Glukokortikoider och fysisk prestationsförmåga

Glukokortikoider och fysisk prestationsförmåga: En systematisk översikt

Idrottare har använda glukokortikoider för att förbättra idrottsprestationerna sedan 1960-talet – först helt legalt, sedan trots att det dopingklassats. Glukokortikoider kan tänkas förbättra den fysiska prestationen på flera vägar inklusive ökad tillgänglighet av metaboliska substrat genom ökad lipolys, proteolys och tillgänglighet av glukos. Glukokortikoider kan också ha immunsuppressiva och antiinflammatoriska effekter som kan förhindra immunförsvaret från att överreagera som ett resultat av träningsinducerad muskelskada. Dessutom kan glukokortikoider stimulera cerebrala glukokortikoidreceptorer vilket leder till minskad muskelsmärta under träning, förhöjd trötthetströskel och ge allmänt positiva känslor (vid riktigt stora doser känner sig individen ”hög”), vilket kan översättas till ökad fysisk presta-tionsförmåga. Glukokortikoider har dock en hög potential för biverkningar inklusive muskel-förtvining och dessa effekter beror på flera faktorer som typ av glukokortikoid, behandlings-längd, dos och administreringssätt. Således föredrar idrottare som tar glukokortikoider för att förbättra prestationsförmågan troligen kortare administreringsperioder.

WADA uppdaterar årligen sin förbjudna lista, en lista över ämnen och metoder som är förbjudna inom elitidrott. Den förbjudna listan, som gäller från 1 januari 2022, förbjuder alla glukokortikoider vid tävling när de administreras oralt, rektalt eller injicerat venöst och intramuskulärt, eftersom dessa administreringsformer anses ha en systemisk effekt. Andra administreringssätt som topisk applicering vid inhalation och lokala injektioner är godkända i tävling eftersom de anses ha mindre potential för att förbättra prestandan. All användning av glukokortikoider utanför konkurrens är godkänd men det bör då observeras at cortison injicerat lokalt ger utslag i dopingprover åtminstone några dagar. Från 2022 införde WADA även specifika urinrapporteringsnivåer för olika typer av glukokortikoider då olika glukokortikoider har olika variation i elimineringstid.

De första randomiserade kontrollerade studierna (RCT) som undersökte effekten av glukokortikoider på högintensiv träning publicerades i mitten av 1990-talet. De undersökte effekten av glukokortikoider på hjärtfrekvens och syreförbrukning under högintensiva löpintervaller. Sedan dess har flera RCT:er undersökt effekten av glukokortikoider på submaximal och maximal fysisk prestation. Eftersom administreringssätt, typ av glukokortikoid, behandlingslängd, dos, population och träningsprotokoll kan variera mellan försöken, drar de olika slutsatser angående effekten av glukokortikoider på fysisk prestation, men det är främst studier som undersöker effekten av hög orala doser administrerade över tid på uthållighetscykling till utmattning som visar effekt. Den fysiska prestationsförmågan och metaboliska effekten av glukokortikoider på friska försökspersoner har tidigare granskats, men utan en systematisk sökning av litteraturen och resultaten från de inkluderade studierna kombineras inte i statistisk analys. Därför syftades nu till att systematiskt granska och meta-analysera RCT:er som undersöker effekten av glukokortikoider på maximal eller submaximal prestation hos friska försökspersoner.

Man sökte efter randomiserade kontrollerade studier som undersökte effekten av gluko-kortikoider på fysisk prestation i Web of Science, Scopus, Medline, Embase och SportDiscus i mars 2021. Risken för bias utvärderades med det reviderade Cochrane Collaboration Risk of Bias Tool (RoB2). Man inkluderade 15 studier omfattande 175 försökspersoner.

Två studier hade hög risk för bias. Glukokortikoider hade en liten positiv effekt på maximal fysisk prestation jämfört med placebo (SDM 0,300, 95 procent konfidensintervall 0,080 till 0,520) och SDM för de 13 inkluderade jämförelserna var inte heterogen. Metaregressions-analys fann ingen skillnad i effekt av akut behandling vs långvarig behandling eller oralt intag vs inhalation. I stratifierad analys förbättrade långvarig behandling (SDM 0,428, 95 procent konfidensintervall 0,148 till 0,709) och oralt intag (SDM 0,361, 95 procent konfidensintervall 0,124 till 0,598) den fysiska prestationsförmågan. Glukokortikoider förbättrade aerob prestanda (SDM 0,371, 95 procent konfidensintervall 0,173 till 0,569) men inte anaerob prestanda. Glukokortikoider förändrade inte energiförbrukningen under submaximal prestanda.

Studien indikerar att glukokortikoider förbättrar maximal prestanda och aerob prestanda. Glukokortikoider påverkar däremot inte energiförbrukningen under submaximal prestation. Slutsatserna baseras på relativt få artiklar, vilket leder till begränsad statistisk styrka och osäkra uppskattningar.

Referens: Riiser A, Stensrud T, Andersen LB. Glucocorticoids and physical performance: A systematic review with meta-analysis of randomized controlled trials. Front Sports Act Living. 2023; 5: 1108062.