Stryknin

Thomas Hicks , en amerikan född i England den 7 januari 1875, vann det olympiska maratonloppet 1904. Han korsade visserligen mållinjen bakom amerikanen Fred Lorz, som dock hade transporterats 11 miles av banan av sin tränare, vilket ledde till att han diskvalificerades. Men Hicks tränare Charles Lucas hade använt injektioner när löparens krafter verkade svikta:

Jag bestämde mig därför för att injicera honom med ett milligram strykninsulfat och att få honom att dricka ett stort glas fyllt av konjak. Han gav sig iväg igen så gott han kunde men han behövde ytterligare en injektion fyra miles från slutet för att ge honom en sken av fart och för att få honom i mål.

Användningen av stryknin, vid den tiden, ansågs nödvändig för att överleva krävande lopp, enligt sporthistorikerna Alain Lunzenfichter och Jean-Pierre de Mondenard, som uttryckte det som:

Det måste inses att hotet med dopning för idrottares hälsa och tävlingens renhet ännu inte hade nått in i moralen, eftersom den officiella tävlingsrapporten efter detta maraton beskriver att: ”Maraton har visat sig från en medicinsk punkt se hur droger kan vara mycket användbara för idrottare i långdistanslopp.”

Hicks var, med den tidens fras, “mellan liv och död” men återhämtade sig, tog sin guldmedalj några dagar senare och levde till 1952. Trots det deltog han aldrig mer i någon större friidrottstävling.

Stryknin var en av de första alkaloider som isolerades i ren form. De franska forskarna Pierre Joseph Pelletier (1788–1842) och Joseph Bienaimé Caventou (1795–1877) lyckades först utvinna alkaloiden ur växten Strychnos ignatii. Deras första meddelande Note sur un nouvel alcali publicerades 1818 i Annales de Chimie et de Physique. Senare samma år gavs en utförlig redogörelse där de också visade att samma ämne kunde isoleras ur två andra stryknosarter.

Det dröjde dock till 1946 innan strykninmolekylens kemiska struktur klarlades av den brittiske Nobelpristagaren sir Robert Robinson (1886–1975). Den verifierades ett år senare av den amerikanske forskaren Robert Burns Woodward (1917–1978). Robinson konstaterade att ”med tanke på dess molekylära storlek är det det mest komplicerat sammansatta ämne som överhuvudtaget är känt”.  Det var Woodward som lyckades med bedriften att montera samman ”the tangled skein of atoms which constitutes its molecule”, vilket rapporterades 1954 i artikeln The Total Synthesis of Strychnine, 1954.

Woodward belönades med Nobelpriset i kemi år 1965 för sina många framgångsrika synteser av komplicerade naturprodukter, bland vilka förutom stryknin märks klorofyll, kinin, kortison och ett halvdussin andra. Dessutom lyckades han bestämma molekylstrukturen för runt ett dussin naturprodukter, bland annat den japanska blåsfiskens giftämne tetrodotoxin.

Stryknin isoleras bland annat ur frön från frukterna av det indiska rävkaketrädet, Strychnos nux vomica. Det var Carl von Linné som 1753 föreslog namnet Strychnos för släktet där han förde samman träd och buskar från Indien och Fjärran östern, som förutom de gemensamma rent botaniska egenskaperna smakade bittert och var giftiga. Han utgick från det grekiska ordet strúkhnos, som betyder bitter. Det geléartade fruktköttet innehåller upp till fem ljusgråa runda platta frön med några centimeters diameter. Förgiftningen karakteriseras av kramper och konvulsioner. De periodiskt återkommande anfallen kan utlösas av sensorisk stimulans som ljusförnimmelser, ljud och känsel. Symtomen vid förgiftning uppträder inom en halvtimme och så låga doser som 30–120 milligram har uppskattats som dödliga för en vuxen. Typiskt för dödsfall av stryknin, är att likstelheten inträder mycket snabbt, på grund av den höga muskelaktiviteten före döden. Detta tog deckarförfattarinnan Agatha Christie fasta på då hon 1920 skrev sin första bok, En dos stryknin (The Mysterious Affair at Styles).

Strykninet är svårlösligt i vatten, men ger detta en starkt bitter smak, som ännu framträder vid en utspädning till 1:700 000. Ämnet är extremt beskt, ett av de mest beska ämnen man känner till. I stark svavelsyra löses det utan färg, i salpetersyra med gul färg, och härvid ger sig eventuellt brucin till känna genom en kraftigt högröd färg.

I mycket låga doser är stryknin stimulerande för nervsystemet och har tidigare använts medicinskt i vissa läkemedel och stärkande så kallade tonics, för att pigga upp exempelvis konvalescenter och senila. Inom folkmedicinen har det funnits en föreställning om att stryknin skulle vara ett effektivt afrodisiakum. Den största risken med stryknin är dock att redan måttlig överdosering kan vara livshotande.

Det sägs att på särskilda hästmarknader såldes förr uttjänta arbetshästar sedan de först fått en injektion av arsenik eller stryknin för se pigga och alerta ut. Så sent som 2015 blev den belgiske häst topptränaren Vincent Martens avstängd sedan en av hans hästar testats positivt för stryknin.

WADA har förbjudit stryknin vid både tävling och träning och med klassificeringen ”S6 B: Specificerade stimulantia.”