Gendoping

Översikt om gendopning

Gendopning är överföring av gener till idrottsutövare, vilken ska förbättra någon del av den fysiska förmågan (på sikt kanske också den mentala kapaciteten) och därmed också den idrottsliga prestationen. I och med att genteknik är ett ungt forskningsområde har man bara misstankar om att denna form av dopning tillämpas av idrottsmän; det finns inga säkra bevis hittills. Det är användningen av genteknik inom sjukvården som skapat förutsättningar för gendopning. De metoder som används för att återställa en sjuk persons egenskaper är samtidigt en möjlighet att förbättra sin fysik för vältränade idrottare.

Den amerikanske muskelforskaren H. Lee Sweeney arbetade på University of Pennsylvania från och med 1989 och grundade Paul D. Wellstone Muscular Dystrophy Cooperative Research Center 2005. Han lämnade Penn och började på fakulteten vid University of Florida College of Medicine 2015, där han blev chef för det nya Myology Institute. 1998 publicerade hans laboratorium arbete där de använde genterapi för att införliva en extra kopia av IGF1 i muskelceller i låret hos unga och gamla möss; åldersrelaterat muskelåldrande hos de äldre mössen vändes och både gamla och möss blev starkare. Mössen blev kända som “Schwarzenegger-möss”. Sweeney började snart få samtal från idrottare och tränare som bad honom att använda denna metod för gendopning och anses vara den forskare som fick i gång diskussioner på allvar kring gendopning. Detta ämne var relativt nytt vid millennieskiftet, men experter är fortfarande osäkra om och när dopningsmetoden kommer att bli vanlig.

Mycket pengar har satsats på gendopningsforskning för att i framtiden kunna spåra infogade gener och få fast de fuskande idrottarna. Problemet är att det hittills verkar mycket svårt att avslöja de misstänkta. Vanliga dopningstester är inte tillräckliga utan man måste undersöka enskilda celler från de vävnader som misstänks ha blivit modifierade. Behandlingen är ganska lätt att utföra jämfört med andra dopningsmetoder och effekten varar samtidigt mycket längre. Detta kan ses som motivation för idrottare att pröva på den här nya typen av dopning.

Inom idrotten är uppbyggnad av muskelmassa samt ökning av mängden röda blodkroppar de två mest tänkbara metoderna för att förbättra prestationen genom gendopning. Inom idrotter där fysisk styrka krävs är den bästa metoden att öka tillväxten av muskelvävnad. Detta kan göras antingen genom att öka tillväxten av hormonet GH eller att inaktivera genen för myostatin, ett ämne som bromsar utvecklingen av muskler. Vid uthållighetsidrotter som löpning, skidåkning och cykling bör man få in gener som ökar EPO-produktionen, som i sin tur ökar produktion av röda blodkroppar som leder till bättre syreupptagningsförmåga.

Riskerna med att modifiera en människas genom är mycket stora. Man använder speciella virus för att föra in de utvalda generna i en människas cell. Virus har en särskild förmåga att tränga sig in i levande celler för att sedan avlasta sin genetiska information som är tänkt att masskopieras och spridas vidare. Innan viruset tillsätts byter man ut informationen mot de gener man vill ha in i cellerna. Det finns exempel på fall inom sjukvården där immunförsvaret överreagerat på det tomma viruset vilket lett till dödsfall. Ett annat scenario som inträffat är att viruset lett till cancer genom att störa gener som kontrollerar celldelning. Enligt insatta personer är det skillnad att ta en sådan risk som svårt sjuk och att göra det som frisk idrottsman. Därför anses det mindre legitimt med gendopning än med genterapi.