Teorier för utveckling av doping bland motionärer

De flesta stater ger ekonomiska bidrag och stödjer på andra sätt motionsidrott eftersom man ser det som viktigt för folkhälsan. När då dopingen aktualiserats också bland motionärer är det en betydligt större bredd på orsakerna till doping – heterogenicitet – och därmed måste preventiva åtgärder också omfatta ett större spektrum.

Till att börja med måste man då anstränga sig för att ”läsa” de dopande motionärers beteenden, vilka betydligt skiljer sig från elitidrottarnas och som är svårare att ringa in. Från ett psykologiskt perspektiv bör doping ses som ett målinriktad beteende, där man strävare efter att bli bättre än sina medtävlare (eller i någon mån förbättra prestationerna jämfört med sin egen förmåga, varvid det egna utseendet kan vara det primära målet).

Det finns ytterligare en svårighet vid dopingprevention avseende motionärer visavi elitidrottare. Det gäller möjligheterna att bestraffa överträdelser. Medan avstängningar (med eller utan böter) för en elitidrottare kan innebära stora personliga och ekonomiska konsekvenser, kommer en avstängning av en motionär som inte tävlar nästan inga konsekvenser alls. Kanske måste den avstängde lämna det vanliga gymmet, men kan då oftast genast hitta ett gym som inte har avtal med dopingkontrollanter.

Det finns flera teoretiska modeller för att belysa dopingbeteendet, både hos tävlingsidrottare och hos övriga motionärer.

The Theory of Planned Behaviour (TPB), som avser att förklara hur idrottaren planerar att dopa sig, vilket i sin tur beroende på attityder, subjektiva normer och beteendekontroll

The Social Cognitive Theory beskriver hur normer, lagar, påverkan av idrottsvänner etc samverkar med personliga faktorer (uppfostran, vana att kommuniceras, kunskap, erfarenheter med mera)

The Self-Determination Theory (SDT) identifierar kontextuella om omgivningsfaktorer som ökar eller minskar idrottsutövarnas motivation att dopa sig

The Achievement Goal Theory förslår att förebyggande av doping till stor del kan förklaras av graden av kompetens, det vill säga hur stor möjlighet idrottsutövaren har att vinna (utan dopingpreparat) respektive att inte behöva förlora. – att tro att det är hög risk att förlora är en viktig drivkraft.

Man bör inse att idrottare har föga incitament att avstå från doping om de inte anser att det är moraliskt fel respektive att de inte tror att det leder till några negativa konsekvenser. Valet att dopa sig är således baserat på komplexa samband, men de främsta prediktorerna tycks i meta-analyser vara attityder, normer och motivation till idrott och motivation till doping. Inga enstaka psykologiska faktorer kan förklara bara en liten del av dopingen och att samspelet mellan sociokulturella, socioekonomiska och personlighetsfaktorer spelar en viktig roll. Därtill finns också personlighetvariabler som kan vara av stor betydelse; vissa personer är kalkylerande och eftertänksamma medan andra kan vara mycket impulsdrivna (inte minst de som fått diagnosen ADHD).