Lisa Hütthaler

Lisa Hütthaler (född 2 september 1983 i Wiener Neustadt) är en före detta österrikisk triatlet. Hon var europamästare på triathlon medeldistans (2014), duathlonmästarinna (2004), triathlonmästarinna på kortdistans (2007, 2012, 2013, 2019) samt mästarinna på triathlon sprintdistans (2014). Hon är listad bland de bästa österrikiska triatleterna genom tiderna på Ironmandistansen.

Hütthaler testades positiv för erytropoietin (Dynepo®) den 22 mars 2008 under en tränings-kontroll, och i oktober 2008 blev hon avstängd i två år av den nationella antidopingorganisa-tionen i Österrike (NADA). Avstängningen reducerades till 18 månader den 6 april 2009 på grund av hennes omfattande erkännande inför NADA. Som den första elitidrottaren avslöjade hon i en intervju med tidningen Kurier i mars 2009 namnen på de som låg bakom dopingen samt detaljer om hur det gått till. Hon nämnde barnläkaren Andreas Zoubek och sportchefen Stefan Matschiner (tidigare rådgivare för Michael Rasmussen och Bernhard Kohl) som leverantörer och administratörer av dopingsmedel. Båda nekade till alla anklagelser. Hütthaler meddelade att hon avsåg att stödja NADA i framtiden. Dagen efter bekräftade hennes tidigare partner och tränare, cyklisten och triatleten Michael Dimmel, hennes påståenden. Lisa Hütthaler kunde genom sitt dopingsavslöjanden bidra med mycket insiktsfullt om det österrikiska dopingsnätverket kting personer som Stefan Matschiner. Denne förnekade till en början all skuld, men när cyklisten Bernhard Kohls också började tala om sina dopingerfarenheter tillsammans med Matchiner påståenden också denne tala. Hütthaler avslöjanden gav således en bra inblick i högprestationsidrottarens verklighet, inklusive amatörsportscenen.

Hütthaler har erkänt i intervjuer att hon har dopat sig sedan hon var 18 år gammal. Den första kontakten med doping hade Hütthaler då hon ännu inte deltog i tävlingar, och idrott för henne endast var en hobby. Den före detta pojkvännens gäng förberedde sig då inför Ironman på Hawaii sommaren 2001. Under gemensamt tränande lärde hon sig snabbt att det finns fem avgörande faktorer inom sporten: träning, kost, miljö, återhämtning – och doping. Hon har sedermera erkänt att hon inte bara missbrukat erytropoietin. Hon injicerade testosteron och tillväxthormon i två år. Hennes menstruation upphörde, och hennes axlar blev bredare.

Efter dopingavslöjandena blev det känt att åklagarmyndigheten också utredde henne för försök till mutbrott: Hütthaler skulle ha försökt muta en laboratorieanställd i Seibersdorf med 20 000 euro för att manipulera hennes B-prov, en händelse som hon själv i en intervju med Spiegel den 27 april påstod kostade 50 000 euro. Den 26 juni 2009 dömdes hon till tre månaders villkorlig fängelse för mutbrott, men domen var ännu inte slutgiltig.

Som ett resultat av Kohls och Hütthalers vittnesmål greps Matschiner och i oktober 2010 dömdes han till 15 månaders delvis villkorlig fängelse för försök till bloddoping och förmedling av förbjudna substanser.

Den 7 april 2009 meddelade Hütthaler att hon avslutade sin aktiva karriär inom triathlon – för henne hade nu andra saker högre prioritet efter avstängningen som upphörde den 22 september 2009. Hon påpekade då att även bland motionärer förekommer intensiv doping. Hon ansåg att det intensiva rapporteringssystemet var ett “rätt steg för att rädda sporten”.

Den 4 oktober 2009 kom Hütthaler på tredje plats i halvmaraton i Eisenstadt (1:21:57 h), och den 1 november nådde hon 18:e plats som bästa österrikare vid New York City Marathon.

Lisa Hütthaler har i en intervju med tidningen der Spiegel redovisat sin upplevelser:

Glöm bort myten om att bara proffs dopar sig. Det börjar redan bland ambitiösa motionärer. Jag var 22 år gammal, hade precis avslutat min högre utbildning och tränat mycket hårt. I juni 2005 kom jag på tredje plats i kort triathlon vid Österrikes nationella mästerskap. Det låter trevligt, men det är småpotatis. Det gör dig inte rik. Jag ville känna den inbyggda EPO-motorn som de andra pratade om. Dessutom hade jag alltid problem med vikten.

Jag märkte att de andra gick ner i vikt så fort de injicerade sig. Jag tänkte, hej, det vill jag också ha. Slippa kämpa mot hunger hela tiden. För mig var det klart: Smalare betyder snabbare.

Den som hjälpte att få tag på dopingmedel var Andreas Zoubek, den före detta biträdande chefen för St. Anna Children’s Hospital i Wien. Första gången jag träffade honom var 2003 på Hawaii. Zoubek gillar att vara i centrum och klappade en på axeln under tävlingar. Ibland sprang vi tillsammans. Med tiden litade jag på honom. Jag hade hört att han hade stor kunskap om doping. I början av 2006 var jag säker på att jag ville börja dopa mig. Jag frågade honom om han kunde hjälpa mig. Jag kunde inte börja på egen hand utan professionell hjälp. Han förklarade för mig på sitt kontor på sjukhuset vad jag skulle tänka på när det gäller bloddoping.

Stefan Matschiner lärde jag lärde i maj 2007 genom Zoubek. Denne, som jag kände från triathlon, sa att det fanns någon som verkligen var kunnig inom doping och spelade i en annan liga. Matschiner frågade vilka förväntningar och mål jag hade. Sedan köpte jag genast den första varan av honom. På en avlägsen parkeringsplats i Linz. Man parkerar bredvid varandra, går över till den andra bilen och tar med sig en påse.

Jag spenderade sammanlagt cirka 20 000 euro inom loppet av två år på dopingpreparat. Ungefär två veckor efter den första injektionen kunde jag springa intervaller utan att känna minsta trötthet. Jag tävlade dopad i de nationella mästerskapen 2006 och kom på andra plats.

Matschiner skapade en dopingsplan åt mig. Han noterade när jag skulle ta vad för att vara i form inför tävlingen, utan att avslöjas. Han sa att man ännu inte kunde påvisa vissa former av erytropoietin ännu, exempelvis Dynepo, Dessutom visste jag att bloddoping generellt inte är upptäckbart särskilt länge om man injicerade det intravenöst, Två gånger tog Matschiner blodprov på mig i ett hus i Steyrermühl i Österike. En gång återförde han det. I källaren i detta hus fanns en blodcentrifug som separerade röda blodkroppar från plasma. På min blodpåse stod “Cindy”. Han sa att Fuentes kallade sina kunder med djurnamn, medan han använde sagokaraktärer. Jag måste erkänna att jag kände mig ganska äcklad. Normalt blir jag illamående om jag slår tån och den börjar blöda. En ökning av hematokritvärdet med fyra till sex procentenheter skulle vara målet, vilket innebär tjockare blod med fler röda blodkroppar som transporterar mer syre, men jag kände inget av detta under tävlingar.

Jag märkte snabbt förändringarna på grund av de manliga hormonerna. Ändå försökte jag få bekräftelse från min pojkvän att allt var okej. Han sa att jag inte skulle oroa mig. Dessutom var jag lycklig över att faktiskt gå ner i vikt. När jag slutade med substanserna, gick jag upp i vikt igen på bara några dagar. Titta på vissa uthållighetssportare, de är alltid mycket tjockare på vintern än på sommaren. Folk tror att idrottare går upp i vikt på vintern eftersom de äter för mycket sötsaker. Det är nonsens. Man äter precis som på sommaren, tränar till och med ännu hårdare under träningslägret. Men på grund av dopings-uppehållet går man ändå upp i vikt.

Den enda som visste allt om detta var min dåvarande pojkvän. Jag var 18 och han nästan 40. Jag hade just tagit studenten från idrottsgymnasiet. Jag var naiv. Alla i den här miljön sa till mig: “Ingenting fungerar utan doping!” Jag visste ingenting om det och då står min dåvarande pojkvän och tränare där och injicerar sig själv framför mina ögon. Jag konfronterades ständigt med det. Hos min dåvarande pojkvän låg allting hemma. Där fanns insulinsprutor, efedrin och han hade erytropoietin i kylskåpet.

Jag vet fortfarande inte om det var kopplat till dopingen, men i slutet av 2006 började mitt hjärta plötsligt slå som galet i en otroligt hektisk rytm. Läkarna konstaterade med hjälp av en EKG en form av hjärtrytmstörning. Jag var tvungen att genomgå en operation. Genom en hjärtkateterundersökning brändes vävnad som orsakade rytmstörningarna.

I juni 2007 blev jag österrikisk triathlonmästare. För mig handlade det om jämställdhet. Du vet att de andra gör det och du vill ha samma chans till framgång. Jag utvecklade en förmåga att se vilka av mina konkurrenter som använde vilka medel genom hudens konsistens. Efter att ha tagit tillväxthormon blir huden tunnare, testosteron gör den oren. Så du vet, du märker allt som inte är normalt. Ändå blev jag med tiden rädd för testerna. Varje gång jag lämnade mitt hus för träning tänkte jag att en dopkontrollant kunde sitta i en bil utanför min dörr och överraska mig.

Redan i början av min dopingskarriär fick jag höra att det alltid finns sätt att ändra ett positiv prov till en negativ. Jag hade hört om så många idrottare från hela världen som testats positivt, men där det aldrig kommit ut något positivt B-prov. Vid öppnandet av B-provet försökte jG muta en laboratorieassistent med 50 000 euro. Det verkade vara det enklaste sättet att komma ur den situationen oskadd. Vid det här laget hade jag ljugit så mycket att jag inte längre hade någon känsla av brott. Så jag stod där framför mitt prov i detta laboratorium i Seibersdorf och frågade laboratorieassistenten om hon kunde hjälpa mig. Det som hon hade varnat mig för innan provet öppnades, hände exakt: Varje försök till manipulation skulle omedelbart rapporteras.

Jag skulle ha uppskattat mer personligt stöd. Jag har gjort allvarliga misstag, men vi idrottare är också barn av ett sjukt system. Utan de rätta personerna i bakgrunden, läkare och manager, skulle nätverket inte fungera. Jag har erkänt allt. Dopare fördöms, men om vi berättar står vi ensamma i regnet. Jag har begått fel, men jag är ingen brottsling. Detta är emellertid inte ett österrikiskt problem? I alla länder och alla idrotter dopas det. När du är en del av systemet är det det mest naturliga i världen. Många läkare är involverade. De har pengar, men den dyraste utrustningen gör dig inte nödvändigtvis snabbare. Ingen skulle tro att så många dopar sig.

Jag kan inte ändra det som har hänt, men jag kan bidra till att det blir bättre i framtiden. Det är inte lätt för mig. Jag är rädd och funderar på om jag ska flytta. För mig handlar det bara om att äntligen göra upp med det förflutna och avsluta det.