Birgit Meineke

Birgit Meineke (senare Heukrodt, född 4 juli 1964 i Östeberlin) var en framgångsrik östtysk simmare. Hon var den snabbaste kvinnliga simmaren på 100 m frisim i världen mellan 1980 och 1984.  Som trefaldig världsmästare, sexfaldig Europamästare, med en rad stafettvärlds-rekord, var hon en ikon i Tyska demokratiska republiken (DDR), en av landets mycket hyllade “ambassadörer i träningsoveraller”.

Pappan till Birgit Maineke var boxare, mamman roddare. Hur Birgit kom till simningen var ingen tillfällighet. Redan på 1960-talet hade Östtyskland ett system på plats för att strömma barn till sin växande sportkartell. Talangscouter sökte systematiskt upp barn vars fysiska egenskaper visade lovande för en eller annan sport. Hon har berättat att när hon gick i andra klass kom folk till vår skola och meddelade att alla barn som kunde simma borde anmäla sig till en viss plats vid en viss tidpunkt. När hon kom dit tittade de en gång på hennes föräldrar och hon blev accepterad. ”Jag kunde inte simma så bra, men mina föräldrar är både väldigt atletiska och långa, så jag uppfyllde kraven.”

Barnen mättes och vägdes och skickades till träningscenter för att lära sig grundläggande simkunskaper, vilket gradvis ökade träningsbelastningen till dagliga träningspass. I fjärde klass blev hon utvald att gå på den lokala idrottsskolan, en av många sådana statligt stödda institutioner reserverade för landets elit. Genom att umgås med unga idrottare från många olika sporter, hade hon lyxen av små klasser och bättre näring än vanliga skolbarn.

Snart tog idrotten företräde framför skolan. Eftersom inte alla barn klarade de långa dagarna och den ständigt eskalerande fysiska arbetsbelastningen var avhoppen många. När träningsläger startade i sjuan var kraven på idrottarens tid och energi enorma. Trots flera års privat handledning behövde Birgit 15 år för att avsluta skolan.

Fyra gånger om året skickades simmarna till Leipzig där de utsattes för omfattande prestationstester vid Research Institute for Physical Culture and Sport. “Vi var tvungna att simma i rännan med hemska gasmasker”, säger Birgit och syftar på en topphemlig 3×5 meter tank där idrottare kunde observeras när de simmade mot en justerbar ström. Men trots provningens ofta extrema karaktär vägrade Birgit och hennes lagkamrater aldrig en enda övning. “Vi hade egentligen ingen chans att göra det. Det var saker som gjordes och vi bara accepterade dem. Man kan förstå det först om msn har vuxit upp i DDR.”

När hon blev 12 år gammal fick Birgit piller efter träning. Hon var inte säker på när de blå pillren blev en del av sortimentet. Senare fick hon också testosteroninjektioner som avsågs som “vitamincocktails”. Att ge urin till dopningskontrollen inför stora tävlingar var en del av rutinen. Det motiverades med att simmarna av misstag kunde ha tagit någon förkylnings-medicin och att testerna var för deras eget skydd. I verkligheten var sådana interna tester nyckeln till systemets framgång. Alla idrottare vars urin fortfarande visade spår av droger fick inte resa. På så sätt undvek DDR att idrottare testade positivt vid internationella tävlingar.

Trots inledande framgångar i ungdomsspartakiaden i DDR ville hon sluta simma 1978 men tilläts inte det. Hösten 1979 kom hon till den framgångsrike Östberlin-tränaren Rolf Gläser, som sedan tränade henne under hela hennes (korta) simkarriär.

Meineke var som bäst i början av 1980-talet och vann en guldmedalj som en del av det östtyska laget för stafetten 4×100 m fristil i sim-EM 1981, samt två silvermedaljer samma år på 200 meter och 100 meter frisim. Samma år slog hon även världsrekord på kortbanan 100 m frisim, med tiden 54,04 sekunder. Höjdpunkten av hennes karriär var fem guld vid 1983 års europeiska simmästerskap i Rom.

Meineke kunde inte tävla i OS på grund av bojkotten av OS i Los Angeles 1984 av 14 länder i östblocket, inklusive Östtyskland. Däremot vann hon flera medaljer vid Friendship Games , inklusive två guldmedaljer som en del av lagen för 4×100 m fristilsstafetten och 4 × 100 m medleystafett, varav det senare slog ett världsrekord. Hon avslutade sin simkarriär det året och utbildade sig till läkare för att senare bli specialist i allmän kirurg vid Helios Klinikum Berlin-Buch.

Birgit Meineke gifte sig med kanotisten Olaf Heukrodt och har en son.

Liksom många andra östtyska kvinnliga idrottare var Meineke föremål för systematisk behandling med dopingmedel. Dessa orsakade hälsoproblem för henne senare i livet. Väckarklockan kom 1993 när ett anfall av gulsot avslöjade Hepatit C och en levertumör lika stor som en tennisboll, vilket hon tillskrev användningen av anabola steroider och p-piller. Levertumören gick efter att hon slutat med “Oral Turinabol” i regress. Det rör sig således om en särskild typ av hormoninducerade och hormonkänsliga levertumörer som uppstår efter intag av anabola steroider och som uppmärksammades första gången i Tyskland våren 1977 av den tidigare Heidelbergska diskuskastaren Brigitte Berendonk och hennes man Werner Franke. Vid den tiden förespråkade fortfarande många ledande idrottsläkare i Tyskland doserad användning av anabola steroider i tävlingsidrotter.

När Birgit avslutade tävlingsidrotta vid 20 års ålder (och således slutade med de anabola steroiderna) återgick det mesta till det normala; aknen försvann och hennes menstruationer blev regelbunden. Endast röstförändringarna var bestående.

Som medlem av den omhuldade idrottseliten fick hon också det bästa inom medicinskt och, utan att hon visste det, farmakologiskt stöd. Oral-Turinabol, en östtysktillverkad anabol steroid var stöttepelaren i “State Plan 14.25”, den hemliga policy som styr den farmakologiska utvecklingen av idrott i hela landet. Läkarna gav de små rosa och blå pillren vidare till tränare, som delade ut dem i dagliga ransoner av vitaminer.

När hon var 15 år påpekade folk att Birgits röst hade fördjupats. Hennes föräldrar, som fullt ut stödde hennes karriär, hävdar att de aldrig märkte det heller, även om de såg henne varje dag. Tränare förklarade röstförändringen med att det berodde på fukten i simhallen och frekventa förkylningar. Frågor av alla slag avskräcktes. Birgit redovisade att hon klagade hos simlagets läkare, Dr. Lothar Kipke, över de svåra akneanfall som hon drabbades av inför stora tävlingar. Han log mot henne, “Ni tjejer får inte tillräckligt med sex.”

Det fanns också materiella fördelar. Som 20-åring fick Birgit en egen lägenhet och en Wartburg-bil, något som man vanligtvis fick vänta 15 år på. Specialpriser på upp till 15 000 östtyska mark delades ut för rekordprestationer, vilket var betydande summor i DDR.

1998 erkände Meinekes tidigare tränare Rolf Gläser, som hon betraktade som en “Ersatz-pappa”, att ha enligt ett speciellt program givit Meineke anabola steroider under lång tid. Efter Tysklands återförening dömdes Gläser tillsammans med andra östtyska tränare i domstol. Han fick böter på 4000 dollar för att ha förorsakat kroppsskada.

Under DDR-dopningsrättegången 1998 inför Berlins tingsrätt, där hon inträdde som vittne, konfronterades hon med de tidigare DDR-tränarnas och läkarnas akter och register, vilket gav henne slutgiltig visshet om att hon hade blivit dopad omedvetet.