Sammanfattning CYKLINGENS DOPING och ANTDOPINGHISTORIA

(Senast reviderad 2023-02-06)

Innehåll

CYKLINGENS DOPING- OCH ANTIDOPINGHISTORIA

Inom dopinghistorien har alltid cykling haft en speciell plats, dels eftersom doping kvantitativt varit en viktig del av elitcyklingen under hela 1900-talet och eftersom detta uppmärksammats mycket i massmedia, dels efter att cyklingen legat i framkanten vad gäller att pröva nya metoder och att vara systematisk (”industrimässig”) i sitt sätt att tillämpa det man vetat om doping.

Cykelidrotten har således haft en särställning inom antidopingen, trots ett antal skandaler genom åren där allmänheten haft betydande insyn. Det är anmärkningsvärt att cykelsporten som sådan har kunnat överleva trots de upprepade avslöjandena om fusk. I sammanhanget sticker Tour de France ut i högsta grad. Bland de stora segrarna kan nämnas Maurice Garin som vann det första loppet, Jaçques Anquetil som var den förste som vann loppet fem gånger och senare följd av Eddy Merckx, Bernard Hinault och Miguel Indurain samt Lance Armstrong som kom först i mål sju gånger i rad från 1999 till 2005, men förlorade alla segrarna genom att han erkände doping.

Här följer några nedslag i cyklingens doping- och antidopinghistoria. Mer kommer att tilläggas efter hand när mer av historien avslöjas, men dessvärre är det mycket som talar för att vi också kommer att få se mer av ”ny dopinghistoria.”

Vinnande vin

Franska cyklister och ett mästarlag i lacrosse använde i slutet av 1800-talet upprepade gånger preparat gjorda av rödvin från Bordeaux kombinerat med sydamerikanska kokaväxtblad från vilka drogen kokain syntetiseras.

Detta “vin för idrottare” (“Vin Mariani”, uppkallat efter den som marknadsförde blandningen först, den korsikanske kemisten Angelo Mariani) användes precis före och under idrottandet som en energiförstärkare av utövarna, som fann att det hjälpte till att minska trötthet och hunger orsakad av långvarig ansträngning.

Drottning Victoria, Rysslands tsar och påven Leo XIII (som bar runt Vin Mariani i en höftflaska och tilldelade det en Vatikanens guldmedalj), tyckte att Vin Mariani smakade som ett fint rött vin men hade en extra kick.

Den första mer genomtänkta dopingen

När organiserad idrott uppstod under 1800-talet och reglerades under början 1900-talet var det heller inte förbjudet, eller ens moraliskt förkastligt, att använda prestationsförbättrande droger. Det är beskrivet att kanalsimmare – de som försökte simma över Engelska kanalen – dopade sig, och det är exempelvis dokumenterat att simmare från Amsterdam dopade sig i sina försök att ta sig till Engelska kusten1865. Boxare under samma tidsperiod använde stryknin i tablettform och drack en blandning av konjak och kokain.

En annan omtalad tävlingsform gäller ”sexdagarsvandringar” där det gällde att gå så långt man orkade på sex dygn. Engelsmannen George Haezel var den förste som gick mer än 600 miles (966 km), vilket hände 1884. Det som användes under dessa långa vandringar för att orka med var både mjölk, champagne, konjak, atropin (belladonna), stryknin och morfin.

Cyklingens roll

Inom dopinghistorien har cyklingen spelat en stor roll i utveckling efter andra världskriget, och sett ur ett övergripande perspektiv kan cyklingen kunna karaktäriseras som dopingens experimentverkstad där nya substanser och strategier prövades.

Sexdagarscyklingarna (144 timmar vilket delades av två cyklister) började 1879 och det verkar rimligt att cyklisterna då prövade olika möjliga stimulerande medel om de skulle orka cykla sin hälft av 144 timmar. Det angavs att de franska cyklisterna i huvudsak prövade olika former av koffein, medan belgarna använde sockerbitar doppade i eter. Andra använde mest alkohol och åter andra (”sprinters”) blandade in nitroglycerin. Det var tränarna som hade huvudansvaret för blandningarna och det förefaller som de gradvis experimenterade sig fram, vilket ibland ledde till dödsfall.

Det första mer omskrivna dödsfallet gällde den engelska cyklisten Artur Linton som dog 1886 på under loppet Bordeaux-Paris (600 km). Han hade använt ”trimetyl”, vilket sannolikt var en blandning av kaffe och eter.

I modern tid har doping alltid i första hand associerats till professionell cykling. Trots att det finns belagt att ett antal cyklister dog under tävling på slutet av 1800-talet förhöll sig idrottsorganisationerna huvudsakligen passiva. Av avgörande betydelse blev två uppmärksammade dödsfall inom cykelsporten. Vid Rom-olympiaden 1960 kollapsade den 23-årige danske cyklisten Knud Jensen under direktsändningen i TV och dog. Obduktionen visade förekomst av amfetamin (och minst en substans till). Under den trettonde etappen av Tour de France 1967 dog den engelske cyklisten Tom Simpson. Man fann metamfetamin i fickan på hans träningsdräkt och samma substans i blodet i hög halt. Detta var en starkt bidragande orsak till att IOC tog upp frågan och fattade beslut om att agera mot dopingen 1967. Året därefter (1968) dog ytterligare en 23-årig cyklist av excessivt amfetaminbruk två dagar efter att han vunnit en större tävling.

1965 gjordes en större test på belgiska cyklister varvid man fann att 37 procent av de professionella och 23 procent av amatörerna använde amfetamin, och i en likartad studie från Italien använde 46 procent av de professionella cyklisterna amfetamin. Jacques Anquetil, som vann Tour de France fem gånger hävdade i ett uttalande 1967 att alla cyklister de senaste femtio åren har tagit olika stimulerande medel. Visserligen behövde cyklisterna inte medicinerna, men de skulle då cykla mycket långsammare och publiken ville se bättre och bättre prestationer – det var därför de använde amfetamin!

The Union Cycliste Internationale (UCI) började så småningom att utveckla regler mot doping och 1967 bildade Internationella olympiska kommittén (IOC) å sin sida en Medical Commission (IOC-MC), men då i första hand för att komma åt doping i samband med olympiska spel. På den tiden såg man det som självklart att doparna låg före antidoping-verksamheten, vilket är ett rykte som tycks leva kvar även sedan antidopingorganisationerna fått ett stor vetenskapligt och praktiskt försprång - åtminstone före de dopade som inte är statsunderstödd.

Den senare dopingdömde, ökände massören som fokuserat på professionella cyklister, Willy Voet hävdade att amfetaminerna karaktäriserade cyklingen på 1960- och 1970-talen, anabola steroider och kortison på 1980-talet medan tillväxthormon och erytropoietin har dominerat därefter. Kanske summeras dessa tiders cykelproblem bäst av domaren Daniel Delegovei i en dopingrättegång mot den franske elitcyklisten Richard Virenque när han uttryckte det som: ”These are not racers, they are pedaling test tubes.”

Dopingtestande och lagar

Dopingtester infördes för världsmästerskapen i cykling och fotboll 1966. Internationella olympiska kommittén (IOC) upprättade sin första lista över förbjudna ämnen 1967 och införde de första drogtesterna vid de olympiska spelen i Mexiko 1968. På 1970-talet hade de flesta internationella förbund följt efter.

IOC-MC:s ordförande, Prince Alexandre de Mérode, en medlem av IOC från Belgien, var den som först förespråkade ett systematiskt antidopingarbete och att detta skulle vara internationellt samordnat. En första uppgift var då att skriva ner en lista på preparat som skulle vara förbjudna. Initialt tog man endast med medel som man kunde mäta laboratoriemässigt. Detta kriterium togs dock bort i mitten av 1980-talet då det framkommit att det förekommit blodtransfusioner till cyklister före OS i Los Angeles 1984 [Klein HG. Blood transfusion and athletes. N Engl J Med 1985; 312: 854-6]. Före OS 1984 hade bloddoping endast förklarats som oetiskt, men inte som illegalt.

I Frankrike gick man snabbare fram. Redan under1950-talet drev läkaren Pierre Dumas en kampanj för att uppmärksamma hälsoriskerna med doping, och en lag stiftades som trädde i kraft 1965 och som olagligförklarade stimulerande medel inom idrotten. Pierre Dumas ledde sedan en kommitté av läkare som krävde tester vid de nästa följande OS. Efter incidenterna i Tour de France antogs den första antidopningslagen, känd som Herzog-lagen, i Frankrike, i juni 1965. Denna lag gav en första juridisk definition av doping och förbjuder användning av stimulerande hälsofarliga ämnen i samband med idrottstävlingar. Prestationshöjande droger blev således olagliga i Frankrike.

Eftersom cykling var en mycket uppmärksammad idrott var det där man la ner mest kraft på att verkställa lagen med hänvisning till att elitcyklisterna var modeller för många idrotts-ungdomar. De första dopingkontrollerna som utfördes på Tour de France 1966 resulterade i en strejk den 28 juni av cyklisterna, av vilka Jacqyes Anquetil (som vunnit Touren fem gånger) var en av ledarna. Man skanderade då ”No to pissing in test tubes.” Staten lämnade dock snabbt över ansvaret för dopingtesterna till idrottsrörelsen och lät dem utreda vilka substanser som skulle vara tillåtna och vad som skulle vara förbjudet. Antidopinglagar stiftades också i två andra länder där cyklingen var mycket populär, Belgien 1965 och Italien 1971.

Bloddoping

Sedan slutet av 1960-talet fanns det starka indikationer på att europeiska långdistanslöpare, cyklister, längskidåkare och skidskyttar hade bloddopat sig genom återtransfusion av sitt eget blod. Vid sommar-OS 1976 stod det också klart att den finske löparen och guldmedaljören på 5 000 och 10 000 meter, Lasse Virén, var starkt misstänkt för bloddoping.

Sverige var föregångsland vad gäller forskning kring syrgasens betydelse för uthållighetsprestationer, med ledande personer som Bengt Saltin och Björn Ekblom. Forskningen presenterades dock öppet i vetenskapliga sammanhang och var mer inriktad på att förstå de fysiologiska faktorerna som påverkade ”konditionen” än att försöka hitta sätt att öka prestationsförmågan. I efterhand har det blivit känt att vetenskapsmän från Sovjet sysslade med statsfinansierad (dold) forskning om bloddoping under 1970-talet, medan andra länder förnekade likartade försök – trots att det fanns starka indicier på att denna typ av forskning förekom. Fjorton år efter Montrealolympiaden 1976 gjordes omtestningar av blodprov som gjorde sovjetisk bloddoping från den tiden sannolik.

Efter OS 1984 erkände 24 medlemmar i USA:s cykellag att de använt blodtransfusioner.

Läkarnas roll

Inom amerikansk professionell idrott, och USA:s collegeidrott, har läkare hela tiden varit involverade när det gällt doping, och i cykling – inte minst i Tour de France – har läkare haft ledande dopingpositioner.

Den brittiske cyklisten Tom Simpson lär ha sagt med avseende på amfetamin; ”Om det behövs tio tabletter för att döda mig så tar jag nio.” Det var sannolikt sagt för att understryka Simpsons besatthet av att ständigt överträffa sig själv i avsikt att vinna cykeltävlingar. För att han skulle kunna genomföra sina medicinska experiment är det sannolikt att det fanns minst en läkare som medhjälpare. Simpsons uttalande har senare fått en mörk efterklang eftersom han senare dog under en av Tour de Frances bergsetapper efter att ha varit starkt medicinpåverkad.

Pierre Dumas var den första läkaren som kampanjade för testning och bekämpande av dopning, både inom cykelsporten och sedan på internationell nivå vid olympiska spel. Dumas kom till Tour de France 1952 när den tidigare läkaren drog sig ur. Dumas var utövare av judo snarare än cyklist och hade ingen av de förutfattade meningar som etablerats inom cykling. Han upptäckte en värld där “det fanns medhjälpare (soigneurs), fakirer, som kom från sexdagarsloppen. Cyklisterna tog allt de fick, till och med bistick och paddextrakt.” Han talade om “medicin från hjärtat av Afrika… healers som lägger på händer eller ger ut strålande balsam, fötter nedsänkta i otroliga blandningar som kunde leda till eksem, så kallade magnetiserade dieter och allt annat man kunde tänka sig.” Allt var magi, medicin och trolldom.

Splittrade betydelser av god etik

Man kan inte se diskussionen om doping som något helt självständigt utan måste se den som en spegling av värderingarna i samhället. Bland dessa värderingar finns den sociala rädslan för missbruk i alla former, där först alkoholen utgjorde en farsot och sedan narkotika tagit över. Allmänheten har haft lätt att sätta doping och ”pillerkulturer” inom samma kategori, för att sedan förkasta allt farmakologiskt bruk som moraliskt inferiort. Inom idrotten är fortfarande på 1800-talet ”fair play” ett värdeord och det har då varit naturligt att lägga in doping i kategorin ”fusk” där det varit lätt att skilja det onda från det goda. Ända till de sista decennierna av 1900-talet var doping för allmänheten emellertid knappast något entydigt ont utan betraktades oftast som något som var en del av idrotten. Det sågs därför också som högst rimligt att man forskade öppet inom området. De tyska fysiologerna gjorde exempelvis vetenskapligt syftande experiment med kaffe på löpare och cyklister, vilket sågs som lovvärt.

Något av en vändpunkt i etikdiskussionen kom emellertid när britten Tom Simpson avled i Tour de France 1967. Han var en mycket välkänd idrottsprofil och dödsfallet väckte stor uppmärksamhet i massmedia inte bara i Frankrike utan också i länder som Storbritannien, USA med flera. Det var emellertid inte bara själva dödsfallet som sågs direkt i TV utan framför allt hans tydliga omtöckning innan den slutliga kollapsen. När sedan amfetamin påvisades vid obduktionen blev det grunden för en ny diskussion om elitidrottarnas hälsa.

När den engelska antidopingdebatten startade under 1970-talet gällde det därför först cykling, men snart involverades friidrott, simning och tyngdlyftning, och under 1980-talet drogs i princip alla idrotter in i diskussionen.

Knud Enemark Jensen

1960 kollapsade den danske ryttaren Knud Enemark Jensen under lagtempoloppet vid de  OS i Rom och dog senare på sjukhus. Obduktionen visade att han hade tagit amfetamin och en annan drog, Ronicol®, som vidgar blodkärlen. För många TV-tittare var detta första gången man såg ett verkligt dödsfall i direktsänd TV.

Eddy Merckx

Eddy Merckx föddes den 17 juni 1945 i Meensel-Kiezegem, Brabant, Belgien. Hans föräldrar hade en livsmedelsaffär. Han ägnade sig i sin ungdom åt flera sporter. Merckx fick sin första cykel vid tre eller fyra års ålder och tävlade i sitt första lopp 1961.

Hans första seger kom i Petit-Enghien i oktober 1961. Efter att ha vunnit åttio lopp som amatörcyklist, blev han proffs den 29 april 1965 när han skrev på för teamet Solo-Superia. Hans första stora seger kom i loppet Milano-San Remo ett år senare, efter att han bytt till stallet Peugeot-BP-Michelin. Efter säsongen 1967 flyttade Merckx till team Faema  och vann Giro d`Italia, vilket var hans första Grand Tour-seger. Fyra gånger mellan 1970 och 1974 genomförde Merckx en Grand Tour-dubbel, det vill säga att hand vann två av de stora tourerna i Frankrike, Italien och Spanien. Merckx slog timrekordet (antal cyklade meter på en timme) i oktober 1972 och utökade dträckan med nästan 800 meter.

Merckx fick smeknamnet “The Cannibal”, föreslaget av dottern till en lagkamrat efter att ha blivit tillsagd av sin far om hur Merckx inte skulle låta någon annan vinna. Merckx uppnådde 525 segrar under sin arton år långa karriär. Han är en av endast tre ryttare som har vunnit alla fem “Monument” (Milano-San Remo, Flandern Runt, Paris-Roubaix, Liège-Bastogne-Liège och Giro di Lombardia) och han är den ende som har vunnit dem alla två gånger eller mer.

Efter Merckx pensionering från sporten den 18 maj 1978 fortsatte han att vara aktiv i cykelvärlden. Han startade sin egen cykelkedja, Eddy Merckx Cycles, 1980. Trots ekonomiska problem blev varumärket framgångsrikt, och användes av flera professionella team på 1980-, 1990- och tidigt 2000-tal. Merckx tränade det belgiska landslaget i cykling i elva år och slutade 1996. Han hjälpte till att starta och organisera Tour of Qatar från starten 2002 fram till den sista upplagan 2016. Han hjälpte även Tour of Oman fram till 2017.

1967 gifte Merckx sig med Claudine Acou. De fick två barn, Sabrina och Axel, som också blev professionell cyklist. 1996 gav kung Albert II av Belgien honom titeln baron och i Italien fick Merckx titeln Cavaliere. 2011 utsågs han till Commandeur de la Légion d´honneur av Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy i Paris.

Innan den tredje etappen av Giro d’Italia 1968 påbörjades, visade sig Merckx ha en icke-obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati och 2013 fick han en pacemaker.

Merckx var inblandad i tre separata dopingincidenter under sin karriär. När han 1969 ledde Giro d’Italia efter avslutningen av den sextonde etappen togs det dopingtester. Merckx test var positivt för fencamfamine, en amfetaminliknande substans. Det positiva testet innebar att Merckx skulle stängas av i en månad. Tävlingsledaren försenade starten av den sjuttonde etappen i ett försök att övertala presidenten för det italienska cykelförbundet att låta Merckx börja etappen, men Merckx blev diskvalificerad. Kort därefter tog International Cycling Union, UCI, dock bort avstängningen.

Den 8 november 1973 tillkännagavs att Merckx hade testat positivt för norefedrin

efter att ha vunnit Giro di Lombardia en månad tidigare.  Läkemedlet fanns i en hostmedicin som lagläkaren skrivit ut till honom. Merckx diskvalificerades från loppet och segern tilldelades andraplatsens Gimondi. Dessutom fick Merckx en månads avstängning och bötfälldes med150 000 lire.

Den 8 maj 1977 testade Merckx, tillsammans med flera andra cyklister (däribland Freddy Maerten), positivt för pemoline, ett stimulerande medel. Medlet var receptbelagt i Belgien och kunde på recept användas fritt, men stod på UCI:s lista över förbjudna preparat (varje idrottsförbund hade vid denna tidpunkt sina egna listor). Alla cyklisterna fick vardera 24 000 pesetas i böter och en månads avstängning. Först flera år senare erkände Merckx att han tagit den förbjudna substansen, men hänvisade till att han gjort fel när han litade på sin läkare.

Sammantaget blev alltså Merckx fälld för doping tre gånger: i Giro d’Italia 1969, 1973 I Giro di Lombardia och 1977 i Flèche Wallonne.

Tour de France

Ett särskilt kapitel i dopingens historia måste tillägnas Tour de France (”touren” utan jämförelse), som varit särskilt drabbad av prestationshöjande medel. Det har varit ett stängt broderskap som skapat sina egna värderingar avseende doping – en tystnadskultur utåt och en etik inåt som präglades av att vinna till varje pris. Skaparen av Tour de France, Henri Desgrange, strävade efter att bygga en mytologi kring loppet, och hans ideala bild var att endast en cyklist skulle orka med hela loppet. Det skulle vara ett lopp för ”giganter” och ”supermän” snarare än bara en vanlig – men ovanligt lång – cykeltävling. Om man har den grundinställningen förefaller det också rimligt att övermänniskorna i loppet har full rätt att använda de hjälpmedel de skulle kunna behöva – exempelvis dopingmedel.

Det har förekommit anklagelser om dopning i Tour de France sedan loppet började 1903. Cyklisterna började använda substanser som ett sätt att minska smärtan och tröttheten snarare än att öka prestationsförmågan. Inte förrän efter andra världskriget togs elitidrottens – och elitcyklisternas – hälsoproblem upp. De första mer djupgående diskussionerna kom strax före Tom Simpsons död i Tour de France 1967. Max Novich hänvisade sedan till Tour de France i ett nummer 1973 av New York State Journal of Medicine som “en cykelmardröm” och som livsfarlig för deltagarna.

Doping som en normal del av elitcykling

I cyklisternas perspektiv var det inte alltid frågan om att bli bäst genom att ta prestations-ökande medel, utan snarare en fråga om att överleva från dag till dag. Den irländske cyklisten Paul Kimmage, som deltog i tre Tour de France under slutet av 1980-talet, förklarade att det bara var de ”desperat naiva” som trodde att de kunde klara sig igenom loppet med bara två vitamintabletter var morgon. Den som cyklade i högt tempo i sex timmar varje dag i 23 dagar behövde åtskilligt mer av medicinsk vård än andra idrottare för att inte slita ut kroppen fullständigt. Gränsen mellan medicinsk behandling och doping blev efter hand allt mindre, och vad som var legalt och inom reglerna blev allt svårare att definiera allt eftersom kroppen blev allt tröttare och mer sliten under touren. Kimmage upplevde det som att han bara ersatt det han förbrukat eller svettats ut med ersättningsmedel. Många av cyklisterna passerade gränsen mellan det regeltillåtna och det regelvidriga utan att ens notera det.

En annan Tour-cyklist, Henri Pesslier, visade 1924 upp sin väska för en journalist: en flaska som var medicin som liknade ”kokain för ögonen” och ”kloroform för gommen”, en salva för knäna samt några piller han kallade för dynamit. Vid denna tidpunkt tycktes inte åskådarna ha något emot det som Pesslier stod för, och det mesta han hade i sin väska kunde köpas fritt på apoteket. Många åskådare gav cyklisterna en slurk champagne när de cyklade förbi, eftersom alla såg det som uppiggande snarare än dopingmedel. Soigneurs, en sorts personliga assistenter till cyklisterna, spelade en huvudroll när det gällde att underlätta för cyklisterna att vinna. Assistenterna ersattes så småningom av anställda läkare som inte bara gav råd och massage utan också fortsatte med olika dekokter och mediciner.

Vissa idrottsutövare, särskilt känt bland cyklister, har sina egna idiosynkrasier, det vill säga att de hade en intensiv motvilja eller överkänslighet som inte utan vidare kan förklaras men är starkt personligt präglad. Detta kan förklara en del av den inställning idrottare redovisat när de konfronterats med diskussioner om doping. Tom Simpson drack exempelvis stora mängder morotsjuice och var intresserad av hypnotism. Han rekommenderade också att idrottaren först skulle sitta med stjärten i kallt vatten och att därefter smörja in den nedkylda delen med cocainsalva (som kan fungera som ett lokalbedövningsmedel). 1967 betalade han 800 engelska pund (en avsevärd del av vad han tjänade) på inköp av Tonedron, som han ansåg var den bästa typen av amfetamin. Han lär ha haft en liten låda med ampuller som innehöll B-vitamin, någon form av leverextrakt och något som skulle stärka musklerna (möjligen någon form av testosteronpreparat). Deca-Durabol fanns på marknaden sedan 1959 och kunde köpas i Ghent, där Simpson bodde, sedan mitten av 1960-talet.

1955 hölls den första dokumenterade antidopingkongressen i efterförloppet till en rad incidenter i cykling vilken oroade vetenskapsmännen. I samband med detta brukar refereras till en intervju med de italienske elitcyklisten Fausto Coppi, som vann Touren 1949 och 1952 och som avslutade sin karriär 1958. Coppi blev tillfrågad om han använt dopingpreparat, varvid han svarade: ”Only when necessary.” När följdfrågan kom hur ofta det varit nödvändigt svarade Coppi leende: “Practically all the time.” I en intervju i TV 1949 med Fausto Coppi erkände han att han använt amfetamin och sa “de som hävdar att cyklister inte tar amfetamin är det inte värt att prata med om cykling.” På samma sätt försvarar den femfaldiga vinnaren Jacques Anquetil användningen av doping som en del av en optimal förberedelse.

Besvärliga frågeställningar

Det fanns också ett motstånd mot åtgärder mot doping bland vissa idrottare. Under Tour de France 1966 samlade sig alla cyklisterna vid ett tillfälle till en protest – genom att gemensamt cykla extremt långsamt – mot de dopingtester som genomfördes och att poliser genomsökte hotellrum och liknande på jakten efter dopingmedel. Samma år vägrade de fem första i cykel-VM att låta dopingtesta sig efter målgång, inkluderande Jaques Anquetil som vunnit Tour de France fem gånger och som 1988 (det vill säga långt senare) erkände att han dopat sig regelbundet under sin storhetstid.

Stryknin, cognac och eter

Den starkaste drogen i den tidiga Tour de France var stryknin. Utöver det var cyklisterna beredda att ta nästan vad som helst för att överleva tröttheten, smärtan och utmattningen under etapper som kunde vara mer än 300 km. Medlen inkluderade eter och alkohol, som redan var en normaliserad del i den franska kulturen och ibland angavs vara renare än vatten efter att första världskriget förstörde vattenledningar och förorenade grundvattenytan. Det finns fotografier av cyklister som håller eterdränkta näsdukar för munnen, eller lämnar dem knutna under hakan så att ångorna skulle dämpa smärtan i benen under loppet. Lukten, ”tillräckligt för att det skulle vända sig magen”, sa Pierre Chany, avskräckte vissa men visade också omfattningen av andras lidande. Roger Lapébie, vinnare av Touren 1937, sa att han luktade eter i gänget nära målet. Cyklisterna brukade ha eter i en liten flaska som kallas en topette. Dess användning varade i årtionden och cyklister ertappades med att använda den så sent som 1963.

Accepterandet av droger i Tour de France var så fullständigt 1930, att när loppets enstaka cyklister byttes till landslag som skulle betalas av arrangörerna, så påminde arrangören, Henri Desgrange, i regelboken som distribuerades till cyklisterna att droger inte fanns bland det som arrangörerna skulle förse cyklisterna med.

Starkare droger kom gradvis in i cykelsporten och den franske lagledaren, Marcel Bidot, citerades i en förfrågan från Europarådet när han uttalade om doping på 1950-talet: “Tre fjärdedelar av cyklisterna var dopade. Jag har goda förutsättningar att veta det eftersom jag besökte deras rum varje kväll under Touren. Jag gick alltid rädd efter dessa besök.” Det var vid denna tid då amfetamin kom i allmänt bruk. Doping behandlades trots det ännu inte som en företeelse som var särskilt oroande.

Vid 1956 års Tour var det dock uppenbart hur mycket drogbruk och “vård” av cyklisterna hade förändrats. Efter etapp 14 valde alla medlemmar i det belgiska laget att överge loppet efter en “mystisk sjukdom”. Insiders misstänkte dopinganvändning som den verkliga orsaken, medan teamet skyllde sjukdomen på en middag med “dålig fisk” som de hade ätit, en ursäkt som återanvändes både 1962 och 1991.

1960 gick den franske lagläkaren Pierre Dumas in i ett hotellrum på sin nattliga rundtur bland lagmedlemmarna och hittade då den slutgiltiga vinnaren Gastone Nencini liggande på sin säng med ett plaströr som löpte från varje arm till en flaska som innehöll någon form hormoner. Hormoninjektionen var dock inte olaglig vid den tiden, och bara ett fåtal diskvalificerades eller sanktionerades om de någon gång upptäcktes använda doping.

Jean Malléjac

På etapp 12 av 1955 års Tour körde ryttarna över Mont Ventoux. Tio kilometer från toppen, skrev journalisten Jacques Augendre, om den franska ryttaren Jean Malléjac: “Strömmande av svett, utsliten och komatös, sicksackade han och vägen var inte bred nog för honom… Han var redan inte längre i verkliga världen, ännu mindre i cyklistvärlden och Tour de France.” Malléjac kollapsade och föll till marken med en fot fortfarande fast i en pedal. Det andra benet trampade i luften. Han var, sa Pierre Chany, “fullständigt medvetslös, hans ansikte färgen som ett lik, en iskall svett rann på hans panna.” Malléjac släpades åt sidan av vägen av Sauveur Ducazeaux, en funktionär från ett annat lag, och Dumas tillkallades. Georges Pahnoud från Télégramme de Brest rapporterade: ”Dumas var tvungen att tvinga isär [Malléjecs] käkar för att försöka få honom att dricka och det var först en kvart senare, efter att han fått en injektion med solukamfer och fått syre, som Malléjac återfick medvetandet. När ambulans anlände hade han dock inte återhämtat sig helt. Han slogs, han gestikulerade, han skrek, krävde sin cykel och ville ut till tävlingen igen. Dumas var tvungen att spänna fast Malléjac för färden till sjukhuset i Avignon. Mallejac insisterade på att han hade blivit drogad av innehållet i en flaska från en medarbetare, som han inte namngav, och sa att medan hans övriga tillhörigheter hade nått sjukhuset intakta så hade flaskan tömts och kunde inte analyseras.” Malléjac insisterade på att han ville inleda rättsliga förfaranden, och enligt Dumas sa han sedan: “Jag är beredd att göra en polisanmälan om försök till mord.” Händelsen fick dock aldrig någon officiell förklaring, och då Mallejac återvände till efterföljande Tourer förnekade han alla brott och gjorde så under resten av sitt liv.

Frederico Bahamontes och Roger Rivière

1957 tvingades Frederico Bahamontes avstå från Touren under ett skede på grund av smärta i armen till följd av en intravenös kalciuminjektion administrerad av hans sportchef Luis Puig.

I 1960 års Tour var Roger Rivière tvåa efter italienaren Gastone Nencini, en cyklist han planerade att vinna över genom att följa med honom i bergen och sedan köra ifrån honom på plan mark. Problemet var att Nencini var lättare och en bättre klättrare och att han cyklade så snabbt nedför att, enligt en annan fransk ryttare, Raphaël Géminiani, ”den enda anledningen att följa med Nencini nedför är om du vill dö.” Rivière kunde följa med Nencini i stigningen till Col de Perjuret och paret korsade toppen tillsammans. Sedan kom en rad sicksackkurvor i utförslutet. Nencini tog den perfekta linjen men Rivière, som försökte matcha honom, körde av i en kurva, föll ner i en ravin och bröt ryggen. Där hittades han av sin lagkamrat, Louis Rostollan. Rivière lade snabbt skulden för sitt fall och sin brutna rygg på teammekanikern och anklagade honom för att ha lämnat olja på hjulen och bromsarna så att han inte kunde stanna. Mekanikern var upprörd och läkarna fann snart den verkliga orsaken – att så mycket smärtstillande medel fanns i Rivières blod att hans händer blev för långsamma för att bromsa. Han hade tagit en stor dos av opioiden dextromoramid (Palfium®), som bedöms vara cirka tre gånger starkare än morfin. Rivière visades ha drogen i en ficka på sin tröja. Han erkände senare att han var drogmissbrukare, berättade för en tidning hur han hade dopat sig för att slå hastighetsvärldsrekordet i och erkände att han använde tusentals tabletter varje år.

Hans Junkermann

Etappen från Luchon till Carcassonne 1962 startade 10 minuter senare än planerat eftersom den tyske cyklisten Hans Junkermann hade varit sjuk större delen av natten. Först tänkte han inte starta. När han sa att han trots allt kände sig tillräckligt bra gav arrangörerna honom extra tid att göra sig redo. Junkermann var förstecyklist för Wiel’s-Groene Leeuw-laget och fick detta privilegium eftersom han låg på åttonde plats. Junkermann föll snart bak i fältet och efter 50 km tappade han kontakten. I nästa backe klev han av cykeln och satte sig vid vägkanten. “Jag åt dålig fisk på hotellet i går kväll”, berättade han för åskådare. Samma klagomål kom hela dagen. Totalt blev tjugo ryttare sjuka och elva andra övergav Touren den dagen, inklusive den tidigare ledaren, Willy Schroeders, 1960-vinnaren Gastone Nencini och en framtida ledare, Karl-Heinz Kunde. Jaques Godet skrev att han misstänkte doping men ingenting var bevisat – förutom att inget av hotellen föregående kväll hade serverat fisk, eftersom hotellägarna var angelägna om att bevara ett gott rykte. Pierre Dumas talade om “vissa förberedelser” och spekulerade i att cyklisterna fick samma smutsiga drog av en av medarbetarna. Teamchefer blev arga över flera dagars tidningsrapportering som följde och kom nära att utlysa strejk.

Bråk om dopingtester

Vid cykel-VM 1966 vägrade vinnaren, tysken Rudi Altig, tillsammans med de andra som kom bland de sex första – däribland Jacques Anquetil, Raymond Poulidor och Jean Stablinski – att låta sig dopingtestas. När en journalist senare frågade om Altig kunde försvara att han kanske vunnit en guldmedalj genom doping svarade cyklisten: ”Vi är inte idrottare, vi är professionella.”

Sanktionerna mot cyklisterna var vid denna tid emellertid inte särskilt allvarliga eller till och med obefintliga och ledde inte ens alltid till avstängningar. År 1966 visade sig 87 procent av de kontroller som utfördes i Frankrike på cyklister vara positiva, men de flesta fall lämnades utan åtgärd. Likaså innebar de sex positiva fallen för amfetamin som avslöjades på Touren samma år ingen sanktion för cyklisterna. För att bestraffa för doping var det nödvändigt att bevisa att cyklisterna medvetet har tagit substansen i fråga, vilket faktiskt gjorde att de sanktioner som föreskrevs inte tillämpades enligt reglerna.

Alec Taylor, lagledare för cyklisten Tom Simpson som dog efter dopinganvändning i 1967 års Tour, sa att dopingkontrollanterna var rädda för kontrollerna, eftersom de visste vad som fanns där, rädda för vad de kunde hitta eftersom det skulle skada cykelsporten. Testare anlände till Tour de France för första gången 1966, i Bordeaux, men först efter att ryktet spridits och många cyklister redan hade lämnat sina hotell. Den första tävlande de hittade var Raymond Poulidor, som blev den första cyklisten som testades i Touren. Några andra cyklister som hittades, inklusive Rik Van Looy, befanns skyldiga till doping och andra vägrade låta testa sig. Nästa morgon lämnade loppet staden på väg till Pyrenéerna och stannade i förorten Gradignan, i universitetsområdet La House. Cyklisterna steg av sina cyklar och började gå och skrek protester i allmänhet och i synnerhet riktade mot läkaren Pierre Dumas, som var läkare i Tour de France från 1952 till 1969 och chef för drogtester vid lopp fram till 1977. Vissa krävde att han också skulle ta ett test för att visa om han hade druckit vin eller tagit aspirin för att göra sitt eget jobb lättare.

Tom Simpson

Tom Simpson var ledare för det brittiska laget i Tour de France 1967. Vid starten av etapp 13 torsdagen den 13 juli hade han fortfarande symptom av en magsjuka som han dragit på sig tidigare under loppet. Det var en blåsigt varm dag, och han sågs dricka konjak under de tidiga delarna av etappen. Under dessa år begränsade arrangörerna varje cyklist till att bara få dricka fyra flaskor vatten, cirka två liter, per etapp – effekterna av uttorkning var dåligt kända. Under loppen stannade ofta cyklister vid barer och kaféer längs vägarna för att få drinkar eller fyllde sina flaskor från fontäner. Ungefär två kilometer från toppen av dagens huvudklättring, Mont Ventoux, började Simpson sicksacka över vägen och så småningom falla mot en vall. Medan hans team-hjälpare ville att han skulle dra sig ur loppet, insisterade Simpson på att bli satt på sin cykel och han fortsatte ytterligare cirka 500 meter innan han igen började vackla. Han välte då medvetslös i armarna på sina medhjälpare men höll fortfarande tag i styret. En motorcykelpolis tillkallade Pierre Dumas, som tog över funktionärernas första försök att rädda Simpson, bland annan med mun-mot-munräddning. Dumas gav honom syre och hjärtmassage. En helikopter tog sedan Simpson till sjukhus men Simpson förklarades död strax efter sin ankomst. Två tomma tuber och en tredje full med amfetamin hittades i fickan på hans tröja. De toxikologiska experterna upptäckte bara en liten mängd amfetamin och metylamfetamin vid obduktionen. De ansåg att dosen som absorberats av Tom Simpson inte i sig kunde leda till hans död, men menade att dosen kunde ha bidragit till döden i det utmattningstillstånd och intorkningstillstånd som han befann sig i. Det var första gången ett formellt samband hade rapporterats mellan bruk av narkotika och ett dödsfall, men det satte i gång en våg av liknande rapporter från Storbritannien och från andra håll.

Tre dagar efter loppet meddelade de franska myndigheterna att en fransk och en italiensk cyklist skulle åtalas för påstådda dopingbrott i Touren året innan. Det kan dock påminnas om att det tog högst två dagar att analysera denna typ av dopingprover, men att det tog ett år för de franska åklagarna att anmäla någon till åtal.

Mer systematisk dopingtestning

Från och med 1968 genomfördes antidopningskontroller systematiskt i slutet av varje etapp på de cyklister som dragits genom lottförfarande. José Samyn och Jean Stablinski, testade båda positivt och var de första cyklister som uteslutits för dopning i Tour de France-historien.

Under 1974 lämnade ett flertal cyklister positiva amfetaminprov, inklusive den mer kände Claude Tollet, under Touren. 1977 togs det fram ett test för den amfetaminliknande drogen Pemoline®, vilket bland annat fångade den femfaldige Tour de France-vinnaren Eddy Merckx. Han medgav i en intervju med tidningen L´Équipe 1993 också att han vanligtvis har bytt urin med sin lagkamrat Roger de Vlaeminck när den ena eller den andra “inte kunde urinera”. Cyklisterna och deras medhjälpare ägnade sig således åt att hitta alternativ för doping och dopingtestning som inte kunde leda till upptäckt. Den femfaldige vinnaren av Tour de France, Jaques Anquetil, hävdade vid denna tidpunkt att stoppandet av cyklister som använder amfetamin inte skulle hejda dopingen, utan bara leda till att cyklisterna skulle använda farligare droger.

Anabola steroider

På 1970-talet inleddes i cykling en epok av steroider. Enligt Dr Jean-Pierre de Mondenard användes steroider i cykling inte för att bygga muskelmassa, utan snarare för att förbättra återhämtningen och därigenom låta de tävlande att träna hårdare och längre och med mindre vila. Det finns också en direkt stimulerande effekt på hjärnan. De Mondenard hävdade att acceptansen av steroider och sedan kortison var sådan att endast kostnaden – som han satte i dåtidens priser på mellan 35 000 och 50 000 franska franc per år – sannolikt skulle begränsa användningen. Bara de rikaste eller mest ambitiösa ryttarna hade råd med det. Belöningarna för steroidanvändarna kunde dock vara höga: Bernard Thévenet vann 1975 och 1977 Tour de France genom att använda kortison (en kroppsegen steorid som dock närmast är katabol. “Jag var dopad med kortison i tre år och det fanns många som jag”, sa han.Bernard Thévenet testade positivt i Paris-Nive men fick trots det delta i Tour de France 1977 som han vann. Thévenet medger senare att ha dopat sig med kortison i tre år medan han var på sjukhus för leversjukdom vintern 1977–1978. Hans bekännelse gav honom hård kritik från pressen och hans kamrater och hans sponsor Peugeot avslutade sponsringen, men då hade han redan tjänat tillräckligt mycket pengar för att aldrig behöva arbeta mera.

Den spanske cyklisten Luis Ocaña lämnade också ett positivt test i sitt deltagande i Tour de France 1977 som kallades Tour of Doping.

Utvecklingen av validerade tester för steroider tog tid, men 1978 fastnade den belgiske cyklisten Jean-Luc van den Broucke i testerna för steroidanvändning och sa: ”I Tour de France tog jag steroider. Det är inte en stimulans, bara en substans som ger ökad kraft. Hade jag inte gjort det hade jag fått ge upp … På den första vilodagen, innan vi gick in i Pyrenéerna, fick jag en första hormoninjektion. Jag fick en till senare. Det kan man inte kalla medicinskt skadligt, eftersom det görs under läkarkontroll och inom rimliga gränser.”

Fallen av doping ökade på 1970- och 1980-talet men fick diskret mediatäckning när användningen av anabola steroider och kortikosteroider blev utbredd. Dessutom förblev sanktionerna mot cyklister relativt betydelselösa och hade ingen avskräckande kraft. Till exempel berövades Régis Ovion bara sin etappseger i Tour de Franc 1976 efter sitt positiva test, men blev inte diskvalificerad och kunde fortsätta tävlingen. Under årens lopp fick andra cyklister som visats vara dopade bara tio till femton minuters tidstillägg som straff. Detta gäller särskilt Joop Zoetemelk i Tourerna 1977, 1979 och 1983.

Fusk vid dopingtesterna

Efter hand blev emellertid cyklisterna allt skickligare på att kringgå kontroller. Deras rådgivare lärde sig att beräkna hur lång tid det skulle ta ett läkemedel att gå från blod till urin, och därför hur lång tid en cyklist behövde avstå från substanserna före ett eventuellt drogtest. Ibland fuskade cyklisterna trots det, vilket avslöjades exempelvis 1978. Cyklisten var Michel Pollentier, som det året var belgisk nationell mästare. I slutet av etappen som avslutades på Alpe d´Huez hade han tagit ledningen och kunde byta ut sin mästartröja från Belgien mot den gula tröjan som ledare för den allmänna klassificieringen. Pollentier kallades till dopingtest tillsammans med José Nazabal och Antoine Gutierrez. Nazabal gav sitt prov men lämnade loppet samma natt. När Gutierrez gick för att ge sitt prov, blev läkaren – doktor Le Calvez som tjänstgjorde sin första dag på Touren – misstänksam och drog upp cyklistens tröja och avslöjade ett system av rör och en flaska urin fästade på kroppen och ledande till underlivet. Han drog sedan ner Pollentiers shorts och fann honom lika utrustad. Det rörde sig således om ”falsk urin” – någon annans urin – ur en behållare som cyklisterna kallade “päron”. Rent tekniskt var den en kondom, som hölls i armhålan, och som vid tryck gav intryck av att urinen kom från normalt ställe, men egentligen bara från den fasttejpade slangen från kondomen. Pollentier bötfälldes med 5 000 schweizerfranc och blev omedelbart avstängd två månader.

1988, några dagar före ankomsten till målet i Paris, testade den gula ledartröjans Pedro Delgado positivt för probenecid, ett ämne som förbjudits av Internationella olympiska kommittén, eftersom det gjorde det möjligt att dölja spår av steroider.

Erytropoietin

De amerikanska och östeuropeiska cyklister som anslöt till Touren under 1980-talet var enligt forskaren Christophe Brissonneau “vektorer för” en ny kultur av träning och farmakologi. Samtidigt var summorna som sponsorerna investerade betydligt större, vilket ökade pressen på cyklisterna. Sociologen Jean-François Mignot specificerar att det var just då som “doping förlorar sin hantverkskaraktär för att bli vetenskapligt baserad”. Nya dopingprodukter dök upp, såsom erytropoietin (EPO) och tillväxthormon, vilka visade sig vara mer effektiva. De tidigare dopingpreparaten gav bara en kortsiktig prestationsökning, medan erytropoietin har en långtidseffekt och förbättrar uthållighet också i träning om medicinen tas under hela året. Dessa små proteinhormoner är också svåra att upptäcka. Den ytterligare ökning av prestandan som dessa dopingmedel ger, jämfört med den låga risken att testas positivt, var naturligtvis ett försäljningsargument. Sannolikt var de nya medicinerna basen för bättre cykelprestationer. Efter att ha stagnerat från 1960-talet till 1990-talet ökade medel-hastigheten för de tio bästa förarna på Touren, vilket oftast tillskrivits tillkomsten av erytropoietin till Touren.

När andra substanser blev allt säkrare detekterbara började cyklisterna således bloddopa sig genom att använda erytropoietin (EPO). EPO-användningen blev snabbt utbredd, och ledde till en uppsjö av erkännanden efter avslöjanden 2006 och 2007. För testarna var problemet, liksom testosteron och innan dess kortison, att man inte kunde skilja det som kroppen producerade naturligt från det som tillförts i dopingsyfte. I början var dopingtestarna tvungna att nöja sig med närvaron av erytropoietin med en förekomst i ovanliga mängder. Testarna satte en hematokritgräns på 50 procent och “vilade” cyklister som överskrev den. Bjarne Riis, den danske cyklisten som vann Touren 1996, var känd som “Mr 60 procent” bland cyklisterna på grund av sina höga hematokritvärden. Den 25 maj 2007 erkände han att han hade använt erytropoietin från 1993 till 1998, inklusive 1996 när han vann Touren.

Festinaskandalen

Den 8 juli 1998 arresterade franska tullen Willy Voet, en medhjälpare i Festina-teamet, för innehav av illegala droger, inklusive narkotika, erytropoietin, tillväxthormoner, testosteron och amfetamin. Voet beskrev senare många vanliga dopningsmetoder som teamet använde i sin bok, Massacre à la Chaîne. Den 23 juli 1998 slog fransk polis till på flera lags hotell och hittade narkotika exempelvis i TVM-teamets ägo. När nyheterna spreds, arrangerade cyklisternas en sittstrejk under den 17:e etappen. Efter medling av Jean-Marie Leblanc, chefen för Touren, gick polisen med på att begränsa de mest hårdhänta kropps- och hotellvisiteringarna och i första hand slå till mot läkare, sjukgymnaster och ledare. Då gick cyklisterna med på att fortsätta. Många cyklister och hela lag hade då redan övergett loppet och endast 111 cyklister fullföljde etappen. I en rättegång 2000 blev det senare klart att Festinas ledning och medhjälpare, inkluderande läkare och massörer, hade organiserat droganvändning inom teamet. Richard Virenque, en elitcyklist från Festina, erkände till slut efter att ha blivit förlöjligad för att ha hävdat att om han dopade sig att han då på något sätt inte var medveten om det. Eller som det satiriska tv-programmet Les Guignols de l´info uttryckte det: “à l’insu de mon plein gré” (“av min egen fria vilja men utan att jag vet det”).

Festina-affären avslöjade också den viktiga roll som läkare spelat inom professionella lag, ibland en roll överställd sportchefen. Tränarna, som hanterar cyklisternas fysiska och medicinska förberedelser, anpassade sina tränings- och dopningsplaner enligt resultaten av de fysiologiska och hematologiska tester som läkaren utförde, och enligt de rekommendationer om dopingmedel som läkaren gav.

Festina-affären var starkt bidragande till skapandet av World Anti-Doping Agency (WADA) några år senare och i Frankrike till grundandet av rådet för förebyggande och kampen mot doping år 2000, som blev ”Franska Anti-Doping Agency” 2006. Frankrike, under ledning av idrottsminister Marie-George Buffet agerade då mycket trovärdigt i kampen mot doping. Dopinglaboratoriet Châtenay-Malabry National Doping Screening Laboratory var det första laboratoriet som kunde påvisa erytropoietin med säkerhet.

Rykten om droger i Touren fanns dock kvar och 2004 kom nya anklagelser. I januari berättade Philippe Gaumont en cyklist i Cofidis-teamet, för utredare och pressen att steroider, mänskligt tillväxthormon, erytropoietin och amfetamin var endemiska i laget. I juni greps den brittiske cyklisten David Millar, även han från Cofidis, ochvärldsmästare i linjelopp, av fransk polis. Hans lägenhet genomsöktes och två använda erytropoietinsprutor hittades. Jesus Manzano, en spansk cyklist som nyligen avskedats av Kelme-laget, berättade för Madrids sporttidning AS att han hade tvingats av sitt tidigare team att ta förbjudna substanser och att de hade lärt honom att undvika upptäckt. Också Phonal-cyklisten Oscar Camenzind fälldes för erytropoietindoping och i september avslöjades att också Camenzinds lagkamrater Tyler Hamilton och Santiago Perez ägnat sig åt bloddoping. I oktober 2004 blev den belgiske cyklisten Johan Museeuw avstängd i fyra år för bloddoping kombinerad med andra dopingpreparat.

Lance Armstrong

Lance Armstrong har blivit en symbol för doping i Tour de France. Misstankar uppstod till en början över hans umgänge med den italienska läkaren Michele Ferrar och hans extra-ordinära prestationer på tävlingsvägarna. 1999 testade Armstrong positivt för kortison.

Armstrong förklarade att han hade använt en extern kortisonsalva för att behandla ett sadelsår och visade fram ett recept för det. Mängden som upptäcktes låg under tröskeln för det icke-godkända och sades stämma överens med mängden som användes för en aktuell hudkräm, men UCI:s regler krävde att recept visades för dess antidopingansvariga före användning. Armstrongs tidigare assistent, Mike Anderson, uppgav att Armstrong använde ett ämne med ett handelsnamn som liknar “androstenin”. Detta resulterade i en stämningsansökan mot Anderson och en motstämning mot Armstrong. Lance Armstrong anklagades också av Floyd Landis och Tyler Hamilton, hans två tidigare lagkamrater, båda dömda för dopning, vilka berättade att de sett den amerikanska cyklisten utföra blodtransfusioner och injicera sig med erytropoietin. Den 22 oktober 2012 blev Armstrong avstängd på livstid och fråntagen alla sina titlar sedan den 1 augusti 1998, inklusive alla hans sju Tour de France-segrar, eftersom en undersökning av den amerikanska antidoping-organisationen USADA drog slutsatsen att han hade varit inblandad i ett systematiskt dopingprogram. I en intervju 2013 med Oprah Winfrey erkände han att han dopat sig.

WADA:s otillräcklighet

Armstrong-ärendet visade också på den relativa ineffektiviteten hos World Anti-Doping Agency. Fallet pekade dessutom på ansvaret för de högsta nivåerna av cykling hos Hein Verbruggen, president för International Cycling Union från 1991 till 2005, som anklagades för att inte ha ingripit mot den amerikanska cyklisten. Kathy LeMond, hustru till den trefaldiga Tourvinnaren Greg LeMond, hävdar som vittne till USAs antidopingbyrå ​​att två sponsorer till Lance Armstrong betalade 500 000 dollar till ett konto som ägs av Verbruggen i ett försök att täcka en positiv kontroll som genomfördes 1999. En sådan muta har sedan inte vare sig förkastats eller verifierats.

Av de cyklister som slutade på prispallen under den tid då Lance Armstrong vann Tour de France sju gånger (1999–2005), är Fernando Escartin den ende som inte är inblandad i en dopningsskandal. På grund av att 20 av de 21 pallplatserna var “direkt kopplade till trolig doping genom erkännande, avstängningar, offentliga utredningar eller överskridande av UCI:s hematokrittröskel”, sticker Escartins tredjeplats i 1999 års Tour de France ut som den enda av de 21 pallplatserna som inte belagts med doping under de år då Lance Armstrong avslutade Tour de France på första plats. Detta är ett nästan maximalt underkännande av de antidopinginstatser – och kanske inställningen till doping – som gjordes under dessa år.

Andra större avslöjanden

År 2006 stängdes flera cyklister, inklusive stjärnorna Jan Ulrich och Ivan Basso, av från loppet efter anklagelser från spansk polis som ett resultat av deras Operación Puerto-utredning. Astana-Würth-laget kunde inte ens starta eftersom fem av dess nio Tour-åkare spärrades efter att ha blivit officiellt namngivna i Operacion Puerto-affären. Med endast fyra cyklister kvar (Alexander Vinokourov, Andrey Kashechkin, Carlos Barredo och Luis León Sanchez) hade laget inte det minsta antal ryttare som krävs enligt reglerna för att delta.

Den 27 juli 2006 meddelade Phonak-teamet att Floyd Landis, vinnare av 2006 års Tour, lämnat ett positivt test efter etapp 17 för en onormalt hög kvot mellan hormonerna testosteron och epitestosteron. Dagen då anklagelserna offentliggjordes förnekade Landis doping. Landis personliga läkare avslöjade dock senare att testet hade funnit en kvot på 11:1 i Landis blod när det tillåtna förhållandet är 4:1. Den 31 juli 2006 rapporterade New York Times  att tester på Landis prov avslöjade någon anabol steroid. Han fråntogs senare sin titel och avstängdes från cykling i två år.

2007 års Tour de Franc var förföljt av kontroverser från början. Den 18 juli drog sig två tyska TV-bolag ur TV-sändningarna efter att T-mobiles tyska stjärncyklist, Patrik Sinkewitz, lämnat ett positivt test för testosteron den 8 juni på ett träningsläger före turnén. Sinkewitz hade dock då redan dragit sig ur Touren skadad efter en krasch med en åskådare. Alessandro Petacchi en sprintspecialist, lämnade ett positivt test för salbutamol i Pinerolo den 23 maj i Giro d´Itali 2007, dagen för den tredje av hans fem etappsvinster i tävlingen. Petacchi, en astmatiker, stängdes av team Milram och missade Tour de France. Han frikändes emellertid senare efter att medicinen ansågs vara terapeutisk. Den 19 juni avslöjades att ledaren av loppet, Michael Rasmussen, var misstänkt för att ha missat två dopingtester utanför tävlingen. Dansken var under utredning av det danska cykelförbundet och hans OS-plats var i fara. Emellertid, med information som var tillgänglig vid den tiden, hade Rasmussen inte begått ett brott enligt UCI:s regler och han fick därför ha kvar den gula ledartröjan. Den 24 juli avslöjades det att Alexander Vinokuorov hade lämnat ett positivt test för bloddoping efter en etapp som han vann med mer än en minut. Som ett resultat av det drog Astana-laget sig ur Touren. Vinokourovs lagkamrater Andreas Klöden och Andrey Kashechkin var femma och sjua vid den tidpunkten.

Efter tillkännagivandet om Vinokourov sa Tour-chefen Christian Prudhomme  att professionell cykling behövde en “fullständig översyn” för att bekämpa doping. En dag senare, efter att ha vunnit den 16e etappen på Col d´Aubisque  – en seger som garanterade att han skulle bli den totala vinnaren – framkom det att Rasmussen hade ljugit för sitt Rabobank-team om var han befann sig den 13 och 14 juni, före Touren. Han hade dessutom inte fått en varning utan hela fyra enligt Danska Cykelförbundets ordförande Jesper Worre, och det hade inte varit på grund av administrativa fel. För att ha brutit mot lagreglerna togs han bort från loppet. Det avslöjades senare att Tour-arrangören, Amaury Sport Organisation, hade pressat Rabobank för att ta bort Rasmussen.

Lagen Astana och Cofidis drog sig ur loppet efter de positiva testerna från deras cyklister Alexander Vinokourov för en homolog blodtransfusion och Cristian Moreni för testosteron. Det visade sig också att den spanska cyklisten (16:e placerad) Iban Mayo hade lämnat ett positivt test för erytropoitin på den andra vilodagen, den 24 juli. Han blev avstängd av sitt lag Saunier Duval-Prodir. Mayo hade tidigare lämnat positiva tester för anabola steroider under Giro d´Italia 2007, men UCI fann trots det då att han då inte hade brutit mot någon dopingförordning.

Touren 2008–2009

Touren 2008 präglades av ett stort antal positiva test, bland annat av Riccardo Riccò, vinnare av etapp två och bäraren av tröjan som den bästa bergsklättraren. Denna kontroll belyser användningen av en tredje generationens erytropoietin CERA (Continuous Erythropoiesis Receptor Activator). Saunier Duval meddelade sedan att de drog tillbaka sin sponsring av laget. Nya antidopingtester utförda av den franska antidopingbyrån (AFLD) efter turnén gjorde det möjligt att identifiera andra dopade cyklister, som österrikaren Bernhard Kohl, totalt tredje och loppets bästa klättrare, samt italienaren Leonardo Piepoli och tysken Stefan Schumacher, vilka också befanns också skyldiga till att ha använt CERA efter retroaktiva tester. Kazakstans Dmitriy Fofonov testade positivt för den förbjudna stimulantian heptaminol och fick sparken av sitt Credit Agricole-team. Spanjorerna Manuel Beltran och Moises Duenas Nevado testade positivt för EPO. Barloworld avslutade sponsringen av deras lag efter Nevados testresultat.

Flera cyklister togs fast för doping kommande år. Mikel Astarloza, testade positivt för erytropoietin några dagar före starten av Tour de France 2009 varför hans etappseger ogiltigförklarades.

2011–2012

Alexandr Kolobnev, uteslöts från tävlingen 2001 efter ett positiv test för ett diuretikum, hydroklortiazid, liksom två cyklister i Tour de France 2012. Rémy Di Grégorio, stannade kvar på hotellet för Cofidis-teamet i Bourg-en-Bresse redan vid misstänkt dopning och avbröt hela Touren som en försiktighetsåtgärd och Franks Schleck avstod från resten av Touren efter att ha testat positivt för ett diuretikum.

Alberto Contador vann flera Tour-segrar men fortsatte att vara kopplad till dopinganklagelser, med fokus på hans relation med Eufemiano Fuentes och dennes roll i Operación Puerto, men utan nya avslöjanden. Contador testades i Touren efter etapp 14, 17 och 18 men inga avvikelser rapporterades. Den 30 juli anklagade den tyska dopningsexperten Werner Franke honom för att ha dopat sig tidigare.

År 2011 hade Alberto Contador redan vid början av Tour de France ett ännu inte avgjort ärende i Court of Arbitration for Sport eftersom skiljedomstolen inte hade lämnat något besked om sin inställning till den positiva dopingkontrollen för clenbuterol som han hade hängande över sig från året innan, då han vann. År 2012 diskvalificerade emellertid Court of Arbitration for Sport honom och segern skrev då över på Andy Schleck.

2012 och senare

2012 testade Luxemburgs Fränk Schleck testade positivt för det förbjudna diuretikumet Xipamide under den andra vilodagen och drogs ur loppet av sitt RadioShack-team. Han blev avstängd i ett år.

Under 2014 kom Vincenzo Nibalis Astana-lag under särskild granskning från International Cycling Union som ville frånta dem deras World Tour-elitlicens efter en utredning om doping sedan flera av deras cyklister testat positivt. Den oberoende licenskommissionen beslutade dock i april 2015 att den kazakstansk-finansierade teamet skulle behålla sin licens under strikt övervakning av ett antal särskilda åtgärder.

År 2017 genomgick den fyrfaldiga turneringsvinnaren Christopher Froome en dopingkontroll som visade en hög koncentration av salbutamol i slutet av den 18:e etappen av spanska Vuelta, vilket i september kastade en misstanke om hans segrar i Frankrike tidigare. Han frikändes dock slutligen av International Cycling Union några dagar innan Tour de France 2018 startade, och precis när arrangörerna hade fattat beslutet att utesluta honom från tävlingen.

Alltmer utarbetad doping

Sammantaget är det tydligt att fusket i Tour de France blivit alltmer genomarbetat och hur flagrant ledare, doktorer och cyklister agerat i jakten på framgång. Doping har genom åren varit en integrerad – och i många kretsar accepterad – del av Tour de France. Det finns indicier som talar för att fusket idag (2023) är mindre, men helt borta är det antagligen inte. Som en hydra kommer dopingen säkert att dyka upp igen om tillfälle bjuds.

(Observera att ovanstående sammanställning inte redovisar alla dopade i Tour de France utan endast de som lett till större rubriker i massmedia)

US Postal Service Pro Cycling Team

Discovery Channel Pro Cycling Team var ett amerikanskt stall i cykelsporten som tillhör UCI ProTour. Stallet startade 1996 som US Postal (det fanns dock en grund i ett amatörlag redan från 1988), men sponsorn avslutade sitt stöd under 2004. I stället valde TV-bolaget Discovery Channel att sponsra stallet. Den mest kände cyklisten i laget var den sedermera dopingavstängde Lance Armstrong.

Från 2005 till 2007 var laget ett av de 20 lagen som tävlade i den nya UCI ProTour. Som en del av sponsringsavtalet ställde Lance Armstrong, lagets obestridda ledare, upp för framträdanden i TV för Discovery Networks TV-kanaler. Affären påverkade inte rättigheterna för den sekundära sponsorn OLN, nu känd som NBC Sports Network i USA, för att sända stora cykelevenemang som Tour de France, även om de två kanalerna är konkurrenter.

Lagets manager var belgaren Johan Bruyneel, som också skött US Postal, chefsmekaniker var Julien DeVries. Teamet var samägt av Tailwind Sports Corp. i San Francisco och Capital Sports & Entertainment i Austin Texas. Den 10 februari 2007 meddelade Discovery Channel att de inte skulle förnya sin sponsring av laget i slutet av säsongen 2007. Den 10 augusti 2007 meddelade cykellaget att det inte skulle söka efter en ny sponsor, utan upphöra med verksamheten och upplösas i slutet av säsongen 2007.

Orsaken till att cykellaget upplöstes var med all säkerhet att lagets systematiska doping avslöjats. USPS Team-dopningskonspirationen var professionellt utformad för att pressa idrottare att använda farliga droger, för att undvika upptäckt, för att säkerställa dess hemlighet och i slutändan få en orättvis konkurrensfördel genom överlägsna dopingmetoder. Sammanfattningsvis var det ett program anordnat av individer som trodde att de stod över reglerna och som fortfarande spelar en stor och aktiv roll inom idrotten idag.

Efter en utredning som inte var färdig förrän den 10 oktober 2012 fastslog den amerikanska antidopingorganisationen att US Postal Service Pro Cycling Team genomförde det mest sofistikerade, professionaliserade och framgångsrika dopingprogram som sporten någonsin sett. Bevisen var överväldigande och omfattade över 1 000 sidor och inkluderar edsvurna vittnesmål från 26 personer, inklusive 15 cyklister med kunskap om US Postal Service Team (USPS Team) och dess deltagares dopningsverksamhet. USADA:s Reasoned Decision Report är ett motiverat beslut där en utredningsrapport sammanfattar bevis i ett fall. Detta är helt annorlunda än en domstolsförhandling, där bevis presenteras och vittnen vittnar muntligt och korsförhörs. USADA-rapporten ger detaljerad information om den systemiska användningen av förbjudna substanser/metoder och de strategier teamet använt för att undvika upptäckt, samt ger insikt i det komplexa dopingprogram som fanns. USADA faller under jurisdiktionen av WADA, som således indirekt står bakom USADA:s utredning.

Rapporten innehöll intyg från elva cyklister i laget inkluderande Frankie Andreu, Michael Barry, Tom Danielson, Tyler Hamilton, George Hincapie, Floyd Landis, Levi Leipheimer, Stephen Swart, Christian Vande Velde, Jonathan Vaughters och David Zabriskie, vilka beskrev sin egen användning av erytropoietin (EPO), blodtransfusion, testosteron och annat förbjudet. träningar under Tour de France och andra lopp. De vittnade alla mot den sjufaldige Tour-vinnaren Armstrong.

Bevisen inkluderar också direkta dokumentära bevis inklusive finansiella betalningar, e-postmeddelanden, vetenskapliga data och laboratorietestresultat som ytterligare bevisar användning, innehav och distribution av prestationshöjande läkemedel av främst Lance Armstrong och bekräftar den nedslående sanningen om USPS-teamets bedrägliga aktiviteter, som fick tiotals miljoner av amerikanska skattebetalare i finansiering.

Tillsammans avslöjar dessa olika kategorier av ögonvittnen, dokumentärer, förstahands-, vetenskapliga, direkta bevis och indicier, avgörande och obestridliga bevis som för första gången lyfter fram denna systemiska, ihållande och mycket professionaliserade lagstyrda dopningskonspiration.

Lance Armstrong fick samma möjlighet som övriga cyklister att träda fram och vara en del av lösningen. Han avvisade det. I stället utövade han sin lagliga rätt att inte bestrida bevisen och accepterade medvetet införandet av ett förbud från erkänd tävling på livstid och diskvalificering av hans tävlingsresultat från 1998 och framåt. Hela den faktiska och rättsliga grunden för utgången i hans fall och de andra sex aktiva åkarnas fall kom att tillhandahållas i det material som gjordes tillgängligt online. USADA:s utredning av Armstrong–USPS Team för dopingrelaterade brott resulterade således i att Armstrong och teamläkarna Ferrari och del Moral utfärdade livstidsförbud. Lagtränaren Martí och lagledaren Bruyneel sanktionerades och fick 10 respektive 8 års avstängning. De elitcyklister och andra medarbetare i teamet som samarbetade med USADA:s utredning och som erkände persondopning fick sex månaders avstängning och diskvalificering av resultatet för de lopp där cyklisterna erkände att de varit dopade.

Tre andra medlemmar av USPS-teamet valde att bestrida anklagelserna och ta sina fall till skiljedom: teamchefen Johan Bruyneel, en teamläkare Dr Pedro Celaya och lagets tränare Jose “Pepe” Marti.

Den 10 augusti 2007 meddelade Tailwind Sports slutet för Discovery Channel Pro Cycling Team. Tailwind-tjänstemän stoppade sitt sökande efter en ny titelsponsor för Discovery-teamet, med hänvisning till de nuvarande tumultartade förhållandena inom cykelsporten. Lagverksamheten fortsatte till slutet av säsongen 2007. Efter säsongen 2007 gick teamchefen Johan Bruyneel vidare för att leda Kazakstans lag Team Astana för säsongen 2008. Han tog med sig mycket av Discoverys personal, inklusive cyklisterna Alberto Contador, Levi Leipheimer, Yaroslav Popovych, Tomas Vaitkus och tränaren Sean Yates.

Den amerikanska landsvägsmästaren 2007, George Hincapie, undertecknade ett kontrakt för säsongen 2008 Team High Road, senare känt som Team HTC-Columbia, som drivs av amerikanen Bob Stapleton.

Den 22 oktober 2012 beslöt Internationella Cykelfederationen (UCI) att ansluta sig till USADA:s rekommendation att frånta Armstrong alla resultat sedan 1 augusti 1998 och förbjuda honom att tävlingscykla på livstid. I februari 2013 anslöt sig också den amerikanska regeringen till Landis’ False Claims Act-process mot Armstrong, och hävdade att Armstrong hade lurat US Postal Service på sponsringsmedel genom att bryta mot cykelreglerna eftersom han använt prestationshöjande droger när han cyklade för laget.

Tyler Hamilton publicerade en bok, The Secret Race, som ger detaljer om hur doping-substanserna erhölls, hur de förvarades, levererades till cyklisterna och injicerades och hur sprutorna bars bort i en colaburk. Mest häpnadsväckande förklarar han hur lätt det var att undvika testarna. Hamilton började sin dopingkarriär med testosteron men gick snart vidare till det på kort sikt mer kraftfulla erytropoietin – som han och hans lagkamrater i US Postal Service döpte till Edgar, efter Edgar Allan Poe. En injektion ger enligt Hamilton en skillnad som han uttrycker det, “ungefär skillnaden mellan förstaplatsen i Tour de France och mitten bland alla åkarna”. Erytropoietin kan upptäckas i kroppen under ett antal timmar efter att det tagits. Under denna tid behöver cyklisten undvika ett möte med dopingtestarna. Så under träningsmånaderna höll de reda på när de hade tagit erytropoietin och tipsade varandra per telefon när en testare dök upp i Girona, staden i norra Spanien där cyklisterna var baserade. I The Secret Race listar Hamilton tre tips:

Bär en klocka

Håll din mobiltelefon till hands

Ta reda på hur länge du kommer att testa positivt efter att du har tagit substansen.

Det var mer som “disciplintester, IQ-tester” än dopingtester, säger han. “Om du var försiktig och var uppmärksam kunde du dopa dig och vara 99-procentigt säker på att du inte skulle åka fast.” Dopingtestarna kom aldrig under natten, vilket gjorde sen kväll till den bästa tiden för doping. Det kan tilläggas att Armstrong ibland bodde på ett avsides hotell där han var “nästan säker på att inte testas”.

Armstrong beskrivs i rapporten som upprätthållaren av US Postals “massiva och genomgripande” dopingprogram. “Det räckte inte att hans lagkamrater ansträngde sig maximalt på cykeln”, säger USADA. “Armstrong krävde också att de skulle hålla sig till dopingprogrammet som beskrivs för dem eller att de skulle ersättas.”

Det var förstås inte bara US Postal som dopade. Mer än hälften av Tour de France-vinnarna sedan 1980 har antingen testat positivt, straffats för dopning eller erkänt det. Hamilton skriver i The Secret Race att han besökte Armstrong i hans hem i Nice en tid före Tour de France 1999, och att han befann sig utan EPO och frågade om han kunde använda lite av Armstrongs. “Lance pekade lättvindigt på kylskåpet. Jag öppnade det och där, på dörren, bredvid en kartong mjölk, stod en kartong med EPO, varje flaska med propp stod upprätt, små soldater i sina kartongceller.”

George Hincapie, lagkapten för US Postal 1999–2005, som erkände doping sa att det tidigt i hans professionella karriär stod klart för honom “att med tanke på den utbredda användningen av prestationshöjande droger av cyklister på toppen av yrket gick det inte att tävla på högsta nivå utan dem”.

1998 hade teamet delat ut erytropoietin i vita matkassar. Men detta var året då Festina- och TVM-teamen fångades med stora mängder steroider, erytropoietin och sprutor. Så 1999 behövdes större omsorg. Enligt Hamilton ordnade Armstrong så att hans trädgårdsmästare kunde följa Touren på en motorcykel med en termosflaska full av erytropoietin-rör.

Året därpå hade de börjat med bloddopning och flög till Spanien för att få sitt blod uttaget av lagläkaren. Cyklisterna fann blodpåsar, fortfarande kalla från kylskåpet, tejpade på väggen bredvid sina sängar i sina hotellrum. En av läkarna som används av US Postal, Michele Ferrari – med smeknamnet Doctor Death av reportrar – hittade sätt att hjälpa till att minska tiden man kunde uppmäta injicerat erytopoietin genom att använda små “mikrodoser” injicerade direkt intravenöst. Cyklisterna kunde också dricka stora mängder vatten, eller injicera sig själva med koksaltlösning, för att påskynda utsöndringen av läkemedlet. “De har sina läkare, och vi har våra, och våra är bättre”, skriver Hamilton.

Armstrong har förklarat att han tog 500 dopingtester över hela världen under sin karriär och aldrig testade positivt i en enda. Detta är omtvistat. Hamilton påstår att Armstrong testade positivt flera gånger, men lyckades bortförklara testresultaten, eller tysta ner dem. USADA-rapporten tar samma ståndpunkt. Antidopingorganisationen hävdade att Armstrong utsattes för “avsevärt färre” test än han och hans advokater påstod, och hävdade att ett medicinskt recept som Armstrong producerade för att förklara ett misslyckat blodprov 1999 var falskt (receptet var avsett att visa att Armstrong blivit ordinerad medicinen av en läkare).

Efter att Dr Ferrari dömdes för sportbedrägeri av en italiensk domstol 2004, utfärdade Armstrong ett uttalande, där han sa: “Jag har alltid sagt att jag har nolltolerans mot alla som dömts för att ha använt eller underlättat användningen av prestationshöjande substanser. Som ett resultat av dagens utveckling har USPS-teamet och jag avbrutit vår professionella anknytning till Dr Ferrari.” Ferraris fällande dom upphävdes dock efter överklagande.

En före detta läkare ingående i US Postal Service cykellag har upprepat tidigare anklagelser om att han säger att han stödjer påståenden om att amerikanen Lance Armstrong använde erytropoietin redan för att vinna sin första Tour de France 1999.

Prentice Steffen, en 44-årig akutläkare, hävdade att US Postal sparkade honom 1996 när han vägrade att ge dopingprodukter till vissa cyklister. Han påstod även att han har fick hotfulla telefonsamtal som varnade honom för att inte uttala sig om Armstrong, när denne tvingats förneka rapporter om att han använde erytropoietin 1999. Dan Osipow från Tailwind Sports, moderbolaget till Postal- och Discovery Channel-teamen, sa då att Steffens påståenden var grundlösa anklagelser från en missnöjd före detta anställd. “Inom vårt team har Prentice noll trovärdighet,” sa Osipow. “Han fick avgå långt före 1999, och nu anklagar han vårt lag för något som han säger hände när han inte hade något med laget att göra. Prentice gick med i vårt team som en oerfaren öronläkare och jobbade bara med oss ​​i ett år. Teamet blev mer internationellt och ville ha någon med mer erfarenhet av idrottsmedicin. Han kommer sedan med några löjliga hot om att behålla honom för att inte komma att anklaga laget för doping.”

Johan Bruyneel avtjänade tio års avstängning men meddelades senare att den schweiziska skiljedomstolen för idrott hade förlängt förbudet på livstid. Tidigare beordrades Bruyneel också av en amerikansk domstol att betala 1,2 miljoner dollar i skadestånd i en federal civil rättegång relaterad till dopingprogrammet. Armstrong nådde en uppgörelse på 5 miljoner dollar med regeringen. Den amerikanska antidopningsbyråns vd Travis Tygart välkomnade livstidsförbudet. Han noterade också att CAS gav den tidigare lagläkaren för US Postal Service, Pedro Celaya, livstids avstängning och förlängde en avstängning för tidigare lagtränaren Jose “Pepe” Marti.

Scott Mercier vet vad som krävs för att tävla som cyklist på högsta nivå. Efter att ha tävlat i OS i Barcelona blev han utvald som medlem av US Postal Service Pro Cycling Team – en möjlighet att få berömmelse, rikedom och kunna resa världen över. Det var samma lag som Lance Armstrong tävlade för men Mercier och Armstrong var aldrig Postal-lagkamrater. Armstrong höll på att återhämta sig från cancer när Mercier var med i laget. Mercier stod inför ett val i maj 1997. Enligt Merciers berättelse kallade teamläkaren Dr. Pedro Celaya in varje US Postal-teammedlem till ett hotellrum i Schweiz en efter en. När det var Merciers tur gav Celaya honom en zip-lock-påse med flaskor med vätska och piller och en kalender med prickar och stjärnor. Det gällde steroider. Prickarna var dagarna för pillren och stjärnorna var dagarna för injektioner. Väl tillbaka i Sydafrika, där han bodde då, bestämde sig Mercier. Även om träningspassen var på mer än 100 miles varje dag bestämde han sig för att han inte skulle ta drogerna. Det var sista året han tävlade professionellt.

Lance Armstrong

Lance Edward Armstrong föddes 18 september 1971 i Richardson, Texas, med efternamnet Gunderson. Föräldrarna skilde sig när Lance var två år gammal. Året därpå gifte sig Lance mamma med Terry Keith Armstrong som adopterade pojken. Lances gener kommer från släkter i Kanada, Holland och Norge.

Vid 12 års ålder startade Lance som simmare och slutade fyra i sin åldersklass i Texas-mästerskapen, men övergick snart till triatlon där han vann sin första tävling som 13-åring. Under den säsong då han var 16–17 år (1987-1988) rankades Lance Armstrong som nummer ett i Texas för triatleter 19 år eller yngre (rankingnummer 2 hade Chann McRae som senare blev Lances lagkamrat i det professionella cykellaget US Postal Service). I rankingsystemets poängberäkningssystem fick Armstrong 1987 fler poäng än de fem bästa professionella triatleterna. Lance Armstrong blev själv professionell vid 16 års ålder och blev USA-mästare på kort bana (”sprint”) vid 18 respektive 19 års ålder.

1992 övergick han till att enbart ägna sig åt cykling och blev medlem i laget Motorola (tidigare kallat 7-Eleven). Den första större segern kom i ett 10-dagarslopp 1993, men det stora genombrottet kom först samma år i World Road Race Championship som det året hölls i Norge. Han vann detta år också en sträcka i Tour de France (Châlons-sur-Marne till Verdun) men utgick trots det ur loppet när han låg på 97 plats efter etapp 12. Vid OS 1996 blev han sexa i tempoloppet och tolva i linjeloppet. I augusti signerade Armstrong ett kontrakt värt 2 miljoner dollar med det franska cykellaget French Cofidis Cycling Team. Han hade ytterligare framgångar i större lopp fram till 1996 men två månader efter att han skrivit på det stora kontraktet diagnosticerades han med testikelcancer.

Vid 25 års ålder (2 oktober) påvisades således en så kallad embryonal testikalcancer med spridning till lymfkörtlar, lungor, buk och hjärna. Utan tvekan var detta ett direkt livshotande tillstånd och prognosen vid denna tidpunkt var oviss även efter bästa tänkbara behandling. Ena testikeln opererades bort följande dag, medan den friska testikeln lämnades kvar. Han fick sedan cytostatika (först bleomycin, etoposide, och cisplatin, BEP, och sedan vinblastine. etoposide, ifosfamide, och cisplatin, VIP). Han genomgick också kirurgi för hjärnmetastaserna. Han fick sin sista behandling den 13 december 1996 och förklarades cancerfri i februari 1997.

Efter bortopererande av den ena testikeln fick han regelbundet ersättningstestosteron, vilket enligt svenska rutiner inte borde ges eftersom den kvarvarande testikeln med råge producerar allt det testosteron som kroppen behöver. Det skall dock understrykas att generellt mår allra män bättre om de får mer testosteron oavsett vilken ursprungsmängd mannen haft – det har spekulerats i om den upplevelsen blev starten för Armstrongs testosterondoping. I ett uppmärksammat tal på University of Colorado 2016 sa dock Lance Armstrong att han börjat dopa sig redan våren 1995.

Efter genomgången behandling och friskförklarad återvände Lance Armstrong till cyklingen 1998 och fick då proffskontrakt med US Postal/Discovery team med en lön på 200 000 amerikanska dollar per år. Under åren 1998–2005 vann han sju totalsegrar i Tour de France. Därefter avslutade han sin cykelkarriär – ”obesegrad i Tour de France” – men återupptog cyklandet 2009 först för laget Astana och sedan Radio Schack. Redan första året blev han trea i Tour de France. Han avslutade sin karriär en andra gång den 16 februari 2011.

Det gick rykten om doping av Lance Armstrong under lång tid och de blev allt mer uttalade från och med 1999. Han genomgick ett mycket stort antal dopingtester, men ingen av dem påvisade några förbjudna substanser. Armstrong säger sig ha genomgått 24 oannonserade tester från sin återstart i cyklingen fram till mars 2009, det vill säga cirka ett test var tredje vecka.

Den 23 augusti 2005 skrev den franska sporttidningen L’Équipe med stora rubriker att sex urinprov tagna på Lance Armstrong under Tour de France 1999 (och som senare omtestats flera år senare när analysmetoderna förfinats) var positiva för erythropoietin när de nya metoderna användes i ett forskningsprojekt. Påståendet utreddes efter initiativ av IOC och WADA av internationella cykelunionens holländske advokat Emile Vrijman som till slut friade Armstrong eftersom proven inte hade hanterats enligt gällande dopingregler. Däremot förnekades aldrig analysresultaten. Dock rekommenderades en undersökning av WADA:s och holländska antidopingorganisationens handlande! IOC:s Etikkommitté uttalade sedermera att det varit förkastligt av WADA:s president, Dick Pound, att uttala anklagelser mot Armstrong då anklagelserna inte kunde bevisas.

Den amerikanska antidopingorganisationen (USADA) slog dock i oktober 2012 efter en omfattande undersökning i en rapport fast att Armstrong hade dopat sig under en lång del av sin karriär – trots att han aldrig uppvisade ett enda positivt dopingprov. De kallade dopingen för “the most sophisticated, professionalized and successful doping program that sport has ever seen”. Armstrong förnekade alla anklagelser men gick heller inte till motangrepp “av hänsyn till min familj”, vilket ledde till en livstidsavstängning från cykling och all annan idrott. Detta beslut godkändes också av den internationella cykelunionen (UCI), som beslöt att Armstrong skulle bli av med alla medaljer och utmärkelser från och med augusti 1998 utan att dessa skulle tilldelas några andra cyklister. Det har sagts – utan bevis – att Armstrong förlorade 75 miljoner amerikanska dollar i sponsorintäkter genom domen.

I januari 2013 erkände dock Armstrong offentligt i en intervju med Oprah Winfrey att han systematiskt tagit dopingmedel, men framställde det som ett begränsat erkännande. Han erkände således doping fram till 2005 men inte senare. Han förnekade också att han deltagit i doping av sina lagkamrater. Han blev sedan uppmanad av Internationella Cykelförbundets nye ordförande att delta i klarläggandet av dopinghärvan, men Armstrong krävde då att få amnesti för det inträffade. Då han inte fick det vägrade han delta i utredningen.

Armstrong blev sedermera åtalad också i civil domstol. I ett dokument underskrivet under ed redovisar Armstrong att läkarna Jose “Pepi” Marti, Pedro Celaya, Luis Garcia del Moral och Michele Ferrari försett Lance med dopingpreparat fram till 2005. Han namngav också de personer som fungerat som kurirer för dopingpreparaten och vilka som känt till den pågående dopingen. Domstolen krävde först 100 miljoner dollar som böter, baserat bland annat på att laget ”US Postal Service” hade betalat 31 miljoner dollar till Armstrong åren 2001–2004 i segerbonusar. Åtalet slutade dock med förlikning där Lance Armstrong 2018 gick med på att betala staten 5 miljoner amerikanska dollar. Avgörande för att Armstrong gick med på detta vara sannolikt att hans forna lagkamrat Floyd Landis vittnat mot honom.

Det har också framkommit att Armstrong har samarbetat under längre tid med den kontroversielle läkaren och cykeltränaren Michele Ferrari, där det är av visst intresse att Ferrari hävdar att han blev introducerad till Lance av Eddy Merckx 1995. Ferrari blev sedermera straffad för “sporting fraud” och “abuse of the medical profession” av det italienska cykelförbundet, men det är känt att Armstrong betalade Ferrari mer än en miljon amerikanska dollar 1996–2006. Det finns starka vittnesmål om att Ferrari personligen injicerade erytropoietin i Armstrong vid flera tillfällen.

Lance Armstrong sprang New York Maraton 2006 på 2 timmar, 59 minuter och 36 sekunder, vilket gav honom plats 856. Året därpå sprang han på 2 timmar, 46 minuter och 43 sekunder och fick plats 232.

Idag äger Armstrong ett kafé (coffee shop) i centrum av Austin, Texas, och en cykelaffär. År 2009 investerade Armstrong 100 000 dollar i Uber, en summa som år 2021 hade ökat i värde till minst 2 miljarder dollar.

Läkaren Luis Garcia del Moral

Den spanske, dopingdömde läkaren Luis Garcia del Moral praktiserade medicin i Valencia i Spanien på TenisVal Academy. Han var i den verksamheten mest känd för att ha behandlat kända tennisspelare, däribland Sara Errani (senare dopingavstängd). Enligt klinikens hemsida skall han ha varit medicinsk rådgivare i La Liga-klubbarna Barcelona, ​​​​Valencia och flera andra fotbollsklubbar.

Del Moral blev 1993 medicinskt ansvarig för det spanska cykellandslaget, en post som han stannade på fram till 1998. I uppdraget ingick också arbete under OS i Atlanta 1996. Under en utfrågning inför CAS i Lausanne 2016 erkände han att han tillhandahållit erytropoietin och tillväxthormoner till spanska elitcyklister. García Del Moral uppgav som vittne under ed att det mellan 1993 och 1998 fanns ett dopingsprogram hos det spanska cykelförbundet. Enligt Del Moral var den italienska dopingsläkaren Michele Ferrari då ledande. Han kommenterade också läget på 1990-talet vid det spanska förbundet, där han då var lagläkare. Han angav att Ferrari fick betalt för sina tjänster och för att ha levererat kortikosterider, erytropoietin och tillväxthormoner. Del Moral visade bevis på en betalning till den italienska dopingläkaren fyra dagar före OS 1996 i Atlanta. Det var sedan Del Moral som administrerade dopingen till idrottarna.

del Moral blev (senare) mest känd som läkare för det amerikanska cykellaget US Postal Service Pro Cycling 1999–2003. I US Postal ska han ha haft ett separat rum i bussen, under turnéerna. I det här rummet ska han ha utfört bloddoping och gett cyklisterna dopingråd.

USADA ansåg sig ha bevis för att del Moral då hjälpte enskilda cyklister, inklusive ett antal tidigare USPS-lagmedlemmar, med deras doping. Bevisen i del Morals fall visade att han från 2000 var intimt involverad i blodtransfusioner genom att han tog med cyklisterna till sin idrottsmedicinska klinik i Valencia där han tappade blod för att sedan ge blodet tillbaka som blodtransfusioner. del Moral hjälpte också till med saltlösningsinfusioner för att hålla cyklistens blodnivåer under tröskelvärdena för att undvika upptäckt av dopingen. Förutom blodtransfusioner och saltlösningsinfusioner administrerade del Moral förbjudna prestations-höjande läkemedel inklusive erytropoietin, testosteron, kortikosteroider och hGH till cyklister genom att tillhandahålla dessa läkemedel till dem, rekommendera användningen av dessa läkemedel och direkt injicera cyklisterna med dessa förbjudna mediciner.

Den 1 juli 2012 beslutade USA:s USADA att stänga av Garcia del Moral på livstid på grund av

Innehav av förbjudna substanser och/eller metoder inklusive erytropoietin, blodtransfusioner och tillhörande utrustning, testosteron, hGH, kortikosteroider, och dopingmaskerande medel

Handel med EPO, blodtransfusioner, testosteron, hGH, kortikosteroider och maskeringsmedel till professionella cyklister

Administrering och/eller försök till administrering av EPO, blodtransfusioner, testosteron, hGH, kortikosteroider och dopingmaskerande medel till professionella cyklister

Att ha hjälpt, uppmuntrat, gjort sig skyldig till medhjälp, täckt upp för och annan delaktighet där ett eller flera regelbrott och/eller försök till regelbrott inom professionell cykling gjorts.

Internationella tennisförbundet ratifierade USADA:s beslut, det vill säga att inte tillåta Dr Garcia del Moral att delta i något sanktionerat tennisevenemang och neka honom ackreditering till all tennisverksamhet.

2016 ingick dock del Moral ett samarbetsavtal med WADA, Union Cycliste Internationale (UCI) och USADA, och lämnade vittnesmål vid Court of Arbitration for Sport (CAS) förhör angående Johan Bruyneel, Pedro Celaya Lemaza och Pepe Marti, vilka varit aktuella för doping i US Postal Service Pro Cycling. CAS-panelens skiljedomare fann då att doktor del Morals vittnesmål var trovärdigt, sanningsenligt och användbart i deras beslut angående Bruyneel, Celaya och Marti.

Ett samarbetsavtal från 10 juli 2017 föreskrev dock att eventuell förkortning av läkarens avstängning – från livstid till fem år – inte skulle träda i kraft förrän ett slutgiltigt beslut nåddes av CAS avseende de tre ovan nämnda, vilket skedde den 24 oktober 2018. Den 26 oktober 2018 (mer än sex år efter domen) tillkännagav således USA:s antidopingsbyrå (USADA) att doktor del Moral, som tidigare lagläkare för US Postal Service Pro Cycling-teamet, hade beviljats ​​en kortare avstängningsperiod som ersatte hans tidigare livstidssanktion från USADA eftersom han samarbetat under utredningen av de övriga misstänkta för doping. Han var fri att delta inom idrotten igen.

Enligt senast tillgängliga massmediekommentar arbetar han nu som chef för Institutet för idrottsmedicin i Valencia.

Dick Pound

Richard William Duncan Pound (född 22 mars 1942 i St Catharines, Ontario ), mer känd som Dick Pound, är en före detta kanadensisk elitsimmare, advokat och talesman för etik inom sport. Han var den första presidenten för World Anti-Doping Agency (WADA) och vice ordförande för Internationella olympiska kommittén (IOK). Han är för närvarande den medlem som suttit längst i IOK.

Pound är en tydlig förespråkare för strikta drogtester för idrottare och har framfört många anklagelser om fusk och officiell korruption, några av dem ifrågasatta, på grund av tvister kring testnings- och rapporteringsprocedurerna. Tidningen Time presenterade honom som en av de “100 mest inflytelserika människorna i världen ”. Han var kansler vid McGill University och var ordförande i styrelsen för Olympic Broadcasting Services .

Kontrovers med Lance Armstrong

I januari 2004 citerade Le Monde Pound som sa att “allmänheten vet att åkarna i Tour de France och de andra dopar sig.” Detta föranledde en starkt formulerad tillrättavisning från Lance Armstrong, som kallade Pounds kommentarer “vårdslösa och oacceptabla.” Pound sa att han var förvånad över den personliga karaktären av Armstrongs svar eftersom han aldrig hade nämnt cyklisten vid namn. Ungefär samtidigt använde forskare vid ett franskt dopinglaboratorium frysta urinprover från Tour de France 1999 för att hitta ett nytt sätt att detektera erytropoietin. Proverna hade inga namn kopplade till sig, bara nummer, och lämnades ut endast för forskningsändamål. I L’Équipe den 23 augusti 2005 rapporterades emellertid att man hittade dokumentation som länkade siffrorna med cyklisterna, och resultaten från forskningen med prover kopplade till Armstrong visade att sex av hans 15 prover hade spår av erytropoietin. Pound berättade för media att det “nu var en skyldighet för Lance Armstrong och de andra att förklara hur substansen kom in i deras system.”

Union Cycliste Internationale inledde en utredning, ledd av advokat Emile Vrijman, tidigare chef för den nederländska antidopningsbyrån (och senare försvarsadvokat för idrottare som anklagas för doping). I sin 132-sidiga rapport, som läcktes till media den 31 maj 2006, hävdade Vrijman att inga korrekta register förts över proverna och att det inte hade funnits någon dokumentation om hur proverna transporterats eller förvarats, vilket gjorde dem ogiltiga. Rapporten var också mycket kritisk mot WADA och Pound och drog slutsatsen att de specifikt hade riktat in sig på Armstrong och UCI. Rapporten krävde också en utredning för att “fokusera på kommunikationen mellan Dick Pound och media” och rekommenderade att inga disciplinära åtgärder skulle vidtas mot några idrottare. Som svar avfärdade Pound Vrijman-rapporten som “med så bristande professionalism och objektivitet att den gränsar till farsartad.” WADA släppte ett officiellt uttalande som kritiserade Vrijman-rapporten som partisk, dåligt informerad, spekulativ och “felaktig i många aspekter.”

Den 9 juni 2006 skickade Armstrong ett åtta sidor långt brev till Jacques Rogge , ordförande för Internationella Olympiska Kommittén, och krävde att åtgärder skulle vidtas mot Pound. Han skrev att Pound gjorde sig skyldig till “förkastligt och oförsvarligt” beteende och “måste stängas av eller förvisas från den olympiska rörelsen”. I februari 2007 rekommen-derade IOK:s etiska kommitté att Pound skulle vara mer försiktig i sina offentliga uttalanden. Den avböjde dock att ta bort Pound som IOK-medlem och fann att den inte hade någon jurisdiktion över WADA. Som svar sa Pound att han var ansvarig inför WADA, inte IOK.

2013 erkände Armstrong att han dopat sig.

Jan Ullrich

Jan Ullrich föddes 2 december 1973 i Rostock, Östtyskland. Redan i unga år var han intresserad av cykling och gick in klubben SG Dynamo Rostock. Han vann sin första cykeltävling vid nio års ålder på en hyrd cykel. Eftersom han var talangfull togs han om hand inom DDR:s idrottssystem och sattes i idrottsskolan KJS i Berlin 1986. Två år senare (vid 15 års ålder) var han mästare i sin åldersklass i Östtyskland, men 1989 stängdes skolan efter Berlinmurens fall. Han och hans tränare Peter Sager, tillsammans med andra lagkamrater, flyttade då till Hamburg, där han blev kvar till 1994. Han flyttade sedan Merdingen i Tyskland och flyttade därifrån till Scherzingen i Schweiz 2002, där han fick en dotter 2003, som dock stannade hos sin mamma när föräldrarna skildes.

1991 blev Ullrich femma i världsmästerskapen i mountainbike, vilket då var en förhållandevis liten och föga uppmärksammad tävling. Vid 19 års ålder (1993) blev han världsmästare i landsvägscykling för amatörer i Oslo (medan Lance Armstrong samtidigt vann titeln för professionella cyklister). Jan Ullrich vann amatörernas linjelopp under världsmästerskapet i Oslo 1993.

1995 blev Jan Ullrich professionell då han fick kontrakt med laget Telekom, vilket styrdes av Walter Godefroot. Ullrich slutade trea i VM (tempoloppet) i Sydney samma år. Han blev tysk tempoloppsmästare 1995 och slutade topp 10 på Schweiz runt samma år. Som 21-åring ville han delta i Tour de France, men stallets ägare Walter Godefroot tyckte att det var för tidigt. I stället fick han köra det mindre tyska loppet Hofbrau Cup, och slutade på tredje plats.

Ullrich slog på allvar igenom som hjälpryttare till dansken Bjarne Riis. Dansken vann Tour de France 1996, men har sedan berättat att han missbrukade erytropoietin under det året. Jan Ullrich slutade tvåa i Tour de France detta år och tog också en etappseger. Han gav upp sin plats till de Olympiska sommarspelen 1996 för att få köra Tour de France i stället. Ullrich blev den förste tyske cyklisten att vinna Tour de France då han segrade som 23-åring 1997. Vid tidpunkten blev han den yngsta att vinna Tour de France sedan 1947. Jan Ullrich försökte vinna Tour de France även året därpå, 1998. Han tog den gula ledartröjan efter etapp 7, ett tempolopp, men senare under tävlingen var Marco Pantani snabbare uppför bergen och italienaren vann till slut också hela tävlingen. Ullrich vann dock etapp 16 genom en spurt som var tvungen att avgöras via målfoto. Ullrich låg på tredje plats i tävlingen inför den den sista etappen, ett tempolopp, som han vann och slutade därmed tvåa i tävlingen. Tour de France 1998 var kantat med dopningsproblem och dopningsrykten, “Tour de Dopage.”

Ullrich vann Vuelta a España 1999, blev världsmästare i tempolopp ytterligare en gång, samt fick OS-guld i linjelopp i Sydney 2000. Han cyklade också hem en silvermedalj i tempolopp under OS 2000. Han slutade tvåa i Tour de France fem gånger under sin karriär och blev fyra i tävlingen två gånger. Han slutade tvåa bakom Bjarne Riis och Marco Pantani varsin gång, 1996 respektive 1998, och de andra gångerna bakom sin store rival Lance Armstrong och kallades ofta för ”den evige tvåan.”

I maj 2002 blev Ullrich av med körkortet efter att ha kört rattfull och paradoxalt nog krockat med ett cykelställ. I juni 2002 blev Ullrich av med sitt kontrakt med Team Telekom efter att ett blodprov visat att Ullrich hade tagit amfetamin, som han medgav att han hade blivit erbjuden tillsammans med ecstasy på en nattklubb. Han hade då inte tävlat sedan januari på grund av en knäskada, och den tyska cykelförbundet beslöt att droganvändningen inte skulle klassas som doping eftersom användandet inte avsåg att kunna prestera bättre. Ullrich fick därmed endast avtjäna en sex månader lång avstängning.

Säsongen 2004 återvände Jan Ullrich till Team Telekom, som då hette T-Mobile Team, och vann Schweiz runt. I Tour de France 2004 slutade han fyra, med nästan nio minuter fram till vinnaren Lance Armstrong. Ullrich blev lagkapten för sitt lag i Tour de France 2005, men innan dess slutade han trea bakom Aitor González och Michael Rogers i Schweiz runt. Dagen innan Tour de France skulle börja var han ute och tränade tillsammans med sina lagkamrater när stallbilen plötsligt bromsade in. Ullrich for in igenom bakrutan och hamnade i baksätet. Nästa dag var Ullrich uppe på cykeln igen. Senare under tävlingen ramlade han igen och gjorde illa revbenen och det var svårt för honom att följa med i Armstrong och Bassos tempo. I stället för att vinna ville han nu sluta före dansken Michael Rasmussen, som låg på tredje plats. På den näst sista etappen hade Rasmussen otur och råkade vurpa två gånger, få en punktering och byta cykel fyra gånger innan han kom i mål. Ullrich övertog därför tredje platsen framför dansken.

Säsongen 2006 vann Ullrich sin andra totalseger i Schweiz runt. Men det viktigaste målet var Tour de France, trots att han återigen hade skadat knäet. Efter att amerikanen Lance Armstrong hade avslutat sin karriär efter 2005 års Tour de France ville Ullrich försöka vinna 2006 års upplaga. Hans största motståndare skulle bli italienaren Ivan Basso, som tidigare det året hade vunnit Giro d’Italia. Just innan starten av tävlingen blev dock båda cyklisterna utpekade i dopinghärvan Operación Puerto efter att antidopingexperten Werner Franke sagt sig ha bevis för att Ullrich vid ett tillfälle köpt dopingpreparat till ett värde av 35 000 Euro. Jan Ullrich blev sparkad från T-Mobile trots att han förnekade all inblandning i doping. Den 26 februari 2007 meddelade dock Ullrich på en presskonferens att han avslutade sin aktiva cykelkarriär. Han blev därefter rådgivare för det österrikiska Continental-stallet Volksbank. Den 4 april kom dock resultatet av ett DNA-test som visade att blodet som fanns i vissa av de påsar på Eufemiano Fuentes kontor som hade beslagtagits under utredningen av Operación Puerto verkligen var Ullrichs.

Ullrich utreddes såväl av IOC som civila myndigheter i Schweiz och Tyskland, men det ledde aldrig till någon fällande dom. UCI – det internationella cykelförbundet – fortsatte emellertid utredandet och överklagade tidigare beslut till CAS, som fann honom skyldig till doping och avstängde honom retroaktivt från och med 22 augusti 2011 och dessutom tog ifrån Ulrich alla titlar sedan maj 2005.

I juni 2013 erkände Jan Ullrich att han dopat sig med hjälp av den spanske läkaren Eufemiano Fuentes. I juli samma år blev omtestningen av dopingtester från Tour de France 1998 publicerade och det framkom att Ullrichs prov redan då visat sig positiva för erytropoietin.

Jan Ullrich gifte sig 2006 och fick tre söner, 2007, 2011 och 2012.

2014 blev han straffad efter en trafikolycka i Schweiz där två personer skadades efter att Jan Ullrich kört berusad. Han blev av med körkortet och fick böta 10 000 Euro. Bruk av alkohol och droger ledde till en ny skilsmässa 2017. Han blev under 2018 straffad för inbrott, hot och misshandel. Under senare delen av 2010-talet hade Jan Ullrich svåra psykiatriska problem, sannolikt beroende på missbruk (alkohol och droger) och var tidvis intagen på psykiatrisk klinik. Han hade då bosatt sig på Mallorca.

Bjarne Riis

Cyklisten Bjarne Lyckegaard Riis föddes 3 april 1964 och kallades på grund av sin kala hjässa under sin cykelkarriär för ”Örnen från Herning.” Han började cykla i den lokala klubben Herning CK med stor framgång men blev inte uttagen till OS 1984. Då rådde den tidigare cyklisten Kim Andersen Riis att börja en professionell karriär men inte i Italien (som många andra), utan i Luxemburg. Hans professionella karriär började 1986 då i stallet Roland Skala, varvid hans första resultat var en femteplats i Valloniens GP samma år. Efter några år utan mer betydande vinster hade han ännu inte imponerat när hans kontrakt löpte ut 1988.

1988 blev Riis då kontrakterad av Toshiba men inför Tour de la Communauté Européenne blev han, tillsammans med den danske cyklisten Kim Eriksen, kontrakterad av den tidigare Tour de France-segraren Laurent Fignons stall Système U. Fignon ledde vid tillfället Tour de la Communauté Européenne och för att kunna få ett kontrakt med stallet senare hjälpte Bjarne Riis den franske cyklisten till segern. I december 1988 blev Riis själv medlem av stallet Système U och under de närmaste tre åren var han Fignons hjälpryttare. 1989 vann Laurent Fignon Giro d’Italia och Riis tog sin första viktiga professionella seger när han vann den nionde etappen av tävlingen.

När Fignon avslutade sin karriär 1992 blev Riis kontrakterad av det italienska stallet Ceramiche Ariostea. Riis vann en etapp på Tour de France 1993 och bar efter etappen den rödprickiga bergströjan för en dag. Han slutade som femma i tävlingen, vilket var det dittills bästa danska resultatet i tävlingens historia (dansken Leif Mortensen hade slutat på sjätte plats i tävlingen 1971). Riis mådde dåligt under Tour de France 1994 men han klarade trots det att vinna en etapp genom en soloattack. Året därpå, 1995, slutade Riis på tredje plats i Tour de France och blev därmed den första danske cyklisten att stå på prispallen i Paris.

Riis anslöt sig till Telekom-stallet 1996 och sade då att han kunde vinna Tour de France om alla hans stallkamrater backade upp honom. Till säsongen 1996 togs Riis vidare tillTelekom-laget som lagkapten. Efter sin utmärkta uppvisning i bergsetappernas klättring under 1995 års Tour var Riis övertygad om att han var kapabel att vinna. Han bad sina nya lagkamrater att stödja honom och övertygade dem om att om de arbetade för honom kunde han ta med sig den gula tröjan till Team Telekom. Vid starten av Touren var han i utmärkt skick och vann det danska Road Racing Championship veckan före prologen. Som ett resultat av snö på både Cold de l´Iseran och Col du Galibie, avkortades den planerade 190 km långa etapp 9 från Val-d´Isère till Sestriere i Italien och reducerades till en 46 km sprint från Le-Monetier-les-Bains vilket gjordes på begäran av Riis, vilket öppnade en 44-sekunders lucka till hans lagkamrat Jan Ulllrich. Mot slutet av Touren hade Riis placerat sig först i den allmänna klassificeringen, med en ledning på 1:41 över sin unga lagkamrat Ullrich.

Tidigare hade Telekom varit ett mindre stall i proffscyklingsvärlden och de hade haft det svårt att bli inbjudna till exempelvis Tour de France och ibland kunde laget endast skicka halva laguppställningar till tävlingar. Efter segern blev de dock ett av de största cykelstallen. Segern gav också positiva effekter för cykelsporten i Danmark då fler började cykla och många började titta på cykelsport.

Efter vinsten i Tour de France 1996 var Riis favorit till segern 1997, men i stället var det hans yngre tyska stallkamrat Jan Ullrich som vann, medan Riis slutade på sjunde plats. 1997 vann han i stället endagsloppet Amstel Gold Race.

Riis skadade sig efter en krasch den 18 juni 1999 när han cyklade till startlinjen före en etapp på Schweiz runt. Efter det kom han aldrig tillbaka till sin tidigare form och avslutade därför sin karriär officiellt 2000, vid en ålder av 36. Riis var professionell cyklist åren 1986-2000.

Tour de France 1998 skakades av dopningsanklagelser och dopade cyklister. Bjarne Riis började att kallas för ”Mr 60 procent”, ett smeknamn som kom ifrån rykten att Riis hade haft ett hematokritvärde på 56 procent i ett test under Tour de France 1996, vilket kunde vara en indikation på erytopoietin-dopning. Det har således publicerats, men aldrig bevisats, att Riis också hade en hematokritnivå på 56 procent under ett test i juli 1995, långt över typiska naturliga nivåer, såväl som hans publicerade värde på 41 procent under lågsäsongen tidigare samma år. Det tidigaste omnämnandet av smeknamnet kan spåras till intervjuer med cyklister i lag Festina 1998-2000, som tydligen föreslog att om de hade dopats till över 50 procents hematokrit, så måste Riis ha varit dopad till minst 60 procent, eftersom han kunde vinna Tour de France 1996 före Festina-åkaren Richard Virenque. I Willy Voets bok Breaking the Chain nämner han att Festinas lagläkare inte skulle tillåta injektioner av erytropoietin om en cyklists hematokritnivå var nära 55 procent.

Riis testades aldrig positivt för doping under sin karriär, även om erytropoietintester existerade vid tidpunkten. I slutet av april 2007 skrev före detta Riis medarbetare Jeff d’Hont en bok om Riis och andra cyklisters dopningspraxis under sin tid i cykelbranschen. Den 21 maj 2007 erkände Riis tidigare Telekom-lagkamrat Bert Dietz att han hade använt doping under sin Telekom-tid. Detta fick andra tidigare lagkamrater, Christian Henn och Udo Bölts , och två tidigare lagläkare, att erkänna sin inblandning i doping. Den 24 maj erkände tre andra lagkamrater Rolf Aldag, Erik Zabel och Brian Holm.

Bjarne Riis testade aldrig positivt som cyklist, även om inget EPO-test fanns vid den tiden. Rapporter har dock noterat att polisen i Italien hittade bevis för att Riis kan ha varit bland cyklister som behandlades med EPO 1994 och 1995 av medicinska forskare under professor Francesco Conconi vid universitetet i Ferrara, vilket resulterade i åtal mot Conconi och även involverade Michele Ferrari. Filer som användes i rättegången visade tydligen fluktuationer i Riis hematokrit från 41 till 56,3 procent.

Spekulationerna om Bjarne Riis dopinganvändning drevs ytterligare av hans tvetydiga förnekande. På frågan om huruvida han använde doping sa han upprepade gånger att “Jag har aldrig testat positivt”, ett uttalande som inte motsvarar ett direkt förnekande.

Efter ovanstående serie av erkännanden lämnade Riis den 25 maj 2007 ett pressmeddelande att han också tidigare gjort “misstag” och erkände i den efterföljande press-konferensen att han tagit erytropoitin, tillväxthormon och kortison i 6 år, från och med 1993 till 1998, inklusive under hans seger i Tour de France 1996. Riis sa att han köpte och injicerade EPO själv, och lagcoachen Walter Godefroot blundade för droganvändningen i laget. Riis förnekade ett avsnitt i Jeff d’Honts bok, där det sägs att hans hematokritnivå en gång testades av teamet och registrerade till höga 64 procent.

På grund av erkännandet blev Riis struken som vinnare i tävlingens officiella statistik. I juli 2008 bekräftade Touren dock hans seger men med en asterisk för att indikera hans dopingbrott.

Reaktionerna på Riis erkännande har varit blandade. Vissa kritiker har kallat honom för en fuskare, och att de resultat han uppnådde i sin karriär var värdelösa. Andra har stämplat honom som ett offer för den dopingkultur som florerade inom professionell landsvägscykling, och har insisterat på att han inte bör bli syndabock för ett större problem. I november 2010 publicerade Riis en bok om sin karriär som tävlingscyklist, där han betonade att dopning under hela tiden han tävlat inte betraktades som “fusk”, utan helt enkelt som en del av den “normala förberedelsen” för en professionell cyklist. Han beskrev att han hade börjat dopa sig endast med kortikosteroider på 80-talet och sedan som han tidigare erkänt uppgraderat sin dopning med erytropoietin 1993-98. Riis uppger att senast han dopade sig som cyklist var i juli 1998. Han säger att han slutade under Tour de France 1998 när han nästan greps av polisen som en del av utredningen Festina-skandalen. Polisen var på väg för att genomsöka rummen hos hans Telekom-lagkamrater. Riis gav följande kommentar till avsnittet: ”I mitt rum hade jag inget val. Mina flaskor med dopingpreparat måste försvinna snabbt. På bara några minuter samlade jag ihop alla mina doser av erytopoietin och slängde ner dem på toaletten”.

På väg till starten vid etapp 2 av 1999 Tour de Suisse, slog Bjarne Riis i trottoarkanten och kraschade. Skadorna på hans armbåge och knä tvingade honom till slut att avsluta sin karriär våren 2000 vid 36 års ålder.

Efter avslutandet av cykelkarriären öppnade sig ett nytt liv. Bjarne Riis hade från start varit en av personerna bakom danska cykellaget Home-Jack & Jones, som blev det första danska laget som tävlade i Tour de France. Efter dopinganklagelser och avstängning av Home-Jack & Jones-åkaren Marc Streel 1999, drog Home tillbaka sin sponsring. Bjarne Riis köpte då majoriteten av laget genom sitt kontrollerande bolag Professional Cycling Denmark (PCD), och han blev dess lagledare. 2001 bytte laget sponsor till CSC/World Online, sedan CSC/Tiscali, och säsongerna 2003 till 2007 var det amerikanska IT-företaget CSC ensam sponsor för Team CSC. Säsongen 2008 delade CSC sponsringen med den danska banken Saxo Bank som från och med säsongen 2009 har varit lagets enda sponsor. Laget fick senare namnet Team Saxo Bank Sungard och är nu känt som Team Saxo Bank-Tinkoff Bank. Riis döpte om PCD till Riis Cycling A/S 2003. Inför säsongen 2005 hade Team CSC ekonomiska problem och några av ryttarna ombads ta en lönesänkning. Riis använde sina egna pengar för att hålla laget i gång under sina första år som lagledare, en utgift som han senare lovade att aldrig upprepa när ett nytt sponsoravtal undertecknades under 2005 års Tour de France.

Som lagledare har Riis lag varit inblandat i några dopingfall, dock utan att någon av cyklisterna har fällts för doping. I Tyler Hamiltons bok, “The Secret Race,” beskrivs dock hur Riis aktivt uppmuntrade användningen av doping i CSC-teamet. Dessutom togs Ivan Basso, som var en av Team CSC:s cyklister 2006 i Tour de France, bort från laget före starten av Touren enligt UCI ProTour-reglerna på grund av hans eventuella inblandning i Operación Puerto-dopingfallet, en inblandning som bekräftades av Basso själv i april 2007. Bassos kontrakt med Team CSC har sedan dess upphört. Historien om team CSC under 2004 års Tour de France har fångats i en dokumentär med titeln “Overcoming.”

I december 2013 bekräftades det att lagsponsorn Oleg Tinkov hade köpt laget av Riis, för en rapporterad summa på cirka 6 miljoner euro, där Riis fortsätter som lagledare på ett treårigt avtal värt 1 miljon euro per år. Tinkov hade tidigare kritiserat Riis och Contador för deras framträdanden under 2013 via sociala medier. I mars 2015 bekräftade teamet att Riis hade tagits bort från aktiv tjänst på grund av meningsskiljaktigheter mellan Riis och Tinkov. Den 29 mars 2015 tillkännagavs det att Riis hade släppts helt av laget. Nyhetsrapporter citerade “tumultartade förhållandet” och “skillnaden i karaktär” mellan Riis och Tinkov som orsaken till Riis avgång.

I juli 2016 meddelade Riis och tidigare Saxo Bank-chefen Lars Seier att de tagit över det danska UCI Continental-teamet Team TreFor och döpt om det till Team Virtu Pro–Véloconcept, med avsikten att det ska fungera som utvecklingsteam för ett planerat UCI World Team . I januari 2020 utsågs Riis till manager för NTT Pro Cycling-teamet.

Enligt senaste rapport i massmedia är Riis ägare av cykelstallen Team Waoo (ett UCI Continental-lag) och Team Virtu Cycling Women (ett UCI Women’s World Tour-lag).

Festinaskandalen

Festinaaffären (8 juli 1998–17 juli 2001) var en serie dopingskandaler inom professionell cykling som inträffade under och efter Tour de France 1998. Affären började med att en stor mängd dopingmedel hittades i en servicebil som tillhörde Festinas franskägda cykellag – kanske det mest framgångsrika proffsstallet i världen vid denna tidpunkt – strax före loppets start i Neuville-en-Ferrain nära Lille på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Tillslaget resulterade i en undersökning som avslöjade systematisk doping och som involverade många lag i Tour de France. På de hotell där lag bodde gjordes razzior av polis. Detta ledde till erkännanden gjordes av flera före detta och nuvarande cyklister, och teampersonal greps. Flera lag drog sig helt ur loppet.

Tre dagar före Tour de France start, den 8 juli klockan 05.40 vid kröken av en liten väg från Dronckaert till den fransk-belgiska gränsen arresteras således sjukgymnasten Willy Voet vid ratten på sin Fiat i Festina-färger av tulltjänstemän. Vad som skulle vara en rutinkontroll ledde till intressanta fynd i bilen: I bagageutrymmet fick tulltjänstemän tag på kylpåsar som innehöll mer än fyra hundra flaskor doping- och narkotiska produkter (235 ampuller med erytropoietin, 120 kapslar amfetamin, 82 ampuller med tillväxthormoner, 60 ampuller med testosteron, kortikosteroider och amfetamin). Voet togs i polisförvar. Festinas kontor genomsöktes i Lyon och där beslagtog andra misstänkta produkter, inklusive perfluorkarbon (ett blodersättningsmedel). Detta var bara dagarna efter att Frankrike precis vunnit fotbolls-VM. Frankrike vann finalen mot Brasilien – varför den gryende dopingskandalen inte fick mycket massmedieintresse de första dagarna.

Två dagar efter gripandet förnekade Bruno Roussel, sportchef för Festina, all kännedom om de upptäckta drogerna och vad de kunde användas till. Följande dag meddelade emellertid fransk polis att utöver smuggelgodset som hittats i Voets bil, upptäcktes ett dokument i Festinas högkvarter som redovisade systematiska drogprogram för lagets cyklister. Samma dag erkände Willy Voet att han deltagit i dopingprogrammet och en civilrättslig utredning inleddes avseende smuggling och otillåten distribution av dopingmedel. Voet fick stanna i fängelse i två veckor.

Den tidigare ordföranden för International Cycling Union (UCI) Pat McQuaid var direktör för Dublin Grand Départ. “Fyrtiåtta timmar innan turnén startade, när Voet arresterades, kallade Jean-Marie Leblanc in oss till ett möte och sa: ‘Jag har dåliga nyheter …’ “Han sa att han skulle göra sitt bästa för att hålla locket på det tills loppet kom tillbaka till Frankrike. Vi trodde på honom då, men när Tour de France startade i Dublin tillkännagavs det ändå att Festina-åkarna Richard Virenque , Alex Zülle och Laurent Dufaux skulle förhöras när de återvände till Frankrike.

Den 15 juli arresterades Bruno Roussel, sportchef för Festina och Festinas lagläkare Eric Rijckaert i Cholet, och lagets hotell genomsöktes. Den17 juli erkände Roussel genom sin advokat: “Ja, det finns ett systematiserat dopingsystem inom laget. Målet är att förbättra prestationer under strikt medicinsk kontroll för att undvika att okunniga personer dopar cyklister och riskerar att förorsaka allvarliga hälsorisker, vilket lär ha varit fallet tidigare”, sade han.” Den tidigare utförsåkningsstjärnan Jean-Claude Killy, ordförande för Tourens organisationskommitté, sa: “Vi befinner oss i en storms öga.”

Jean-Marie Leblanc Tour-direktören, beslutade vid sportchefens erkännande att avstänga Festinastallet från Touren samma dag. Roussel förlorade sin licens som manager för cykellag av Union Cycliste Internationale (UCI), men cyklisterna Richard Virenque, Laurent Dufaux och Laurent Brochard kallade till presskonferens och sa att Festinalaget visst inte skulle dra sig ur loppet. Följande dag lämnade dock Virenque Touren i tårar sedan lagavstängningen visats stå fast.

Den 19 juli 1998, dagen efter att Festina lämnade Touren, rapporterade den franska dagstidningen Aujourd’hui att polisen hade hittat 104 ampuller av EPO i ett fordon som tillhörde TVM-teamet under en rutinmässig tullkontroll nära Reims i nordöstra Frankrike.

Nio cyklister och tre tjänstemän från Festina omhändertogs den 23 juli; av hela laget var det bara Christophe Bassons som inte greps eller var inblandad i doping. Eric van de Sijpe, en belgisk domare, beordrade en husrannsakan på doktor Rijckaerts mottagning, varvid polisen fick datafiler som bevisade att cyklisterna i hans team använde erytropoietin. Virenque, Dufaux, Pascal Hervé, Didier Rous, Alex Zülle och Armin Meier förhördes i Lyon och hölls i polisens förvar. Alla de nio inblandade cyklisterna eskorterades sedermera till sjukhus och fick genomgå omfattande blod- och urintester och lämna hårstrån för testning. Vid frisläppandet dagen efter erkände fem Festinacyklister (Zülle, Dufaux, Moreau, Brochard och Meier) att de hade dopat sig medan Virenque och Hervé vidhöll sin oskuld. Zülle hävdade att han var tvungen att dopa sig för att tillfredsställa Festinas företagssponsorer, medan Dufaux uppgav att han erkände på grund av de överväldigande bevis som samlats in av polisen. Under arresten redovisade Voet och Roussel hur doping organiserades inom Festinalaget och hävdade att de andra cykellagen också var inblandade i att använda förbjudna substanser. Den 27 juli erkände Festinacyklisten Neil Stephens att han tagit prestationshöjande droger men hävdade att han trodde att erytropoietininjektionerna var lagliga tillskott.

Samma dag – en vilodag i Touren – som Festina-cyklisterna greps av polisen gjorde fransk polis en razzia mot TVM:s hotell i Pamiers , vilket resulterade i arresteringen och frihetsberövandet av TVM-chefen Cees Priem och TVM-läkaren Andrei Michailov. Fyra andra TVM-tjänstemän förhördes och släpptes. Polisen hittade narkotika i en resväska och en soptunna i TVM:s hotellrum i Toulouse och Metz . En utredning avseende TVM inleddes den 24 juli. Den 28 juli möttes TVM-teamet av polisen i Albertville. Sex TVM-åkare, inklusive Jeroen Blijlevens, Bart Voskamp, ​​Servais Knaven och Steven de Jongh, fördes på natten till ett sjukhus där det togs blod-, hår- och urinprov. TVM:s sjukgymnast Jan Moors greps. Efteråt greps också resten av teamet och eskorterades till sjukhuset för omfattande drogtester.

Andra cykellag på Touren uttryckte stöd för de kämpande cyklisterna och motsatte sig att de behandlades som kriminella. Banesto och Team ONCE uttryckte stöd för ett uttalande från Internationella olympiska kommitténs ordförande Juan Antonio Samaranch om att prestationshöjande droger borde legaliseras.

Den 29 juli genomförde Tour-cyklisterna en protestdemonstration genom att cykla långsamt – de protesterade alltså för doping, inte mot. Team ONCE, ledd av franske mästaren Laurent Jalabert, drog sig först ut ur hela Touren medan Banesto- och Riso Scotti-lagen sedan lämnade vid första vätskekontrollen vilket exempel sedan följdes av Kelme och Vitalicio Seguro. Hela cykelkaravanen stannade en andra gång och hotade med att dra sig ur hela tävlingen, vilket ledde till att etappen ställdes in. I detta kaos lyfte också fram de ”kulturella” skillnaderna inom cykelsporten. Till och med spanska medier packade ihop och åkte hem, som någon form av lojalitetsyttring.

Samma eftermiddag genomfördes polisräder mot Team ONCE, Team Polti , La Française des Jeux , Lotto och Casino. Lagcheferna Marc Madiot (La Française des Jeux) och Vincent Lavenu (Casino) och cyklisten Rodolfo Massi (Casino) greps. Kelmes Vitalicio Seguros drog sig ur loppet följande dag. Jeroen Blijlevens avslutade sin medverkan nära gränsen till Schweiz. Massi, ledare i bergsklättringen, kunde inte starta eftersom han fortfarande hölls i polisens förvar. Casinoteamets lastbil beslagtogs av polisen. Hela tävlingen karaktäriserades således av kaos. Slutligen, vid etappstarten i Albertville (etapp 12), vacklade Touren på randen till fullständig kollaps när de återstående cyklisterna åter gick ut i en sittstrejk. Först efter försäkringar om inga ytterligare polisrazzior eller arresteringar av åkarna själva gick de med på att starta – det lär ha förekommit någon form av överenskommelse om att man skulle undersöka läkarna och sjukgymnasterna i stället i första hand.

I efterhand kan det tyckas ironiskt att det fanns det ett lag som tydligt ville hålla sig på rätt sida av Tour-organisationen. Pre-Armstrong US Postal-teamet, då i sin relativa linda, var i allra högsta grad utanför de övriga lagens dopingnätverk.

TVM-teamet som inte startade den 19e etappen återvände till Nederländerna den 31 juli. Massi förhördes av en undersökningsdomare som misstänkte att han var inblandad i Festinas dopingnätverk. I detta skede var det färre än hundra cyklister kvar i loppet jämfört med de 189 cyklister som startade loppet. Den 1 augusti anklagades Massi för att ha influerat andra att dopa sig och på andra sätt underlättat användningen av doping. I Reims underkastades TVM-cyklisterna flera timmars förhör, varefter sjukgymnasten Johannes Moors fängslades för misstänkt innehav av droger och brott mot franska tullagar. Polisen hittade snart förbjudna ämnen på Team ONCE:s hotell, som dock ledarna hävdade användes enbart av supportpersonal.

I augusti 1998 innehöll massmedia många rapporter om narkotikafynd längs Tours-rutten – av bönder eller av polis på de hotell som används av team – till exempel ett hotell i Voreppe som används av GAN, Casino, Saeco och Kelme.

Av de 189 startande tog sig bara 98 till den franska huvudstaden och Champs Élysées. Tävlingsvinnaren, Marco Pantani, redan vinnare av det årets Giro d’Italia, till synes omedveten om begravningsstämningen, färgade sitt skägg gult för att fira.

Richard Virenque, som fortfarande hävdade sin oskuld 1999, kom tillbaka till Touren året därpå, när Lance Armstrong tog den första av sina sju segrar, i ett lopp som, skrattretande, kallades “Tour of Renewal”. Richard Virenques karriär återhämtade sig dock aldrig helt från skandalen. “Jag blev förföljd av UCI, polisen, domstolarna och pressen. Jag var den piskade pojken, avsedd för giljotinen”, sa han. ”I efterhand, när man ser skandalerna åren efter Festina, är det chockerande. Under Festinaaffären kastade de mig i fängelse i 72 timmar, en, två gånger, tre gånger.”

Det fanns också andra långsiktiga konsekvenser av Festinaskandalen. Fransk cykling kom in i en ihållande depression, med flera nyckellopp inställda – som Midi Libre och Tour of the Mediterranean – på grund av bristande investeringar, och sponsorer som drog sig ur cyklingen. Det har inte funnits en hemmavinnare i Tour de France sedan Bernard Hinault 1985.

Den 13 september 1998 förhördes två farmaceuter, Christine och Eric Paranier, angående leverans av illegala dopingsprodukter till Voet och den 18 september togs Française des Jeux sjukgymnast Jef d’Hont i polisförvar och fick sitta i arresten i 11 dagar.

23 september 1998 anklagade Voet Virenque för doping i den franska tidningen Le Parisien. Voet sa till tidningen att endast tre Festina-cyklister var drogfria. Dessa var Christhope Bassons, Patrice Halgand och Laurent Lefevre. Det skedde sedan en offentlig konfrontation mellan Virenque, Voet och Rijckaert där Virenque kallar sig ett oskyldigt offer.

Den 28 november 1998 offentliggjordes resultaten av analysen av proverna som tagits från de nio Festinaåkarna. De avslöjade bevis på tillväxthormon, amfetamin, anabola steroider, kortison och erytropoietin. Åtta av de nio förarna testade positivt för syntetiskt erytropoietin. Resultaten för den nionde ryttaren (Christophe Moreau  var inte signifikanta men Moreau hade då redan erkänt användning av erytropoietin). Spår av amfetamin hittades i proverna från Moreau, Pascal Hervé, Laurent Brochard och Didier Rous. Fyra cyklister hade hematokritnivåer under reglernas gräns på 50 procent (gränsen fastställdes i februari 1997). Dessa inkluderade Virenque, Armin Meier och Moreau som hade en nivå på 49,3 och Laurent Dufaux som hade en nivå på 47,2 cyklister (man anger i Sverige att normalvärdet för hematokrit för män är 45 och har vanligen en gräns på 50 över vilket värden anses sjukliga). Fem cyklister var över gränsen. Brochard hade 50,3 procent, Neil Stephens 50,3 procent, Hervé 52,6 procent, Rous 51,0 procent och Alex Zülle 52,3 procent.

Den 15 december 1998 avstängdes Laurent Brochard, Christophe Moreau och Didier Rous  av det franska cykelförbundet i sex månader.

Franska Cykelförbundets vicepresident Roger Legacy och president Baal åtalades för brott mot den franska civila antidopingslagen från 1989 den 4 april 1999 (dessa anklagelser skulle senare komma att läggas ned).

Den 23 oktober 2000 gav Erwann Menthéours ut en bok, ”Secret Defonce: Ma vérité sur le dopage”, där han beskriver hur han använde erytropoietin när han åkte för Française des Jeux 1997, och uppgav att Française des Jeux-lagets sjukgymnast, Jef d’Hont, var den som försåg honom med erytropoietin och behandlade honom med en glukosinfusion en timme före ett UCI-hematokrittest i 1997 års upplaga av Paris-Nice, i ett försök att sänka hans hematokritvärde under 50-procentsgränsen. Han uppgav också att hans lagledare Marc Madiot hade varit fullt medveten om hans erytropoietinanvändning 1997.

Samma dag startade Festina-rättegången med tio åtalade personer – Menthéours utgivningsdag för sin bok var således inte slumpmässigt vald. Den första dagen av rättegången uppgav Voet att han aldrig lät cyklisternas hematokritnivå överstiga 54 procent medan andra lag lät den gå så högt som 64 procent. 54-procents-gränsen var satt av lagläkaren Eric Rijckaert.

Andra rättegångsdagen erkände Virenque att han dopat sig och dagen efter gjorde Pascal, Virenques vän och den enda andra Festina-åkaren som nekat doping, samma sak. Den 27 oktober vittnade en före detta professionella cyklisten Thomas Davy att lagen Castorama, Banesto, Team Telekom och  Française des Jeux använde sig av organiserade, systematiska dopingprogram, liknande det som avslöjades vid Festina. Det visste han efter att ha cyklat för Castorama (1992–94), Banesto (1995–96) och Française des Jeux (1997). Hans användning av erytopoietin började 1995 och fortsatte till slutet av hans karriär, det vill säga till och med säsongen 1997. På frågan om Miguel Indurain på Banesto också hade använt EPO sa Davy “Jag vet inte. Jag gick inte in i alla rum, men jag tror att han gjorde det”. Han uppgav att Jef d’Hont var den person som försåg honom med erytropoietin medan han cyklade för Française des Jeux 1997.

Den 1 november 2000 erkände UCI:s president Hein Verbruggen att organiserad doping kan förekomma inom professionell cykling. Följande dag försökte flera läkare från spanska cykellag motbevisa detta uttalande. Jesús Hoyos (Banesto), Kepa Celaya (ONCE) och Eufemiano Fuentes (Kelme) uttalade sig i den spanska dagstidningen As mot att det skulle förekomma organiserad doping (Fuentes skulle senare dyka upp som nyckelfiguren i Operación Puerto-skandalen).

I december 2000 hade alla nio Festina-åkarna erkänt att de använt erytropoietin (EPO) och andra substanser under Tour de France 1998.

Richard Virenque, tidigare Festina-cyklist och lagledare, anklagades för att ha medverkat till administrering av dopingsubstanser till andra och medverkan till import av droger. Virenque dömdes till två års fängelse och böter på 100 000 franc. Han dömdes dessutom till nio månaders avstängning av det schweiziska cykelförbundet och böter på 4 000 Schweizerfranc.

Bruno Roussel, före detta sportchef och chef för Festina, anklagades för att ha hjälpt till och uppmuntrat till användning av dopingsubstanser, import, smuggling och otillbörlig spridning av förbjudna ämnen samt medverkan till import, lagring och förvärv av olagliga ämnen. Han dömdes till 1 års villkorlig dom och böter på 50 000 Franc

Willy Voet åtalades för att ha hjälpt till och uppmuntrat till användning av doping, otillåten import av narkotika, medverkan till smuggling och brott mot narkotikalagen. Han fick 10 månaders villkorlig dom och böter 30 000 Franc

Dr Erik Rijckaert, tidigare Festina-läkare, åtalades på samma sätt som Roussel och dessutom för att ha administrerat dopingsubstanser. Åtalet lades dock senare ner på grund av den åtalades ohälsa

Dr Nicolas Terrados, lagläkare för ONCE vid tiden för 1998 års Tour de France och Festina-rättegången, åtalades för otillåten import av droger. Polisens tillslag identifierade inte att han innehade något erytropoietin (som ursprungligen misstänktes), men att han var i besittning av alltför stora mängder av de fyra medicinerna: Couldina (symptomlindrande medel vid förkylningar), Celestona (kortison) vid Prednison (kortison) och Logradin (astmamedicin med pseudoefedrin/ och loratadin). Han fick böta 30 000 Franc.

Christine Paranier, farmaceut, åtalades för att ha hjälpt till med doping och brott mot folkhälsolagstiftningen. Hon fick böta 30 000 Franc

Éric Paranier, apotekare, samma anklagelser som Christine Paranier. Han fick böta 10 000 Franc

Jef d’Hont, sjukgymnast för Française des Jeux-teamet, anklagades för att ha initierat doping och brott mot folkhälsolagstiftningen. Han fick villkorlig dom

Jean Dalibot, tidigare sjukgymnast, samma anklagelser som mot Jef d’Hont samt överträdelser av tullagstiftningen. Villkorlig dom.

Joel Chabiron, före detta kommunikationsansvarig för Festina, samma anklagelser som Jef d’Hont. Villkorlig dom.

Cees Priem, TVM:s sportdirektör fick 18 månaders villkorlig dom och böter 80 000 SEK.

Andrei Mikhailov, TVM:s läkare, fick 1 års villkorlig dom och böter på 60 000 SEK.

Jan Morer, TVM:s sjukgymnast, dömdes till sex månaders villkorlig dom och böter på 40 000 SEK.

Avslöjandet av den utbredda dopingen i hela proffscyklingcirkusen påskyndade grundandet av WADA, världens gemensamma antidopningsorgan.

Operación Puerto (Fuentesaffären)

Eufemiano Fuentes (född 1955) är en spansk idrottsläkare som kanske är mest känd för att ha varit inblandad i dopingfallet Operación Puerto.

Operación Puerto, eller Fuentesaffären, kallas den utredning av den spanska polisen mot doktor Eufemiano Fuentes där han påstås ha hjälpt ett flertal idrottsmän att dopa sig. Utredningen fick stor uppmärksamhet före Tour de France 2006 då det visade sig att tre av huvudfavoriterna i tävlingen pekades ut i utredningen och stängdes av.

Affären startade i mars 2004 med en intervju med den spanska tidningen Diario AS, där cyklisten Jesús Manzano avslöjade systematisk dopning i sitt tidigare cykellag, Kelme. Han beskrev bloddoping såväl som bruk av prestationshöjande droger som han använde när han var med i laget.  Utredningen och anklagelserna ledde till förhör av flera medlemmar i teamet i april 2004. Dessa inkluderade Eufemiano Fuentes som var Kelme-teamets läkare, Walter Virú läkaren före Fuentes och Alfredo Córdova som arbetade för Liberty Seguros-Würth men var involverad i Kelme 2003. En utredning inleddes av Fuentes medicinska praktik i början av 2006 av den spanska polisen Guardia Civils anti-drogsektion. Huvudpersonen i utredningen kom att bli den spanske läkaren Eufemiano Fuentes vars namn hade förekommit i dopningssammanhang redan sedan 1970-talet.

Under 1970-talet var Eufemiano Fuentes en måttligt framgångsrik friidrottare i Spanien. Efter friidrottskarriären började Fuentes studera medicin och träffade Guillermo Laig, argentinsk ”preparatore”, ett mellanting mellan tränare och läkare. Enligt en spansk sporttidning hade Laig försett idrottare med förbjudna preparat, bland annat anabola steroider. På 1980-talet började Eufemiano Fuentes arbeta inom spanska friidrottsförbundet, men det tog bara några år innan han också anklagades för att inneha och förse idrottare med dopingpreparat.

Från friidrott tog Fuentes steget till cykelsporten. I Seat-Orbea-stallet kom Fuentes i kontakt med Manolo Saiz, en annan av huvudpersonerna i Operación Puerto. 1988 tvingades Fuentes lämna posten som läkare i det spanska friidrottsförbundet då hans dåvarande flickvän, häcklöparen Cristina Perez, åkte fast i en dopingkontroll. Samtidigt blev Fuentes tvungen att dra sig tillbaka inom cykelsporten då hans klient Pedro Delgado lämnat ett positivt dopningstest under Tour de France. Delgado vann emellertid Touren och fick behålla titeln eftersom substansen han testats positivt för fanns inte med på internationella cykelförbundets lista över förbjudna medel. (Det fanns dock med på Internationella Olympiska Kommitténs lista).

Fuentes återvände emellertid till cykelsporten. Då han hade varit läkare för Kelme-teamet i 16 månader meddelade att han drog sig tillbaka från engagemang i professionell cykling, med hänvisning till hälso- och familjeskäl. Han återkom emellertid igen två år senare. Manolo Saiz anställde honom i det legendariska cykelstallet Once. Eufemiano Fuentes engagemang inom cykelsporten fortsatte sedan i stallet Kelme 1998 där han arbetade med Nicolas Terrados. Terrados var en av huvudpersonerna i Festina-skandalen i Tour de France 1998 och hans namn nämndes då längdskidåkaren Johann Mühlegg åkte fast för doping i OS i Salt Lake City 2002. Fuentes var även delaktig i en italiensk dopingskandal där cyklisterna Marco Pantani, Dario Frigo och Giuliano Figueras var huvudpersoner. Kelme-cyklisten Aitor Gonzales överraskande både i Tour de Suisse och i Vuelta España. Dopingmisstankarna mot honom var starka men inte förrän två år senare, 2004, åkte han fast. Stallkamraten Jose Cayetano Julia Cegarra testade positivt för doing två gånger redan hösten 2002.

När Fuentes var officiell läkare i Kelme-stallet 2003, föll Kelmecyklisten Jesus Manzano ihop medvetslös under en etapp i Tour de France och svävade i livsfara några dagar. Ett år senare berättade Manzano att kollapsen var en följd av en misslyckad blodtransfusion. Samtidigt lämnade Fuentes sin post som officiell läkare i Kelme.

Ytterligare cyklister som Fuentes behandlade privat åkte fast i nya dopingrazzior. Santiago Botero åkte fast för bloddopning i Spanien runt, liksom OS-mästaren Tyler Hamilton. Två år senare började Fuentes återigen att samarbeta med Manolo Saiz, nu i Liberty Seguros-Würth-stallet. Cyklisterna Nuno Ribeiro och Isidro Nozal åkte fast på grund av för höga blodvärden och Spanien runt-segraren Roberto Heras lämnade ett positivt dopingprov och fråntogs segern.

Dopingskandalerna fortsatte att förfölja Fuentes i början av 2000-talet. Utan några väsentliga tidigare segrar kom Melchior Mauri och vann Spanien runt 1991. Under samma tävling åkte Fuentes fast då han checkade in på flygplatsen med en kylväska full av medicinska preparat, varav många uppenbarligen var dopingpreparat.

Fuentes arresterades av Guardia Civil den 22 maj 2006 tillsammans med fyra andra: chefen för Liberty Seguros-teamet Manolo Saiz, José Luis Merino, hematolog vid ett analytiskt laboratorium i Madrid, Alberto León, en professionell mountainbikecyklist, och José Ignacio Labarta, som vid den tiden var assisterande sportchef för cykellaget Comunidad Valenciana. Därmed börjar en stor dopningsskandal rullas upp i Spanien. Det började som en liten razzia hos en läkare och en stallchef inom cykelsporten, men fortsatte att svälla och Guardia Civil hittade en lista med namn på andra inblandade cyklister.

När fler namn läckte ut till pressen bad cykellaget T-Mobile Team sina cyklister att skriva under ett uttalande om att de aldrig hade arbetat med Fuentes, medan Phonak-teamet stängde av Santiago Botero och José Enrique Gutiérrez, som slutade tvåa i Giro d’Italia 2006. Tour de France-arrangörerna övervägde att dra tillbaka inbjudningar till lagen Würth och Comunidad Valenciana. Den 1 juni avgick Valencianas direktör José Ignacio Labarta , medan Würth hittade en ny sponsor. Fem kazakiska företag förenade sig under namnet – efter huvudstaden Astana – och blev Astana-Würth. Tour de France-arrangörerna drog dock tillbaka Comunidad Valencianas inbjudan och fick cyklisterna att skicka blodprover för att analyseras för att bevisa deras oskuld. Även Vuelta a España övervägde att avvisa laget.

Efter att El Pais publicerade detaljer om Operación Puerto, bojkottade spanska cyklister de spanska nationella mästerskapen i landsvägscykling, som ställdes in efter 500 meter. Tour de France-arrangörerna skrev och bad Astana-Würth att inte delta i Tour de France, vilket laget dock ignorerade.  Elitcyklisten Jan Ullrich, kopplad till Fuentes av tidningen, hotade att stämma El País . Court of Arbitration for Sport (CAS) fastslog emellertid att Astana-Würth skulle accepteras i Touren.

De spanska myndigheterna lyfte sekretessen med sammanfattningen av de listor man fått tag i hos Fuentes två dagar före starten av 2006 års Tour, och formellt involverades alla 56 cyklister som fanns på Fuentes listor och som alla stod under utredning hos polisen. Eftersom Jan Ullrich och Óscar Sevilla fanns med på listorna stängde T-Mobile av dem. Exemplet följdes av Ivan Bassos Team CSC och Francisco Mancebos AG2R Prévoyanc . Tour-arrangörerna krävde att alla inblandade cyklister skulle dras tillbaka av sina lag, trots att Astana-Würth hade fått stöd av CAS.

Dagen före Touren gav Astana-Würth efter för pressen. Fem av deras cyklister hade uteslutits för inblandning i skandalen, vilket lämnade endast fyra av de sex förarna som krävdes. Francisco Mancebo, med en fjärdeplats året före och inblandad i fallet, avslutade sin karriär, enligt hans sportdirektör Vincent Lavenu. Som ett resultat startade ingen av cyklisterna som slutade i topp 5 i 2005 års Tour de France i 2006 års upplaga.

Den 3 juli drog Würth också tillbaka sponsringen av Astana-laget. Sex dagar senare sparkade T-Mobile sportchefen Rudy Pevenage, eftersom han också var inblandad. Den 21 juli stängde laget av Ullrich och Sevilla, vilket i praktiken avskedade dem. Samma dag listade den spanska cykeltidningen Meta2Mil de kodnamn som används av Fuentes och som inte hade dechiffrerats av polisen.

I november 2006 hävdade El Mundo att ett antidopinglaboratorium i Barcelona som analyserade 99 påsar med blodplasma som beslagtagits i Operación Puerto också hittade “höga nivåer av erytropoitin (EPO)”. Detta antydde att idrottare som arbetade med Fuentes hade ökat sin prestation även på andra sätt än bloddopning. El Mundo antog att de inblandade hade delegerat sitt fusk till Fuentes och att de inte skulle ha kunnat kontrollera nivån på EPO de tog.

Efter att ha studerat Barcelona-laboratoriet rapport beskrev El Mundo Fuentes program som att cyklisterna skulle besöka Fuentes några veckor före ett lopp och få blod uttappat. Fuentes skulle sedan centrifugera blodet och separera blodplasman från de röda blodkropparna. Cellerna skulle återinjiceras strax före tävling. Om hematokritnivåerna (volymen av röda blodkroppar) blev farligt höga, skulle de återinjicera plasma också, förstärkt med EPO, för att späda ut de röda blodkropparna och undvika upptäckt.

Utredningen omfattade till slut cirka 200 idrottare varav ungefär 50 var cyklister som deltog i tävlingar associerade till Operación Puerto. I samband med gripande av Fuentes gjordes husrannsakan i lägenheter som tillhörde honom och hans kollegor, och man hittade ungefär tusen doser anabola steroider, tillväxthormon, erytropoietin, 186 påsar med blod och maskiner för att ta hand om och förvara blodet och genomföra återtransfusioner av det tidigare uttappade blodet.

Blodpåsarna tillhörde professionella idrottare och var märkta med kodade namn. Skandalen växte gradvis fram allt eftersom utredningen pågick och involverade så småningom välkända cyklister och tidigare Tour de France-favoriter som Jan Ullrich, Ivan Basso, Francisco Mancebo, Michele Scarponi, Tyler Hamilton, José Enrique Gutierrez Cataluña, Roberto Heras, Dario Pieri och stora delar av Comunidad Valenciana och Liberty Seguros cykellag. Alberto Contador var initialt också misstänkt.

Den 26 juli 2006 friades fem Astana-ryttare av spanska domstolar. De fem – Joseba Beloki, Isidro Nozal, Sérgio Paulinho, Allan Davis och Alberto Contador – fick ett dokument som skulle ta bort dem dem från länkar till Operación Puerto, rapporterade den spanska tidningen El Diario Vasco.

ñDen 8 oktober meddelade den domstol i Madrid som var ansvarig för fallet det spanska cykelförbundet, Real Federación Española de Ciclismo (RFEC), att domstolshandlingarna inte kunde användas i förbundets utredningar.

Den 13 oktober frikändes Ivan Basso av italienska myndigheter på grund av brist på bevis. Jan Ullrich frikändes av spanska domstolar den 25 oktober.

Den 28 oktober stängde RFEC disciplinärenden mot cyklisterna i utredningen. Däremot avsåg RFEC att inleda disciplinära utredningar om Manolo Sáiz. Presidentens för världscyklingens styrande organ (UCI),Pat McQuaid, rapporterades känna sig sviken av myndigheterna i Spanien.

I mars 2007 meddelade emellertid en spansk domstol att fallet lagts ner eftersom dopning då inte var straffbart i civil rätt. Internationella cykelförbundet (UCI) förklarade då att de skulle kunna komma att använda utredningsmaterialet för att stänga av cyklister senare. Ett exempel på det blev den spanske cyklisten Alejandro Valverde, som stängdes i två år av via den italienska (!) olympiska kommittén, CONI, med hjälp av blod som samlats in på Fuentes kontor.

Den 3 april 2007 redovisade en tyska nyhetsbyrån att nio påsar med blodmärkta Jan, nummer 1 eller Hijo Rudicio matchade Jan Ullrichs saliv-DNA. En påstådd dopningsplan publicerades i tidningen Süddeutsche Zeitung, där Ullrichs misstänkta dopning under den första veckan av Tour de France 2005 beskrevs. 2013 erkände Ullrich att han samarbetade med Dr Fuentes och sa att det var ett misstag.

Ivan Bassos ärende lades ner den 27 oktober 2006 av Federazione Ciclistica Italiana  på grund av brist på bevis, och han anställdes sedan i december 2006 av Dicovery Channel . Den 24 april 2007 stängdes Basso dock av från Discovery Channel när den italienska nationella olympiska kommittén (CONI) återupptog hans fall. Den 1 maj 2007 begärde Basso att bli fri från sitt Discovery Channel-kontrakt. Detta beviljades. Basso deltog i en utfrågning den 2 maj och den 7 maj 2007 erkände han att han var kodnamn Birillo inför CONI och han stängdes av från all cykling.

Den 9 maj erkände Michele Scarponi att han gick under namnet Zapatero i Fuentes filer.

I slutet av juli samma år kom så ett erkännade av den tyske cyklisten Jörg Jaksche i en exklusiv intervju för Der Spiegel att han varit klient hos den spanska dopingdoktorn Eufemiano Fuentes. Bella Jorge, som han kallades på Fuentes-lista över klienter, berättade att han börjat använda EPO redan under sitt första år som professionell.

Vid tidpunkten för den inledande utredningen stängdes Tyler Hamilton av för ett tidigare dopingbrott, men danska tidningen Politiken publicerade detaljer om Hamiltons påstådda dopingdagbok under säsongen 2003 när han cyklade för Team CSC. Den beskrev intag av erytropoietin, tillväxthormoner, testosteron och insulin under 114 dagar av 200-dagarssäsongen 2003. Enligt påståenden som ursprungligen publicerades i spanska El País ska Hamilton ha betalat över 43 000 euro till Fuentes.

I en ytterligare dopningsskandal, 2010, greps Fuentes av spansk polis som en del av Operación Galgo (Operation Greyhound). I en serie samtidiga räder i fem provinser den 9 december beslagtog spansk polis en stor mängd anabola steroider, hormoner ochEPO, samt laboratorieutrustning för blodtransfusioner. Enligt tidningen Público var Eufemiano Fuentes och hans syster Yolanda ledarna för den påstådda komplotten. Även idrottaren Marta Dominguez greps – men släpptes mot borgen - efter att ha åtalats för handel och distribution av dopingmedel. Alberto Leon, i vars kylskåp antidopingpolis hittade flera påsar med blod, hittades död kort efter, resultatet av ett uppenbart självmord.

I januari 2013, nästan sju år efter husrannsakan mot Fuentes klinik, inleddes trots allt en rättegång i Madrid mot Fuentes och fem medåtalade baserat på Operación Puerto. Åtalet gällde äventyrande av andra människors hälsa ett brott som kunde ge upp till två års fängelse. De misstänkta var: Eufemiano och Yolanda Fuentes, José Luis Merino Batres, Ignacio Labarta, den tidigare sportdirektören i Once Manolo Saiz och den tidigare sportdirektören i Kelme Vicente Belda. Fuentes erbjöd sig att avslöja namnen på alla idrottare som han hjälpte till att dopa. Domaren, Julia Santamaria, förklarade dock för honom att han inte var skyldig att namnge några andra idrottare än de inblandade cyklisterna. Eftersom Spanien då saknade antidopningslagar anklagades Fuentes för att “sätta folkhälsan i fara.” Hans främsta försvar bestod i att säga att blodtransfusionerna genomfördes säkert och var hälsosamma för idrottarna. Denna synpunkt var mycket omtvistad och ifrågasattes särskilt av de tidigare klienterna, cyklisterna Jesus Manzano och Jörg Jaksche, som hävdade att blodtransfusionerna utfördes under farliga förhållanden och satte deras hälsa på spel. I april 2013 dömdes Fuentes till ett års fängelse för brott mot folkhälsolagarna och förbjöds att utöva idrottsmedicin i fyra år. Den 14 juni 2016 upphävdes dock domen och Fuentes frikändes från alla anklagelser. Däremot överlämnades 211 blodpåsar från hans laboratorium till WADA för ytterligare utredning. “Allt jag gjorde, gjorde jag i enlighet med de lagar som gällde då. På 35 år har jag inte orsakat någon patient någon skada. Att ångra att jag utförde mitt professionella arbete så gott jag kunde skulle inte vara meningsfullt”, sa Fuentes till reportrarna i samband med att rättegången avslutades.

Samtidigt som Eufemiano Fuentes har förnekat att han har sysslat med doping har han sagt: ”Jag har behandlat fotbollsspelare, friidrottare och tennisspelare, det är flera namn som inte läckt ut.” Den franska tidningen Le Journal de Dimanche har pekat ut tennisstjärnan Rafael Nadal och fem spelare från Real Madrid som inblandade i dopingaffären, något som förnekas av spanska myndigheter. I konfidentiella dokument, som franska Le Monde tagit del av, finns emellertid många tecken på att fotbollsspelarna använt både bloddoping och anabola steroider. I maj 2007 var exempelvis Sepp Blatter, då president för Internationella fotbollsförbundet FIFA, vid ett möte hos WADA i Montreal, enligt uppgift intresserad av innehållet “i Puerto-filen.” Le Monde hade rapporterat i december 2006 att de hade tillgång till dokument från Fuentes som beskrev “säsongsbetonade planer” för de spanska fotbollsklubbarna FC Barcelona och Real Madrid. Dessa planer nämnde dock inte specifikt några spelare.

Även om Fuentes beskrivs som dopningsdoktor nummer ett i cykelvärlden har han inte varit ensam. Hur många läkare som erbjudit sina tjänster åt idrottsmän och cyklister kan man dock bara spekulera i. Läkarna Michele Ferrari, Francesco Conconi, Luigi Cecchini och Carlos Santuccione har alla misstänkts för att ha dopat cyklister. Bara den sistnämnde har blivit avstängd för doping. Dessa fyra läkare har under många år haft majoriteten av alla Tour de France-, Giro d’Italia- och Vuelta España-cyklister som sina klienter. Ferrari lär ha sagt “det är bara doping om man åker fast”, vilket speglar dessa läkares inställning.

Hajo Seppelt

Hans-Joachim ”Hajo” Seppelt (född 1963 i Västberlin) är en tysk journalist och författare, som sett som sin huvuduppgift att avslöja doping – och i viss mån också oegentligheter inom antidopingen.

Sedan 1985 har Seppelt arbetat som sportreporter för Tysklands främsta publika TV-bolag ARD. Han har också arbetat för det offentliga TV-bolaget Sender Freies Berlin i Berlin och dess efterträdare 2003 Rundfunk Berlin-Brandenburg . Efter att ha arbetat i många år som livekommentator för simevenemang för ARD, fråntogs han denna tjänst på försommaren 2006. Seppelt sa att detta var en reaktion på ett privat mejl, där han kritiserade ARD:s okritiska rapportering om doping. Sedan 2006 har han i stället arbetat som frilansjournalist för ARD och har gjort en rad reportage och dokumentärfilmer om doping. Han har granskat de flesta idrottsgrenar, däribland cykling.

Cykling

År 2006 skrev Seppelt ett flertal artiklar om dopingproblemet vid cykling. Bland annat ledde hans undersökning till identifieringen av den tyska läkaren Markus Choina som medlem i dopingsnätverket organiserat av den spanska läkaren Eufemiano Fuentes. I november samma år mottog han Leuchtturmpriset  (ett specialpris för undersökande journalistik) av journalistföreningen Netzwerk Recherche för sin exklusiva forskning, rapporter och avslöjanden om elitcyklisterna Jan Ullrich och Floyd Landis och läkaren Eufemiano Fuentes.

I kölvattnet av Seppelts undersökningar erkände i september 2010 den då bästa cyklisten i världen, Alberto Contador för Internationella cykelförbundet (UCI) att han som vinnaren av Tour de France egentligen hade testat positivt under ett dopingstest. Det avslöjas att UCI ville hålla hemligt Contadors positiva clenbuteroltest under Tour de France i juli 2010, men i februari 2012 blev Contador retroaktivt (!) avstängd i två år från och med augusti 2010 till augusti 2012, av CAS för användning av clenbuterol.

I en ytterligare rapport om “Systematisk doping inom cykling och fotboll“ som Andreas Singler publicerade 2015 på grundval av domstolshandlingar från Freiburgs åklagarkammare framgår att idrottsläkaren Armin Klümper planerade och genomförde doping som finansierades bland annat av Tyska cykelförbundet. Singler rapporterade att Klümper mellan 1979 och 1984 fick tillgång till humant tillväxthormon flera gånger genom receptbedrägerier. På den tiden framställdes fortfarande tillväxthormon från hypofysen hos mänskliga kadaver och var inte tillgängligt för behandling utom på helt specificerade indikationer.1985 förbjöds dessa läkemedel på grund av hälsoriskerna men kunde då ersättas med genetiskt framställt tillväxthormon.

Doktor Richard Freeman

Richard Freeman (född 1960) är en före detta idrottsläkare. Freeman arbetade som chef för medicinsk verksamhet och chef för sportvetenskap på fotbollsklubben Bolton Wanderers FC från 2001 till 2009. Han började arbeta för British Cycling och Team Sky 2009. Han sa upp sig från British Cycling i oktober 2017, med hänvisning till “stressrelaterade problem.”

Den 12 juni 2011 fick Freeman en väska av den brittiske cykeltränaren Simon Cope. En undersökning av väskan, utförd av UK Anti-Doping, avslöjade att väskan hade körts av Cope i ett privatflygplan till Genève i Schweiz, där den sedan kördes till La Toissure i Frankrike. Innehållet i väskan är omtvistat, men indicier talar för att det rörde sig om dopingpreparat som levererades på detta dyra sätt. Senare i juni sökte, och fick, Freeman en dispens för elitcyklisten Bradley Wiggins att ta det dopingklassade kortisonpreparatet triamcinolon. Freeman förnekar alla brott kring detta och säger att han “följde dispens-systemet. Freeman hävdade att hans bärbara dator, där medicinska register över cyklisterna förvarades, stals från ett grekiskt hotell 2014. Därmed är innehållet i väskan inte säkerställt. Freeman hävdar att väskan innehöll Fluimucil (det slemlösande preparatet acetylcystein) men denna medicin är allmänt tillgänglig i hela Europa och behovet av att få medicinen skickad från England ifrågasattes därför.

Freeman ställdes inför en domstol inför Medical Practitioners Tribunal Service (MPTS), varvid förhandlingen sträckte sig över två år. Domstolen började arbeta i början av november 2019, varvid anklagelserna relaterade till incidenterna i maj 2011. General Medical Council (GMC) hävdade också att Freeman i maj 2011 beställt 30 tuber Testogel (testosteron) från Fit4Sports Limited till National Cycling Center i Manchester. Freeman erkände 18 av de 22 anklagelserna mot honom, inklusive påståendet “att han bad leverantören Fit4Sport att felaktigt hävda att Testogel hade skickats av misstag”. Den anställde som skickade det falska e-postmeddelandet hävdar att “hon litade på Dr Freeman eftersom han är läkare” och att de 30 Testogel-tuberna aldrig returnerades till företaget.

Även om Freeman erkände anklagelserna, hävdade han att testosteronet var avsett för den tidigare tekniska chefen för brittisk cykel, Shane Sutton, för att behandla dennes påstådda erektila dysfunktion, vilket Sutton starkt förnekade. Domstolen motsatte sig Freemans begäran om att släppa de återstående fyra åtalspunkterna. Domstolen ajournerades på grund av Freemans hälsa, men återupptogs i oktober 2020. Freeman sa då att han använde “en skruvmejsel eller trubbigt instrument” för att förstöra en bärbar dator som kan ha innehållit information som var viktig för utredningen. Freeman sa att han gjorde det av rädsla för att informationen skulle kunna hackas, och uppgav att incidenten hade inträffat under en period av ohälsa. Freeman sa också att han i hemlighet tog hem de 30 doserna med Testogel samma dag som de levererades till National Cycling Center och hällde ut dem i slasken. Han hävdade också att en före detta medicinsk chef, Steve Peters, hade bett honom att behandla ledande befattningshavare och personal samt cyklister gratis.

Den 14 oktober meddelade Freeman att han förlorat medicinsk information från en tredje dator efter att Union Cycliste Internationale (UCI) begärt bloddata från cyklister efter 2011 års Giro D´Italia  och Tour de France.

Den 12 mars fann domstolen Freeman skyldig till att ha inhandlat testosteron medveten om att det var för att hjälpa till att dopa en cyklist. Freeman hävdade att han gjordes till syndabock, men att det inte fanns några bevis på något fel från Freemans kollegor, British Cycling, eller Team Sky:s sida.

I en andra fas övervägde domstolen Freemans lämplighet att utöva medicin mot bakgrund av domen.  General Medical Council, GMC, hävdade att Freeman var olämplig att praktisera på grund av “allvaret i tjänstefel, upprepning av tjänstefel och bristande insikt om hans tjänstefel.” Den 19 mars dömdes Freeman till att permanent bli av med sin läkarlegitimation. Freeman förlorade därmed också sitt arbete som allmänläkare vid Great Harwood Medical Center i Lancashire. I april 2021 överklagade Richard Freeman till Högsta domstolen i Manchester för att bestrida domen.

Utöver den civila juridiska processen har idrotten utrett dopingmisstankar inom cykling. I februari 2021 anklagade UK Anti-Doping (UKAD) Freeman för två antidopingbrott: “innehav av ett förbjudet ämne” och “manipulering eller försök till manipulering av någon del av dopingkontroller”.  Om han fälls kan han bli avstängd från idrott i fyra år. UK Anti-Doping (UKAD) har meddelat att dess processer har pausats i väntan på hans överklagande till Högsta domstolen mot ett beslut som fattades av den oberoende Medical Practitioners Tribunal (MPT). UKAD:s förfaranden mot Freeman kan dock falla inom den 10-åriga preskriptionstiden för brotten, som infördes 2015, även om det återstår att se hur överklagandet av Högsta domstolen kommer att påverka UKAD-fallet.

Doping i cykling i Storbritannien inkorrekt handlagt av (UKAD)

WADA redovisade den 19 oktober 2021 sin undersökning om påståendena att Storbritanniens NADO (UK Anti-Doping, UKAD) tillåtit Storbritanniens Cykelförbund (British Cycling) att 2011 ha använt ett privat laboratorium, inte ackrediterat av WADA, för att screena dopingprover på jakt efter positiva prover.

WADAs oberoende Intelligence and Investigations (I&I) Department’s undersökning kallades “Operation Echo”, och startades tio år efter det inträffade.

Undersökningen visade att det brittiska cykelförbundet i februari 2011 samlade in urinprover från engelska elitcyklister, som en del i ett projekt att studera eventuella kontaminationer av kosttillskott med dopingmedel och analyserade proven med hänsyn till nandrolon (en anabol steroid). Proverna samlades in av cykelförbundets egna funktionärer och inte av någon auktoriserad dopingkontrollant och analyserades i ett laboratorium som cykelförbundet själv valde. Det sades klart ut att resultaten av analyserna inte skulle komma till UKAD:s kännedom.

Å andra sidan är det också klarlagt att åtminstone en tjänsteman på UKAD kände till studien och hur den var upplagd. Hos UKAD finns det inga dokument som talar för att antidoping-organisationen fick ta del av några resultat av studien.

Slutresultatet av WADA:s undersökning är att man har klarlagt regelbrotten men konstaterar att ingen av de som begått brotten längre arbetar på UKAD och att UKAD numera har vidtagit åtgärder för att något liknande aldrig skall kunna inträffa igen. Det underströks också att både UKAD och British Cycling deltagit fullt ut i undersökningen. Något straff eller ens rekommendation av WADA utfärdades därför inte.

Det fanns också rykten om att UKAD hade överlämnat data 2016 till det brittiska cykel-förbundet respektive att UKAD släppt två cyklister som ansåg att de fått i sig dopingmedel genom kontaminerade produkter efter analys av kostpreparat. WADA fann inte några bevis för att ryktena var sanna.

Marion Sicot – erytropoietin och sexuella trakasserier

Den franska cyklisten Marion Sicot föddes den 24 juni 1992 i Orleans i departementet Loiret och växte upp i Saint-Martin. Hon gjorde sin debut i Châteauneuf-sur-Loire, på Vélo-Club Castelneuvien. Det finns inte redovisat att hon vunnit några stora segrar.

Sicot hade tävlat som proffs i fyra säsonger och de senaste två säsongerna var hon med det belgiska laget Doltcini-Van Eyck 2018 och 2019. Hon testade emellertid positivt för erytropoietin i ett test som utfördes av den franska antidoping-organisationen Agence Française de Lutte contre le Dopage (AFLD) den 27 juni 2019, vid de franska mästerskapen. Hon blev provisoriskt avstängd den 18 juli 2019. Även om hon till en början förnekade att hon använt erytropoietin (hon hävdade också att erytropoietinnivån kunde vara högre på grund av pågående menstruationer),  erkände hon senare att hon hade köpt och använda det förbjudna ämnet.

Sicot begärde en reducerad avstängning av de franska antidopningsmyndigheterna och påstod att hennes beslut att köpa och använda erytropoietin togs efter att hon upplevt månader av psykisk misshandel av tidigare Doltcini-Van Eyck-teamchefen Marc Bracke. Det internationella cykelförbundets (UCI:s) disciplinnämnd stängde sedermera av Bracke i tre år efter det mycket uppmärksammade fallet med sexuella trakasserier. Beslutet kom mer än nio månader efter att etikkommissionen fastställde att Bracke hade brutit mot sportens styrande organs etiska kod efter formella klagomål om trakasserier från Marion Sicot och Sara Youmans. De två cyklisterna lämnade var för sig formella klagomål till etikkommissionen efter att Bracke begärt bilder på dem i sina “trosor och BH” och “bikini”. “Disciplinkommissionen bekräftade Etikkommissionens analys att Brackes beteende utgjorde sexuella trakasserier enligt artikel 6.4 i UCI:s etiska kod och artikel 2.3 i bilaga 1”, löd ett officiellt uttalande från UCI. “Disciplinnämnden har därför beordrat avstängning av Bracke från varje roll inom cykling under en period av tre år. Som en ytterligare åtgärd och ett villkor för att få en ny licens efter avstängningsperioden måste Bracke delta i ett program för medvetenhet om trakasserier som levereras av en erkänd professionell institution.”

Domen mot Bracke ledde i sin tur till att Marion Sicot fick sin dopingavstängning – vilken enligt regelboken borde vara fyra år – reducerad till två år på grund av de sexuella trakasserierna.

AFLD:s sanktionskommission sa att den övervägde trakasserifallet när den beslutade att stänga av Sicot i två år i stället för fyra. Det gjorde sitt tillkännagivande den 16 december 2020. Sicots advokat uttalade, då, att det “visar att det straffar idrottare som har gjort misstag samtidigt som de förstår sammanhanget i vilket dopingen inträffade.” Sicots avstängning skulle upphöra den 19 juli 2021.

AFLD överklagade dock sin egen sanktionskommissions beslut i mars 2021 vid den franska Conseil d’Etat. Antidopingorganisationen hävdade då särskilt att sanktionskommissionens användning av den paragraf i regelverket, som tog hänsyn till de “särskilda omständigheter i fallet” för att sänka straffet, inte var tillräckligt motiverad. Den antydde att det inte finns någon etablerad koppling mellan sexuella trakasserier och användning av erytropoietin, vilket användes för att motivera en minskning av sanktionen. Beslutet ligger nu hos den franska Conseil d’Etat att upprätthålla Sicots initiala reducerade tvååriga avstängning eller uttala sanktioner på hela fyra år, vilket skulle vara ett år längre än Brackes avstängning.

Marion Sicot lämnade också in ett överklagande till Court of Arbitration for Sports (CAS) angående UCI:s bristande transparens med offren i trakasseri- och övergreppsfallen. Sicot begärde, i överklagandet som lämnades in den 27 januari 2022, att UCI bättre kommunicerar sina beslut till offren som är inblandade i båda fallen, och i framtiden, för att göra offren till part i förfarandet efter att de har lämnat in formella klagomål till dess etikkommission. Enligt en serie av ändringar av sin klagomålsprocess är Etikkommissionen nu skyldig att informera offren om förfarandet och dess resonemang om alla beslut, i den mån de klagande är direkt berörda av relevanta fakta. Uppgraderingen gjorde dock fortfarande inte offren till part i förfarandet.

Bracke och hans klubb öppnade i sin tur ett rättsfall mot Marion Sicot för falska anklagelser och hennes agerande i sociala och andra medier för att stödja dessa. Marc Bracke skrev att han förblev övertygad om att Marion Sicots anklagelser mot honom inte har någon annan avsikt än att få en reducerad avstängning för hennes användning av doping, vilket hon har lyckats med. “Vi noterar att Marion Sicots klagomål mot Marc Bracke gjordes 8 månader efter att hon informerades om att hon anklagats för doping och efter att hon i flera månader hade nekat till användning av dopingmedel med en rad av de mest otroliga förklaringar.” Bracke framförde också att Marion Sicot rymde från ett hotell i Pau för att undvika ytterligare ett dopingtest efter att ha blivit varnad av UCI och AFLD.

Montargis Loïc Abrials åklagare meddelade sitt beslut i augusti 2022 och avvisade anklagelserna mot belgaren Marc Bracke för sexuella trakasserier. Brottet var inte tillräckligt karakteriserat, enligt domaren i den civila rättegången. Inget tyder på att Marc Bracke hade för avsikt att sexuellt trakassera Marion Sicot, ansåg således Montargis åklagare, som medger att den tidigare teamchefen i Doltcini-Van Eyck ” hade dåliga kunskaper i engelska” vilket kan ha givit upphov till missförstånd enligt domaren.

Sammanfattningsvis är sedan i juni 2021 Marc Bracke avstängd inom idrotten i tre år för sexuella trakasserier, medan en civil domstol friat honom. Marion Sicot är samtidigt avstängd för doping fram till 2024. Hon berättar sin historia och sin version av fakta, i en bok som heter “Trakasserad, dopad men tillbaka!” som publicerades i september 2021.

Olivia Ray och multipla anabola ämnen

Nya Zeelands cyklist Olivia Ray, 24 år gammal, från Auckland, fick två och ett halvt års avstängning för användning och innehav av flera förbjudna ämnen.

Efter att ha tagit emot information från en visselblåsare i december 2021 inledde USADA en utredning som gav bevis som involverade Ray, som då bodde och tävlade i USA, i brott mot dopingreglerna. När Ray konfronterades med bevisen, samarbetade hon fullt ut, trots påtryckningar för att hon inte skulle göra det, och erkände att hon fick förbjudna substanser av en annan idrottare, Jackson “Huntley” Nash. Hon erkände användning av de förbjudna ämnena Human Growth Hormone (hGH), clenbuterol och oxandrolone och innehav av de förbjudna ämnena clenbuterol och oxandrolone.

Enligt artikel 10.8.1 fick Ray ett års minskning av avstängningen eftersom hon erkände inom 20 dagar efter anmälan om anklagelsen om brott mot dopingreglerna. USADA beviljade också Ray en minskning på ytterligare sex månaders av hennes avstängning för att ha tillhandahållit betydande assistans i fallet mot Nash.

Nelson Trujillo stängdes av i 12 år

USA:s cyklist Nelson Trujillo dömdes till en 12-årig avstängning för sina första och andra brott mot dopingreglerna. Trujillo, 50 år, lämnade in ett urinprov i tävling den 5 februari 2022 under Tour of South Florida, som rapporterades atypiskt för rekombinant erytropoietin. USADA följde upp det positiva resultatet genom att försöka samla in urin- och blodprover från Trujillo utanför tävling med ett test utan förvarning den 2 maj 2022. Trujillo vägrade dock att lämna ett blodprov. Att undvika provtagning eller att vägra eller underlåta att underkasta sig provtagning utan tvingande motivering är ett brott mot antidopningsreglerna.

Trujillos 12-åriga avstängningsperiod trädde i kraft den 23 augusti 2022.

Svenskan Marianne Berglund

Marianne Berglund, född 23 juni 1963 i Boliden, Skellefteå är en svensk tidigare tävlingscyklist. Den 3 september 1983 vann hon damernas landsvägslopp vid världsmästerskapen i Altenrhein i Schweiz och blev därmed den första svenskan att vinna ett VM. Förutom VM-guldet har hon SM-guld i linjelopp 1979, 1984, 1987, 1991, SM-guld i lagtempo 1982 och 1992 samt SM-guld i tempolopp individuellt 1984 och 1992. Hon deltog då i OS med mindre framgång, avslutade på 25:e plats 1984 och 44:e 1988.

Marianne tränade bland annat med Jan ”X-et” Erixon, som senare skulle bli firad hockeyhjälte i Skellefteå och proffs i NHL. Hon åkte till schweiziska Altenrhein med bara fyra år av cykelträning i ryggen. Efter VM-guldet fick hon ett proffskontrakt och flyttade till San Diego. Hon blev kvar och tävlade i USA i tolv år. Under sommaren bodde hon och tränade i Colorado.

Hon har även varit dopingavstängd i tre månader för användandet av efedrin, vilket handlades av den svenska Dopingkommissionen. 1989 testade hon positivt för efedrin efter att ha använt örtmedicinen Mahuang. Enligt Marianne Berglund fick hon i sig efedrin när hon tog ett medel mot menstruationsbesvär. Efedrin höjer pulsen vilket sägs vara en nackdel i cykling eftersom man vill ha pulsen så låg som möjligt.

Berglund deltog 2011 i Mästarnas mästare där hon vann både tema psykisk styrka och laganda i mästarnas mästare

Året efter guldmedaljen VM flyttade hon till USA där hon fortfarande bor. I dag arbetar hon för Les Schwab – ett familjeföretag som säljer däck och som har 7000 anställda över den amerikanska västkusten. Hon är ansvarig på företaget för ledarskapsutveckling och coachar olika chefer. ”Det är ett utmanande och roligt jobb som jag trivs mycket bra med”, säger Marianne Berglund. VM-ettan är också volontär för ”National Suicide Prevention Line”.

Svensken Nicklas Axelsson

Nicklas Axelsson, född 15 maj 1972, är en svensk före detta professionell tävlingscyklist, numera avstängd på livstid. Han räknas som en av Sveriges främsta cyklister i modern tid.

Axelsson är ursprungligen från Mora. Han är numera bosatt i södra Frankrike.

Nicklas Axelssons främsta merit är en sammanlagd sjätteplats i Giro d’Italia 1999 och en tredjeplats i det klassiska världscuploppet Lombardiet runt år 2000. Under VM i Portugal (Lissabon) 2001 slutade han på 18:e plats. Efter loppet testades medaljörerna, den fjärdeplacerade och ytterligare fyra slumpmässigt utvalda cyklister. Nicklas Axelsson testade positivt för erytropoietin och fick fyra års avstängning och fick lämna sitt italienska cykelstall Alessio. Efter en två år och åtta månader lång bortovaro från tävling kunde han dock återvända till tävlingsidrott efter att reglerna ändrats.

Sedan säsongen 2006 tävlade Axelsson för det italienska Pro Continental-stallet Selle Italia-Serramenti Diquigiovanni, sedan 2008 kallat Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli. I slutet av 2006 blev Nicklas Axelsson opererad för testikelcancer och fick efterföljande cellgiftsbehandling. Efter behandlingen fortsatte han att tävla.

Axelsson slutade trea på den andra och tredje etappen av Tirreno-Adriatico 2008. Den svenska cyklisten bar den blå ledartröjan under två dagar, men fick ge sig efter den femte etappen, ett tempolopp, då den regerande världsmästaren i tempolopp, Fabian Cancellara, övertog ledningen. Axelsson slutade femma i Tirreno-Adriaticos slutliga sammandrag. I mars 2008 vann Axelsson den andra etappen av Settimana Internazionale Coppi e Bartali före italienaren Stefano Garzelli. Han slutade tävlingen som fjärde man efter Cadel Evans, Stefano Garzelli och Vincenzo Nibali.

Nicklas Axelsson blev kontrakterad av det polsk-italienska kontinentallaget Corratec inför säsongen 2009 och under säsongen 2009 slutade Axelsson trea på första etappen av Tour de Qinghai Lake.

Den 6 januari 2010 framkom det emellertid att Axelsson lämnat ett positivt A-prov för erytropoietin, men först den 7 juli fastslogs att även B-provet som positivt. Svenska Cykelförbundets Disciplinnämnd fick den 16 juni 2010 en anmälan från Internationella Cykelförbundet (UCI) om att Nicklas Axelsson testats positivt. Proven togs vid cykeltävlingen Grand Premio Idustria E i Italien den 20 september 2009. Proven bekräftar förekomsten av rekombinant EPO och exogena epitstesterone- och testorenonmetaboliter i urinen. Disciplinnämden fann brottet så grovt att det skall medföra livsstids avstängning (minsta möjliga straff var 8 års avstängning). Några förmildrande omständigheter hade inte framkommit. Svenska Cykelförbundet dömdes dessutom till böter på 115 000 kronor av svenska cykelförbundets disciplinnämnd (vilket enligt tidningsuppgifter några år senare inte blev betalda).

Nicklas Axelsson bor numera i södra Frankrike och har två barn med sambon Elodie samt en dotter från tidigare äktenskap.

Italiensk cykling och tramadol

Alla urinprover samlades in vid nationella och internationella dopingkontrolltester inom tävling som ägde rum i Italien mellan 2012 och 2020. Analysen av proverna utfördes med gaskromatografi i kombination med masspektrometri med elektronisk jonisering. Cutoff-tramadolkoncentrationen var >50 ng/mL.

Av de 60 802 tävlingsurinprover som analyserade visade 1,2 procent (n=759) tramadolintag, varav 84 procent (n=637) av dessa kom från cyklister och 16 procent (n=122) från andra sporter. Inom cykling fann man en stark och signifikant negativ korrelation visavi tiden, vilket visar en minskning av tramadolanvändning jämfört med de andra sporterna.

Författarna drog slutsatsen att minskningen av tramadolprevalensen i cykling under de senaste åren kan bero på (1) antidopingreglernas avskräckande verkan och (2) det faktum att tramadol kanske inte har någon egentlig ergogen effekt på prestationsförmågan. [Referens: Zandonai T, Peiró AM, Covelli C, de la Torre X, Botré F. Tramadol and cycling: is it the end of a “painful” relationship? An insight from 60,802 doping-control samples from 2012 to 2020. Int J Sports Physiol Perform 2022 Dec 5: 1-4]

Chris Froome

Christopher Clive Froome, född 20 maj 1985 i Nairobi, är en kenyansk/brittisk cyklist som tävlar för Storbritannien och som senast cyklade för UCI WorldTeam Israel-Premier Tech. Froome föddes i Kenya av brittiska föräldrar och växte upp där och i Sydafrika. Medan han bodde utomlands upprätthöll hans föräldrar brittiska seder med söndagssteksmiddagar och Beatles-musik, vilket bidrog till hans önskan att representera Storbritannien i cykling. Han studerade ekonomi i två år vid University of Johannesburg. Sedan 2011 har han huvudsakligen varit bosatt i Monaco i samband med att han förlovade sig med sin blivande fru.

Vid 22 års ålder blev Froome cykelproffs hos Team Konica Minolta. Froome specialiserade sig som mästare i att cykla på berg. 2008 gick han till teamet Barloworld. Samma år flyttade han till Italien. Froome fick sitt genombrott som Grand Tour-utmanare under Vuelta a España 2011 där han slutade tvåa totalt, senare uppflyttad till etta, och blev i efterhand (då ettan diskvalificerades) den första brittiska cyklisten att vinna en Grand Tour-cykeltävling. Vid 2012 Tour de France vann Froome etapp sju och slutade tvåa totalt, bakom britten Bradley Wiggins.

Froome har vunnit sju Grand Tours: fyra upplagor av Tour de France (2013, 2015, 2016 och 2017), en Giro d’Italia (2018) och Vuelta a España två gånger (2011 och 2017). Han har även vunnit flera andra etapplopp, exempelvis Velo d’Or tre gånger. Froome har också vunnit två olympiska bronsmedaljer, 2012 och 2016, och tog brons i 2017 års världsmästerskap.

2012 avslöjades att Froome hade lidit under hela året av parasitsjukdomen schistosomiasis , efter att ha smittats under ett besök i Kenya 2010.

2019 stoppade en allvarlig träningskrasch inför Critérium du Dauphiné Froomes karriär, eftersom han ådrog sig ett flertal frakturer inklusive i bäckenet, lårbenet och fyra revben. Hans mest anmärkningsvärda Grand Tour-prestation efter olyckan var en 3:e plats på Alpe d’Huez-etappen i Tour de France 2022. Froome var bland de 30 i bästa i loppet när han tvingades dra sig ur på grund av sjukdom.

Under hela sin karriär har Froome mött en rad anklagelser om att han utnyttjat ett kryphål i cyklingens antidopningsregler för att använda prestationshöjande substanser. I ett försök att förklara sina resultat lovade Froome att genomgå oberoende fysiologiska tester strax efter att ha avslutat Touren 2015. Testet, arrangerat av Froome själv, ägde rum strax före starten av Vuelta a España, den 17 augusti 2015, i GlaxoSmithKline Human Performance laboratoriet i London. Flera tester utfördes för att bestämma hans maximala hållbara effekt under 20–40 minuter (tröskeleffekt), nivå av maximal syreförbrukning (VO2max) och hans toppeffekt.

Froomes toppeffekt uppmättes till 525 W; hans toppeffekt under 20–40 minuter, vid 419 W, motsvarar 79,8 procent av maxeffekten. Med tanke på hans vikt på 69,9 kg (varav 9,8 % var kroppsfett) vid testtillfället, motsvarar detta siffror på 7,51 respektive 5,98 W/kg. Hans maximala syreupptagningsförmåga uppmättes till 84,6 ml/kg/min. Vid den tiden var han enligt uppgift nästan 3 kg tyngre jämfört med hans Tour-vikt på 67 kg. Med denna vikt skulle VO2max-värdet översättas till cirka 88,2 mL/kg/min.

Froome släppte också resultat från ett tidigare test, utfört 2007 samtidigt som det var en del av UCI:s utvecklingsprogram. 2007 års test mätte hans toppeffekt vid 540 W, tröskeleffekten vid 420 W och den maximala syreupptagningen på 80,2 mlLkg/min, vid en vikt av 75,6 kg.

Den 13 december 2017 tillkännagav dock det internationella cykelförbundet UCI att Froome hade lämnat ett Adverse Analytical Finding (AAF) med nästan två gånger den tillåtna dosen av den luftrörsvidgande medicinen salbutamol, som Froome använt på grund av astma. Både A- och B-proverna avslöjade urinsalbutamolkoncentrationer som översteg 1000–1200 ng/mL, vilket är tröskelvärdet för ”terapeutisk användning.” Tröskeln för salbutamol är 1000 ng/mL och gränsen för det straffbara, med hänsyn tagen till mätosäkerhet, är 1200 ng/mL. Testet togs efter etapp 18 i Vuelta a España. I ett uttalande kommenterade Froome: “Min astma blev värre vid Vueltan så jag följde teamläkarens råd att öka min salbutamoldos.” Enligt de senaste anvisningarna i WADA-regler omvärderades urinkoncentrationen för uttorkning, efter vilken Froomes nivå sänktes till 1 429 ng/mL i stället för 2 000 ng/mL.

Efter att testresultaten läckt till tidningarna The Guardian och Le Monde stod det i tidningsartiklar att “… hotar att skada hans rykte som en av Storbritanniens mest framgångsrika idrottare.” Hans fall kritiserades mycket av andra cyklister och i januari 2018 rekommenderade UCI-presidenten David Lappartient att han skulle avstängas av Team Sky tills hans fall var löst. I februari 2018 försvarade Dave Brailsford Froome och sa “För mig är det ingen fråga, han har inte gjort något fel.” Han fortsatte med att säga att han trodde att Froome var oskyldig och att han ansåg att fallet inte borde ha offentliggjorts.

Den 2 juli 2018 avslutade UCI officiellt utredningen av Froome och påstod att cyklisten hade tillhandahållit tillräckliga bevis för att antyda att “Mr Froomes provresultat inte dopingförseelse.”

Under 2022 deltog Chris Froome ånyo i Tour de France med rimliga framgångar, men var slutligen tvungen att dra sig ut vid etapp 18 efter att ha testats positivt för covid-19.

Cyklister avlidna 2022 efter misstänkt erytropoietinbruk

Septembernumret 2022 av Medicine & Science in Sports & Exercise (MSSE) lyfter fram en artikel om autolog blodtransfusion (ABT) i “mikrodosering” (återinfusion av <150 mL packade röda blodkroppar från lagrat blod) som en utmaning att upptäcka och som  en prestationshöjare. Det visar att om man lägger till tester för de järnreglerande hormonerna hepcidin och erytroferron till det biologiska passet för idrottare kan det öka dess känslighet vid detektering av mikrodosering från cirka 29 till 83 procent (inom 6 dagar). Den varnar för att bloddopning fortfarande kan förekomma inom elitidrott, och att mikrodosering kan gå oupptäckt. Det syntes också att endast 130 mL packade röda blodkroppar ökade cykelprestandan i ett uthållighetsprov (13 cyklister) med cirka 6 procent på dag 1 och 6 efter återinfusion. En tidigare studie av samma forskargrupp i Danmark, även publicerad i MSSE, visade att hos 9 vältränade manliga cyklister och triathleter ökade 135 ml packade röda blodkroppar medelkraften i en 650-kcal cykeltidsprovning med cirka 5 procent.

Dödande bloddoping?

Det har således funnits en utveckling där man givit allt mindre doser av erytropoietin (och andra mediciner för att stimulera blodbildningen) och sedan till “minidosering” av blodtransfusioner enligt beskrivningen ovan. År 2022 dog minst tre europeiska cyklister plötsligt och oväntat, och en fjärde cyklist kollapsade medvetslös efter slutet av den första etappen av ett berömt landsvägslopp i Spanien och dog nästan. Som vanligt är detaljerna sparsamma och obduktionsresultaten svårfångade. Det skulle vara oklokt och fel att antyda att dödsorsaken var densamma för alla tre som dog, men det skulle också vara fel att inte försöka stoppa dödsfall som kan förebyggas.

John Paul, 28, en skotsk cyklist och tidigare juniorvärldsmästare i sprint, dog i sömnen i mars 2022. Det är okänt varför, men det verkar från mediarapporter som att han inte hade tränat hårt eller tävlat de senaste åren. Sonny Colbrelli, 31, från Italien, en professionell cyklist sedan 10 år, kollapsade precis efter mållinjen på etapp 1 i vägloppet Volta a Catalunya i mars 2022 i Spanien. Mediekonton säger att kollapsen var ett “hjärtstopp”, och medicinsk personal startade om hans hjärta med en defibrillator. Colbrelli minns ingenting av kollapsen; allt han minns är att han vaknade upp på ett sjukhus, där läkarna sa till honom att tester inte kunde förklara orsaken till hans kollaps. Han säger att han nu kommer att dra sig tillbaka från tävlande. Cedric Baekeland, 28, en belgisk amatörcyklist på uppåtgående, tränade med sitt lag på Mallorca, 10 dagar före ett kommande lopp, när han kanske eller kanske inte hade klagat på “obehag i bröstet” till en lagkamrat och sedan “dött i sömnen i sin hotellsäng” av en “hjärtattack”, enligt media. Till slut, och inte riktigt passande profilen, dog den skotske mountainbikemästaren Rab Wardell, 37, plötsligt, liggande i sängen på natten med sin partner, hon också en mästare på cyklist. Medierapporter säger att han dog av “plötsligt hjärtstillestånd” trots en tapper kamp för att rädda honom av hans partner och ambulanspersonal som snart anlände. Wardell hade tävlat – och vunnit – sedan tonåren, men han tog en paus på 14 år innan han blev proffs i början av 2022. Bara två dagar innan han dog vann Wardell Scottish Cross Country Championship i augusti 2022, i ett ansträngande lopp där han fick återhämta sig från tre punkterade däck. Bara timmar innan han dog såg han bra ut när han intervjuades i ett nationellt (BBC Scotland) tv-program om sin seger [Referens: Eichner ER. On thick blood and blood clots in the wrong place. Curr Sports Med Rep 2022; 21: 383-4].

Läkarna Michael Ashenden och Robin Parisottos strid med IAAF

Läkaren Michael Ashenden är en australiensisk expert på bloddoping. Han var drivkraften bakom utvecklingen av det biologiska blodpasset (ABP) för Union Cycliste Internationale (UCI) och var medlem i WADA:s Passport Committee som tog fram målstrategierna för arbetet mot bloddoping för flera idrottsförbund.

Robin Parisotto är en australisk idrottsläkare och antidopingexpert vid Australian Institute of Sport. År 2000 utvecklade han och hans forskargrupp det första EPO-blodtestet. Medan ett EPO-urintest bara kan upptäcka intag av EPO i cirka två dagar, hävdade Parisotto att hans test upptäcker erytopoietin i upp till sex veckor efter att det har tagits in i kroppen. Vid OS 2000 användes ett franskt test som endast kunde upptäcka EPO högst två dagar efter ansökan. Parisotto-testet gick inofficiellt vid sidan av. Det officiella testet (detektion på 2 dagar) hade inte ett enda positivt prov, medan Parisotto-testet (6 veckors test) hade sju positiva prover av 300 tester.

Utanför de innersta antidopingkretsarna blev Michael Ashenden och Robin Parisotto kända sedan de studerat en läckt databas tillhörande IAAF innehållande mer än 12 000 blodprov från omkring 5 000 idrottare under åren 2001 till 2012 och publicerat sina resultat i Sunday Times (som de fått uppgifterna från) och ett tyskt TV-bolag.

De hävdade den 5 augusti 2015 att mer än 800 idrottare, inklusive många från Ryssland och Kenya, hade blodprover som var “mycket tydande” på doping eller “onormala.” Dessa prover borde ha följts upp av världens styrande organ men gjorde det inte, hävdade de. Forskarna redovisade skriftligen hur de gjort sin undersökning. Databasen omfattade nyckelblodresultat såsom hemoglobin- och retikulocytnivåer, från vilka OFF-poängen enligt blodpassmetoden beräknades. Sortering av data enligt dessa nyckelvariabler flaggade snabbt de resultat som överskred publicerade trösklar som användes av antidopningsmyndigheter för att beteckna resultat som onormala. Sådana resultat indikerar möjlig användning av bloddopning. När ett onormalt resultat förelåg, extraherades hela profilen för idrottaren från databasen och utvärderades i sin helhet. När potentiella medicinska och fysiologiska faktorer som kunde påverka nyckelblodprofilerna med säkerhet kunde uteslutas, flaggades idrottaren som “sannolik bloddopning.” Resultat som flaggades som “misstänkta” representerade visserligen bevis på potentiell dopning, men andra faktorer som medicinska eller fysiologiska tillstånd kunde inte med säkerhet uteslutas. Sådana profiler krävde ytterligare utredning, såsom riktade tester, för att avgöra om bloddopning verkligen hade ägt rum. Sammanfattningsvis följde analyserna samma grundprincip som IAAF:s antidopningskommissions medlemmar antog för publiceringen av sina prevalensfynd 2011, nämligen att stora fluktuationer inom en idrottares profil kan ge upphov till starka bevis på blodmanipulation.

IAAF ifrågasatte undersökningen genom “ett antal allvarligt felaktiga påståenden” som de hävdade gjordes av de två forskarna, och fördömde dem för att ha satt idrottare under press från media genom deras “analys av ofullständiga data”. Världsrekordhållaren i maraton, Paula Radcliffe, var dock den enda idrottare som nämnts offentligt för att ha varit med på listan. Detta försvar fick stöd av WADA när de presenterade den andra delen av sin rapport om dopning. Kommissionsordförande Richard Pound ansåg att uppgifterna var “ofullständiga” och tillade att de inte kunde ha använts för att led till avstängning för dopning före 2009.

IAAF släppte ett dokument på 38 sidor som skickades till det brittiska parlamentets Culture Media and Sport Select Committees utredning om “Blood Doping in Athletics.” IAAF hävdade att de inte var nöjda med att det förekom doping, men att organisationen är en pionjär i kampen mot bloddopning. Ashenden svarade med att “IAAF har släppt ett uttalande som omfattar 25 sidor med hårklyveri, plus 13 sidor med bilagor. Inför de livshotande höga blodvärden som de visste fanns bland deras idrottare borde ha försökt driva på de juridiska processerna. Man har tidigare hävdat att det finns en plats för försiktighet när man inleder rättsliga åtgärder baserade på misstänkta blodresultat, men blodvärdena var så extrema, under en så lång period, att de borde ha försökt göra något. IAAF var juridiskt skygga när de borde ha varit moraliskt starka.”

Samtidigt var IAAF:s tidigare ordförande Lamine Diack under utredning efter att ha tagit emot kontanter för att dölja positiva dopningsfall som involverar ryska idrottare.

Robin Parisotto, som således arbetade med Ashenden för att analysera de läckta uppgifterna, utfärdade också ett uttalande som svar på IAAF:s dokument: “Jag ber IAAF att sluta skjuta budbärarna och börja ta itu med det uppenbart uppenbara problemet med inte bara bloddopning inom friidrott utan också de potentiella effekterna av bloddopning på idrottarnas hälsa.”

IAAF hävdade – med rätta – att de båda forskarna inte hade någon kunskap om de åtgärder som vidtagits av IAAF för att följa dessa misstänkta profiler. De var inte heller medvetna om vilka specifika idrottare som faktiskt hade fångats och bestraffats av IAAF, antingen genom en ABP-utredning eller genom positiva EPO-tester. Forskarna bortsåg också från att mer än 60 idrottare har blivit avstängda på grundval av onormala blodvärden som samlats in efter 2009, och dessa idrottare samlade på sig 140 anmärkningsvärda internationella medaljer, tre världsrekord, sex World Marathon Majors segrar, 13 andra storstadsmaraton innan de avslöjades av IAAF som fuskare. IAAF angav också att det var häpnadsväckande att två experter med sådan kunskap om ABP, WADA-koden och antidopningsramverket har kommit överens om att analysera en databas som de visste bara kunde ha erhållits utan samtycke från IAAF eller idrottarna själva.

WADA:s expert var professor Giuseppe d’Onofrios som särskilt påpekade att man bör avstå från att dra några auktoritativa slutsatser om enskilda fall på grundval av ett engångsvärde, än mindre när detta värde har samlats in före det formella införandet av ABP 2009. Det kan dock påpekas att IAAF själva jämfört data före och efter 2009 när de använde blodvärden före 2009 som “sekundära bevis” till stöd för förlängda straff utöver blodpassprofilen efter 2009 för att fastställa idrottares långa historia av dopning. Han tyckte dock att det var beklagligt att det offentliggjorts – i massmedia – bedömningar från kollegor om bloddata som har erhållits och bearbetats utanför det strikta regelverk som fastställts av WADA som är utformat för att säkerställa en fullständig och rättvis granskning av ABP-profiler.

Baserat på uttalanden från Michael Ashenden fanns i detta sammanhang också anklagelser om Armstrong-dopning under Tour de France 2009 – året som amerikanen gjorde comeback och försökte vinna sin åttonde titel. Ashenden pekade ut cyklistens blodprov för att ha spår av blodmanipulation hos den då 37-årige Armstrong. Analyser visade att Armstrongs producerade färre blodkroppar under loppet än vad man kunde förvänta sig, vilket kan vara ett tecken på att systemet anpassat sig till en ökad volym av blod som överförs. I klartext menar han då att det fanns tydliga signaler på att Armstrong använde blodtransfusioner under loppet där han så småningom slutade trea.

I kölvattnet av Armstrongs erkännande hyllade UCI-presidenten Pat McQuaid införandet av blodpasset 2008 som ett bevis på att cykling nu är en renare sport, något Armstrong själv hade lyft fram i sin intervju med Oprah Winfrey. I den intervjun insisterade Armstrong på att han hade upphört med dopning 2005, men hans förnekande tillskrivs i stor utsträckning möjligheten till rättsliga åtgärder från sponsorer och andra relaterade till perioden efter hans comeback. I oktober, när UCI bekräftade Armstrongs livstidsförbud, påpekade också McQuaid att han inte accepterade påståendet från United States Anti Doping Agency (USADA) att Armstrong hade dopat sig mellan 2009 och 2011. USADA gjorde själv ett undantag från sina blodpassregler i Armstrongs fall innan han tävlade Tour Down Under 2009 genom att avstå från kravet på att han skulle ha varit en del av programmet i minst sex månader innan han tävlade.

Michael Ashenden kom sedermera i konflikt med framför allt Pat McQuaid efter att ha ifrågasatte den senares ledarskap och noterade att irländaren försökte “undvika” ansvaret för Lance Armstrong-skandalen. “McQuaid försöker undvika ansvaret för Armstrong-skandalen, men han kan inte. McQuaid har erkänt att han tog kontakt med Armstrong och krävde ett hundra tusen dollar av honom även om [UIC:s tidigare president) Hein Verbruggen sedan dess har erkänt att UCI insett att Armstrong hade använt droger” påstod Ashenden. McQuaid hävdade dock att man till och med granskade Armstrongs bloddata från comeback-åren, men aldrig fann positiva tecken på doping eller några positiva dopingprov.

Doping och död i cykling 2003–2020

Erytropoietindoping fortsätter inom cyklingen och unga cyklister fortsätter att kollapsa och dö. Som vanligt är de kliniska detaljerna sparsamma, obduktionsrapporter går inte att få tag på, intresset tenderar att klinga av med tiden och sanningen är svårfångad.

Cycling Independent Reform Commission (CIRC) bildades för att undersöka varför och hur dopingproblemet i cyklingen “tappades bort” på 1990- och 2000-talen. CIRC intervjuade 174 antidopingexperter, tjänstemän, cyklister och andra av intresse. Deras 227-sidiga rapport kom ut i mars 2015 och kom med mycket hård kritik. Den utryckte att International Cycling Union (UCI) inte riktigt ville fånga fusk och så “blundade” för alla utom de värsta över-drifterna. Den hävdade också att UCI gjorde undantag för Lance Armstrong och att många, eller de flesta, dispenser för terapeutisk användning användes som ett led i fusk. CIRC påstod att 20–90 procent av de som cyklade i de stora tourerna, ”pelotonen”, fortfarande dopade sig men med mikrodoser av erytropoietin. Cyklisterna rekommenderades av dopningsläkare att använda mindre transfusioner av autologt blod – för att undvika upptäckt via Atlete Biological Passport (som introducerades 2008). CIRC hävdade att dopning även i amatörcykling var endemisk.

Sedan 2003 har ett flertal europeiska cyklister dött; många verkar passa in på profilen för en trolig erytropoietin-död:

Fabrice Salanson, 23, hittades död på sitt hotellrum, bara timmar innan han skulle starta Tour of Germany

Johan Sermon, 21, som dog i sin säng hemma under en period av tung träning

2005 kollapsade Alessio Galletti, 37, i ett lopp i Spanien och avled

2009 dog Frederick Nolf, 21, på sitt hotellrum på natten, efter den fjärde etappen av Tour of Qatar; ingen obduktion gjordes

2010 kollapsade Kim Kirchen, 31, på kvällen på sitt hotellrum efter den sjunde etappen av Tour of Switzerland. Han återupplivades, fick en automatisk extern defibrillator (AED) och drog sig tillbaka från tävlingen

2012 kollapsade Rob Goris, 30, under en tid av tung träning på sitt hotellrum och dog

2016 körde Gijs Verdick, 21, sin första säsong på kontinental nivå, kollapsade på natten på sitt hotellrum efter den tredje etappen av ett lopp i Polen och dog

2016 föll Daan Myngheer, 22, av tempot i inledningen av ett lopp på Korsika, kollapsade vid sidan av vägen och dog

2017 kollapsade Eslam Zaki, 22, och dog i ett mästerskapslopp på cykelbana i Sydafrika

2018 kollapsade Michael Goolaerts, 23, i ett endagslopp i Frankrike och avled

2019 kollapsade Robbert de Greef, 27, tidigt i ett 1-dagarslopp i Nederländerna och dog 2020

Niels De Vriendt, 20, kollapsade i det första belgiska loppet under den omstartade cykelsäsongen och dog

Efter den tragiska strömmen av ett 20-tal cykeldödsfall i början av eran av erytropoietindoping (1987–1991) – och några fler kända cykeldödsfall strax därefter blir det totala antalet dödsfall cirka 30 eller så. Det innebär att antalet verifierade plötsliga och oväntade cykeldödsfall (och nära dödenfall ) som kan bero på erytropoietindoping närmar sig nu 50. Precis som för 30 för några år sedan, säger cykelförbunden, dopingläkare och godtrogna mediarapportörer att dessa dödsfall berodde på “hjärtinfarkt, hjärtstillestånd eller hjärtsvikt”. Det är svårt att tro.

Fortfarande fortsätter således några av de bästa cyklisterna i världen att dopa sig trots risken att dö för att vinna [Referens: Eichner ER. Doping lives on in running and cycling as young cyclists continue to die. Curr Sports Med Rep 2023; 22: 1-2].

CAS ställningstagande avseende bloddoping i cykel enligt civil domstol

Ibai Salas Zorrozua (född 4 juli 1991 i Bilbao) är en spansk elitcyklist som dock aldrig vunnit någon större internationell tävling, men som blivit känd genom den avstängning på grund av onormalt blodpass (Athlete Biological Passport) som han överklagade till CAS. Detta var den tredje avstängningen som gällde en cyklist i cykellaget Burgos BH under samma år, efter att David Belda och Igor Merino stängts av för att ha testats positivt för tillväxthormon och erytropoietin.

Det poängterades i CAS-förhandlingen att den hematologiska modellen (den ursprungliga delen av blodpassen) avser att finna avvikelser i blodbilden som kan tyda på bloddoping. Däremot kan blodpasset inte användas för att ange vilken typ av bloddoping som påvisats:

Behandling (hittills i princip injektioner) med blodbildningsstimulerande medel, det vill säga erytropoietin och dess analoger, eller nyare, mer sofistikerade, påverkansmetoder som inandning av xenon, tillförsel av Hypoxia Inducible Factor (HIF) och liknande

Blodtransfusioner; återtransfusion av eget blod (autolog transfusion) eller annans blod (allogen transfusion)

Infusion av andra syrgasbärande substanser, oftast kallade haemoglobin-based oxygen carrier (HBOC) eller perfluorocarboner (HGB)

(i princip skulle man också kunna ta upp viss gendoping i detta sammanhang, men det har hittills inte varit aktuellt i praktiken)

Det dataprogram som används för att beräkna varje individs ”normalområde” för de parametrar som används i blodpasset kallas för The Adaptive Model och baseras på en algoritm som tar hänsyn till:

Den normala variabiliteten i en normalpopulation (friska, odopade individer) av de parametrar som används

Faktorer som under normala förhållanden kan påverka parametrarna, som exempelvis ålder, kön, etnicitet, typ av idrott och höjd över havet

Idrottsutövarens tidigare värden, i första hand de fem närmast föregående blodproven

Slutresultatet balanseras till 99 procents ”specificitet” med vilket menas att en av 100 idrottsutövare som inte är dopad ändå kommer att bli utpekad för doping, eller – uttryckt annorlunda – att det är en risk på 100 att slumpen visar ett värde utanför det som angivits för individens normala variationsområde. Om man med visste att något skulle ske med 99 % procents säkert skulle man vanligen känna sig mycket trygg – men fortfarande finns naturligtvis en liten, liten risk att det går fel. Men … algoritmens resultat tas sedan om hand av en mänsklig expertkommitté på tre personer som då kan ta in ytterligare fakta för sin bedömning. Enbart resultatet av datorns processande av blodprovsvärdena är således inte tillräckligt för att fastställa att ett dopingbrott är begånget. Ju längre utanför 99-procentsgränsen som det angivna värdet ligger, desto större är sannolikheten att det rör sig om doping.

Enligt riktlinjerna skall därefter – om expertkommittén ser doping som den mest sannolika orsaken – den misstänkte idrottsutövaren få ta del av alla de data som expertkommittén haft tillgång till (an ABP Documentation Package) och hans eller hennes förklaring efterfrågas. När en antidopingkommitté sammanställer data inför en eventuell anmälan till den dömande instansen har man således tagit både kvalitativa och kvantitativa data i beaktande.

I det aktuella fallet kom den spanska anitdopingorganisationen “Agencia Española de Protección de la Salud en el Deporte” (AEPSAD) fram till att det rörde sig om bloddoping baserat på:

I prov ett passerades under gränsen för reticulocyter och övre gränsen för OFF-score

I prov fyra passerades övre gränsen för retikulocyter, lägre gränsen hemoglobin och lägre gränsen för OFF-score

Tidsförloppet för koncentrationen av hemoglobin, retikulocyter och OFF-score var onormala upp till minst 99,9 procentsnivån

Expertkommittén påpekade särskilt att ett högt OFF-scorevärde ses typiskt när man transfunderat röda blodkroppar och får en hög koncentration av röda blodkroppar samtidigt som kroppen slutar att producera mer röda blodkroppar (vilket mätes som låg mängd av retikulocyter i det cirkulerande blodet).

Det påpekades också att retikulocyter inte mäts som en koncentration utan som en andel av de röda blodkropparna, vilket innebär att värdet inte påverkas av plasmavolymsändringar, exempelvis vid förflyttning från hög till låg höjd och omvänt, eller på grund av kraftig svettning vid hård tävling eller träning. Det är också väl belagt att retikulocytantalet inte påverkas av vare sig hård träning vid ett engångstillfälle eller upprepat.

Meta-analyser har visat att mätbara ökningar av den totala mängden av röda blodkroppar (total red cell mass) kan påvisas efter ungefär 400-500 kmh (kilometer x antal timmar), vilket innebär att ”höghöjdsträning” blir det först efter 2½ vecka på 1000 meter eller 10 dagar på 200 meters höjd. Då måste emellertid beaktas att ju högre man förflyttar sig desto längre tid tar det att anpassa sig så att man kan börja träna effektivt.

Det finns också starka evidens för att det krävs ett visst gränsvärde för höjd över havet för att det skall gå att mäta några blodbildsförändringar på längre sikt. Således är det visat att även människor som bor på upp till 1800 meters höjd vanligen har samma blodvolym och antal röda blodkroppar som de som bor på havsnivåhöjd.

Det är också intressant att notera att då en person kommer ner från höghöjdsträning till havsnivå så kommer kroppen inte bara att stoppa nyproduktionen av röda blodkroppar – minskad mängd retikulocyter – utan det finns till och med studier som visar att en del av de redan till blodbanan nyligen frisläppta blodkropparna förstörs (neocytolys). Det ger minskad mängd retikulocyter med normaliserad eller endast lätt förhöj hemoglobinkoncentration, vilket således ger ett ökat OFF score. Ett sådant ökat värde är oftast tydligast efter 5–6 dagar efter förflyttningen till havsnivå.

I det aktuella fallet noterades den spanske cyklisten för ett OFF score på 141 i ett av sina prover – en ökning från 90 till 141 jämfört med provet närmast innan – vilket statistiskt sett kan inträffa hos en frisk, odopad man i högst ett fall på 10 000 även om man tar in höghöjdsträning, analysosäkerhet, med mera i kalkylen.

Ett problem för den spanska AEPSAD var att enligt den civila spanska lagen – vilken i de flesta avseenden är mycket strängare avseende dopingbrott än den svenska – måste en bestraffning basera sig på att idrottsutövaren belagts med “usage, use, or consumption of a prohibited substance or method”. Något sådant är inte möjligt att påvisa med hjälp av blodpass.

När det gäller blodpass innebär metoden i sig nämligen att man inte försöker ta reda på vad som förorsakat de onormala i variablernas svängningar utan enbart att svängningarna påvisas och visas inte kunna förklaras av tillåtna orsaker. CAS jämförde det med att man kan döma någon för att ha slagit en annan person i huvudet utan att man kan fastställa vilket tillhygge som använts. Denna komplicerande faktor gjorde att WADA fick efterfråga blodpassdata och sedan överklaga avsaknad av dom till CAS. Överklagandet riktade sig således både mot den spanske cyklisten och mot den spanska antidopingorganisationen, eftersom den inte kunnat bestraffa idrottsmannen trots det WADA ansåg vara en hög grad av bevisning. Överklagan inlämnades av WADA den 27 mars 2019.

Även inför CAS blev den spanska civila lagen ett problem eftersom den tilltalade cyklisten såg att utlåtanden från CAS skulle kunna påverka även en eventuell civil dopingdom, varför han inte ville medverka vid någon muntlig förhandling. CAS fick därför åta sig att vara skiljedomare enbart baserat på inkomna handlingar.

Ytterligare en besvärlig faktor var att om cyklisten fick något straff för sin dopingöverträdelse av den civila spanska domstolen så kunde den ju enbart gälla i Spanien, medan WADA:s och CAS:s domar gäller över hela världen. Den ena domen (civilrättslig) kan således inte ”ersättas” av en annan (WADA:s). CAS kan heller rimligen inte överpröva ett beslut taget i en civil spansk domstol, utan måste rättspröva eventuella dopingbrott parallellt med en civil domstol – vilket blir svårt för en åtalad att förhålla sig till. Det anges särskilt att “The Administrative Court of Sport [TAD]” i Spanien är ett helt fristående organ visavi WADA och inte är en signatär av WADA:s regelverk (”WADA-koden”).

I CAS-förhandlingarna diskuterades också den ”Adaptiva modellen.” Metoden är vetenskapligt validerad upprepat och ”peer reviewed”, men själva algoritmen i sig är inte allmän egendom utan behålls otransparent. Motiveringen till detta är i första hand att om algoritmen skulle vara känd skulle den kunna analyseras på ett sådant sätt att den sedan skulle kunna manipuleras i viss mån av de som dopat sig. Det skall då ställas mot att de som anklagats för bloddoping inte helt klart kan veta vad som ligger till grund för anklagelserna och såldes inte kan försvara sig mot denna del. Skiljedomstolen förklarade dock att den ”Adaptiva modellen” var så väl beprövad att man ansåg sig kunna vara trygg med att algoritmen fungerade tillfredställande, trots att de exakta ingående data och behandling förblir okända:”the model is a reliable and valid means of establishing an ADRV.”

Såväl WADA som det spanska NADO använder samma definition på bloddoping: ”missbruk av vissa tekniker och/eller substanser som ökar idrottsutövarens mängd av röda blodkroppar (red blood cell mass), vilket tillåter kroppen att transportera mer syrgas till musklerna ledande till ökad prestationsförmåga.

Det underströks också upprepat att det är den utredande funktionens uppgift att påvisa att ett brott mot regelbrott har begåtts. Däremot har den åtalade rätt att lägga fram förklaringar till vad som skett, och åklagarsidan är då skyldig att väga detta mot de fakta som själva åtalet bygger på.

Efter en lång diskussion beslutade Court of Arbitration for Sport den 4 augusti 2020 att:

CAS var behörigt att döma i det aktuella fallet

Utslaget av WADA (27 mars 2019) gentemot dels den spanske cyklisten Ibai Salas Zorrozuga, dels Spaniens NADO (Spanish Agency for Health Protection in Sport) faställdes

Ibai Salas Zorrozua befanns skyldig till regelöverträdelse av dopingreglerna

Ibai Salas Zorrozua döms till fyra års avstängning

Alla tävlingsresultat för Ibai Salas Zorrozua från och med den 25 januari 2017 till avstängningsperioden slut strykes, innebärande att alla medaljer, poäng och prispengar förlorades