Doping i fotboll

Doping i fotboll – några internationella nedslag

Användningen dopingpreparat i lagidrotter som fotboll är inte allmänt lika förknippad med sport, till skillnad från individuella sporter som cykling, tyngdlyftning och friidrott. Det kan dels beror på att i lagidrotter ger inte dopingmedel samma prestationsökning, dels att lag-idrottarna har mer intern kontroll på varandra än de individuella idrotterna. Dessutom spelar traditioner avseende doping stor roll liksom i vilken grad antidopingorganisationerna inriktar sig på de olika idrottsdisciplinerna.

När anklagelser om doping riktas mot enskilda fotbollsspelare får det alltid stort utrymme i massmedia, vare sig de senare kan beläggas som osann – som i fallet med dåvarande Real Madrid-försvararen Sergio Ramos 2018 – eller då det är troligt att de faktiskt varit sanna – som i fallet med den kamerunske Ajax-målvakten André Onana, som fick ett års avstängning av UEFA i februari 2021 efter att han testats positivt för furosemid men som av CAS fick sitt straff förkortat till nio månader.

Enligt FIFA genomfördes 33 227 dopingtester över hela världen under 2016 men med tanke på att det finns 65 000 professionella manliga och kvinnliga fotbollsspelare i världen – plus ett mycket större antal spelare som spelar elitfotboll utan att vara professionella – förstår man att risken för att bli upptäckt genom dopingtester är närmast mikroskopisk. Retrospektivt kan också nämnas att FIFA i British Journal of Sports Medicine publicerat siffor från1994 till 2005. Enligt FIFA-databasen var incidensen av positiva fall under de senaste 11 åren 0,12 %, med cirka 0,42 % 2004 (baserat på antagandet om 20 750 prover per år) och 0,37 % 2005. Särskilt viktigt i detta avseende var den extremt låga förekomsten av verkliga prestationshöjande läkemedel som anabola steroider och stimulantia. Majoriteten av kontrollerna görs i Europa och Nord- och Sydamerika. Också majoriteten av de positiva fallen upptäcktes eller rapporterades av de europeiska laboratorierna som tar emot de flesta av sina prover från de europeiska nationella sammanslutningarna [Dvorak J, Graf-Baumann T, D’Hooghe M, Kirkendall D, Taennler H, Saugy M. FIFA’s approach to doping in football. Br J Sports Med 2006; 40 Suppl 1: 3-12].

Den grundläggande inställningen från fotbollens representanters sida har dock varit att det inte funnits något dopingmedel tillgängligt som på ett avgörande sätt skulle kunna förbättra en fotbollsspelares prestationer, och därför har antidopingtestning inte prioriterats högt av fotbollsförbunden. På senare tid har det visserligen påpekats att användning av erytro-poietiner borde göra att fotbollsspelarna orkar springa länge, men mot det har invänts att ”fotboll är inte som orientering, men det gäller att kunna springa snabbt och till rätt plats när så behövs och sammanlagt blir det knappt 10 kilometer på en 90 minuter.” Oavsett om resonemanget är rätt eller inte, tycks inte erytropoietin vara något stort problem inom fotbollen trots att substansen funnits tillgänglig i många år.

Anabola steroider har också provats av fotbollsspelare runt om i världen, men tycks inte heller ha fått fäste mer allmänt. Orsaken är att en fotbollsspelare inte behöver stora muskler utan snabba respektive att stora muskler både ökar tyngden (en fotbollsspelare får då mer att ”bär på” vid snabba förflyttningar) och generellt sett är långsammare.

Det finns också ett rykte om att anabola steroider skulle läka muskelskador fortare. Det finns inga bevis för att så skulle vara fallet och om det empiriskt skulle vara sant skulle naturligtvis exempelvis ortopederna ha införlivat det i sin praxis efter de flesta operationer de gör. Så är inte fallet, vilket distinkt talar mot att anabola steroider skulle vara av värde i rehabiliteringen efter idrottsskador.

Liksom de flesta högprofilerade lagsporter lider fotboll däremot med all sannolikhet av droganvändning för rekreation, där fallet med Diego Maradona och hans förbud från 1990-91 i italienska Serie A genom att använda kokain under en match är det mest kända exemplet. Maradona stängdes av igen tre år senare av att ha använt efedrin under

Litet antal avstängda fotbollsspelare

En sammanställning redovisad 2019 visar endast 243 fotbollsspelare som uppfyllt minst ett följande kriterier:

Blivit avstängd av ett idrottsorgan (ett internationellt styrande organ, ett nationellt förbund eller en professionell liga) för användning av en illegal prestationshöjande drog och/eller förbjuden drog

Offentligt erkänd sådan användning

Befunnits ha tagit illegala prestationshöjande droger av en domstol

Har blivit avstängd av en idrottsorganisation för att ha misslyckats med att underkasta sig obligatoriska drogtester

Listan innefattar endast en svensk (Magnus Hedman), en norrman (Sveinung Fjeldstad) och en islänning (Ólafur Gottskálksson) men ingen dansk eller finländare.

Med förbehåll för att det kan vara svårt att tolka några namn förekommer endast fyra kvinnor på listan (engelskan Karen Hill som stängdes av i sex månader efter bruk av cannabis, den italienska målvakten – senare skådespelaren – Eva Russo, som också stängdes av sex månader, den australiska försvarsspelaren Anissa Tann som stängdes av i 2 år för nandrolon – sannolikt som en del i ett kosttillskott – samt den sydafrikanska försvararen Amanda Sister som stängdes av i ett år – dock ursprungligen två år).På listan förekom endast ett mycket litet antal manliga personer med namn med internationell ryktbarhet.

Diskussion kring nandrolon

Strax före fotbolls-VM i Frankrike 1998 testade ett antal välkända spelare positivt för små mängder nandrolonmetaboliter i urinen. Nandrolon (kemiskt namn nortestosteron) är en anabol steroid som ofta förekommer i bodybuildings dopingfall. I allmänhet tas nandrolon i höga doser och dess nedbrytningsprodukter (metaboliter) förblir detekterbara i urinen i upp till flera månader. Inför VM 1998 lät FIFA ett oberoende antidopningslaboratorium genomföra en samarbetsstudie för att få en sann bild av situationen inom fotbollen. Alls spelare från lagen i de två högsta nationella ligorna i Schweiz (A- och B-ligorna) testades efter en match (356 spelare totalt under två helger) i samarbete med den schweiziska antidoping-kommittén. Resultaten jämfördes med de som erhölls genom att testa amatörfotbollsspelare och studenter. Studien visade att vissa spelare hade nandrolonmetaboliter i urinen efter matchen. Spåren av metaboliter i urinen hos dessa spelare var mycket små, och alla låg under gränserna för en positiv avläsning. Med FIFA:s stöd fortsatte denna studie av nandrolon och dess derivatsubstanser. Extraordinära variationer i utsöndring visades, vilket gjorde sambandet mellan dosering, tidsfördröjning och urinkoncentration kritisk. Det fastslogs således att ”normala” odopade fotbollsspelare kan ha små mängder av nandrolon och dess metaboliter i urinprov.

FIFA

Fédération Internationale de Football Association (FIFA) är en privat förening i enlighet den schweiziska civillagen med huvudkontor i Zürich, Schweiz. Följaktligen är FIFA en juridisk person i enlighet med schweizisk privaträtt och måste följa den när de upprättar sina stadgar och förordningar.

Principerna för fel och individuell ärendehantering är väsentliga i schweizisk sanktions-lagstiftning och måste därför beaktas vid utförande av privata sanktioner. Varje sanktion innehåller en särskiljande individuell komponent, eftersom varje mening måste ta hänsyn till brottslingens fel. FIFA har följt dessa principer i sina dopingregler från början. För att basera sina beslut på expertis, begärde FIFA själv ett juridiskt yttrande från Court of Arbitration for Sport (CAS) om i vilken utsträckning WADA:s kod överensstämde med schweizisk lag i september 2005.

I sitt juridiska yttrande som publicerades i april 2006 bekräftade CAS uttryckligen FIFA:s praxis för individuella ärenden vid sanktionering av dopingbrott. Dessutom noterade CAS att FIFA:s princip om individuell ärendehantering följer World Anti-Doping Code. Samtidigt har det oberoende idrottens skiljedomsorgan, med huvudkontor i Lausanne (Schweiz), också slagit fast att FIFA:s bestämmelser när det gäller kampen mot dopning och sanktionering av dopningsbrott i största möjliga utsträckning är i linje med World Anti-Doping Code, och att de också är helt i linje med schweizisk lag.

Vidare bekräftade CAS FIFA:s inställning genom att konstatera att varken IOC eller WADA har rätt att diktera för FIFA när det gäller den senares disciplinära regler för kampen mot dopning och sanktionering av dopningsbrott. Enligt CAS står det internationella idrottsförbund fritt att fastställa sådana bestämmelser som de anser lämpliga, särskilt som CAS också noterade att World Anti-Doping Code inte är juridiskt bindande i sig. CAS rapporterade skillnader på sex områden mellan FIFA:s bestämmelser och World Anti-Doping Code, även om det bara visade på betydande avvikelser på tre av dessa punkter. CAS kom till den allmänna slutsatsen att när det gäller det tillvägagångssätt som används för att fastställa straffnivån som ska utdömas finns det inga väsentliga skillnader mellan de två regelverken, det vill säga FIFA:s och WADA:s.

Detta juridiska yttrande från CAS har lagt grunden för FIFA att självständigt göra nödvändiga justeringar av de relevanta bestämmelserna. FIFA, tillsammans med WADA, under ledning av Englands sportminister, R Caborn, har diskuterat skillnaderna på ett konstruktivt sätt för att nå en FIFA:s fullständiga överensstämmelse med WADA-koden.

FIFA har uttalat att de grundläggande syftena med dopningskontroller och antidopningspolitik är att:

upprätthålla och bevara idrottens etik

skydda spelarnas fysiska hälsa och mentala integritet

se till att alla tävlande har lika chanser.

FIFA är en global organisation som förenar över 250 miljoner fotbollsspelare i 207 länder. Cirka 40 miljoner av dessa spelare är kvinnor. För närvarande utför förbund, nationella förbund, eller båda som faller under FIFA:s ledning, sina egna dopningskontroller vid de tävlingar de arrangerar. Urin- eller blodproverna, eller båda måste dock analyseras på laboratorier som är ackrediterade av FIFA/World Anti-Doping Agency (WADA). Dessa laboratorier skickar rapporter om alla “kemiskt positiva” A-prover till medlemsföreningarna och FIFA:s huvudkontor för ledningen och WADA för information. När väl FIFA:s medicinska kontor får en positiv A-provrapport, kräver den uppföljningsinformation från det nationella förbundet/förbundet i fråga, eller båda – det vill säga resultatet av det eventuella B-provsbeslutet som fattats av den särskilda disciplinnämnden. Om informationen inte tillhandahålls vidtar FIFA:s disciplinära kommitté åtgärder. Sedan fotbolls-VM 1994 i USA har FIFA Medical Office genomfört en strikt registrering av analyserade prover.

FIFA införde dopingkontroller 1970 för att säkerställa att resultaten från nationella och internationella matcher var en rättvis återspegling av förmågan hos deltagarna. FIFA Sports Medical Committee ansvarar för att genomföra dopingkontroller vid alla FIFA-tävlingar och även för att samordna med konfederationer och medlemsförbund. Den övergripande hanteringen av dopningskontroller sköts av FIFA:s administration (Medical Office och FIFA Sports Medical Committee).

Under de senaste åren har FIFA Medical Assessment and Research Center (F‐MARC) utvecklat ett världsomspännande nätverk av specialister som är involverade i utbildningsprocessen inom förbund och nationella föreningar samt i praktiskt genomförande av dopingkontroller för nationella, internationella och FIFA-tävlingar. Läkarna/idrottsläkarna, som följer sin hippokratiska ed såväl som sina professionella och etiska värderingar, spelar nyckelroller i FIFA:s långsiktiga strategi i kampen mot dopning. Många av dessa läkare är också lagläkare i sina nationella föreningar.

Inför fotbolls-VM 2006 ratificerade FIFA-kongressen WADA:s kod, och var då den sista av de olympiska sporterna som gick med i regelverket för “antidopning.” Det Biologiska Passet, ABP, introducerades 2014.

UEFA

Vid införandet av europacuptävlingar säsongen 1955–56 tillämpades UEFA:s antidopnings-kontroll endast i sista matcher och om det europeiska styrande organet ansåg det nödvändigt. Sedan säsongen 1987–88 blev dessa kontroller obligatoriska och systematiska i alla stadier av turneringarna, och även utförda utan föregående meddelande till representativa lag på klubb- och internationell nivå.

UEFA tillkännagav tre dopningsfall för sina tävlingar säsongen 2006–07, fyra färre än under föregående säsong. De tre positiva testerna gällde två fall av cannabis och ett för en hög koncentration av betametason i ett UEFA 2008- kval. Under 2006–07 genomförde UEFA 1 662 tester i och utanför tävlingar, inklusive 938 spelare som testades för erytropoietin.

Dopinghistoria i världsmästerskap

En studie med titeln “Doping i Tyskland från 1950 till idag”, publicerad i augusti 2013, konstaterade att några medlemmar av det tyska landslaget fick injektioner under sin framgångsrika världscup 1954. Erik Eggers, som skrev om den preanabola perioden i studien, var säker på att injektionerna inte innehöll C-vitamin (“De kunde bara ha ätit en apelsin”) men antog att de innehöll Pervitin. Det stod också att Pervitin (ett preparat som också användes massivt av soldater under andra världskriget) var utbredd i tysk fotboll på 1940-talet. Studien, som är 800 sidor lång och kostar 450 000 Euro att genomföra, gjordes av Berlins Humboldt-universitet och finansierades av institutet för idrottsvetenskap.

Efter VM-finalen mellan Västtyskland och Ungern 1954 (tyskarna vann med 3-2 mot Puskas lag) fann man sprutor och kanyler i tyskarnas omklädningsrum, men den tyske lagläkaren försäkrade att man bara injicerat placebo. Det finns dock indicerar som starkt talar för att man injiceart pervitin (det metamfetamin som den tyska krigsmakten delade ut till sina elittrupper, exempelvispiloter och stridsvagnsförare).

Mohammed Kaci Saïd, Djamel Menad, Tedj Bensaoula, Medi Cerbah, Mohamed Chaib , Salah Larbès och Abdelkader Tlemçani, medlemmar av Algeriets nationella sida på 1980-talet, hävdar att de alla fick prestationshöjande droger av sin sovjetiske landslagsläkare. Lagets mest imponerande insats var att vinna över Västtyskland 1i VM 982. De misstänker att detta är anledningen till att de alla blev far till handikappade barn. Chaib, far till tre funktionshindrade barn, krävde att få se journalerna men fick veta att de inte fanns längre. Rashid Hanafi, teamläkare då, misstänkte också att det pågick misstänkta metoder. Han sa till CNN att han “inte fick ta en titt på spelarnas journaler längre när Rogov tog över som tränare 1981”. Alexander Tabartschuk, teamets huvudläkare, uppgav dock att han bara gav vitaminer. Algeriet föll offer för Disgrace of Gijón 1982 men vann Afrikacupen åtta år senare (The Disgrace of Gijón var en fotbollsmatch i fotbolls-VM 1982 och avser matchen mellan Österrike och Västtyskland på El Molinón-stadion i Gijón, Spanien, den 25 juni 1982. Matchen var den sjätte och sista matchen i grupp 2 i första omgången. På grund av reglerna i gruppspelet skulle en västtysk vinst med ett eller två mål säkerställa att både Österrike och Västtyskland gick vidare till nästa omgång. Västtyskland gjorde det enda målet under de första 10 minuterna av matchen, vilken gradvis saktades ned till att spelarna praktiskt taget stod stilla under andra halvlek. Trots utbrett fördömande och ett formellt klagomål från Algeriet – som följaktligen eliminerades – beslutade FIFA att inget av lagen hade brutit mot några regler. Den västtyska spelaren Reinhold Hontermaier erkände senare att matchen var fixad).

1987 berättade den tyske landslagsmålvakten Toni Schumacher om en enorm mängd hormoner, piller och injektioner inom fotbollen (Liesen, chef för läkarteamet, injicerade själv 3000 injektioner) som användes av nationella spelare under VM 1986 i Mexiko.

Argentina tog “snabbkaffe” inför kvalet till världscupen 1994 mot Australien, påstod Maradona i maj 2011. Det skulle få dem att springa snabbare, men orsakade också sömnproblem. Han fann det också misstänkt att endast den avgörande matchen (mot Australien) hade någon antidopningskontroll. Grondona, ordförande för Argentinas fotbollsförbund då, svarade att det inte fanns några tester eftersom Maradona, som redan hade en doping, kanske inte hade godkänts. Maradona testade positivt i världscupen. I hans urin påvisades efedrin, norefedrin, pseudoefedrin, norpseudoefedrin och metefedrin.​

Strax efter VM 1998 förstördes alla dopingester. Om samma sak skulle ha hänt i Tour de France, skulle exempelvis Armstrong inte ha åkt fast, hävdade tidigare WADA-chefen läkaren Alain Garnier. Marie-Georges Buffé, idrottsminister vid den tiden, minns också att hon kände sig pressad när hon påbjöd oanmäld test i december 1997. Det fanns inga fler oanmälda tester efter det under en lång tid. Jean-Pierre Paclet, läkare i Les Bleus 1998, nämner “onormala hematokritvärden” i sin bok. Gary Neville, tidigare engelsk landslagsman, påminde om att “några av spelarna började ta injektioner från (…) en fransman som heter Dr Rougier”. Efter att några kände en energikick blev det “kö till läkaren inför Argentina-matchen”. Vid den här tiden var många spelare oroliga för ökningen av intensitet och fysisk stress i fotboll.

Albanien

Besa-försvararen Alban Dragusha stängdes av i 24 månader av UEFA efter att ha lämnat ett positivt dopingtest den 19 juli 2007 för en hög koncentration av nandrolon efter en UEFA-cupmatch i Belgrad.

Argentina

Det utan tvekan mest uppmärksammade dopningsfallet i världsfotbollen är det av Diego Maradona vid fotbolls-VM 1994 i USA, som omedelbart stängdes av och senare avstängdes i 18 månader för intag av efedrin. Maradona stängdes också av i 15 månader 1991 efter ett dopingtest för kokain när han spelade för Napoli i Italien.

Australien

I januari 2007 testade Stan Lazaridis, som spelade för Perth Glory, positivt i ett dopingtest för receptbelagd håravfallsmedicin, som är förbjuden på grund av dess potential som maskeringsmedel för andra prestationshöjande substanser. Han befanns skyldig av Australian Sports Anti-Doping Authority och fick 12 månaders avstängning från fotboll. Han hade dock sannolikt inte tagit den förbjudna substansen för att maskera ett prestations-höjande läkemedel utan för legitima terapeutiska syften som ordinerats av hans läkare, men fälldes ändå.

Östtyskland

Till skillnad från andra sporter i det forna DDR hade fotbollen inget statligt dopingprogram på grund av att fotbollen inte sågs som tillräckligt internationellt framgångsrik för att motivera kostnaden (?). Dopingkontroller utfördes initialt sporadiskt inom fotbollen men från 1985 genomfördes dopingtester mer systematiskt. Manfred Höppner, chef för den östtyska idrotts-medicinska avdelningen, anklagade Dynamo Berlin och 1. FC Lok Leipzig för dopning. Enligt hans uttalande, i oktober 1983, när båda lagen reste utomlands för Europacupmatcher , visade ett test höga spår av amfetamin och metamfetamin i 13 av 19 Dynamo-spelare, administrerade endast två till tre dagar innan. Hos Loks spelare hittades endast små spår och endast på vissa spelare. Falco Götz, en tidigare Dynamo- spelare och senare tränare i Bundesliga för Hertha Berlin och Nürnberg, förnekade all aktiv kunskap om doping men erkände att han administrerats substanser som förklarats vara vitaminer under sin aktiva tid med klubben.

England

Det finns rykten om att Arsenal laborerade med prestationsförstärkande mediciner redan på 1920-talet, men om det verkligen gav något resultat kan så här i efterhand knappast verifieras eller förkastas.

I memoarerna skrivna av Gary Neville skriver han att landslagsspelarna vid VM 1998 fick injektioner. Vad de innehöll är fortfarande oklart.

Endast ett fåtal Premier League-spelare någonsin haft ett positivt test avseende prestationshöjande droger i en ligamatch. Den första Premier League-spelaren som blev avstängd för att använda prestationshöjande substanser, och inte fritidsdroger, var före detta Middlesbrough-spelaren Abel Xavier, som blev avstängd i 18 månader i november 2005 efter att testresultat visade att han tog anabola steroider efter en UEFA-cupmatch.

Enligt ett uttalande från en av UK Sports Independent Sampling Officers (ISO), “Om en klubb vet i förväg att vi kommer, och klubben misstänker en av deras spelare, håller de honom utanför träningen och hans namn visas inte på listan jag får.” Under säsongen 1999–2000 var testare närvarande endast vid bara 32 av de över 3 500 ligamatcherna och tog prover från två spelare från varje sida. Jämfört med andra sporter i Storbritannien, som cricket, cykling eller friidrott, är det mycket mindre benägna att testa fotbollsspelare. Ett fall av hög profil var dock Rio Ferdinand, som lämnade ett positivt dopingtest i september 2003 och blev avstängd i åtta månader.

Först i juli 2009 förde Engelska Fotbollsförbundet samtal med  WADA om att följa WADA:s internationella antidopningskod (som andra brittiska sporter som rugby, golf och tennis redan hade gjort). FA var vid den tidpunkten under press att följa koden och redovisa en lista på 30 spelarna i Englands landslag för regelbunden testning. Diskussionen handlade bland annat om reglerna kring fotbollsspelare i testpoolen: Ska fotbollsspelare göra dopingtester på slumpmässigt utvalda dagar (vistelserapportering) som i andra WADA-kompatibla sporter, eller ska testning bara ske varje gång vecka på klubbträning? WADA:s regeler accepterades slutligen.

Säsongen 2002–03 släpptes Rushden & Diamonds målvakt Billy Turley  med bara en varning efter att befunnits ha tagit den anabola steroiden nandrolon. Han blev senare dock avstängd i sex månader för att ha lämnat ett test för kokain, som anses vara en partydrog.

Middlesbroughs Abel Xavier blev avstängd i november 2005 från fotbollen i 18 månader av UEFA för att ha tagit anabola steroider efter att ha lämnat ett test för dianabol efter en UEFA-cupmatch den 29 september 2005. Han blev den första spelaren i Premier Leagues historia att bli avstängd för använda prestationshöjande substanser, i motsats till rekreationsdroger.

Rumänen Adrian Mutu från Chelsea stängdes av efter att han lämnat ett positivt test för kokain säsongen 2003–04. Han blev avstängd i sju månader och kom därefter aldrig mer att spela för Chelsea. Senare under 2010, när han spelade Fiorentina, visade sig spelaren återigen ha en förbjuden substans, sibutramin, i sitt system, vilket ledde till nio månaders avstängning för anfallaren.

Den mångårige ledaren för Arsenal, Arsene Wenger berättade 2004 att ett flertal spelare som hade kommit till hans klubb från kontinenten hade påtagligt höga blodvärden, vilket var en hint om att erytropoietin då förekom inom Europas elitfotboll.

2016, efter en UEFA Europa League-match, påstods Liverpools Mamadou Sakho ha tagit en förbjuden substans för att bränna fett. Efter en utredning valde dock UEFA att avfärda alla anklagelser.

I en artikel i Mail on Sunday den 1 augusti 2023 redovisades att den brittiska antidoping-organisationen, UKAD, aldrig stängt av en Premier League-fotbollsspelare för bloddopning eller testosteron.

Det avslöjades dock samtidigt att 13 professionella fotbollsspelare i Storbritannien formellt undersöktes för förhöjda testosteronnivåer mellan 2006 och 2009, men att UK Sport, UKAD:s föregångare, avslutade alla ärenden som involverade dessa spelare utan att vidta några disciplinära åtgärder. UK Sport, som drev FA:s antidopningsprogram vid den tiden, utförde dock inga tester för att bekräfta förekomsten av syntetiskt testosteron i majoriteten av dessa fall. Man tillskrev de oregelbundna testosteronvärdena naturlig variation och slog fast att detta var förenligt med antidopingreglerna på den tiden.

UKAD samlade emellertid in bara i genomsnitt 2,5 dopingprover från varje Premier League-fotbollsspelare under de fyra säsongerna mellan 2017-18 och 2020-21. Flera prover (för provinsamlingar av urin, blod och biologiska pass för idrottare) kan ha samlats in under ett dopingtesttillfälle, vilket betyder att vissa spelare kanske kunde ha haft ett enda möte med testare varje säsong, om något. Som jämförelse samlade World Athletics 2019 in sex gånger så många prover från friidrottsidrottare som UKAD gjorde från Premier League-fotbollsspelare, trots att de hade 45 färre idrottare i sin testpool. Statistik visar också att dopingtester i engelsk fotboll har minskat sedan 2017.Som mest togs 1923 dopingprov i Premier Leauge under säsongen 2017-8. Under säsongen 2017-18 samlade UKAD in 1 923 prover från cirka 500 förstalagsspelare i Premier League. Under säsongerna 2018-19, 2019-2020 och 2020-21 minskade antalet till 1 766, 1 458 respektive 729 prover. Testernas antal påverkades av covid-19-pandemin men minskningen av tester började före 2020 .

UKAD vägrade att tillhandahålla exakta siffror för blodprov men 2021, det senaste hela året för vilket siffror finns tillgängliga, utförde UKAD endast 68 av dessa tester på de 6 943 prover som de samlade in från alla sporter. Antalet som genomförs i Premier League är därför minimalt.

I april 2022 avslöjade Mail on Sunday att 15 Premier League-fotbollsspelare hade positiva dopingtester under en femårsperiod mellan 2015 och 2020, men ingen av dem stängdes av av UKAD.

Frankrike

I Olympique Marseille skedde även dopning enligt Marcel Desailly, Jean-Jaques Eydelie, Chris Waddle och Tony Cascarino . De berättade om stimulantia som tagits innan deras stora matcher, vilket gjorde dem mer energiska och intensiva. Enligt Eydelie tog “alla (av dem) en serie injektioner” i Champions League-finalen 1993, förutom Rudi Völler. Jean-Jacques Eydelie redovisade i tidningen L’Equipe i januari 2006 att han och flera lagkamrater fick injektioner före matchen, vilket antydde överlagd dopning. Allt detta var ingen överraskning för Arsene Wenger, som sa att alla i Frankrike antog att något liknande pågick. Dessutom hävdade Desailly och Cascarino att Bernard Tapie, presidenten själv, delade ut piller och injektioner. Författaren Mondenard nämnde också “injektioner för alla”. Marseilles före detta klubbpresident Bernard Tapie vidtog rättsliga åtgärder på grund av artiklar som tydde på att spelare fått dopningsmedel. Tapie erkände bara att vissa spelare tog Captagon.

Samir Nasri stängdes av i 18 månader i ett missbruksrelaterat fall efter att det upptäcktes att han hade brutit mot dopingreglerna när han var utlånad till Sevilla 2016. Han hade överanvänt en droppbehandling i USA. Behandlingen innebar att injicerades med vitaminer med dropp, men det visade sig att spelaren tog 10 gånger av infusionsgränsen på 50 milliliter som tillåts enligt World Anti-Doping Agencys regler. Det första sexmånadersförbudet av UEFA förlängdes senare till 18 månader. Den före detta franska landslagsmannen fick först sex månaders avstängning men fick det senare förlängt med ytterligare 12 månader efter en disciplinär utfrågning av UEFA.

Tyskland

Den tyske ikonen Franz Beckenbauer berättade i en intervju för tidningen Stern 1977 att läkaren Manfred Köhnlecher tappade blod och injicerade intramuskulärt i skinkan för att ge en artificiell inflammation som ökade produktionen av röda blodkroppar. Detta skulle då inte vara mot reglerna, vilket det däremot varit tidigare då många fotbollsspelare experimenterade med blodtransfusioner.

En undersökningskommission för idrottsmedicin i Freiburg hävdar att fotbollsklubbarna Stuttgart och Freiburg i slutet av 1970-talet och på 1980-talet arbetade med anabola steroider. VfB Stuttgart ordinerade steroider minst en gång.

1987 skrev Toni Schumacher om en lång tradition av dopning i Bundesliga och hävdade att många spelare tog Captagon (fenetyllin, med varumärkesnamnen Captagon, Biocapton och Fitton, var ett centralstimulerande läkemedel för att behandla depression, ADHD och narkolepsi). Han experimenterade själv med det och noterade en ökad aggressivitet, lägre smärttröskel, ökat fokus, självförtroende och uthållighet. Bieffekten var sömnproblem. I Köln körde han sina kollegor till läkaren som gav dem piller och injektioner, förmodligen anabola steroider och stimulantia. I landslaget nämnde han en “walking chemist” och hormonbruk. Trots att han fick stöd av Paul Breitner var han tvungen att lämna Köln efter 544 matcher. Senare fick hans uttalanden om dopning i Bundesliga stöd av Per Roentved, Hans Werner Moors, Dieter Schatzscheider, Hans-Josef Kapellmann, Peter Neururer, Benno Möhlmann, Uwe Nester och Peter Geyer.

Peter Neururer, en tränare i tyska Bundesliga, anklagade spelare i sin tidigare klubb Schalke 04 för dopning och påstod att nästan alla spelare i klubben i slutet av 1980-talet tog Captagon, ett olagligt ämne i de flesta länder, inklusive Tyskland. Jens Lehmann, då en ung spelare i klubben, bekräftade anklagelserna. Tyska fotbollsförbundet bad Neururer att släppa namnen på spelare som är involverade i dopning. Schalke 04 förnekade anklagelserna. Två tidigare lagläkare i Eintracht Braunschweig erkände att de administrerade Captagon till klubbens spelare på 1970- och 80-talen.

Tysklands dåvarande landslagschef Joachim Löw insisterade dock på att han aldrig har sett ett exempel på drogmissbruk i tysk fotboll.

Dopingtester har genomförts i Bundesliga sedan 1988 och efter utvalda matcher väljs två spelare slumpmässigt ut för att lämna urinprov. Säsongen 2006–07 genomfördes tester efter 241 av 612 första- och andradivisionsmatcher. Sedan 1995 har 15 spelare från Bundesligas första och andra division anklagats för dopningsbrott.

Italien

2001, under sin tid som spelare i Brescia, dömdes Manchester City-tränaren Pep Guardiola till fyra månaders avstängning för användning av nandrolon, en typ av anabola steroider - även om spanjoren till slut fick sitt straff upphävt och anklagelserna lades ner i sex år senare.

I Serie A stängdes Parmas Manuele Blasi av efter ett positivt test för nandrolon i september 2003.

Enligt Gazzetta dello Sport var fyra före detta Fiorentina -spelares död under de senaste 19 åren misstänkt. Pino Longoni dog vid 63 års ålder efter att ha lidit av en irreversibel degenerativ sjukdom som förträngde artärerna i hans hjärna; Bruno Beatrice dog av leukemi 1987, 39 år gammal; Nello Saltutti dog efter att ha drabbats av en hjärtattack 2003 vid 56 års ålder; och Ugo Ferrante dog i november 2004 av cancer i halsmandlarna vid 59 års ålder. Den italienska tidningen hävdade att deras sjukdomar kan ha orsakats av Cortex (codein och ett antihistamin) och Micoren (kombination av cropropamide och crotethamide), läkemedel som påstås ha administrerats av Fiorentinas medicinska personal på 1970-talet. Turins åklagare Raffaele Guariniello, som ledde Italiens kamp mot drogmissbruk inom idrotten sedan 1998, uttalade dock tveksamhet om ett eventuellt samband.

På 1960-talet hade Inter från Milano sin största framgångsperiod känd som [La] Grande Inter, uppnådd när Helenio Herrera var deras manager. Han vann sju troféer med klubben. 2004 anklagade Ferruccio Mazzola , Inter-spelare under den perioden, honom för att ha distribuerat prestationshöjande droger, inklusive amfetamin, till spelarna, särskilt ersättningsspelarna “som ofta fungerade som försökskaniner för att prova nya piller och se om de fungerade.” När han fick reda på att några i teamet spottade ut dem löste han upp dem i kaffe för att se till att de var intagna, en metod som kallas Caffè di Herrera. 2010 stämde Inter Mazzola men förlorade målet, trots att det sas att domstolen trodde på honom. En av anledningarna till att han talade upp var de allvarliga medicinska tillstånden och/eller dödsfallen för några av hans tidigare medlemmar: Giuliano Taccola , då lagkaptenen Armando Picchi (död 36 år gammal på grund av cancer), Marcello Giusti, Carlo Tagnin, Mauro Bicicli, Ferdinando Miniussi, Enea Masiero och Pino Longoni. Mazzola misstänkte att drogerna var orsaken till deras lidande. 2015 erkände hans bror Sandro , som förnekade allt i början, att incidenterna hände.

Juventus vann den italienska ligan tre år i rad under 1990-talet och dessutom UEFA Champions League-finalen 1996, men segern är fortfarande kontroversiell på grund av anklagelser om dopning. Laget innehöll spelare som Vialli, Ravanelli, Deschamps, Del Piero, Vieri och Zidane – bland andra.​ Det var Romas manager Zdenek Zeman som först misstänkliggjorde Juventusspelarna för doping. Zeman ansåg att spelare som Gianluca Vialli och Allesandra del Piero växte avseende muskelmassa alldeles för snabbt. Han fick naturligtvis mycket mothugg eftersom han inte kunde bevisa något, men en åklagare i Turino (Juventus hemstad), Raffaele Guariniello, påbörjade en undersökning.

Efter två års utredande, i november 2004, dömdes klubbläkaren Riccardo Agricola till ett 22-månaders fängelsestraff och böter 2 000 euro för sportbedrägeri genom att tillhandahålla prestationshöjande droger, särskilt erytropoietin, till spelare mellan 1994 och 1998. Den ledande italienska hematolog Giuseppe d’Onofrio sa att det var “nästan säkert” att mittfältarna Antonio Conte och Alessio Tacchinardi hade tagit erytopoietin, och att det var “mycket troligt” att sju andra spelare – Alessandro Birindelli, Alessandro Del Piero, Didier Deschamps, Dimas Teixeira, Paolo Montero, Gianluca Pessotto och Moreno Torricelli – hade tagit erytopoietin i små doser. Anmärkningsvärt är att endast lagläkaren belv åtalat – både de dopade spelarna och ledarna gick helt fria.

Den argentinske mittfältaren Matias Almeyda har redovisat att han – bland andra i laget – använde opingklassade preparat när han spelade i Parma 2000-2002.

Spanien

Den franska tidningen Le Monde hävdar att man under utredningen av Operation Puerto, en dopningutredning främst fokuserad på cykling, hittade en omfattande dokumentation om “säsongsbetonade förberedelseplaner” för Real Madrid och Barcelona som inkluderar noteringar som tyder på dopningsmetoder. Källor tyder på att av de 200 idrottsutövarna som var inblandade i Operation Puerto, var cirka 50 cyklister (inklusive kända namn som Ivan Basso och Tyler Hamilton ) och de återstående 150 var från andra sporter, inklusive fotboll. Fotbollsspelarna förföljdes aldrig i utredningen, vilket ledde till påståenden om dubbelmoral mellan sporter.

2013 hade det meddelats att den spanske läkaren Eufemiano Fuentes fick upp till 327 000 Euro årligen från Real Sociedad . Detta upptäcktes av revisorer från Ernst & Young på uppdrag av Iñaki Badiola, klubbens ordförande 2008. Dokumentationen från läkaren innehöll även inskriptionerna “RSOC” ett par gånger och “Cuentas [räkningar] Asti” vilket med största sannolikhet står för Astiazarán, klubbens president från 2000 till 2005. 2003 slutade Real Sociedad tvåa i den spanska ligan och missade titeln med två poäng. Den välkända läkaren anställdes av Real Madrid och FC Barcelona också, enligt Le Monde . De hade tillgång till konfidentiella dokument som träningsscheman. Fuentes greps 2006 när spansk polis fortsatte utredningen av Operation Puerto som främst var inriktad på cykling. Fuentes själv har erkänt att hans recept och behandlingar gick långt utöver cykling, där det första avslöjandet skedde. I en intervju i juni 2006 med radioprogrammet El Larguero sa han: “Jag har gjort samma sak med andra sporter. Jag har gett råd om behandlingar för bland annat fotbollslag, idrottare och tennisspelare.”

Den för doping inom cykelsporten ökände läkaren Luis del Moral var rådgivare i medicinska frågor åtminstone 2004 åt Barcelona och Valencia enligt vad det angavs på hans hemsida.

Nederländerna

På 1970-talet användes prestationshöjande droger regelbundet enligt vittnen åtminstone från Nederländernq, mestadels i Ajax (vinnare av Europacupen 1971, 1972 0ch 1973 med bland andra Rinus Michels och Johan Cruyff), Feyenoord och AZ Alkmaar under tävlingsmatcher, inklusive de interkontinentala cuperna 1970 och 1972 som vann de två första klubbarna. Jan Peters berättade om droganvändning inför de stora spelen. De verkade fungera eftersom han kände energiökningar och eufori. Försvarsspelaren Barry Hulshoff har redovisat att han och hans lagkamrater i Ajax 1967 ofta fick någon form av ”uppiggande piller” av doktor Rolihk, som då var lagets läkare. Johnny Rep, före detta Ajax-spelare, hävdade att “alla var på något”. Han berättade om injektioner för alla den 1 november 1979, inför en match av hans lag, Saint-Etienne, mot PSV Eindhoven. Pierre Poty, som var läkare i klubben vid den tiden, avslöjade också att han arbetade med olika substanser och resonerade med de fantastiska effekterna. Fritz Kessel, också läkare, arbetade för den holländska nationella sidan i 30 år och avslöjade att droger var vanliga i fotbolls-VM 1974 och 1978. Han sa det till Guido Derksen, författare av Voetbal Myseries , som skrev att spelare “konsumerade massor av amfetamin.”

Feyenoords dåvarande forward Jan Peters berättade (30 år senare) att i den holländska cupfinalen mellan Feyenoord och Ajax 1980 att spelarna fick både någon substans att dricka, något piller och någon injektion. Han et inte exakt vad det var man han kände så stor energi under och efter matchen att han kunde fortsätta träna direkt. Han redovisade också a han fortsatte ta substanserna när han senare spelade i Belgien, Spanien och Portugal.

Ett flertal elitspelare i Nederländerna lämnade positiva dopingprov för nandrolon 2001 och 2002: Jaap Stam, Edgar Davids, Frank de Boer, Christophe Dugarry, Fernando Couto and Josep Guardiola. Alla skyllde på kontaminerade kosttillskott.

Brasilien

Den brasilianske storstjärnan Zico erkände 1987 att han tidigare i livet fått dopinginjektioner. Exakt vad det innebar är något oklart. Det finns också starka indicier för att Ronaldo använde dopingklassificerade preparat i samband med skadeepisoder.

Peru

Perus lagkaptenkapten Paolo Guerrero testade positivt för ett ämne som är associerat med kokain och förbjöds att spela för sitt land vid fotbolls-VM 2018, vilket åsidosatte hans juridiska lags påstående att testet härrörde från att dricka traditionellt koka-te. Veteranen Guerrero var dock föremål för ett uppmärksammat överklagande som ledde till att dopingförbudet tillfälligt pausades för att tillåta honom att spela för Peru i Ryssland.