Risker för systematiska – teoretiska – fel vid dopingtestning

I WADA regelverk är fortfarande större delen av de tester som görs rapporterade som ”positiva” eller ”negativa.” Visserligen anges oftast också en siffra som anger hur hög halten varit i urin eller blod, men ur regelsynpunkt spelar halten i princip ingen roll. Den enda gränsen som spelar roll är den nedre vid vilken substansen med den påbjudna metoden med rimlig säkerhet kan påvisa att substansen finns i provet eller inte. Därav följer också att om olika laboratorier har olika utrustning (vilket är fallet), kan denna gräns skilja sig åt mellan olika WADA-ackrediterade laboratorier. Man kan därför tänka sig att ett dopingprov kan vara positivt i ett laboratorium och negativt i ett annat trots att man kanske till och med använt samma metod. Naturligtvis har WADA sedan länge adresserat problemet, men eftersom laboratorierna är avhängiga av hur stora ekonomiska resurser som kan satsas på antidoping av sina finansiärer (vanligen staten) kan WADA inte regelstifta laboratoriernas verksamhet i alla avseenden och risken för olika bedömningar av samma dopingprov kvarstår.

Falskt positiva och falskt negativa prover

Olika decision limit påverkar naturligtvis både sensitivitet och specificitet av testerna. Om laboratoriet är skickligare och kan ha en låg detektionsgräns minskar specificiteten och ökar risken för falskt positiva provsvar, medan en mindre skicklighet och därmed högre gräns för när man kan detektera närvaron av en substans leder till att sensitiviteten minskas och fler falskt negativa prov riskerar rapporteras. Denna osäkerhet – även om den inte nämnvärt uppmärksammats inom idrotten – är naturligtvis djupt otillfredsställande eftersom idrottare då utsätts för olika risk att bli fällda för doping (falskt positiva och negativa såväl som rätt positiva och negativa).

Evi Sachenbacher-Stehle

Ett liknande exempel på hur illa osäkerhet och subjektivitet i laboratoriernas analyserna kan slå finns retrospektivt dokumenterat avseende den tyska skidskyttestjärnan Evi Sachenbacher-Stehle som under vinter-OS 2014 åkte fast för doping. I efterhand avslöjade laboratoriechefen Grigorij Rodtjenkov att hon ”offrades”. Rodtjenkov var ansvarig för laboratoriet under OS i Sotji 2014 och hjälpte dopade ryska stjärnor att komma undan med sitt fusk. Efter mästerskapet valde han att bli visselblåsare och avslöja hela skandalen när han flytt från Ryssland till USA. Rodtjenkov skrev en bok där han berättade nya detaljer om vad som egentligen hände inne i det ryska dopinglaboratoriet.

En episod handlar om tyskan Evi Sachenbacher-Stehle som vann OS-guld i längdskidor 2010, men sadlade om till skidskytte två år senare. Hon kom till OS i Sotji som en medalj-kandidat för Tyskland och var nära att lyckas i masstarten, men fick nöja sig med en fjärdeplats. Sedan rasade hennes värld samman, med två dagar kvar av OS. Hon hade testats positivt för den förbjudna substansen metylhexanamin och stängdes av från allt tävlande i två års tid. Rodtjenkov berättar i sin bok att det ryska laboratoriet ”behövde” ett spektakulärt dopingfall, för att visa att testerna faktiskt fungerade. Det började nämligen bli ett problem att inga idrottare alls testades positivt i samband med OS. Sachenbacher-Stehle hade sannolikt kunnat slippa undan straff, eftersom det handlade om mycket små mängder metylhexanamin som hon fått i sig via ett kosttillskott. ”För hennes del handlade det om ett gränsfall och den här substansen ger för det mesta stimulans bara i höga koncentrationer. Om jag redan hade haft fem positiva fall hade jag kanske inte noterat hennes provsvar alls. Men vi behövde blod. Därför stod inte hennes straff i paritet med brottet.” Evi Sachenbacher-Stehle överklagade senare avstängningen och fick den sänkt till sex månader. Skandalen tog dock så hårt på henne att hon aldrig orkade göra en comeback.

Ovanstående exempel illustrerar hur avsaknad av fastställda detektionsgränser ger möjlighet till subjektiva beslut på laboratorienivå. Problemet blir då ytterligare större då en idrottare överklagar ett sådant beslut eftersom CAS i normalfallet litar på laboratoriets bedömning (det är svårt att tänka sig ett rättssystem som inte skulle göra det). Utöver detta har de flesta idrottsutövarna sällan de ekonomiska resurser som behövs för att kunna överklaga till CAS (ett ”vanligt” överklagande som förloras kommer att kosta sexsiffriga belopp) där man antagligen också behöver anlita experter, kanske advokater med idrottskunskap, för att få rätt, vilket ger ytterligare dryga utgifter.

Steven Colvert

Ett annat exempel på osäkerheten i laboratoriernas bedömning vid avsaknad av fastställda gränsvärden kan vara den irländska studenten och sprintern Steven Colvert. Han missade en plats i OS 2012 med bara en hundradels sekund, men ändå blev han aldrig riktigt känd för en större allmänhet. 2014 när Colvert fick information om att dopingprov han lämnat innehöll erytropoietin reste han till WADA-laboratoriet i Köln för att se dem öppna hans B-prov. Personalen där förklarade processen och Colvert blev försäkrad om att positiva prov lagrades och behölls minst till rättsprocessen var avslutad. Colvert förklarade senare att “bara för att backa upp beskedet bad jag att provet skulle frysas på bekostnad av mig själv för att ha det tillgängligt.” Trots det förstördes hans positiva prov ganska snart.

Colvert positiva dopingtest baserades på en gel-elektrofores av urinprovet som var avsedd att upptäcka rekombinerat erytropoietin, det vill säga erytropoietin som hans egen kropp inte producerat. Elektrofores är en metod som då bedömdes efter utseendet och var således ingen kvantitativ metod utan testen bedömdes genom sin form. Det WADA-ackrediterade laboratoriet i Köln bedömde att en förlängning av Colverts normala erytropoietin och en viss spridning ovanför det normala var ett bevis för att det fanns rekombinant erytropoietin i provet. Dessa förändringar var emellertid mycket subtila och skiljde sig inte mycket från andra idrottsutövares elektroforeser som syntes parallellt med Colverts. Vid en senare förhandling då Colverts försvarare utrryckte tveksamheter över de tvivelaktiga analysresultaten svarade representanter från två WADA-laboratorier att ”a sample which has such low doses of recombinant erytropoietin, you need to be expert to clearly identify it…” Ett sådant argument kan knappast motbevisas trots att det inte är ett argument som kan beläggas vetenskapligt och Colvert blev avstängd för doping i två år.

Senare gjorde fyra norska biologer oberoende av varandra nya överväganden av hans fall. “Det är uppenbart att något är fel och problemet måste klargöras innan man gör någon bedömning om huruvida Steven Colvert använde ”konstgjort” erytropoietin eller inte”, sa de i sina rapporter. En andra metod för att upptäcka rekombinerat erytropoietin i hans urin hade dessutom indikerat ett 20-faldigt högre förhållande mellan syntetiskt eryropoietin och naturligt förekommande erytropoietin än vad WADA-laboratoriet hade hävdat. Det borde tala för att den första metoden måste bedömas med stor försiktighet.

I bästa fall var Colverts positiva test öppen för tolkning, men i rättssystemet finns det ett behov av att bevisa bortom rimligt tvivel. Den samlade vetenskapen menade således att det fanns tvivel, men det tog rättsskipningen i detta fall inte höjd för. När det gäller Covert fick han höra att han var tvungen att motbevisa ett prov som de hade blivit av med mot sina egna riktlinjer, men eftersom WADA-laboratoriet kastat provet gick det naturligtvis inte och Colvert förblev således avstängd.

Allt skickligare laboratorier

Laboratorieutvecklingen under de senaste decennierna har varit exceptionell genom ny utrustning och nya metoder, vilket gör att man kunnat detektera allt mindre mängder av de flesta dopingklassade substanserna. Detta är naturligtvis mycket positivt, men det ger också upphov till nya problem.

Det finns en rad substanser som endast är förbjudna i samband med tävling. Om man nu påvisar dessa i mycket små mängder vid tävling, hur skall man då gå vidare.? Ofta kan då idrottsutövaren förklara att han eller hon tagit det tävlingsförbjudna preparatet flera dygn före tävlingen – men kan det ”juridiskt” bevisas? De flesta idrottsutövare intar sannolikt inte eventuella mediciner, piller och pulver publikt och kan då inte annat än med egen utsago förklara vad de intagit. Idrottsutövaren hamnar således i en besvärlig rättslig situation.

Ett annat uppenbart problem är att det finns förbjudna substanser ”ute i samhället” vilket gör att man kan tänka sig att det finns allt fler källor till kontamination av vad man får i sig. Det vill säga att om man äter korv kan det finnas små, små, små mängder av förbjudna substanser som man ofrivilligt får i sig, liksom om man använder fel typ av kosmetika, respektive att tillverkningen av kosttillskott av misstag kan innehålla lika små mängder av något förbjudet för att bara ta några exempel. I dessa situationer kan det ”strikta ansvaret” för idrottsutövaren hamna på en orimlig nivå. De mest uppenbara exemplen på detta problem som dokumenterats är clenbuterol (ett preparat som används för att öka muskelmassan hos slaktdjur) som idrottsmän vid dopingprovtagning vid tävlingar i Kina och Mexico visats ha i små mängder i sin urin sedan de ätit kontaminerat kött. Att för idrottsmannen bevisa att han ätit kött i god tro och att han inte dopat sig är svårt eller kanske omöjligt.

Ett ytterligare exempel visades i ett tyskt TV-program sommaren 2021, där man i experiment visade att om någon fick en klapp på axeln eller tog emot en handskakning och den hand som användes var insmord med en viss anabol steroid som kunde ta sig in i kroppen direkt genomhud en så blev mottagarens – och den som gav klappen eller handskakningen – urindopingprov positivt. Det har inte dokumenterats att ett sådant kriminellt beteende har skett i verkligheten, men möjligheten finns uppenbarligen.

Det är således klarlagt att det har funnits förbjudna substanser i idrottsutövares urin trots att det inte förelegat någon doping och situationer som inte ens kan klassificeras som ”misstagsdoping.” Problemet blir här hur idrottsutövaren skall kunna visa detta.

Avsaknad av nedre gränser för när ett prov skall rapporters som positiv

I så gott som alla kemiska laborationer av prov tagna från naturen – där vi människor är en del – föreligger provresultaten i form av en Gauss-kurva eller som två Gauss-kurvor som mer eller mindre överlappar varandra. Den enda nollpunkt som finns är just 0, men ju bättre laboratorierna bli, desto närmre 0 kan man hitta rester av förbjudna substanser. Ett exempel på detta är den amerikanske längdhoppare Jarrion Lawson. Han är den ende mannen förutom Jesse Owens som vunnit 100 meter, 200 meter och längdhopp vid samma college-mästerskap i USA. Vid ett dopingtest av Athletic Integrity Unit, AIU, i juni 2018, testades han positivt för epitrenbolon – en metabolit till den anabola steroiden trenbolon som används i köttdjursuppfödning. Lawson blev avstängd i fyra år eftersom han inte kunde lämna bevis för att ”den specifika källan till trenbolonet var nötkött och att just det köttet han ätit sannolikt var kontaminerat.” Koncentrationen i Lawsons prov var 0,65 nanogram per milliliter, vilket i CAS-förhandlingen jämfördes som en 90 000-del av ett saltkorn per milliliter. CAS frikände Lawson trots att han inte kunde fastställa exakt hur han fått i sig trenbolonet – men det tog 18 månader och kostade flera tiotusentals dollar.

Lawsons fall väcker också en annan fråga: Skall ett lågkoncentrationspositivt test för ett ämne som vanligen används inom nötköttsindustrin behandlas på samma sätt som ett högkoncentrationsprov för exempelvis erytropoietin. Svaret är inte självklart, men de nuvarande WADA-reglerna föreskriver att både provsvaren skall behandlas lika.

Slutsats

De ovan redovisade exemplen och tankegångarna talar för att även om de WADA-ackediterade laboratorierna har en hög grad av precision i sina analyser så är det inte så enkelt att provsvaren alltid kan skilja dopade från icke-dopade. Detta gör de rättsliga processerna svåra för domstolarna – inkluderande CAS – men ännu svårer kan det vara för anklagade idrottsutövare att bevisa sin oskuld.

Referens: Nissen-Meyer J, Skotland T, Boye E. Are doping tests in sports trustworthy?: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests. EMBO Rep 2022; 23: e54431.