sammanställning TYSKLAND

(Senast reviderad 2023-03-12)

Innehåll

ÖVERSIKT

Två – och senare ett – Tyskland

Tyskland är som modern nationalstat relativt ungt, ett enat tyskt kejsardöme grundades först 1871. Efter nederlaget i första världskriget utropades Tyskland den 9 november 1918 till republik. Den så kallade Weimarrepubliken kom att kännetecknas av partisplittring och svaga regeringar. Den världsekonomiska krisen 1929 innebar att massarbetslöshet och fattigdom bredde ut sig i landet, vilket bidrog till Hitlers maktövertagande 1933. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget.

Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna. Vid fredsuppgörelsen förlorade Tyskland betydande delar av sitt territorium. Såväl Tyskland som staden Berlin delades mellan de allierade (USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen) i fyra ockupationszoner. 1949 delades landet i två separata stater. Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades Västtyskland, Förbundsrepubliken Tyskland (BRD), och av den sovjetiska zonen bildades Östtyskland, Tyska demokratiska republiken (DDR). Även Berlin delades upp i Västberlin respektive Östberlin. I Västtyskland blev Bonn huvudstad och i Östtyskland blev Berlin (öst) huvudstad.

Västtyskland formades till en marknadsekonomisk demokrati som bland annat med ekonomisk hjälp från USA, den så kallade Marshallplanen, växte till en ekonomisk stormakt. 1951 bildade Västtyskland tillsammans med Frankrike, Italien och Beneluxländerna Europeiska kol- och stålgemenskapen och 1957 grundade samma länder den Europeiska ekonomiska gemenskapen. 1955 gick Västtyskland med i Nato.

I Östtyskland omvandlades ekonomin efter sovjetisk modell, jordbruket kollektiviserades och staten tog kontroll över industrin. Landet inlemmades i det kommunistiska Östeuropa och kom före 1950 att ingå i den ekonomiska samarbetsorganisationen COMECON. 1955 trädde Östtyskland även in i Warszawapaktens försvarssamarbete. Idrotten kom att bli en viktig del i DDR:s statslednings försöka att hävda sitt samhällssystem både utåt och i det egna landet.

För att stoppa en stor utflyttning till Västtyskland byggde Östtyskland Berlinmuren med start den 13 augusti 1961. Muren, som delade Berlin i två delar, utestängde tillsammans med den mot väst stängda landgränsen östtyskarna effektivt från omvärlden under 28 år, det vill säga till dess att muren började rivas den 9 november 1989. Året därpå undertecknade USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen samt de två tyska staterna ett fördrag om ett enat Tyskland. Den tyska återföreningen fullbordades den 3 oktober 1990 då Förbundsrepubliken Tyskland blev en enda stat.

Översikt över doping i Öst- och Västtyskland

I tyska dopingsammanhang har man vanligen lyft fram Östtyskland – DDR – som exemplet på systematiserad och organiserad doping i stor skala. Den doping som samtidigt förekom i Västtyskland – privatiserad men i någon mån accepterad också av staten – har inte väckt lika stor uppmärksamhet, men sammanslaget visar studier av Öst- och Västtyskland att doping inom elitidrott vid denna tid snarast framstår som ett normaltillstånd. Den västtyska staten ville, liksom DDR, nå anseende genom idrottsprestationer och medierna följde snabbt samma logik som staten och lät uppdagade skandaler snabbt sjunka undan.

Östtyskland

Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjet, främst inom simning och friidrott.

Breddidrotten kom att ha en hög status i DDR-samhället. I landets författning föreskrevs att man skulle stödja kroppskultur (Körperkultur) och idrott i skolor och ute i samhället (Volkssport). Här fanns en tanke att återanknyta DDR till den gamla arbetarsportrörelsen. DDR:s ledare Walter Ulbricht deltog själv i kampanjen “Jedermann an jedem Ort – einmal in der Woche Sport” och deltog i sportfester och lät sig filmas när han utövade skidsport och bordtennis.

DDR:s breddidrott hade problem med avsaknad av idrottshallar och idrottsplatser, eller att de var i dåligt skick. Man saknade också utrustning i stor utsträckning. Från 1969 valde man dessutom att satsa mer på elitidrottare än på bredd vilket förvärrade situationen ytterligare. Skolor, och i förekommande fall även dagis, blev platser där ett utbyggt system för talangscouting från statlig sida ägde rum för att utveckla elitidrottare från tidig ålder. Barn som ansågs ha talang för en sport kom att skickas till statliga institutioner, Kinder- und Jugendsportschule, ett slags idrottsinternat.

För barn kom breddidrotten att gestaltas genom återkommande tävlingar runt om i landet på skolor och inom distrikten. Här kom den viktigaste tävlingen att vara barn- och ungdoms-spartakiaderna som arrangerades med start 1965 i regi av Deutscher Turn- und Sportbund (DTSB) och Freie Deutsche Jugend. Man skapade även Bummispartakiaden (för dagisbarn) och spartakiader för seniorer. Efterhand blev dessa spartakiader mer och mer en del av den statliga politiska propagandan.

Östtysklands vilja att tillhöra världseliten inom olika idrotter förde med sig en statlig satsning från 1950-talet och framåt. 1954 grundades ett antal så kallade sportklubbar (Sportclubs). I dessa föreningar satsades speciellt på elitidrottare. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framför allt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning. Idrottare var en del i det statliga idrottssystem som skapats. Efter Tysklands återförening är överproportionellt många idrottsliga framgångar gjorda av personer med bakgrund i DDR.

Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (Stasi, Volkspolizei) som plats för idrott under proffsförhållandena. Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare.

När östtyska elitidrottare åkte på tävling tog vissa tillfället att fly Östtyskland genom att “hoppa av” till väst. Stasi räknade i sin statistik att över 600 idrottare valde att hoppa av under perioden 1952–1989. När en idrottare hoppade av försökte man genom påtryckningar att få personen att ändra sig. Man utsatte även familj och anhöriga för påtryckningar eller repressalier, till exempel genom att de miste sina jobb. När detta inte lyckades togs personen bort från bästalistor och rekordnoteringar i DDR. Personen kunde även retuscheras bort från lagfoton. Idrottare som misslyckades med sina flyktförsök från DDR eller misstänktes planera att fly utsattes för repressalier. Deras karriärer kunde stoppas och de utestängdes från utbildningar. Friidrottaren Karin Balzer flydde DDR 1956 men efter påtryckningar från Stasi återvände hon till DDR. Fotbollsspelaren Lutz Eigendorfs död är föremål för spekulationer om Stasi var inblandat. Eigendorf hade hoppat av till Västtyskland.

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och den tyska återföreningen i oktober 1990 visade det sig att man i Östtyskland bedrivit ett omfattande dopningsprogram där många av idrottarna kom att drabbas av bieffekter av den mörklagda dopningen. Östtyskland kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik, efter förkortningen DDR, och vissa världsrekord inom friidrotten som innehas av tävlande för Östtyskland verkar förbli oslagbara. Östtysklands sportpolitik handlade inte enbart om systematisk doping, utan man hade ett mycket utbyggt system av elitskolor och tidig specialisering av idrottare.

Västtyskland

Under 2013 publicerades en avslöjande studie om doping i forna Västtyskland, Doping in Deutschland. Bakom den stod två forskarlag baserade i Berlin respektive Münster. Finansiär var Bundesinstitut für Sportwissenshaft (BSI), ett regeringsorgan, knutet till inrikesministeriet (BMI), med syfte att främja tysk sportforskning. Studien väckte stor uppmärksamhet när den publicerades. Den inte bara breddade och tidigarelade förekomsten av doping i Västtyskland till 1949, den visade också att det förekommit statligt finansierad dopingforskning. Även om denna till sin karaktär på många sätt fungerade annorlunda än motsvarande i DDR, är det tydligt att när det gäller ländernas dopinghistoria ter sig skillnaden mellan Öst- och Västtyskland inte längre lika glasklar.

Det är inte ovanligt att man, när historikers resultat plötsligt slås upp i medierna och skapar upprördhet, glömmer att det funnits viktiga föregångare och att alla rön kanske inte är riktigt så nya som det verkar. Så även i detta fall och därför bör man nämna Andreas Singlers och Gerhard Treutleins bok Doping im Spitzensport: sportwissenschaftliche Analysen zur nationalen und internationalen Leistungsentwicklung från 2006.

Studien Doping in Deutschland har utnyttjat i stort sett alla till buds stående typer av källmaterial. Här har analyserats och nagelfarits protokoll, korrespondenser och tidskrifter. Dagspressen har fått en egen delstudie. Givande har också varit både publicerade och opublicerade vetenskapliga rapporter, vilka ibland ogenerat belägger hur dopingpreparat testades och diskuterades vetenskapligt. Materialet hämtas från tunga forskningscentra, landets sportförbund och organisationer samt från centrala politiska instanser så som BMI och riksdagens Sportutskott

Viktigt är att dopingpraktiken och antidopingpolitiken analyseras tillsammans som två kommunicerande kärl. Genom att förstå hur antidopingpolitiken bedrevs, eller inte bedrevs, blir det begripligt varför dopingen bredde ut sig. Det är mycket avslöjande när bestraffning och sanktioner uteblir, när kritiker exkluderas eller när anabola steroider diskuteras enbart som en medicinsk fråga och inte som en etisk eller juridisk. Redan på 1950-talet var dopingen i Västtyskland en väl förankrad social praxis. Förvisso fördömdes den av moraliska skäl, men det dröjde innan ett utarbetat regelsystem var på plats för att komma till rätta med företeelsen.

Antidopingpolitiken måste förklaras transnationellt. Först efter det att internationella sportorganisationer krävt skärpning utvecklade Deutscher Sportbund (DSB) regler och planer för hur doping skulle bekämpas. Påfallande var också att det rådde ett ihärdigt motstånd mot att införa dopingkontroller under träning. Först vid 1980-talets slut infördes sådana, men det skedde efter påtryckningar från Europeiska sportministerkonferensen, Europarådet samt Världskonferensen mot doping i Ottawa.

Läkarvetenskapen spelade en central roll. Å ena sidan uppträdde läkare som moraliska entreprenörer och satte antidopingpolitiken på agendan eftersom deras roll skulle vara att först och främst värna människors hälsa i enlighet med läkaretiken. Å andra sidan försköts värdebasen från hälsa till prestation. Idrottsmedicinen närmade sig alltmer de krav som elitidrotten ställde och därmed hela dopingkomplexet. Kring elitidrottarna byggdes det upp en stab av experter där läkarna spelade en avgörande roll. Elitidrotten hade blivit ett lukrativt fält för medicinvetenskapen.

När DSB grundades 1950 gällde att sporten skulle vara autonom och att staten inte skulle lägga sig i. Men sporten klarade sig inte utan statligt stöd. Under kalla kriget spreds uppfattningen att stater skulle låta sig representeras av sportsliga framgångar. År 1968 tilldelades München OS 1972 och som en följd av detta tilltog västtyska statens sportpolitiska ambitioner. Det som inträffade var en strukturomvandling i riktning mot att staten offensivt började stödja elitidrotten. Från slutet av 1960 steg statens stöd raskt och det sätt på vilket idrotten finansierades främjade doping, eftersom medel tilldelades idrottare, tränare och förbund utifrån prestationer och förväntningar på framgång.

Efter OS i Montreal 1976 hamnade tysk idrott i en legitimitetskris. Bland annat det märkliga ”luftlavemanget” gav upphov till livlig diskussion. För att uppnå bättre flytläge hade nämligen västtyska simmares tarmar fyllts med luft och för detta hade BSI betalat en ansenlig summa. Åtgärden var inte förbjuden, men moraliskt anstötlig. Stor uppmärksamhet väckte också ”Kolbe-sprutan”. Roddaren Peter-Michael Kolbe hade av sin läkare ordinerats en vitaminspruta, vilken dock sänkte prestationsförmågan. En tredje faktor var att vid dessa spel testades för första gången bruket av anabola steroider, vilket visade sig vara utbrett. Debatten som följde blev omfattande och ledde till att DSB och Nationella olympiska kommittén (NOK) tillsatte den så kallade Drierkommissionen för att utreda frågan om prestationshöjande medicinering inom idrotten. I sin ”Grundsatzerklärung” kom kommissionen fram till att dopingproblematiken framför allt berodde på att elitidrottarna inte tagits om hand på ett riktigt sätt. Resultatet blev därför inte att DSB på något sätt skulle bestraffas för klavertrampen, utan att ännu mer pengar skulle pumpas in i elitidrotten.

Inför OS i München 1972 beslutade IOC att intensifiera dopingkontrollerna och bland annat därför inrättades ett tyskt dopingkontrollaboratorium. Uppdraget gick till Deutsche Sporthochsschule i Köln under ledning av Manfred Donike. Efter Drierkommissionens slutförklaring uppstod en maktkamp mellan dopinganalytiker och idrottsläkare. Detta var en strid om forskningsmedel mellan forskningscentra i Köln och Freiburg och på det personliga planet mellan Donike och Joseph Keul. Keul och idrottsläkarna menade, som Drierkommis-sionen, att dopingkontroller var otillräckliga och att man måste ta ett helhetsgrepp om idrottarnas arbetssituation. 1985 beviljades de medel till den stora ”Regenerationsstudien”, ett omfattande forskningsprojekt om anabola steroiders verkningar och biverkningar. Ordet ”regeneration” signalerade att man inte skulle forska i prestationshöjande syfte, men den tunna gränslinjen mellan antidoping- och dopingforskning överskreds. Forskargruppen i Münster formulerar sig försiktigt och menar att man i regenerationsprojektet troligtvis bedrev dopingforskning. Forskarlaget i Berlin, som ännu mer detaljerat granskat Keuls förehavanden, formulerar sig med större säkerhet: under regenerationsstudiens täckmantel bedrevs aktivitetsnära dopingforskning.

Doping in Deutschland ger i bästa mening en mångbottnad bild av vad som främjande dopingen i Västtyskland. Studien stöder inte den vanliga kommersialiseringstesen, som inte heller undersöks. I rapporten diskuteras och ställs inte uttryckligen olika förklaringsmodeller mot varandra, men sammanfattningsvis vill jag lyfta fram fyra väsentliga dimensioner som den belyser:

Den statliga idrottsnationalismen. Rapportförfattarna talar om ”sportens politisering”, men detta är ett för vagt begrepp eftersom det säger alltför litet om innehållet i det som politiseras. På ett tydligare sätt pekar begreppet ”statlig idrottsnationalism” ut vad det handlade om, nämligen att genom statsunderstödd elitidrott erövra nationellt anseende. Denna tankefigur har vuxit fram med olika fart och styrka i olika länder och är sålunda en social konstruktion med egen historia och dynamik.

Den västtyska staten ville på en gång uppnå två mål: en ren sport samt segrar och toppresultat. Ekvationen gick inte ihop och när det skar sig drog prestationsnormen längsta strået.

Maktkamp på medicinforskningsfältet. Läkares och forskares maktkamp om prestige, forskningsmedel, positioner och verksamhetsområden främjade både doping och antidopingpolitik.

Sportens autonomi. Som en i rapporten okommenterad, men ändå möjlig, förklaring kan man peka på överenskommelsen om att sporten skulle sköta sig själv utan statlig inblandning. Supportorganisationernas autonomi resulterade i en tafatt och inkonsekvent dopingkontrollverksamhet.

Västtyska regeringen drev stundom på för att skärpa tillsynen, men idrottsförbunden var skeptiska och genomförde inspektionerna utan vare sig konsekvens eller engagemang.

Sportjournalistiken. Studien visar att medierna inte alls, vilket ibland påståtts, undvikit att dryfta strukturella förklaringar, däremot att sportjournalistiken när det gäller doping knappast bedrivit någon kritisk granskning av betydelse. I samband med skandaler har känsloorden haglat och upprördheten flödat, men intresset och uppmärksamheten har snart tynat. Sportjournalistiken har inte följt upp med kritiska granskningar av vare sig dopingens utbredning eller sportorganisationernas sätt att hantera problematiken, och därmed inte heller satt press på organisationerna. Medierna har följt samma logik som staten. Till syvende och sist har det varit tyska framgångar som räknats.

ÖSTTYSKLAND

Statsdoping i DDR

Efter byggandet av Berlinmuren ville den östtyska kommunismen få internationellt erkännande. Idrott sågs av regeringen som ett möjligt verktyg för detta. Regeringen i Tyska Demokratiska Republiken (DDR) genomförde då ett årtionde långt program för tvångs-administration och distribution av anabola droger till sina elitidrottare. Syftet med detta program var att stärka statens image och prestige genom att vinna medaljer i internationella tävlingar, inkluderande de olympiska spelen. Det östtyska dopingssystemet planlades och startades redan på 1960-talet. Systemet var extremt formaliserat och baserat på strikt sekretess – inte ens de dopade visste vanligen om att de fick dopingklassade substanser. Ur idrottsprestationssynpunkt var systemet dock framgångsrikt. Östtyska idrottare blev en del av världseliten på kort tid.

Manfred Ewald som blev idrottsminister 1961initierade dopingsystemet. Östtysklands regering satsade stora resurser på idrotten, och var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen exempelvis inom simning och friidrott. Den första och större reform som regeringen antog angående idrott i Östtyskland var högprestationsdirektivet, det så kallade Leistungssport-beschluss 1969. Syftet med reformen var uppdelningen av idrottsgrenarna i två huvud-kategorier, Sport 1 respektive Sport 2. Disciplinerna i gruppen Sport 1 stöddes och utvecklades genom bidrag från staten.  Anledningen var att sporter som simning, rodd och friidrott hade potentialen för olympiska framgångar. Å andra sidan hade grenarna stämplade som Sport 2 inget särskilt intresse i statens ögon och fick som följd av direktivet att resurser togs från dessa aktiviteter för att finansiera Sport 1.

DDR gjorde mycket omfattande ansträngningar för att identifiera rätt talanger. I princip skulle alla barn tävla i anläggningar för ungdomsidrott och de bästa blev scoutade av statliga talangscouter. De utvalda barnen förväntades leverera framtida segrar, och staten var villig att använda allt som behövdes för att säkerställa det. I DDR delades unga idrottsutövare redan i unga år (före tonåren) in i tre officiella klasser (I-III) beroende på sina resultat och vilka utvecklingsmöjligheter som ledarna såg. Barnen sattes sedan i systematisk träning som övervakades noga. Pojkarna och flickorna i grupp I fick träning i särskilda centra, de testades årligen och resultaten och utvecklingen bokfördes noga. Om de utvecklades tillräckligt bra sändes de till särskilda internatidrottsskolor (Kinder- und Jugendsportschule, KJS) och därifrån till professionella och mycket specialiserade idrottsklubbar som var själva toppen på DDR:s idrottspyramid. Ett exempel på en sådan klubb överst i systemet var Sportvereinigung Dynamo (SV Dynamo) i Berlin. Klubben pekades sedermera särskilt ut som ett center för doping i forna Östtyskland.

Det var ett officiellt mål att DDR:s mest lämpade barn skulle fostras och tränas till att vinna guldmedaljer till sitt land för att därigenom demonstrera socialismen i DDR:s tappning som ett överlägset politiskt system. Det kommunistiska partiet, SED, antog ” Staatsplanthema 14.25” för att nå målet. Denna plan inkluderade alla sociala nivåer i Östtyskland, från det kommunistiska partiet till den Nationella Olympiska Kommittén, alla idrottsläkare (och många andra läkare) och alla forskare inom idrott, ner till varenda idrottsledare.

I Staatsplanthema 14.25 ingick också doping.

Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (STASI, Volkspolizei) som plats för idrott under profesionella förhållanden.

Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare under särskilt överinseende.

Östtyskland vann sin enda spelade match mot Västtyskland med 1–0 efter ett mål av Jürgen Sparwasser i VM 1974 i Västtyskland, där dock västtyska landslaget blev världsmästare, vilket fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland. Östtyskland vann dock den olympiska fotbollsturneringen i Montréal i juli 1976. DDR tillhörde världseliten i handboll på dam- och herrsidan. Östtysklands herrar blev olympiska mästare 1980 i Moskva och Östtysklands damer blev världsmästare tre gånger. Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. De flesta vintersportorterna i Östtyskland fanns i Thüringen, som även efter Östtysklands upplösning fortsatt vara ett populärt vintersportcentrum. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framför allt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning.

Den östtyska dopingen visade sig vara systematiserad. Årligen producerades cirka 10 kg Turinabol vid den statliga fabriken i Jena, och man har uppskattat att cirka 2000 idrottsmän och -kvinnor dopades vid varje given tidpunkt inom elitidrotten. Man har beräknat att 700–1000 tränare var aktivt involverade i dopingen, liksom 700 läkare och sjuksköterskor. Man har räknat ut att totalt blev sannolikt 10 000 idrottsutövare dopade under alla åren i DDR. Den mest kände av de som planlade denna statsdoping var den medicinske professorn Hans Schuster. Schuster studerade vid Karl Marx-universitetet i Leipzig fram till 1951. Han blev chef för Tyska universitetet för fysisk kultur (DHfK) 1960. Schuster var en av de främsta initiativtagarna till inrättandet av Research Institute for Physical Culture and Sport (FKS) vid DHfK, som han ledde från dess grundande 1969 till 1990. Schuster har knutits till dopingsforskning och att administrera dopingsmedel till tävlingsidrottare, inklusive anabola steroider, på 1960-, 1970- och 1980-talet. Schuster har således beskrivits som “grundaren av anabola steroider-doping.” Han decentraliserade utdelningen av de anabola steroiderna gradvis. Han hade en inofficiell anställning inom STASI med kodnamnet ”HANS” och hade därmed direktkontakt med ministern för statlig säkerhet Erich Mielke. Efter 1972 påbörjade Internationella olympiska kommittén (IOC) en aktiv jakt på dopade idrottsutövare. Som ett resultat skapades 1974 en arbetsgrupp som skulle syssla med unterstützende Mittel även känd som “uM-gruppen” i DDR. Baserat på spetsforskning var målet med “uM” att förbättra effekterna av doping och att förhindra all exponering som kunde avslöja dopingen. Dopingmedel benämndes officiellt i dessa sammanhang som ”understödjande medel (uM.).” Varje förbund hade en distinkt uM-grupp då typen av dopingpreparat och dosen skiljde sig åt mellan idrottsdisciplinerna. Det kan då förtjänas att tillägga att anabola steroider blev förbjudna inom idrotten först 1975 (de första proverna togs vid OS 1976). Det förefaller som om statskontrollerad doping med anabola steroider i liten skala påbörjades i DDR 1968, men det är klarlagt att preparaten fanns tillgängliga i hela Östtyskland 1972.

Den decentraliserade utdelningen av dopingpreparat använde sig av den 1964 inrättade ”DDR:s Sportmedicinska Tjänst (SMD)” som reglerade dosering och periodisering av preparaten. Det var också sagt att det var läkarna som hade till uppgift att destruera de tomma förpackningarna till de anabola steroiderna (om det fanns cirka 140 idrottsutövare som skulle ha dopingmedel så åtgick det cirka 40 förpackningar av Oralturinalbol® per dag), medan däremot tränarna var ansvariga för att se till att idrottsutövarna tog preparaten i deras närvaro. Alla unga kvinnor i elitklubbarna var tvungna att använda p-piller. Man utfärdade också förordningar om när tillförsel av dopingmedlen skulle avbrytas i samband med tävlingar utomlands. I de centrala dokumenten fanns också tydligt angivet att dopingen skulle göras utan idrottsutövarnas medverkan och kännedom. Barnens föräldrar skulle också hållas utanför kännedom om dopingen.

1970-talet markerade formaliseringen av dopingsystemet. Prestationshöjande läkemedel fanns visserligen tillgängliga redan 1966 för manliga idrottare och 1968 för kvinnor. Det statliga forskningsprogrammet har beskrivits som “en hemlig aktivitet som krävde samarbete mellan idrottsläkare, begåvade vetenskapsmän och coachingexperter under DDR-regeringens vakande öga”. Inblandning av DDR:s ministerium för statlig säkerhet (STASI) i detta dopingprogram är numera väl dokumenterat och belyser i vilken utsträckning staten åtog sig ansvaret för att säkerställa sekretessen för dopingprogrammet. Formaliseringen av systemet påbörjades dock först efter Östtysklands anmärkningsvärda prestation i olympiska spel. I Tokyo 1964 vann östtyska deltagare fler medaljer än sina västerländska lagkollegor. Fyra år senare, i olympiska sommarspelen 1968 i Mexico City, där båda tyska lagen hade ett separat lag men fortfarande en gemensam flagga och hymn, överträffade DDR Västtysklands medaljantal. Vid detta OS samlade DDR, ett land med drygt 17 miljoner, nio guldmedaljer. Detta upprepades på “fientligt territorium” vid OS 1972 i München - därefter föll DDR aldrig under tredje plats i den inofficiella rankingen. I München var det totala antalet guldmedaljer 20, och 1976 fördubblades det igen till 40. I de olympiska spelen 1976 rankades östtyska idrottare på andra plats i medaljräkningen. Landet upprepade prestationen fyra år senare. Det totala antalet medalj av DDR-deltagare vid vinter- och sommar-OS från 1956 till 1988 uppgick till 203 guld, 192 silver och 177 brons.

Det finns dokument som klarlägger att man någon gång efter 1972 – i förberedelserna för OS 1978 – började använda anabola steroider redan i junioråldern (även i DDR var det förbjudet rent juridiskt, varför man använde kamouflerande beteckningar). Det kom rapporter om doping av juniorer från idrottare som flydde från DDR till väst. Minst femton sådana rymningar mellan 1976 och 1979 är dokumenterade. En, backhopparen Hans-Georg Aschenbach, uttalade: “Långdistansåkare börjar få injektioner i knäna från 14 års ålder på grund av deras intensiva träning.” Aschenbach fortsatte: “För varje olympisk mästare finns det minst 350 invalider. Det finns gymnaster bland flickorna som måste bära korsetter från 18 års ålder eftersom deras ryggrad och deras ligament har blivit så slitna. Det finns ungdomar så utslitna av den intensiva träningen att de kommer ut ur det mentalt tomma, vilket är ännu mer smärtsamt än en deformerad ryggrad.”

1977 övergick testlaboratoriet Kreischa nära Dresden i statlig kontroll, som var känt för att utföra cirka 12 000 dopingtester om året på östtyska idrottare, men utan att några positiva dopingprov någonsin redovisades. 1977 testade kulstötaren Ilona Slupianek, som vägde 93 kg, positivt för anabola steroider vid Europacupmötet i Helsingfors. IAAF stängde av Slupianek i 12 månader, ett straff som slutade två dagar före EM i Prag. I motsats till vad IAAF hoppades innebar hemskickandet till Östtyskland att hon var fri att träna okontrollerat med anabola steroider i kroppen och sedan tävla om ytterligare en guldmedalj, som hon då vann. Efter Slupianek-affären testades östtyska idrottare i hemlighet regelmässigt innan de fick lämna landet. De som testade positivt togs bort från den planerade internationella tävlingen för att skydda både idrottaren och det östtyska laget från internationella sanktioner.

Ordföranden i DDR:s preststionsportskommission, Klaus Eichler, framförde när han var nytillträdd 1989 att man borde sluta med doping (enligt skriftliga källor), men idrottsministern, professor Günter Erbach, bestämde att de anabola steroiderna skulle användas som tidigare hade bestämts. Manfred Höppner, medicine doktor, var chef för Leistungsport II i DDR:s Sportmedicinska Tjänst (SMT) och ansvarig för den centrala arbetsgruppen för ”understödjande medel” och stor i direktkontakt med Ministeriet för Statssäkerhet. Staten var också officiellt ansvarig för forskning inom dopingområdet enligt beslutet i ”Komplex 08-Plan Nr Zf, 14.25.” Det östtyska dopinglaboratoriet låg också inom SMT:s ansvarsområde.

Utöver den statskontrollerade dopingen har det framförts att det även mellan de olika elitidrottscentra och elitidrottsklubbar fanns en betydande konkurrens. Det ledde till att en del idrottsutövare fick extra tillskott av dopingmedel på lokal nivå, varav en del specialimporterades från utlandet, utöver de doser de fick från SMT.

Eftersom allt bruk av dopingmedel – vilket till största delen var liktydigt med anabola steroider – dokumenterades noggrant känner vi också till biverkningsmönstret väl. Vi vet således att 5–15 procent av idrottsutövarna fick lättare biverkningar som försvann då substanstillförseln avslutades. Ytterligare cirka 5 procent av användarna fick bestående förändringar, och då är ändå inte röstlägesförändringar, hudförändringar eller manligt behåringsmönster hos kvinnor inräknade. Hos cirka 500 av de 10000 dopade fann man emellertid hjärtmuskel- och leverskador, gynekologiska skador eller för kort återstående livslängd. I en särskild studie av 85 män av 60 kvinnor som specialstuderades hade 10 procent av kvinnorna betydande akne eller manlig hårväxt (skägg), 8 procent hade sexuella störningar och minst en tredjedel hade gynekologiska störningar. Enligt handlingar hos STASI fanns det också ett antagande om nedsatt fertilitet hos kvinnorna samt en ökad risk för missbildningar hos de barn som föddes.

Den 26 augusti 1993, långt efter att det före detta DDR hade upplösts för att ansluta sig till Förbundsrepubliken Tyskland (1990), öppnades register, och bevisen fanns där, att STASI, DDR:s statliga hemliga polis, övervakade doping av östtyska idrottare systematiskt från 1971 till återföreningen 1990. Praktiskt taget ingen östtysk idrottare fälldes någonsin med ett officiellt drogtest, även om STASI-filer visar att många verkligen lämnade positiva tester vid Kreischa, det sachsiska laboratoriet (tyska: Zentrales Dopingkontroll-Labor des Sportmedizinischen Dienstes) som vid den tiden godkändes av Internationella Olympiska Kommittén.

På 1990-talet uppdrogs åt en särskild avdelning inom kriminalpolisen, Centrala utredningskontoret för regerings- och återföreningsbrott (ZERV), att utreda dopingbrott. Av de 1 000 idrottare som bjudits in att vittna av ZERV var det bara 300 som faktiskt vittnade. Många före detta läkare och före detta idrottare vittnade dock mot sportchefer inför domstol. Många före detta klubbtjänstemän för Sportsvereinigung Dynamo, och några idrottare, blev anklagade efter upplösningen av DDR. Till exempel har två tidigare Dynamo Berlin-klubbläkare, Dieter Binus, chef för damfotbollslandslaget 1976 till 1980, och Bernd Pansold, ansvarig för idrottsmedicincentret i Östberlin, åtalats vid rättegång för att ha försett 19 tonåringar med dopingpreparat. Binus dömdes i augusti och Pansold i december 1998 efter att båda befunnits skyldiga till att ha administrerat hormoner till minderåriga kvinnliga idrottare från 1975 till 1984.

Baserat på ett erkännande från Andrea Pollack, bad USA:s olympiska kommitté om omfördelning av guldmedaljer som vunnits i olympiska sommarspelen 1976. Trots domstolsfastställande i Tyskland om systematisk doping från vissa östtyska simmare, meddelade IOK:s verkställande styrelse att de inte hade för avsikt att revidera de olympiska rekordböckerna. Genom att avslå den amerikanska framställningen på uppdrag av dess stafettlag för dammedley i Montreal och en liknande framställning från British Olympic Association på uppdrag av Sharron Davies, gjorde IOK klart att man ville avråda från alla sådana överklaganden i framtiden.

1998 åtalades Manfred Höppner, tidigare landslagsläkare, för sina aktiviteter i den systematiska dopingen av idrottsutövarna. I den rättegången dömdes han till ett års villkorligt straff. År 2000 gick 142 tidigare idrottsmän och -kvinnor samman för att få upprättelse. Manfred Ewald, tidigare chef för DDR:s idrottsförbund och ledare för det östtyska dopingprogrammet, och Manfred Höppner åtalades. De åtalades för medverkan till allvarliga kroppsskada i 142 fall till följd av dopingmissbruk. Under rättegången visade det sig att de före detta idrottarna led av en rad medicinska biverkning, leverskador och komplikationer vid graviditet och till och med cancer, jämte psykologiska trauman. Andreas Krieger deltog och var ett av huvudvittnena under rättegången, då de skador han fick av dopingen var de allvarligaste. Rättegången slutade med fällande domar. Ewald dömdes till 22 månaders villkorligt straff och Höppner till 18 månader. Enligt Krieger var dessa domar inte så hårda som många idrottsmän hoppats på, men det var åtminstone en tröst och ett erkännande att de skyldiga inte kunde undandra sig allt ansvar för sina handlingar.

2002, två år efter rättegångarna, skapade den tyska staten en fond på 10,5 miljoner Euro för att kompensera dopingoffren. 311 idrottare, däribland Krieger, sökte ersättning ur fonden som maximalt utbetalade 12 500 amerikanska dollar per idrottare. Dr Michael Lehner, advokaten som representerade idrottarna, säger att finansiell kompensation åtminstone var ett erkännande av skuld. “Men när någon lider av leverskador för resten av sitt liv, när en kvinna föder handikappade barn eller alltid misstas för man, då finns det ingen ersättning som kan kompensera det.” Den 28 juni 2016 antog den tyska förbundsdagen den andra lagen om hjälp till dopingoffer. Som ett resultat av detta inrättades en fond på 13,65 miljoner euro, från vilket ekonomiskt stöd beviljas till offer för doping i före detta DDR. I denna lag definieras idrottare som offer och kan ha rätt till ekonomiskt bistånd om de har lidit betydande hälsoskador.

Kornelia Ender

Kornelia Ender (senare Matthes nu Grummt, född 25 oktober 1958 i Plauen, Bezirk Karl-Marx-Stadt ) är en före detta östtysk simmare. Redan vid sex års ålder lämnade den vanliga skolan för att gå på Halles Chemie Clubs träningscenter. I träningscentret brukade hon simma sju mil om dagen och träna hårt under överinseende av några av de bästa tränarna och läkare. Han genomförde två timmars träningspass i vatten två gånger om dagen och en timmes landträning varje dag. Tio år gammal bedömdes hon som en av de snabbaste kvinnliga sprintsimmare i världen av en statlig talangscout. Enligt vissa uppgifter rymde Kornelia hemifrån vid tretton års ålder på grund av sin fars strikta regler – han var officerare i DDR.

Ender vann sina första olympiska medaljer redan som 13-åring vid OS 1972 i München: tre silver-medaljer, inklusive en i 200 m individuellt medley. Under de följande åren slog hon 32 världsrekord i individuella evenemang, inklusive de fyra vid Montreal-OS. Vid olympiska sommarspelen 1976 blev hon således den första kvinnliga simmaren att vinna fyra guldmedaljer vid ett enda olympiskt spel, allt på världsrekordtider. Hennes OS-guld var de första som en östtysk simmare vann. Även om Ender var utmärkt i frisim och fjäril, var det hennes starka starter och expertvändningar som oftast var den avgörande skillnaden när hon segrade. Enligt Times Magazine var Ender redan tre fot före innan hon började simma på grund av kraften från startblocket. Hennes rörelser var så effektiva att hon kunde sätta världsrekord trots att hon gjorde färre simtag per minut än sina konkurrenter.

Det bevisades senare att de östtyska lagläkarna systematiskt hade administrerat steroider till sina idrottare (om än i många fall utan idrottarnas vetskap). Eftersom hon hade uppvisat symtom på steroidanvändning vid OS 1976 (djup röst, överutvecklad kropp) fanns det starka misstankar om steroiddoping.

På 30-årsdagen av Berlinmurens fall avslöjade Ender att hon 1989 försökte fly till väst genom Ungern, men myndigheterna tillät det inte och förde tillbaka Ender och hennes familj. Senare skulle det framkomma att det var hennes egen far som hade informerat myndigheterna om hans dotters försök att hitta ett nytt liv i väst.

Efter Berlinmurens fall 1989, trädde flera östtyska idrottare fram och berättade att de fått olagliga preparat från landslagsläkarna. Ender var en av dem. 1991 erkände hon att lagläkare och tränare hade gett henne många injektioner av droger under månaderna föregående OS 1976. Ender sa att hon inte visste exakt vad injektionerna var vid den tidpunkten, och att hon aldrig senare hade fått reda på det. Hon sa att hon bara fick veta att läkemedlen skulle hjälpa henne att “regenerera och återhämta sig” och därför, även om hon blev förvånad över den muskelmassa hon tillförde, tillskrev hon det ändå helt enkelt till hennes rigorösa träning. Om tränarna och läkarna har hon sagt:

”Det är väldigt tråkigt. De enda förlorarna i det är idrottarna. Det är lätt för dem att peka med ett klandervärt fingret mot oss, inte dem, men vi visste ingenting om dessa saker, det gjorde de. De förtjänar straff. Läkare är de verkliga skyldiga människorna. De vet vad de har gjort. När de gav oss saker för att hjälpa oss att “återskapa” fick vi aldrig frågan om vi ville ha det, det togs bara för givet.”

När Kornelia blev misstänksam och vägrade ta klorodehydrometyltestosteron (Turinabol) 1977 blev hon avstängd från landslaget av Manfred Ewald (DDRs idrottsminister 1961-1988 och ordförande för landets Olympiska Kommitté 1973-1990). Hon avslutade sin simmar-karriär kort därefter, vid endast 18 års ålder.

Ender var gift i fyra år med den östtyska ryggsimmaren och flerfaldiga olympiska mästaren Roland Matthes. Hon gifte sedermera om sig 1984 med den tidigare östtysk/tyska tiokamparen och ledaren Steffen Grummt. Hon etablerade sig framgångsrikt som sjukgymnast och har arbetet som sådan sedan 1984. Numera bor hon i Schornheim, en by i sydvästra Tyskland. Maken blev chef för idrottsskolan i Mainz. Kornelia har två barn (Francesca och Tiffany), ett i vartdera äktenskapet.

Birgit Meineke

Birgit Meineke (senare Heukrodt, född 4 juli 1964 i Östberlin) var en framgångsrik östtysk simmare. Hon var den snabbaste kvinnliga simmaren på 100 m frisim i världen mellan 1980 och 1984.  Som trefaldig världsmästare, sexfaldig Europamästare, med en rad stafettvärlds-rekord, var hon en ikon i Tyska demokratiska republiken (DDR), en av landets mycket hyllade “ambassadörer i träningsoveraller”.

Pappan till Birgit Meineke var boxare, mamman roddare. Att Birgit kom till simningen var ingen tillfällighet. Redan på 1960-talet hade Östtyskland ett system på plats för att strömma barn till sin växande sportkartell. Talangscouter sökte systematiskt upp barn vars fysiska egenskaper visade lovande för en eller annan sport. Hon har berättat att när hon gick i andra klass kom folk till hennes skola och meddelade att alla barn som kunde simma borde anmäla sig till en viss plats vid en viss tidpunkt. När hon kom dit tittade de en gång på hennes föräldrar och hon blev accepterad. ”Jag kunde inte simma så bra, men mina föräldrar är både väldigt atletiska och långa, så jag uppfyllde kraven.”

Barnen mättes och vägdes och skickades till träningscenter för att lära sig grundläggande simkunskaper, vilket gradvis ökade träningsbelastningen till dagliga träningspass. I fjärde klass blev hon utvald att gå på den lokala idrottsskolan, en av många sådana statligt stödda institutioner reserverade för landets elit. Genom att umgås med unga idrottare från många olika sporter, hade hon lyxen av små klasser och bättre näring än vanliga skolbarn.

Snart fick idrotten företräde framför skolan. Eftersom inte alla barn klarade de långa dagarna och den ständigt eskalerande fysiska arbetsbelastningen var avhoppen många. När träningsläger startade i sjuan var kraven på idrottarens tid och energi enorma. Trots flera års privat handledning behövde Birgit 15 år för att avsluta skolan.

Fyra gånger om året skickades simmarna till Leipzig där de utsattes för omfattande prestationstester vid Research Institute for Physical Culture and Sport. “Vi var tvungna att simma i rännan med hemska gasmasker”, säger Birgit och syftar på en topphemlig 3×5 meter tank där idrottare kunde observeras när de simmade mot en justerbar ström. Men trots provningens ofta extrema karaktär vägrade Birgit och hennes lagkamrater aldrig en enda övning. “Vi hade egentligen ingen chans att göra det. Det var saker som gjordes och vi bara accepterade dem. Man kan förstå det först om man har vuxit upp i DDR.”

När hon blev 12 år gammal fick Birgit piller efter träning. Hon var inte säker på när de blå pillren blev en del av sortimentet. Senare fick hon också testosteroninjektioner som avsågs som “vitamincocktails”. Att ge urin till dopningskontrollen inför stora tävlingar var en del av rutinen. Det motiverades med att simmarna av misstag kunde ha tagit någon förkylnings-medicin och att testerna var för deras eget skydd. I verkligheten var sådana interna tester nyckeln till systemets framgång. Alla idrottare vars urin fortfarande visade spår av droger fick inte resa. På så sätt undvek DDR att idrottare testade positivt vid internationella tävlingar.

Trots inledande framgångar i Ungdomsspartakiaden i DDR ville hon sluta simma 1978 men tilläts inte det. Hösten 1979 kom hon till den framgångsrike Östberlin-tränaren Rolf Gläser, som sedan tränade henne under hela hennes (korta) simkarriär.

Meineke var som bäst i början av 1980-talet och vann en guldmedalj som en del av det östtyska laget för stafetten 4×100 m fristil i sim-EM 1981, samt två silvermedaljer samma år på 200 meter och 100 meter frisim. Samma år slog hon även världsrekord på 100 m frisim på kortbana, med tiden 54,04 sekunder. Höjdpunkten av hennes karriär var fem guld vid 1983 års europeiska simmästerskap i Rom.

Meineke kunde inte tävla i OS på grund av bojkotten av OS i Los Angeles 1984 av 14 länder i östblocket, inklusive Östtyskland. Däremot vann hon flera medaljer vid Friendship Games , inklusive två guldmedaljer som en del av lagen för 4×100 m fristilsstafetten och 4 × 100 m medleystafett, varav det senare slog ett världsrekord. Hon avslutade sin simkarriär det året och utbildade sig till läkare för att senare bli specialist i allmän kirurg vid Helios Klinikum Berlin-Buch.

Birgit Meineke gifte sig med kanotisten Olaf Heukrodt och har en son.

Liksom många andra östtyska kvinnliga idrottare var Meineke föremål för systematisk behandling med dopingmedel. Dessa orsakade hälsoproblem för henne senare i livet. Väckarklockan kom 1993 när ett anfall av gulsot avslöjade Hepatit C och en levertumör lika stor som en tennisboll, vilket hon tillskrev användningen av anabola steroider och p-piller. Levertumören gick efter att hon slutat med “Oral Turinabol” i regress. Det rör sig således om en särskild typ av hormoninducerade och hormonkänsliga levertumörer som uppstår efter intag av anabola steroider och som uppmärksammades första gången i Tyskland våren 1977 av den tidigare Heidelbergska diskuskastaren Brigitte Berendonk och hennes man Werner Franke. Vid den tiden förespråkade fortfarande många ledande idrottsläkare i Tyskland doserad användning av anabola steroider i tävlingsidrotter.

När Birgit slutade tävlingsidrotta vid 20 års ålder (och således slutade med de anabola steroiderna) återgick det mesta till det normala; aknen försvann och hennes menstruationer blev regelbundna. Endast röstförändringarna var bestående.

Som medlem av den omhuldade idrottseliten fick hon också det bästa inom medicinskt kunnande och, utan att hon visste det, farmakologiskt stöd. Oral-Turinabol, en östtysk-tillverkad anabol steroid var stöttepelaren i “State Plan 14.25”, den hemliga policy som styrde den farmakologiska utvecklingen av idrott i hela landet. Läkarna gav de små rosa och blå pillren vidare till tränare, som delade ut dem i dagliga ransoner av vitaminer.

När hon var 15 år påpekade folk att Birgits röst hade fördjupats. Hennes föräldrar, som fullt ut stödde hennes karriär, hävdar att de aldrig märkte det heller, även om de såg henne varje dag. Tränare förklarade röstförändringen med att det berodde på fukten i simhallen och frekventa förkylningar. Man avskräcktes från att ställa alla slags frågor. Birgit redovisade att hon klagade hos simlagets läkare, Dr. Lothar Kipke, över de svåra akneanfall som hon drabbades av inför stora tävlingar. Han log mot henne, “Ni tjejer får inte tillräckligt med sex.”

Det fanns också materiella fördelar. Som 20-åring fick Birgit en egen lägenhet och en Wartburg-bil, något som man vanligtvis fick vänta 15 år på. Specialpriser på upp till 15 000 östtyska mark delades ut för rekordprestationer, vilket var betydande summor i DDR.

1998 erkände Meinekes tidigare tränare Rolf Gläser, som hon betraktade som en “Ersatz-pappa”, att ha enligt ett speciellt program givit Meineke anabola steroider under lång tid. Efter Tysklands återförening dömdes Gläser tillsammans med andra östtyska tränare i domstol. Han fick böter på 4000 dollar för att ha förorsakat kroppsskada.

Under DDR-dopningsrättegången 1998 inför Berlins tingsrätt, där hon inträdde som vittne, konfronterades hon med de tidigare DDR-tränarnas och läkarnas akter och register, vilket gav henne slutgiltig visshet om att hon hade blivit dopad omedvetet.

Jan Ullrich

Jan Ullrich föddes 2 december 1973 i Rostock, Östtyskland. Redan i unga år var han intresserad av idrott och gick in klubben SG Dynamo Rostock. Han vann sin första cykeltävling vid nio års ålder på en hyrd cykel. Eftersom han var talangfull togs han om hand inom DDR:s idrottssystem och sattes i idrottsskolan KJS i Berlin 1986. Två år senare (vid 15 års ålder) var han mästare i sin åldersklass i Östtyskland, men 1989 stängdes skolan efter Berlinmurens fall. Han och hans tränare Peter Sager, tillsammans med andra lagkamrater, flyttade då till Hamburg, där han blev kvar till 1994. Han flyttade sedan Merdingen i Tyskland och flyttade därifrån till Scherzingen i Schweiz 2002, där han fick en dotter 2003, som dock stannade hos sin mamma när föräldrarna skildes.

1991 blev Ullrich femma i världsmästerskapen i mountainbike, vilket då var en förhållandevis liten och föga uppmärksammad tävling. Vid 19 års ålder (1993) blev han världsmästare i landsvägscykling för amatörer i Oslo (medan Lance Armstrong samtidigt vann titeln för professionella cyklister). Jan Ullrich vann amatörernas linjelopp under världsmästerskapet i Oslo 1993.

1995 blev Jan Ullrich professionell då han fick kontrakt med laget Telekom, vilket styrdes av Walter Godefroot. Ullrich slutade trea i VM (tempoloppet) i Sydney samma år. Han blev tysk tempoloppsmästare 1995 och slutade topp tio på Schweiz runt samma år. Som 21-åring ville han delta i Tour de France, men stallets ägare Walter Godefroot tyckte att det var för tidigt. I stället fick han köra det mindre tyska loppet Hofbräu Cup, och slutade på tredje plats.

Ullrich slog på allvar igenom som hjälpryttare till dansken Bjarne Riis. Dansken vann Tour de France 1996, men har sedan berättat att han missbrukade erytropoietin under det året. Jan Ullrich slutade tvåa i Tour de France detta år och tog också en etappseger. Han gav upp sin plats till de Olympiska sommarspelen 1996 för att få köra Tour de France i stället. Ullrich blev den förste tyske cyklisten att vinna det Tour de France med sin seger som 23-åring 1997. Vid tidpunkten blev han den yngste att vinna Tour de France sedan 1947. Jan Ullrich försökte vinna Tour de France även året därpå, 1998. Han tog den gula ledartröjan efter etapp 7, ett tempolopp, men senare under tävlingen var Marco Pantani snabbare uppför bergen och italienaren vann till slut också hela tävlingen. Ullrich vann dock etapp 16 genom en spurt som var tvungen att avgöras via målfoto. Ullrich låg på tredje plats i tävlingen inför den sista etappen, ett tempolopp, som han vann och slutade därmed tvåa i tävlingen. Tour de France 1998 var kantat med dopingproblem och dopingrykten, “Tour de Dopage.”

Ullrich vann Vuelta a España 1999, blev världsmästare i tempolopp ytterligare en gång, samt fick OS-guld i linjelopp i Sydney 2000. Han cyklade också hem en silvermedalj i tempolopp under OS 2000. Han slutade tvåa i Tour de France fem gånger under sin karriär och blev fyra i tävlingen två gånger. Han slutade tvåa bakom Bjarne Riis och Marco Pantani varsin gång, 1996 respektive 1998, och de andra gångerna bakom sin store rival Lance Armstrong och kallades ofta för ”den evige tvåan.”

I maj 2002 blev Ullrich av med körkortet efter att ha kört rattfull och paradoxalt nog krockat med ett cykelställ. I juni 2002 blev Ullrich också av med sitt kontrakt med Team Telekom efter att ett blodprov visat att Ullrich hade tagit amfetamin, som han medgav att han hade blivit erbjuden tillsammans med ecstasy på en nattklubb. Han hade då inte tävlat sedan januari på grund av en knäskada, och den tyska cykelförbundet beslöt att droganvändningen inte skulle klassas som doping eftersom användandet inte avsåg att kunna prestera bättre. Ullrich fick därmed endast avtjäna en sex månader lång avstängning.

Säsongen 2004 återvände Jan Ullrich till Team Telekom, som då hette T-Mobile Team, och vann Schweiz runt. I Tour de France 2004 slutade han fyra, med nästan nio minuter fram till vinnaren Lance Armstrong. Ullrich blev lagkapten för sitt lag i Tour de France 2005, men innan dess slutade han trea bakom Aitor González och Michael Rogers i Schweiz runt. Dagen innan Tour de France skulle börja var han ute och tränade tillsammans med sina lagkamrater när stallbilen plötsligt bromsade in. Ullrich for in igenom bakrutan och hamnade i baksätet. Nästa dag var Ullrich uppe på cykeln igen. Senare under tävlingen ramlade han igen och gjorde illa revbenen och det var svårt för honom att följa med i Armstrong och Bassos tempo. I stället för att vinna ville han nu sluta före dansken Michael Rasmussen, som låg på tredje plats. På den näst sista etappen hade Rasmussen otur och råkade vurpa två gånger, få en punktering och byta cykel fyra gånger innan han kom i mål. Ullrich övertog därför tredje platsen framför dansken.

Säsongen 2006 vann Ullrich sin andra totalseger i Schweiz runt. Men det viktigaste målet var Tour de France, trots att han återigen hade skadat knäet. Efter att amerikanen Lance Armstrong hade avslutat sin karriär efter 2005 års Tour de France ville Ullrich försöka vinna 2006 års upplaga. Hans största motståndare skulle bli italienaren Ivan Basso, som tidigare det året hade vunnit Giro d’Italia. Just innan starten av tävlingen blev dock båda cyklisterna utpekade i dopinghärvan Operación Puerto efter att antidopingexpterten Werner Franke sagt sig ha bevis för att Ullrich vid ett tillfälle köpt dopingpreparat värda 35 000 Euro. Jan Ullrich blev sparkad från T-Mobile trots att han förnekade all inblandning i doping. Den 26 februari 2007 meddelade dock Ullrich på en presskonferens att han avslutade sin aktiva cykelkarriär. Han blev därefter rådgivare för det österrikiska Continental-stallet Volksbank. Den 4 april kom dock resultatet av ett DNA-test som visade att blodet som fanns i vissa av de påsar på Eufemiano Fuentes kontor som hade beslagtagits under utredningen av Operación Puerto verkligen var Ullrichs.

Ullrich utreddes såväl av IOC som civila myndigheter i Schweiz och Tyskland, men det ledde aldrig till någon fällande dom. UCI – det internationella cykelförbundet – fortsatte emellertid utredandet och överklagade tidigare beslut till CAS, som fann honom skyldig till doping och avstängde honom retroaktivt från och med 22 augusti 2011 och dessutom tog ifrån Ulrich alla titlar sedan maj 2005.

I juni 2013 erkände Jan Ullrich att han dopat sig med hjälp av den spanske läkaren Eufemiano Fuentes. I juli samma år blev omtestningen av dopingtester från Tour de France 1998 publicerade och det framkom att Ullrichs prov redan då visat sig positiva för erytropoietin.

Jan Ullrich gifte sig 2006 och fick tre söner, 2007, 2011 och 2012.

2014 blev han straffad efter en trafikolycka i Schweiz där två personer skadades efter att Jan Ullrich kört berusad. Han blev av med körkortet och fick böta 10 000 Euro. Bruk av alkohol och droger ledde till en ny skilsmässa 2017. Han blev under 2018 straffad för inbrott, hot och misshandel. Under senare delen av 2010-talet hade Jan Ullrich svåra psykiatriska problem, sannolikt beroende på missbruk (alkohol och droger) och var tidvis intagen på psykiatrisk klinik. Han hade då bosatt sig på Mallorca.

Andreas Krieger

Andreas Krieger föddes som Heidi Krieger den 20 juli 1965 i Berlin. Hon började som 14-åring på Idrottsskolan för barn och unga (KJS) i östra Berlin. Skolan var ansluten till det SC Dynamo Berlin som sponsrades av Ministeriet för statssäkerhet (STASI). Hon hade stor talang i kulstötning och redan när hon var sexton år stötte hon 14,08 och ett år senare över 16 meter. Tränarna såg hennes potential och satsade mycket på Krieger, som vid sexton års ålder började få små blå piller av tränarna, piller som påstods vara vitaminer. I efterhand har det visat sig att dessa piller var den anabola steroiden Oral-Turinabol. De små blå pillren producerades av Jenapharm, ett då statligt ägt läkemedelsföretag. Krieger dopades även med andra ämnen och fick injektioner. Krieger gick upp 35 kg på två år och under en tvåveckorsperiod kunde hon under träning sammanlagt lyfta över 100 ton.

Krieger växte och utvecklades mycket snabbt och kulmen i hennes karriär uppnåddes då hon som 20-åring tog EM-guld i kula 1986 med en stöt på 21,10. Krieger tävlade några år ytterligare efter Berlinmurens fall 1989, men 1991 var karriären slut.

Trots att kroppen och psyket utvecklades på ett ovanligt och obehagligt sätt ifrågasatte Krieger inte behandlingen. “Man ifrågasatte inte pillren eftersom man förväntades lita på tränarna i DDR. Ingen tänkte ‘Är detta farligt för mig?’. Tränarna sa att pillren var viktiga för att hålla oss pigga och friska. Jag övervägde inte ens möjligheten att de kunde vara skadliga,” förklarade Kreiger 2008.

Redan några månader efter att Kriegers tränare börjat ge henne Oral-Turinabol skedde stora förändringar i hennes kropp. Kläderna slutade passa och hennes röst mörknade. När hon var arton började hon se alltmer manlig ut och undvek folksamlingar då folk kallade henne queer. Efter att en manlig tågpassagerare kallat henne för dragqueen inför hennes mor vägrade hon att använda kjol igen. Hon var förvirrad och visste inte om hon var man eller kvinna. Hennes idrottskarriär avslutades huvudsakligen av att hon fick mycket skador i muskler och leder, men själv oroade hon sig mer över sin förvirring kring könsidentiteten. Hon förälskade sig i kvinnor och kände sig som en fånge i sin egen kropp, men visste inte vad hon skulle göra. Hon blev deprimerad och försökte även ta sitt liv.

De omfattande Stasiarkiven avslöjades 1991 av Brigitte Berendonk och Werner Franke i boken Doping-Dokumente. Von der Forschung zum Betrug (svensk titel DDR Doping - medaljer, ära, fördärv.). Arkiven visar att Krieger 1986, det året hon blev europeisk mästare, dopades med 2 590 milligram Oral-Turinabol av sin coach. 1987 var Krieger känd i västliga medier som Hormon-Heidi och hon förbjöds av STASI, liksom många andra östtyska idrottare, att ge intervjuer på grund av sin basröst.

I mitten av 1990-talet sökte Krieger läkare. Läkaren frågade henne om hon någonsin fått anabola steroider. Då visste hon inte säkert men då hon började undersöka sin historia insåg hon att hon fått såväl anabola steroider som stora mängder av andra dopningspreparat. I de rigorösa STASI-arkiven bokfördes vilka preparat idrottsmännen fick och i vilken mängd. Krieger fick inte bara färdiga preparat som Oral-Turinabol, utan även preparat utan namn, som bara hade ett nummer. De östtyska idrottarna var således ovetande försökskaniner.

Krieger dopades systematiskt av sina tränare minst från sexton års ålder och tror själv att detta är en delförklaring till den transsexualism som ledde till att Krieger efter en lång process genomgick könskorrigerande behandling 1997, och bytte namn till Andreas.

Efter könskorrigeringen ansåg Krieger att kroppen stämde bättre överens med sinnet. 2005 sade han: “Det är bättre nu än när jag var Heidi, men det är naturligtvis omöjligt att fly vad som har hänt med mig.” Han vet inte hur hans liv skulle utvecklat sig utan doping, eftersom han var så ung när det började, och han har sagt att den största tragedin var att han inte fick någon chans att själv avgöra sitt öde och sin könsidentitet. Efter all doping hade kroppen förändrats bortom allt igenkännande. Han förklarade 2008 att: “Det var som om de hade dödat Heidi. Att bli Andreas var nästa logiska steg.”

Krieger kommer i likhet med andra som genomgått könskorrigering att för alltid behöva medicinering. Det manliga könshormonet testosteron injiceras var tredje vecka och om han missar en tid märker han det snart då han blir irriterad, får koncentrationssvårigheter och blir känslosam. Kroppen protesterar och injektionerna krävs för att han ska fortsätta vara man.

Dopingen gav långtgående konsekvenser. Förutom de psykiska problemen och förvirringen kring sin könsidentitet fick Krieger många andra besvär av den hårda träningen och dopingen, främst i muskler och leder.

Idag (2021) kan han inte lyfta vikter alls då hans ryggkotor blivit permanent deformerade av träningen. Även oskyldiga aktiviteter kan orsaka invalidiserande skada. “På julafton gjorde jag misstaget att krypa under julgranen för att laga några av lamporna. Det slutade med att jag tillbringade hela helgen på rygg i säng,” berättade han i en intervju från 2005.

1998 åtalades Dr Manfred Höppner, tidigare landslagsläkare, för sina aktiviteter. I den rättegången dömdes han till ett års villkorlig dom. Andreas Krieger deltog och var ett av huvudvittnena under rättegången, då de skador han fick av dopningen är de allvarligaste. Rättegången slutade med fällande domar.

Efter detta har Krieger arbetat mot dopning och varit en av målsägarna i flera rättegångar mot tidigare ledare för det Östtyska friidrottsförbundet och dopingprogrammet. Andreas Krieger är således idag en del av den världsomspännande rörelsen mot doping. Hans EM-guld från 1986 är en del av en trofé som årligen ges till tyskar som gjort ett synnerligen viktigt arbete mot doping. På tyska kallas trofén Heidi-Krieger-Medaille och den delas ut av Doping-Opfer-Hilfe; dopningsoffrens organisation. Priset har bland annat formen av en Oral-Turinabol-molekyl.

Efter könsbytet tappade Krieger kontakten med sin familj, varken hans mamma eller tre systrar ville prata med honom. Idag lever Andreas Krieger tillsammans med Ute Krause, tidigare simmare som även hon är ett offer för den östtyska dopningen. De träffades vid rättegången mot Manfred Ewald och Manfred Höppner 2000. De är gifta och lever med Krauses barn från en tidigare relation.

Katrin Krabbe

Katrin Krabbe föddes 22 november 1969 i Neubrandenburg i DDR (nuvarande Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland). Hon började träna friidrott regelbundet som tolvåring och blev uttagen till en av de idrottsskolor som DDR-staten hade för att fostra framtidens guldmedaljörer. Som sextonåring blev hon trea (200 meter) och fyra (100 meter) vid JVM i Aten 1986. Vid mästerskapet löpte Krabbe även andrasträckan i DDR:s stafettlag som vann silver bakom Förenta staterna. Senare samma år ingick Krabbe i det östtyska seniorlaget som vann 4 x 100 meter vid Europacupen i Gateshead på 41,87. Vid JVM två år senare i Greater Sudbury i Ontario blev Krabbe silvermedaljör på 100 meter bakom landsmaninnan Diana Dietz. På 200 meter var rollerna omvända; Krabbe (22.34) vann en utklassningsseger före Dietz (22,88). DDR-laget med Grit Breuer, Krabbe, Dietz och Katrin Henke vann sedan stafetten över 4 x 100 meter klart före Kuba och Förenta staterna. Senare under säsongen kvalificerade sig Krabbe för OS 1988 efter att ha noterat makalösa 10,89 på 100 meter i Östberlin. Vid olympiaden blev Krabbe utslagen i semifinal på 200 meter (amerikanskan Florence Griffith-Joyner vann loppet på världsrekordtid) och fick inte plats i DDR:s stafettlag (som vann silver).

Vid Europamästerskapen 1990 i Split i Jugoslavien dominerade DDR de kvinnliga löpgrenarna i allmänhet och Krabbe sprintgrenarna i synnerhet. Krabbe vann 100 meter på mästerskapsrekordet 10,89, övriga medaljer vanns av landsmaninnorna Silke Gladisch-Möller och Kerstin Behrendt. På 200 meter vann Krabbe guldet på 21,95 före europarekordinnehaverskan Heike Drechsler (22,19). I stafetten över 4 x 100 meter var DDR-laget (Gladisch-Möller, Krabbe, Behrendt och Sabine Günther) fullkomligt överlägset. Laget vann guldet på mästerskapsrekordtiden 41,68, nästan 1,5 sekund före Västtyskland. Detta var Krabbes och övriga östtyskors sista uppvisning i den blå DDR-dräkten, den 3 oktober 1990 uppgick DDR i Förbundsrepubliken Tyskland, varför Krabbe framledes representerade Tyskland. EM-framgångarna renderade Krabbe flera utmärkelser, bland annat som Tysklands bästa kvinnliga idrottare.

Efter framgångarna i EM tillhörde Krabbe favoriterna i VM 1991 i Tokyo i Japan. Krabbe motsvarade alla högt ställda förväntningar i det återförenade Tyskland och vann både 100 meter (10,99) och 200 meter (22,09) före Gwen Torrence och Merlene Ottey. Tyskorna (Breuer, Krabbe, västtyskan Sabine Richter och Drechsler) klarade dock inte av att vinna stafetten, de fick nöja sig med bronsmedaljen bakom Jamaica och Sovjetunionen.

Katrin Krabbe stod på toppen av sin karriär 1991 och idrottsskoföretaget Nike byggde till och med en särskild idrottsanläggning för henne att utnyttja i Neubrandenburg. Det året uppgick hennes synliga inkomster till 450 000 amerikanska dollar.

I juni 1992 hittades hos henne och lagkamraterna Silke Möller och Grit Breuer substansen clenbuterol (Spiropent®) som då var ett receptbelagt läkemedel mot astma men som införskaffats på den svarta marknaden. Medlet var ännu inte listat som dopingmedel men trots det stängde det tyska friidrottsförbundet av de tre i ett år från 14 augusti 1992 (hon fick inte delta i Barcelona-OS), vilket förlängdes av IAAF som gav henne en avstängning på sammanlagt 3 år och 9 månader. I mars 1993 lindrades straffet till att gälla till 1994 men senare under 1993 fick hon, för “osportsligt uppträdande”, straffet påökat igen så det gällde över VM i friidrott 1995. Det osportsliga bestod bland annat i att hon hade lämnat identiska urinprov – fritt från dopingpreparat – med två träningskamrater vid ett träningsläger i Sydafrika (före dopingavstängningen för clenbuterol) men där man med den tidens metoder inte kunde säga vem av de tre – eller ingen – som lämnat det korrekta provet. Till skillnad från Breuer (som snart nog återkom till världstoppen) godtog inte Krabbe avstängningen. Enligt domstolsutslag i München 1996 var avstängningen felaktig och 2001 tilldömdes Krabbe skadestånd om 1,2 miljoner D-mark för uteblivna prispengar och sponsorintäkter. IAAF överklagade domen men ingick 2002 en förlikning med Krabbe, där Krabbe erhöll en okänd summa pengar.

Krabbe har sedermera vidhållit att det var hennes coach, Thomas Springstein, som manipulerade urinproven och som försåg henne med clenbuterol, som hon erkände att hon tagit eftersom preparatet inte fanns på den förbjudna listan. Springstein blev dömd för doping 2006.

Krabbe gifte sig med advokaten Michael Zimmermann 1994, och har med denne två söner (Bruno och Aaron, handbollsspelare). När hon var fri att börja tävla efter sin dopingavstängning var hon gravid, och det var då hon avslutade sin tävlingskarriär. Hon och maken blev dömda till stora böter för skatteflykt 2008 – en skuld som paret inte hade ekonomiska resurser nog att betala, och de fick försättas i personlig konkurs ett år senare. Make begick sedermera självmord vid 45 års ålder, vilket lär ha bottnat i den skam som den personliga konkursen utlöste.

2017 angavs att Katrin Krabbe, då 47 år gammal, började arbeta som frivilligarbetare vid ett hospice i sin uppväxtstad, Neubrandenburg.

VÄSTTYSKLAND

Västtysk doping innan muren föll

Det är väl belagt att doping i Östtyskland (DDR) skedde systematiskt och statskontrollerat. Det är mindre väl känt att också i Västtyskland var dopingen mycket utbredd och om inte statskontrollerad så i vart fall accepterad av myndigheterna. Den västtyska staten ville liksom DDR nå anseende genom idrottsprestationer och medierna följde samma logik som staten och lät snabbt dopingskandalerna sjunka undan.

2013 publicerades en viktig studie om doping i forna Västtyskland, Doping in Deutschland. Bakom den står två forskarlag baserade i Berlin respektive Münster. Mest intressant när det gäller källmaterialet är att forskarna har fått ut så mycket av intervjumaterialet, mycket mer än de från början trodde.

Studien löser uppgiften på teoretisk och metodologisk nivå. Viktigt är att dopingpraktiken och antidopingpolitiken analyseras tillsammans som två kommunicerande kärl. Genom att förstå hur antidopingpolitiken bedrevs, eller inte bedrevs, blir det begripligt varför dopingen bredde ut sig. Forskarna läser källmaterialet noggrant och ställer frågor kring hur, var och när de inblandade aktörerna agerade eller lät bli att agera, liksom hur man talade om dopingen, samt vilken typ av beteenden som tolererades respektive bestraffades.

Doping inom elitidrott i Västtyskland framstår alltmer som ett normaltillstånd, inte som en avvikelse. Redan på 1950-talet tycks dopingen i Västtyskland vara en väl förankrad social praxis. Förvisso fördömdes den av moraliska skäl, men det dröjde innan ett utarbetat regelsystem för att komma till rätta med företeelsen var på plats. Ett genomgående tema i studien är att antidopingpolitiken måste förklaras transnationellt. Först efter det att internationella sportorganisationer krävt skärpning utvecklade Deutscher Sportbund (DSB) regler och planer för hur doping skulle bekämpas. Påfallande var också att det rådde ett ihärdigt motstånd mot att införa dopingkontroller under träning. Först vid 1980-talets slut infördes sådana, men det skedde efter påtryckningar från Europeiska sportminister-konferensen, Europarådet samt Världskonferensen mot Doping i Ottawa [Referens: Ljunggren J. Inte bara DDR – i Västtyskland var dopingen utbredd sedan 50-talet. Respons 2013; (3)].

Armin Klümper

När DDR föll blev det uppenbart att det funnits en statsdoping som som omfattat all idrott i hela Östtyskland. Det blev då närmast en chock när det visade sig att det förekommit doping även i Västtyskland. Den som fått personifiera den västtyska dopingen är den tyske idrottsläkaren Armin Klümper (född 1935 i Münster, död 2019 i Kapstaden, Sydafrika).

Efter gymnasiet 1955 studerade Klümper medicin och 1963 doktorerade han med en avhandling om Vänster kammares struktur och funktion. 1977 blev han chef för för en idrottstraumatologisk avdelning inom radiologiavdelningen (!) för traumakirurgi vid universitetet i Freiburg. 1977 gav Gerhard Mayer-Vorfelder honom en professur – trots uttryckta farhågor från den medicinska fakulteten vid universitetet i Freiburg om bristen på specialistkvalifikationer: Klümper var varken ortoped eller internist, utan radiolog.

Armin Klümper var alltid kontroversiell och omgiven av rykten om doping, men länge avvärjde han alla insinuationer. Det var den tiden då både östs och västs idrottssystem var en del av det kalla kriget. Det var först efter millennieskiftet som starkare misstankar om doping uppkom och även då endast i begränsad omfattning, delvis på grund av den mycket begränsade informationsviljan inom tysk idrott (”tystnadskultur”).

1990 lämnade Klümper universitetet i Freiburg och blev medicinsk chef för Mooswald-kliniken och var där chef för den särskilda polikliniken för idrottstraumatologi som han grundat. Klümper var samtidigt vice ordförande i föreningen “Bundesleistungszentrum Freiburg – Herzogenhorn”, som i efterhand misstänks ha haft en penningtvättsfuntion genom vilken medel från det federala tyska inrikesministeriet gick till doping av idrottsutövare. Klümper blev den tyska idrottsmedicinens guru, den förste inom sitt område. Hjältar från FC Bayern och fotbollslandslaget sökte honom även för mindre skador liksom olympiska mästare i friidrott, cykling och gymnastik. Förutom idrottare – som exempelvis fotbollsspelaren Joachim Löw, som senare blev tränare på internationell nivå – inkluderade patientgruppen federala och statliga ministrar såväl som toppjurister, industrichefer och ärkebiskopar.

På 1970-talet kretsade mycket av dopingen av västtyska toppidrottare kring Freiburgs idrottsläkare Armin Klümper och Joseph Keul. Klümper hävdade 1976 att idrottarna lämnades att fatta sina egna beslut och att “en systematisk behandling av idrottare med anabola steroider” aldrig hade eftersträvats. “Vi har alltid fattat individuella beslut och gett anabola steroider individuellt inom ramen för personlig frihet”, sa Klümper då. Redan 1987 pågick dock en utredning av idrottaren Birgit Dressels död efter att hon hade varit patient hos Freiburgläkaren sedan 1981. 1987 dog den då 27-åriga sjukamparen i elitklass, av multipel organsvikt, efter att hon ska ha konsumerat runt 101 olika mediciner av vilka minst en var en anabol steroid (Stromba®), vilken hon använt i minst ett år. Polisutredningar mot personer misstänkta för mord förblev resultatlösa. Under 2015 grävde journalister fram mer information om det skedda. Åklagarmyndigheten i Freiburg bekräftade då att det pågick utredningar mot Klümper 2001 misstänkt för indirekt mord. Fallet, som hamnade i rätten 2003, innebar inte någon utredning om samröre med behandling av idrottsutövare eller doping. Det blev ingen fällande dom – och inga ytterligare försök till att klarläggande av dödsorsaken.

När myten om sjuttio- och åttiotalet bleknade blev Klümper, som ibland tog hand om upp till 70 procent (2400 idrottsutövare!) av västtyska toppidrottare, ett mysterium. Han anklagades för recept- och faktureringsbedrägeri och att ha försett proffsklubbar som VfB Stuttgart med anabola steroider, och vars egenblandade mirakelmedicin, ”Klümper-cocktail”, väckte misstankar.

1991 anklagade diskuskastaren Alwin Wagner Armin Klümper för doping i en bok skriven av Brigitte Berendonk, men det var inte förrän 1997 som det fanns mer än indicier. Då uppgav häcklöparen Birgit Hamann att Klümper hade gett henne tillväxthormoner utan hennes tillåtelse. Den tidigare sprintern Manfred Ommer sa samtidigt om Klümper: “Klümper var den största doparen på denna planet.”

I slutet av november 1997 publicerades en tidningsannons till Klümpers försvar, signerad av välkända idrottare som Eberhard Gienger, Wolfgang Overath, Hansi Müller, Jürgen Hingsen, Christian Schenk, Lars Riedel och Rolf Milser. I den beskrevs Klümper som en “passionerad patientläkare”, som satte patienten i centrum och hade ett “uttalat medicinsk etos”. Enligt författarna var annonsen avsedd att offentligt motverka “avund, förbittring och ärekränkning”.

Klümper och hans roll i dopningsskandalen vid universitetssjukhuset Freiburg nämndes inte i slutrapporten från den första utredningen initierad av universitet om dopinganklagelserna 2009. Enligt rapporter i media ska rektor Wolfgang Jäger ha begränsat denna interna universitetskommissions arbete till “Sports Medicine Department”, där Klümper inte ingick. Erfarna observatörer var inte förvånade över att Freiburgs undersökningskommission snart klagade högre och högre över hinder i arbetet på grund av Klümpers utomordentliga kontaktnät inte bara inom idrottsvärlden utan också upp i ministerierna. Uppenbarligen fick utredarna aldrig tillgång till alla relevanta handlingar som var nödvändiga för att kartlägga de västtyska dopingmetoderna.

En andra utvärderingskommission initierades 2009 av Freiburgs universitetsledning efter att den första publicerats 2009 och leddes av kriminologen Litizia Paoli (Katholieke Universiteit Leuven) men upplöstes i mars 2016 utan att ha lämnat någon slutrapport. Fem vetenskapliga rapporter på sammanlagt över 1 400 sidor om dopningverksamheten vid universitetet och universitetssjukhuset överlämnades dock till rektor. Bara rapporten om “Armin Klümper och det tyska dopingproblemet “omfattade cirka 530 sidor. I den klassas Klümper som “den idrottsläkaren i elitidrottens historia i Förbundsrepubliken Tyskland som mest aktivt deltog i doping av manliga och i viss mån även av kvinnliga idrottare.”

I en ytterligare rapport om “Systematiska doping inom cykling och fotboll“ som Andreas Singler publicerade 2015 på grundval av domstolshandlingar från Freiburgs åklagarkammare, framgår att Klümper planerade och genomförde doping som finansierades bland annat av Association of German Cyclists. Singler rapporterade att mellan 1979 och 1984 fick Klümper tillgång till humant tillväxthormon flera gånger genom receptbedrägerier. På den tiden framställdes fortfarande tillväxthormon från hypofysen hos mänskliga kadaver och var inte tillgängligt för behandling utom på helt specificerade indikationer. 1985 förbjöds dessa läkemedel på grund av hälsoriskerna men kunde då ersättas med genetiskt framställt tillväxthormon.

År 1984 inleddes en förberedande undersökning mot Klümper för misstänkt för försäkrings-bedrägeri visavi sjukförsäkringsbolag. Som ett led i detta genomsökte hans praktik den 3 maj 1984. När massmedia rapporterade om husransakan publicerade Eberhard Gienger (en västtysk gymnast som tog OS-brons i OS 1976 i Montreal) ett upprop i solidaritet med Klümper. Dessutom upprättades ett donationskonto för Klümper, till vilket bland annat fotbollspelarna Uli Hoeness, Paul Breitner och Karl-Heinz Rummenigge betalade in. 1989 dömde Freiburgs tingsrätt dock Klümper till böter på 160 000 mark.

I juni 2017 publicerade Freiburg Universitetet expertrapporten med titeln “Armin Klümper and the Doping Problem in the Federal Republic of Germany: Structural Conditions for Illegitimate Manipulations, Political Support, and Institutional Failure” på sin webbplats, www.uni-freiburg.de/universitaet/einzelgutachten. Författarna var idrottsvetaren Andreas Singler och idrottspedagogen Gerhard Treutlein. Det innebar att universitetet nu givit allmänhet och forskare tillgång till alla expertrapporter från tidigare medlemmar av “Freiburg Sports Medicine Evaluation Commission”

Rapporten gav den första heltäckande dokumentationen av Armin Klümpers verksamhet inom idrottsmedicinen. Den bekräftade att Klümper varit aktivt involverad i doping av idrottare. Enligt rapporten hade Klümper ordinerat och lämnat ut dopingpreparat i stor skala i decennier. Han var alltså ansvarig för doping som bidragit till världsrekord, medaljer och många topprestationer som sannolikt inte hade varit tänkbara utan doping mot bakgrund av den tidens internationella prestationer. Dessa framgångar hjälpte Klümper i sin tur att skaffa resurser från statliga tjänstemän och idrottsmyndigheter.

Den 26 juni 2017 publicerade universitetet en sjätte rapport från utvärderingskommissionen om Freiburgs idrottsmedicins dopningshistoria. I den behandlade de tidigare kommissions-ledamöterna Andreas Singler och Gerhard Treutlein idrottsläkaren Armin Klümper mer specifikt. Efter en beskrivning av hans personliga karriär och en personlighetsskiss granskades Klümpers agerande inom idrottsstöd och som vetenskapsman närmare. Vidare granskades både historiken och institutionaliseringen av “Idrottstraumatologisk Specialmottagning” och diskuterades konflikterna med sjukförsäkringsbolag, straffrättsliga förfaranden och professionella sanktioner kring Klümper.  De strukturella konstellationerna som möjliggjorde hans arbete analyserades och sattes in i det politiska sammanhanget och ansvaret. Utöver beskrivning av episodiska dopningshändelser som Klümper ansvarat för, redovisades det strukturella och institutionella ansvaret för hans ofta medicinskt avvikande verksamhet.

Mer än 90 samtida vittnen var tillgängliga för kommissionen för förhör. Utöver informationen från narrativa källor fick experterna insikter från tidigare okända dokument genom till ett antal tidigare slutna arkiv som utvärderingskommissionen fick tillgång till.

1998 – således långt innan utredningarna om hans verksamhet framlades – flyttade Klümper till Sydafrika med sin fru, där han skrev flera böcker. Han sysslade också med alternativ medicin och publicerade artiklar där han bland annat hänvisade till pseudovetenskapliga teser av Ryke Geerd Hamer, till fysikern Paul Schweitzers “biofältstester” och till avgiftning genom terapeutisk fasta. Han avled två år efter att den slutgiltiga rapporten om hans verksamhet hade publicerats.

DET FÖRENADE TYSKLAND

Brigitte Berendonk och Werner Franke

Brigitte Berendonk (född 1942 i Dankmarshausen, Eisenach-distriktet i det som då var DDR) är en före detta tysk diskuskastare och kulstötare och tvåfaldig olympier. Hon blev känd för en bredare allmänhet genom sitt engagemang mot doping i början av 1990-talet i samband med avslöjandet av statligt styrd doping inom Östtysklands hela idrottsorganisation

Brigitte föddes i en läkarfamilj. Efter att Berendonks familj flytt till Berlin och Västtyskland 1958 blev hon medlem av TV Schwetzingen och 1959 ungdomsmästare i femkamp. Efter examen från gymnasiet började hon studera engelska och idrott vid Albert-Ludwigs-universitetet i Freiburg. Hon blev tysk mästarinna i diskus (1971) en gång och tvåa sex gånger (1967-1970, 1972, 1973). I kula var hon tvåa vid de tyska utomhusmästerskapen 1971, trea 1972 och etta 1973 och hade tre tredjeplatser inomhus (1966, 1969, 1972). 1967 blev hon uttagen till friidrottslandslaget i Västtyskland. I Mexico City 1968 och 1972 i München deltog hon i olympiaderna, där hon nådde en åttonde och en elfte plats i diskus.

Vid de olympiska spelen i Mexico City 1968 lade diskuskastaren Berendonk märke till “de massiva fysiska förvandlingarna” hos i synnerhet sina östeuropeiska konkurrenter. “Den nästan vansinniga muskelförstoringen som förknippades med ökad maskulinitet och som produceras av anabola steroider var omisskännlig.”

I en artikel för veckotidningen Die Zeit i december 1969 var hon en av de första som uppmärksammade allmän doping inom tävlingsidrott i öst med artikeln ”Är vi monster?” men påpekade då samtidigt att doping också fanns i väst. I mars 1977 deltog Berendonk i två uppmärksammade program i TV om doping där hon bland annat fördömde bruket av anabola steroider som övergrepp.

Efter Berlinmurens fall blev data som samlats in av STASI för att kontrollera dopingen och dess effekter tillgänglig för oberoende forskare och redovisades senare, 1997, i en artikel publicerad i Clinical Chemistry (det vill säga i en medicinsk, vetenskaplig tidskrift och inte i en idrotts- eller juridisk tidskrift). Där redovisades att en tidig testperson, en kvinnlig kulstötare känd endast som “1/68”, förbättrade sin bästa prestation från 18 meter till nästan 20 meter – nära världsrekordet vid den tiden – inom 11 veckor efter att ha påbörjat en turinabol-cykel. En rapport från 1977 till STASI, rapporterade förbättringar av kvinnliga idrottares prestationer på upp till fem meter i kula, 20 meter i diskus, fem sekunder på 400-meter och tio sekunder på 1 500 meter.

Berendonk gav 1991 ut sin bok Doping. Från forskning till bedrägeri, där hon för första gången i detalj beskrev DDR:s statsdoping. Boken bygger på forskning i STASI-filer och andra DDR-arkiv, som hon gjorde tillsammans med sin man Werner Franke. En tidigare inte utnyttjad källa var DDR-uppgifter från Military Medical Academy (MMA) i Bad Saarow. Tillgång till dessa handlingar förvägrades henne till en början av västtyska myndigheter men senare fick hon särskilt tillstånd från det federala försvarsministeriet. Hon behandlar även doping i Förbundsrepubliken i boken.

Berendonk beskrev bland annat idrottsläkaren Armin Klümpers verksamhet. Han stämde henne och en rättegång följde. I december 1991 dömde tingsrätten i Heidelberg till Berendonks fördel på 17 punkter, medan Klümper fick rätt på tre punkter. Baserat på sin forskning kunde hon i sin bok rekonstruera dopningsutövningen som den organiserades av staten på många stora idrottare från DDR, inklusive Marita Koch och Heike Drechsler. Båda har förnekat anklagelserna men Brigitte Berendonk klarade en rättegång 1993 utan att bli fälld sedan Drechsler stämt henne för att ljuga.

1995 drog hon sig till stor del tillbaka från kampen mot doping (åtminstone offentligt), men 1997 dömde en fransk domstol henne till böter och en symbolisk betalning av ersättning till roddcoachen Eberhard Mund, som hon offentligt hade kopplat till ett dopningsfall i Frankrike.

Den 19 december 2001 tilldelades Berendonk Heidi Krieger-medaljen, en utmärkelse för hjälp till dopingoffer, för sitt arbete. År 2004 förärades hon, tillsammans med sin man, förtjänstkorset av Förbundsrepubliken Tyskland. Hon har särskilt nämnt att hon var glad över att några idrottare tackade dem för deras pedagogiska arbete; bland dem den tidigare DDR-simmaren och Europastafettmästaren Karen König eller den flerfaldige tyske diskusmästaren Alwin Wagner.

Med anledning av hennes 75-årsdag beskrev massmedia henne senare som “den stora pionjären i kampen mot doping”. Enligt hennes man Werner Franke (se nedan), som också ägnade sig åt kampen mot doping, skulle de två ha betraktats som “förrädare” av toppidrottskretsar inte bara i öst utan också i väst på grund av deras engagemang mot doping.

Berendonk uttalade sig på sin 80-årsdag och sammanfattade: “En del personer inom idrotten som är sugna på framgång är fortfarande på fel spår.” När det gäller stora idrottsevenemang beklagar hon “att, precis som när jag var en idrottare, rena idrottare måste tävla mot bedragare”. Hon anklagade många tjänstemän från sport och politik för “halvhjärtat agerande och opportunism”. “Tyvärr har lite förändrats även i det avseendet.”

Werner Wilhelm Franke (född 31 januari 1940 i Paderborn, Tyskland ) är professor i cell-och molekylärbiologi vid det tyska cancerforskningscentret i Heidelberg. Efter att ha avlagt sin doktorsexamen och habilitering blev han universitetsprofessor i Heidelberg och blev samtidigt chef för en avdelning vid German Cancer Research Center. 1982 blev Franke ordförande för European Cell Biology Organisation (ECBO), en post han innehade fram till 1990.

Franke anses vara en ledande expert på prestationshöjande droger och en av de ivrigaste kritikerna av drogmissbruk inom idrotten. Tillsammans med sin fru Brigitte Berendonk  kämpade han under många år mot drogmissbruk inom idrotten. Han hjälpte sin fru med att undersöka fakta inför publicering av boken “Doping – från forskning till bedrägeri” från 1991.

Frankes rykte blev emellertid skadat av att han försvarade cyklisten Danilo Hondo efter att det förbjudna ämnet carfedon (fenylpiracetam, en kemisk substans som utvecklades i Ryssland och påstås öka fysisk uthållighet och tolerans för kyla) hittades i hans blod under Vuelta a Murcia (”Spanien runt”) 2005 . Franke hävdade att mängden som hittats i hans blod var “skrattretande liten” och att “man bara kan få denna medicin genom vissa kanaler i Ryssland eller Kina , där den används av militären och rymdflygprogrammen.”

Under en intervju den 3 augusti 2006 i en tyska regionala tv-kanalen hävdade Franke att cyklisten Jan Ullrich köpte dopingprodukter för cirka 35 000 euro per år baserat på dokument som upptäckts i dopingfallet Operación Puerto. En tysk domstol dömde Franke till böter efter att domstolen inte fann att det fanns tillräckligt med bevis för att koppla Ullrich till doping. Fallet återsändes emellertid till domstolen sedan DNA-analys kopplade Ullrich till nio påsar med blod som beslagtogs i Puerto-fallet.

Hajo Seppelt

Hans-Joachim ”Hajo” Seppelt (född 1963 i Västberlin) är en tysk journalist och författare, som sett som sin huvuduppgift att avslöja doping – och i viss mån också oegentligheter inom antidopingen.

Sedan 1985 har Seppelt arbetat som sportreporter för Tysklands främsta publika TV-bolag ARD. Han har också arbetat för det offentliga TV-bolaget Sender Freies Berlin i Berlin och dess efterträdare 2003 Rundfunk Berlin-Brandenburg . Efter att ha arbetat i många år som livekommentar för simevenemang för ARD, fråntogs han denna tjänst på försommaren 2006. Seppelt sa att detta var som en reaktion på ett privat mejl, där han kritiserade ARD:s okritiska rapportering om doping. Sedan 2006 har han i stället arbetat som frilansjournalist för ARD och har gjort en rad reportage och dokumentärfilmer om doping.

Doping i Östtyskland

Tillsammans med den tidigare kanadensiska simmaren Karin Helmstaedt gjorde Seppelt dokumentärfilmen Staatsgeheimnis Kinderdoping (Statshemlig barndoping) om förövarna och offren för doping i östtysk simning. Det sändes av ARD. Tillsammans med Holger Schück gav han ut boken Anklage: Kinderdoping. Das Erbe des DDR-Sports (Anklagelse: Arvet från idrott i Östtyskland) 1999. Den behandlade huvudsakligen ämnet statlig doping i det kommunistiska Östtyskland.

Cykling

År 2006 skrev Seppelt ett flertal artiklar om dopingproblemet vid cykling. Bland annat ledde hans undersökning till identifieringen av den tyska läkaren Markus Choina som medlem i dopingsnätverket organiserat av den spanska läkaren Eufemiano Fuentes. I november samma år mottog han Leuchtturmpriset (ett specialpris för undersökande journalistik) av journalistföreningen Netzwerk Recherche för sin exklusiva forskning, rapporter och avslöjanden om elitcyklisterna Jan Ullrich och Floyd Landis och läkaren Eufemiano Fuentes.

I kölvattnet av Seppelts undersökningar erkände i september 2010 den då bästa cyklisten i världen, Alberto Contador, för Union Cycliste Internationale (UCI) att han som vinnaren av Tour de France egentligen hade testat positivt under ett dopingstest. Det avslöjas att UCI ville hålla Contadors positiva clenbuteroltest hemligt under Tour de France i juli 2010 men i februari 2012 blev Contador retroaktivt (!) avstängd i två år från och med augusti 2010 till augusti 2012, av CAS för användning av clenbuterol.

Antidoping i Tyskland

I TV-programmet Mission: Sauberer Sport dokumenterade Hajo Seppelt och Jo Goll arbetet i tysk antidoping. Filmen belyste brister i dopingkontrollsystemet i Tyskland och orsakade en stor offentlig diskussion, vilket bidrog till strukturella förändringar inom den tyska nationella antidopingbyrån. Rapporten vann Silver Chest Award 2007 vid International Television Film Festival i Plovdiv och Sports Movie and TV Award 2007 i Milano.

Seppelts arbete har inte varit utan kontroverser. I mitten av januari 2008 stämde det tyska skidförbundet (DSV) Seppelt för framförda misstankar om längdskidåkares och tyska skidskyttars bloddoping i ett laboratorium i Wien. En domstol i Hamburg utfärdade ett föreläggande mot honom men högre domstol i Hamburg upphävde detta beslut till förmån för Seppelt. Beslutet baseras på de konstitutionella garantierna för journalistens frihet vid anonyma källor. Trots omfattande forskning kunde dock Seppelts misstankar till slut inte bevisas.

I januari 2012 släppte Seppelt och hans kollegor en rapport om trettio idrottare som fått blod behandlat med ultraviolett stålning, vilket administrerats av läkaren Andreas Franke i Erfurt. Efter sändningarna uppstod en diskussion om huruvida dessa förfaranden var förbjudna enligt WADA. Undersökningen av idrottarna slutade emellertid med frikännande på grund av förmildrande omständigheter och brottsutredningen av den berörda läkaren avbröts också. Trots det hävdade många (tyska) experter att blodbehandlingar på detta sätt i princip borde vara förbjudna enligt lag. Läkaren försökte få ett föreläggande mot Westdeutscher Rundfunk (WDR) i en högre domstol i Köln, men TV-bolaget vann, och rapporten får innehålla hänvisningar till ”förbjudna blodbehandlingar.”

Olympiska spel

Parallellt med sommar-OS 2008 i Peking sände ARD en 45-minuters dokumentären Olympia im Reich der Mittel: Doping in China, regisserad av Seppelt och Jo Goll. Filmen diskuterar doping och dopingkontroller i Kina, i synnerhet bevisade fall av stamcellsmanipulation utförda på toppidrottare. Vid New York International Film Festival 2009 vann han en guldmedalj i dokumentärkategorin för långformat. Han fick också huvudpriset på Sportfilm Liberec 2007. Inför världsmästerskapen i friidrott 2009 i Berlin sände ARD Genheimsache Doping (Dopingens hemlighet) av Hajo Seppelt och Robert Kempe om de personer som är ansvariga för dopingnätverk i friidrott.

Före vinter-OS 2010 i Vancouver sände ARD 30-minuters dokumentären Geheimsache Doping - Eiskalter Betrug (Dopingens hemlighet – iskallt fusk). Den här gången gick Seppelt, Kempe och Jochen Leufgens bakom kulisserna när det gäller doping i vintersport.

2013 gjorde Seppelt och Kempe en kritisk dokumentär om Thomas Bach, strax innan denne valdes till president för Internationella olympiska kommittén.

Doping i Kenya

Våren och sommaren 2012 rapporterade Seppelt och Kempe för första gången om doping bland kenyanska friidrottare. Fokus låg i första hand på läkare som sysslade med doping och idrottare som berättade om utbredd doping bland kenyanska långdistanslöpare. Kenyas friidrottsmyndigheter avböjde visserligen att prata med Seppelt om saken, men hans film presenterar tydliga bevis på korruption bland kenyanska idrottsmän. Den tidigare Boston Marathon-vinnaren Rita Jeptoo sa bland annat att kenyanska idrottare inte får lämna blodprov under träningen. En annan kenyansk löpare hävdar att den nationella federationen tar bort positiva dopingresultat i utbyte mot mutor. Rapporterna orsakade intensiva reaktioner i Kenya men även internationellt. Som en följd av detta skärptes dock dopingkontrollen i landet.

Dokumentären Doping – Top Secret: The Shadowy World of Athletics visar att det är relativt enkelt att få tag i förbjudna dopingpreparat i Kenya. Den spårar historien om en fattig ung löpare som verkar ha dött av biverkningarna av att ta EPO.

Seppelt hävdade också att internationella friidrottsförbundet (WA) inte gör tillräckligt för att ta itu med problemet med doping i uthållighetsgrenar. Efter att ha utvärderat data om idrottares blod som samlats in vid stora friidrottstävlingar under ett antal år, drog två australiensiska forskare slutsatsen att doping var den enda rimliga förklaringen till några av mätningarna. I augusti 2015 presenterade Seppelt sedan en nästan timslång rapport som ifrågasatte friidrott i allmänhet och Kenyas långdistanslöpare i synnerhet.

Strax före friidrotts-VM i London sände den tyska kanalen ARD ett nytt avsnitt av Doping Top Secret i augusti 2017, med titeln “The Big Money Run. Africa’s Athletes on Sale.” Inslaget av Hajo Seppelt, Benjamin Best, Ulrike Unfug och Grit Hartmann undersöker särskilt människor som omger och påverkar afrikanska idrottare i friidrottsgrenar. Den fokuserar inte bara på doping, utan fördjupar sig också i ledarnas skumma praxis och i de många förändringar av nationalitet som sker inom denna olympiska kärnsport.

Doping i Ryssland

I december 2014 sände ARD Seppelts film Geheimsache Doping: Wie Russland seine Sieger macht (Dopinghemligheten: Hur Ryssland gör sina vinnare) gjord med hjälp av ryska idrottare som berättade sina historier framför kameran. I denna 60 minuter långa dokumentär vittnade visselblåsare om systematisk doping inom friidrott och andra idrottsgrenar i Ryssland.  Filmen la fram bevis för dessa anklagelser i form av film- och ljudinspelningar som gjorts i hemlighet av visselblåsare samt officiella dokument.  En oberoende kommission inrättad av World Anti-Doping Agency och ordförande av den tidigare WADA-presidenten Dick Pound bekräftade innehållet i TV-programmet i november 2015. Kommissionen uppmanade till att Ryska friidrottsförbundet skulle uteslutas från IAAF. Kommissionen fastställde bland annat “systematisk doping bland ryska idrottare” och en “djup bedrägeri-kultur” inom rysk friidrott. Dokumentären väckte global mediauppmärksamhet och sändes över hela världen översatt till ett stort antal språk. Efter sändningen i Tyskland sa flera personer i internationella idrottsorganisationer och antidopinginstitut antingen upp sina tjänster eller stängdes av.

I mars 2016, i sitt Interior Sport-program, sände Westdeutscher Rundfunk (WDR) den tredje delen av serien om doping i sport med fokus på Ryssland: Geheimsache Doping: Russlands Täuschungsmanöver (“Dopingens hemlighet: Det ryska bedrägeriet”). I den här dokumentären visar Hajo Seppelt tillsammans med medförfattaren Florian Riesewieck hur ryska tränare och tjänstemän ignorerar IAAF- och WADA-sanktioner. Den 30 minuter långa dokumentären fick återigen stor internationell uppmärksamhet och sändes i flera länder. I juni samma år sändes den fjärde delen av dokumentären “Geheimsache Doping - Showdown für Russland” på ARD. Författarna Hajo Seppelt, Florian Riesewieck, Felix Becker och Olga Sviridenko visar hur tjänstemän och tränare från Ryska friidrottsförbundet (RUSAF) igen bortser från världens antidopingregler och IAAF-regler. Strax efter att dokumentären sändes förlängde IAAF den ryska friidrottsförbundens avstängning och dess idrottare fick inte delta i OS 2016 i Rio de Janeiro under rysk flagg.

I november 2016, sändes en 22-minuters film av Hajo Seppelt, Florian Riesewieck, Olga Sviridenko och Felix Becker: “Doping – Top Secret: The Protection Racket”. I filmen antyder forskning utförd av den franska dagstidningen Le Monde i samarbete med ARD att utpressning har använts i internationell friidrott i många år.

I januari 2017, sände ARD ytterligare ett avsnitt av serien “Geheimsache Doping”. I centrum stod då Andrey Dmitriev, en annan rysk visselblåsare. Idrottaren klagar i rapporten om en obruten dopingkultur inom friidrott i hans land. Dolda kamerafilmer förstärker misstanken att ryska tränare som är dömda för dopingbrott fortfarande är fria att fortsätta arbeta på professionell nivå.

Fotboll

I juni 2017 rapporterade Seppelt också om doping i rysk fotboll tillsammans med kollegan Andreas Spinrath. Vid Confederations Cup vägrade Mehmet Scholl, då ARD:s fotbollsexpert, att tala om dopinganklaganden mot det ryska landslaget när programmet närmade sig. I stället ville Scholl prata om det tyska lagets framgångar. ARD:s expert och redaktionen var inte överens och Scholl lämnade studion innan sändningen börjat. ARD erinrade om att ansvaret för utformningen av programmen ligger hos redaktörerna och Mehmet Scholl och ARD-kanalen avslutade sitt samarbete under de följande veckorna.

I juni 2017, sände ARD ytterligare ett avsnitt av serien “Geheimsache Doping”. Filmen “Brasiliens schmutziges Spiel” (Brasiliens smutsiga spel) av Hajo Seppelt, Florian Riesewieck och Thilo Neumann, handlade om doping i landet för den femfaldiga världsmästaren. Massiva brister och brister i Brasiliens förebyggande dopingplaner presenterades väl underbyggda. Dessutom kunde man hitta en mängd indikationer på en dopingkultur som är djupt rotad i Brasiliens fotboll och som sträcker sig upp till den nationella eliten.

Den 11 maj 2018 meddelade ARD att det ryska visum som Seppelt begärt för att täcka VM 2018 hade vägrats. Det tyska utrikesministeriet meddelade att det skulle försöka klargöra fakta och vid behov “skulle de söka en dialog med den ryska sidan”. Ryssland hade motiverat beslutet med att Seppelt fanns på en lista över oönskade personer. Förbudet upphävdes några dagar senare.

I maj 2018 producerade Seppelt och Florian Riesewieck ytterligare ett avsnitt av dokumentärserien “Doping Top Secret” på ARD med titeln “Russia’s Football Friends”. Den här gången fokuserade de på misstänkta fakta i fotboll i Ryssland, värdlandet för VM.

Tyngdlyftning

Den 5 januari 2020 släppte Seppelt en dokumentär om ARD med titeln “Secret Doping – the Lord of the Lifters”. I dokumentären avslöjar Seppelt att tyngdlyftare så unga som 13 år i Thailand uppmuntras att ta prestationshöjande droger. I en hemlig inspelning fångar Seppelt också bilder av den olympiske bronsmedaljören Siripuch Gulnoi som erkände att han tagit prestationshöjande substanser innan han vann brons vid OS 2012. Andra hemliga bilder fångar också en läkare från det moldaviska tyngdlyftningslaget som hävdar att de använde dubbelgångare för att lämna urinprover från idrottare i utbyte mot betalningar. Dokumentären gjorde också anspråk på korruption mot Internationella Tyngdlyftningsförbundet, IWF, och dess president, Tamás Aján, vilket resulterade i att han klev åt sidan från rollen i väntan på en utredning och avgick som IOK:s hedersmedlem. Han avgick så småningom permanent från sin position som president den 15 april. Presidenten och hela styrelsen för Thai Amateur Weightlifting Association (TAWA) avgick också från sina poster.

Den nya tillförordnade presidenten för IWF utsåg Richard McLaren, den kanadensiske advokaten vars utredningsarbete gjorde så mycket för att avslöja statligt sponsrad doping i Ryssland, att leda utredningen om korruption och doping inom tyngdlyftning.

Andra betydande rapporter

Inför friidrotts-VM 2009 i Berlin sände ARD dokumentären “Doping Top Secret: The String-Pullers in Athletics” av Hajo Seppelt och Robert Kempe om de personer som drar i trådarna när det gäller doping inom friidrott.

I maj 2011 fick Seppelt och medfilmaren Kempe möjligheten att filma under en vecka i Pyongyang, Nordkoreas huvudstad. Resultatet blev dokumentärfilmen Sport in Nordkorea – Einblicke in eine unbekannte Welt, som sändes av ARD i juli 2011.

I april 2017 avslöjade Hajo Seppelt och hans kollega Thilo Neumann förekomsten av positiva dopingtester för Clenbuterol i samband med uppföljningskontroller under de olympiska spelen 2008 i Peking. Journalisterna avslöjade också att IOK höll dessa resultat hemliga i samråd med WADA. Forskning visade att IOK inte följt upp dessa fall trots att organisationens regelverk kräver ytterligare utredning vid positiva dopingtester. Bland de idrottare som testades positivt fanns det minst en jamaicansk sprinter. IOK:s deklaration, som säger att de positiva testerna var ett resultat av idrottarnas konsumtion av kött från Kina som påstås innehålla Clenbuterol och att det därför inte fanns några undersökningar rörande andra möjliga orsaker, väckte kritik över hela världen.

Claudia Pechstein

Claudia Pechstein (född 22 februari 1972 i Östberlin under DDR-tiden) är en tysk skridskoåkare som blev professionell vid 16 års ålder. Hon är exceptionell dels genom att ha vunnit fem OS-guld, dels genom att vinna medaljer i fem olympiska spel i rad (1992–2006). Hon vann guldmedaljen på damernas 5 000 meter under tre olympiska spelen i rad (1994, 1998, 2002), samt fick brons i det första (Albertville, Frankrike 1992) och silvermedaljen i det femte (2006). På 3000 meter vann hon tre medaljer, guld (2002), silver (1998) och brons (1994). Hon vann sin femte olympiska guldmedalj vid vinter-OS 2006 i Turin. Efter att ha missat Vancouver-spelen 2010 gjorde hon sitt sjätte olympiska framträdande vid Sotji-spelen 2014, och slutade fyra på 3000 meter och femma på 5000 meter. 2018 dök hon till och med upp i Pyeongchang-spelen (vid 46 års ålder). Med totalt nio olympiska medaljer, fem guld, två silver och två brons, var hon den mest framgångsrika olympiska skridskoåkaren, man eller kvinna, genom tiderna, fram till Ireen Wüsts guldmedalj i vinter-OS 2018 av PyeongChang, och även den mest framgångsrika tyska vinterolympiern genom tiderna. 2022 kom hon att återvända till de olympiska spelen som tysk flaggbärare för öppningsceremonin i Peking. Det blev hennes åttonde deltagande i de olympiska vinterspelen och ett nytt rekord för antal vinter-OS för en kvinnlig idrottare.

Efter VM i Norge i februari 2009 anklagade det internationella skridskoförbundet (International Skating Union, ISU) Pechstein för bloddoping och stängde henne från alla tävlingar i två år. Detta förbud var baserat på oregelbundna nivåer av retikulocyter i hennes blod. Dessa nivåer var högst under Calgary World Cup 2007 och Hamar World Championships 2009. Förhöjda nivåer hittades emellertid även vid ett antal andra tävlingar och träningsstickkontroller. Detta var den första dopingavstängningen någonsin baserad på enbart indirekt fynd i blodpass – inga förbjudna ämnen påvisades någonsin i blod eller urin trots hennes upprepade tester.

Efter att ha samlat in provdata om skridskoåkaren under en period av nästan nio år, avstängde således ISU Pechstein från att tävla på grund av en ovanlig tröskelvariation i retikulocytprocent (%Ret), en blodparameter som används i blodpassets profilering. Pechstein hävdade att hennes %Ret på 3,49 föll inom det normala intervallet för kvinnor i hennes ålder och hävdade att International Skating Unions (ISU) tröskelgräns på 2,4 var alldeles för låg, baserat på en sammanställning av medicinska vetenskapliga rapporter. Två veckor efter avläsningen 3.49 testades Pechstein igen vid 1.37, en skillnad som av ISU anses vara ett otvetydigt tecken på doping. I sitt försvar påpekade Pechstein att både hennes hemoglobin- och hematokritvärden samtidigt var normala. Kort sagt ifrågasatte hon tillförlitligheten och noggrannheten i hela förfarandets longitudinella provinsamling.

Dessutom framhöll Pechstein att det är ISU som ska bevisa ett dopingbrott, inte idrottsutövaren som skall bevisa sin oskuld. Hon föreslog, som CAS påpekade, att “ISU måste övertyga en eventuell panel (av skiljemän i en domstol) till en grad mycket nära “utom rimligt tvivel” och att alla alternativa orsaker till ökningen av %Retics kan uteslutas. En viktig faktor här är att bevisbördan bör stå i proportion till anklagelsens svårighetsgrad (enligt World Anti-Doping Code), och i juridiska termer bör ligga närmare bortom rimligt tvivel än den “tillfredsställande belåtenhet.” Med den information som presenterats verkar det som att Pechsteins ifrågasättande var rimligt, och det förelåg betydande tvivel på att blodparametrarna “tydligt” var positiva som beskrivits av ISU. Pechstein förnekade att hon hade dopat sig och överklagade till Court of Arbitration for Sport (CAS) i Lausanne och hävdade bland annat att hon har ett ärftligt tillstånd som förklarar de onormala mätresultaten.

Domstolen fann dock i november 2009 att ISU:s avstängning var korrekt och fann inga bevis för ett ärftligt tillstånd i expertutlåtandet avseende Pechstein.

I december 2009 bad hon den federala högsta domstolen i Schweiz om ett föreläggande om att få delta i ett enda lopp på 3 000 m i Salt Lake City, så att hon kunde kvalificera sig till vinter-OS 2010 i Vancouver om hennes överklagande av förbudet skulle vinna framgång. Hon fick tillåtelsen men slutade trettonde i loppet den 11 december men skulle ha behövt en plats bland de åtta bästa för att kvalificera sig till OS.

I januari 2010 vägrade den schweiziska federala Högsta domstolen att tillfälligt upphäva Pechsteins avstängning för OS. Den schweiziska federala Högsta domstolen avslog således idrottarens begäran om överprövning av CAS beslut. Den 19 februari 2010 avvisade dessutom CAS ad hoc-panel vid OS i Vancouver Pechsteins sista minuten-vädjan om att få tävla i skridskoåkningslaget.

I februari 2010 lämnade Pechstein in en brottsanmälan i Schweiz mot Internationella skridskounionen, med påstående om rättegångsbedrägeri. Den 15 mars 2010 sa Gerhard Ehninger, chef för det tyska sällskapet för hematologi och onkologi, att en utvärdering av fallet pekar på en lätt form av blodanemi som kallas sfärocytos – uppenbarligen ärvt från hennes far. Pechstein försökte använda detta nya bevis i sin överklagan inför den federala Högsta domstolen i Schweiz. Pechstein skulle dessutom förlora sin tjänst hos den tyska förbundspolisen om bloddopning hade bevisats “utom rimligt tvivel”. De disciplinära förfarandena mot henne stoppades i augusti 2010 eftersom inga sådana bevis fanns tillgängliga.

Pechstein ansökte om obetald ledighet för att kunna fortsätta sin utbildning, vilket dock nekades. Som ett resultat fick hon ett nervöst sammanbrott i september 2010. Den schweiziska federala Högsta domstolen meddelade sitt slutgiltiga beslut den 28 september 2010 och avvisade då Pechsteins överklagande och bekräftade avstängningen.

Ehninger, som ledde teamet av forskare, sa att han fullt ut hade stött avstängningen av Pechstein i första undersökningsfasen, efter att ha fått veta om hennes höga retikulocyt-nivåer. Han sa sig senare fått byta den åsikten mot bakgrund av nya rön. En annan medlem av den vetenskapliga panelen, Winfried Gassmann, framhöll att medan Pechsteins retikulocytantal verkligen var förhöjt inför stora tävlingar, var nivån av syrebärande hemoglobin i hennes blod alltid ganska låg. Redan 2010 hävdade således en grupp kända tyska blodexperter på en presskonferens i Berlin att de hade bevis för att Claudia Pechsteins misstänkta blodnivåer orsakades av en sjukdom som kallas ärftlig sfärocytos.

Gerhard Ehninger, chef för German Society of Hematology and Oncology (DGHO), förklarade att sjukdomen var ansvarig för det höga retikulocytantal som upprepade gånger registrerats under tester av idrottarens blod av International Skating Union, ISU. Professor Ehninger förklarade i mars 2010 att Claudia Pechstein hade stängts av felaktigt i två år av CAS. De ökade retikulocytnivåerna i blodet var inte en indikation på doping, utan ett resultat av blodbrist. Det var han 99,9 procent säker på. Wolfgang Jelkmann från universitetet i Lübeck, som var expert under CAS förhandlingar, höll med Ehinger om att Pechstein var oskyldig och han också tidigare hade haft fel.

Det finns olika förklaringar till ett ökat antal retikulocyter. För de som söker efter dopade är det i första hand en indikation på att en idrottare försöker att på konstgjord väg öka antalet syrebärande röda blodkroppar med erytopoietin eller annan substans. Retikulocyter är de röda blodkroppar som senast släppts ut i blodomloppet, inte ens en dag gamla. När en idrottare tar ett ämne som stimulerar benmärgen att producera fler blodkroppar, ökar antalet av dessa unga celler först. Men själva retikulocyterna är inte till någon nytta för en idrottare, som i stället är ute efter de mogna röda blodkropparna, eller mer exakt blodpigmentet hemoglobin. Pigmentet transporterar syre och ökar därmed prestandan. Inget hemoglobin, ingen dopingeffekt. “Men framför allt ökade Pechsteins hemoglobin inte”, sa experten Jelkmann och tillade sarkastiskt: “Om hon försökte dopa sig, så fungerade det inte.” Och inte bara det: “Claudia Pechsteins helblodsvärde motsäger att vad vi skulle förvänta sig av dopning med erytropoietin.”

Det finns sätt att hålla hemoglobinnivån artificiellt låg i kontroller. Men även dopingexperten Fritz Sörgel, som inte var övertygad om Pechsteins oskuld, sa: “Hon borde ha gjort det nästan perfekt i tio år, det är extremt osannolikt.”

2012 rapporterade journalister från den tyska TV-stationen ARD – anmärkningsvärt – om behandlingen av Pechstein av en idrottsläkare från Erfurt. Han tog blod från idrottare, bestrålade det med UV-ljus och transfunderade tillbaka det igen. Eftersom detta inte är ett brott mot dopingreglerna fick fallet inga konsekvenser för Pechstein.

Pechstein återvände till tävlandet i februari 2011. Då vann hon bronsmedaljen i VM 2011 på 5000 meter.

Efter detta åtalade Pechstein International Skating Union och begärde skadestånd inför tyska domstolar. Münchens regionala domstol bekräftade sin jurisdiktion i ärendet och biföll delvis kravet mot ISU 2014 och 2015 bekräftade den högre regionala domstolen i München delvis beslutet från Münchens regionala domstol. Antitrustavdelningen vid Federal Court of Justice, Tysklands högsta för civil och straffrättslig jurisdiktion, bestämde dock att ett skiljedomsavtal mellan Pechstein och ISU när hon testade positivt var giltigt, vilket uteslöt att fallet skulle gå till en nationell domstol. Federal Court of Justice beslutade således att inhemska domstolar inte skulle pröva hennes fall efter att CAS, som anses vara den högsta idrottsdomstolen, avvisat hennes överklagande till hennes förbund. Således bifölls överklagande av ISU och erkände då CAS jurisdiktion och därmed CAS beslut.

2016 förlorade Pechstein sitt mål i Tysklands högsta civilrätt, som avslog hennes begäran om 4,4 miljoner euro i skadestånd för förlorade intäkter under perioden för hennes avstängning från International Skating Union.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR) avvisade också kravet på slutlig domstolsprövning av Pechsteins dopingförbud 2018. Avvisandet, som gjorts av en panel i ECHR:s huvudforum, vilket innebar att domen från ECHRs tredje underavdelning den 2 oktober året innan – som till stor del stödde statusen för CAS genom att bekräfta Pechsteins ursprungliga tvåårs dopingpåföljd 2009 – blev slutgiltig och bindande. ECHR-domen i oktober fastställde dock att Pechsteins begäran till CAS om en offentlig utfrågning borde ha beviljats.

I ett uttalande hävdade sedan CAS: “Med en sådan dom bekräftade Europadomstolen att idrottsdomstolen CAS är en genuin oberoende skiljedomstol som erbjuder de garantier som den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter ger, och att sådan idrottsjurisdiktion är nödvändig för enhetlighet inom idrotten. Efter rekommendationen från ECHR har CAS redan implementerat nya regler för att tillåta offentliga utfrågningar i disciplinära och/eller etiska frågor.”

Medan den 7 juni 2016 Tysklands lägre federala domstol avslog hennes första överklagande, så beslutade den 3 juni 2022 Tysklands högre federala konstitutionella domstol att Pechsteins grundläggande rättigheter har kränkts. Baserat på det beslutet skickades ärendet om skadestånd tillbaka till lägre domstolar för ny prövning där det i november 2022 ännu inte avgjorts.

De olympiska nationella förbunden kräver enligt sina regler att idrottare som Pechstein undertecknar skiljedomsklausuler som tvingar dem att ta sina fall till Court of Arbitration for Sport, en internationell idrottsdomstol, om det uppstår tvister. Genom att göra detta avsäger sig idrottarna sin rätt att föra sina fall till domstolar i sina hemländer, och Pechstein tyckte att det var orättfärdigt att frånta henne den rätten – eftersom det annars uteslutit henne att tävla i OS. Hon har således gått emot OS-reglerna då hon överklagat till civila domstolar.

Pechstein har numera tillfredställande visats ha en genetisk defekt som resulterar i sfärocytos, onormalt deformerade röda blodkroppar. Forskarna har fått reda på att hennes far har samma defekt och sannolikt har fört det vidare till sin dotter. Man uppskattar att cirka 800 000 tyskar lider av sjukdomen som i akuta fall kan orsaka anemi. Vid sfärisk cellanemi – sfärocytos – skadas de röda blodkropparna och dör innan deras normala livslängd borde ha nåtts. För att ersätta dem bildas fler retikulocyter.

Ur forskarnas synvinkel talar ett annat värde, kallat MCHC, för annan förklaring än bloddoping. MCHC beskriver inte hur mycket hemoglobin som finns i 100 milliliter blod, utan i 100 milliliter rena blodkroppar. Pechsteins MCHC var extremt högt. Vätska lämnar blodkropparna genom skadade cellväggarna, men hemoglobinet förblir fångat inuti. Som ett resultat krymper cellerna och färgämnet ackumuleras i dem. Detta är precis vad man skulle förvänta sig med anemi vid sfärocytos. Charité-forskaren Andreas Weimann har använt samma princip för att bekräfta diagnosen sfärocytos med en speciell metod. Andelen mycket små blodkroppar mäts och divideras med andelen blodkroppar som innehåller mycket lite hemoglobin. Normalt är värdet 0,2 eller 0,5. Från ett värde på fyra talar man om sfärisk cellanemi.” Pechsteins värde är mellan 6 och 7, hennes fars värde är ännu högre.

Världsfotbollsförbundet FIFPro, som gav ekonomisk hjälp till Pechstein, sa att hennes fall hade belyst “strukturella och procedurmässiga brister” hos CAS. “FIFPro uppmanade CAS och andra idrottsintressenter att samarbeta med spelar- och idrottsförbund för att säkerställa en korrekt strukturell representation och absolut opartiskhet för sina domstolar och förvaltningar”, sa FIFPro i ett uttalande.

Pechstein arbetar i den tyska förbundspolisen och tränar på ett sportträningscenter i Bad Endorf. Hon är sambo med tränaren Matthias Grosse sedan 2009.