Sammanställning SVERIGE

Om ordet ”doping”

Det har antytts att ordet doping troligtvis har sina rötter i ordet ”dop”, namnet på en primitiv alkoholhaltig dryck gjord på druvskal. Drycken härstammar från det sydafrikanska folkslaget Zulu som under 1700-talet i första hand använde den som en form av stimulerande medel under ceremoniella danser och rituella tillställningar. Den användes även av Zulustammens krigare i ett syfte som låter bekant för oss med vår uppfattning om ordet doping idag, nämligen som prestationshöjare för att förstärka deras fysiska förmågor i kamp. Vid Zulustammens ceremoniella tillställningar var det aldrig något tal om doping eller någon motsvarande etikettering med negativ betydelse av den, för dem, självklara handlingen att konsumera någonting i förhoppningen om att det skulle förstärka deras fysiska förmågor. Det var en del av ”ritualen”, en del av kampen från det att man accepterat den. Det som premieras i detta är idéen om att göra sig själv så väl förberedd som möjligt och ge sig själv så goda chanser som möjligt att gå vinnande ur den stundande konfrontationen.

Ett annat förslag som förts fram är att ordet har sitt ursprung i det holländska ordet ”doop”, en trögflytande vätska som framställs genom att blanda tobak med frön från en särskild planta vid namn Datura stramonium (spikklubba). Den innehåller ett antal tropinalkaloider med särskilda hallucinogena och sövande egenskaper och är en av de två inhemska plantor som är mest giftig (den andra är bolmört, som bland annat dödade Hamlets far enligt Shakespeare). Begreppet “doop” fick fäste i det amerikanska språket som slang efter att rånare börjat använda preparatet för att oskadliggöra sina offer i samband med att de begick sina brott. På 1890-talet började sedan ordet ”dope” användas i USA som beteckning för en mängd olika typer av drogliknande, bedövande substanser.

Oavsett vilket ursprung som ordet har började allmän användning av begreppet doping så småningom spridas runt om i västvärlden i början på 1900-talet, och ursprungligen syftade det på det olovliga drogandet av tävlingshästar, innan det så småningom började associeras även med idrott. Det var även vid den här tidpunkten, år 1889 närmare bestämt, som ordet för första gången publicerades i en engelsk ordlista beskrivet som just ”ett preparat bestående av opium och narkotika som används på hästar.”

Begreppet doping myntades således officiellt för cirka 120 år sedan, även om ordets innebörd och de värderingar och associationer som medföljer var tämligen annorlunda än vad de är idag. Ursprungligen syftade det således bara på administreringen av olika preparat till hästar. Det bedömdes ganska omgående som omoraliskt och förbjöds helt och hållet bara några år senare. Man ansåg dock inte att denna omoral vilade på samma grunder som doping för människor i idrottssammanhang senare kom att göra. Det handlade snarare om att företeelsen hade potentialen att likställas med en form av djurplågeri, eftersom man inte visste vilka andra effekter preparaten hade på djuren bortsett från att möjligtvis göra dem mer uthålliga och man misstänkte att det var allt annat än hälsosamt.

Doping eller dopning?

När dopningslagen infördes beslutades att uttrycket ”dopning” skulle användas. Detta uttryck förefaller hittills inte ha slagit i genom i praktiken vare sig inom idrottsrörelsen eller i den allmänna debatten. I till exempel Svenska Akademiens ordlista över det svenska språket anges ”dopning” som förstahandsalternativ, men anger samtidigt att användning av ”doping” också är helt korrekt – man säger ju exempelvis inte ”campning” eller ”shoppning”.

Lagrådet förordade i ett yttrande 1998 dock ett byte till ordet ”doping”. Enligt Lagrådets uppfattning hade ordet ”doping” blivit fast etablerat såväl hos allmänheten som hos massmedia och inom idrottsrörelsen. I och för sig ansåg Lagrådet att det kan vara naturligt att det i början, när en företeelse är ny, råder osäkerhet om den rätta benämningen. Man anser dock att det 1998 hade gått så lång tid utan att uttrycket ”dopning” fått fäste att det allvarligt bör övervägas om inte en övergång till ordet ”doping” bör genomföras för att få en överensstämmelse med det allmänna språkbruket.

Regeringen ansåg dock att det inte kan uteslutas att ordet ”dopning” kan få en mera utbredd användning i framtiden. Med hänsyn främst till att ordet ”dopning” är mera förenligt med det svenska språksystemet borde detta ord behållas i lagstiftningen och på så sätt ges möjlighet att få ett större genomslag. Regeringen har fått stöd för denna uppfattning genom yttranden från bland andra Svenska Akademien, Svenska språknämnden och Svenska Läkare-sällskapets kommitté för medicinsk språkvård.

Språkvårdaren Lotta Cramme har uttryckt det så här:

Svenska, abstrakta substantiv skapas oftast av verb med suffixet -ning (bada/badning). Endast om ordet blir svårt att uttala använder man -ing (tävla/tävling). Detta gäller i princip också engelska låneord, som joggning, mobbning – och dopning. Men som du lagt märke till svajar bruket. Särskilt ordet dopning har svårt att få hundraprocentigt fäste, även om det är den i första hand rekommenderade formen hos Språkrådet.

När man gör sammansättningar med ordet så är det fortfarande mycket vanligt att formen utan n används (dopingtestades – i stället för dopningstestades, joggingskor – i stället för joggningsskor). I Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” menar man att den naturliga förklaringen är att doping lånades in i svenskan före verbet dopa, och därför har fått fäste.

Jämför man bruket av ordet dopingtestas på Google mot dopningstestas får man siffrorna 724 000 mot 8 500. Även i Mediearkivet finns dubbelt så många träffar på dopingtestas som dopningstestas.

Eftersom föreliggande bok i första hand är avsedd att läsa av personer inom eller med intresse för idrottsrörelsen användes här det ord som används där: ”doping.”

Statistik från Antidoping Sverige (enligt hemsidan 2023-03-01)

Antal dopingurinprov tagna och antal och andel bestraffade från start av RF:s dopingtestning

År Urindopingprov

Utanför Tävling Summa Internatio-AntalProcent

Tävlingsvenska nella *)bestraffadebestraffade

prov

1981 0 39 79 40 25,0

1982 46 98 144 33 10.7

1983 35 196 231 47 83,4

1984 63 306 369 78195,1

1985 219 9111130 204282,5

1986 673 6241297 182201,5

1987 1539 2631802 197251,4

1988 1065 5221587 169301,9

1989 966 6341600 357211,3

1990 986 6281614 232301,9

1991 1056 7841840 275372,0

1992 1274 8152089 222562,7

1993 1318 8742192 305401,6

1994 1339 6862025 165381,9

1995 1197 9652162 514190,9

1996 118910372226 201281,3

1997 1493 8512344 120170,7

1998 1372 7362108 167241,1

1999 1406 6592065 229120,6

2000 1106 7481854 158 60,3

2001 1643 9022545 109180,7

2002 193511013036 179 90,3

2003 246110493510 224110,3

2004 245115954046 259180.4

2005 239816174015 201180,4

2006 224913073556 480180,5

2007 232712743601 265180,5

2008 233712703607 196240,7

2009 213514333568 317290,8

2010 245914913950 199401,0

2011 245514473902 404350,9

2012 219114773668 313351,0

2013 224411903434 412200,6

2014 2275 8713146 221371,2

2015 219210463238 509250,8

2016 212511423267 418220,7

2017 204313013344 332220,7

2018 188414643348 222260,8

2019 189114373328 641321,0

2020 1075 7471822 (corona) 149 60,3

2021144912852734 337 90,3

Summa 62 461 38 821 101 282 10 273 9330,9

*) Internationella avser prover beställda av internationella eller andra länders idrottsorgani-sationer, som RF utfört i Sverige.

Antal och andel bestraffade relaterat till WADA:s klassificering, 2004-2021

AntalProcent

S1Anabola substanser20639,0

Vägran, smitning, försvårande11822,3

S6Stimulantia (kokain i 17 fall) 7013,3

S8Cannabis 45 8,5

S4Andra hormoner och modulatorer 23 4,3

S3beta2-Agnoister (”astmamedicin”) 21 4,0

S5Diuretika och maskerande substanser 19 3,6

S2Erytropoietin, tillväxfaktorer 3 0,6

P2beta-Blockerare 2 0,4

S9Cortison 2 0,4

M2Kemisk och fysisk manipulation 1 0,2

Förseelser som inte är knutna till positiva tester 18 3,4

(12 idrottsutövare och 6 ledare)

Antal bestraffade relaterat till kön 2001-2021

År Män Kvinnor

2001 17 1

2002 8 1

2003 9 2

2004 18 0

2005 18 0

2006 17 1

2007 18 0

2008 23 1

2009 28 1

2010 40 0

2011 35 0

2012 35 0

2013 20 0

2014 33 4

2015 24 1

2016 18 4

2017 20 2

2018 25 1

2019 31 1

2020 5 1

2021 9 0

Summa 451 21 (kvinnor var 4,4 % av samtliga)

Idrottsnivå för de bestraffade, 2002-2021

Elit = Tävlande i individuell gren internationellt eller i landslag och inom lagbollsport spelare i högsta serie och landslag

Tävling = Tävlingsaktiv på lägre nivå

Motionärer = Styrketränande idrottsutövare som inte deltar i något tävlingssammanhang

ÅrElitTävlingsaktiv på lägre nivå Motionärer

2002 23 4

2003 23 6

2004 5310

2005 4212

2006110 7

2007 45 9

2008 6414

2009 3620

201011623

201112518

201214912

2013 6410

201416318

201511113

2016115 6

2017 8410

2018 98 9

201914 10 8

2020 41 1

2021 52 2

Summa 158 (35 %) 82 (19 %) 210 (47 %)

Dopingfällda per specialidrottsförbund 1981-2021

Tyngdlyftning *)384 (varav 206 motionärer)

Styrkelyft *)125 (varav 84 motionärer)

Friidrott 95 (varav 76 motionärer)

Budo och kampsport 43 (varav 13 motionärer)

Amerikansk fotboll 35

Boxning 27

Ishockey 26

Rugby 21

Brottning 17

Akademisk idrott 17

Basketboll 15

Korpens Sv. Motionsidrott 14

Cykel 11

Motorcykel & Snöskoter 11

Fotboll 10

Handboll 7

Gymnastik 6

Parasport 6

Judo 5

Innebandy 4

Simning 4

Skolidrott 4

Squash 4

Taekwondo 4

Volleyboll 4

Bandy 3

Baseball & Softboll 3

Bilsport 3

Militäridrott & Mångkamp **), Orientering, Racerbåt, Ridsport, Rodd, Skridsko, Skytte

2

Bordtennis, Curling, Draghundsport, Dragkamp, Flygsport, Fäktning, Golf, Gång, Kälksport, Segling, Skateborad 1

*) Styrkelyftförbundet bildades 1997. Ingick tidigare i Tyngdlyftningsförbundet. Styrkelyftsfall före 1998 finns redovisat under Tyngdlyftning. Det är 247 bestraffade från styreklyftsklubbar av de totalt 354 som redovisas under tyngdlyftning fram till och med 1997.

**) Triathlonförbundet bildades 1995. Triathlon ingick tidigare i Militäridrotts-& Mångkampsförbundet. Två dopingfall inom triathlon bestraffades före 1995.

Pelle Svensson

Per Oskar “Pelle” Svensson, född 6 februari 1943 i Nylandsån i Sollefteå församling, död 17 december 2020 i Alnö distrikt i Sundsvalls kommun, är en av de allra bästa brottarna i grekisk-romersk stil som Sverige har haft med två VM-guld och två EM-guld samt ett OS-silver i Tokyo 1964. Som ung brottare fick Pelle Svensson smeknamnet Pelle Sving, efter sin favoritteknik: nacksving. Han har även varit ordförande i Svenska Brottningsförbundet och varit ledamot av FILA, det internationella brottningsförbundet. Hans brottningskarriär kan sammanfattas av placeringarna vi EM, VM och OS.

VM 1963 i Helsingborg, Sverige - VM-fyra i 97 kg

OS 1964 i Tokyo, Japan - OS-silver i 97 kg

VM 1965 i Tammerfors, Finland - VM-fyra i 97 kg

EM 1966 i Essen, Tyskland - EM-brons i 97 kg

VM 1966 i Toledo, USA - VM-femma i 97 kg

EM 1967 i Minsk, Vitryssland - EM-brons i 97 kg

EM 1968 i Västerås, Sverige - EM-brons i 97 kg

OS 1968 i Mexiko City, Mexiko - OS-fyra i 97 kg

EM 1969 i Modena, Italien - EM-guld i 100 kg

EM 1970 i Berlin, Tyskland - EM-guld i 100 kg

VM 1970 i Edmonton, Kanada - VM-guld i 100 kg

VM 1971 i Sofia, Bulgarien - VM-guld i 100 kg

Efter brottningskarriären utbildade Pelle Svensson sig till jurist. Han arbetade som advokat med flera kända fall och hade egen advokatbyrå från 1989. Han var ledamot av Sveriges Advokatsamfund sedan 1980.

I boken Mannen på barrikaderna från 2017 berättade han öppenhjärtigt om sin egen doping under brottningskarriären och sin kamp mot dopingen därefter. Orden nedan är hans egna tagna ur boken (spridda delar).

1969 vann jag min första guldmedalj och blev europamästare i Modena, Italien. Hormondopningen hade samtidigt fått sitt första genombrott inom elitidrotten. Första gången jag fick höra talas om steroiderna var 1967. Den som berättade var Östtysklands brottningscoach. Året efter, på OS i Mexiko, tog DDR två guld i grekisk-romersk brottning och jag blev fyra, en grym besvikelse. Genom att tillföra kroppen könshormon, så kallade anabola steroider, manipulerades kroppens sömnbehov. Den dopade blev piggare och uthålligare. Det påverkade också idrottsmannen mentalt, hans tro på sig själv ökade. De som dopat sig blev mentalt starkare. Sammantaget kunde idrotts-männen träna mer i tid räknat men också på ett kraftfullare sätt. Den nya supermänniskan hade skapats. Här hemma kallade vi det för det östtyska undret. Sedan har vi fått det kubanska undret och i dag talas det om det kinesiska undret. Flertalet exempel är från totalitära stater, där idrottsutövarna kunde tvingas till dopning, och där stora ekonomiska resurser ställdes till idrottens förfogande. Genom Östtysklands sammanbrott har vi i dag fått veta hela sanningen av idrottare som nu vågar tala öppet om saken.

Stjärnornas överlevnad, det vill säga de risker dopningen innebar, lades helt i skickliga läkares händer. Det märkliga är dock att dagens (2017) ryska framgångar tas emot på samma sätt som det så kallade östtyska undret på 1960 och 1970-talen, det vill säga med förvånande godtrogenhet. De som haft dåliga läkare eller slutat dopa sig för nära inpå tävlingen är de som avslöjas. De övriga går fria och blir våra ungdomars stora förebilder och hyllade hjältar.

Själv blev jag mer eller mindre tvingad att pröva eländet. Mellan mästerskapen hade jag under åren 1964–1968 slagit alla världsstjärnor i min viktklass. När det blev dags för VM eller OS var mina motståndare helt plötsligt både en och två klasser bättre. Från början fattade jag ingenting, men så småningom nådde sanningen fram också till mig. Jag fick beskedet – utan dopning, ingen VM-titel eller OS-guld. Min brottningstränare ”Preven” Svedberg var dock envis motståndare till tanken att jag skulle experimentera med hormondopning. De kommande medicinska experimenten gjordes därför med ”Preven” ovetande. Det skulle ta flera år, innan jag vågade berätta sanningen för honom.

Under studietiden i Uppsala träffade jag nordiske mästaren i släggkastning Lars Inge Ström. Det kom som en stor överraskning för mig när Lars Inge avslöjade en hemlig försöksgrupp i Sverige under ledning av professor Rolf Luft vid Karolinska Institutet. Lars Inge hade varit med från början men hoppat av av moraliska och personliga skäl. Dopningsdilemmat gjorde också att Lars Inge avbröt en lovande idrottskarriär i förtid. Man ville nu att jag skulle kontakta professor Luft. Uppdragsgivarna till försöksgruppen, de som betalade kostnaderna, förblev en total hemlighet. Professor Luft meddelade att han inte kunde diskutera saken på telefon. Jag fick en avtalad tid och träffade honom på hans arbetsplats – Karolinska i Stockholm. Luft berättade att han hade ett hemligt forskaruppdrag och att det krävdes fullständig lojalitet och total sekretess. Luft var särskilt intresserad av mig, eftersom jag tävlade i en kraftsport. Utöver kända fakta om dopningens inverkan på uthållighet, ökad nervstyrka och så vidare, ville professorn också veta om hormondopningen gav en ökad muskeltillväxt. Vi som ingick i gruppen fick aldrig mötas, det vill säga vara tillsammans.

Stående vid professor Lufts skrivbord skulle jag få en ny besökstid. Professorn bläddrade i sin bok och gav mig en lämplig tid. Det var tydligen viktigt att de som ingick i gruppen inte kom på besök samma dag. Jag kunde dock utan svårighet i hans bok se kända namn på de främsta svenska idrottsmännen och en kvinna. Vissa i gruppen var våra största stjärnor på såväl kvinnliga som manliga sidan.

Jag blev således i slutet av 1960-talet uttagen till en försöksgrupp som leddes av professor Rolf Luft med Riksidrottsförbundet (RF) som huvudansvarig – RF:s ordförande var Karl Fritiofsson. Vi var tjugo idrottare i gruppen, och jag fick så småningom reda på att där ingick bland andra diskuskastaren Ricky Bruch, Lars Inge Ström släggkastning, Kjell Isaksson, stavhopp, Toini Gustavsson, skidor. Mot slutet tillkom simmaren Gunnar Larsson, men då handlade det om bloddopning. Testgruppen var ytterst hemlig och försöken skulle klarlägga vilka biverkningar som kunde bli följden av dopning. Vi var försökskaniner. Det är viktigt att här upplysa om att anabola steroider inte då fanns med på listan över förbjudna preparat. Förbudet dröjde ända till 1973.

Jag fick ta hormonpreparatet Testosteron Depot, ett hormon som togs i skinkan, en spruta i veckan i tre månader. Tre månader var det uppehåll och så en ny tremånadersperiod med sprutor. Sprutorna fick jag ge mig själv efter anvisning av professorn. Hormonpreparatet hämtades ut på apoteket. Effekterna var otroliga. Förr hade jag behövt sova tio timmar per dygn för att klara av min hårda träning. Nu räckte det med sex timmars sömn. De fyra nya timmar jag fått, användes till mera träning. Formkurvan gick spikrakt uppåt. Nu visste jag hur den nya supermänniskan skapades. Mitt självförtroende ökade enormt. Jag tog ånyo upp kontakten med min gamle fystränare Ronald Sundberg. Experimentet var så hemligt att jag inte ens för honom fick berätta vad som pågick.

Så var det då dags för EM i Berlin. Om man bortser från EM i Modena 1969 där jag vann, så hade inte Sverige hemfört någon mästartitel i brottning på sjutton långa år. Modena kan knappast heller räknas eftersom brottarna från östblocket saknades där. Jag vann samtliga matcher i början och nådde sedan oavgjort mot Ference Kiss från Ungern. VM i Edmonton i juli gav ännu klarare besked. Det tog alltså endast sex månader att med hormonets hjälp bli både världs- och europamästare! Jag vann således både EM och VM de två följande åren. Sopade mattan med mina motståndare. Nu återstod pricken över i:et. Det olympiska guldet i München 1972. Under de första vintermånaderna 1971 ägnade jag mig helt åt studierna, idrottsträningen bedrevs mera vid sidan om. I maj startade hårdträningen igen, alltså fyra månader innan VM-tävlingen. Parallellt med denna påbörjades hormonbehandlingen igen, men nu med en spruta bara var tredje vecka. I början kändes kroppen konstig liksom förra gången, men den anpassade sig så småningom. Problemen var desamma nu som förra året, dock med ett undantag – jag fick nämligen omotiverade muskelbristningar. Först en i bröstet, sedan en i ryggen, men ingen av dem var av det svårare slaget och jag läkte snart ihop igen. Troligen berodde det på att jag blivit så stark att muskulaturen inte stoppade riktigt. Jag lyfte bland annat 340 kilo i marklyft. Med sju kilo tunga blyskor på fötterna kunde jag ligga med benen och höftpartiet ute i luften och pendla med benen.

Innan det blev dags att åka till OS i München drabbades jag av den kanske svåraste störningen. Det sexuella behovet eller begäret hade nämligen väsentligt stegrats, den sexuella lusten blev nästan en plåga. Det var omöjligt för en enda kvinna att tillfredsställa detta begär; jag hade behövt ett helt harem! Ingen ska tro att detta var en fördel och för den som ville vara trogen sin hustru blev det en verklig plåga. Botemedlet blev att träna ännu mera och hårdare och trötta ut kroppen ordentligt.

Jag hade genomgått fyra tre-månadersperioder av hormondopning och skulle påbörja den femte. Det återstod cirka tio månader till OS. Jag började emellertid få konstiga utslag på överarmarna och benen. Brösten utvecklades, det fanns en liten tendens till kvinnliga bröst. Muskelmassorna dolde dock hjälpligt detta problem. Jag fick också omotiverade muskelbristningar på olika ställen i kroppen. Det kändes som om musklerna sprack, ungefär som att bli knivskuren. Sexlusten ökade markant och blev stundtals en plåga. Det gick ju inte att ständigt ha en kvinna vid sin sida. Jag försökte förklara den ökade sexlusten med den ökade vakenheten. En biverkning var dock värre än alla andra. Jag blev ofta kissnödig, men när jag skulle kissa kom det ingenting. Jag stod där och klämde och tryckte. Till slut kom urinen, men ingen stråle. Den bara rann som från en kaffekanna när du försiktigt fyller på utan att spilla. Det gjorde också ont på undersidan av penis och jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Under löpträning brast ena vadmuskeln på ett träningsläger, vilket hände på tredje varvet av en bana på cirka en kilometer och något liknande hade aldrig tidigare hänt under mina arton år som brottare. Skadan var så allvarlig att jag fick packa och åka hem, men efter fjorton dagars vila kunde jag börja träna på nytt, nu med tejpad vadmuskel. Vid en läkarundersökning var leverns funktion nedsatt, den hade låg kapacitet och hade påverkats av hormonbehandlingen. Jag slutade med sprutorna omedelbart.

Hormonbehandlingen bröts i slutet av juli, då två sprutor återstod men dessa fick gå i papperskorgen. Professor Luft antecknade flitigt vad jag rapporterade, men på något konstigt sätt föll det inte honom in att det vi sysslade med kunde vara farligt, kanske till och med förödande för människokroppen. Jag förstod nu att jag själv måste tänka på min hälsa, min framtid efter idrottskarriärens slut.

Jag tog ett eget beslut och hoppade av. Detta hände i november 1971, min tredje OS-start skulle ske sommaren 1972 i München. Jag var således med i nio månader och sedan avbröt jag experimentet med anabola steroider. Professor Luft blev mycket irriterad eftersom testet skulle pågå i två år, fram till OS i München 1972.

Jag tränade i alla fall på som vanligt och de tidigare sprutorna satt fortfarande i kroppen. Vi var inne i mars månad. Träningsintensiteten och kapaciteten var enorm. När den övriga familjen sov var jag redan uppe – om jag inte tränade så läste jag. Samtidigt som jag själv kunde uträtta massvis per dygn ökade dessutom mina krav på min omgivning. Humöret förändrades också och jag blev alltmer retlig. Efter några månader började dock formkurvan att gå nedåt trots att jag tränade hårdare än någonsin. Den största nedgången skedde på den mentala sidan. Jag trodde inte längre på mig själv. Hormondopningens främsta effekt var just att man får en övertro på sig själv. Det som gjorde att jag för min del hoppade av experimentet var de kraftiga biverkningarna. I Sverige erkände också diskuskastaren Ricky Bruch att han använde Dianabol. Ricky blev en jätte på 138 kilo. Hans resultat på tävlingsbanan sköt också i höjden, han blev bäst i världen. Ricky slutade enligt egen utsago för att det hade så svåra biverkningar.

Så ställdes siktet in på OS i München 1972. Det var inte meningen att ytterligare en fortsättning skulle följa på hormonbehandlingen, men nu hade jag fastnat i en ond cirkel. Det krävdes guld i OS och utan hormonsprutor skulle det inte gå.

Redan i första matchen i München kändes det att jag var långt ifrån mitt rätta jag. I andra kände jag hur något brände till i ryggen och nacken i ett kast och därefter minns jag inget förrän jag vaknade och doktor Strömbäck stod lutad över mig. Jag kvicknade snabbt till men kände att vänster axel och arm var obrukbara. En av de större musklerna i ryggen hade brustit och det var bara att kasta in handduken. OS var över för min del.

I min bok Öppet brev till Sveriges idrottspampar 1973 avslöjade jag den pågående dopingen. Boken emottogs med stor skepsis, ja till och med öppen fientlighet. Jag stämplades som en lögnare, en fuskare som till och med anklagades för att ha svikit idrottens ideal. Den påstådda dopningen skulle bara vara ett sätt att bortförklara det egna misslyckandet i OS. Förekom det så var det som att ta sockerpiller.

Professor Luft dementerade alla påståenden om medicinska experiment. Jag ville bara dra uppmärksamhet till min egen person för att skyla över fiaskot i OS. Till och med Riksidrottsförbundet förnekade existensen av professor Lufts testgrupp. Har emellertid kvar hans gamla recept till mig.

Tyngdlyftarna var de som började med hormonbehandling. Vår bäste i den grenen och Sveriges främste medaljhopp inför OS, Bo Johansson från Göteborg, kunde inte ställa upp i München på grund av muskelbristning i ena låret. Samma mönster igen, kroppen håller inte för påfrestningarna.

Supermänniskan har en kort livslängd, högst två säsonger. Sedan har kroppen tagit slut. Långdistanskungen i OS 1972 Lasse Virén från Finland försvann efter något år. Alla supermänniskor går samma väg. Det kan inte vara normalt att ramla och bli sjuttio meter efter i en OS-final, resa sig igen, springa ifatt och leka hem guldmedaljen.

Så här skrev professor Sten-Otto Liljedahl 1972:

Det är känt att tillförsel av androgena hormoner stimulerar sexualfunktionen hos män och att biverkningar kan uppkomma vid långvarig tillförsel. Kalciumomsättningen och leverfunktionen förändras liksom stödjevävnaden. Detta kan medföra att sen- och muskelskador uppkommer lättare efter hård belastning hos de idrottsmän som använder dessa preparat. Långvarig tillförsel kan även påverka cellerna i prostatakörteln med risk för cancerutveckling. Samtliga dessa kända biverkningar gör att jag vill varna alla idrottsmän för att använda dessa preparat. Prestationskravet får inte ställas så högt att hälsan medvetet äventyras. Denna tendens måste absolut motarbetas, då idrotten i annat fall kommer att mista sin stora betydelse i vårt samhälle.

Pelle Svensson igen:

Professor Sten-Otto Liljedahl hade också rätt när han 1972 slog larm om det som numera kallas för statsdopning och att hela vårt samhälle hotas när kriminella individer hormondopar sig för att kunna genomföra terroristattacker, grova rån och brutala mord.

Ricky Bruch

Huruvida Ricky Bruch var dopad eller inte kan diskuteras eftersom det beror på hur man definierar termen doping, men klart är att han använde anabola steroider innan de blev förbjudna 1974.

Björn Rickard Bruch, känd som Ricky Bruch, föddes 2 juli 1946 i Örgryte, Göteborg. Han växte dock upp i Skåne och var länge bosatt i Malmö. Under årens lopp tävlade Bruch för ett antal olika klubbar, inklusive Malmö AI (1968), IFK Helsingborg (1972-1976), Österhaninge IF, KA2 IF och IK Diskus. Bruch bodde på senare år länge hos sin mamma i Blentarp i Sjöbo kommun i Skåne.

Ricky var en svensk friidrottare, som huvudsakligen ägnade sig åt diskus och kulstötning. Under tidiga år ägnade sig Bruch dock främst åt tyngdlyftning och styrkelyft samt under 1980-talet åt kroppsbyggning. Bruch vann sitt första SM-tecken i diskus 1967 med resultatet 56,66. Den 30 mars 1968 satte Bruch sitt första svenska rekord när han förbättrade Lars Haglunds fyra år gamla rekord från 59,95 till 60,58. Härigenom blev Bruch också förste svensk över 60 meter. Den 3 maj 1968 slog Bruch Bengt Bendéus svenska rekord i kula och blev med resultatet 19,01 först i Sverige över 19 meter. Den 31 maj förbättrade han sitt rekord till 19,30. Inomhus vann han 1969 SM-guld i kula, på 18,66. 1969 slog han utomhus sitt svenska rekord två gånger, andra gången (15 maj) med 19,40.

Bruch tillhörde världseliten i diskus från slutet av 1960- till mitten av 1970-talet. Den fjärde svenska rekordförbättringen i diskus 1969 gjorde han 21 september med ett kast på 68,06, vilket innebar nytt Europarekord. Han vann SM (61,44) och han var även med vid EM i Aten, där han tog silver med ett kast på 61,08.

1972 lyckades Bruch till slut tangera Jay Silvesters världsrekord i diskus från 1968 på 68,40. Detta skedde vid DN-galan på Stockholms stadion den 5 juli, och Bruchs resultat innebar då en förbättring av hans eget Europarekord. Världsrekordet stod sig fram till 1975, då John van Reenen nådde 68,48. 1972 var hans mest framgångsrika år var med både det tangerade världsrekordet och en erövrade bronsmedalj i OS i München. Han slog det svenska rekordet i diskus 15 gånger.

Det personliga rekordet på 71,26 (satt 1984) var internationellt länge bland de bästa genom tiderna.

Bruch vann 1972 SM i kulstötning en andra gång. Segerresultatet blev 19,35. Under åren 1972 till 1978 vann Bruch SM i diskus varje år, med resultaten 64,40, 62,28, 63,84, 61,94, 58,98, 59,26 och 58,52. I Sverige var han länge i en klass för sig i diskus. Åren 1967–1983 vann han sammanlagt elva SM-guld i grenen. Hans karriär i kula var något kortare, men 1970 och 1972 vann han SM, och 1973 slog han det svenska rekordet. Senare slog han även svenska rekord i styrkelyft. Bruch deltog åren 1966–1984 i 40 A-landskamper i friidrott

Vid EM i friidrott 1974 tog Bruch bronsmedalj i diskus med 62,00. Vid OS i Montréal 1976 missade han finalen och lämnade mästerskapet gråtande med en handduk för ansiktet.

Efter några tysta år åren kring 1980 kom han åter in i rampljuset runt 1983. Det året vann han sitt sista SM i diskus på 62,18. Under året deltog han även i VM i friidrott i Helsingfors, där han dock blev utslagen i kvalet.

38-åringen Bruch satsade dock vidare, med målet att ta sig till OS 1984. Han blev inte uttagen trots uppnådd kvalgräns men presterade toppresultat månaderna runt och efter OS, med flera kast över 70 meter. Vid Bruchs comeback 1984 slog han svenskt rekord i diskus fem gånger. Först förbättrade han det till 68,92 och 69,10 (12 juli). Sedan blev han först i Sverige över 70 meter med ett kast på 70,48 (12 september). Sent på hösten slog han det svenska rekordet ytterligare två gånger – 71,00 den 14 oktober och 71,26 den 15 november vid en tävling i Malmö. Tävlingarna i Malmö genomfördes under tränaren och journalisten Kurt Alexanderssons ledning och utlystes i princip varje dag med endast två tävlanden, men genomfördes bara de dagarna det var gynnsam vind. Kastet på 71,26 stod sig som svenskt rekord ända till den 29 juni 2017, då Daniel Ståhl kastade 71,29 vid en tävling på Sollentuna- vallen.

I skiftet mellan 70- och 80-tal gjorde Ricky Bruch ett allvarligt försök att etablera sig som bodybuilder. Även i styrkelyft imponerade han med 305 kg i knäböj, 340 i mark och 305 kilo i bänkpress.

Under 1970-talet tävlade Bruch även i stövelkastning. 1978 vann han SM i grenen med resultatet 39,83 meter. Redan tidigare (1976) hade han satt inofficiellt världsrekord med 44,51 meter och för detta noterats i Guinness rekordbok.

Däremot slutade Bruch inte att kasta saker. 1989, när han bodde i Lycke i gränslandet mellan Perstorps och Klippans kommuner, norr om Hyllstofta, satte han inofficiellt världsrekord i “kast med liten parabol”. Efter att ha fått tillgång till en liten parabolantenn (på knappt 1 meters diameter) av en elektronikhandlare och butiksinnehavare i Perstorp, Arne Löfquist, kunde han inleda träning med redskapet. Slutligen genomfördes ett rekordförsök på Ybbarps IP i Perstorp i halvleken i seriespelet mellan hemmalaget Perstorps SK och Hjärnarps GIF, och noteringen 41,49 meter hamnade i Guinness rekordbok.

Under sin karriär var Bruch frispråkig och kontroversiell och bytte snabbt åsikter i olika sammanhang. Bitterheten över att inte blivit uttagen till OS i Los Angeles överfördes på friidrottsförbundet trots att det var Sveriges Olympiska Kommitté som i slutändan bestämde vilka idrottare som skulle nomineras. Det blev upprinnelsen till ett ordkrig mellan Bruch och förbundet som kulminerade sommaren därpå. I samband med SM-tävlingarna i Västerås 1985 hamnade Bruch i dispyt med dåvarande förbundskaptenen Anders Borgström. Palavern slutade med att Bruch gav Borgström en ordentlig örfil, varpå friidrottskarriären i praktiken var över.

1972 tog Bruch den första svenska OS-medaljen i friidrott på 20 år. Tidningarna kallade då Ricky Bruch för en pillerprodukt. Fram till OS-bronset hade han ätit den anabola steroiden Dianabol. Bruch medgav själv att han under karriären ägnade sig åt systematisk doping, även om han aldrig blev ertappad (tidigt i karriären var de flesta preparat tillåtna). Han erkände han att han under idrottskarriären dopat sig med anabola steroider. Den första kontakten med doping skulle ha skett redan 1969 och i form av “ryssfemmor.” Ricky Bruch berättade att han och kamraterna brukade injicera preparaten åt varandra. Han åkte själv aldrig fast för doping trots cirka 200 kontroller (hans egen – sannolikt överdrivna – sifferuppgift).

Friidrottsförbundets ordförande Arne Ljungqvist hade emellertid inlett jakten på steroiderna i början av 70-talet. 1973 skickade han ut en enkät till de tio bästa svenska manliga friidrottarna i samtliga grenar det året. De fick frågan om de använt anabola steroider. Av 144 som fick frågan svarade 99 på enkäten. Trettioen svarade ja och 75 procent av kastarna hade tagit anabola steroider.

Under en bussresa i Östtyskland 1977 bestämde sig herrlandslaget för att försöka få bort sin ordförande Arne Ljungqvist. 32 av 36 svenska landslagsmän skrev under en skrivelse som krävde att förbundets ordförande skulle avgå. Diskuskastaren Ricky Bruch var initiativtagaren till brevet. Det var förbundets beslut att införa obligatoriska dopingtester i Sverige som fick landslagsstjärnorna att protestera. Arne Ljungqvist stannade dock kvar på sin post, trots kuppförsöket.

Finnkampen 1978 slutade med en stor svensk dopingskandal, men inte under själva tävlingen, utan på banketten efteråt. Ricky Bruch hade bestämt sig för att få landslagsläkaren Rolf ”Lammet” Ljungqvist att skriva ut anabola steroider och lyckades. Lammet menade att han blivit övertalad och att han alltid varit svag för Ricky Bruch. När tidningarna fick se doping-receptet blev det stora och svarta rubriker. Rolf ”Lammet” Ljungqvist erkände efter några dagar att han skrivit ut anabola steroider till fler än Ricky Bruch. Han fick lämna sitt uppdrag som landslagsläkare.

1972 gifte sig Ricky Bruch sig vid midnatt i Löberöds kyrka med Ninnie Hovberg, i ett uppmärksammat bröllop, till tonerna av bland annat Wedding av Hep Stars. Efter skilsmässa flyttade hon sedan till norra Skåne. Paret fick aldrig några barn.

Vid sidan av sin idrottskarriär och sitt stormiga privatliv syntes Bruch då och då både i TV och på film. 1975 var han med i TV-programmet Superstars, där han bland annat kastade en medicinboll rätt över en gymnastiksal och in i väggen; därmed vann han grenen överlägset. Bruch spelade även in filmer i den lättare genren, inklusive gladporr med Ole Søltoft. Hans riktiga filmdebut skedde 1974 i filmen Även änglar kan slå en rak höger. Han hade även en biroll som den store tyste rövaren Labbas i filmatiseringen av Ronja Rövardotter 1984, en film som delvis spelades in i Haga slottsruin. Självbiografin Gladiatorns kamp kom 1990 på förlaget RB Promotion. Diktsamlingen Själ och kropp: Dikter från 1975 samlade Bruchs poesiförsök.

Bruch hade alltid åsikter och var inte rädd för att framföra dem; 1991 värvades han bland annat till Ny demokrati av Bert Karlsson, men blev aldrig något större dragplåster i politiken. Under våren 2005 gick han ut i massmedia och förklarade att han skulle bränna upp alla sina idrottspriser och träningsmateriel i ett stort bål, någonting som skapade viss uppmärksamhet. Han fick omedelbar respons från flera privata samlare och från några museer med idrottsanknytning. Rapporter säger att han söndagen den 7 maj 2006 till slut brände upp alltihop, inklusive videoband och diktsamlingar. Andra källor anger att det brända bara var en del av bohaget.

30 maj 2011 avled Ricky Bruch av cancer i bukspottkörteln. Han dog i Blentarp men är begravd på Limhamns kyrkogård. I augusti 2011 bortauktionerades hans stora skivsamling på cirka 10 000 LP-skivor samt minnessaker och medaljer. Totalt inbringade auktionen cirka 70 000 kronor.

Göran Svensson

Sven Göran Svensson, född 8 mars 1959 död 6 oktober 1995, var en svensk diskuskastare. Han gjorde snabb karriär under ungdomsåren och uppmärksammades som en av landets mest lovande friidrottare.

Han representerade Sverige vid världsmästerskapen i friidrott 1987. Som senior tävlade han för Söderhamns IF, IF Göta och IF Elfsborg. Han vann SM 1982 och tog även totalt fyra SM-silver.

Göran fick ett fint stipendium och åkte över till USA för att studera och kasta diskus. Det är inte osannolikt att han börjat använda anabola steroider redan innan han åkte över till USA. Väl på plats vid Brigham Young University utanför Salt Lake City, Utah, vet vi att Göran var i full gång med dopingen. Hans doping “var inte mer avancerad än någon annans” berättar en annan svensk som fanns på plats vid universitetet på den tiden. Det kan ha handlat om cirka fem tabletter Dianabol (metandienon, metandrostenolon), då det vanligaste märket av anabola steroider i USA, per dag under “kurerna”. Det är en dos som knappast imponerar på tunga dopingmissbrukare idag. Att, som Göran, stärka kroppen med anabola steroider tycktes självklart i den elitidrottsmiljö han rörde sig i. Det gjorde ju “alla andra”, som flera personer i hans närhet uttrycker det. Inte heller handlade det om något okontrollerat missbruk när Göran och andra i hans omgivning tog anabola steroider. Tvärtom var det mycket noggrant uträknade och i sammanhanget bedömt som måttliga doser som antogs ge precis önskad effekt. Dopingen var något idrottsmännen dock skötte i det privata. Den trängde aldrig igenom den välordnade ytan på mormonskolan.

Medan han tävlade för Brigham Young University utanför Salt Lake City, Utah, blev han 1980 NCAA-mästare.

1985 stängdes han av i 18 månader för doping efter ett dopingtest på det årets svenska SM-tävling.

Vid 30 års ålder sa Göran Svensson att han var “ren” från anabola steroider. Efter studierna i USA bosatte han sig där och blev 1988 amerikansk medborgare och satsade hårt på sin idrott. Han misslyckades dock både vid OS 1984 i Los Angeles och 1988 i Seoul och kom inte ens till final. I stället blev han en följetong på tidningarnas sportsidor och det var ingen rolig läsning. Oftast handlade det om bråk med Friidrottsförbundet, skador och dopingrykten. Situationen blev alltmer pressad, inte minst eftersom han hade en familj att försörja, men friidrotten gav inga stora pengar. Åren 1987–88 var en vändpunkt för Göran. Misslyckandena och alla negativa skriverier tog knäcken på honom. Göran hamnade i “inkörsporten till utförsbacken”, som hans far uttrycker det. Göran drabbades av depressioner. Han blev beroende av tabletter. I början av 90-talet skilde sig Göran från sin amerikanska hustru, som han hade fyra barn med, och fastnade allt djupare i sitt läkemedelsberoende. 1994 flyttade han hem till Sverige efter en andra skilsmässa i USA.

Göran Svensson var i full färd för en satsning mot Atlanta-OS 1996 när han plötsligt hittades död av tablettförgiftning i sin bil strax utanför Gävle under hösten 1995. Bland Görans tillhörigheter hittades recept på läkemedel han fått utskrivna fem dagar före sin död. Det var stora mängder beroendeframkallande tabletter. Göran hade för läkaren förklarat att han skulle flytta tillbaka till USA, för att där träna inför OS i Atlanta 1996. De smärtstillande och muskelavslappnande läkemedlen behövde han för att klara den hårda träningen, förklarade han för läkaren, som skrev ut doser som skulle räcka en längre tid. Det var bland annat Dexofen (smärtstillande), Somadril (muskelavslappnande) och Rohypnol (starka sömntabletter). Läkaren insåg inte att den vänlige och övertygande idrottskillen var tablettmissbrukare. Han visste inte att tablettmissbruket sannolikt börjat som en följd av ett mångårigt bruk av anabola steroider och effekterna av detta. Han visste inte heller att Göran Svensson genom sitt idrottande blivit fixerad av att stärka och styra sin kropp med hjälp av mediciner och preparat, allt från anabola steroider till harmlösa näringstillskott.’

Han är begravd på Norrala Kyrkogård i Söderhamn. Han har fem barn.

Ulf Lill-Pröjsarn Nilsson

Ulf “Lill-Pröjsarn” Nilsson, egentligen Ulf Gösta Nilsson, född 11 maj 1950 i Nynäshamn, är en svensk före detta professionell ishockeyspelare 1967-1983 som spelat för bland annat Winnipeg Jets, New York Rangers och AIK. Han banade, tillsammans med exempelvis Anders Hedberg, vägen för framtida europeiska storstjärnor i WHA och NHL.

Smeknamnet fick han efter sin far AIK-spelaren Gösta “Pröjsarn” Nilsson, som spelade fotboll i AIK i tio säsonger (även två landskamper på meritlistan). Det var dock egentligen en farbror till Ulf som först fick smeknamnet när han läste fel om Preussen i skolan.

Mellan 1974 och 1978 var Ulf fixstjärna i den professionella ishockeyligan WHA och var aldrig under 114 poäng någon av säsongerna. Säsongen 1976–77 vann han assistligan med 85 assist och delade assistligan kommande säsong med Marc Tardif på 89 assist. Han vann AVCO Cup för Winnipeg Jets både 1976 och 1978 (WHA:s motsvarighet till NHLs Stanley Cup). I 1976 års slutspel gjorde han 26 poäng på endast 13 matcher. Efter fyra säsonger i Winnipeg avslutade ”Lill-Pröjsarn” sin proffskarriär med fem år i New York Rangers där laget nådde Stanley Cup-final 1979.

I mitten av 1978 valde Nilsson att skriva kontrakt med NHL-klubben New York Rangers. På grund av flertalet skador stannade Nilssons NHL-karriär på endast 160 matcher, fördelat på tre fulla säsonger. En av de svåraste skadorna var ett benbrott efter en tackling av Denis Potvin i rivaliserande New York Islanders 1979. Sedan den incidenten sjunger Rangersfansen fortfarande en ramsa om Potvin i alla matcher.

Ulf Nilsson deltog i svenska landslaget i två VM (silver 1973 och brons 1974) och två Canada Cup (fyra 1976 och femma 1981). Han är Stor grabb i ishockey, nummer 111.

Familjen rotade sig och blev kvar i USA men 1999 flyttade Ulf hem till Sverige. Yngste sonen Daniel flyttade med och bodde i Stockholm ett år, men återvände senare till USA där han studerade, öppnade restaurang, gifte sig och fick tre barn. Han tog dock senare sitt liv.

Ulf Nilsson fälldes i vid VM 1974 för doping då han hade tagit en nässpray eller hostmedicin (båda uppgifterna cirkulerar i massmedia), som han fått av sin lagläkare Nisse Rehn på grund av en förkylning så lätt att han kunde fortsätta spela. Nässprayen innehöll det förbjudna ämnet efedrin. Det positiva testet kom efter premiären mot Polen där Tre Kronor fråntogs sina två poäng och Ulf Nilsson blev diskvalificerad från fortsatt medverkan under VM:et. Trots det erhöll han en bronsmedalj för sin medverkan.

Av visst intresse kan vara att också den finländske målvakten Stig Wetzell fem dagar tidigare lämnat ett positivt dopningsprov för efedrin i Finlands hemma-VM i Helsingfors.

Linda Haglund

Linda Haglund, under senare år Linda McTear, föddes den 15 juni 1956 i Enskede och avled den 21 november 2015 i Österhaninge. Hon var under tiden som aktiv den mest firade och framgångsrika svenska sprintern.

Haglund vann sju SM-guld på 100 meter och fem SM-guld på 200 meter. Hon vann ett guld och fyra silver i olika Europamästerskap vid tävlingar inom- och utomhus. Hon deltog i OS tre gånger. Vid OS i München, 1972 blev hon oplacerad på 100 meter (tid 11,97) och diskvalificerad i försöken på 4x100 meter. Vid OS i Montreal 1976 blev hon utslagen i semifinal på 100 meter (tid 11,40). Vid OS i Moskva, 1980, blev hon fyra på 100 meter (tid 11,16) och deltog i stafettlaget som bröt på 4x100 meter i finalen.

År 1981 vann hon ISTAAF -tävlingen i Berlin med tiden 11,06 i ett lopp där hon besegrade bland andra världsstjärnan Evelyn Ashford, USA. Haglund var således en av de få som besegrade världsettan Evelyn Ashford under perioden 1978–1981. Loppet avgjordes dock i för stark medvind (+2,8 m/s) varför Haglunds tid aldrig registrerades som svenskt rekord.

Haglunds personliga rekord på 100 meter (11,16 sekunder) och 200 meter (22,82 sekunder) är fortfarande (2022) gällande svenska rekord. Haglund utsågs 1978 till ”Årets idrottskvinna” och blev tre år senare den första kvinnan att få Victoriastipendiet. 1979 och 1981 blev hon uttagen i Europalaget.

Haglunds karriär tog en dramatisk vändning 1981 då hon i samband med SM i friidrott testade positivt för doping med anabola steroider. Haglund har även framgent nekat till att dopningsintaget var medvetet och i stället angivit sin dåvarande tränare Pertti Helin som den som skulle ha gett henne anabola steroider under förevändning att det rörde sig om vitamintabletter.

Linda Haglund stängdes därefter av från allt tävlande i ett och ett halvt år. Hon frikändes visserligen till slut av Svenska friidrottsförbundet, men inte av internationella friidrottsförbundet (IAAF). I ett försök att rentvå sig från dopningsdomen förde hon och friidrottsförbundets ordförande Hans Holmér hennes talan i Kingston, Jamaica, inför 19 internationella friidrottsdelegater. Efter avstängningen lyckades Haglund inte komma tillbaka till tidigare resultatnivån och 1984 slutade hon tävla.

Efter karriären som friidrottare flyttade Linda Haglund till USA och gifte sig med en amerikansk fotbollsspelare. Under sin tid i USA arbetade hon bland annat som “head track coach” vid Santa Monica College i Santa Monica. Under sina närmare tio år i USA utbildade sig Haglund även inom design, konst och hälsa.

I början av 1990-talet flyttade hon tillbaka till Sverige. Hon arbetade då som idrottslärare i Stockholmsförorten Västerhaninge samt Åsenhöga. 2007 gav hon ut Lindas må bra bok. Hon deltog i TV4 programmet Let’s Dance 2009. Hon deltog i ”Mästarnas mästare” 2012. 2013 gav hon ut sina memoarer Lindas resa.

Linda Haglund var gift första gången 1984–1989 med Eddie Johnson och andra gången 1995 med Houston McTear (1957-2015).

Linda Haglund avled 2015 av cancer, knappt tre veckor efter maken Houston McTear. Hon är gravsatt i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.

Tomas Johansson

Tomas Johansson föddes 20 juli 1962 i Haparanda och tävlade bland annat för Haparanda SKT (där han sedan verkar som tränare). Som aktiv brottare representerade han också BK Loke i Gävle (1998–1999) och tyska Hallbergmoos (1996-1998).

Tomas Johansson kom tvåa vid OS-tävlingarna i tungvikt i Los Angeles 1984. Direkt (5/8 1984) efter medaljceremonin framkom att han hade testat positivt för anabola steroider, och han blev omedelbart diskad och fråntagen sin silvermedalj. Tomas erkände genast och bad om ursäkt för sin dumhet, men tidningarnas rubriker var inte nådiga. Han blev avstängd i 18 månader.

I sin comeback tog han brons vid EM 1986. 1986 tog han VM-guld i Budapest och spräckte därmed 33 år av östdominans i tungviktsklassen, den mest prestigetunga i VM. Senast någon utanför östblocket hade tagit VM-guld i klassen var Bertil Antonsson i Neapel 1953.

Vid OS i Seoul 1988 fick han bronsmedalj. 1992 blev det silvermedalj vid OS i Barcelona. Karriären på landslagsnivå avslutades vid OS i Atlanta 1996, då utan medalj. Tomas Johansson deltog sammantaget i 28 mästerskap, från VM i Göteborg 1981 till OS i Atlanta 1996, fördelat på fyra OS, 11 VM och 13 EM. Utöver VM-guldet vann han fem silver och sex brons i internationella mästerskap. Han tog 28 individuella SM-guld och är brottningens största ”Stora Grabb” med Ivar Johansson på andra plats.

Mest känd är Tomas kanske för sina många matcher mot Aleksandr Karelin, som Johansson var den förste att överhuvudtaget ta poäng emot, även om han alltid förlorade. De möttes i 11 mästerskap, Karelin vann samtliga matcher med 74–1 i utdelade poäng.

Tomas Johansson tilldelades Svenska Dagbladets bragdmedalj 1986 och som vinnare av det prestigefyllda Jerring-priset samma år fick Tomas över 100 000 mer röster än skididolen Gunde Svan.

Tomas bor kvar i Haparanda och arbetar inom kommunen som resursstöd vid skolor. Tomas Johansson talar både svenska och finska. Han deltog i den andra säsongen av TV-programmet Mästarnas mästare i Sveriges Television, och gick till final, där han kom på andra plats. Han deltog även i jubileumssäsongen 2018. Tomas har tillsammans med Karelin och några finska brottare gett ut diktsamlingen ”Tungviktarnas dikter”.

Marianne Berglund

Marianne Berglund, född 23 juni 1963 i Boliden, Skellefteå, Sverige är en svensk

tidigare tävlingscyklist. Den 3 september 1983 vann hon damernas landsvägslopp

vid världsmästerskapen i Altenrhein i Schweiz och blev därmed den första svenskan att

vinna ett VM. Förutom VM-guldet har hon SM-guld i linjelopp 1979, 1984, 1987, 1991, SM-

guld i lagtempo 1982 och 1992 samt SM-guld i tempolopp individuellt 1984 och 1992. Hon

deltog då i OS med mindre framgång, avslutade på 25:e plats 1984 och 44:e 1988.

Marianne tränade bland annat med Jan ”X-et” Erixon, som senare skulle bli firad

hockeyhjälte i Skellefteå och proffs i NHL. Hon åkte till schweiziska Altenrhein med bara fyra år av cykelträning i ryggen. Efter VM-guldet fick ett proffskontrakt och flyttade till San Diego. Hon blev kvar och tävlade i USA i tolv år. Under sommaren bodde hon och tränade i

Colorado.

Hon har även varit dopingavstängd i tre månader för användandet av efedrin, vilket

handlades av den svenska Dopingkommissionen. 1989 testade hon positivt för efedrin efter

att ha använt örtmedicinen Mahuang, som i innehåller ämnet efedrin. Enligt Marianne

Berglund fick hon i sig efedrin när hon tog ett medel mot menstruationsbesvär. Efedrin höjer

pulsen vilket sägs vara en nackdel i cykling eftersom man vill ha pulsen så låg som möjligt.

Berglund deltog 2011 i Mästarnas mästare där hon vann både tema psykisk styrka och laganda.

Året efter guldmedaljen flyttade hon till USA där hon fortfarande bor iOregon. I dag arbetar

hon för Les Schwab – ett familjeföretag som säljer däck och som har 7 000 anställda över

den amerikanska västkusten. Hon är ansvarig på företaget för ledarskapsutveckling och

coachar olika chefer. ”Det är ett utmanande och roligt jobb som jag trivs mycket bra

med”, säger Marianne Berglund. VM-ettan är också volontär för ”National Suicide Prevention

Line”.

Ludmilla Engqvist

Ludmila Engquist, föddes som Ludmilla Leonova den 21 april 1964 i Tambov 40 mil sydost om Moskva, där hon växte upp under knappa förhållanden. Hon började som gymnast och flyttade till Sibirien när Röda Armén ändrade faderns kommendering. Ludmila blev emellertid för lång för piruetterna och när gymnastiklärarens man en dag fick se den långväxta Ludmila övertygade han sin hustru om att flickan skulle passa bättre i hans friidrottsgrupp där hon särskilt koncentrerade sig på den korta häcken (100 meter för kvinnor mot 110 för män). När Ludmila fyllde 17 flyttade familjen tillbaka till Tambov. Ludmila började läsa till lågstadielärare på universitetet och fick Nikolaj Narozjilenko som löptränare, med vilken hon gifte sig vid 18 års ålder. Året därpå födde Ludmila dottern Natasja. 1992 blev Ludmilas förhållande med Nikolaj gradvis försämrat på grund av mannens alkoholbruk och äktenskapet återhämtade sig därefter aldrig.

1986 var den 22-åriga mamman 89:a på världsrankingen för 100 meter häck, med 30 sovjetiskor och en svenska, Ann-Louise Skoglund, före sig. Resultatnivån höjdes betydligt när Ludmila flyttade till Krasnodar. Hon tävlade för Sovjetunionen fram till 1991, för Ryssland 1992–1996 och för Sverige från och med 1996. Bakgrunden till nationsbytet var att en handelsresande i stavar, spjut och annat idrottsmaterial, Johan Engquist från Råneå, hamnade i Sovjet under perestrojkan. Idrottsutövarna bad honom ta hand om deras affärer och efter en tid blev han deras agent. Ludmila Narozjilenko var en av hans kunder. Ludmilla gifte sig med honom 1995 och han blev också hennes tränare. De bosatte sig i Kungsängen. Paret har en son tillsammans.

Ludmila Engquist blev uttagen till OS i Söul, 1988 men där föll hon över en häck i semifinalen. 1990 satte Ludmilla världsrekord inomhus på 60 meter häck, med tiden 7,69 sekunder. På denna distans hade hon de tre snabbaste tiderna genom alla tider fram till 10 februari 2008 då Susanna Kallur satte nytt världsrekord på distansen.

Som 27-åring vann hon guld på 100 meter häck i Tokyo VM 1991.

När Ludmila kom till Barcelona-OS 1992 var hon obesegrad hela säsongen. En lårskada satte dock stopp för gulddrömmarna. Ludmila kvalificerade sig till semifinal, men kunde inte ställa upp.

Den 13 februari 1993 i franska Liévin, tangerade Ludmila sitt egna världsrekord på 60 meter häck inomhus. Hon hann slå världsrekordet tre gånger under vintern innan det blir känt att dopingprovet från tävlingen i Liévin visade spår av anabola steroider. Resultaten ogiltigförklarades. Ludmila bedyrade sin oskuld, men blev avstängd i fyra år. Nikolaj erkände senare att han blandat ner det förbjudna preparatet i hennes proteinpulver. Han var svartsjuk på Johan Engqvist efter att hon hotat att lämna honom och flytta till Sverige med deras dotter och den nye mannen. I instans efter instans blev Ludmila frikänd; först fyra gånger i civila domstolar i Ryssland och sedan, i slutet av 1995, av Internationella friidrottsförbundet, IAAF. Avstängningen upphävdes därför den 12 december 1995, och då var hon omgift och hade som Ludmila Engquist flyttat till Sverige tillsammans med dottern.

Ludmilla vann sedan guld på 100 meter häck vid OS i Atlanta 1996. Hon vann också guld på VM i Aten 1997. 1997 mottog hon Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Ludmilla blev oväntat snabbt svensk medborgare i juni 1996 efter propåer till Invandrarverket från Svenska Friidrottsförbundets ordförande Bengt Westerberg.

År 1999 framkom i massmedia att Engquist drabbats av bröstcancer (vid 35 års ålder) vilket upptäcktes under ett träningsläger i Spanien. Hon tvingades till både operation och cellgiftsbehandling. Sensationellt nog gjorde hon ändå comeback under 1999 och tog ett förbluffande brons i VM i Sevilla redan samma år.

Engquist avslutade dock sin friidrottskarriär sommaren 2000 bland annat på grund av en efterhängsen skada i hälsenan. Hennes personbästa på 100 meter häck blev 12,26 sekunder, satt i Sevilla 1992. Hennes svenska rekord är på 12,47 och är noterat vid OS 1996.

Efter friidrottskarriären fortsatte Ludmilla att träna och överraskade alla med att försöka kvala in till vinter-OS i Salt Lake City 2002 i bob, en sport hon aldrig prövat tidigare (men med en budget på cirka 3 miljoner kronor). I världscupspremiären i december 2000 slutade Annica Sandström och Ludmila på en 17:e plats. Efter det blev det bråk och Annica Sandström hoppade av som pilot i bobben. Även några bromsare hoppade av satsningen. Med den nya piloten Karin Olsson blev Ludmila dock fyra i VM i Calgary. I senare dokumentärer om Ludmila framkommer att hon egentligen inte gillade sporten – men att stora sponsorer var involverade och att hon därför satsade på alvar. Ludmila var bara ett år från att bli den första kvinna att vinna medalj på både sommar- och vinter-OS – men hon var tidvis deprimerad och hon åkte utan skydd. Hon gick upp 15 kilo på ett år.

Hon avbröt satsningen efter att det den 4 november 2001 avslöjats att hon den 26 oktober 2001 testats positivt för anabola steroider (metandrostenolon) i samband med bob-träning i Huderfossenen i Lillehammer. Hon erkände droganvändning vid en presskonferens i Köpenhamn inför en utvald grupp av tre svenska journalister och sa då att hon gjort det utan sin tränares vetskap. I polisförhören berättade Ludmila Engquist att hon köpte dopningspillren, ”ryssfemmor”, i Moskva under sommaren eftersom det stod ‘’kraftig fettförbränning’’ på burken, och hon ville gå ner i vikt när hon lagt av med bob-åkningen.

Tullkriminalen gjorde dessutom en natt i november 2001 husrannsakan hemma hos Johan och Ludmila Engquist på Lidingö och fann bland annat sprutor och kanyler med en rysk text på. Hon dömdes kort därefter för smuggling, innehav och bruk av dopingpreparat (uppgivet ett 50-tal kapslar) och fick 80 dagsböter på sammanlagt 20 000 kronor. Åklagaren gav henne i strafföreläggandet ett strängare straff för att hon missbrukat sin ställning som föredöme inom idrotten. Enligt kammaråklagaren förväntades smuggling av dopningsmedel i denna omfattning normalt ge cirka 30 dagsböter, men sedan kan tillkomma ytterligare straff för innehav och bruk.

Under perioden 3 december 2001 till 3 december 2003 var Ludmilla Engquist avstängd, och för att undvika all negativ uppmärksamhet flyttade familjen till Spanien. 2005 flyttade hon tillbaka till Sverige och Stockholmstrakten där hon arbetade som massör, men lär nu ånyo bo i Spanien (2022).

Göran Pettersson och John Christensen

Lars-Göran Jaxéus född Pettersson den 1 oktober 1961 i Knivsta är en svensk före detta tyngdlyftare från Södertälje Atletklubb, som var dopad under OS i Los Angeles 1984. Ursprungligen kom han 6:a, med 165 kg i ryck och 195 kg i stöt, i klassen tungvikt-110 kg men blev diskvalificerad då dopingprovet visade sig innehålla anabola steroiden nandrolon. Han nådde en 8:e plats vid VM 1983 i Moskva.

Jaxéus var 2017 VD för HSB Uppsala och var tidigare VD för Taxi Stockholm.

John Robert Christensen, född 20 februari 1962 i Helsingborg i Sverige, död 31 mars 2009, var en svensk tyngdlyftare, som fälldes vid olympiska sommarspelen 1988 i Seoul för doping. Han skickades hem till Sverige och blev avstängd från all tävling i två år, samt livstids avstängning från landslaget.

Christensen sa så här sedan han blivit avslöjad:”Jag visste att alla andra hållit på på samma sätt. Det låter kanske som en dålig ursäkt, men jag vet ju hur det ligger till.” (Svensk idrott nummer 8 1991).

Efter sin tyngdlyftarkarriär åkte Christensen bland annat ut i skolor för att hålla föredrag och varna ungdomar för att använda sig av dopningspreparat.

Christensen föddes i Helsingborg av nyinflyttade danska föräldrar. Familjen flyttade senare till Ekeby. Han började i den lokala brottarklubben men byttes snart ut mot tyngdlyftningen i Greppet i Helsingborg. Efter gymnasiet utbildade han sig till idrottsledare vid Bosöns idrottsfolkhögskola och anställdes som fritidsledare på fritidsgårdar i Helsingborgs kommun.

Andreas Gustafsson

Bo Andreas Gustafsson, född 10 augusti 1981 i Göteborg, är en svensk-amerikansk gångare som bland annat tävlade i ett flertal finnkamper på 10 000 meter och på ett antal internationella mästerskap på både 20 och 50 kilometer. Han är son till OS-silvermedaljören Bo Gustafsson och bor i Las Vegas.

Hans bästa placering på ett globalt mästerskap var en 21:a plats på 50 km vid från VM i friidrott 2009. Personbästat på 20 km är från 2013 och personbästat på 50 km är från 2012.

Den 20 mars 2015 stängdes Andreas Gustafsson av från tävlande efter att ha testat positivt för doping vid de amerikanska mästerskapen i december 2014 där han noterade en tid som troligtvis hade räckt för att bli uttagen till Världsmästerskapen i friidrott 2015.

Substansen visade sig vara erytropoietin. Hans blodvärden ska även ha varit förhöjda vid Europamästerskapen i friidrott 2014 och Finnkampen 2014 men bara tillräckligt för att ha väckt misstanke om bloddoping, något som framkom i maj 2015. Efter avslöjandet om det positiva A-provet från tävlingen i USA valde Gustafsson att inte begära analys av B-provet och erkände sedan för ledningen på det Svenska Gång- och Vandrarförbundet att han medvetet dopat sig. Gustafsson stängdes enligt gällande regler av från tävlingsgång i två år och förbundet stängde sedan av honom ytterligare två år från all landslagsverksamhet.

Andreas Gustafsson ansåg vid tiden för dopingen att sjukvården i USA var för dyr och när han tidigare bodde i San Diego var han vid flera tillfällen nere i Mexiko för att uppsöka läkarvård och han köpte då också erytropoietin. Andreas Gustafsson hävdar att han tog sprutorna under cirka sex månaders tid men det varierade hur ofta han injicerade sig själv. Han har erkänt att han var dopad när han tävlade för Sverige under EM i Zürich 2014. Han erkänner också att han var dopad när han tävlade i Finnkampen i Helsingfors, i slutet av augusti 2014.

Gustafsson hade tidigare öppet anklagat gångare från Ryssland för att systematiskt ha dopat sig, kritiserat dem för detta och tagit stort avstånd från sådant fusk, inte minst gjorde han det vid Europamästerskapen i friidrott 2014 då han bland annat ska ha sagt följande: “…skulle jag ta medalj på EM med två ryssar framför sig som man i stort sett vet är dopade då är det inte roligt”. Han lyckades dock inte få någon placering i något av de två loppen. På 20 km-loppet bröt han och på 50 km blev han diskvalificerad enligt gångens tekniska regler.

Gustafsson är amerikansk medborgare och bestämde sig för att representera USA efter avstängningen och har därefter blivit amerikansk mästare.

Bryan Berglund

Bryan A Berglund, född den 2 november 1990 i Stockholm, är en svenskamerikansk före detta professionell basebollspelare. Berglund flyttade till USA som sjuåring. Han spelade under skoltiden för Royal High School i hemorten Simi Valley i Kalifornien. Han var en högerhänt pitcher och spelade en säsong i Minor League Baseball (MiLB) 2012.

Berglund ansågs vara en stor talang och förutspåddes väljas ganska tidigt i MLB-draften 2009. Så blev också fallet – han valdes av Florida Marlins som 66:e spelare totalt. När han skrev på för Marlins erhöll han 572 500 dollar i bonus. Berglund har dubbelt medborgar-skap och skulle därför ha kunnat representera Sverige i landslagssammanhang. Han kom dock inte till spel i VM-matcherna i Sundbyberg i september 2009, eftersom han stoppades av Marlins. På grund av att han skrev på så pass sent hade han inte kunnat spela matcher under sommaren och Marlins ansåg inte att han var i matchform.

2010 tog Berglund en plats i Marlins farmarklubb i Gulf Coast League, men tvingades till en operation av sin högra axel och missade hela säsongen. Berglund missade även hela säsongen 2011 på grund av skadan.

Berglund gjorde sin proffsdebut 2012 för Jamestown Jammers i New York-Penn League, en liga på den näst lägsta nivån (Short-Season A) i MiLB. Efter bara tio matcher, med en earned run average (ERA) på 3,09, sade dock Marlins upp kontraktet eftersom Berglund åkt fast för doping. Han hade använt dopingmedlet methylhexanamin. Berglund stängdes av i 50 matcher av Major League Baseball. Han uteslöts även ur den svenska landslagstruppen till EM 2012 i Nederländerna, där han skulle ha gjort landslagsdebut.

Berglund gjorde aldrig någon mer match som proffs.

Mathias Günther

Mathias Günther var en skånsk brottare (född 1986) i 66-kilosklassen, grekisk-romersk stil. Hans meritlista som brottare innefattar allt från guld i ungdoms-SM vidare till guld som junior och ytterligare två SM-guld som senior (2008 och 2010) och ett som nordisk mästare (2009).

Günther var med på EM 2010, men efter en tävlingskonflikt senare det året blev han avstängd i tre månader och beslutade sig då för att lägga av. Han gjorde dock comeback i slutet av 2011 och siktade då på att genom ett bra resultat vid EM i Belgrad vara ett stort OS-hopp vid sommaren 2012 OS i London. Förväntningarna var – med rätta - stora.

Han lyckades också över förväntan i europamästerskapen. Direkt efter att en bronsmedalj säkrats på EM den 11 mars 2012 genomfördes ett dopingprov, som visades innehålla den förbjudna substansen furosemid (Lasix®) – en vätskedrivande substans som inte ger någon prestationshöjning (kanske till och med en lite nedsättning av prestationsförmågan), men som används för att dölja doping med anabola steroider. Furosemiden hindrar nämligen – till viss del – anabola steroider att utsöndras till urinen.

Mathias Günter förklarade intaget av den vätskedrivande substansen med att hans fot av okänd anledning – sannolikt trauma – svullnade upp en vecka för EM. Han hävdade att han utan att konsultera medicinsk expertis tog sammanlagt tre tabletter före EM. Avstängningen fastställdes till två år.

Günter överklagade till CAS men valde då det billigaste alternativet. Då gäller att det är en person inom CAS som samlar in den informationen han eller hon behöver, och sedan tar beslutet utifrån det. Frågan i CAS gällde då inte att Günter testat positivt för furosemid utan vilken grad av försumlighet idrottaren visat. CAS fastställde domen och ansåg att Günter borde ha försäkrat sig bättre om att den medicin han tog inte var dopingklassad.

Mathias Günter hade det besvärligt både psykologiskt och ekonomiskt under avstängnings-tiden. Efter ungefär åtta månader var det som värst. Då tog han kontakt med brottnings-förbundet och bad om att få träffa idrottspsykologen, vilket han ansåg vara av stor hjälp,

Efter avstängningen prövade Mathias att inte bara satsa på VM och OS i brottning utan även MMA, mixed martial arts. Han sa själv att jämfört med brottning var det riktigt bra betalt. Hans debut visade att MMA var mer än han kunde hantera. Försöken att komma tillbaka i brottningen blev heller inte lyckade och efter några mindre lyckade resultat sadlade han om och blev brottningstränare 2018.

Niklas Lindstedt

Kulstötaren Niklas Lindstedt från Karlstad lämnade vid 21 års ålder ett positivt dopingprov i mars 2014. Lindstedt var uttagen i det svenska juniorlandslaget i friidrott och tävlade för Stockholmsklubben Hässelby. Det var via ett kosttillskott som Niklas Lindstedt fick i sig det dopingklassade preparatet metylfenetylamine, som är förbjudet i samband med tävling. Enligt Svenska friidrottsförbundet fanns det förbjudna ämnet inte med på produktens innehållsförteckning.

Riksidrottsförbundets dopingnämnd stängde av kulstötaren i sex månader, från och med den 2 juli i 2014 till den 3 januari 2015.

2019 flyttade Niklas till Örebro för att arbeta som undersköterska på en psykiatrisk akutpsykosavdelning på Centralsjukhuset i Karlstad. 2022 blev han bronsmedaljör i kulstötning på SM.

Niklas är son till förre landslagsmannen i kula Mauri Lindstedt ,som blev svensk mästare 1994 på 18,09.

Nicklas Axelsson

Nicklas Axelsson, född 15 maj 1972, är en svensk före detta professionell tävlingscyklist, numera avstängd på livstid. Han räknas som en av Sveriges främsta cyklister i modern tid.

Axelsson är ursprungligen från Mora. Han är numera bosatt i södra Frankrike.

Nicklas Axelssons främsta merit är en sammanlagd sjätteplats i Giro d’Italia 1999 och en tredjeplats i det klassiska världscuploppet Lombardiet runt år 2000. Under VM i Portugal slutade han på 18:e plats. Efter loppet testades medaljörerna, den fjärdeplacerade och ytterligare fyra slumpmässigt utvalda cyklister. Nicklas Axelsson testade positivt för erytropoietin och fick fyra års avstängning och fick lämna sitt italienska cykelstall Alessio. Efter en två år och åtta månader lång bortovaro från tävling kunde han dock återvända till tävlingsidrott efter att reglerna ändrats.

Sedan säsongen 2006 tävlade Axelsson för det italienska Pro Continental-stallet Selle Italia-Serramenti Diquigiovanni, sedan 2008 kallat Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli. I slutet av 2006 blev Nicklas Axelsson opererad för testikelcancer och fick efterföljande cellgiftsbehandling. Efter behandlingen fortsatte han att tävla.

Axelsson slutade trea på den andra och tredje etappen av Tirreno-Adriatico 2008. Den svenska cyklisten bar den blå ledartröjan under två dagar, men fick ge sig efter den femte etappen, ett tempolopp, då den regerande världsmästaren i tempolopp, Fabian Cancellara, övertog ledningen. Axelsson blev femma i Tirreno-Adriaticos slutliga sammanställning. I mars 2008 vann Axelsson den andra etappen av Settimana Internazionale Coppi e Bartali före italienaren Stefano Garzelli. Han slutade tävlingen som fjärde man efter Cadel Evans, Stefano Garzelli och Vincenzo Nibali.

Nicklas Axelsson blev kontrakterad av det polsk-italienska kontinentallaget Corratec inför säsongen 2009 och under säsongen 2009 slutade Axelsson trea på första etappen av Tour de Qinghai Lake.

Den 6 januari 2010 framkom det emellertid att Axelsson lämnat ett positivt A-prov för erytropoietin, men först den 7 juli fastslogs att även B-provet som positivt. Svenska Cykelförbundets Disciplinnämnd (Disciplinnämnden) fick den 16 juni 2010 en anmälan från Internationella Cykelförbundet (UCI) om att Nicklas Axelsson testats positivt. Proven togs vid cykeltävlingen Gran Premio Industria E i Italien den 20 september 2009. Proven bekräftade förekomsten av rekombinant EPO och exogena epitstesterone- och testorenonmetaboliter i urinen. Disciplinnämnden fann brottet så grovt att det skall medföra livstids avstängning (minsta möjliga straff var 8 års avstängning). Några förmildrande omständigheter hade inte framkommit. Svenska Cykelförbundet dömdes dessutom till böter på 115 000 kronor av Svenska Cykelförbundets disciplinnämnd (vilket enligt tidningsuppgifter några år senare inte blev betalda).

Nicklas Axelsson bor numera i södra Frankrike och har två barn med sambon Elodie samt en dotter från tidigare äktenskap.

Martin Kjellström

Martin Kjellström, född 21 september 1971 i Annedal, var Sveriges främste bodybuilder, som framgångsrikt stod på scenen och poserade med enorma muskler. Martin Kjellström är den andra svensken någonsin som tävlat i Mr Olympia. Mr Olympia är den ultimata tävlingen, drömmen för alla professionella kroppsbyggare. Detta lyckades han med, genom sin 3:e plats i Romanian Grand Prix. Han vägde vid tävling 131,8kg (182 cm), (Ironman Pro 2009).

Det här är berättelsen om en kille med en stökig uppväxt. Kjellström beskriver sin uppväxt som dysfunktionell. Han hoppade av gymnasiet efter ett år, tränade löpning maniskt och led av ätstörningar, men kom att ägna sitt liv åt bodybuilding. Men styrketräningen kom in sent i hans liv – först vid 26 år ålder. ”Att äta mat och spy är som ett missbruk för att dämpa ångest. Det gjorde att jag klarade av mina dagar. Hela dagarna gick ut på att springa, handla mat och så spy upp maten jag åt”, berättar han.

I december 2010 – samma år som han deltagit i Mr Olympia – greps han av polis i den omfattande nationella dopingrazzian ”Operation Liquid”. Totalt ställdes 70 personer inför rätta i den enorma rättegång som följde.  Ligans huvudpersoner fanns i Spanien och det var därifrån handeln styrdes. Preparaten kom i huvudsak från Kina och distribuerades till olika kontaktpersoner i Sverige och vidare ut till svenska konsumenter. Vid den stora razzian slog hundratals poliser, förstärkta med personal från andra myndigheter, till på nio platser i Sverige. Samtidigt gjorde spansk polis en insats mot en bostad där de misstänkta huvudmännen skulle finnas. Huvudmännen i Sverige hade arbetat direkt under ligans ledning och hade enligt förundersökningsledaren kunnat göra stora pengar på handeln. De hade tagit emot paket, spätt ut och paketerat om preparaten i anonyma förpackningar som exempelvis medicinburkar och matlagningsoljor.

I ”Operation Liquid” beslagtog polisen dopingpreparat, läkemedel och medicinsk utrustning för cirka 60 miljoner kronor. Av utredningen framgår att ligan smugglat in 3,3 miljoner enheter dopingmedel från Spanien och Portugal. De svenska kontakterna ombesörjde även den regionala och lokala försäljningen såväl till kroppsbyggare som till vanliga Svenssons. Bevismaterialet har fyllt ett 200 kvadratmeter stort bergrum i Sundsvall med produkter till ett marknadsvärde av ungefär sex miljoner kronor. Kunderna har funnits i hela Sverige, sannolikt långt fler än de 70 som slutligen åtalades. Bara förundersökningen i målet är på över 30 000 sidor. Logistiskt har det här varit ett problem eftersom de åtalade finns på olika platser i Sverige och är så pass många. Sex olika rättssalar har därför sammanlänkats i videokonferenser från Sundsvall, Malmö, Göteborg, Örebro och Karlstad.

Kjellström blev dömd för dopningsbrott, grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott. Martin Kjellström ansågs enligt rätten inte vara huvudman, men väl den som styrt Göteborgsfalangen av ett av Sveriges största steroidnätverk. I Hovrätten yrkade åklagaren senare på sju års fängelse för Martin, men när dom väl faller dömdes han till fängelse i två år och nio månader, vilket innebar en sänkning från Tingsrättens 3,5 år. Kjellström inställde sig dock aldrig när straffet ska avtjänas, utan höll sig utomlands och sågs bland annat tävla i Brasilien. Efter att ha blivit internationellt efterlyst greps han och började först avtjäna sitt straff i England, för att senare avtjäna resterande strafftid i Sverige.

Idag arbetar Martin Kjellström som coach inom fysisk och mental träning. Dopingpreparat har han slutat med, men åren med steroider och hård träning har satt sina spår.

2020 drabbades Kjellström av hjärtstopp under ett naprapatbesök, och trots att naprapaten påbörjade hjärt-lungräddning hamnade Kjellström i respirator och medvetslöshet i 17 dagar. Hjärtstoppet var med stor sannolikhet en följd av mångårigt användande av steroider.

Doping är vanligt inom bodybuilding på högsta nivå och det är mycket sparsamt med tester. Formellt förbjöds doping inom internationell bodybuilding (IFBB) 1987 och i början av 1990-talet, i samband med att sporten sneglade på olympisk status, gjordes en ansträngning med tester i samband med de största proffstävlingarna. Andelen positiva fall var dock så hög att det allmänt bedömdes att kontrollerna skadade sporten, snarare än tvärtom.

Formellt följer internationell bodybuilding WADA-koden, men det är sparsamt med tester. I Sverige är sporten ansluten till Svenska Kroppskulturförbundet, men är inte medlem i Riksidrottsförbundet och några tester görs därför inte utom enligt särskilt avtal med Svensk Antidoping. Testverksamheten får bekostas av förbundet eller beställas av externa aktörer.

Abeba Aregawi

Abeba Aregawi Gebretsadik, född 5 juli 1990 i Adigrat i Etiopien, är en etiopisk-svensk före detta medeldistanslöpare. Hon härstammar från Tigray i Etiopiens norra delar. Abeba Aregawi föddes i Adigrat där hon växte upp med sina tre syskon. Hennes föräldrar var lantbrukare. De lämnade Adrigrat när hon var ganska liten, så hon fick bo hos sin moster.

Aregawi var 14 år när hon ställde upp i en skoltävling och sprang snabbare än alla andra. Talangscouterna var imponerade och klubben ECB erbjöd henne att komma till Addis Abeba och börja springa för deras professionella tränare. När hon flyttade till huvudstaden hjälpte klubben henne med allting, bland annat ett boende som hon delade med en annan löpare. 17 år gammal tog hon silver på 400 meter vid de Etiopiska mästerskapen och två år senare kom det första mästerskapsguldet, nu på 800 meter. Samma år tog hon sin första internationella medalj, brons på 800 meter, vid de afrikanska juniormästerskapen i Bambous på Mauritius (en tävling som vanns av Caster Semenya). Aregawi sprang också några mindre tävlingar i Europa, och vid säsongens slut var hennes personliga rekord 2:01,98. Aregawis fysioterapeut och tränare i Etiopien var under flera år Zerihun Endris Ibrahim. De inledde samarbetet redan 2007. Han arbetade då för Etiopiens förbund men anlitades som Aregawis egen coach. Det var under denna period hon också träffade den blivande maken Henok Weldegebriel Tsigab.

Aregawi var 2009–2013 gift med Tsigab som är svensk medborgare (född i Etiopien men kom till Sverige som tolvåring). Aregawi flyttade till Stockholm i september 2009, men flyttade 10 december 2012 kort innan deras skilsmässa som beviljades 17 maj 2013, ensam tillbaka till Addis Abeba i Etiopien. Officiellt var detta av träningsskäl, då paret valde att hemlighålla skilsmässan. Abeba Aregawi har förlagt nästan all träning under hela sin karriär till Etiopien och löparmeckat Sululta, 3 000 meter över havet. Löparanläggningen ägs av dubbla världsrekordhållaren Kenenisa Bekele och dit åker många av världens långdistanslöpare för att träna.

Under sin första seniorsäsong 2010 bytte Aregawi gren till 1 500 meter. Debuten på den sträckan skedde i Sollentuna Grand Prix, där hon vann på tiden 4:06. Hon förbättrade den tiden i sitt andra lopp, i KBC Nacht, där hon sprang på 4:01,96. Abeba Aregawi debuterade även i Diamond League, där hon blev fyra i DN-Galan i Stockholm och sjua i Weltklasse i Zürich.

Aregawi representerade redan då Spårvägens Friidrottsklubb och därefter, 2011–2016, tävlade hon för Hammarby IF Friidrott. Aregawi hade under vintern 2011 en mycket stark inomhussäsong med fyra raka segrar i Düsseldorf, Gent, Birmingham och Stockholm. Hennes bästa tid denna vinter var 4:01,47, efter en mycket snabb avslutning i Globen i Stockholm. Under utomhussäsongen 2011 gjorde hon på grund av en knäskada bara ett framträdande.

Abeba Aregawi vann både 800 meter och 1 500 meter för Hammarby IF Friidrott i finalen i Lag-SM den 20 juni 2012.

Aregawi berättade 7 juni 2012 för massmedia om sin ambition att representera Sverige i OS i London. Samtidigt vägrade Etiopien släppa henne, och det var oklart om hon skulle kunna tävla för Sverige även med svenskt medborgarskap. Hon blev dock svensk medborgare den 28 juni 2012. Då återstod bara att få hennes nationsbyte godkänt av IAAF. Vid det laget hade det etiopiska friidrottsförbundet inte längre något att säga till om. Vid Diamond League-tävlingarna i Paris 6 juli kom Aregawi på tredje plats. Direkt efter tävlingarna hade hon ett möte med IAAF där de meddelade att hon var fri att välja mellan Sverige och Etiopien. Svenska ambassaden i Paris ordnade extraöppet för att ta emot hennes handlingar, men hon meddelade IAAF tidigt på morgonen 7 juli sitt beslut att tävla för Etiopien i OS. Senare på kvällen reste hon från Paris till Etiopien för att reda ut de sista detaljerna. Under OS (där hon fortfarande sprang i Etiopiens färger) råkade hon ut för ett fall och slutade som femma på 1 500 meter.

Bakom valet att tävla för Etiopien i OS låg, enligt Aregawis dåvarande make Henok Weldegebriel Tsigab, en längre tids hårda påtryckningar från etiopisk sida. De etiopiska myndigheterna skulle enligt honom ha beslagtagit hennes pass, så att hon inte kunde anmäla sig till tävlingar utan deras godkännande. De uppges även ha beslagtagit Aregawis mobil och indirekt utövat utpressning. Bland annat skulle Aregawi aldrig mer släppas in i Etiopien om hon tävlade för Sverige i OS i London. Aregawi har större delen av sin släkt kvar i Etiopien.

Det var dock nära att löparstjärnan aldrig bytte nation. En av huvudpersonerna till det var före detta friidrottsagenten Lars Kristiansson. Han fick i uppdrag att hjälpa till att genomföra nationsbytet för Abeba inför OS 2012. Under den processen menar han att det ringde tillräckligt många varningsklockor för att hela processen borde ha avbrutits. Bland annat menade han att det blev allt tydligare att Abeba Aregawi inte ville bli svensk medborgare. Vid ett möte under försommaren 2012 höll hela nationsbytet på att gå i stöpet. Det var ytterst märkligt alltihop. Juridiken var klar. Migrationsverket var positiva till nationsbytet och det var full support från Svenska friidrottsförbundet och Olympiska kommittén. Det följdes av ett omskrivet möte på ett hotell i Paris inför Diamond League-galan. Där menar Lars Kristiansson bland annat att hennes nederländska manager Jos Hermens berättade för alla inblandade att Abeba Aregawi redan var gift hemma i Etiopien och att det därmed skulle handla om ett skenäktenskap. Hammarbys ordförande Ingvar Åström var med på mötet – men valde att fortsätta trycka på för övergången ändå. I samband med att Hammarbys styrelse fick förnyat förtroende skrev Ingvar Åström så här på klubbens hemsida om turerna kring Aregawi:

”Med facit i hand är det lätt att säga att klubben borde agerat annorlunda i hanteringen av Abeba. Vi var alla inspirerade av att få hjälpa en fantastisk talang med en enorm potential, och vi hoppades att hon skulle kunna bli en förebild och inspirera många friidrottare i klubben. Det finns utrymme för självrannsakan. För framtiden bör vi lära av det förflutna och förbättra kommunikationen och tydligheten kring vilka krav som ställs på en enskild aktiv”.

Inför OS 2012 skickade Abeba Aregawi så småningom ett brev till IAAF där hon skrev att hon ville tävla för Etiopien.

Den 11 december 2012 – således efter OS – kom trots allt beskedet att Aregawi skrivit på pappren som gjorde henne tävlingsklar för Sverige och den 10 december 2012 fick hon godkännandet från Internationella Friidrottsförbundet att fortsättningsvis representera Sverige. I sin första tävling då hon representerade Sverige, XL-galan i Globen i februari 2013, vann Aregawi med tiden 3:58,40 och slog därmed Maria Akrakas drygt tjugo år gamla svenska inomhusrekord. Hon var dessutom bara 12 hundradelar från Jelena Sobolevas världsrekord. I mars 2013 tog Aregawi guld på 1 500 meter vid inomhus-EM i Göteborg med tiden 4.04,47, nästan tio sekunder före närmaste konkurrent. Vid Athletic Super GP i Doha i Qatar, den 10 maj satte Aregawi svenskt och nordiskt rekord på 1 500 meter med tiden 3.56,60. Detta var endast sex hundradelar från det personliga rekord hon hade satt som etiopisk löpare. Vid FBK Games i Hengelo 8 juni 2013 satte Aregawi åter svenskt och nordiskt rekord, denna gång på 800 meter med tiden 1.59,20.

Aregawi har dock behållit sitt etiopiska medborgarskap. I samband med VM 2013 i Moskva anklagade den finländske friidrottsagenten Jukka Härkönen i Helsingin Sanomat Sverige för att ha ”köpt ”Aregawi. Han kom med anklagelser om skenäktenskap, utfört enbart för att hon ska kunna tävla för Sverige. Henok Weldegebriel Tsigab, som var i Moskva under VM, avvisade anklagelserna som “skitsnack” och “finsk avundsjuka för att hon kommer tävla för Sverige i Finnkampen”. Då var paret redan skilda sedan maj 2013, även om de höll detta hemligt. I februari 2016 framkom det att Aregawi lämnade felaktig information till Migrationsverket när hon ansökte om svenskt medborgarskap och dessutom hade hon uppgivit till Skatteverket att hon aldrig bott i Sverige, tvärtemot vad hon och Weldegebriel Tsigab och klubben Hammarby IF tidigare sagt offentligt. Det fanns dock inga rättsliga förutsättningar för att vidta några åtgärder mot Aregawi eller att återkalla hennes svenska medborgarskap, även när det skulle visa sig vara beviljat på felaktiga grunder.

Skatteverkets gjorde en utredning om Aregawis deklarationer från 2010–2013. Hon erkände då för Skatteverket att hon aldrig bott i Sverige. Enligt Skatteverket redovisade Aregawi inte några inkomster från vare sig tävlingar eller sponsorer mellan 2011 och 2013 och fick betala drygt 11 000 kronor i skattetillägg.

Vid friidrotts-VM 2013 i Moskva vann hon den 15 augusti guld på 1500 meter med tiden 4:02,67 efter att ha legat långt fram i “ytterspår” under större delen av loppet och gått upp i ledningen med ett knappt varv kvar. Vid presskonferensen efter VM-guldet fick Abeba Aregawi frågan om vad hon tyckte om Emma Green Tregaros (och Moa Hjelmers) regnbågsaktion mot HBTQ-personers brist på rättigheter i Ryssland, efter införandet av den ryska “antihomolagen”. Aregawi sa bland annat (via tolk): “Som jag förstår det tillåter inte min tro att män är med män och att kvinnor är med kvinnor. Men jag vet egentligen inte så mycket om det.” Aregawi är kristen.

Vid Svenska idrottsgalan den 13 januari 2014 2014 i Globen blev Aregawi utsedd till Årets kvinnliga idrottare, men var sjuk hemma i Etiopien och kunde inte närvara på plats. Ingvar Åström, ordförande Hammarby IF Friidrott, fick ta emot hennes pris och framförde hennes tacktal: “Tack för priset, jag är jätteglad. Det är jättekul att få vinna. Jag vill ha revansch det här året. Det var viktigt för mig att vinna ett mästerskap. Nu vill jag slå världsrekord inomhus och vinna under OS i Rio.”

Vid EM i Zürich 15 augusti 2014 blev Aregawi tvåa på 1 500 meter, efter etiopiskfödda nederländskan Sifan Hassan. Abeba Aregawi fick sedan hoppa över inomhussäsongen på grund av en lårskada som hindrade henne från att försvara sitt EM-guld vid inomhus-EM i Prag. Det var på grund av fortsatta skadeproblem sedan länge osäkert om hon skulle kunna delta i VM i Peking men hon kom ändå till start på 1 500 meter. Innan hade hon bara sprungit fyra lopp under utomhussäsongen, tre över 1 500 meter och ett 800-meterslopp med en andraplats i Birmingham på 1 500 meter som bäst. Vid VM tog hon sig utan att imponera till finalen, men lyckades inte försvara guldet från Moskva två år tidigare. Finalloppet öppnade i ett mycket lugnt tempo, men på det näst sista varvet drog Genzebe Dibaba, som hade slagit världsrekordet på 1 500 meter under säsongen, upp tempot rejält och Aregawi orkade inte följa. Hon föll genom fältet och slutade till sist på en sjätteplats.

Aregawi rundade av säsongen med att sätta svenskt rekord på 1 engelsk mil då hon sprang i mål som klart distanserad sexa på 4:23,07 vid Diamond League-tävlingen i Bryssel. Det räckte ändå för att slå Malin Ewerlöfs 18 år gamla rekord på den udda distansen. I årets sista lopp deltog hon för andra gången i karriären i Finnkampen och här var hon ohotad på 1 500 meter. Segern på Stockholm stadion blev den enda för Aregawi under säsongen 2015.

Det blev en skadedrabbad säsong där hon bytte tränare två gånger innan hon inför 2016 år säsong valde att återgå till holländske coachen Bram Som.

Aregawi hade för avsikt att springa på inne-VM i Portland. Det var planerat att hon som upptakt skulle springa Globen-galan, men hon tackade nej med hänvisning till ryggproblem. Svenska Friidrottsförbundets förbundskapten Karin Torneklint hade sedan inte Aregawi bland de VM-uttagna. Hon var tydlig med att beslutet inte berodde på den skatteutredning kring Aregawi som just då fick stor uppmärksamhet i den svenska pressen.

Det var en kort men mycket framgångsrik sejour som Abeba Aregawi hade i det svenska landslaget. Totalt åtta tävlingar blev det och på dem lyckades hon vinna VM-guld både inomhus och utomhus, ta EM-guld inomhus och EM-silver utomhus. Dessutom noterades Aregawi för två svenska rekord som hon fortfarande har kvar: 3:56.60 på 1 500 meter och 4:23.07 på en engelsk mile.

Den 29 februari 2016 meddelades det att Aregawi i ett dopingprov utfört av IAAF hade testats positivt för den nyligen förbjudna substansen meldonium, som möjligen förbättrar energiomsättningen i hjärtmuskelceller och därför dopingklassades 1 januari 2016 (12 dagar innan Aregawis positiva dopingtest togs). Substansen hade dock officiellt funnits på WADA:s så kallade bevakningslista sedan 1 januari 2015. Testet gjordes i Addis Abeba 12 januari 2016 och var ett “out-of-competition-test”, det vill säga ett prov som togs utanför tävling. Efter resultatet av A-provet blev hon avstängd tills vidare och även B-provet visade sig sen vara positivt. Abeba Aregawi och agenten Jos Hermens fanns på plats i laboratoriet i Lausanne den 9 mars för analys av B-provet. Hon riskerade då en avstängning i fyra år, och efter Svenska friidrottsförbundets policy från 2015 ytterligare fyra års avstängning från svenska landslaget.

Enligt Expressen varnades Aregawi tre dagar innan dopingtestet den 12 januari och fick till och med klockslaget angivet för när dopingtestarna (i Etiopien oftast läkare) skulle komma. Den ryske tränaren Anatolij Bytjkov misstänktes för att ha försett Aregawi med det förbjudna preparatet. Bytjkov tränade tidigare den dopingsdömda turkiska löparen Elvan Abeylegesse, även hon precis som Aregawi var född i Etiopien. I början av mars fängslades också i Etiopien flera doktorer från Ukraina och Ryssland för administration av dopingpreparat, det vill säga kort efter att diskussionen om meldonium uppkommit. Abeba Aregawi har berättat sin version av dopingen för IAAF och sagt att hon fått en bunt tabletter från två doktorer från Turkmenistan 2014. En av dessa läkare var våren 2016 redan arresterad i Addis Abeba och fick fängelsebestraffning. Medicinerna trodde hon var vitaminer, men hon kontrollerade aldrig innehållet.

Händelsen fick dramatiska konsekvenser för Aregawi. Hammarby IF avslutade sitt sam-arbete med henne och Sveriges Olympiska Kommittés verksamhetschef Peter Reinebo meddelade 29 februari att Aregawi efter det positiva dopingtestet förlorade sin förhands-uttagning till OS. Dessutom drog SOK in sitt ekonomiska och medicinska stöd (som hon haft sedan 2013) med omedelbar verkan.

Det påpekades särskilt vid avslöjandet om det positiva dopingprovet att Aregawi hade genomgått friidrottsförbundets antidopingutbildning och även någon utbildning hos Riksidrottsförbundet. Det bestämdes då också att förbundsläkaren Sverker Nilsson fortsätt-ningsvis skulle vara hennes medicinske rådgivare. Det var till honom som hon skulle vända sig till så fort hon behöver ta medicin, vad det än gällde.

En första vetenskaplig studie av metabolismen för meldonium visade att substansen stannar i kroppen två till fyra dagar och redovisades av WADA när det blev känt att ett flertal idrottsutövare under kort tid testat positivt för meldonium. WADA skickade emellertid kort tid därefter ut en kommuniké där man bland annat slog fast att alla prov som tagits fram till den första mars 2016 och som innehöll mindre än 15 mikrogram meldonium/milliliter var att betrakta som fall som kan ha berott på att man tagit preparatet före årsskiftet 2015/2016. Detta korrigerades ytterligare i början av april 2016 (cirka 100 dagar efter att meldonium dopingklassats) i ett meddelande där WADA fastslog att alla som hade meldonium under gränsvärdet 1 mikrogram/milliliter i sina prov skulle kunna komma undan med ett mildare straff, eller rentav bara en tillrättavisning. Det hade då bekräftats att påvisningstiden på låga nivåer kan vara mycket lång. Den vetenskapliga teorin är att meldonium bryts ner tämligen snabbt – meldonium är ju en liten molekyl som rimligen metboliseras snabbt – men att en liten del binder sig till de röda blodkropparna, som ju har en genomsnittlig överlevnadstid på 120 dagar, vilket gör att man kan förvänta sig att meldonium kan mätas under flera månader efter intaget om än i mycket låg dos. Det innebär att Abeba Aregawi och många idrottare i teorin skulle kunnat ha avslutat sitt meldoniumbruk under 2015 men sedan lämna positiva dopingprover långt in på 2016. Halten meldonium i Aregawis prov var mindre än ett mikrogram per milliliter. Hennes nivåer av meldonium i blodet låg således under WADA:s nya gränsvärden, och det ansågs vara fullt möjligt att hon bara tagit preparatet medan det var tillåtet.

Den 14 juli friades därför Aregawi av den svenska Dopingkommissionen. Därmed upphävdes även den interimistiska avstängning hon lytt under, och hon var fri att tävla med omedelbar verkan. Totalt var hon förbjuden att tävla i nästan sex månader och då kan observeras att hon godkände den provisoriska avstängningen från det internationella friidrottsförbundet.

Trots att Aregawi friats från dopningsmisstankarna meddelade styrelsen för Svenska Friidrottsförbundet den 17 juli 2016 att hon inte var aktuell för landslaget innan “oklarheter kring hennes idrottsliga och medicinska status och miljö har klarlagts.” Förbundsledningen var kritisk mot att hon tagit meldonium strax innan det dopningsklassades. Aregawi fick därmed inte följa med till OS.

Enligt Aregawi var uppsåtet med att använda meldonium att öka sin prestationsförmåga genom att medicinera med en hjärtmedicin trots att hon inte var hjärtsjuk. Det kan jämföras med en del av det norska astmamedicinbruk som länge diskuterats i massmedia som oetiskt. Skillnaden mellan att ta prestationsökande tillåtna preparat och icke-tillåtna är naturligtvis inte så stor ur moralisk synvinkel och före 1 januari 2016 hade meldonium varit tillåtet. Enligt Olympiska Kommitens verksamhetschef Peter Reinebo var det ändå något man tagit avstånd ifrån både ur etisk och medicinsk synvinkel. Att få komma tillbaka till Sveriges olympiska kommittés (SOK) topp- och talangprogram var därför inte självklart så länge inte Aregawi var tydligare med att ta avstånd från sitt beteende – trots att hon inte var fälld för att ha tagit något otillåtet preparat.

Den 17 januari 2017 gav landslagsledningen dock klartecken för Aregawi, men vid det laget var hon långt från toppformen och hon kom aldrig tillbaka på elitnivå. Trots att hon således till slut friades från misstankarna kom dopingutredningen att utgöra slutpunkten för hennes löparkarriär när flyttade hon till Etiopien där hon bildade familj och lade ner idrottskarriären. I november 2018 stod det klart att Abeba Aregawi avslutat elitkarriären. Hon meddelade friidrottsförbundet att hon ville strykas från deras lista över aktiva, efter att inte ha tävlat sedan 2015.

I mitten av februari 2017 gifte hon sig med den etiopiske maratonlöparen Yemane Tsegay (VM-silver 2015), och de har nu två döttrar tillsammans. Paret bor i Addis Abeba.

Sammantaget när det gäller Abeba Aregawi: Det förelåg aldrig något dopingfall, det var WADA som misslyckades med sina uppgifter. Aregawi blev avstängd på grund av en utredning för doping. Det var ett sorgligt – och orättvist - slut på en fin karriär.

Adil Bouafif

Adil Bouafif, född 31 december 1978 i Marocko, är en svensk långdistanslöpare som har vunnit SM-medaljer på sträckor från 1 500 meter till maraton samt i terräng. Han har även deltagit i bland annat Finnkampen och ett antal internationella mästerskap.

Bouafif kom till Sverige från Marocko 2007 och blev svensk medborgare 2010. Han togs ut att springa maraton vid EM 2010 i Barcelona men fullföljde inte. 2011 deltog han på 3 000 meter vid inomhus-EM i Paris, men slogs ut i försöken. Sammanlagt tog han fyra SM-guld på 10 000 meter, två på halvmaraton, ett på maraton, två i terränglöpning 4 km, två i längre terränglöpning samt tre på 3 000 m inomhus. Adil deltog i tre EM. Hans bästa placering där var 13:e plats på 5 000 m vid EM i Helsingfors 2012.

Den 13 augusti år 2014 deltog Bouafif på 10 000 meter vid EM i Zürich men bröt loppet efter skadekänning i ljumskarna. Den 26 september 2014 avslöjades att han testat positivt för erytropoietin under tävlingen. Han dömdes i december 2015 mot sitt nekande till två års avstängning retroaktivt från 23 september 2014 och fram till 22 september 2016. Därefter var han avstängd från landslaget i ytterligare två år.

Enligt massmedias uppgifter ansåg Adils svenska tävlingskamrater att han aldrig riktigt var en del av svensk löpning. Han hade för det mesta tränat i Marocko och sedan flugits in till större tävlingar. Detta upplägg ogillades av många och Adil har ibland fått stå symbol för det man har kommit att kalla brevlådelöpare. Det har också ryktats om att han hade kunnat vara i dålig form och sedan åkt till Marocko och efter 6 veckor kommit tillbaka och utklassat konkurrenterna. En graverande faktor är då att Marocko är känt i löparvärlden för en utspridd dopingkultur och ett flertal marockanska löpare har blivit fällda för bloddoping.

Adil Bouafif, som således var den förste svenske elitlöpare som fällts för doping, återkom efter sin avstängning när han 2017 kom på sjätte plats i Midnattsloppet Stockholm. Midnattsloppet Stockholm, som arrangerades för första gången 1982 på en 10 km lång bana runt Södermalm, är landets näst största löpartävling. Loppet hade då drygt 33 000 anmälda löpare. Hans tid på den 10 km långa banan blev 32.57 vilket var nära en och en halv minut från hans fyra år gamla personliga rekord på 30.31. Att Adil väntade ytterligare nästan ett år innan han gjorde sin första tävling efter avstängningen berodde på att han fick ett nytt arbete som var svårt att kombinera med hård träning.

Han lyckades dock aldrig riktigt väl efter sin come back och har inga rekord noterade efter 2016.

Siriusmålvakten Josh Wicks

Joshua Myiah “Josh” Wicks, född 1 november 1983 i Landstuhl, Västtyskland, är en amerikansk fotbollsmålvakt som i februari 2014 värvades av AFC United. där han skrev på ett tvåårskontrakt. Han hade tidigare varit målvakt i flera MLS-klubbar, däribland i Zlatans Los Angeles Galaxy. I februari 2016 förlängde han sitt klubbkontrakt med ett år med AFC United. Under november 2016 blev det klart att Wicks skulle spela med Uppsalaklubben IK Sirius i Allsvenskan 2017. Wicks förlängde sedan sitt kontrakt med ytterligare två år. I april 2018 testade dock Josh Wicks positivt för spår av kokain i samband med en match mot Hammarby.

Söndagen den 1 april 2018 testades Sirius-målvakten således positivt för kokain. Tidigare under veckan hade han festat: ”Det var en bra fest, en del folk och så där. Och jag har fått reda på att min drink var spetsad,” har han sagt.

I Sirius spelarkontrakt står det att de avlönade spelarna ska efterleva dopingbestämmelserna som finns hos Riksidrottsförbundet och centralt hos internationella antidopingorganisationer, vilket spelarna skriver under på i sina kontrakt. När Joshua Wicks var interremistiskt avstängd fick han således inte ens beträda matcharenan eller träningsanläggningen under utredningsprocessen. Det han var misstänkt för var dessutom inte bara ett brott mot dopingreglerna, utan också ett brott mot anställningsavtalet med Sirius. Han fick inte beträda klubbens anläggningar, och därför fanns det inget arbete för honom. Eftersom fotbollen var hans yrke kunde han inte fortsätta med det och han blev således både uppsagd och arbetslös.

Trots att utgångspunkten vad gäller just kokain vid tiden för regelöverträdelsen var fyra år dömde Dopingnämnden honom först till 12 månader. Både han och Riksidrottsförbundets dopingkommission överklagade dock till Riksidrottsnämnden. Där förlängdes straffet till 24 månader, men inte till fyra år, med motiveringen att det kan göras troligt att bruket inte varit avsett att höja prestationsförmågan. Detta är speciellt för substanser som kokain och cannabis om de är tagna vid annat tillfälle än vid tävlingen.

Efter två års avstängning för doping skrev Wicks i februari 2020 på för nygamla klubben AFC Eskilstuna. I februari 2021 förlängde han sitt kontrakt med ett år. Efter säsongen 2021 lämnade Wicks dock klubben då han inte fick förlängt kontrakt. I april 2022 blev Wicks klar för division 2-klubben Syrianska FC.

Fanny Dusabimana

Medeldistanslöparen Fanny Dusabimana Kazungu kom till Sverige från Kongo cirka 2016 och bor i Sverige men var inte svensk medborgare 2020. Hon hade då snabbt gjort stora framsteg i löpning. Bland annat tog hon brons på 1 500 meter vid inomhus-SM 2019.

Den 17 december 2019 utfördes en dopingkontroll beträffande Fanny Dusabimana Kazungu i Iten, Rift Valley, Kenya. Hon befann sig på ett läger med löpare från både Kenya, Belgien och Kanada. Polis genomförde en razzia och hon blev inlåst i en cell under ett dygn för att sedan bli testad.

Efter analys av det urinprov som hon lämnat vid kontrolltillfället meddelade Doping-laboratoriet i Doha, Qatar, att provet innehöll 19-norandrosteron (en metabolit till nandrolon) och erytropoietin.

Fanny Dusabimanas förklaring till hur dopingsubstanserna kan ha kommit in i hennes kropp var att hon gick hon till apoteket i Kenya en dag när hon kände sig förkyld och fick en spruta som enligt läkarna var helt laglig.

Dopingnämnden beslutade enligt artikel 2.1 Idrottens Dopingreglemente att stänga av Fanny Dusabimana under tiden från och med den 11 februari 2020 till och med den 10 februari 2024 från deltagande i tävling eller annan aktivitet (annat än godkänt antidopingrehabili-teringsprogram) som godkänts eller organiserats av Riksidrottsförbundet eller special-idrottsförbund, förening eller Idrotts-AB inom Riksidrottsförbundets medlemsorganisation. Dusabimana får under denna period inte heller delta i tävling godkänd eller organiserad av professionell liga eller annan internationell eller nationell evenemangsorganisation eller idrottsaktivitet, på elitnivå eller nationell nivå, som erhållit statligt bidrag

I nästa instans avslog Riksidrottsnämnden Fanny Dusabimanas överklagande, vilket innebär att Dopingnämndens beslut står fast.

Det som skett understryker att antidopingarbetet är en global fråga som alla inom antidopingen måste fortsätta att samarbeta kring, men även att man måste säkerställa att aktiva på alla nivåer rustas med kunskapen om hur det personliga ansvaret ser ut.

Robel Fsiha

Robel Fsiha Hagos, född 7 mars 1996 i Adi Kuala i Eritrea, är en svensk långdistans-löpare som tävlade för Spårvägens FK. Han kom till Sverige som ensamkommande flykting från Eritrea och placerades på ett boende utanför Gävle.

Han etablerade sig snabbt som en löpare i Sverige och 2017 tog han sitt första SM-guld, på 10 kilometer landsväg. 2018 blev Fsiha blir svensk medborgare och fick chansen att representera Sverige i terräng-EM, där han slutade på 40:e plats. 2019 (vid 23 års ålder) vann han både Göteborgsvarvet och SM i halvmaraton. Samma år tog Fsiha guld i terräng-EM, vilket var Sveriges första guld sen Sara Wedlund vann 1996. Han slutade dessutom på 17:e plats i terräng-VM, som bästa europé.

Robel Fsihas tränare var Patrik Melin från Spårvägens FK. Patrik Melin är tidigare svensk mästare i tiokamp (2001 och 2004) och bor i Gävle, även om han arbetar för Spårvägen. Han kom i kontakt med Robel Fsiha 2013, när Fsiha var 16 år gammal och hade kommit till Sverige från Eritrea som ensamkommande flykting. Melin blev fascinerad av Fsihas löpsteg, tyckte att han påminde om Mustafa Mohamed, och började hjälpa honom med träningen. Under en period bodde Robel Fsiha också hemma hos Patrik Melin. Det finns inga misstankar om att Patrik Melin skulle varit involverad i den kommande dopingskandalen.

Under sina första år som löpare höll Fsiha sig nästan alltid hemma i Sverige men under 2019 tillbringade han allt längre perioder i Etiopien. Exakt vilka personer Robel Fsiha hade runt sig nere i Etiopien finns det inga uppgifter om, men det är känt att han tränade mycket hårt, på hög höjd i bra miljöer med många duktiga löpare och många dagar i rad.

Robel Fsiha åkte fast i ett dopingtest som gjordes den 25 november 2019, ett prov som togs i hans tillfälliga bostad i Addis Abeba, Etiopien. Som svensk friidrottare kan man bli testad av både internationella AIU (friidrottens integritetsenhet) och antidopingkommissionen på Riksidrottsförbundet (RF). Det här testet gjordes på uppdrag av RF, även om det var en annan part som knackade på dörren hemma hos Fsiha och tog urinprovet. Just då var Robel Fsiha mitt inne i de sista förberedelserna inför terräng-EM som skulle avgöras två veckor senare. Det var den 8 december 2019 som Robel Fsiha sprang hem EM-guld. Men innan testet hade hunnit bli analyserat på det WADA-ackrediterade labbet i Lausanne, Schweiz, hann alltså Fsiha åka till Terräng-EM 2019. Dopingbeskedet kom åtta veckor senare, den 7 februari 2020. Fsiha befann sig då fortfarande i Etiopien. I april 2020 visade sig även hans B-prov vara positivt för testosteron.

Anmärkningsvärt är att Fsiha testades många gånger (5 eller 6) under det aktuella året, men det tycks som om detta var det enda testet som var positivt.

Robel Fsiha stängdes till slut av i fyra år och är avstängd från all idrott fram till den 24 februari 2024.

Robel Fsiha håller nu på att starta upp ett nytt liv i Sverige med sin fru och sina två barn (flicka född 2016 och pojke 2018). Löparkarriären är sannolikt över och han har blivit utesluten från Spårvägen och fick lämna tillbaka sitt EM-guld. Man bör dock komma ihåg att det rör sig om en bondpojke från Eritrea och att han knappt gått motsvarigheten till gamla svenska folkskolan. I juli 2022 arbetade han i hemtjänst och som personlig assistent.

Jenny Fransson

Anna Jenny Eva Maria Fransson, född 18 juli 1987 i Karlstad i Värmland, är en svensk brottare. Hon är uppväxt i Öjebyn utanför Piteå. Fransson var 2022 bosatt i Helsingborg men tävlade för Gällivare Sportklubb.

Hon representerade Sverige i olympiska sommarspelen 2008 i Peking men slogs ut i kvalet. Hon var med också i OS i London 2012 och gick vidare ganska långt. Hon vann VM 2012 i kanadensiska Strathcona County utanför Edmonton i 72-kilosklassen men förlorade titeln vid VM 2013. Hon tog olympiskt brons vid OS i Rio de Janeiro 2016 där hon tävlade i 69-kilosklassen. Hennes medalj är den första någonsin i OS för en svensk kvinnlig brottare. 2018 vann hon guld i EM i ryska Kaspijsk.

I april 2019 tog Fransson brons i 68-kilosklassen vid EM i Bukarest, där hon besegrade azeriska Iryna Netreba i matchen om tredjeplatsen. I september 2019 tog Fransson silver vid VM i Nur-Sultan, efter en finalförlust mot amerikanska Tamyra Mensah.

Omkring 07.20 den 9 januari i år fick Jenny Fransson, då 33 år gammal, besök av vad hon brukade kalla för ”dopingpolisen”. Ett besök hon varken blev förvånad över eller stressade upp sig för. Men testresultatet skulle komma att få just den effekten. Den 3 februari var nyheten ute. Hon hade testat positivt för den anabola steroiden metyltestosteron. Detta ledde till att hon blev permanent bortplockad från OS-truppen 2020, och hon blev även utesluten från Sveriges Olympiska Kommittés stödprogram Topp och Talang.

Dopingnämndens dom, avstängning i fyra år, är det strängaste straffet för en idrottare som fälls första gången. Efter ett överklagande till Riksidrottsnämnden (RIN) kvarstod domen på fyra ås avstängning. Den högsta svenska instansen att domen var ett enhälligt beslut.

”Sammantaget ger den utredning som Jenny Fransson har lagt fram inte tillräckligt stöd för att hon ska anses ha styrkt att det förekommit en avvikelse från WADA:s internationella standard. Det är därför styrkt att Jenny Franssons dopingprov innehållit metaboliter till metyltestosteron”, skrev RIN i sitt beslut.

Jenny Fransson är avstängd till 27 januari 2024. På Instagram skrev hon efter RIN:s beslut om hur hon ångrar hela sin karriär.

”Jag önskar att jag aldrig börjat med brottning för 28 år sedan. Allt jag fått uppleva och åstadkomma är inte värt någonting med tanke på vad jag måste gå igenom nu”

Dopingfall inom svensk ishockey

Dopingfall inom svensk hockey är sällsynt. Några fall inom elitishockeyn kan dock nämnas (listan är inte fullständig):

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, 1974

Under hockey-VM 1974 tog ”Lill-Pröjsarn” en nässpray som innehöll det förbjudna ämnet efedrin. Tre Kronors 4–1-seger mot Polen i VM ändrades till förlust, 0–5. Han fick inte spela i fler matcher men fick trots det behålla en medalj.

Håkan Södergren, 1988

Den förre DIF-spelaren och landslagsmannen fastnade i en dopingkontroll där det konstaterades att han hade spår av Paraflex Comp i kroppen, tagen mot smärta. Preparatet innehöll dextropropoxifen som var dopingklassat.

Tomas Tallberg, 1989

Dåvarande Mölndalsspelaren, senare i Brynäs, blev avstängd för efedrin eller någon efedrinliknande förkylningsmedicin.

Daniel Jardemyr, 1995

AIK-back. men under tiden han var utlånad till Malmöklubben Pantern visades hans test spår av amfetamin och han stängdes av under två års tid. Kom tillbaka och gjort ett flertal säsonger utomlands.

Patric Nilson, 2003

I juli 2003 (försäsongsträning) meddelades att Patric Nilson testades positivt för nandrolon. I samband med en semesterresa i Florida hade han köpt kosttillskott som innehöll det förbjudna. Utredningen visade att det på förpackningen stod att den innehöll dopingklassade medel.

Robin Rahm, 2010

Den 5 augusti 2010 blev Robin Rahm avstängd på grund av doping. Vid en rutinkontroll den 28 juni (försäsongsträning för Färjestad) i Wåxnäshallen testade ishockeymålvakten positivt för anabola substanser. I civil domstol erkände han att han både injicerat och tagit tabletter, vilka han köpt via internet. Han dömdes han till 6 900 kronor i dagsböter. Inom idrotten stängdes han av i två år, till och med den 3 augusti 2012. Rahm angav att han efter en höftoperation ville komma tillbaka så fort som möjligt. Efter avstängningen har han mestadels spelat utomlands, senast (2022) i Slovakien för Banska Bystrica.

Nicklas Bäckström, 2014

Nicklas Bäckström, spelade inte OS-finalen mot Kanada sedan ha lämnat ett positivt dopningsprov efter kvartsfinalen mot Slovenien. Det rörde sig om en allergimedicin som innehållit substansen pseudoefedrin, en medicin som han sannolikt fått dispens för om han ansökt (han uppgav att han använt medicinen av och till under sju år). Straffet blev en matchs avstängning, det lägsta straffet som då kunde utdömas på grund av dopning. Han NHL-karriär har därefter fortsatt mycket framgångsrikt.

Edwin Hedberg, 2014

Modo-forwarden Edwin Hedberg ertappades med det dopingklassade medlet sibutramin efter Modos hemmamöte med Brynäs i SHL den 8 februari 2014 (ett rutinmässigt dopingtest). Han uppgav sig inte veta hur han har fått i sig substansen men att spelarna fått kosttillskotten via klubben före och efter match. Han stängdes av från ishockeyn i sex månader.

Mark Owuya, 2014

Sommaren 2014 blev Luleåmålvakten Mark Owuya avstängd ett år på grund av att han inte ställde upp på en dopingkontroll som han hade kallats till (”vägran”). Owuya överklagade domen och fick rätt och avstäningen upphävdes. Han spelade sedan med det kroatiska KHL-laget Zagreb Medvescak och slutade 2020 spela ishockey.

Victor Ekarv, 2016

I april 2016 testades Victor Ekarv, forward i Luleå, efter en match mot Modo, positivt för metylhexanamin som han fått genom kosttillskottet The Butcher. Enligt innehållsförteck-ningen skulle inte ämnet finnas i kosttillskottet. Metylhexanamin är godkänt när det gäller träning, men förbjudet under match. Han stängdes av i tre månader men anmälde också hälsokostbutiken som sålt kosttillskottet.