OS i Sidney 2000

De olympiska sommarspelen 2000, officiellt Olympiaden XXVII och även känd som Millennium Olympic Games eller Games of the New Millennium hölls från 15 september till 1 Oktober 2000 i Sydney, Australien. Det markerade andra gången som sommar-OS hölls i Australien och på södra halvklotet, den första hölls i Melbourne 1956 .

Sammanlagt deltog 10 651 idrottare (6 582 män, 4 069 kvinnor), vilka tävlade i 28 sporter (40 grenar). Deltagarna kom från 199 länder. Sidneyspelen var de sista olympiska spelen under IOC:s ordförandeskap av Juan Antonio Samaranch innan hans efterträdare Jacques Rogge övertog ordförandeklubban.

199 nationella olympiska kommittéer (NOCs) deltog i spelen i Sydney, två fler än i olympiska sommarspelen 1996 ; dessutom fanns det fyra timoresiska individuella olympiska idrottare vid de olympiska sommarspelen 2000. Eritrea, Mikronesien och Palau gjorde sin OS-debut.

Demokratiska republiken Kongo åtefick namnet, efter att den deltagit som Zaire 1984-1996. Afghanistan var den enda 1996-deltagaren (och den enda existerande NOC) som inte deltog i OS 2000, efter att ha blivit förbjuden på grund av talibanernas totalitära styre i Afghanistan, deras kvinnoförtryck och dess förbud mot sport.

Medaljräkningen vanns av USA, följt av Ryssland och Kina med värden Australien på fjärde plats totalt. Kamerun, Colombia, Lettland, Moçambique och Slovenien vann en guldmedalj för första gången i sina olympiska historier, medan Barbados, Kuwait, Kirgizistan, Makedonien, Saudiarabien och Vietnam tog sina första olympiska medaljer någonsin.

Australien kommer att vara värd för sommar-OS igen 2032 i Brisbane, vilket gör det till det första oceaniska landet som är värd för OS tre gånger.

Oxford Olympics Study 2016 uppskattar kostnaden för sommar-OS i Sydney 2000 till 5 miljarder USD i 2015-dollar och kostnadsöverskridandet till 90 procent i reala termer. Beräkningarna inkluderar då endast sportrelaterade kostnader, det vill säga driftskost-nader som ådrats av organisationskommittén i syfte att arrangera spelen (utgifter för teknik, transport, arbetskraft, administration, säkerhet, catering, ceremonier, och medicinska tjänster) och direkta kapitalkostnader som värdstaden och landet eller privata investerare ådragit sig för att bygga tävlingslokalerna, den olympiska byn, det internationella sändningscentret och media- och presscentret, som krävs för att vara värd för Spel. Indirekta kapitalkostnader ingår inte, till exempel för väg-, järnvägs- eller flygplatsinfrastruktur, eller för hotelluppgraderingar eller andra affärsinvesteringar som gjorts som förberedelser för spelen men som inte är direkt relaterade till att arrangera spelen. Kostnaden för Sydney 2000 kan jämföras med en kostnad på 4,6 miljarder USD för Rio 2016, 40-44 miljarder USD för Peking 2008 och 51 miljarder USD för Sotji 2014, historiens dyraste OS.

Innan olympiska spelen initierade IOC träningstester (out-of-competition), tillsammans med experter från det nybildade WADA (som dock inte var expeditivt på egen hand ännu). Man tog sammanlagt mer än 2000 sådana tester i 27 olika idrotter – en nyhet eftersom träningstester just inför ett OS tidigare aldrig tagits systematiskt. Man initierade också

the Independent Observer Programme för första gånger, vilket innebar att särskilt inbjudna personer från ett flertal olika länder var närvarande under olympiaden för att övervaka alla olika aspekter på dopingkontrollerna. Detta övervakningssätt blev modell för alla kommande OS och även för andra större mästerskap.

Överlag var OS i Sidney ett steg in i en ny antidopingövervakning där man använde bättre analysmetoder än man haft tidigare. Dock kastade den amerikanska BALCO-skandalen också en skugga över spelen, där det ibland visades en misstänksamhet då goda resultat visades upp: kunde de kanske vara grundade i illegal doping?

För första gångentestade man för erytopoietin i full skala under Sidney-OS. Det baserades på en metodutveckling som stötts ekonomisk både av IOC och av Australiens regering samt tillika av en internationell expertpanel. Det var också första gången i historien som man använde blodprov för dopingtestning och det lade i sig grunden för testning av exempelvis tillväxthormon, som introducerades vid nästkommande OS (i Aten).

Den australiensiske diskuskastaren och kulstötaren Werner Reiterer erkände inför ett av de pre-olympiska oförberedda testerna att han tagit inte mindre än åtta olika förbjudna substanser som en del i förberedelserna för OS där han var en definitiv medaljkandidat. Han redovisade bland annat bruk av anabola steroider, tillväxthormon och IGF-1. Dopingprovet kom dock tillbaka med förklaringen att det inte fanns några mätbara förbjudna substanser i provet. Reiterer publicerade senare en bok – ”Positive” – där han redovisar sitt femåriga missbruk av dopingpreparat. “I was training my guts out every day, exhausting myself, risking injury and being beaten again and again by guys I knew who were on drugs. It’s the way a lot of us get involved (using drugs), seeing the cheats win, knowing they got away with it.”

Som vid alla dopingkontrolerl enligt den internationella olympiska koden samlades informa-tion om de mediciner som tagits av idrottaren in som en rutin och utgjorde en del av pappersarbetet i samband med urintestet. Den nedskurna versionen av deklarations-formuläret som skickades till laboratoriet hade all information som identifierade idrottaren borttagen. Obligatorisk dopingkontroll för vinnare av tävlingar samt slumpmässigt urval av idrottare både under tävling och utanför tävling gjorde att en mängd data samlades in om mediciner och kosttillskott som används av elitidrottare. På dopningskontrollstationerna fick alla tävlande som valts ut för ett test, efter att ha lämnat ett urinprov för analys, samma fråga: ” receptfria läkemedel, alla andra substanser som tas via munnen, injektioner, inhalationer, salvor eller suppositorier, samt vitaminer, mineraler och alla andra kosttillskott.

I en sammanställning redovisades data från de 2758 deklarationsformulären som erhållits vid dopingkontrollerna. Prevalensen av användning av mediciner, antalet som används av en individ och användningsmönstret för dessa elitidrottare undersöktes. Trenderna i denna undersökning pekar på en farlig överanvändning av icke-steroida antiinflammatoriska medel och en onödig överanvändning av vitaminer i denna population, samtidigt som de pekar på den ökade förekomsten av astma och farorna med läkemedelsinteraktioner [Corrigan B, Kazlauskas R. Medication use in athletes selected for doping control at the Sydney Olympics (2000). Clin J Sport Med 2003; 13: 33-40].

Tre positiva dopingtester tillkännagavs två dgara före öppningscermonin.Det gällde den taiwanesiske tyngdlyftare Chen Po-pu, den bulgariska trestegshopparen Ina Prandzheva och den kazakiske simmaren Yevgenia Yermakova. Chen fälldes för metandienon. Han tog silver respektive brons vid juniorvärldsmästerskap 1997 och 1998. Han hade tränat med resten av det taiwanesiska laget i utkanten av Sydney veckan före OS. Det kan då också påpekas at International Weightlifting Federation (IWF) stängde av två taiwaneser, inklusive trefaldiga världsmästaren Chen Jui-lien, från att tävla i Sydney för dopningsbrott månaden före OS..

Prandzheva var en av de få personer som fångades för att ha tagit dopingpreparatr vid Olympiska spelen i Atlanta 1996. Prandzheva, silvermedaljör vid världsmästerskapen 1995, stängdes av i två år efter att ha testats positivt för steroiden metandienon i Atlanta. Nu stängdes hon av efter ett positivt test för steroiden nandrolon.

Yermakova stängdes av för att tagit ett diuretikum.

IAAF:s skiljenämnd sammanträda under OS i Sydney för att behandla dopingfallet av Tysklands 5 000 meter mästare i Barcelona 1992, Dieter Baumann. Resultatet blev att han fortsatt skulle vara avstängd och han fick således inte försvara den guldmedalj han vann vid förförra OS. Baumann var en av flera friidrottsidrottare, inklusive Storbritanniens 100 meter guldmedaljör Linford Christie i OS 1992, som har testat positivt för nandrolon. Bauman hävdade dock att han fått i sig nandrolonet via sabotage: nandrolon i tandkrämen.

Det häpnadsväckande amerikanska herrlaget i 4x400 meter diskvalificerades. Tre av de fem medlemmarna var inblandade i dopning och alla förlorade sina medaljer. Den store Michael Johnson, inte själv en fuskare, fastnade i detta och var tvungen att lämna tillbaka sitt stafettguld.