Pelle Svensson

Per Oskar “Pelle” Svensson, född 6 februari 1943 i Nylandsån i Sollefteå församling, död 17 december 2020 i Alnö distrikt i Sundsvalls kommun, är en av de allra bästa brottarna i grekisk-romersk stil i Sverige har haft med två VM-guld och två EM-guld samt ett OS-silver i Tokyo 1964. Som ung brottare fick Pelle Svensson smeknamnet Pelle Sving, efter sin favoritteknik nacksving. Han har även varit ordförande i Svenska Brottningsförbundet och varit ledamot av FILA, det internationella brottningsförbundet. Hans brottningskarriär kan sammanfattas av placeringarna vi EM, VM och OS.

VM 1963 i Helsingborg, Sverige - VM-fyra i 97 kg

OS 1964 i Tokyo, Japan - OS-silver i 97 kg

VM 1965 i Tammerfors, Finland - VM-fyra i 97 kg

EM 1966 i Essen, Tyskland - EM-brons i 97 kg

VM 1966 i Toledo, USA - VM-femma i 97 kg

EM 1967 i Minsk, Vitryssland - EM-brons i 97 kg

EM 1968 i Västerås, Sverige - EM-brons i 97 kg

OS 1968 i Mexico City, Mexiko - OS-fyra i 97 kg

EM 1969 i Modena, Italien - EM-guld i 100 kg

EM 1970 i Berlin, Tyskland - EM-guld i 100 kg

VM 1970 i Edmonton, Kanada - VM-guld i 100 kg

VM 1971 i Sofia, Bulgarien - VM-guld i 100 kg

Efter brottnings-karriären utbildade Pelle Svensson sig till jurist. Han arbetade som advokat med flera kända fall och hade egen advokatbyrå från 1989. Han var ledamot av Sveriges Advokat-samfund sedan 1980.

I boken Mannen på barrikaderna från 2017 berättade han öppenhjärtigt om sin egen doping under brottningskarriären och sin kamp mot dopingen därefter. Orden nedan är hans egna tagna ur boken (spridda delar).

1969 vann jag min första guldmedalj och blev europamästare i Modena, Italien. Hormon-dopningen hade samtidigt fått sitt första genombrott inom elitidrotten. Första gången jag fick höra talas om steroiderna var 1967. Den som berättade var Östtysklands brottningscoach. Året efter, på OS i Mexiko, tog DDR två guld i grek-romersk brottning och jag blev fyra, en grym besvikelse. Genom att tillföra kroppen könshormon, så kallade anabola steroider, manipulerades kroppens sömnbehov. Den dopade blev piggare och uthålligare. Det påverkade också idrottsmannen mentalt, hans tro på sig själv ökade. De som dopat sig blev mentalt starkare. Sammantaget kunde idrotts-männen träna mer i tid räknat men också på ett kraftfullare sätt. Den nya supermänniskan hade skapats. Här hemma kallade vi det för det östtyska undret. Sedan har vi fått det kubanska undret och i dag talas det om det kinesiska undret. Flertalet exempel är från totalitära stater, där idrottsutövarna kunde tvingas till dopning, och där stora ekonomiska resurser ställdes till idrottens förfogande. Genom Östtysklands sammanbrott har vi i dag fått veta hela sanningen av idrottare som nu vågar tala öppet om saken.

Stjärnornas överlevnad, det vill säga de risker dopningen innebar, lades helt i skickliga läkares händer. Det märkliga är dock att dagens (2017) ryska framgångar tas emot på samma sätt som det så kallade östtyska undret på 1960 och 1970-talen, det vill säga med förvånande godtrogenhet. De som haft dåliga läkare eller slutat dopa sig för nära inpå tävlingen är de som avslöjas. De övriga går fria och blir våra ungdomars stora förebilder och hyllade hjältar.

Själv blev jag mer eller mindre tvingad att pröva eländet. Mellan mästerskapen hade jag under åren 1964-1968 slagit alla världsstjärnor i min viktklass. När det blev dags för VM eller OS var mina motståndare helt plötsligt både en och två klasser bättre. Från början fattade jag ingenting, men så småningom nådde sanningen fram också till mig. Jag fick beskedet – utan dopning, ingen VM-titel eller OS-guld. Min brottningstränare ”Preven” Svedberg var dock envis motståndare till tanken att jag skulle experimentera med hormondopning. De kommande medicinska experimenten gjordes därför med ”Preven” ovetande. Det skulle ta flera år, innan jag vågade berätta sanningen för honom.

Under studietiden i Uppsala träffade jag nordiske mästaren i släggkastning Lars Inge Ström. Det kom som en stor överraskning för mig när Lars Inge avslöjade en hemlig försöksgrupp i Sverige under ledning av professor Rolf Luft vid Karolinska Institutet. Lars Inge hade varit med från början men hoppat av av moraliska och personliga skäl. Dopningsdilemmat gjorde också att Lars Inge avbröt en lovande idrottskarriär i förtid. Man ville nu att jag skulle kontakta professor Luft. Uppdragsgivarna till försöksgruppen, de som betalade kostnaderna, förblev en total hemlighet. Professor Luft meddelade att han inte kunde diskutera saken på telefon. Jag fick en avtalad tid och träffade honom på hans arbetsplats – Karolinska i Stockholm. Luft berättade att han hade ett hemligt forskaruppdrag och att det krävdes fullständig lojalitet och total sekretess. Luft var särskilt intresserad av mig, eftersom jag tävlade i en kraftsport. Utöver kända fakta om dopningens inverkan på uthållighet, ökad nervstyrka och så vidare, ville professorn också veta om hormondopningen gav en ökad muskeltillväxt. Vi som ingick i gruppen fick aldrig mötas, det vill säga vara tillsammans.

Stående vid professor Lufts skrivbord skulle jag få en ny besökstid. Professorn bläddrade i sin bok och gav mig en lämplig tid. Det var tydligen viktigt att de som ingick i gruppen inte kom på besök samma dag. Jag kunde dock utan svårighet i hans bok se kända namn på de främsta svenska idrottsmännen och en kvinna. Vissa i gruppen var våra största stjärnor på såväl kvinnliga som manliga sidan.

Jag blev således i slutet av 1960-talet uttagen till en försöksgrupp som leddes av professor Rolf Luft med Riksidrottsförbundet (RF) som huvudansvarig – RFs ordförande var Karl Fritiofsson. Vi var tjugo idrottare i gruppen, och jag fick så småningom redan på att där ingick bland andra diskuskastaren Ricky Bruch, Lars Inge Ström släggkastning, Kjell Isaksson, stavhopp, Toini Gustavsson, skidor. Mot slutet tillkom simmaren Gunnar Larsson, men då handlade det om bloddopning. Testgruppen var ytterst hemlig och försöken skulle klarlägga vilka biverkningar som kunde bli följden av dopning. Vi var försökskaniner. Det är viktigt att här upplysa om att anabola steroider inte då fanns med på listan över förbjudna preparat. Förbudet dröjde ända till 1973.

Jag fick ta hormonpreparatet Testosteron Depot, ett hormon som togs i skinkan, en spruta i veckan i tre månader. Tre månader var det uppehåll och så en ny tremånadersperiod med sprutor. Sprutorna fick jag ge mig själv efter anvisning av professorn. Hormonpreparatet hämtades ut på apoteket. Effekterna var otroliga. Förr hade jag behövt sova tio timmar per dygn för att klara av min hårda träning. Nu räckte det med sex timmars sömn. De fyra nya timmar jag fått, användes till mera träning. Formkurvan gick spikrakt uppåt. Nu visste jag hur den nya supermänniskan skapades. Mitt självförtroende ökade enormt. Jag tog ånyo upp kontakten med min gamle fystränare Ronald Sundberg. Experimentet var så hemligt att jag inte ens för honom fick berätta vad som pågick.

Så var det då dags för EM i Berlin. Om man bortser från EM i Modena 1969 där jag vann, så hade inte Sverige hemfört någon mästartitel i brottning på sjutton långa år. Modena kan knappast heller räknas eftersom brottarna från östblocket saknades där. Jag vann samtliga matcher i början och nådde sedan oavgjort mot Ference Kiss från Ungern. VM i Edmonton i juli gav ännu klarare besked. Det tog alltså endast sex månader att med hormonets hjälp bli både världs- och europamästare! Jag vann således både EM och VM de två följande åren. Sopade mattan med mina motståndare. Nu återstod pricken över i:et. Det olympiska guldet i München 1972. Under de första vintermånaderna 1971 ägnade jag mig helt åt studierna, idrottsträningen bedrevs mera vid sidan om. I maj startade hårdträningen igen, alltså fyra månader innan VM-tävlingen. Parallellt med denna påbörjades hormonbehandlingen igen, men nu med en spruta bara var tredje vecka. I början kändes kroppen konstig liksom förra gången, men den anpassade sig så småningom. Problemen var desamma nu som förra året, dock med ett undantag – jag fick nämligen omotiverade muskelbristningar. Först en i bröstet, sedan en i ryggen, men ingen av dem var av det svårare slaget och jag läkte snart ihop igen. Troligen berodde det på att jag blivit så stark att muskulaturen inte stoppade riktigt. Jag lyfte bland annat 340 kilo i marklyft. Med sju kilo tunga blyskor på fötterna kunde jag ligga med benen och höftpartiet ute i luften och pendla med benen.

Innan det blev dags att åka till OS i München drabbades jag av den kanske svåraste störningen. Det sexuella behovet eller begäret hade nämligen väsentligt stegrats, den sexuella lusten blev nästan en plåga. Det var omöjligt för en enda kvinna att tillfredsställa detta begär; jag hade behövt ett helt harem! Ingen ska tro att detta var en fördel och för den som ville vara trogen sin hustru blev det en verklig plåga. Botemedlet blev att träna ännu mera och hårdare och trötta ut kroppen ordentligt.

Jag hade genomgått fyra tre-månadersperioder av hormondopning och skulle påbörja den femte. Det återstod cirka tio månader till OS. Jag började emellertid få konstiga utslag på överarmarna och benen. Brösten utvecklades, det fanns en liten tendens till kvinnliga bröst. Muskelmassorna dolde dock hjälpligt detta problem. Jag fick också omotiverade muskelbristningar på olika ställen i kroppen. Det kändes som om musklerna sprack, ungefär som att bli knivskuren. Sexlusten ökade markant och blev stundtals en plåga. Det gick ju inte att ständigt ha en kvinna vid sin sida. Jag försökte förklara den ökade sexlusten med den ökade vakenheten. En biverkning var dock värre än alla andra. Jag blev ofta kissnödig, men när jag skulle kissa kom det ingenting. Jag stod där och klämde och tryckte. Till slut kom urinen, men ingen stråle. Den bara rann som från en kaffekanna när du försiktigt fyller på utan att spilla. Det gjorde också ont på undersidan av penis och jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Under löpträning brast ena vadmuskeln på ett träningsläger, vilket hände på tredje varvet av en bana på cirka en kilometer och något liknande hade aldrig tidigare hänt under mina arton år som brottare. Skadan var så allvarlig att jag fick packa och åka hem, men efter fjorton dagars vila kunde jag börja träna på nytt, nu med tejpad vadmuskel. Vid en läkarundersökning var leverns funktion nedsatt, den hade låg kapacitet och hade påverkats av hormonbehandlingen. Jag slutade med sprutorna omedelbart. Hormonbehandlingen bröts i slutet av juli, då två sprutor återstod men dessa fick gå i papperskorgen. Professor Luft antecknade flitigt vad jag rapporterade, men på något konstigt sätt föll det inte honom in att det vi sysslade med kunde vara farligt, kanske till och med förödande för människokroppen. Jag förstod nu att jag själv måste tänka på min hälsa, min framtid efter idrottskarriärens slut.

Jag tog ett eget beslut och hoppade av. Detta hände i november 1971, min tredje OS-start skulle ske sommaren 1972 i München. Jag var således med i nio månader och sedan avbröt jag experimentet med anabola steroider. Professor Luft blev mycket irriterad eftersom testet skulle pågå i två år, fram till OS i München 1972.

Jag tränade i alla fall på som vanligt och de tidigare sprutorna satt fortfarande i kroppen. Vi var inne i mars månad. Träningsintensiteten och kapaciteten var enorm. När den övriga familjen sov var jag redan uppe – om jag inte tränade så läste jag. Samtidigt som jag själv kunde uträtta massvis per dygn ökade dessutom mina krav på min omgivning. Humöret förändrades också och jag blev alltmer retlig. Efter några månader började dock formkurvan att gå nedåt trots att jag tränade hårdare än någonsin. Den största nedgången skedde på den mentala sidan. Jag trodde inte längre på mig själv. Hormondopningens främsta effekt var just att man får en övertro på sig själv. Det som gjorde att jag för min del hoppade av experimentet var de kraftiga biverkningarna. I Sverige erkände också diskuskastaren Ricky Bruch att han använde Dianabol. Ricky blev en jätte på 138 kilo. Hans resultat på tävlingsbanan sköt också i höjden, han blev bäst i världen. Ricky slutade enligt egen utsago för att det hade så svåra biverkningar.

Så ställdes siktet in på OS i München 1972. Det var inte meningen att ytterligare en fortsättning skulle följa på hormonbehandlingen, men nu hade jag fastnat i en ond cirkel. Det krävdes guld i OS och utan hormonsprutor skulle det inte gå.

Redan i första matchen i Münchenkändes det att jag var långt ifrån mitt rätta jag. I andra kände jag hur något brände till i ryggen och nacken i ett kast och därefter minns jag inget förrän jag vaknade och doktor Strömbäck stod lutad över mig. Jag kvicknade snabbt till men kände att vänster axel och arm var obrukbara. En av de större musklerna i ryggen hade brustit och det var bara att kasta in handduken. OS var över för min del.

I min bok Öppet brev till Sveriges idrottspampar 1973 avslöjade jag den pågående dopingen. Boken emottogs med stor skepsis, ja till och med öppen fientlighet. Jag stämplades som en lögnare, en fuskare som till och med anklagades för att ha svikit idrottens ideal. Den påstådda dopningen skulle bara vara ett sätt att bortförklara det egna misslyckandet i OS. Förekom det så var det som att ta sockerpiller.

Professor Luft dementerade alla påståenden om medicinska experiment. Jag ville bara dra uppmärksamhet till min egen person för att skyla över fiaskot i OS. Till och med Riksidrottsförbundet förnekade existensen av professor Lufts testgrupp. Har emellertid kvar hans gamla recept till mig.

Tyngdlyftarna var de som började med hormonbehandling. Vår bäste i den grenen och Sveriges främste medaljhopp inför OS, Bo Johansson från Göteborg, kunde inte ställa upp i München på grund av muskelbristning i ena låret. Samma mönster igen, kroppen håller inte för påfrestningarna.

Supermänniskan har en kort livslängd, högst två säsonger. Sedan har kroppen tagit slut. Långdistanskungen i OS 1972 Lasse Virén från Finland försvann efter något år. Alla supermänniskor går samma väg. Det kan inte vara normalt att ramla och bli sjuttio meter efter i en OS-final, resa sig igen, springa ifatt och leka hem guldmedaljen.

Så här skrev professor Sten-Otto Liljedahl 1972:

Det är känt att tillförsel av androgena hormoner stimulerar sexualfunktionen hos män och att biverkningar kan uppkomma vid långvarig tillförsel. Kalciumomsättningen och leverfunktionen förändras liksom stödjevävnaden. Detta kan medföra att sen- och muskelskador uppkommer lättare efter hård belastning hos de idrottsmän som använder dessa preparat. Långvarig tillförsel kan även påverka cellerna i prostatakörteln med risk för cancerutveckling. Samtliga dessa kända biverkningar gör att jag vill varna alla idrottsmän för att använda dessa preparat. Prestationskravet får inte ställas så högt att hälsan medvetet äventyras. Denna tendens måste absolut motarbetas, då idrotten i annat fall kommer att mista sin stora betydelse i vårt samhälle.

Professor Sten-Otto Liljedahl hade också rätt när han 1972 slog larm om det som numera kallas för statsdopning och att hela vårt samhälle hotas när kriminella individer hormondopar sig för att kunna genomföra terroristattacker, grova rån och brutala mord.