Vilket ansvar har elitidrottaren för sina medhjälpares felsteg
Vilket ansvar har elitidrottaren för sina med- och mothjälpares felsteg?
År 1946 beslutade Svenska Friidrottsförbundet, att stänga av Gunder Hägg och löpar-kollegan Arne Andersson “för evigt” för påstådda brott mot amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit lopp och erhållit kontant ersättning. Dan Waern blev 1961 avstängd från tävlingslöpning, efter brott mot amatörreglerna av samma skäl. Han höll vid det tillfället de svenska rekorden på minst fem löpsträckor. Idag kan vi förundras över reglerna och dess tillämpning när vi ser de futtiga penningsummor som de fick och de dramatiska straff som utdömdes. Emellertid står det samtidigt idag klart att de var skyldiga till det de anklagades för – de gjorde egenhändigt upp affärerna.
Chaperons
Idag ser det helt annorlunda ut. Varje fotbollsspelare av något så när klass i Superettan och snart varje lovande junior har en egen manager som sköter affärerna. Lance Armstrong lär ha betalt en stab av 10-15 personer (”chaperons”), inkluderande bland annat ekonomer, läkare och de som bara användes för att transportera dopingpreparat. Det är svårt att idag tänka sig någon framgångsrik idrottsutövare som inte har en stab som arbetar för att idrottaren skall kunna ägna sig åt själva idrottandet.
Minderåriga
Enligt WADA:s regler finns det specialbestämmelser för dem som kallas protected persons. För att kunna räknas som en skyddad person skall idrottare som vid tidpunkten för eventuell anklagelse om doping kunna tillämpa denna antidopningsregel om idrottaren
inte har fyllt 16 år;
inte har fyllt 18 år och inte ingår i någon ”registrerad testpool” och aldrig har tävlat i något internationellt tävlingar i en öppen kategori; eller
av andra skäl än ålder har fastställts sakna rättskapacitet enligt tillämplig nationell lagstiftning. Exempel på detta kan vara intellektuell funktionsnedsättning, psykisk sjukdom och liknande.
För att få tillämpa regeln måste den skyddade personen fastställa att den inte hade något betydande fel eller försumlighet i sin kränkning – den är således inte avsedd för de unga som dopar sig medvetet och sedan åberopar låg ålder för att få strafflindring. Därför måste den skydda personen visa
att han eller hon inte visste eller misstänkte, och inte rimligen kunde ha vetat eller misstänkt ens med yttersta försiktighet, att de använde eller hade fått det förbjudna ämnet; och
att han eller hon inte spelade någon betydande roll i förhållande till antidopning-regelbrottet.
Om den skyddade personen kan uppfylla ovanstående kriterier, sträcker sig vederbörandes straff för dopingbrottet från en enkel tillrättavisning till att utdöma en maximal period av avstängning på 2 år (beroende på idrottarens skuldnivå).
CAS tog ett striktare tillvägagångssätt i ett tidigare fall där Andreea Răducan, en rumänsk gymnast, vann guld i allroundgymnastikfinalen vid de olympiska spelen i Sydney 2000 som 16-åring. Hon stängdes av efter att ha testat positivt för pseudoefedrin, ett förbjudet stimulerande medel som ofta vanligtvis i receptfria förkylningsmediciner. IOC:s ordförande i den Medicinska kommittén vid den tiden, prins Alexandre de Merode, erkände att antidopningsregelbrottet var omedvetet och att gymnasten inte var direkt ansvarig med tanke på att hon fick läkemedlet av den rumänska teamläkaren efter att ha klagat över feber och en förkylning. I det här fallet uppgav dock CAS att skiljedomstolen fann att “för att balansera Miss Răducans intressen med den olympiska rörelsens engagemang för dopingfri idrott, måste antidopningskoden upprätthållas utan kompromisser.”
Regeln om skyddade personer har rätt andemening; självfallet kan man ytterst sällan förvänta sig att en 15-årig (eller yngre) elitidrottsutövare skall kunna anskaffa dopingmedel själv och förstå vad doping innebär. Det ansvaret måste läggas på hans eller hennes ledare eller föräldrar – oavsett hur aktiv barnet varit i försöken att dopa sig är ledare eller föräldrar ansvariga för vad barnet gör. Även om man erkänner detta tänkesätt blir det emellertid flickan eller pojken som blir avstängd från idrotten (sällan ledarna och aldrig föräldrarna), och ur idrottsrörelsens rättvisesynpunkt är det svårt att tänka sig ett annat beslut.
Östtyskland
Inom elitidrotten är det sannolikt att de flesta idrottsutövare har ett ganska jämställt förhål-lande till sina medhjälpare och det är inte troligt att vuxna och normalt tänkande elitidrottare i vårt land bara gör vad idrottsledarna säger. Annorlunda är det sannolikt oftare i totalitära stater, exemplifierat med DDR. Där var det klart att det var idrottsledarna som bestämde och den idrottare som inte vill foga sig i exempelvis doping tvingades kanske inte till det, men fick å andra sidan inte fortsätta med träning och tävling. Det var ett freiwillish muss!
När de östtyska idrottarna blev dopingavslöjade kan man tycka att det var orättvist att fälla dem för något de inte haft en reell möjlighet att välja eller välja bort. De idrottare som fick möjligheten att tävla mot utländska idrottare var tvungna att vara en del av den östtyska statsdopingen för att få vara med. Å andra sidan var de dopade i den mening vi numera lägger i ordet, oavsett om det var medvetet och frivilligt eller utan att den idrottande ens visste om det. För idrottsrörelsen utanför DDR fanns det ingen möjlighet annat än att förklara att de dopade östtyska idrottarna brutit mot dopingreglementet och straffa dem därefter. Om man skulle straffa deras ledare blev det antagligen lika rätt eller fel eftersom de närmast idrottsutövarna var lika fångade av systemet som idrottarna själva. Det var egentligen bara ett litet fåtal idrottsledare högst upp i den politiska ledningen som var riktigt ansvariga och hade en möjlighet att välja att vara med om dopingen eller inte. Endast ett fåtal av dessa blev straffade efter att muren fallit och jämfört med hur idrottarna bestraffades så fick de översta idrottsledarna lindriga straff relaterat till vad de gjort.
Ryska idrottare i Sotji
Ännu mer bekymmersamt med hur man skall se på skuldfrågan i dopingsammanhang kan exemplifieras av de ryska idrottarna i Sotji-OS 2014. Där fick flera månaderna innan OS idrottsstjärnorna lämna urinprov – sannolikt sas det att detta var ordinarie dopingprov, men det vet vi inte. Idrottsutövarnas urin dopingtestades och om proven då var utan dopingsubstanser sparades de i fruset tillstånd för att kunna användas i sammanhang då det var viktigt med invändningsfria dopingprov. Om proven innehöll dopingmedel kastades de och idrottaren fick lämna nya prov till dess att det fanns dopingfri urin infrusen från alla de som skulle representera Ryssland någonstans i världen, speciellt vid Sotji-OS.
När sedan dopingproven togs vid olympiaden arrangerades av den ryska säkerhetstjänsten FSB ett system för nattligt byte av ryssarnas OS-prov. Eftersom det då var svårt – särskilt för FSB – att veta om OS-proven innehöll dopingsubstanser eller inte (alla ryssar var aldrig, och kommer aldrig att vara, dopade) var rutinen att byta alla prover för att vara säker på att ingen ryss skulle ertappas med doping. Observera att idrottsutövarna i detta skede inte på något sätt involverades i den kriminella verksamheten utan de lämnade dopingprov på samma sätt som alla andra länders idrottsutövare.
Om man då utgår från att en idrottsutövare som faktiskt aldrig dopat sig och dessutom trott att han eller hon lämnat verkliga dopingprov i första skedet, kan han eller hon moraliskt förklaras som dopad (= brutit dopingreglerna) när någon ledare eller någon från säkerhetstjänsten bytt urinprover i andra skedet? Att förfarandet som sådant inte kan tillåtas om man bekämpar doping är självklart, men borde det inte vara ledarna som straffades i stället för idrottsutövarna? Allra helst skulle man självklart vilja straffa säkerhetstjänstens hantlangare, men de nås naturligtvis inte av idrottens jurisdiktion (om man ändå kunde döma dem är ju avstängning från idrott fullständigt meningslöst om de inte tillhör idrottsrörelsen) …
Etik, moral och juridik är inte samma sak
Reglerna var nog inte bättre på Gunder Häggs och Dag Waerns tid, men de förefaller vara lättare att arbeta efter än dagens detaljerade regler och komplexa organisationer. Dessutom: etik och moral är sällan så lätt och rätlinjigt som man kunde hoppas.