Peptider – dopningens nya finlir

Dopning har länge förknippats med anabola steroider. Men den moderna dopningen håller på att bli betydligt mer sofistikerad. I stället för att bara tillföra kroppen stora mängder av ett hormon försöker man allt oftare påverka de biologiska signalvägar som styr kroppens egen fysiologi. Här kommer peptiderna in.

Vad menas med peptidhormoner?

Peptider är kedjor av aminosyror – samma byggstenar som proteiner består av. När ett antal aminosyror kopplas ihop bildas en peptid. Längre kedjor brukar kallas proteiner, men gränsen mellan peptider och proteiner är inte helt skarp. Insulin består exempelvis av 51 aminosyror och brukar beskrivas som både ett peptidhormon och ett proteinhormon.

Peptidhormoner bildas i olika endokrina celler och fungerar som kemiska budbärare. De transporteras med blodet och påverkar andra celler och organ genom att binda till specifika receptorer. Här skiljer de sig från steroidhormoner.

• Peptidhormoner är i regel vattenlösliga och kan därför inte enkelt passera cellmembranet. De binder i stället till receptorer på cellens yta och startar en signaleringskedja inne i cellen.
• Steroidhormoner, exempelvis testosteron, östrogen och kortisol, är fettlösliga. De kan passera cellmembranet och binda till receptorer inne i cellen. Där kan de bland annat påverka genuttrycket.

Några viktiga peptidhormoner

Det är viktigt att skilja mellan peptidhormon och peptid som påverkar hormonsystemet. En peptid behöver alltså inte själv vara ett hormon. GHRP är exempelvis en peptid som stimulerar frisättningen av kroppens eget tillväxthormon.

Varför är peptider intressanta inom dopningen?

När WADA talar om peptidhormoner, tillväxtfaktorer, relaterade substanser och mimetika omfattar det ett mycket bredare område än bara de klassiska hormonerna.

I den förbjudna gruppen S2 finns bland annat:

• erytropoietin (EPO) och EPO-relaterade substanser
• tillväxthormon (GH)
• IGF-1
• GHRH-analoger
• GH-secretagoger och GH-frisättande peptider
• vissa tillväxtfaktorer
• substanser som påverkar motsvarande biologiska signalvägar.

Det är framför allt fyra egenskaper som gör peptiderna intressanta ur dopningssynpunkt: de kan manipulera kroppens egna hormonsystem, de kan riktas mot mycket specifika biologiska signalvägar, nya substanser utvecklas hela tiden och vissa är svåra att upptäcka.

1. Man kan stimulera kroppens egen hormonproduktion

Ta tillväxthormon, GH, som exempel. Det går att tillföra GH direkt. Men man kan också försöka få hypofysen att själv öka sin GH-frisättning. Det kan göras med exempelvis GHRH-analoger som CJC-1295 eller sermorelin. En annan strategi är att använda GH-secretagoger, exempelvis ipamorelin och olika GHRP-substanser.

Då tillför man alltså inte nödvändigtvis själva hormonet. Man trycker i stället på kroppens egen hormonella gaspedal. Den ökade GH-signaleringen kan i sin tur påverka IGF-1, proteinsyntes, kroppssammansättning och andra fysiologiska processer. WADA:s lista för 2026 omfattar uttryckligen bland annat CJC-1295, sermorelin, tesamorelin och ipamorelin.

Detta är ett viktigt steg i utvecklingen från att tillföra ett hormon till att manipulera kroppens egen hormonproduktion.

2. Peptider kan utformas för mycket specifika signalvägar

Den kanske mest spännande utvecklingen är att peptider kan konstrueras för att påverka en specifik receptor eller signalväg. Det innebär att forskningen kan gå betydligt längre än att bara försöka höja koncentrationen av ett hormon. Ett exempel är myostatin.

Myostatin fungerar som en biologisk broms på muskeltillväxten. Om myostatins signalering blockeras kan muskeltillväxten öka. Det finns därför stort intresse för substanser som påverkar myostatin- och activinsystemet. WADA följer bland annat utvecklingen av hämmare av activinreceptorsystemet och substanser som kan neutralisera myostatin.

Det öppnar för en helt annan typ av prestationsmanipulation: Inte bara “mer av ett hormon” – utan “ta bort kroppens broms”. Det är en viktig skillnad.

3. Peptider kan användas för återhämtning och vävnadsreparation

Peptider marknadsförs dessutom allt oftare med påståenden om förbättrad återhämtning, läkning och vävnadsreparation. TB-500, ett syntetiskt derivat relaterat till thymosin beta-4, är ett exempel. Det har marknadsförts med påståenden om bland annat vävnadsreparation och återhämtning och har därför uppmärksammats av antidopingforskningen.

BPC-157 är ett annat exempel som ofta dyker upp på internet. Det marknadsförs som en så kallad “läkningspeptid”, men den vetenskapliga dokumentationen för sådana användningar är begränsad och substansen är inte ett godkänt läkemedel för dessa ändamål. WADA placerar BPC-157 i S0, gruppen för icke godkända substanser.

Här uppstår ett problem: marknadsföringen kan ligga långt före den vetenskapliga dokumentationen. Det kan också skapa en ny form av dopning. Målet behöver inte vara: “Jag vill bli starkare.” Det kan lika gärna vara: “Jag vill kunna träna hårdare och återhämta mig snabbare.”

4. Nya peptider kan utvecklas mycket snabbt

Den moderna läkemedelsforskningen har gjort det möjligt att utveckla och modifiera peptider på ett sätt som tidigare var betydligt svårare. Utvecklingen kan förenklat beskrivas så här:

Biologisk signalväg → aktiv peptid → molekylär modifiering → biologisk testning → optimerad stabilitet och effekt → klinisk kandidat → läkemedel.

Forskaren kan börja med ett naturligt hormon eller en annan biologiskt aktiv peptid och identifiera vilken del av molekylen som binder till receptorn. Därefter kan molekylen modifieras för att exempelvis:

• öka effekten
• göra den mer stabil
• förlänga halveringstiden
• göra den mer selektiv
• minska oönskade effekter.

CJC-1295 illustrerar principen. Molekylen har modifierats för att ge betydligt längre effekt än naturligt GHRH. För ett läkemedelsföretag är målet förstås att skapa ett säkert och effektivt läkemedel. Men samma vetenskapliga utveckling kan få en helt annan konsekvens på dopningsmarknaden.

En experimentell substans behöver inte vara ett godkänt läkemedel för att bli intressant för en dopare. En molekyl kan beskrivas i en vetenskaplig artikel eller ett patent, testas experimentellt och sedan dyka upp på den internationella marknaden för så kallade research chemicals. Därför kan antidopingorganisationerna behöva förhålla sig till substanser som ligger långt före den etablerade läkemedelsutvecklingen.

5. Det kan vara svårt att hitta peptiderna i ett dopningsprov

Här uppstår ytterligare en utmaning. Många peptider bryts ned snabbt. De kan förekomma i mycket låga koncentrationer och vissa liknar kroppens egna ämnen. Dessutom kan det vara svårt att veta vilka nedbrytningsprodukter man ska leta efter.

För vissa peptider kan det därför vara nödvändigt att analysera blod i stället för urin. Laboratorierna utvecklar därför avancerade analysmetoder, bland annat immunologisk anrikning kombinerad med högupplösande masspektrometri.

Det finns en intressant paradox: Ju bättre antidopinglaboratorierna blir på att upptäcka traditionell dopning, desto större kan intresset bli för substanser som påverkar kroppens egna signaleringssystem. Det betyder inte att peptider automatiskt är “osynliga” för dopingkontrollen. Tvärtom utvecklas nya analysmetoder kontinuerligt. Men tekniken måste hela tiden hinna ikapp nya molekyler.

Var kommer nästa peptiddopning först?

Om man ska göra en framtidsspaning är bodybuilding, fitness och andra kraft- och muskelidrotter särskilt intressanta.

Det finns flera skäl:

• muskelhypertrofi är ett direkt mål
• GH–IGF-1-systemet är attraktivt
• myostatin är en potentiell biologisk broms
• återhämtning och vävnadsreparation är centrala
• experimentella preparat förekommer redan i vissa miljöer.

Därefter kan utvecklingen bli intressant inom explosiva idrotter som sprint, kastgrenar, tyngdlyftning och andra styrkeidrotter. På längre sikt kan även uthållighetsidrotten påverkas. Där kan måltavlan vara exempelvis erytropoes, syretransport eller cellernas energiproduktion.

Men här är steget från biologisk effekt till verklig prestationsförbättring ofta mer komplicerat.

Från hormondopning till signalvägsdopning

Det riktigt intressanta är därför inte en enskild peptid. Det intressanta är utvecklingen av själva dopningsprincipen.

Den gamla modellen var: “Ge kroppen mer av detta hormon.” Den nya modellen kan vara: “Manipulera den signalväg som får kroppen att själv producera mer – eller sluta bromsa det jag vill öka.”

Det kan handla om GH-frisättning, erytropoes, muskeltillväxt, blodkärlsbildning, energimetabolism eller vävnadsreparation. Peptider är därför inte bara ännu en grupp nya dopningspreparat. De illustrerar hur dopningen håller på att bli alltmer biologiskt finjusterad.

Och det är kanske den viktigaste framtidsfrågan: När doparen inte längre bara tillför en främmande substans utan försöker trycka på kroppens egna biologiska knappar, blir gränsen mellan läkemedel, experimentell behandling och prestationshöjning alltmer komplicerad.

Det är där dopningens nya finlir börjar.