Festinaskandalen

Festinaaffären (8 juli 1998-17 juli 2001) var en serie dopingsskandaler inom professionell cykling som inträffade under och efter Tour de France 1998. Affären började med att en stor mängd dopingmedel hittades i en servicebil som tillhörde Festinas franskägda cykellag – kanske det mest framgångsrika proffsstallet i världen vdi denna tidpunkt – strax före loppets start i Neuville-en-Ferrain nära Lille på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Tillslaget resulterade i en undersökning som avslöjade systematisk doping och som involverade många lag i Tour de France. På de hotell där lag bodde gjordes razzior av polis. Detta ledde till erkännanden gjordes av flera före detta och nuvarande cyklister, och teampersonal greps. Flera lag drog sig helt ur loppet.

Tre dagar före Tour de France start, den 8 juli klockan 05.40 vid kröken av en liten väg från Dronckaert till den fransk-belgiska gränsen arresteras således sjukgymnasten Willy Voet vid ratten på sin Fiat i Festina-färger av tulltjänstemän. Vad som skulle vara en rutinkontroll ledde till intressanta fynd i bilen: i bagageutrymmet fick tulltjänstemän tag på kylpåsar som innehöll mer än fyra hundra flaskor dopning och narkotiska produkter (235 ampuller med erytropoietin, 120 kapslar amfetamin, 82 ampuller med tillväxthormoner, 60 ampuller med testosteron, kortikosteroider och amfetamin). Voet togs i polisförvar. Festinas kontor genomsöktes i Lyon och där beslagtog andra misstänkta produkter, inklusive perfluorkarbon (ett blodersättningsmedel). Detta var bara dagarna efter att Frankrike precis vunnit fotbolls-VM (Frankrike vann finalen mot Brasilien – varför den gryende dopingskandalen inte fick mycket massmedieintresse de första dagarna).

Två dagar efter gripandet förnekade Bruno Roussel, sportchef för Festina, all kännedom om de upptäckta drogerna och vad de kunde användas till. Följande dag meddelade emellertid fransk polis att utöver smuggelgodset som hittats i Voets bil, upptäcktes ett dokument i Festinas högkvarter som redovisade systematiska drogprogram för lagets cyklister. Samma dag erkände Willy Voet att han deltagit i dopingprogrammet och en civilrättslig utredning inleddes avseende smuggling och otillåten distribution av dopingmedel. Voet fick stanna i fängelse i två veckor.

Den tidigare ordföranden för International Cycling Union (UCI) Pat McQuaid var direktör för Dublin Grand Départ. “Fyrtiåtta timmar innan turnén startade, när Voet arresterades, kallade Jean-Marie Leblanc in oss till ett möte och sa: ‘Jag har dåliga nyheter …’ “Han sa att han skulle göra sitt bästa för att hålla locket på det tills loppet kom tillbaka till Frankrike. Vi trodde på honom då, men när Tour de France startade i Dublin tillkännagavs det ändå att Festinaåkarna Richard Virenque , Alex Zülle och Laurent Dufaux skulle förhöras när de återvände till Frankrike.

Den 15 juli arresterades Bruno Roussel, sportchef för Festina och Festinas lagläkare Eric Rijckaert i Cholet, och lagets hotell genomsöktes. Den17 juli erkände Roussel genom sin advokat: “Ja, det finns ett systematiserat dopningssystem inom laget. Målet är att förbättra prestationer under strikt medicinsk kontroll för att undvika att okunniga personer dopar cyklister och riskerar att förorsaka allvarliga hälsorisker, vilket lär ha varit fallet tidigare”, sade han.” Den tidigare utförsåkningsstjärnan Jean-Claude Killy, ordförande för Tourens organisationskommitté, sa: “Vi befinner oss i en storms öga.

Jean-Marie Leblanc, Tour-direktören, beslutar vid sportchefens erkännande att avstänga Festinastallet från Touren samma dag. Roussel förlorade sin licens som manager för cykellag av Union Cycliste Internationale (UCI), men cyklisterna Richard Virenque, Laurent Dufaux och Laurent Brochard kallade till presskonferens och sa att Festinalaget visst inte skulle dra sig ur loppet. Följande dag lämnade dock Virenque Touren i tårar sedan lagavstängningen visats stå fast.

Den 19 juli 1998, dagen efter att Festina lämnade Touren, rapporterade den franska dagstidningen Aujourd’hui att polisen hade hittat 104 ampuller av EPO i ett fordon som tillhörde TVM-teamet under en rutinmässig tullkontroll nära Reims i nordöstra Frankrike.

Nio cyklister och tre tjänstemän från Festina omhändertogs den 23 juli; av hela laget var det bara Christophe Bassons som inte greps eller var inblandad i doping. Eric van de Sijpe, en belgisk domare, beordrade en husrannsakan på doktor Rijckaerts mottagning, varvid polisen fick datafiler som bevisade att cyklisterna i hans team använde erytropoietin. Virenque, Dufaux, Pascal Hervé, Didier Rous, Alex Zülle och Armin Meier förhördes i Lyon och hölls i polisens förvar. Alla nio av de inblandade cyklisterna eskorterades sedermera till sjukhus och fick genomgå omfattande blod- och urintester och lämna hårstrån för testning. Vid frisläppandet dagen efter erkände fem Festinacyklister (Zülle, Dufaux, Moreau, Brochard och Meier) att de hade dopat sig medan Virenque och Hervé vidhöll sin oskuld. Zülle hävdade att han var tvungen att dopa sig för att tillfredsställa Festinas företagssponsorer, medan Dufaux uppgav att han erkände på grund av de överväldigande bevis som samlats in av polisen. Under arresten redovisade Voet och Roussel hur doping organiserades inom Festinalaget och hävdade att de andra cykellagen också var inblandade i att använda förbjudna substanser. Den 27 juli erkände Festinacyklisten Neil Stephens att han tagit prestationshöjande droger men hävdade att han trodde att erytropoietininjektionerna var lagliga tillskott.

Samma dag – en vilodag i Touren – som Festina-cyklisterna greps av polisen gjorde fransk polis en razzia mot TVMs hotell i Pamiers , vilket resulterade i arresteringen och frihetsberövandet av TVM-chefen Cees Priem och TVM-läkaren Andrei Michailov. Fyra andra TVM-tjänstemän förhördes och släpptes. Polisen hittade narkotika i en resväska och en soptunna i TVMs hotellrum i Toulouse och Metz . En utredning avseende TVM inleddes den 24 juli. Den 28 juli möttes TVM-teamet av polisen i Albertville. Sex TVM-åkare, inklusive Jeroen Blijlevens, Bart Voskamp, ​​Servais Knaven och Steven de Jongh, fördes på natten till ett sjukhus där det togs blod-, hår- och urinprov. TVMs sjukgymnast Jan Moors greps. Efteråt greps också resten av teamet och eskorterades till sjukhuset för omfattande drogtester.

Andra cykellag på Touren uttryckte stöd för de kämpande cyklisterna och motsatte sig att de behandlades som kriminella. Banesto och Team ONCE uttryckte stöd för ett uttalande från Internationella olympiska kommitténs ordförande Juan Antonio Samaranch om att prestationshöjande droger borde legaliseras.

Den 29 juli genomförde Tour-cyklisterna en protestdemonstration genom att cykla långsamt – de protesterade alltså för doping, inte mot. Team ONCE, ledd av franske mästaren Laurent Jalabert, drog sig först ut ur hela Touren medan Banesto- och Riso Scotti-lagen sedan lämnade vid första vätskekontrollen vilket exempel sedan följdes av Kelme och Vitalicio Seguro. Hela cykelkaravanen stannade en andra gång och hotade med att dra sig ur hela tävlingen, vilket ledde till att etappen ställdes in. I detta kaos lyfte också fram de ”kulturella” skillnaderna inom cykelsporten. Till och med spanska medier packade ihop sig och åkte hem, som någon form av lojalitetsyttring.

Samma eftermiddag genomfördes polisräder mot Team ONCE, Team Polti , La Française des Jeux , Lotto och Casino. Lagcheferna Marc Madiot (La Française des Jeux) och Vincent Lavenu (Casino) och cyklisten Rodolfo Massi (Casino) greps. Kelmes Vitalicio Seguros drog sig ur loppet följande dag. Jeroen Blijlevens avslutade sin medverkan nära gränsen till Schweiz. Massi, ledare i bergklättringen, kunde inte starta eftersom han fortfarande hölls i polisens förvar. Casinoteamets lastbil beslagtogs av polisen. Hela tävlingen karaktäriserades således av kaos. Slutligen, vid etappstarten i Albertville (etapp 12), vacklade Touren på randen till fullständig kollaps när de återstående cyklisterna åter gick ut i en sittstrejk. Först efter försäkringar om inga ytterligare polisrazzior eller arresteringar av åkarna själva gick de med på att starta – det lär ha förekommit någon form av överenskommelse om att man skulle undersöka läkarna och sjukgymnasterna i stället i första hand.

I efterhand kan det tyckas ironiskt att det fanns det ett lag som tydligt ville hålla sig på rätt sida av Tour-organisationen. Pre-Armstrong US Postal-teamet, då i sin relativa linda, var i allra högsta grad utanför de övriga lagens dopingnätverk.

TVM-teamet som inte startade den 19e etappen återvände till Nederländerna den 31 juli. Massi förhördes av en undersökningsdomare som misstänkte att han var inblandad i Festinas dopingnätverk. I detta skede var det färre än hundra cyklister kvar i loppet jämfört med de 189 cyklister som startade loppet. Den 1 augusti anklagades Massi för att ha influerat andra att dopa sig och på andra sätt underlättat användningen av doping. I Reims underkastades TVM-cyklisterna flera timmars förhör, varefter sjukgymnasten Johannes Moors fängslades för misstänkt innehav av droger och brott mot franska tullagar. Polisen hittade snart förbjudna ämnen på Team ONCEs hotell, som dock ledarna hävdade användes enbart av supportpersonal.

I augusti 1998 innehöll massmedia många rapporter om narkotikafynd längs Tours-rutten – av bönder eller av polis på de hotell som används av team – till exempel ett hotell i Voreppe som används av GAN, Casino, Saeco och Kelme.

Av de 189 startande tog sig bara 98 till den franska huvudstaden och Champs Élysées. Tävlingsvinnaren, Marco Pantani, redan vinnare av det årets Giro d’Italia, till synes omedveten om begravningsstämningen, färgade sitt skägg gult för att fira.

Richard Virenque, som fortfarande protesterade mot sin oskuld 1999, kom tillbaka till Touren året därpå, när Lance Armstrong tog den första av sina sju segrar, i ett lopp som, skrattretande, kallades “Tour of Renewal”. Richard Virenques karriär återhämtade sig dock aldrig helt från skandalen. “Jag blev förföljd av UCI, polisen, domstolarna och pressen. Jag var den piskade pojken, avsedd för giljotinen”, sa han. ”I efterhand, när man ser skandalerna åren efter Festina, är det chockerande. Under Festinaaffären kastade de mig i fängelse i 72 timmar, en, två gånger, tre gånger.”

Det fanns också andra långsiktiga konsekvenser av Festinaskandalen. Fransk cykling kom in i en ihållande depression, med flera nyckellopp inställda – som Midi Libre och Tour of the Mediterranean – på grund av bristande investeringar, och sponsorer som drog sig ur cyklingen. Det har inte funnits en hemmavinnare i Tour de France sedan Bernard Hinault 1985.

Den 13 september 1998 förhördes två farmaceuter, Christine och Eric Paranier, angående leverans av illegala dopingsprodukter till Voet och den 18 september togs Française des Jeux sjukgymnast Jef d’Hont i polisförvar och fick sitta i arresten i 11 dagar.

23 september 1998 anklagade Voet Virenque för doping i den franska tidningen Le Parisien. Voet sa till tidningen att endast tre Festina-cyklister var drogfria. Dessa var Christhope Bassons, Patrice Halgand och Laurent Lefevre. Det skedde sedan en offentlig konfrontation mellan Virenque, Voet och Rijckaert där Virenque kallar sig ett oskyldigt offer.

Den 28 november 1998 offentliggjordes resultaten av analysen av proverna som tagits från de nio Festinaåkarna. De avslöjade bevis på tillväxthormon, amfetamin, anabola steroider, kortison och erytropoietin. Åtta av de nio förarna testade positivt för syntetiskt erytropoietin. Resultaten för den nionde ryttaren (Christophe Moreau  var inte signifikanta men Moreau hade då redan erkänt användning av erytropoietin). Spår av amfetamin hittades i proverna från Moreau, Pascal Hervé, Laurent Brochard och Didier Rous. Fyra cyklister hade hematokritnivåer under reglernas gräns på 50 procent (gränsen fastställdes i februari 1997). Dessa inkluderade Virenque, Armin Meier och Moreau som hade en nivå på 49,3 och Laurent Dufaux som hade en nivå på 47,2 cyklister (man anger i Sverige att normalvärdet för hematokrit för män är 45 och har vanligen en gränst på 50 över vilket värden anses sjukliga). Fem cyklister var över gränsen. Brochard hade 50,3 procent, Neil Stephens 50,3 procent, Hervé 52,6 procent, Rous 51,0 procent och Alex Zülle 52,3 procent.

Den 15 december 1998 avstängdes Laurent Brochard, Christophe Moreau och Didier Rous  av det franska cykelförbundet i sex månader.

Franska Cykelförbundets vicepresident Roger Legacy och president Baal åtalades för brott mot den franska civila antidopingslagen från 1989 den 4 april 1999 (dessa anklagelser skulle senare komma att läggas ned).

Den 23 oktober 2000 gav Erwann Menthéours ut en bok, ”Secret Defonce: Ma vérité sur le dopage”, där han beskriver hur han använde erytropoietin när han åkte för Française des Jeux 1997, och uppgav att Française des Jeux-lagets sjukgymnast, Jef d’Hont, var den som försåg honom med erytropoietin och behandlade honom med en glukosinfusion en timme före ett UCI-hematokrittest i 1997 års upplaga av Paris-Nice, i ett försök att sänka hans hematokritvärde under 50 procentsgränsen. Han uppgav också att hans lagledare Marc Madiot hade varit fullt medveten om hans erytropoietinanvändning 1997.

Samma dag startade Festina-rättegången med tio åtalade personer – Menthéours utgivningsdag för sin bok var således inte slumpmässigt vald. Den första dagen av rättegången uppgav Voet att han aldrig lät cyklisternas hematokritnivå överstiga 54 procent medan andra lag lät den gå så högt som 64 procent. 54-procents-gränsen var satt av lagläkaren Eric Rijckaert.

Andra rättegångsdagen erkände Virenque att han dopat sig och dagen efter gjorde Pascal, Virenques vän och den enda andra Festina-åkaren som nekat doping, samma sak. Den 27 oktober vittnade en före detta professionella cyklisten Thomas Davy att lagen Castorama, Banesto, Team Telekom och La Française des Jeux använde sig av organiserade, systematiska dopingprogram, liknande det som avslöjades vid Festina. Det visste han efter att ha cyklat för Castorama (1992–94), Banesto (1995–96) och Française des Jeux (1997). Hans användning av erytopoietin började 1995 och fortsatte till slutet av hans karriär, det vill säga till och med säsongen 1997. På frågan om Miguel Indurain på Banesto också hade använt EPO sa Davy “Jag vet inte. Jag gick inte in i alla rum, men jag tror att han gjorde det”. Han uppgav att Jef d’Hont var den person som försåg honom med erytropoietin medan han cyklade för Française des Jeux 1997.

Den 1 november 2000 erkände UCIs president Hein Verbruggen att organiserad doping kan förekomma inom professionell cykling. Följande dag försökte flera läkare från spanska cykellag motbevisa detta uttalande. Jesús Hoyos (Banesto), Kepa Celaya (ONCE) och Eufemiano Fuentes (Kelme) uttalade i den spanska dagstidningen As mot att det skulle förekomma organiserad doping (Fuentes skulle senare dyka upp som nyckelfiguren i Operación Puerto-skandalen).

I december 2000 hade alla nio Festina-åkarna erkänt att de använt erytropoietin (EPO) och andra substanser under Tour de France 1998.

Richard Virenque, tidigare Festina-cyklist och lagledare, anklagade för att ha medverkat till administrering av dopingsubstanser till andra och medverkan till import av droger. Virenque dömdes till två års fängelse och böter på 100 000 franc. Han dömdes dessutom till nio månaders avstängning av det schweiziska cykelförbundet och böter på 4 000 CHF

Bruno Roussel, före detta sportchef och chef för Festina, anklagas för att ha hjälpt till och uppmuntrat till användning av dopingsubstanser, import, smuggling och otillbörlig spridning av förbjudna ämnen samt medverkan till import, lagring och förvärv av olagliga ämnen. Han dömdes till 1 års villkorlig dom och böter på 50 000 Franc.

Willy Voet för att ha hjälpt till och uppmuntrat till användning av doping, otillåten import av narkotika, medverkan till smuggling och brott mot narkotikalagen. Han fick 10 månaders villkorlig dom och böter 30 000 Franc

Dr Erik Rijckaert, tidigare Festina-läkare, åtalades för samma åtal som Roussel plus för att ha administrerat dopingsubstanser. Åtalet lades dock senare ner på grund av den åtalades ohälsa.

Dr Nicolas Terrados, lagläkare för ONCE vid tiden för 1998 års Tour de France och Festina-rättegången, åtalades för otillåten import av droger. Polisens tillslag identifierade inte att han innehade något erytropoietin (som ursprungligen misstänktes), men att han var i besittning av alltför stora mängder av de fyra medicinerna: Couldina (symptomlindrande medel vid förkylningar), Celestona (kortison) vid Prednison (kortison) och Logradin (astmamedicin med pseudoefedrin/ och loratadin). Han fick böta 30 000 Franc.

Christine Paranier, farmaceut, åtalades för att ha hjälpt till med doping och brott mot folkhälsolagstiftningen. Hon fick böta 30 000 Franc.

Éric Paranier, apotekare, samma anklagelser som Christine Paranier. Han fick böta 10 000 Franc.

Jef d’Hont, sjukgymnast för La Française des Jeux-teamet, anklagas för att ha initierat doping och brott mot folkhälsolagstiftningen. Han fick en villkorlig dom.

Jean Dalibot, tidigare sjukgymnast, samma anklagelser som Jef d’Hont samt överträdelser av tullagstiftningen. Villkorlig dom.

Joel Chabiron, före detta Festina kommunikationsansvarig, samma anklagelser som Jef d’Hont. Villkorlig dom.

Cees Priem, TVMs sportdirektör fick 18 månaders villkorlig dom och böter 80 000 SEK.

Andrei Mikhailov, TVMs läkare, fick 1 års villkorlig dom och böter på 60 000 SEK.

Jan Morer, TVMs sjukgymnast, dömdes till sex månaders villkorlig dom och böter på 40 000 SEK.

Avslöjandet av den utbredd dopingen i hela proffscyklingcirkusen påskyndade grundandet av WADA, världens antidopningsorgan.