Yesalis beskrivning av dopingens historia

Yesalis beskrivning av dopingens historia ur ett amerikanskt perspektiv

Charles E Yesalis är professor emeritus i hälsopolitik och administration och kinesiologi vid Pennsylvania State University och författare till ett flertal böcker om olika aspekter av doping, från farmakologi till sociologi. Han gjorde en omfattande översikt av dopingens historia fram till millennieskiftet, ur vilket här följer några utdrag.

Olympiska spelen i antiken

De ursprungliga Olympiska Spelen hölls i Olympia 776 före Kristus till 394 efter Kristus, det vill säga under drygt 1000 år, varvid vår 125-åriga nuvarande olympiska historia ännu är futtig. Vid stadion i Olympia sattes det upp statyer av idrottsutövare, men inte av dem som vunnit utan av de som fuskat vilka skulle vanäras för all framtid. Det rörde sig då om fusk i alla former, varav exempelvis mutor var en. Däremot var det på denna tid inte förbjudet att försöka förbättra sina idrottsresultat genom att äta eller dricka några potentiellt prestations-ökande medel – det ansågs som en naturlig del av idrotten.

Charmis, den spartanske vinnar på 200 yards – sträckan inne på stadion – 668 före Kristus åt torkade fikon för att få full kraft. Andra förklarade segrar med att de åt ost eller vetemjöl. Å andra sidan påstod Dromeus från Stymphalos, som vann det något längre loppet ”dolichos” (1.6-4.8 km) upprepade gånger att han vann beroende på att han bara år kött. Dessutom är det väl dokumenterat att grekiska idrottsutövare drack mycket vin och konjak för att öka sina prestationer och att de inte var främmande för hallucinogena svampar.

Tidig amatörmässig doping

När organiserad idrott uppstod under 1800-talet och reglerades under början 1900-talet var det heller inte förbjudet eller ens moraliskt förkastligt att använda prestationsförbättrande droger. Det är beskrivet att kanalsimmare dopade sig, och exempelvis simmare från Amsterdam dopade sig i sina försök 1865. Boxare under samma tidsperiod använde stryknin i tablettform och drack en blandning av konjak och kokain. Sexdagarscyklingarna (144 timmar) började 1879 och det verkar rimligt att cyklisterna då prövade olika möjliga stimulerande medel om de skulle orka cykla hälften av 144 timmar. Det angavs att de franska cyklisterna i huvudsak prövade olika former av koffein, medan belgarna använde sockerbitar doppade i eter, medan andra använde mest alkohol och åter andra (”sprinters”) blandade in nitroglycerin. Det var tränarna som hade huvudansvaret för blandningarna och det förefaller som de gradvis experimenterade sig fram, vilket i några fall ledde till dödsfall.

Det första mer omskrivna dödsfallet gällde den engelska cyklisten Artur Linton som dog 1886 på väg i loppet Bordeaux-Paris (600 km). Han hade använt ”trimetyl”, vilket sannolikt var en blandning av kaffe och eter. En annan omtalad tävlingsform gäller ”sexdagarsvandringar” där det gällde att gå så långt man orkade på sex dygn. Engelsmannen George Haezel var den förste som gick mer än 600 miles (966 km), vilket hände 1884. Det som användes under dessa långa vandringar för att orka med var både mjölk, champagne, konjak, atropin (belladonna), strykning och morfin.

Det var först på 1920-talet som det dokumenterats kritiska röster om doping i idrotten. Det var egentligen först när den tyske läkaren Otto Rieser (1894-1977) skrev en artikel (1933, det året som Hitler utnämndes till Rikskansler i januari) som frågan blev mer allsidigt belyst.

“The use of artificial means to improve performance has long time been considered incompatible with the spirit of sport and therefore condemned. However, we all know that this rule is being violated again and again, and that sports competitions are often more a matter of doping than training. It is regrettable that those charged with supervising sport seem to lack the energy to start a campaign against this evil and that a lax and fateful attitude is spreading. The doctors are also not without fault to this state of affairs, partly because of their ignorance, partly because they prescribe strong drugs with doping, which are not available without a prescription for athletes.”

Även om Rieser och andra fortsatta att ifrågasätta dopingen inom idrotten dröjde det ända till 1967 innan Internationella Olympiska Kommittén (IOC) röstade för en antidoping-policy. Dock skall påpekas att hästsporten hade förbjudit doping redan 1903.

Organterapi (testosteron)

Terapin där man avsåg att använda mänskliga organ eller organ från djur fick sin egentliga start den 1 juni 1989 när den då 72-årige neurologen och fysiologen Charles Edouard Brown-Sequard höll ett föredrag för Société de biologie i Paris. I sitt föredrag – och i en rad kommande föredrag och artiklar – rapporterade han vad som hänt efter att han under en treveckorsperiod tio gånger injicerade först blod, sedan sädesvätska och slutligen mald testikel från hud och marsvin. Han beskrev entusiastiskt hur hans fysiska och mentala hälsa drastiskt hade förbättrats men att han en månad senare blev precis tvärtom; fysiskt och psykiskt utmattad. I efterhand vet vi att det rörde sig om en placeboeffekt, men trots det startade Brown-Sequard en viktig utveckling. Han tillhandahöll också flytande testikelextrakt till andra vetenskapsmän i Europa och USA som vill pröva och det växte uppe en rad kliniker som ägnade sig åt “Ungdomens källa” och tog bra betalt för sina tjänster.

Testosteron

Forskningen ledde till att Oskar Zoth and Fritz Pregl 1894 presenterade testikelextrakt som sas öka muskelstyrkan, vilket även det sannolikt var en placeboeffekt. Zoth förutsåg emellertid i en artikel 1896 att ytterligare forskning sannolikt skulle leda till stora idrottsresultatsförbättringar genom någon form av testikelextrakt. Man gick senare vidare med transplantationer med djurtestiklar med strålande resultat varvid operationerna utfördes också av vetenskapligt skolade kirurger. Det finns rykten om att de tyska idrottsmännen vid Olympiaden i Berlin 1936 fick injektioner med testisextrakt. Redan på mitten av 1920-talet hade emellertid tvivlet på behandlingarna växt och 1935 tillsattes en särskild kommitté som på vetenskaplig grund skulle göra en granskning. Denna blev emellertid helt onödig då Adolf Butenandt 1939 erhöll Nobelpriset i kemi för att han först lyckats isolera östrogen och därefter testosteron och så småningom kortison också. Priset delade han med ungraren Leopold Ruzicka. Butenandt tvingades av nazistregeringen att tacka nej till priset, men fick mottaga medaljen och diplomet 1949 i stället, dock fick han inte pengarna. När testosteron blev tillgängligt slutade organtransplantationerna tvärt.

Redan när Butenandt fick Nobelpriset fanns testosteronet tillgängligt kommersiellt och forskningen. Forskningen kring testosteronet är väl dokumenterat i främst tysk litteratur, men det finns från tiden före första världskriget inget kvarlämnat om testosteronets påverkan på idrottsprestationer. Däremot vet man att tyska soldater under andra världskriget fick testosteron för att öka sin aggressivitet i fält. Nazisterna var däremot i tal starkt negativa till alkohol, tobak etc, varför det är sannolikt att de var motståndare till doping i allmänhet dessutom – de ansåg att det var ”rasen” som var avgörande snarare än tillförda substanser (”gifter”).

Testosteron för idrottsmän

Runt 1940 kunde man emellertid övertygande visa att testosteron hade anabola effekter på både eunucker, kvinnor och normala män. Den första dokumenterade prestationshöjande effekten visades 1942 då en 18-årig travhäst, en valack, fick testosteron implanterat och efter det började vinna tävlingar och slog tidsrekord trots sin ålder. 1945 beskrev Paul de Kruif (en amerikansk mikrobiolog, 1890-1971) de anabola egenskaperna hos testosteron, testosteron-propionat och metyltestosteron i en bok med titeln ” The Male Hormone ”, som visade sig vara en katalysator för ökningen av användningen bland kroppsbyggare på USAs västkust i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. De Kruif skrev:

“I’ll be faithful and remember to take my twenty to thirty milligrams a day of testosterone. I’m not ashamed that it’s no longer made to its old degree by my own aging body. It’s chemical crutches. It’s borrowed manhood. It’s borrowed time. But just the same, it’s what makes bulls bulls.”

De Kruifs synpunkter togs ad notam främst inom bodybuildingen i USA i synnerhet som man inte initialt såg några väsentliga biverkningar av testosteronet – och ända sedan dessa initiala framgångar har alla former av kroppsbyggande varit starkt kopplat till anabola steroider. Arnold Schwarzenegger var länge en förgrundsgestalt för detta.

Det var vid denna tidpunkt känt att det sovjetiska tyngdlyftningslandslaget hade använt anabola steroider sedan 1959, vilket verifierades bland annat av den amerikanske tyngdlyftningslandslagsläkaren John Ziegler efter VM i Wien 1954. De ryska ledarna hade där beredvilligt berättat om användningen av anabola steroider i ryska styrkeidrotter. Zigler började experimentera med testosteron på sig själv och på några tyngdlyftare i York Barbell Club i New York. När läkemedelsbolaget Ciba 1958 kommersieliserade Dianabol® (methandrostenolone) använde Ziegler denna substans, och snart därefter användes detta läkemedel inom stora delar av amerikansk idrott. Turinabol, som kunde tas I tablettform, syntetiserades i Östtyskland ungefär från 1966.

Frederick Hatfield (1942-2017), med smeknamnet Dr. Squat, var en amerikansk världsmästare i styrkelyft och med doktorsexamen i idrottsvetenskap, publicerade 1982 en kontroversiell med inflytelserik bok ”Anabolic Steroids: What Kind and How Many.” I denna fastslår han att tillväxthormon (hGH) hade blivit the state of art i den fria världen då det gällde muskelstyrka och -storlek.

Stimulantia

Stimulerande substanser för idrottare finns beskrivna under hela 1800-talet: alkohol – i många fantasifulla former – kokain, stryknin, kaffe och nitroglycerin. Notabelt är dock att man inte finner någon hänvisning till amfetamin trots att substansen syntetiserades redan 1887.

Den amerikanske löparen Thomas Hicks vann maraton vid OS i St Louis 1904. Läkaren Charles Lucas bistod Hicks med stryknin och konjak flera gånger under loppet. Dr Lucas hävdade senare att från en medicinsk synpunkt så behövde löpare under ett maratonlopp mediciner för att klara av loppet. Även i olympiaden 1908 fick maratonvinnaren – som senare blev diskvalificerad eftersom han i sitt utmattade tillstånd hjälptes över mållinjen av åskådare – stryknin under loppet. Den schweiziske läkare Wilhelm Knoll gav Coramin (niketamid, numera dopingklassat) till skidåkarna i vinter-OS i St Moritz 1928.

På 1920- och 1930-talen syntetiserades ett flertal analoger till amfetamin, men det var först från mitten av 1930-talet som man förstod att amfetamin stimulerade hjärnan och först 1937 fanns substansen tillgänglig som en medicin på apoteken. Den beskrevs då som “a means of dissipating mental fog” och blev snabbt använd främst av studenter för att kunna studera inför tentamina utan att behöva sova eller äta och kanske till och med vara mer klara i huvudet än vanligt.

Det var först under andra världskriget som amfetamin började användas mer systematiskt och då av både Axelmakterna och de Allierade. Från Storbritannien rapporterades att ”one pill (Benzedrine) may be worth a Flying Fortress when the man who is flying it can no longer stay awake.” Benzedrine var varumärket för en racemisk blandning av amfetaminer (dextrolevoamfetamin) som började marknadsfördes redan 1928 i USA för inhalation för att utvidga näs- och luftvägarna (Benzedrine fanns som läkemedel i Sverige till 1952, då det avregistrerades). De japanska kamikazepiloterna ryktades ta stora doser amfetamin innan de utförde sina självmordsuppdrag. Rent allmän tycktes det känt inom militären att amfetamin gav en känsla av oräddhet.

Användningen av dessa ”pep pills” togs med till det civila livet efter kriget främst av college-studenter, som också kom att använda dem också i Amerikansk fotboll och därifrån i alla andra idrotter. 1969 konkluderades: On good evidence – which includes voluntary admissions by physicians, trainers, coaches, athletes, testimony given in court or before athletic regulatory bodies, and autopsy reports – amphetamines have been used in auto racing, basketball, baseball (at all levels down to children’ s leagues), boxing, canoeing, cycling, football, golf, mountain climbing, Roller Derby, rodeo, rugby, skating, skiing, soccer, squash, swimming, tennis (both lawn and table), track and field, weight lifting and wrestling, men långt in på 1990-talet sags amfetamin som en naturlig del i den amerikanska fotbollen.

Cykling

Inom dopinhistorien har cyklingen spelat en stor roll i utveckling efter andra världskriget, och sett ur ett övergripande perspektiv kan cyklingen kunna karaktäriseras som dopingens experimentverkstad där nya substanser och strategier prövades.

Av avgörande betydelse blev två uppmärksammade dödsfall inom cykelsporten. Vid Rom-olympiaden 1960 kollapsade den 23-årige danske cyklisten Knud Jensen under direktsändningen i TV och dog. Obduktionen visade förekomst av amfetamin (och minst en substans till). Under den 13 etappen av Tour de France 1967 dog den engelske cyklisten Tom Simpson. Man fann metamfetamin i hans träningsdräktsficka och samma substans i blodet i hög halt. Detta var en starkt bidragande orsak till att IOC tog upp frågan och fattade beslut om att agera mot dopingen 1967. Året därefter (1968) dog ytterligare en 23-årig cyklist av excessivt amfetaminbruk två dagar efter att han vunnit en större tävling.

1965 gjordes en större test på belgiska cyklister varvid man fann att 37 procent av de professionella och 23 procent av amatörerna använde amfetamin, och i en likartad studie från Italien använde 46 procent av de professionella cyklisterna amfetamin. Jacques Anquetil, som vann Tour de France fem gånger hävdade i ett uttalande 1967 att alla cyklister de senaste 50 åren har tagit olika stimulerande medel. Visserligen behövde cyklisterna inte medicinerna, men de skulle då cykla mycket långsammare och publiken vill se bättre och bättre prestationer – det var därför de använde amfetamin!

Den senare dopingdömde, ökände massören som fokuserat på professionella cyklister, Willy Voet hävdade att amfetaminerna karaktäriserade cyklingen på 1960- och 1970-talen, anabola steroider och kortison på 1980-talet medan tillväxthormon och erytropoietin har dominerat därefter. Kanske summeras dessa tiders cykelproblem bäst av domaren Daniel Delegovei en dopingrättegång mot den franske elitcyklisten Richard Virenque när han uttryckte det som: ”These are not racers, they are pedaling test tubes.”

Anabola steroider

Anabola steroider var sannolikt inget kvantitativt stort problem vid Rom-OS 1960 eftersom det nästan bara användes av ryska idrottare i kraftsporter och några få amerikanska tyngdlyftare. Fyra år senare, vid OS i Tokyo 1964, var däremot bruket anabola steroider spritt till flertalet nationer och i många idrottsgrenar. Dosering och typ av anabola steroider är kända avseende Harold Connolly, guldmedaljör i slägga 1956, Dallas Long, guldmedaljör i kula 1964 och Randy Matson, guldmedaljör i kula 1968 och Russ Hodge, som var världsrekordhållare i tiokamp. Bill Toomey van tiokampen 1968 och har förklarat att han använde anabola steroider och inte trodde att han kunde ha vunnit annars. En av USAs tiokampare vid denna tid var läkare, Tom Waddell, och han uppskattade att ungefär en tredjedel av USAs friidrottslandslag använde anabola steroider. Det bör då påpekas att detta var sagt under en tidsperiod när anabola steroider fortfarande inte var förbjudna.

Det sas också att under Olympiaden i Mexico City 1968 var det knappast alls någon diskussion om huruvida det var omoraliskt och fusk att använda anabola steroider utan snarare en diskussion om vilket läkemedel man skulle använda och i vilka doser. Generellt sett höjdes doserna efter hand och man använde också kombinationer av preparat i alltmer komplicerade – pseudovetenskapliga – schema. Man började också använda kombinationer av perorala preparat och preparat som gavs i injektionsform. Fluoxymesteron, som såldes under varumärkena Halotestin och Ultandren föredrogs av dem som var rädda för de typiskt androgena effekterna av exempelvis Dianabol – även om skillnaderna sannolikt egentligen var små eller obefintliga i ekvipotenta doser.

Från och med 1969 var det dessutom tydligt att – åtminstone i USA – exempelvis tyngdlyftare inte bara använde anabola steroider, utan i samband med tävling dessutom tog amfetamin för att bli av med de sista kilona. Vid världsmästerskapen i tyngdlyftning 1970 visades nio av de tolv finalisterna ha positiva dopingprov för amfetamin.

Efter att ha vunnit de Panamerikanska mästerskapen i tyngdlyftning 1971 yttrade Ken Patera avseende sin kommande motståndare, den rysk världsmästaren Vasily Alexeyev: ”Last year the only difference between me and him was that I couldn’ t afford his drug bill. Now I can. When I hit Munich I’ll weigh in at about 340, or maybe 350. Then we’ll see which are better, his steroids or mine.”

Efter olympiaden i Moskva 1980 tog Manfred Donike vid Kölnlaboratoriet fram en ny metod att testa för testosteron – man hade i Moskva inga positiva dopingprov över huvud taget. När Moskvaproverna omtestades visade det sig emellertid att 20 procent av alla (män och kvinnor tillsammans) var positiva. Bland de med positiva prover fanns 16 guldmedaljörer.

Vid OS i Seoul fälldes kanadensaren Ben Jonson efter segern på 100 meter där han spektakulärt vunnit över Carl Lewis genom bruk av den anabola steroiden stanozolol. Det var först efter detta avslöjande som den större allmänheten insåg omfattningen och betydelsen av fusket med läkemedel inom idrotten.

Blodtransfusioner

Sedan slutet av 1960-talet fans det starka indikationer på att europeiska långdistanslöpare, cyklister, längskidåkare och skidskyttar hade bloddopat sig genom återtransfusion av sitt eget blod. Vid sommar-OS 1976 stod det emellertid klart att den finske löparen och guldmedaljören på 5 000 och 10 000 meter, Lasse Virén, var starkt misstänkt för bloddoping.

I efterhand har det blivit känt att vetenskapsmän från Sovjet sysslade med statsfinansierad forskning om bloddoping under 1970-talet, medan andra länder förnekade likartade försök. Fjorton år efter Montrealolympiaden 1976 gjordes omtestningar av blodprov som gjorde sovjetisk bloddoping från den tiden sannolik.

Efter Olympiaden 1984 erkände 24 medlemmar i USAs cykellag att de använt blodtransfu-tioner.

Ett alternativ till bloddoping genom transfusioner är att injicera erytropoietin som frisätter nya röda blodkroppar från benmärgen. I Italien beräknade man att runt år 2000 såldes det ungefär 23 gånger mer ertytropoietin i landet än vad som behövdes för att på medicinska indikationer behandla sjuka.

Tillväxthormon

Humant tillväxthormon (hGH) var väl känt inom idrottsmedicinska kretsar redan vid Los Angeles-OS 1984, och OS i Atlanta 12 år senare har kallats ”Growth Hormone Games.”

beta-Blockare

Tester i samband med olympiaden 1984 visade att de flesta av de tävlande i modern femkamp hade använt beta-blockare före skyttedeltävlingen. Dessa medel mot darrhänthet och hög puls var då inte förbjudna, vilket emellertid alkohol över en viss halt i blodet var vid Mexico-OS då en svensk femkampare fälldes (som den förste i OS-historien).

Diuretica

Vid OS i Seoul fälldes två guldmedaljörer i tyngdlyftning för bruk av vätskedrivande medicin. Om de tagit medlen för att dölja bruket av anabola steroider eller för att hålla sig i sin viktklass är inte känt.

Kvinnlig idrott

Det är rimligt att tro att bruk av anabola steroider, stimulantia av amfetamintyps och bloddoping (erytropoietin) har varit lika intressant för kvinnliga elitidrottare som för manliga.

Användningen av anabola steroider av kvinnor har hämmats av de uttalat förmanligande effekterna som skäggväxt och basröst. Detta drabbade inte minst de kvinnliga – dopade – östeuropeiska friidrottarna på 1950- och 1960-talen, varvid man i väst först trodde att de var hermafroditer innan man insåg att förvandlingen skett genom användning av de anabola steroiderna. På grund av spekulationerna infördes emellertid könstester (kromosomtester) 1967 inom europeisk friidrott, varvid ett fåtal faktiskt blev avslöjade som män. Det var dock högst sannolikt att många östeuropeiska kvinnor var dopade med anabola steroider redan vid OS 1968 och det är belagt att det fanns flera amerikanska kvinnliga idrottare som var dopade vid OS i München 1972. Vid slutet av 1970-talet hade bruket av anabola steroider spritt sig till simmare, roddare och vinteridrottare och vid OS i Montreal var den kvinnliga dopingen ett stort problem och det vid detta tillfälle som den första kvinnliga idrottaren fälldes för doping i OS. I detta OS dominerade de östtyska simmarna stort, men vid förfrågan om doping kunde vara orsaken till deras djupa röster svarade en av de östtyska ledarna: ”Vi är här för att simma, inte för att sjunga.” Samtidigt var bruket av anabola steroider också stort I amerikansk collegeidrott.

Under 1980- och 1990-talen närmast accelererade bruk av anabola steroider i kvinnliga elitidrott, men i mer sofistikerade former. De tyska forskarna Birgitte Berendonk och Werner Franke avslöjade 1997 den skrämmande och allomfattande östtyska dopingen, som i allra högsta grad involverade kvinnor. Med stor sannolikhet fördärvade denna systematiska doping kvinnligheten för resten av livet för många unga östtyska idrottsflickor. Även om det aldrig dokumenterats är det sannolikt att likartade statssponsrade dopingprogram samtidigt fanns i Sovjet och andra kommunistiskt styrda länder.

1995 blev dock en 14-årig längdhoppare och sprinter från Sydafrika den yngsta flickan som blivit fälld för bruk av anabola steroider.

Spridning av östtyska och sovjetisk dopingkultur

1948 satte Sovjetunionen som ett officiellt mål att nå och överträffa alla världsrekord. Några år senare – 1954 – stod det klart att Sovjet använde testosteron systematiskt då det gällde tyngdlyftning och att det spritt sig till många andra idrotter. Visserligen var Sovjets dopingprogram aldrig lika organiserade och systematiska som Östtysklands, men Kommunistpartiet gjorde det klart att det ställde idrottsläkare, apotekare och ledare till förfogande för de ledare på lägre nivå (nära idrottarna) som ville ha dopinghjälp.

Efter kommunismens fall i Europa sökte sig många östtyska coacher för sin försörjning utomlands, och en betydande andel sökte sig till Kina. Den kinesiska staten startade då the National Research Institute, ett idrottslaboratorium för elitidrotten som skulle likna Östtysklands Research Institute for Physical Culture and Sports i Leipzig. Under åren som därefter följde klev framför allt de kvinnliga kinesiska idrottarna i friidrott, simning och tyngdlyftning fram från en obetydlig position till den absoluta världstoppen. Samtidigt blev plötsligt ett stort antal kineser fällda för doping, däribland 29 friidrottare och 19 simmare – alla i elitklass. Det skall dock påpekas att det inte finns några indicier för att det var ett statskontrollerat program utan snarare att staten accepterade att organiserad doping förekom av vissa entreprenörer.

Amerikansk professionell idrott

Användningen av amfetamin (och i någon mån kokain) i amerikansk fotboll – exemplifierat av National Football Leagues (NFL) – spänner över åtminstone sex decennier och kompletterades efterhand med anabola steroider och tillväxthormon. Dessutom har det alltid varit nästan fri tillgång till narkotikaklassade smärtstillande.

Lagläkaren Arnold Mandell berättade 1976 om sin tid i San Diego Chargers 1972-1974 och illustrerade med ett uttalande från en av de äldre spelarna laget: “Doc, I’m not about to go out there one on one against a guy who’ s grunting and drooling and comin’ at me with big dilated pupils unless I’m in the same condition!” En första systematisk genomgång av amfetaminbruket I den amerikanska fotbollen från 1972 visade att mer än hälften av alla spelarna hade använt amfetamin. När Mandell gjorde djupintervjuer med 87 spelare från 11 NFL-lag fann han att hälften av spelarna använde amfetamin regelbundet och två tredjedelar amfetamin åtminstone av och till. De högsta doserna användes av försvararna för att uppnå en känsla av att inte vara rädda för någon och nå en känsla av oövervinnerlighet. Det beskrevs att amfetamin var mycket lättillgängligt och i vissa klubbar fanns i skålar av samma art som där man har blandade godsaker för barn men med skillnaden att amfetaminskålarna fanns i omklädningsrummen före matcherna i NFL fulla av tabletter. Det finns också rapporter om att drygt en tredjedel av spelarna samtidigt använde kokain.

Kort tid efter det att amerikanska tyngdlyftare och kastare började använda anabola steroider i början av 1960-talet spred bruket sig till fotbollen. 1963 anställde San Diego Chargers Alvin Roy som den förste specifika styrketränaren i amerikansk fotboll. Han hade tidigare varit assisterande coach för den amerikanska OS-landslaget i tyngdlyftning och startade omgående med distribution av Dianabol till spelarna. Dessa var inte alltid informera om att de små skära tabletterna de fick till måltiderna innehöll anabola steroider och att de kunde bli bötfällda om de inte tog de framlagda tabletterna. Bruket av anabola steroider spred sig till andra klubbar och i åtminstone Kansas City Chiefs, Atlanta Falcons och Cleveland Browns var bruket av anabola steroider helt genomfört i mitten av 1960-talet. När sedan Pittsburgh Steeler var regerande mästare från och med mitten av 1970-talet var de också kända för sitt styrketräningsprogram, vilket också inkluderade anabola steroider.

Bruket av anabola steroider tycks fortsätta också in på 2020-talet och det har höjts många röster av ifrågasättande av de antidopingprogram som framlagts; inte tillräckligt seriösa och så förutsägbara att de som dopar sig lätt kan komma undan. Eric Moore, en spelare i New York Giants som blev arresterad för distribution av anabola steroider 1993 beskrev hur han regelbundet blev varnad innan några dopingtestare skulle komma. Han hade i de situationerna alltid en liten flaska ljummen urin instoppad i kläderna för att kunna lämna ”ren” urin om så behövdes. Läkaren Forrest Tennant anställdes särskilt för att rensa upp i missbruksdelen av NFL och yttrade sedan: ”When I was dealing with cocaine, marijuana, and alcohol, no problem. Everybody supported cleaning that problem up. But when we decided to move into dealing with steroids, that is when you found out how many people around the league knew they worked, knew they wanted to see certain players keep taking them, and you would run into those pockets of resistance.”

I baseball, Major League Baseball, var amfetamin ett större problem än anabola steroider och det finns där angivet att på 1970-talet använde cirka 40 procent av spelarna amfetamin regelbundet. I baseball har det dessutom uppmärksammats en kontrovers mellan Basball-ligans ägare och det starka spelarfacket, som motsatte sig testningar. Spelarfacket hävdade att det inte finns några säkra data för att anabola steroider skulle vara prestationshöjande i baseball och att steroiderna inte heller skulle skada hälsan.

Läkarnas roll

När man diskuterat doping inom idrotten har oftast skulden lagts på de enskilda idrottsutövarna och i andra hand på deras ledare. Det var emellertid aldrig idrottsutövarna eller ledarna som uppfann läkemedlen och sällan de som gjorde medicinerna tillgängliga för idrotten – det var snarare idrottsläkarna.

Det var således läkare som stod till tjänst och bjöd på olika stimulanta i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och det var läkare – och några ledare – som introducerade anabola steroider till det amerikanska landslaget i tyngdlyftning på 1950-talet, vilket sedermera startade epidemin avseende anabola steroider i USA och vidare.

Vidare var läkare involverade i alla steg i de dopingprogram som togs fram av olika statliga institutioner, främst i de kommunistiska länderna, men läkare var oftast aktiva även när de gällde institutionaliserad doping på lägre nivåer inom förbund och större lag.

Inom amerikansk professionell idrott och USAs collegeidrott har läkare hela tiden varit involverade när det gällt doping, och i cykling – inte minst i Tour de France – har läkare haft ledande dopingpositioner.

Som i alla andra missbrukssammanhang är doping efterfrågansdriven och då finns det alltid en marknad där det går att tjäna pengar. Ju mer förbjuden tjänsten då är, desto mera pengar finns det att tjäna. I det läget har alltför många läkare glömt sin etiska värdegrund och i stället satt sin egen ekonomi i första rummet.