Bjarne Riis

Cyklisten Bjarne Lyckegaard Riis föddes 3 april 1964 men på grund av sin kala hjässa kallades under sin cykelkarriär för ”Örnen från Herning.” Han började cykla i den lokala klubben Herning CK med stor framgång men blev inte uttagen till olympiska sommarspelen 1984. Då rådde den tidigare cyklisten Kim Andersen Riis att börja en professionella karriär men inte i Italien (som många andra), utan i Luxemburg. Hans professionella karriär började 1986 då i stallet Roland Skala, varvid hans första resultat var en femteplats i GP Vallonien samma år. Efter några år utan mer betydande vinster hade han ännu inte imponerat när hans kontrakt löpte ut 1988.

1988 blev Riis då kontrakterad av Toshiba och men säsongens Tour de la Communauté Européenne blev han, tillsammans med den danske cyklisten Kim Eriksen, kontrakterad av den tidigare Tour de France-segraren Laurent Fignons stall Système U. Fignon ledde vid tillfället Tour de la Communauté Européenne och för att kunna få ett kontrakt med stallet senare hjälpte Bjarne Riis den franske cyklisten till segern. I december 1988 blev Riis själv medlem av stallet Systèm U och under de närmaste tre åren var han Fignons hjälpryttare. 1989 vann Laurent Fignon Giro d’Italia och Riis tog sin första viktiga professionella seger när han vann den nionde etappen av tävlingen.

När Fignon avslutade sin karriär 1992 blev Riis kontrakterad av det italienska stallet Ceramiche Ariostea. Riis vann en etapp på Tour de France 1993 och bar efter etappen den rödprickiga bergatröjan för en dag. Han slutade som femma i tävlingen, vilket var det dittills bästa danska resultatet i tävlingens historia (dansken Leif Mortensen hade slutat på sjätte plats i tävlingen 1971). Riis mådde dåligt under Tour de France 1994 men han klarade trots det att vinna en etapp genom en soloattack. Året därpå, 1995, slutade Riis på tredje plats i Tour de France och blev därmed den första danske cyklisten att stå på prispallen i Paris.

Riis anslöt sig till Telekom-stallet 1996 och sade då att han kunde vinna Tour de France om alla hans stallkamrater backade upp honom. Till säsongen 1996 togs Riis vidare till Telekom-laget som lagkapten. Efter sin utmärkta uppvisning i bergsetappernas klättring under 1995 års Tour var Riis övertygad om att han var kapabel att vinna. Han bad sina nya lagkamrater att stödja honom och övertygade dem om att om de arbetade för honom kunde han ta med sig den gula tröjan till Team Telekom. Vid starten av Touren var han i utmärkt skick och vann det danska Road Racing Championship veckan före prologen. Som ett resultat av snö på både Col de l’Iseran och Col du Galibier, avkortades den planerade 190 km etapp 9 från Val-d’Isère till Sestriere i Italien och reducerades till en 46 km sprint från Le-Monetier-les -Bains vilket gjordes på anspråk av Riis, vilket öppnade en 44-sekunders lucka över hans lagkamrat Jan Ullrich. Mot slutet av Touren hade Riis placerat sig först i den allmänna klassificeringen, med en ledning på 1:41 över sin unga lagkamrat Ullrich.

Tidigare hade Telekom varit ett mindre stall i proffscyklingsvärlden och de hade haft det svårt att bli inbjudna till exempelvis Tour de France och ibland kunde laget endast skicka halva laguppställningar till tävlingar. Efter segern blev de dock ett av de största cykelstallen. Segern gav också positiva effekter för cykelsporten i Danmark då fler började cykla och många började titta på cykling.

Efter vinsten i Tour de France 1996 var Riis favorit till segern Tour de France 1997, men i stället var det hans yngre tyska stallkamrat Jan Ullrich som tog hem segern, medan Riis slutade på sjunde plats. 1997 vann han i stället endagsloppet Amstel Gold Race.

Riis skadade sig efter en krasch den 18 juni 1999 när han cyklade till startlinjen före en etapp på Schweiz runt. Efter det kom han aldrig tillbaka till sin tidigare form och avslutade därför sin karriär officiellt 2000, vid en ålder av 36. Riis var professionell cyklist åren 1986-2000.

Tour de France 1998 skakades av dopningsanklagelser och dopade cyklister. Bjarne Riis började att kallas för ”Mr 60 procent”, ett smeknamn som kom ifrån rykten att Riis hade haft ett hematokritvärde på 56 procent i ett test under Tour de France 1996, vilket kunde vara en indikation på erytopoietin-dopning. Det har således publicerats, men aldrig bevisats, att Riis också hade en hematokritnivå på 56 procent under ett test i juli 1995, långt över typiska naturliga nivåer, såväl som hans publicerade värde på 41 procent under lågsäsongen tidigare samma år. Det tidigaste omnämnandet av smeknamnet kan spåras till intervjuer med cyklister i lag Festina1998-2000, som tydligen föreslog att om de hade dopats till över 50 procents hematokrit, så måste Riis ha varit dopad till minst 60 procent, eftersom han kunde vinna Tour de France 1996 före Festina-åkaren Richard Virenque. I Willy Voets bok Breaking the Chain nämner han att Festinas lagläkare inte skulle tillåta injektioner av erytropoietin om en cyklists hematokritnivå var nära 55 procent.

Riis testades aldrig positivt för dopning under sin karriär, även om erytropoietintester existerade vid tidpunkten. I slutet av april 2007 skrev före detta Riis medarbetare Jeff d’Hont en bok om Riis och andra cyklisters dopningspraxis under sin tid i cykelbranschen. Den 21 maj 2007 erkände Riis tidigare Telekom-lagkamrat Bert Dietz att han hade använt dopning under sin Telekom-tid. Detta fick andra tidigare lagkamrater, Christian Henn och Udo Bölts , och två tidigare lagläkare, att erkänna sin inblandning i dopning. Den 24 maj erkände tre andra lagkamrater Rolf Aldag, Erik Zabel och Brian Holm.

Bjarne Riis testade aldrig positivt som cyklist, även om inget EPO-test fanns vid den tiden. Rapporter har dock noterat att polisen i Italien hittade bevis för att Riis kan ha varit bland cyklister som behandlades med EPO 1994 och 1995 av medicinska forskare under professor Francesco Conconi vid universitetet i Ferrara, vilket resulterade i åtal mot Conconi och även involverade Michele Ferrari. Filer som användes i rättegången visade tydligen fluktuationer i Riis hematokrit från 41 till 56,3 procent.

Spekulationerna om Bjarne Riis dopinganvändning drevs ytterligare av hans tvetydiga förnekande. På frågan om huruvida han använde doping sa han upprepade gånger att “Jag har aldrig testat positivt”, ett uttalande som inte motsvarar ett direkt förnekande.

Efter ovanstående serie av erkännanden lämnade Riis den 25 maj 2007 ett pressmeddelande att han också tidigare gjort “misstag” och erkände i den efterföljande presskonferensen att han tagit erytropoietin, tillväxthormon och kortison i 6 år, från och med 1993 till 1998, inklusive under hans seger i Tour de France 1996. Riis sa att han köpte och injicerade EPO själv, och lagcoachen Walter Godefroot blundade för droganvändningen i laget. Riis förnekade ett avsnitt i Jeff d’Honts bok, där det sägs att hans hematokritnivå en gång testades av teamet och registrerade till höga 64 procent.

På grund av erkännandet blev Riis struken som vinnare i tävlingens officiella statistik. I juli 2008 bekräftade Touren dock hans seger men med en asterisk för att indikera hans dopingbrott.

Reaktionerna på Riis erkännande har varit blandade. Vissa kritiker har kallat honom för en fuskare, och att de resultat han uppnådde i sin karriär var värdelösa. Andra har stämplat honom som ett offer för den dopingkultur som florerade inom professionell landsvägscykling, och har insisterat på att han inte bör bli syndabock för ett större problem. I november 2010 publicerade Riis en bok om sin karriär som tävlingscyklist, där han betonade att dopning under hela tiden han tävlat inte betraktades som “fusk”, utan helt enkelt som en del av den “normala förberedelsen” för en professionell cyklist. Han beskrev att han hade börjat dopa sig endast med kortikosteroider på 80-talet och sedan som han tidigare erkänt uppgraderat sin dopning med erytropoietin 1993-98. Riis uppger att senast han dopade sig som cyklist var i juli 1998. Han säger att han slutade under 1998 Tour de France när han nästan greps av polisen som en del av utredningen av Festina-dopningsskandalen. Polisen var på väg för att genomsöka rummen hos hans Telekom-lagkamrater. Riis gav följande kommentar till avsnittet: ”I mitt rum hade jag inget val. Mina flaskor med dopingpreparat måste försvinna snabbt. På bara några minuter samlade jag ihop alla mina doser av erytopoietin och slängde ner dem på toaletten”.

På väg till starten vid etapp 2 av 1999 Tour de Suisse, slog Bjarne Riis trottoarkanten och kraschade. De ådragna skadorna på hans armbåge och knä tvingade honom till slut att avsluta sin karriär våren 2000 vid 36 års ålder.

Efter avslutandet av cykelkarriären öppnade sig ett nytt liv. Bjarne Riis hade från start varit en av personerna bakom danska cykellaget Horne-Jack & Jones , som blev det första danska laget som tävlade i Tour de France. Efter dopinganklagelser och avstängning av Home-Jack & Jones-åkaren Marc Streel 1999, drog Home tillbaka sin sponsring. Bjarne Riis köpte då majoriteten av laget genom sitt kontrollerande bolag Professional Cycling Denmark (PCD), och han blev dess lagledare. 2001 bytte laget sponsor till CSC/World Online, sedan CSC/Tiscali, och säsongerna 2003 till 2007 var det amerikanska IT-företaget CSC ensam sponsor för Team CSC. Säsongen 2008 delade CSC sponsringen med den danska banken Saxo Bank som från och med säsongen 2009 har varit den enda lagets sponsor. Laget fick senare namnet Team Saxo Bank Sungard och är nu känt som Team Saxo Bank-Tinkoff Bank. Riis döpte om PCD till Riis Cycling A/S 2003. Inför säsongen 2005 hade Team CSC ekonomiska problem och några av ryttarna ombads ta en lönesänkning. Riis använde sina egna pengar för att hålla laget igång under sina första år som lagledare, en utgift som han senare lovade att aldrig upprepa när ett nytt sponsoravtal undertecknades under 2005 års Tour de France.

Som lagledare har Riis lag varit inblandat i några dopningsfall, dock utan att någon av cyklist erna har fällts för dopning. I Tyler Hamiltons bok, “The Secret Race,” beskrivs dock hur Riis aktivt uppmuntrade användningen av dopning i CSC-teamet. Dessutom togs Ivan Basso , som var en av Team CSCs 2006 i Tour de France, bort från laget före starten av Touren enligt UCI ProTour-reglerna på grund av hans eventuella inblandning i Operación Puerto-dopningsfallet, en inblandning som bekräftades av Basso själv i april 2007. Bassos kontrakt med Team CSC har sedan dess upphört. Historien om team CSC under 2004 års Tour de France har fångats i en dokumentär med titeln “Overcoming.”

I december 2013 bekräftades det att lagsponsorn Oleg Tinkov hade köpt laget av Riis, för en rapporterad summa på cirka 6 miljoner euro, där Riis fortsätter som lagledare på ett treårigt avtal värt 1 miljon euro per år. Tinkov hade tidigare kritiserat Riis och Contador för deras framträdanden under 2013 via sociala medier. I mars 2015 bekräftade teamet att Riis hade tagits bort från aktiv tjänst på grund av meningsskiljaktigheter mellan Riis och Tinkov. Den 29 mars 2015 tillkännagavs det att Riis hade släppts helt av laget. Nyhetsrapporter citerade “tumultartade förhållandet” och “skillnaden i karaktär” mellan Riis och Tinkov som orsaken till Riis avgång.

I juli 2016 meddelade Riis och tidigare Saxo Bank-chefen Lars Seier att de tagit över det danska UCI Continental-teamet Team TreFor och döpt om det till Team Virtu Pro–Véloconcept, med avsikten att det ska fungera som utvecklingsteamet för ett planerat UCI WorldTeam. I januari 2020 utsågs Riis till manager för NTT Pro Cycling-teamet.

Enligt senaste rapport i massmedia är Riis ägare av cykelstallen Team Waoo (ett UCI Continental-lag) och Team Virtu Cycling Women (ett UCI Women’s World Tour-lag).