Engelsk antidopinghistoria från 1980-talet

Engelsk dopinghistoria från 1980-talet

1987 hävdade den engelske idrottsministern, Colin Moynihan, att några brittiska idrottsförbund hade slutit avtal med sina egna antidopingorganisationer – som ju var betydligt svagare än dagens – för att försäkra sig om att visa elitidrottsutövare inte skulle testas vid särskilda tävlingar. Tillsammans med Sebastian Coe hade Moynihan gjort egna underökningar och funnit att det fanns mycket som pekade på att man inte följde reglerna vid testandet. Moynihan påpekade att det inte kunde vara rätt att idrottsförbunden själva både stod för testning och för utdömande av straff eftersom detta obönhörligen ledde till en intressekonflikt med risk för korruption. Han önskade därför att idrottsrörelsen bidrog till en självständig dopingkontrollmyndighet.

Moynihans framställning styrktes av två nyligen framlagda rapporter. Den ena var en undersökning som rapporterats av The Times, det andra var en Commission of National Inquiry (”Coni report”). Både hävdade att det fanns en informell infrasturktur för dopingprov med betydande brister. Man ansåg att det fanns indicier – i vissa fall bevis – för att det fanns ettnätverk av idrottare, idrottsledare, idrottsadministratörer och idrottsläkare som skaffade fram dopingpreparat, distribuerade dopingpreparat och sedan ”turned a blind eye to.” Det påpekades också att efter det man infört out-of-competition testing 1986 så hade användandet av dopingsubstanser inte minskat i England och då inte ens anabola steroider.

Efter de båda rapporterna påvisades att en inflytelserik brittisk idrottsläkare, Jimmy Ledington, både hade distribuerat anabola steroider till brittiska idrottsutövare och dessutom givit råd hur idrottarna skulle kunna undvika att fastna i dopingtester.

Sedan 1970-talet hade dopingdebatten i England huvudsakligen centrerats kring friidrott, cykling, simning och tyngdlyftning. Under 1980-talet fanns det en ökad medvetenhet om droger i samhället över huvud taget – en reaktion på 1960-talets drogliberalism med flower-power – och ett undersökande av också andra idrotter (i vid mening) blev uppmärksammade. Ett exempel på det var biljard (”snooker”) som kom i ropet genom många timmars TV-sändningar. Man kan då tycka att doping knappast borde vara aktuellt i en sådan sport som vare sig krävde styrka eller uthållighet och som försökt bygga upp en bild av en ”gentlemannasport.” Till OS i Los Angeles blev beta-blockarna förbjudna, och inofficiella tester visade att en mycket stor andel av skyttarna i modern femkamp exempelvis använde dessa lättåtkomliga mediciner. Från och med 1985 gick det inte ens att få dispens för beta-blockare i skytte, vilket är ett indicium så gott som något att medicinen minskade darrningar på ett signifikant sätt.

1985 visade det sig att ett antal biljardspelare testade positivt för beta-blockare i Snooker World Championships, men de positiva testerna offentliggjordes aldrig och föranledde aldrig någon åtgärd. World Professional Billiards and Snooker Association (WPBSA) vägrade också att förbjuda medicinen. Däremot framkom att en kanadensare, Kirk Stevens, hade använt kokain, vilket endast ledde till att hans motståndare, Silvino Francisco – som avslöjade kokainbruket – blev bötfälld av WPBSA. Samtidigt var ett prov positivt hos Rex Williams, som var ordförande i WPBSA. Williams hävdade att han behandlats med beta-blockare på grund av depression sedan flera år tillbaka. WPBSA reagerade endast med att begränsa antalet provtagningar. Visserligen var biljard inte en olympisk idrott, men det erhöll ett visst årligt bidrag genom Sports Council, bland annat just för dopingtesterna. WPBSA var tvungna att skärpa sina regler för att få behålla sina bidrag. Med ironi påpekade dock en del av spelarna för massmedia att orsaken till förbudet var på grund av omsorg om biljardspelarnas hälsa, men att man samtidigt inte hade några begränsningar avseende öl och tobak i biljardsammanhang!

Referens: Carter N. Testing times: drugs, anti-doping and ethics. In: Medicine, sport and the body: a historical perspective. London: Bloomsbury Academic, 2012. 105-27.