Idrottarnas invändningar mot WADAs dopingregler

Var och en som har sett under ytan av diskussionen om doping vet att koncepten om hälsa, naturlighet, renhårighet, konstgjordhet och prestationsökande – för att inte tala om vad som skall innefattas i begreppet doping – inte är så enkelt som det kan tyckas vid en första anblick. Vi har i det avseendet inte kommit mycket längre än Sir Arthur Porritts, bronsmedaljör på 100 meter vid OS 1924 och den första ordföranden i den Internationella Olympiska Kommitténs Medicinska Kommitté, utsago:

To define doping is, if not impossible, at best extremely difficult, and yet everyone who takes part in competitive sport or who administers it, knows exactly what it means. The essence lies not in words but in integrity of character.

För Porritt rörde det sig då ändå om ”mer lättförståeliga” substanser som alkohol, opium och kokain, men som å andra sidan hade en användning som alla associerade med svagare moral. Anabola steroider fanns inte tillgängliga förrän 20 år efter Porritts sista lopp och han skulle aldrig komma att uppleva erytopoietinet sprida sig i professionell cykling. Han var också en del av Oxfords victorianska ideal där det räckte att idrottsutövaren lämnade sitt ord på att han inte dopat sig för att han inte längre skulle vara misstänkt. Det är svårt att tänka sig att Porritt ens kunde tänka sig en tid där staterna skrev under en antidopingkod som föreskrev tester utanför tävling, dispyter som avgjordes inför domstol huruvida genetiska avvikelser skulle anses som doping, en lista över förbjudna preparat som till någon del ändrads en gång per år och preparat som var förbjudna om de användes över en viss nivå – och att den förbjudna skulle vara känd av varje enskild idrottsutövare.

Både inom idrott och hos allmänheten finns idag en stor förståelse för att det behövs ett antidopingsystem som innebär förbud, testningar och bestraffningar. På frågan om man skall avskaffa dopingreglerna eller göra dem mer strikta svarar idrottare i alla de studier som publicerats ett entydigt ”nej.” I grunden är således en stor majoritet av idrottsutövarna överens om antidopingens mål och medel. Detta tydliga konsensus döljer emellertid att det kan finnas en betydande oenighet avseende vissa detaljer. Det finns särskilt fyra frågor som idrottsutövarna – här tolkade som idrottsutövare på hög nivå – ställer vad gäller antidoping:

Kan man vara säker på att samma dopingregler tillämpas på alla?

Är det verkligen rimligt att elitidrottare på förhand måste meddela var de är minst en timme per dygn (vistelserapportering)?

Är processerna vid misstänkt doping rättssäkra?

Kan idrottsutövarna i praktiken påverka dopingreglerna (eller är det bara ett spel för gallerierna)?

En enkät gjord av UK Sports Council 1995 där 468 brittiska idrottare svarade visade att 85 procent av de tillfrågade kände sig trygga med dopingtestandet i Storbritannien, men av samma personer hade bara 47 procent förtroende för dopingtestandet utomlands. I en dansk studie 2014 av 400 elitidrottare i national testing pool svarade 98 procent att ”dopingtesterna fungerar väl.” På samma frågor som den brittiska svarade danskarna om de danska testerna att 85 procent var trygga mot 54 procent för utlandstester. 2019 tillfrågades 974 australiensiska idrottare om dopingtesterna och 76 procent såg dem som avskräckande, vilket var nästan exakt lika stor andelen som såg testerna som avskräckande i Danmark, 78 procent.

Dopingtesterna

Medan professionella cyklister för 50 år sedan var mycket negativt inställda till alla former av dopingkontroller – de tyckte att de hade rätt att som professionella idrottsutövare göra vad de själva ansåg vara bäst för att vinna, är situationen helt annorlunda idag. Nästan alla säger under “WADA-eran” att de är emot doping, men samtidigt vet vi att det ibland endast är munväder eftersom doping faktiskt förekommer fortfarande. Därför måste vi testa.

Det finns också idrottsutövare som redovisat att man borde göra dopintesterna ännu säkrare. Ett exempel på det är den danske professionella cyklisten Jens Voigt som efter den spanska dopingskandalen Operation Puerto föreslog 2007 att alla cyklister som fick en tävlingslicens skulle lämna hårstrån och ett blodprov för att säkra ett genetiskt fingeravtryck. Provmaterialet skulle då sparas i 10 åt och kunna användas om det uppstod oklarheter avseende doping i framtiden. Uttalandet skall ses som svar på frustrationen över att bli misstänkt för doping även sedan multipla dopingtestningar friat idrottsutövaren. Dopingtestningen har en stark förankring bland idrottarna, men det finns det som tycker att de borde göras ännu striktare än idag.

De dopingtester som görs utanför tävlingar, out-of-competition, upplevs ofta som mer problematiska än de som sker i samband med tävling. I en dansk studie publicerad 2014 av 400 elitidrottsutövare angav 24 procent att de kände sig kränkta när dopingtesterna gjordes i deras egen hem och 15 procent uttryckte sin frustration över att deras personliga integritet upphävdes när de var tvungna att låta någon se på när de urinerade. Det finns ytterligare studier från andra länder som visar samma sak, och då framkommer också att äldre (+25 år) tycker sin integritet påverkas mera och att kvinnor påverkas mera än män av dopingtesterna.

Vistelserapporteringen

Den vanligaste och starkaste kritiken mot WADAs antidopingreglemente – inom elitidrotten (den enda del av elitidrotten som berörs) såväl som bland lekmän (där filosofer och etiskt intresserade varit särskilt aktiva i diskussionen) – gäller vistelserapporteringen (whereabouts reporting). Den innebär att

Idrottsutövaren måste var tredje månad redovisa var han eller hon planera att befinna sig varje dag

Idrottsutövaren kan bestraffas om han eller hon med kort varsel ändrar sig och inte kommer ihåg att anmäla detta till antidopingorganisationen

Idrottsutövaren måste vara beredd att öppna sitt boende för dopingkontrollanter en timma per dygn för att lämna dopingtester under övervakning

Det är naturligt att även för en icke-elitidrottare innebär detta ett inte obetydligt ingrepp i den personliga integriteten. För den som därutöver inte vill öppna för obehöriga att veta i detalj vad idrottsutövaren gör utanför idrotten kan detta tyckas som ett betydande problem. Man kan tänka sig att vederbörande exempelvis har relationsproblem, sysslar med verksamhet som inte är förenlig med den bild av honom eller henne som förmedlas till allmänheten eller till den egna idrottsföreningen. Därutöver kan det tänkas att det uppkommer en plötslig situation då man beslutar sig för att inte sova hemma en natt, att man vill träffa en rekryterande annan idrottsklubb eller att man blir sjuk och inte vill redovisa det. Det är lätt att förstå att idrottaren i sådana situationer kan känna sig övervakad på obehagligt sätt och finna sitt privatliv inskränkt.

Om man då utgår från att en elitidrottskarriär omfattar 10, 15 år eller längre blir sannolikt rapporterande rutin, men att under en så lång tid aldrig ha rätt att vara på en plats där ingen vet var man är kan vara frustrerande. Naturligtvis är detta olika pressande för olika människor, men man måste förstå att det för vissa personer kan vara obehagligt att veta att man alltid – varje dag – kan få oväntade besök av personer man inte känner och som gör det för att man i grunden på något sätt är misstänkt för doping.

År 2009 var vistelserapporteringen uppe i belgisk domstol för överväganden. Det var 65 belgiska cyklister, fotbollsspelare och volleybollspelare som vill ha prövat om inte deras integritet kränktes av WADA-reglerna. Den civila domstolen ansåg emellertid att WADA hade rätt att utfärda detta reglemente. Också FIFA och UEFA gjorde uttalanden mot regelverket, men fick slutligen acceptera det i det skick det är.

I Frankrike uttryckte franska fotbolls-, basket- och rugbyspelare att de ansåg att deras rättigheter kränktes av vistelserapporteringssystemet enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstolen höll 2018 med de klagande om att reglerna innebar en inskränkning av elitidrottarnas frihet, men såg ett avskaffande av reglerna som ett så stort hot om en ökad doping att inskränkningen var försvarbar.

En norsk idrottsutövare påpekade också att regeln inte stämmer med den i civil domstol gällande tanken att alla skall betraktas som oskyldiga till dess någon överbevisats om att ha begått ett brott. När nu någon stängs av från att få utöva sin idrott genom att inte ha kunnat motbevisa sin oskuld genom ett negativt dopingprov strider det mot lagar och reglers grundläggande tankar. Samma idrottsman reagerade också kraftigt på att man semantiskt jämställer brott mot vistelserapporteringen med doping – i massmedia kallas det doping eller dopingbrott om någon blir avstängd efter tre missar med avvikelserapporterandet, vilket inte bara är felaktigt utan också djupt orättvist.

Man bör också ta i beaktande att de tekniska förhållandena inte är perfekta: bristande internettäckning, teknisk fel på mobiltelefonen eller brist på elektricitet, svårigheter att handha mobiltelefonen, etc. Till detta kommer den mänskliga faktorn att glömma att anmäla en ”akut” förändring av vistelseplats kanske är naturlig i vissa situationer – rapportering till en antidopingorganisation är sannolikt inte alltid är det första man tänker på när något speciellt händer.

Carolina Klüft uttryckte det som att hon inte kunde säga ”låt oss åka till IKEA” utan att samtidigt fundera över om det gick ihop med hennes vistelserapportering just då, och hon tyckte att det var svårt att alltid komma ihåg vad hon angivet i tidigare rapporter. Hon uttryckte det som att han alltid kände en låggradig stress eller rädsla över att kunna göra fel. Många idrottsutövare upplever det sålunda som maximalt obehagligt att kanske bli anklagad för fusk – och i den kategorin hamnar överträdelse av vistelserapporteringsreglerna.

Strict liability

WADA-regelns strict liability kan på svenska tolkas som att idrottsutövaren alltid är ansvarig för sina handlingar – ansvar oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet förelegat. En sådan regel är mycket ovanlig i civil rätt, men är nästan grundläggande för hanteringen av antidoping inom idrotten. Den som dopat sig ses av allmänheten och massmedia som fuskare. Ordet fusk innebär emellertid rent semantiskt att någon med vilje handlat oriktigt. Den ordbetydelsen kommer då i konflikt med dopingens strikta ansvar, som ju i sig betyder att man har ansvar för exempelvis vad man fått i sig i form av mediciner, pulver och piller, oavsett om man avsett att fuska eller inte.

Detta innebär till exempel att om patienten/idrottaren har fått en medicin utskriven av en legitimerad och välrenomerad läkare som sagt att medicinen inte är dopingklassad – men att den ändå visar sig vara det – så har idrottsutövaren begått ett regelbrott. På samma sätt så har ett regelbrott begåtts om idrottsutövare tagit ett kosttillskott där en förbjuden substans inte finns upptagen på innehållsförteckningen. Man kan också tänka sig att ett dopingprov blir felaktigt hanterat på dopinglaboratoriet – kontaminerat, felanalyserat eller liknande – så finns det nästan ingen möjlighet för idrottaren att försvara sig mot ett sådant fel, och idrottsutövare riskerar att bli kallad fuskare och bli avstängd. Detta strikta ansvar kan ur dopingkontrollanternas sida vara välmotiverad, men den är svår att förstå och att acceptera av de idrottsutövare som blivit fällda efter ovanstående misstag. En skiljedomare som arbetat för CAS, Jan Paulsson, uttryckte det so matt en oskyldig med för doping misstänkt person “faces the proceedings much as a tourist would experience a hurricane in Fiji: a frightening and isolated event in his life, and for which he is utterly unprepared.” Paulsson menade också ur ett juridiskt perspektiv att “the absence of clear procedural rules, disclosure obligations and institutional support for accused athletes undercuts the viability of a fair hearing.”

Det finns åtskilliga fall dokumenterade då det – särskilt i efterhand – är troligt att något medvetet brott mot dopingreglerna aldrig begåtts men att omständigheterna varit sådana att den anklagade idrottsutövaren aldrig kunna bevisa sin oskuld. När sådant till slut avslöjas sätter det förtroendet för hela regelsystemet i gungning.

Kritiska röster

Det är väl belagt att såväl idrottsrörelsen som allmänheten i stort ställer sig bakom de principer och metoder som konkretiserats i WADA-reglerna, men det har ifrågasatts om vissa perspektiv är över- eller underrepresenterade under olika tidsperioder avseende antidoping. Eftersom i WADAs strategi numer också ingår att utbilda i antidoping kommer det att offentligt att finnas ”rätt” och ”fel” inställningar i dopingfrågor medan alternativa synpunkter sällan får plats. Det finns en risk att idrottsutövare som är kritiska till den nuvarande verksamheten då inte kommer att redovisa sina synpunkter eftersom de är rädda att schavottera mot den ”officiella” inställningen i en viss fråga – det finns många exempel på detta. Om det i denna typ av meningsmotsättning kommer till en öppen diskussion måste man inse att WADA har alla tänkbara resurser att torgföra sina synpunkter, medan den enskilde idrottsutövaren eller gruppen av idrottsutövare har svårare att hävda sin rätt. Om han eller hon då dessutom stämplas som motståndare till det officiella antidopingarbetet finns det en risk att idrottsutövaren inte får sponsorskontrakt eller får den plats i massmedia som de annars skulle kunnat förvänta sig få.

Från idrottsrörelsen har det också upprepat framkommit kritik mot att WADAs styrelser och arbetsutskott alltför ofta tar politiska och ekonomiska hänsyn när man fastställer regler, vilket i enstaka fall kunnat leda till att idrottsutövarnas synpunkter inte beaktas eller till och med motarbetas. Det innebär att det finns idrottare som helt och fullt stödjer kampen mot doping men som hyser misstro mot WADA. Det har också funnit en misstro mot enstaka funktionärer inom antidopingorganisationen som idrottare uppfattat som översittare och som personer som försöker ”sätta dit” idrottare, som hyser annan åsikt än de själva. Alla detta skadar arbetet mot doping och antidopingorganisationernas ledare måste alltid sträva efter att förtjäna förtroende hos idrottsutövarna.

Grunden för antidopingen är idrottarna själva. Det är deras sport, deras kroppar, deras säkerhet och deras bestraffningar. Trots det kommer idrottens antidopingregler till allra största delen att skrivas av tjänstemän och jurister långt från idrottsbanorna. Det är därför som idrottare i EU har framfört:

We are committed to drug free sport and would support a fair and effective performance-enhancing drug testing regime that recognizes, respects and protects athletes’ legal rights as employees, workers, and European citizens. In areas where there is a clear economic element, anti-doping rules must be negotiated directly with employee social partner organizations through either a social dialogue or collective bargaining process

Samtidigt har samma grupp – “EU Athletes” – påpekat att de endast kan ge sin personliga åsikt om hur idrottens antidoping skall organiseras. När WADA inrättar en Athletes Commission så kan den inte representera alla idrottare eftersom de inte är valda av idrottsutövarna och eftersom deras antidopingverksamhet inte är transparant.

Slutligen, på motsvarande sätt som WADA har svårt att vinna idrottarnas fulla support tycks det vara svårt för antidopingtjänstemännen att tro att idrottsutövarna kan förstå vad som är bäst för att förhindra doping. Först om det finns ett bilateralt mycket större förtroende mellan antidopingens anställda och idrottsutövarna kan man emellertid göra de verkligt stora framstegen för att komma till rätta med dopingen.

Referens: Gleaves J, Christiansen AV. Athletes’ perspectives on WADA and the code: a review and analysis. Int J Sport Policy Politics 2019; 11: 341-3.