Skiljer sig dopade inom idrotten och dopade enligt civil domstol

Skiljer sig dopade inom idrotten och dopade enligt civil domstol?

I Sverige, till skillnad från i många andra länder, kan många idrottsliga dopingförseelser också utgöra brott i straffrättslig bemärkelse. En undersökning av vilka dopingärenden som prövas i de idrottsliga och rättsliga systemen visar att dessa system överlappar varandra i viss mån men att det också finns tydliga skillnader mellan vilka som döms i respektive system.

I Sverige styrs det idrottsliga antidopingarbetet främst av Antidoping Sverige (ADSE) och Riksidrottsförbundets (RF) dopingreglemente. Dopingreglementet är upprättat utifrån WADAs World Anti-Doping Code (WADC). Enligt dopingreglementets definition kan en dopingförseelse bestå av flera olika saker, till exempel bruk av en förbjuden metod, vägran att underkasta sig dopingkontroll och försvårande av dopingkontrollprocess.

Sedan 1992 är doping kriminaliserat i Sverige. Dopningslagen omfattar flera av de situationer som faller under idrottens dopingreglemente, men inte alla. För det första innehåller dopningslagen ett krav på uppsåt. För det andra omfattar det rättsliga regelverket ett mindre antal förbjudna substanser än idrottens dopingreglemente. De substanser som är rättsligt förbjudna är syntetiska anabola steroider, testosteron och analoger till testosteron, tillväxthormon samt substanser som ökar produktionen och frigörelse av testosteron eller tillväxthormon. För det tredje omfattar den rättsliga definitionen av doping endast innehav, bruk, försäljning, överlåtelse, framställning och förvärv av de förbjudna substanserna.

Det finns alltså skillnader mellan den idrottsliga och den rättsliga definitionen av doping. En undersökning av regelverkens lydelse kan dock endast visa vilka gärningar som kan utgöra doping enligt de idrottsliga och rättsliga systemen och säger föga om vilka gärningar som faktiskt identifieras och bestraffas inom respektive system. En studie av skillnaderna utgick från BRÅs officiella kriminalstatistik och beaktades dels samtliga avgörande av Dopingnämnden till och med 9 mars 2009, dels 51 av de cirka 100 domar som Sveriges tingsrätter avkunnade under 2008 med stöd av dopinglagen. Inledningsvis kan man konstatera att det idrottsliga systemet identifierar och bestraffar relativt få dopingförseelser. Under ett normalt år utförs cirka 4 000 tester och 20 individer bestraffas. Det vore positivt om detta var ett tecken på att doping är en i Sverige ovanlig företeelse. Tyvärr tyder kriminalstatistiken på att så knappast är fallet; årligen straffas cirka 150 individer av det rättsliga systemet för brott mot dopningslagen som huvudbrott (utöver domar tillkommer strafförelägganden). Detta är mer än sju gånger så många som de som bestraffas av det idrottsliga systemet och till detta tillkommer fall där en individ gjort sig skyldig till dopingbrott men fällts för annat huvudbrott.

Det finns tydliga skillnader mellan om den förbjudna kontakten bestått av bruk eller innehav men detta beror sannolikt främst på att idrotten huvudsakligen bedriver sitt arbete genom kontroller. Likheterna mellan de två system blir dock mindre vid en närmare undersökning av de studerade målen. Ett typfall som är vanligt förekommande inom båda system är ”användaren”. Bilden av ”användaren” är tämligen tydlig. Han är en man, cirka 20-30 år gammal, han är varken tidigare straffad eller straffas samtidigt för annan gärning. ”Användaren” har brukat eller har innehavt en mindre mängd av någon förbjuden substans, vanligen testosteron, metandienon, nandrolon, stanozolol, oxymetolon eller trebolon. ”Användaren” bestrider sällan ansvar. Möjligen motsvarar ”användaren” den bild många har av någon som dopar sig. Det är därför kanske föga förvånande att detta är den vanligaste, tydliga kategorin av dopingärenden. I den praxis som undersökts passade en dryg fjärdedel (27 %) av alla rättsliga dopingärenden och nästan hälften (49 %) av alla idrottsliga dopingförseelser in i denna kategori. Redan på grundval av detta kan man alltså konstatera att det finns en relevant överlappning mellan det rättsliga och det idrottsliga systemet. Man bör dock komma ihåg att även om en relevant andel av dopingärendena passar in på ”användaren” så utgör dessa trots allt en minoritet av samtliga.

Bland de idrottsligt dopade är ”narkotikabrukaren” lika vanligt förekommande som ”användaren” (27 %). Den dopade är en man, också cirka 20-30 år gammal, och dopingförseelsen består av bruk av cannabis eller kokain, något som denne ofta påstår att han brukat för att uppnå ett rus och inte eventuell prestationshöjande effekt. I det rättsliga systemet faller dessa gärningar under narkotikalagen och utgör därför inte dopingbrott. Ett stort antal av de studerade civilrättsliga dopingbrotten (37 %) var dock narkotikarelaterade. Kopplingen var antingen att gärningsmannen samtidigt dömdes för narkotikabrott eller att det av omständigheterna framgick att denne hade problem med narkotikamissbruk.

I materialet syns tydliga skillnader mellan det idrottsliga systemet och det rättsliga systemet vad gäller kopplingen mellan dopinggärningen och andra förseelser. I det rättsliga systemet finns ett nära samband mellan doping och annan kriminalitet och ett stort antal av de dopade kan betecknas som ”återfallsförbrytare.” Närmare två tredjedelar av alla dopingdömda är tidigare dömda eller åtalas samtidigt med dopingbrottet även för andra brott. Huruvida de idrottsligt dopade har ett kriminellt förflutet är svårt att uttala sig om; det är normalt ingen faktor vid den idrottsliga prövningen.

I det rättsliga systemet utgör gruppen män äldre än 33 år en signifikant grupp av de dopade (28 %) medan dessa nästan inte förekommer i det idrottsliga systemet (6 %) och även när de förekommer avviker de från fallen genom att dopinggärningen i samtliga fall består av vägran att lämna prov. Denna grupp, individer vars dopinggärning består i att man vägrat lämna dopingprov eller avbrutit kontroll, utgör närmare en fjärdedel av alla idrottsliga dopare (27 %). Två kategorier av individer förekommer i så ringa omfattning att det är anmärkningsvärt; för det första kvinnor och för det andra män äldre än 33 år som saknar kriminellt förflutet. Dessa förekommer nästan inte alls, varken i det idrottsliga eller i det rättsliga materialet. Det är knappast en långsökt slutsats att detta kan bero på att dessa grupper dopar sig i mindre utsträckning. Det går inte att vederlägga utifrån det studerade materialet men frånvaron av kvinnor bland de dopade kan möjligen också tyda på att syftet med doping inte i första hand handlar om att höja prestationsförmågan eftersom detta syfte rimligen borde förekomma hos båda könen i mer lika utsträckning.

Även om överlappningen av de två systemen är relevant är den mindre än vad som kunde förväntas, i vart fall från det idrottsliga systemets perspektiv. Som konstaterades ovan är den idrottsliga definitionen av idrott vidare än den rättsliga definitionen och omfattar denna samt några ytterligare fall. En sannolik förklaring till varför det är så olika individer och gärningar som bestraffas under respektive system ligger i hur idrotten och rättsväsendet går till väga för att identifiera straffbara gärningar. Vad som ovan konstaterades om ”användaren” och ”narkotikabrukaren” reflekterar hur de idrottsliga och rättsliga systemen går till väga för att hitta dopare. Vad gäller det rättsliga systemet framstår det som sannolikt att polis och åklagare sällan lägger resurser på att beivra enskilda brukare av dopingpreparat utan att de dopare som straffas i det rättsliga systemet uppdagats för att de handlar med narkotika och annan kriminell verksamhet – dopingbrott tycks ofta upptäckas av en slump. Det idrottsliga kontrollsystemet består primärt av slumpvisa kontroller av utövare på gym och i samband med tävling. Med hänsyn till att verksamheterna arbetar på så olika sätt och därmed identifierar olika gärningar tycks det rimligt ur effektivitetshänsyn att systemet skulle kommunicera med varandra. Det är särskilt sant ur ett idrottsligt perspektiv; många av de individer som gjort sig skyldiga till doping i rättslig bemärkelse torde rimligen också gjort sig skyldiga till doping i idrottslig bemärkelse. Av materialet att döma finns det dock föga kommunikation mellan systemen.

Fallet med den tidigare landslagsmålvakten i fotboll, Magnus Hedman, är ett ganska typiskt exempel på hur kampen mot doping bedrivs. Den 13 maj 2009 stoppades Hedman av polisen som fann 55 tabletter stanozolol, en anabol steroid, i ett par av hans byxor. Hedman fick också lämna urinprov som vid analys visades innehålla spår av stanozolol. Det senare gav upphov till att åklagaren en dryg månad senare åtalade Hedman för ringa dopingbrott. Hedman anförde för sin del sin att han saknade anledning dopa sig eftersom han varken tränar eller tävlar och förklarade att han kunde fått i sig substansen genom ett amerikanskt kosttillskott. Den 1 september 2009 dömde Solna tingsrätt Hedman till ansvar för ringa dopningsbrott och utdömde ett straff om 30 dagsböter. Det står således klart att Hedman gjort sig skyldig till dopingbrott i straffrättslig bemärkelse. Han befanns dock inte funnits skyldig till en dopingförseelse i idrottslig bemärkelse.

Det idrottsliga systemets kamp mot doping framstår i studien som ineffektivt. Genom 4 000 dopingkontroller identifierar det idrottsliga system för dopingbekämpning årligen normalt mindre än 10 individer som brukat en förbjuden substans i den bemärkelse som vi vanligen associerar med doping och som utvecklades ovan är det knappast samtliga dessas individers mål att förbättra sina idrottsliga prestationer. Merparten av återstoden av de andra som finns ha gjort sig skyldig till en dopingförseelse är narkotikabrukare, som sannolikt också brukar av andra skäl än prestationshöjning, och äldre idrottare som vägrat lämna prov. Den idrottsliga kampen mot doping tycks således träffa få som brukar doping för att höja sin idrottsliga prestation och vad gäller det totala antalet bestraffade dopinggärningar är det många gånger fler som träffas av det rättsliga systemet.

Betyder detta att idrottens kamp mot doping meningslös? Nej, knappast. Man bör betänka att även om få fälls och prövas i det idrottsliga systemet så kan det ha en avskräckande effekt som det rättsliga systemet saknar. Till stöd för att så skulle kunna vara fallet är att de idrottsliga proven är slumpmässiga. Som konstaterats ovan är risken för att åka fast för doping i det rättsliga systemet förhållandevis låg om man inte brukar narkotika eller gör sig skyldig till annan kriminalitet. Mot bakgrund av studiens resultat framstår det dock som rimligt att lägga ytterligare resurser på att utvärdera om idrottens kamp mot doping leder till sådana resultat att den motiverar de resurser den kostar för idrottsrörelsen men även för de individer som testas i form av tid, pengar och integritetsintrång.

Referens: Lindholm J. Konkurrerande och kompletterande dopingregler. Dopad i praktiken. Svensk Idrottsforskning 2009; (4): 22-5.