Höga blodvärden på 90-talet

Höga blodvärden på 90-talet i längdskidåkning

”Blodvärdet”, Hb, brukar man kalla koncentrationen av hemoglobin i blodet. Blodvärdet brukar mätas i gram per liter och ett normalt värde för en man anges ofta till cirka 130-170 g/L och för en kvinna 120-155 g/L. Referensvärdena skiljer sig några procent mellan olika laboratorier beroende på vilken apparatur som används och hur man valt ut ”normalpersonerna.”

När man diskuterat bloddoping – i dess olika former – har hemoglobinvärdet kommit i fokus. Bland de längdskidåkare i elitklass som på 1990-talet har känd, höga hemoglobin-koncentrationer (Hb) som offentliggjort finns:

Vladimir Smirnov, Kazakstan198

Silvio Fauner, Italien192

Jukka Hartonen, Finland178

Björn Dählie, Norge175

Lars Håland, Sverige175

Manuela Di Centa, Italien173

Erling Jevne, Norge170.

Marit Mikkelsplass, Norge161

Före 1996 fanns inga särskilda Hb-gränsvärden för längskidåkare. Prover togs, men ingen riskerade avstängning – höga blodvärdena var inte klassade som doping, även om det var känt redan då att de högsta Hb-värdena endast kunde uppnås på artificiell väg.

I flertalet fall gavs idrottarna förklaringar om att värdena skulle bero på höghöjdsträning eller boende på hög höjd. Som mest höjs dock hemoglobinvärdet endast med 10-15 enheter genom att utsätta sig för höghöjdsträning och de som under 2000-talet sedan tränat på hög höjd har aldrig haft så höga värden.

Fysiologiprofessorn och dopningsexperten Bengt Saltin menade att ett skidmästerskap är smutsigare än alla andra ur dopningssynpunkt – VM i Thunder Bay 1995. Ett VM där superstjärnor som Björn Dählie, Vladimir Smirnov och Silvio Fauner skördade stora framgångar. Enligt uppgifter Bengt Saltin presenterade ska alla medaljörer från VM 1995 haft blodvärden över 175. Det är över den gräns som skidförbundet sedan tillämpade under många år för att längskidåkare skulle få starta – det sas att det var för idrottsutövarnas hälsas skull, men mer sannolikt var det nog eftersom man inte på ett juridiskt godtagbart sätt kunde fastställa bloddoping. För att få bukt med de höga blodvärdena sattes således en gräns 1996 för blodets Hb-värden till 16,0 för kvinnor och 17,5 för män. Männens gränsvärden sänktes sedan 2003 från 175 mg/L till 170. Kvinnornas gränsvärden hålls kvar på samma nivå, 160 mg/L.

Mest utmärker sig under denna tidsperiod kanske Vladimir Smirnov, från Kazakstan. Han blev den store VM-kungen med tre guld och en bronsmedalj. Han hade också det absolut högsta blodvärdet av de som testades, 198.

Torgny Mogren, framgångsrik landslagsåkare från mitten av 80-talet till 1998, berättade från tävlingen i Lahtis 1997 som var första gången man blodtestade alla åkarna. ”Det allmänna snacket var ju att jaha, nu är det många som har åkt dit. Det var en märklig tävling, folk strök sig och åkte omkull och det var alla möjliga konstiga saker som hände.”

Blodvärdena från 1990-talet kan jämföras med senare perioders blodprov. Per Elofsson var skidåkare i elitklass 1998-2007 men hade exempelvis blodvärden mellan 145-155. De svenska landslagsåkarna hade 2013 för män Hb på lägst 136 och högst 177 och för kvinnor 119-154.

2018 redovisades i ett uppmärksammat TV-reportage att Internationella Skidförbundet har en databas om minst 2000 blodprover på elitskidåkare. Av dessa är det 70 åkare med höga blodvärden som tillsammans vunnit över 300 medaljer (nästan 100 av dem är guld). Det land i databasen med flest åkare som utmärker sig med höga värden är inte oväntat Ryssland med 51 stycken. Tyskland, Frankrike och Österrike följer därefter. I Norge finns 16 åkare med blodvärden som, enligt forskning, bara 1 på 100 kan ha på naturlig väg. I Finland 15. Här finns åkare från Estland, Tjeckien, Italien, Spanien, USA och Kanada. I Sverige är det 12 åkare med höga värden. Nästan hälften av åkarna som vunnit medaljer i VM eller OS från 2001 och fram till 2018 har någon gång haft misstänkt höga blodvärden.