Ben Johnsons tränare Charlie Francis

Charles Merrick Francis (född 13 oktober 1948, död 12 maj 2010) var en kanadensisk olympisk sprinter och sprinttränare mest känd för att vara tränare för sprintern Ben Johnson , den första tävlande som fråntogs en OS-guldmedalj för att ha använt förbjudna droger, och sprintlöparna Angella Issajenko , Mark McKoy och Desai Williams . Francis förbjöds av Athletics Canada att arbeta som tränare i Kanada efter att han för Dubinkommissionen 1989 erkänt att han hade introducerat Johnson för steroider.

Francis föddes i Toronto, Ontario . Som idrottare var han kanadensisk mästare på 100 meter sprint 1970, 1971 och 1973. Han slutade 6:a i finalen på 100 meter vid Pan American Games 1971 i Cali med tiden 10,54. Han nådde den andra omgången av Olympiska spelen i München 1972 med tiderna 10,51 och 10,68. Hans personbästa var 10,1 (mätt med stoppur) vid Pan Am-tävlingarna i Vancouver 1971.

Francis, som inte använde droger, blev uttagen till OS 1972 i München och slogs ut i andra omgången. Det var ett avgörande ögonblick för den unge sprintern, vars samtal i München med andra idrottare övertygade honom om att löpning utan doping” inte var ett konkurrenskraftigt alternativ. Han började själv experimentera med droger, men en skada förkortade hans karriär och han slutade sitt tävlande 1974. Efter Francis löparkarriär gick han vidare till Stanford University på stipendium och studerade idrottsvetenskap.

Charlie Francis började träna 1976 som deltidsvolontär på Scarborough Optimist-klubben i Toronto, och finansierade sin nya karriär genom att sälja försäkringar. Enligt Dick Pound, då vicepresident för IAAF, använde Francis droger eftersom han var övertygad om att varannan sprinter gjorde det. “Jag kommer inte att låta mina löpare starta en meter efter”, sa han en gång till Pound. Francis var tränare på friidrottsklubben Scarborough Optimists när Ben Johnson gick med i klubben vid 15 års ålder.

Han var också en högljudd kritiker av IOCs dopingtester och hävdade att prestationshöjande droganvändning frodas inom sporten trots IOCs agerande.

Francis blev snart den mest framstående sprinttränaren i Kanada och Ben Johnson, en något överviktig, stammande och motvillig man, var hans stjärna. Vid OS 1984 i Los Angeles stod idrottare som tränats av Charlie Francis för åtta av de 14 medaljerna som Kanadas OS-lag vann. Han skapade ett av världens ledande sprintlag vars löpare satte 250 kanadensiska rekord, 32 världsrekord och vann 9 olympiska medaljer.

1987 vann Johnson världsmästartiteln på 100 meter i Rom, besegrade den olympiske mästaren Carl Lewis och slog världsrekordet med en tiondels sekund. V id OS i Seoul ett år senare var resultatet detsamma – Johnson vann på en världsrekordstid på 9,79 sekunder.

Under de två åren som föregick de olympiska spelen i Seoul hade Johnson dopingtestats 19 gånger och resultaten var negativa varje gång, men testet efter Seoul 100 m-finalen var positivt för den anabola steroiden stanozolol. Johnson diskvalificerades – den första olympiska sprintmästaren någonsin som blivit fälld för doping under OS. Den kanadensiska regeringen tillsatte med berömvärt brådska en undersökningskommission under advokaten Charles Dubin.

Francis avslöjanden vid utredningen, inte bara om hans egna idrottare utan även om andra (inte namngivna men tydligt identifierbara), var sensationella. Han öppnade en hemlig värld för allmänheten. På en fråga var dock Francis sparsam med sanningen och hävdat att Johnson aldrig hade fått stanozolol. Det matade konspirationsteorierna – exempelvis om främlingen i dopingkontrollrummet, massören med steroidkrämen – men sanningen är förmodligen mycket enklare, att varken läkaren som administrerade drogen, Jamie Astaphan, eller Francis ville erkänna att de hade lämnat den sista dosen stanozolol för nära tävlingen. Det vore ”oprofessionellt” för de dopingkunniga. Charlie Francis blev heller aldrig straffad för någon del av Ben Johnsons doping.

Efer skandalen med Ben Johnson återkom Francis och tränade bland annat kända sprinters som Tim Montgomery och Marion Jones under en tid 2003. De försökte tillsammans först dölja detta men det stod snart klart att idrottarna och Francis arbetade ihop. Francis hade i flera år hävdat att elitidrottare inte kunde tävla på högsta nivå utan steroider, men när media fick kännedom om Francis associering med Jones och Montgomery uppgav han att han aldrig hade arbetat med så begåvade idrottare och att de inte behövde steroider för att lyckas på elitnivå. Montgomery erkände dock sin användning av anabola steroider inför en ”stor jury” och Jones gick i fängelse för att ha ljugit för en annan domstol om sin doping. Francis nämndes dock inte som inblandad i dessa specifika dopingfall i samband med domstolsförhandlingarna.

Francis blev också en mycket eftertraktad personlig tränare och arbetade med klienter från affärsmän till professionella idrottare i NBA, NFL och NHL, inklusive den tidigare Toronto Maple Leaf-forwarden Tie Domi , som anställde Francis för att hjälpa honom att bli en bättre allroundidrottare.

Francis anges som författare till två böcker: en spökskriven självbiografi som heter Speed ​​Trap (1990) och en mer teknisk handbok, Training for Speed ​​(1997). Han fortsatte att coacha och ge råd åt idrottare inom många sporter och var ägare av ett mycket populärt (bland sprinters) internetsprintträningsforum.

2005 fick Charlie Francis diagnosen mantelcellslymfom, en form av non-Hodgkins lymfom. Francis dog onsdagen den 12 maj 2010 efter en femårig kamp mot sjukdomen- Francis överlevs av tidigare landslagsmedlem och fru sedan 21 år, häcklöperskan Angela Coon och sonen James Francis (född 9 februari 1999).