Dopingreglerna ur en idrottsutövares med positivt dopingprov synvinkel
Dopingreglerna ur en idrottsutövares synvinkel vid positivt dopingprov
En mycket stor majoritet av alla idrottsutövare förordar starkt de nuvarande reglerna mot doping – liksom allmänheten – men det finns några aspekter som är svåra att förstå. En av dem är regeln om strict liability (strikt ansvar).
Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att de i varje situation skulle vara ansvarig för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett kraftigt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.
Men … om idrottsutövaren faktiskt inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig för att säga ”jag vet inte.”
Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänslig till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter so mi verkligheten varit något annat, att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.
I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det är inte den anklagande anti-dopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. I exempelvis det fall att idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.
Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingåmatt visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig skulle varje normalt tänkande dopad att det vore bästa att på något sätt hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna har kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.
En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel är varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller något dopingklassat preparat har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis en läkare – riskerar att råk mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollerar andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!
Referens: Greenhow A. Drug use in sport: What’s changed? National Legal Eagle 2010; 18 (2).