Doping som fusk när definitionen görs i form av en lista

Om ofullständigheten i dopingdefinitioner uttryckta i preparat och metoder

Att fusk i sig är dåligt, osportsligt och inte hör hemma i idrottsliga sammanhang kan konstateras med lätthet – det är en sanning vi vuxit upp med och det är detta som alla idrottsledare ständigt predikar (och oftast följer). Man bör då emellertid inse att gränsen för fusk inte är självklar, och gränsen för just doping som fusk är långt ifrån skarp vare sig begreppsmässigt eller ur juridisk synvinkel. Om gränsen då inte är så självklar hur ska man då ställa sig gentemot den godtycklighet som blir fallet?

Regelerna kring doping inom idrotten helt enkelt säga vara en rad överenskommelser och som etablerats genom överläggningar mellan olika parter inom idrottssektorn. Samhället och dess myndigheter har sedan följt efter och lagstiftat för att skapa en miljö som främjar allas bästa, precis som så mycket annat i samhället.

WADA definierar genom en specificerad listning

Doping definieras av Nationalencyklopedin som ”användning av olika artificiella metoder och medel, särskilt läkemedel och hormoner (ofta benämnda droger) för att höja prestations-förmågan hos människor och djur” [Nationalencyklopedin, 2017], vilket följer WADA:s något längre och mer mångordiga definition [WADA, 2015]. Då betraktas alltså att göra det som dessa definitioner talar om som fusk, och för att veta vilka det handlar om kan man utgå ifrån den lista på alla bannlysta ämnen och metoder som WADA har sammanställt. Det är dock troligtvis rimligt att anta att gemene man inte tagit sig tid till att grundligt studera WADA:s lista, och därigenom inte har någon konkret åsikt om varken det ena eller det andra preparatet (eller metoderna) i sig. Det är alltså inte dessa faktiska listade ämnen och metoder i sig som är emot emot utan fenomenet doping som koncept, det doping representerar; det vill säga försöket till fusk, att med hjälp av förbjudna preparat eller metoder förbättra sina fysiska prestationsförmågor.

Hur ska man då ställa sig till sådant som inte finns med på listan än? Om någon försöker ”dopa sig” (som i att genom artificiella metoder försöka höja prestationsförmågan) på ett sätt som av någon anledning inte är klassat som doping, är inte det ändå en form av doping? Eller är det bara doping om det går att fällas för det i enlighet med regelverken och listorna som WADA bestämt. WADA gör visserligen regelbundet uppdateringar på listan, men det är ju knappast roligt att den någonsin kan innefatta allt utan att skjuta förbi målet med bred marginal.

Olika preparat i olika länder

Sedan de allra första dopinglistorna upprättades av WADA har morfin funnits med på listorna över vad som varit förbjudet. Morfinet klassas nu under gruppen ”S7 Narkotika.” Pålistan anges 11 substanser men med tillägget på fentanyl att det också rör fentanylderivat samt att alla isomerer av de uppräknade medlen skall klassas om dopingpreparat. Men … i Sverige är några av de vanligaste morfinpreparaten ketobemidon, hydromorfon och bupenorfin (och kanske skulle tapentadol också tas med), vilka utan tvekan är morfinliknande preparat både kemiskt och verkningsmässigt. Den enda betydande skillnad mellan preparaten ovan och de förbjudna preparaten är de förstnämnda används i mycket liten utsträckning utomlands, men förhållandevis ofta i Sverige (särskilt ketobemidon).

Om det nu finns preparat som nästan enbart finns i Sverige, borde det finnas andra speciellt använda preparat i andra länder – alla med teoretisk samma dopingeffekt, men inte upptaget på listan över förbjudna preparat.

Kvantitativt är detta ett mycket litet problem – morfin är ett dåligt dopingpreparat som oftare sänker än höjer idrottarens prestation – och dopingsförsök med olika former av morfin förekommer nästan inte alls i Sverige enligt våra mer än 100 000 dopingtester. Men teoretiskt är det inte tillfredställande att likartade substanser behandlas olika beroende på i vilka länder de är aktuella.

Dopingpreparat under olika tidsperioder

Hur ställer man sig exempelvis då till sådant som en gång i tiden var klassat som doping men inte längre är det, eller sådant som inte var dopingklassat för ett år sedan men som sedan dess har blivit det?

Vi vet att brottaren Pelle Svensson och diskuskastaren Ricky Bruch använde anabola steroider i syfte att öka prestationsförmågan innan denna typ av steroider var dopingklassade. En normal person skulle rimligen – med den kunskap vi idag har om anabola steroider – säga att dessa både personer var dopade. Men inom idrottsjuridiken var de naturligtvis inte dopade eftersom de inte överträdde någon antidopingregel. Det blir ändå lite svårt känslomässigt att dela upp idrottsutövare som dopade eller inte dopade allt eftersom de tagit preparaten under olika tidsperioder.

Ett annat intressant preparat i denna kategorien är koffein. Substansen – som ju med moderna vetenskapliga mått mätt definitivt är prestationsförstärkande sattes upp på IOC förbjudna lista 1984 (alltså innan WADA var bildat), men togs bort 2004 (när WADA ansvarade för listan). Skall man då klassa personer som dopade om de drack för mycket kaffe någon gång mellan 1984 och 2004 – men inte om de konsumerade precis samma mängd före eller efter. Idag ler vi snarast åt försöken att dopingklassa koffein eftersom det blir orimligt i en värld där större delen av jordens befolkning dagligen intar koffein i en eller annan form, och det flesta för att ”pigga upp sig” (ett sätt att öka prestationsförmågan). För de idrottare som blev avstängda och uthängda som fuskare under 20-årsperioden är det kanske fortfarande svårt att komma över. Skall de fortfarande kallas fuskare?

Ett sista exempel på substanser som ändrat dopingklassning vid en viss tidpunkt är meldonium. Substansen fanns på WADAs observationslista fram till och med sista december 2015, men dopingklassades – på grund av att många idrottare från Sovjet och de tidigare sovjetstaterna använde det – från och med 1 december 2016. Kan man då klassa de som tog meldonium innan detta årsskifte som icke-dopade och de som blev fällda efter detta datum för dopade även om de tagit preparaten av precis samma skäl? Var de som tog preparatet innan den 1 januari inte fuskare, men de som tog preparatet den 1 januari en fuskare?

Preparat som är verkningslösa

Alla preparat som är dopingklassade uppfyller inte kriteriet om att vara prestationshöjande (men då istället de två andra om att vara hälsofarliga respektive att skada idrottens anseende). Detta är för många svårt att förstå – om doping skall likställas med fusk, hur kan då användning av ett preparat som inte är prestationshöjande kallas för fusk? Det kan naturligtvis kallas för ett brott mot dopingreglerna, men knappast för fusk eftersom det inte ger någon fördel framför andra tävlande.

Meldonium kan då tas som ytterligare ett exempel. När det förbjöds 2016 fanns det inte en enda vetenskaplig studie som visade att det hade en positiv effekt på prestationsförmågan, än mindre att det skulle gör att idrottsutövare presterade bättre. Det starkaste argumentet för att det sannolikheten ett helt verkningslöst preparat är att det inte saluförs i något enda västland – det östeuropeiska företagen kan inte visa att det har de effekter de utlovar och inget västerländskt företag (sannolikt efter att många har undersökt verkningarna och verknings-mekanismen) har presenterat något liknande preparat.

Är det rimligt att bli dopingavstängd för ett icke-prestationshöjande medel?

Blodbildningen farmakologi

Bloddoping i form av transfusion av röda blodkroppar är ett säkert sätt att förbättra uthålligheten i idrott. Det är emellertid en omständlig metod som oftast avslöjas genom att någon av de många inblandade som behövs berättar om doping. Då blev det hormon som bloddopa sig – effektivt, billigt och svårt att upptäcka. Erytropoietinnivåerna i blodet är ganska låga i frånvaro av blodbrist, runt 10 mU/ml. Men vid hypoxisk stress kan erytro-poietinproduktionen öka upp till 1000 gånger och nå 10 000 mU/ml blod. Hos vuxna syntetiseras EPO huvudsakligen av interstitialceller i den peritubulära kapillärbädden i njurbarken , med ytterligare mängder som produceras i levern och pericyterna i hjärnan. Under de senaste åren har förståelsen för hur erytropoietin bildas ökat snabt. Konstitutivt syntetiserade transkriptionsfaktorer för erytropoietin, kända som hypoxiinducerbara faktorer, hydroxyleras och smälts proteosomalt i närvaro av syre och järn. Under normoxi hämmar GATA2 promotorregionen för erytropoietin. GATA2 -nivåer minskar under hypoxi och möjliggör främjande av EPO-produktion. Erytropoietinproduktion kan induceras av HIF-2a såväl som av PGC-la. Erytropoietin aktiverar också dessa faktorer.

Kunskapen kring faktorer som bildar röda blodkroppar ger också nya möjligheter för ”blod-doping.” Men hur långt skall man sträcka sig? Om faktor 1 påverkar faktor 2 som påverkar faktor 3 som påverkar faktor 4 som ökar erytropoietinhalten, vilket ökar mängden röda blodkroppar, skall då alla dessa faktorer dopingklassas och vad händer då när man med något nytt medel kan påverka också faktor 1. I flera processer i kroppen kommer kommande vetenskap att ge möjlighet att påverka de naturliga fysiologiska processerna som ger en ökad prestationsförmåga. Kan man dopingklassa all kommande alternativ och på så sätt täppa till alla kryphål – tills det öppnar sig nya – och vad får det i så fall kosta?

Xenon (och Argon)

Xenon är ytterligare ett spår i bloddopingsdiskussionen. Den 20 mars 2006 skickade presidenten för den ryska olympiska kommittén ett brev till chefen för ZAO Atom-Med Center där han tackade forskaren och hans team för att de hjälpte till att “förbereda” det ryska landslaget för de olympiska vinterspelen i Turin 2006. Av de 22 ryska idrottare som vann medaljer vid dessa spelen, hade 15 använt en xenonbaserad blandning av gaser som en del av sin förberedelse – ett förberedelseprogram som hade godkänts officiellt av den ryska regeringen.

Redan 2014 blev Xenon och Argon tillagda till listan över substanser och kosttillskott som förbjudits av WADA. Beslutet sågs som ett ovanligt beslut, eftersom gemene man tyckte att tanken på att dopa med gaser som vanligtvis förknippades med neonljus, bågsvetsning och anestesi var lite konstig. Förbudet genomdrevs eftersom ädelgaserna Xenon och Argon i ryska händer gav en prestationsförbättring. Först tre år senare kom en verifikation genom en studie publicerad 2016 [StoppeC, Ney J, Brenke M, Goetzenich A, Emontzpohl C, Schälte G, Grottke O, Moeller M, Rossaint R, Coburn M. Sub-anesthetic xenon increases erythropoietin levels in humans: a randomized controlled trial. Sports Med 2016; 46: 1753-669] där 24 friska frivilliga tilldelades slumpmässigt antingen till en grupp som spontant andades 30 procent xenon 30 plus luft eller en grupp andningskontrollgas (luft) i 45 min. Primära utfallsparametrar var erytropoietinnivåer vid flera tidpunkter efter exponering. Administrering av xenon ökade signifikant erytropoietinnivåerna 8 timmar efter exponering och toppade efter 24 timmar jämfört med baslinjevärdena och förblev spårbara i blod- och utandningssonder fram till 24 timmar efter exponering.

Det är således rätt att xenon (och antagligen likaledes argon) ur vetenskaplig synvinkel ger en prestationsförbättring och det är sannolikt att metoden prövats i Ryssland. Dock kan man fråga sig om detta berättigar till dopingklassning eftersom det rör sig om ett medel som knappast kommer att kunna mätas i urin- och blodprover? Idag finns blodpassen (ABP) som är avsedda att fånga de som påverkar blodmängden – räcker inte det? Att tänka sig att förbudet mot xenon och argon skulle leda till mindre doping inom idrotten verkar illa genomtänkt.

Sammanfattning

Det är nästan omöjligt att på ett konkret sätt definiera doping inom idrotten i ord. Frågan är då om man gjort avgränsningarna skarpare genom att göra en lista över vad som är förbjudet? I första hand kan svaret tyckas vara ”ja”, men vid närmre analys är nog svaret att man utöver viss klarhet också skapar nya oklarheter.