Tidig dopinghistoria

Tidig dopinghistoria (1)

Under “modern tid” var doping I första hand associerad till professionell cykling. Trots att det finns belagt att ett antal cyklister dog under tävling på slutet av 1800-talet förhöll sig dopingorganisationerna dock passiva. Det var först när en dansk cyklist dog – under pågående TV-sändning – vid Rom-OS 1960 som det skedde en mer påtaglig reaktion. The Union Cycliste Internationale (UCI) startade då med att utveckla regler mot doping och 1967 bildade International Olympic Committee (IOC) å sin sida en Medical Commission (IOC-MC), men då i första hand för att komma åt doping i samband med olympiader. På den tiden såg man det som självklart att doparna låg före antidopingverksamheten, vilket är ett rykte som tycks leva kvar även sedan antidopingorganisationerna fått ett stor vetenskapligt och praktiskt försprång åtminstone före de dopade som inte är statsunderstödd.

IOC-MCs ordförande, Prince Alexandre de Mérode, en medlem av IOC från Belgien, var den först som förespråkade ett systematiskt antidopingarbete och att detta skulle vara samordnat internationellt. En första uppgift var då att skriva ner en lista på preparat som skulle vara förbjudna. Initialt tog man endast med medel som man kunde mäta laboratoriemässigt. Detta kriterium togs dock bort i mitten av 1980-talet då det framkommit att det förekommit blodtransfusioner till cyklister före OS i Los Angeles 1984 [Klein HG. Blood transfusion and athletes. N Engl J Med 1985; 312: 854-6]. Innan OS 1984 hade bloddoping endast förklarats som oetiskt, men inte som illegalt.

Ett andra steg i utvecklingen var att ackreditera dopinglaboratorierna, det vill säga att kontrollera att de höll godtagbar – och jämförbar – standard på sina mätningar. Friidrottsförbundet IAAF var först ut, men IOC tog över 1983 och utvecklade verksamheten ytterligare med hjälp av International Organization for Standardization (ISO). Från början skickade IOC-MC ut urinprover till laboratorierna, där de inom en vecka skulle identifiera eventuella dopingklassade substanser – proverna var tillverkade av IOC-MC. Sedan kompletterades detta med att granskare sändes ut till de olika verksamheterna för att på ort och ställe förvissa sig om personalens kunskaper, maskinparkens kvalitet, och liknande. Hela certifieringssystemet har sedermera tagit över av WADA. Trots att systemet både tar tid och är dyrt är det värdefullt genom sin harmonisering och sin kvalitetshöjande effekt.

Från början var det bara ett litet antal stimulerande medel som testades, exempelvis amfetamin, kokain, stryknin och efedrin, och testerna gjordes vid tävlingar. Första OS där testning gjordes var 1964 och då närmast som en försöksverksamhet, men i OS i Mexico City 1968 utfördes testningar i större skala (och den förste som blev fälld var en svensk femkampare och då på grund av alkohol i för hög halt).

Vid OS i München 1972 retestade man urinproverna med den då nya metoden gaskromatografi (GC) för stimulantia och narkotika. Man fann då sju positiva fall, inkluderande ett fall av efedrin. Detta ledde till en längre diskussion om huruvida normala mediciner också kunde tas med på WADAs lista över förbjudna läkemedel. Det stod då nämligen klart att idrottsutövare använde långt mer läkemedel än vad som fram till dess hade testats.

Anabola steroider började användas i idrottskretsar redan på 1950-talet och 1970 stod det helt klart att medlen användes i alla världsdelar. 1974 förbjöd IAAF anabola steroider och började testa vid EM i Rom samma år, men man påvisade inga positiva dopingprov – vilket möjligen kan ha berott på att analyserna inte var färdigutvecklade (snarare än att ingen använde anabola steroider). Vid OS i Montreal 1976 fångade man emellertid åtta idrottsutövare med positiva prover för anabola steroider. Här uppstod emellertid andra – åtminstone teoretiska problem – genom att de stimulerande medel man tidigare jagat var aktuella just vid tävlingarna så kom effekten av anabola steroider gradvis genom muskelförändringar. Det innebär att idrottsutövare kunde dopa sig under träningssäsongen men sedan avsluta tillförsel så att de var ”rena” vid tävlingstillfället. Detta innebar att man introducerad tester vid träning, oannonserade “out-of-competition” vilket IAAF var de första med 1991 – inte utan visst motstånd eftersom det sas påverka idrottsutövarnas privatliv. Idag har WADA till och med infört plikt för elitidrottarna att vistelserapportera en timme per dygn (inte nattetid dock) för att ge dopingtestarna en möjlighet att finna idrottarna.

Ända sedan 1960-talet har idrottens rykte fläckats av diskussioner om doping. Prestationshöjande medel fanns förstås redan innan 1960, men det var på en individuellt amatörmässig nivå och uppfattades inte som fusk utan som något inneboende i idrottens utövande. Inom främst cykelsporten togs sig emellertid dopingen allt brutalare uttryck med dödsfall och skandaler som följd, vilket ledde till att massmedia och idrottspolitiker kände sig tvungna att ”något måste göras” eftersom idrottsklubbar och – förbund inte tyckte kraftfulla nog att ta itu med avarterna.

Det första mer betydelsefulla steget för detta var den konferens som Internationella Olympiska Kommittén (IOC) 1999, First World Conference on Doping in Sport. Detta ledde I sin tur till inrättandet av World Anti-Doping Agency (WADA). Att det där försiggick en dragkamp om makten över antidopingen är i synnerhet i efterhand uppenbart, och det slutade med att IOC fick dela med sig av makten – vilken de senare gradvis försökt återta med ekonomiska medel – med världens olika regeringar och internationella idrottsförbund.

Referenser: Catlin DH, Fitch KD, Ljungqvist A. Medicine and science in the fight against doping in sport. J Intern Med 2008; 264: 99-114.

Møllera V, Dimeob P. Anti-doping – the end of sport. Int J Sport Policy Politics 2014; 6: 259-72.