Forskning om förekomsten av användning av prestationshöjande substanser (PED) inom idrotten har gett ett brett spann av uppskattningar, delvis beroende på vilka metoder som används för att mäta användningen. Här jämförsi två huvudsakliga metoder: biologisk testning, som upptäcker användning av substanser genom fysiologiska markörer, och enkätmetoder, som bygger på idrottares självrapporterade uppgifter.

Biologiska metoder

Officiell biologisk testning innebär att urin- eller blodprover samlas in från idrottare och analyseras med avseende på förbjudna substanser. Användningen av substanser som är förbjudna enligt WADA uppskattas därefter utifrån andelen positiva testresultat. Enligt laboratorierapporter från WADA om negativa och atypiska analysfynd var 0,97 procent av alla analyserade prover positiva för förbjudna substanser ett år I icke-olympiska idrotter var andelen samma år högre (2,32 %) jämfört med olympiska idrotter (0,67 %). Dessa uppskattningar har varit relativt stabila sedan WADA:s första rapport 2008.

Biologisk testning tyder på att användningen av WADA-förbjudna substanser inom idrotten är relativt ovanlig, och ännu mindre vanlig inom olympiska jämfört med icke-olympiska idrotter. För att tolka denna statistik krävs dock medvetenhet om flera begränsningar. För det första kan testningen endast upptäcka kända substanser för vilka det finns effektiva analysmetoder. För det andra fångar den endast användning av WADA-förbjudna substanser under den period då testning genomförs, vilket innebär att användare av svårupptäckta substanser eller personer som lyckas undvika upptäckt kan missas. Biologisk testning underskattar därför sannolikt förekomsten av användning av WADA-förbjudna substanser.

Dessutom används sådan testning, på grund av de höga kostnaderna, nästan uteslutande inom elitidrotten, exempelvis vid olympiska spel, världsmästerskap och i rikare länder. Dessa faktorer, tillsammans med etiska frågor kring testning både under och utanför tävling, under-stryker vikten av att undersöka andra metoder för att bedöma förekomsten av prestations-höjande substanser.

Enkätmetoder

Enkäter kan ge en bredare bild av användningen av prestationshöjande substanser inom idrotten jämfört med biologiska metoder, eftersom de även kan fånga beteenden och användning av substanser som kan undgå upptäckt vid biologiska tester. Självrapporterade uppgifter från enkäter kan emellertid vara otillförlitliga, särskilt när det gäller känsliga frågor som användning av prestationshöjande substanser. Idrottare kan underrapportera sin användning av rädsla för konsekvenser eller av en önskan att framställa sig själva i en mer positiv dager.

Det finns flera strategier som forskare kan använda för att försöka få mer tillförlitliga upp-skattningar. En sådan strategi är att säkerställa att respondenternas identitet inte avslöjas och att de kan besvara frågorna utan rädsla för repressalier eller socialt dömande. Detta bör i princip bidra till att skapa förtroende och öka sannolikheten för att respondenterna lämnar sanningsenliga svar. Anonymitet och konfidentialitet är dock inte ensamt någon garanti för sanningsenliga svar, särskilt när det gäller känsliga eller olagliga beteenden. Respondenter kan vara skeptiska till att enkäten verkligen är konfidentiell och oroa sig för att deras svar ska delas med andra eller användas mot dem. Dessutom kan respondenterna påverkas av sociala normer eller förväntningar även om deras identitet är skyddad. De kan känna sig pressade att ge svar som uppfattas som socialt önskvärda eller accepterade.

Andra strategier innebär att använda särskilda frågetekniker som avsiktligt gör det svårt att avgöra vad respondentens svar egentligen betyder. De vanligaste exemplen på sådana tekniker är Randomised Response Technique (RRT), Item Count Technique (ICT) och Unrelated Question Model (UQM). De data som genereras genom dessa tekniker kan endast ge en uppskattning av förekomsten av känsliga egenskaper eller beteenden på gruppnivå och kan inte användas för att identifiera enskilda personer som använder prestationshöjande substanser. Detta bör i princip öka sannolikheten för att respondenterna lämnar sannings-enliga svar – förutsatt att de förstår metoderna, följer instruktionerna korrekt och faktiskt svarar sanningsenligt.

Tidiga studier antydde att RRT var överlägsen direkta frågeformat. Det blev dock snart tydligt att respondenter ofta inte följde instruktionerna. Nyare forskning har bekräftat att indirekta frågeformat kan vara alltför komplexa. Detta kan leda till betydande bristande följsamhet till instruktionerna och svar av låg kvalitet, vilket i sin tur kan snedvrida uppskattningarna av förekomsten kraftigt.

Till exempel granskades19 studier där olika specialiserade metoder för uppskattning användes för att fastställa förekomsten av användning av prestationshöjande substanser (PED) inom idrotten. I dessa studier visade det sig att upp till 41 procent av idrottarna inte följde instruktionerna för enkäterna. På liknande sätt genomfördes kognitiva kvalitativa intervjuer med 19 akademiker för att undersöka deras uppfattningar om och reaktioner på frågor om akademiskt fusk som använde ICT och RRT. De fann att även om de flesta respondenter förstod de grundläggande instruktionerna hade många svårt att förstå de bakomliggande principerna för dessa metoder. Forskarna noterade också att dessa frågeformat ökade den kognitiva belastningen på respondenterna genom att kräva minnes- och matematiska uppgifter, vilket potentiellt kunde leda till stress och bristande engagemang. Dessutom fann de inget samband mellan förståelsen av metoderna och sannolikheten att respondenterna gav sanningsenliga svar, vilket ifrågasätter den antagna effektiviteten hos dessa tekniker.

Uppskattningar av förekomsten

Enkäter som använder direkta frågor ger konsekvent lägre uppskattningar av förekomsten av användning av prestationshöjande substanser jämfört med enkäter som använder indirekta metoder. I en studie visade exempelvis direkta frågor att förekomsten av PED-användning var 7,8 procent, medan indirekta frågor gav en betydligt högre uppskattning på 42,5 procent.

Uppskattningarna av förekomsten av användning av prestationshöjande substanser inom idrotten varierar inte bara beroende på vilken uppskattningsmetod som används utan också beroende på idrottsnivå. Användningen av prestationshöjande substanser verkar vara vanligare inom elitidrotten än på motions- och amatörnivå. När man granskade 19 studier om användning av prestationshöjande substanser inom elitidrotten, varierade uppskattningarna från 0 till 58 procent.

Två studier som analyserade enkäter från samma internationella idrottsevenemang 2011 – friidrotts-VM (World Championships in Athletics, WCA) och Pan-Arab Games (PAG) – gav anmärkningsvärt olika uppskattningar beroende på frågeformatet. En studie fann en hög självrapporterad användning av prestationshöjande substanser (43,6 procent vid WCA och 57,1 procent vid PAG), medan en annan] rapporterade betydligt lägre siffror (21,2 procent vid WCA och 10,6 procent vid PAG).

I 16 prevalensstudier som granskades, där elitidrottare undersöktes med hjälp av direkta frågor (14 studier) respektive RRT (2 studier), varierade uppskattningarna av förekomsten av användning av prestationshöjande substanser inom elitidrotten avsevärt. Direkta frågeformulär gav uppskattningar från 1 till 15 procent, medan frågeformulär baserade på RRT gav uppskattningar från 3 till 39 procent. Man drog slutsatsen att direkta frågor kan underskatta förekomsten av användning av prestationshöjande substanser och att den faktiska förekomsten inom elitidrotten sannolikt ligger mellan 14 och 39 procent.

I en systematisk översikt granskades förekomsten av användning av prestationshöjande substanser inom tävlingsidrotten och analyserade 105 studier som publicerats mellan 1975 och 2019. Författarna utvecklade verktyg för kvalitetsbedömning och klassificerade studierna som ”hög”, ”måttlig” eller ”låg” kvalitet baserat på kvaliteten på evidensen. Av de 105 studierna bedömdes 20 ha hög kvalitet. De prevalenssiffror som rapporterades i dessa högkvalitativa studier varierade betydligt. Tio studier rapporterade en förekomst på mellan 0 och 5 procent, medan den studie som fick högst poäng i kvalitetsbedömningen rapporterade en förekomst på mellan 43,6 och 57,1 procent. Detta tyder på att uppskattningarna varierar avsevärt även inom den relativt lilla gruppen högkvalitativa studier.

I en studie av användningen av prestationshöjande substanser bland manliga amerikanska universitetsidrottare analyserades data från ett stort nationellt representativt urval som samlats in av National Collegiate Athletic Association (NCAA). 6,2 procent av responden-terna uppgav att de under de 12 månader som föregick undersökningen hade tagit minst en av följande substanser eller produkter: andro- eller nor-androprodukter, beta-metylbutyrat, clenbuterol, dehydroepiandrosteron (DHEA), epitestosteron, erytropoietin (EPO), gammahydroxibutyrat (GHB), humant koriongonadotropin (hCG), humant tillväxthormon (HGH), testosteron eller testosteronhöjande preparat.

På liknande sätt uppskattades förekomsten av användning av prestationshöjande substanser under den senaste säsongen till över 4 procent i en enkät bland motions- och amatöridrottare inom det tyska idrottsförbundet, medan livstidsprevalensen uppskattades till 3,6 procent. I en studien uppskattades förekomsten av användning av prestationshöjande substanser bland italienska gymnasieelever till 1,5 procent, medan den totala andelen som använde substan-ser i prestationshöjande syfte var 6,8 procent.

Sammanfattningsvis: vid presenterande av prevalenssiffror för doping inom idrotten måste dessa värderats med hänsyn till vilken metod som använts.

Referens: Vakhitova Z, Mezzetti C, Alston-Knox C, Jowett S, Rhind D, Lin CY, Huang PC, Vergani M, O’Brien K. Performance-enhancing drug use in sports: a Bayesian variable selection and profile regression approach to identifying risk factors and estimating prevalence. Subst Abuse Treat Prev Policy 2026; 21: 25.