade i genomsnitt 2,56 procent (herrar) och 1,67 procent (damer) bättre resultat än den senare.

Skillnaden var signifikant på 5 procentsnivån för herrar för 200 m, 800 m, 1500 m, 10000 m, längdhopp och spjutkastning och på 1 promillenivån för höjdhopp, stavhopp, diskus kulstötning och slägga. Motsvarande för kvinnor var (p<0,05) 400 m, längdhopp och diskus respektive (p<0.001) höjdhopp.

De största nedgångarna observerades i mäns kulstötning (9,1 %) och slägga (11,4 %).

Orsakerna till nedgången kan man spekulera över, men diskussionen om eventuell påverkan av antidopingen är relevant. Att kvinnors resultat försämrats mindre än mäns skulle kunna bero att männen använt mer dopingpreparat tidigare och att kulstötning och slägga försämrats mest skulle också kunna tala för att dessa grenar tidigare haft mest doping-problem. Om dopingen varit en väsentligen förklaring för försämringen talar det för att antidopingen varit framgångsrik.

Tror man i USA att världsrekorden i friidrott satts av dopade?

Tidningen LetsRun har sedan 2014 undersökt vad friidrottsintresserade trott avseende om världsrekord i friidrott är satta av dopade idrottare eller inte. Undersökningen gällande år 2023 publicerades den 16 mars och man gjorde då också några jämförelser över tid som var intressanta (observera att alla undersökningsresultat skall ses ur ett USA-perspektiv och att det inte rör sig om en vetenskaplig undersökning utan en läsarundersökning där urvalet av röstande inte alls kontrollerats).

Ett decennium har gått således gått sedan den första dopingsundersökningar. Under den tiden har avslöjats att Lamine Diack, den före detta presidenten för IAAF, var en del av en av de mest ökända dopingsskandalerna i historien, ett helt land (Ryssland) avstängdes av IAAF 2015 på grund av sin roll i statligt sponsrad doping, Olympiska mästare som Asbel Kiprop, Jemima Sumgong och Ruth Jebet har åkt fast för doping och amerikanska legendarer som Alberto Salazar och Shelby Houlihan blivit avstängda för dopingsbrott.

När de amerikanska läsarna av tidningen tillfrågades 2023 blev resultaten:

En jämförelse med resultaten visar påtagliga likheter.

Ett förhållande som sticker ut är att ju äldre rekordet är, generellt sett, desto mer troligt tror de röstande att det var satt av en dopad. Detta är intressant av flera skäl. Det sker ständiga framsteg inom träning och utrustning (men även inom dopingen), så man skulle förvänta sig att rekord fortsätter att bli slaget. Dessutom finns det långvariga rekord i böckerna som sattes av personer som tävlade för länder med statligt sponsrad doping.

Nedan finns en spridningsplot som visar nuvarande världsrekordshållare i blått, året då deras rekord sattes och hur många som trott att rekordet var satt av en dopad. Det finns en stark korrelation mellan när rekordet sattes och om folk tycker att det var ärligt eller oärligt satt. I rött är inkluderat resultaten från dopingsundersökningen 2014 för de åtta världsrekord som fortfarande är aktuella i böckerna, så att man kan se hur åsikterna om dessa rekord har förändrats över tiden.

För de riktigt gamla rekorden från 1980-talet har inte mycket förändrats. Nästan alla trodde att rekorden var misstänkta 2014, och det är fortfarande fallet. Men för de rekord som fortfarande står från 1990-talet och 2000-talet finns det en intressant utveckling. De som röstat i undersökningen har blivit mer skeptiska till distansrekorden och mindre skeptiska till sprintrekorden.

Människor år 2023 är mindre benägna att tro att Usain Bolt och Aries Merritt var dopade jämfört med 2014, trots att deras rekord blivit äldre, men de är betydligt mer benägna att tro att David Rudisha, Hicham El Guerrouj och Saif Saaeed Shaheen dopade sig. Undersök-ningsresultaten är inte lätta att förklara, men en anledning kan vara att den övervägande majoriteten av de stora dopingstillslagen inom löpning under det senaste decenniet har involverat långdistanslöpare och inte sprinters.

Några sprintstjärnor har avtjänat dopingsavstängningar (Salwa Eid Naser, Christian Coleman och Brianna McNeal), men de flesta av dem var faktiskt på grund av missade tester och manipulation av dopingtester, inte direkta positiva tester. Samtidigt har på långdistans-sidan stora stjärnor testats positivt för doping, vilket för första gången inkluderade legender från Kenya. Tre olympiska distansmästare – Asbel Kiprop, Jemima Sumgong och Ruth Jebet (representerade Bahrain men föddes och växte upp i Kenya) — testades positivt, liksom ett antal andra kenyanska maratonstjärnor. För att inte tala om i USA där vi hade Alberto Salazars dopingsavstängning och Shelby Houlihans dopingsavstängning.

Som noterats i tidigare dopingsundersökningar, där man korsanalyserade resultaten baserat på ålder, kön, nationalitet och hur ofta människor besökte den undersökande tidningenshemsida, är det mer troligt att de tror att de de har en anknytning till är dopingfria. De som var regelbundna besökare på LetsRun.com år 2014 trodde mer sannolikt att distansstjärnorna var rena. Med alla de senaste positiva testerna inom långdistanslöpningen har LetsRun.com-läsarna blivit betydligt mer skeptisk till världsrekord inom långdistans.

Om man ser på grafen ovan – från 2014 – och bortser från de kinesiska och östblockets världsrekord inom långdistans, som kom från länder med i stort sett statligt sanktionerad doping. I stort sett är långdistansvärldsrekorden under den prickade linjen, vilket visar att folk var mindre misstänksamma mot dem.

Det kan då vara av intresse att jämföra med motsvarande undersökningsresultat från 2023.

Nästan alla distansrekord är ovanför den blå linjen, vilket indikerar att folk är mer misstänksamma mot dem. Den stora undantaget? David Rudishas världsrekord på 800 meter från 2012. Folk är mer benägna att tro att han dopade sig år 2023 än år 2014 (27 % mot 17 %), men han ligger fortfarande långt under linjen.

ANDRA FÖRKLARINGAR TILL FÖRBÄTTRADE IDROTTSRESULTAT

Var befinner sig prestationsgränserna?

Går man längre tillbaka i tiden kan förändringar i elitidrottens prestationer sedan 1890-talet däremot i första hand tillskrivas samhällsförändringar orsakade av den industriella revolutionen och globaliseringen som överlagts på årtusenden av mänsklig evolution. Den ekonomiska förändringen som följde på industrialiseringen ledde till en välfärdsutveckling som gjorde det möjligt för många, många fler att över huvud taget att delta i idrott.

Det kan finnas flera möjliga förklaringar till förbättrade resultat. För det första kan resultaten för 5000 m tolkas som konsekventa med hypotesen att förbättrad dopingtestning har begränsat elitidrottarnas förmåga att manipulera sitt syretransportsystem med EPO (eller andra tekniker för att förbättra syretransport under träning) sedan mitten av 2000-talet. Dessa observationer är också i stort överensstämmelse med nyliga hastighetstrender i elitcykeltävlingar. Denna tolkning kan också tillämpas på resultaten för 10 000 m, men endast när de snabbaste tiderna beaktas. Å andra sidan visar data för maraton att löphastigheten fortsätter att förbättras under samma tidsperiod tillsammans med fler totala elitprestationer och världsrekord.

Dessa observationer utmanar idén att hastighetsstabiliseringen som ses på 5000 m-bana och i de så kallade “Grand Tours” i cykling beror främst på bättre dopingstestning och minskad användning av prestationshöjande substanser. En andra möjlig tolkning är att världsklassprestationer håller på att stabiliseras och närmar sig en fysiologisk övre gräns, som har föreslagits för exempelvis (odopade) tävlande hundar och hästar. När det gäller maraton föreslår flera empiriska uppskattningar och fysiologiska modeller att rekordet är relativt långsamt jämfört med tider för 5000 m och 10 000 m och att det därför finns en förbättringspotential inom de fysiologiska ramarna. I detta sammanhang är det intressant att notera att topphastigheter inte har minskat för de kortare loppen utan endast stabiliserats.

Det tredje förslaget till tolkning fokuserar på de förändrade ekonomiska incitamenten inom professionell långdistanslöpning. Prispengarna för topprestationer i maraton har ökat. Specificerat var år 1980 den högsta totala prissumman för något maratonlopp 50 000 amerikanska dollar medan lite över två decennier senare det första miljonbeloppsloppet sprangs. Dessa incitament kan locka en starkare grupp av tävlande att “gå upp” och satsa på maraton och avstå från rekordförsök på kortare distanser. Detta leder till mer konkurrens-kraftiga lopp bland de främsta löparna på de stora maratonloppen, vilket ytterligare kan driva upp prestationsnivån.

Dessutom arrangeras nu de mest prestigefyllda maratonloppen på ett sätt som är utformat för världsrekordförsök, inklusive användningen av löpare som hjälper till att hålla tempot (”harar”). På samma sätt har användningen av farthållare varit utbredd i lopp på banan i många år, och många toppidrottare har bonusprogram och andra ekonomiska incitament från sponsorer som belönar snabba tider på kortare distanser än maraton, även om det inte leder till rekord.

En begränsning i analyser av detta slag utgörs av att man inte vet om förbättrade tränings-metoder eller utrustning (skor, banor med mera) kan ha bidragit till de trender som rapporteras. Dessutom, även om idéer om träning har förfinats, är det inte känt i vilken utsträckning dessa har antagits av elitidrottare, särskilt av de från Östafrika. Denna syn skiljer sig från de stora förbättringarna av utrustning inom cykelsporten, inklusive användningen av avancerade material och förbättrade aerodynamiska design för att konstruera snabbare cyklar där i princip alla har tillgång till materialförbättringarna i de professionella lagen och där lag från fattiga länder mycket sällan ingår.

En sista oro när ämnet doping tas upp är relaterad till det som kan kallas den kontinuerliga “katt-och-råtta”-leken mellan de som försöker upprätthålla reglerna med förbättrad testning och de som försöker kringgå dem. Detta har lett till spekulationer om att exempelvis idrottsutövare kan dosera erytropoietin i små mängder på ett sätt som uppnår höga prestandanivåer och ändå undviker positiva dopingtester. Det finns också omfattande spekulationer om användningen av mindre eller oidentifierade ämnen och så kallade designerpreparat, det vill säga analoger av förbjudna preparat där analogerna har samma effekt som de ursprungliga men ännu inte ingår i den vanliga analysarsenalen. Förespråkare för dessa åsikter har hävdat att medan doping anses vara utbredd är antalet positiva tester vid stora tävlingar ganska lågt. Motargumentet är att det låga antalet positiva resultat visar att testningen fungerar och avskräcker från doping.

Bristen på hårda data om den verkliga förekomsten av doping och hur den har påverkats eller inte har påverkats av förbättrad testning är okänd. Det är emellertid tydligt att anonyma frågeundersökningar tyder på att den verkliga förekomsten av doping är mycket högre (14-39 %) än den 1-2-procentiga andelen positiva tester föreslår. Detta är tydligt ett område inom idrottssociologi som kräver ökad uppmärksamhet. Det bör också noteras att sociologin kring dopingfenomenet tillsammans med de pågående incitamenten att dopa sig är komplex.

Prestationsgränser för löpning

Mänskliga övre prestandagränser inom 100-meterslöpning förblir föremål för debatt. Syftet med denna kommentar var att belysa sårbarheterna i prognoser baserade på historiska trender genom att belysa de mekaniska och fysiologiska begränsningar som är förknippade med mänsklig sprintprestation. Flera faktorer arbetar emot idrottaren med ökad sprintfart; exempelvis ökar luftmotstånd och bromskraft i varje steg samtidigt som markkontaktstiden vanligtvis minskar med ökande löpfart. Dessutom minskar muskelkraftproduktionen med ökad kontraktonshastighet.

Individuell kroppslängd (benlängd) begränsar kraftigt steglängden, vilket innebär att träning av senior sprinters med optimerad teknik främst måste riktas mot att förbättra stegfrekvensen. Mer muskelmassa innebär mer kraft och därmed större markreaktionskrafter vid sprint. Men när idrottaren blir tyngre ökar också energikostnaden för att accelerera den massan. Detta förklarar troligen varför kroppsmasseindex bland världsklassprinters visar låg variabilitet och genomsnitt 23,7 ± 1,5 och 20,4 ± 1,4 för manliga och kvinnliga sprinters, respektive. Utvecklingen av prestanda hos världsklassidrottare indikerar att cirka 8 procent förbättring från 18 års ålder representerar den nuvarande maximala tränbarheten för sprintprestationer. Dock är doping en stor förväxlingsfaktor i samband med sådana analyser, och tillgänglig evidens tyder på att vi redan är mycket nära “citius slutet” av 100-meters sprintprestation.

Samtidigt med tidsminskningstrenden över 100 m för män noterade vi att fler idrottare från Västindien kom in på årliga topplistor över de 20 bästa. Därför kan förändrade förhållanden gällande träning för dessa idrottsutövargrupper bidra till de konstaterade utvecklingarna.

Förutsägelse av ytterligare förbättringar (år 2002)

Begränsningsfaktorer för toppidrottsprestation och de psykofysiologiska mekanismerna som är involverade förblir kontroversiella. Målet med en studie var att försöka förutsäga världsrekord (WR) för de närmaste tio åren inom fem löpgrenar. Förutsägelse togs fram med hjälp av datorstödda matematiska modeller. En polynom beräknades som den som bäst kunde approximera de WR som gällde de senaste decennierna och projicerats över perioden 2000-2010. De förutsedda värdena för år 2010 pekade på en förbättringstakt för de berörda WR som varierar mellan 0,2 och 10,3 procent, beroende på gren och kön. Författarna hävdade att dessa värden kan påverkas av användningen av bättre idrottsutrustning, bättre näring och träning och särskilt av effekterna av doping och antidopingåtgärder.

Hur stark och snabb kan människan bli (utan doping)?

Maximal aerob och anaerob effekt är avgörande prestationsfaktorer inom de flesta idrottsdiscipliner. Många studier har publicerat effektdatabaser från elitidrottare under årens lopp, särskilt inom löpning, cykling, rodd och längdskidåkning. I denna översikt definierar de nuvarande “världsrekorden” för mänskliga övre gränser för aerob och anaerob effekt.

För närvarande kan maximala värden på cirka 7,5-7,0 L/min för manliga längdskidåkare och roddare, och/eller cirka 90 mL/kg/min för längdskidåkare, cyklister och löpare beskrivas som de övre mänskliga gränserna för aerob effekt. Motsvarande värden för kvinnor ligger något under 5,0 L/min för roddare och längdskidåkare och cirka 80 mL/kg/min för längdskidåkare och löpare. Extremt kraftfulla manliga idrottare kan nå cirka 85 W/kg i hopp med motrörelse (högsta vertikala effekt) och cirka 36 W/kg i sprintlöpning (högsta horisontella effekt), cykling (ögonblicklig effekt under kraft-hastighetsmätning från stående position) och rodd (ögonblicklig effekt). Liknande resultat kan nås av deras kvinnliga motsvarigheter med cirka 70 W/kg i hopp med motrörelse och cirka 30 W/kg i sprintlöpning, cykling och rodd.

De presenterade värdena kan användas som referensvärden för praktiker och forskare som arbetar med elitidrottare. Emellertid bör flera metodologiska överväganden tas i beaktande vid tolkningen av resultaten. Till exempel krävs kalibrerad utrustning och strikta procedurer för att säkerställa hög mätvaliditet och tillförlitlighet, och samplingshastigheten för bedömning av anaerob effekt måste vara strikt förbestämd och noggrant mätt. Doping är också en potentiell förväxlingsfaktor vid tolkning av de mänskliga övre gränserna för aerob och anaerob effekt.

Världsrekord och Pengar, Pengar, Pengar

Valencia håller på att bli en av de stora platserna vad gäller långdistanslöpning, vilket bevisats av de 10 000 meter världsrekorden som sattes år 2021 av Joshua Cheptegei från Uganda och Letensebet Gidey från Etiopien, i en spektakulär löpning som hamnade i rampljuset över hela världen.

Söndagen den 3 december 2023 arrangerades Trinidad Alfonso Valencia Marathon med en extraordinär samling stjärnor och imponerande internationella och nationella rekord, inklusive två spanska rekord, samt löftet om en miljon euro om världsrekordet slås i antingen herr- eller damloppet år 2024. En av stjärnorna var Joshua Cheptegei. I sin debut på den historiska olympiska distansen tävlade den trefaldiga världsmästaren på 10 000 meter sida vid sida med veteranen och mångfaldiga världs- och olympiamästaren Kenenisa Bekele (41 år), landsmannen Dawit Wolde och etiopiern Sissay Lemma samt Kenyas Alexander Mutiso.

Lemma satte dock punkt för debatten genom sitt livs bästa lopp, trots att han redan hade vunnit maraton i Frankfurt (2015) och London (2021) samt Ankara Half Marathon i oktober 2023. Hans personliga maratonrekord sattes dock vid Berlin Marathon 2019, där han slutade trea på 2:03;36. Etopiern gav sina konkurrenter ingen chans i exceptionella väderförhållan-den och utnyttjade att det här är en av de snabbaste loppen över distansen. Sissay Lemma slog nu sitt personbästa med tiden 2:01;48 och blev den näst snabbaste löparen det året efter Kenyas Kelvin Kiptum, som satte världsrekordet den 8 oktober i Chicago (2:00;35), och den fjärde snabbaste genom tiderna efter Kenyas briljanta Eliud Kipchoge (2:01;09) och Kenenisa Bekele (2:01;41).

Andraplatsen i Valencia gick till Mutiso på 2:03;11 (12:e genom tiderna), följt av Wolde (2:03:48) och Kenenisa Bekele, som inte kunde hålla tempot (2:04;19). Joshua Cheptegei betalade dyrt för sin debutambition och slutade 37:e på 2:08;59.

En annan framstående idrottsman var Tariku Novales. Den spanske idrottaren av etiopiskt ursprung sprang i de revolutionerande och ultralätta Adidas ”Adizero Adios EVO 1” och krossade sitt personbästa med tiden 2:08:59. Han skar mållinjen exakt en och en halv minut bättre än sitt personbästa och bröt det spanska rekordet på 2:05;48 (det tidigare rekordet hölls av Ayad Lamdassem med 2:06;25).

Etiopiens Almaz Ayana var på sitt andra år som maratonlöpare efter att ha vunnit olympiskt guld och satt världsrekord över 10 000 meter i Rio 2016, samt två världstitlar på banan (5 000 meter och 10 000 meter). Faktum är att efter tre års frånvaro från friidrotten på grund av skada och moderskap återvände hon år 2022 med den bästa tiden någonsin för en kvinnlig maratondebutant, 2:17;20 i Amsterdam. Problemet för henne var att hennes landsmaninna Worknesh Degefa, som tidigare hade vunnit Dubai och Boston Marathon, också var med. Båda presterade enastående, med Degefa som vann i den sjunde bästa tiden i historien (2:15;51) och Ayana som slutade tvåa på den åttonde bästa tiden (2:16;22).

Hiwot Gebrekidan kom på tredje plats (2:17:59) och Majida Maayouf, en spansk idrottare av etiopiskt ursprung som blev spansk medborgare förra sommaren, kom på femte plats på 2:21;27 och bröt det nationella rekordet som hölls av en annan i Marocko född idrottare, Fatima Ouhaddou (2:25;30), med mer än fyra minuter.

Den kanske mest minnesvärd vid maratonloppet blev emellertid Juan Roig, president för Trinidad Alfonso Foundation och beskyddare av loppet. Den berömde spanska affärsmannen, som också är president för Euroleague-klubben Valencia Basket, lanserade en betydande ekonomisk utmaning: “Vi vill meddela att den som bryter världsrekordet kommer att få en miljon Euro, om de bryter det i Valencia, naturligtvis. Paco Borao kommer att ge ena halvan (direktören för Valencia Marathon) och jag kommer att ge den andra halvan. En av våra drömmar är att bryta världsrekordet här och vi har fortfarande mycket arbete att göra. Vad jag vet är att en dag kommer världsrekordet till Valencia. Jag vet inte när, men det kommer. Vi kommer att kämpa för det,” sa Roig.

Varför då diskutera alla dessa siffror och pengar i en serie om doping och antidoping. Jo – en miljon Euro är en otrolig mängd pengar och en ännu mer otrolig mängd pengar för den som kommer från Kenya, Etiopien eller Uganda. Den som vinner summan kommer inte bara att kunna leva i lyx i sitt hemland livet ut, utan också få möjlighet att låta stora delar av sin släkt leva lyxliv. Den löpare som ligger väl till att kunna vinna en miljon Euro måste bli mycket, mycket lockad av att pröva doping för att segra – om det så bara ger honom eller henne en fördel med en promille så kunde det vara den avgörande faktorn för att vinna. Om man då satsar en miljon kronor på doping eller på att på annat sätt manipulera resultatet till sin fördel skulle de ändå ge motsvarande minst 10 miljoner kronor kvar.

Dessa enorma penningsummor måste ses som mycket, mycket starka incitament till doping och om – om! – någon lyckas med dopingförsöket utan att bli upptäckt så kommer sättet snabbt att sprida sig till deltagarna vid alla andra penningstinna tävlingar.

En av drivfjädrarna till doping är pengar; mer pengar blir starkare drivfjädrar.

PRESTATIONSSKILLNADER MELLAN MÄN OCH KVINNOR

Skillnader mellan mäns och kvinnors simresultat är 10 procent utan doping

Syftet med denna artikel var att undersöka om världsrekord i simning börjar plana ut och om ojämlikheten mellan mäns och kvinnors simningsprestationer minskar, liknande det som observerats i världsrekord i löpning.

En utplanad “S-formad kurva” av logistiskt slag anpassas till världsrekordshastigheter på 100 m, 200 m och 400 m frisim för män och kvinnor från den 1 maj 1957 till nutid, med hjälp av icke-linjär minsta kvadratmetoden. Ojämlikheten mellan mäns och kvinnors världsrekord utvärderas också med hjälp av förhållandet Kvinnors/Mäns världsrekordshastigheter.

Resultaten bekräftar att mäns och kvinnors världsrekordshastigheter i frisim börjar plana ut och förhållandet mellan kvinnors och mäns världsrekord har förblivit stabilt vid cirka 0,9.

Sammanfattningsvis ger de logistiska kurvorna bevis på att världsrekordshastigheter i frisim upplevde en period av “accelererad” tillväxt/förbättringar under 1960-1970-talet, men börjar nu plana ut. Perioden med acceleration sammanföll med talrika framsteg inom vetenskap och teknik, men sammanföll också med anekdotiska bevis för institutionaliserad doping. Anmärkningsvärt är dock den påfallande konsistensen i förhållandet mellan kvinnors och mäns världsrekord, cirka 0,9, liknande de som observerats i medel- och långdistanslopp. Dessa resultat stödjer uppfattningen att en könsskillnad på 10 procent finns för både simning och löpning.

Kvinnor kommer aldrig att springa, simma och cykla lika snabbt som män

Kön är en betydande faktor som påverkar både enstaka prestationer och världsrekord. I denna artikel karakteriseras utvecklingen av skillnaden mellan mäns och kvinnors bästa prestationer genom analys av 82 kvantifierbara evenemang sedan början av den olympiska eran. För varje evenemang inom simning, friidrott, banecykling, tyngdlyftning och hastighetsåkning på skridskor studerades skillnaden mellan män och kvinnor genom att jämföra manliga och kvinnliga rekord. Den studeras också genom den bästa prestationen för de tio främsta utövarna i varje kön inom simning och friidrott.

En stabilisering av skillnaden i världsrekorden observeras efter 1983, med en medelvärdes-skillnad på 10,0 ± 2,94 procent mellan män och kvinnor för alla grenar. Könsskillnaden varierar från 5,5 procent (800 meter frisim) till 18,8 procent (längdhopp). Medelskillnaden är 10,7 procent för löpningsprestationer, 17,5 procent för hopp, 8,9 procent för simtävlingar, 7,0 procent för hastighetsåkning på skridsko och 8,7 procent inom cykling.

Analysen av de tio främsta utövarna visar en liknande trend i könsklyftan med en stabilisering år 1982 på 11,7 procent, trots den stora tillväxten i kvinnors deltagande från östliga och västliga länder, vilket sammanföll med senare publicerade bevis för statsinstitutionaliserad eller individuell doping.

Dessa resultat antyder att kvinnor aldrig kommer att springa, hoppa, simma eller cykla lika snabbt som män.

Effekter av nya antidopingsåtgärder på kvinnors idrottsprestationer

Studier som undersöker effekterna av nya antidopingsåtgärder på idrottsprestationer hos elitidrottare är få. Under det senaste decenniet har ett antal nya antidopingmetoder för detektion av anabola androgena steroider utvecklats. Man antog att implementeringen av dessa metoder kan orsaka en minskning av prestationsförmågan i idrottsdiscipliner där dopingpreparat används i stor utsträckning.

För detta ändamål registrerades prestationsresultaten för 10 idrottsgrenar från land (land A), som anklagades för systematisk dopingsanvändning, och slogs samman i perioderna 2012-2015 och 2016-2019. Dessa perioder sågs som före och efter implementerings-perioderna, där effekterna av nya antidopingmetoder kunde manifesteras. Även resultaten för deras rivaliserande idrottare från land B analyserades för jämförelse. Förekomsten av brott mot antidopingreglerna för båda länderna följdes.

Analysen avslöjade en minskning av prestationsresultaten för lands A-idrottare i 8 av 10 grenar. Prestationsresultaten för land B:s idrottare i 7 av 10 grenar gjorde det inte och i 3 grenar visade statistiskt signifikant förändring. Minskningen av prestationsförmågan för idrottare från land A följde på en hög förekomst av steroiddetekteringsfall med hjälp av nya antidopingsmetoder. Det är högst sannolikt att påföljande prestationsminskning beror på implementering av nya antidopingsmetoder.

Resultaten av studien ger nya fakta om effekterna av implementeringen av nya antidopingsmetoder och visar efterföljande minskning av prestationsresultat hos idrottare från det land som är allmänt anklagad för doping.

Effekter av effektiv antidoping på idrottsprestationer hos kvinnliga idrottare

Studier som undersöker effekterna av nya antidopingsåtgärder på idrottsprestationer hos elitidrottare är få. Under det senaste decenniet har ett antal nya antidopingsmetoder för detektering av anabola androgena steroider utvecklats. Det antogs att implementeringen av dessa metoder kan orsaka en minskning av prestationsförmågan i idrottsdiscipliner där anabola substanser används i stor utsträckning och därför undersöktes det särskilt.

För detta ändamål samlades prestationsresultaten från kvinnliga idrottare i 10 idrottsgrenar från land (land A), som anklagades allmänt för systematiskt dopingsanvändning, och slogs samman i perioderna 2012-2015 och 2016-2019. Dessa perioder sågs som före och efter implementeringsperioderna, där effekterna av nya antidopingsmetoder kunde manifesteras. Dessutom analyserades prestationsresultaten för deras rivaliserande idrottare från land B för jämförelse.

Förekomsten av brott mot dopingreglerna för båda länderna följdes. Analysen avslöjade en minskning av prestationsresultaten för lands A-idrottare i åtta av tio grenar. Prestations- resultaten för land B:s idrottare i sju av tio grenar gjorde det inte och i tre grenar visade det statistiskt signifikant förändring. Minskningen av prestationsförmågan för idrottare från land A följde på en hög förekomst av steroiddetekteringsfall med hjälp av nya antidopings-analysmetoder. Det är mycket troligt att den efterföljande prestationsminskningen beror på implementeringen av nya antidopingsmetoder. Resultaten av studien ger nya fakta om effekterna av implementering av nya antidopingsmetoder och visar följande minskningar i prestationsresultat hos populationen av idrottare från landet som är allmänt anklagade för doping.

REFERENSER