Tidig dopinghistoria, bloddoping och tillväxthormon

Tidig dopinghistoria: bloddoping och tillväxthormon

Bloddoping

Ett artificiellt erythropoietin (recombinant human EPO, rhEPO) fans kommersiellt tillgängligt från och det stod sanbbt klart att detta var ett utmärkt dopingmedel – förhållandevis billigt, lättadminisrerat och svårt att upptäcka.

Initialt var det svårt att mäta rhEPO rent laboratoriemässigt och dessutom har molekylen en mycket kort halveringstid i blodet, medan effekten sitter i länge vilket gör att dopingtillfället sker när dopingtester inte förväntas och exempelvis aldrig strax innan tävling.

De första försöken att påvisa doping med erytropoietin gjordes genom indirekta tester, vilket innebar att man mätte hematokrit eller hemoglobin. Några förbund sa sig göra ”hälsotest” före start i större tävlingar och exempelvis Internationella Cykelförbundet satte gränserna 50 procent för män 47 procent för kvinnor för att få starta vid tävling [Catlin DH et al.|Review: Medicine and science in anti-doping. J Intern Med 2008; 264; 99-114]. En sådan bestämmelse undviker att peka ut någon för doping och kan således inte heller leda till någon bestraffning.

Ett direkt test – nämligen att man mäter rhEPO – är svårare än avseende flera andra peptidhormoner är att endogent erytropoietin består av en familj av isoformer, som skiljer sig åt genom olika former av glycosilering. Detta skiljer sig från rhEPO, vilka endast består av en isoform, och man kan därför skilja urinens endogena och exogena erytropoietin genom elektrofores.

Ett ytterligare steg framåt beskrevs år 2000 då man införde isoelektrisk fokusering (IEF) som utföres i två steg där man först tillsätter en antikropp och i ett andra steg en antikropp mot den första antikroppen, vilket indikerar att metoden kräver mycket arbete. Metoden användes första gången vid OS 2002 i Salt Lake City varvid man för första gången påvisade dopingfall med darbepopoietin, som är en långverkande rhEPO. Darbopoietin påvisades hos tre idrottare som tillsammans hade vunnit åtta medaljer.

Vid OS i Aten 2004 användes flödescytometri för första gången för att påvisa blodtransfu-sioner. Någon idrottare blev aldrig fälld för sådan bloddoping under spelen, vilket möjligen kan beror på kvarvarande metodsvagheter eftersom en OS-deltagare visades vara bloddopad vid nya prov två veckor senare.

Tillväxthormon

Det har lagts ned mycket arbete på att få fram en juridiskt hållbar metod för att påvisa rekombinant tillväxthormon (rhGH). Första gången det fanns metoder som kunde påvisa peptiden var med en indirekt test baserad på ett flertal markörer och en antikroppbaserad test, vilket prövades för första gången i Turin-OS och till viss del i Aten – men man påvisade inga positiva prover. Det har sagts att testen endast kunde påvisa det tillförda hGH i några dagar efter injektionen.

Antikroppstesten baseras på en kvot mellan 22k hGH immunreaktivitet och totalt immuno-hGH i serum. Om man tillför 22 k hGH ökar minskar samtidigt den totala immunoreaktiviteten, vilket innebär att kvoten ökar genom att täljaren ökar och nämnare minskar.

Dopingtester för tillväxthormoner fortsätter dock att vara ett laboratorietekniskt problem.

Referens: Catlin DH, Fitch KD, Ljungqvist A. Medicine and science in the fight against doping in sport. J Intern Med 2008; 264: 99-114.