Dopingnätverkens betydelse i cykling

Dopingnätverkens betydelse – exempel från dansk cykling

Det kan anses uteslutet att en enskild idrottsutövare i elitklass idag skulle kunna klara att dopa sig utan att åka fast utan hjälp – dopingen är alltför komplicerade för det och antidopingen alltför välorganiserad. Det innebär att antingen måste en elitidrottare som vill dopa sig förlita sig på doping som organiseras av toppen av civilsamhället – vanligen ”statsdoping” som avslöjats i DDR, Sovjet och Ryssland – eller genom nätverk eller entreprenörer som oftast utgår från någon specifik idrottsgren. I en några år gammal dansk artikel diskuteras det på basen av en undersökning av intervjuer av danska proffscyklister.

Även om en normal elitidrottare skulle få tillgång till dopingpreparat skulle han eller hon knappast veta hur de skulle användas praktiskt – ”amatördopingens tid” är sedan länge förbi. Det krävs kunskap om de olika dopingpreparatens verkan och biverkningar, om doseringar, om hur olika dopingpreparat- och metoder samverkar eller motverkar varandra och om hur man skall kunna komma förbi antidopingens nätverk. Dessutom behövs kunskap om var och hur inköpen kan göras. Det är kvalificerad kunskap som behövs, och utan den kommer varje dopad elitidrottsutövare inte att få rimligt god effekt av sin doping och kommer dessutom med stor sannolikhet att bli avslöjad. Ingen dopad idrottsutövare genomför doping på egen hand – men ändå är det vanligen bara idrottsutövaren som uppmärksammas när doping avslöjas.

Några nätverk som kan ge kvalificerad medicinsk service eller dopinghjälp finns emellertid inte för ungdomar utan det är något som formas gradvis allt eftersom idrottsutövarna rör sig mot eliten och blir intressant för dem som är intresserad av elitidrottens vinster och i synnerhet dess ekonomi. Dopingnätverken byggs inte upp av några skriftliga dokument utan bygger på förtroende (som tar tid att bygga upp) och kontakter med vänner och kolleger som känner ”de rätta” personerna.

Många dopande idrottsutövare har senare beskrivit att det började med att någon god vän – vanligen någon aktiv i samma idrottsgren – visade upp vitaminer, proteinpulver eller något annat ”som var bra”, men som var inkörsporten till dopingklassade preparat. När idrottaren till slut övergick till doping var det oftast endast en liten grupp av personer som utgjorde nätverket, men inte sällan inkluderade det en massör eller sjukgymnast samt en läkare – och vanligen hade hela gruppen en kamratrelation som ”vänner till vänner.” Utanför gruppen diskuterades aldrig doping och inuti gruppen uppfattades dopingen snarare som ett praktiskt hantverk för att nå bra resultat än något kriminellt (som alla dock visste att det var ur juridisk synvinkel) eller etiskt problem. Dopingen sågs inte som en ekonomisk inkomstkälla i sig utan idrottsresultaten var målet.

Utåt kan kamratgruppen liknas vid en lite maffia där lojalitet och strikt tystnad utåt var fullständigt självklart. Det krävde också att man i grunden såg det som uppenbart att ”alla andra” inom idrotten sysslade med doping – man behövde inga bevis för detta eftersom man ”visste” det ändå.

Referens: Christiansen AV. The legacy of Festina: Patterns of drug use in European cycling since 1998. Sport in History 2005: 25: 497-514.