Svenska polisers syn på arbetet mot doping

I en färsk svensk studie – publicerad i oktober 2023 – utgående från STAD (Stockholm förebygger Alkohol- och Drogproblem) redovisas en web-studie av hur poliserna ser på arbetet mot doping.

För att motverka hälsoproblem och sociala problem kopplade till dopingsämnen antog Sverige sin första dopingslag år 1991. Lagen om förbud mot vissa dopingsämnen täcker syntetiska anabola steroider och testosteron, samt deras derivat; tillväxthormon och kemiska ämnen som ökar produktionen och frisättningen av antingen testosteron och dess derivat eller tillväxthormon. I Sverige, i motsats till de flesta andra länder, kriminaliseras inte bara tillverkning, försäljning, tillhandahållande och innehav av dopingsämnen, utan också användningen av dem utanför hälso- och sjukvårdssektorn, vilket innebär att upptäckt i människokroppen kan leda till straff. Införandet av den svenska dopingslagen förstärkte arbetet mot doping inom motionsidrotten från 1990-talet och framåt.

Trots dessa ansträngningar har förbudet visat sig otillräckligt för att förhindra användningen av dopingsämnen inom motionsidrotten. För att öka möjligheten att förhindra doping bland motionärer i Sverige utvecklades ett flerkomponentsprogram, 100 % Ren Hårdträning, år 2007. Programmet har sedan dess spridits över hela landet och används 2023 på cirka 600 gym runt om i Sverige. Inom programmet är poliser avgörande aktörer eftersom de kan genomföra lagen genom övervakning på gym.

På grund av oro över motionsidrottarens användning av doping publicerade Europeiska unionens (EU) kommission en översyn av bevisgrunden för politik för att bekämpa doping inom motionsidrott år 2014. Tillsammans med lagstiftningsåtgärder och kontroller drog denna översyn slutsatsen att dopingförebyggande inom motionsidrott främst förlitar sig på utbildning och information. Författarna förklarade att publicerade studier som undersöker effekterna av antidopingsutbildningsprogram är sällsynta. År 2021 genomfördes en litteraturöversikt om dopingförebyggande interventioner varvid författarna drog slutsatsen att bevisgrunden förblev underutvecklad och effekterna oklara.

Medvetna om att polisen spelar en avgörande roll i att förhindra användningen och handeln med dopingpreparat i Sverige har ansträngningar gjorts för att öka antalet polisingripanden och förbättra samarbetet med andra nyckelaktörer. I en studie undersöktes nu polisens uppfattningar om doping enligt svensk lagstiftning, relaterade problem och förslag för effektiv förebyggande av doping i samhället.

En tvärsnittsundersökning genomfördes med hjälp av en webbenkät till poliser (n=597). Data analyserades med deskriptiv statistik och fritextsvar analyserades med innehållsanalys.

Deltagarnas svar på enkäten (78 % svarsfrekvens) visade att 63 procent ansåg att doping är ett samhällsproblem, och 26 procent upplevde att tillgängligheten av dopingsämnen har ökat de senaste tre åren. Respondenterna kommenterade att detta främst berodde på ökad tillgänglighet på internet, där ämnen säljs på krypterade platser. Ytterligare kommenterades att upptäckten av postsändningar med doping har ökat, vilket de angav kan bero på att postföretag blivit mer uppmärksamma.

När de frågades om de hade upplevt en förändring i förekomsten av dopingrelaterade problem under de senaste tre åren svarade ungefär en fjärdedel av respondenterna att de tyckte att det hade ökat till någon eller stor utsträckning. Kommentarer från de svarande avslöjade uppfattningen att doping har blivit vanligare bland yngre människor och att det ofta används av brottslingar, inte minst av gängbrottslingar. Totalt trodde 96 procent av de svarande att doping inträffade i samband med andra brott, såsom våld i nära relationer (88 %) och narkotikarelaterade brott (88 %). Dock betonade några deltagare i kommentarerna att ökad kunskap om doping också bidrar till uppfattningen att doping har ökat. Flera angav också att de uppfattade att en korrekt bedömning av potentiella användare är svår att genomföra eftersom många som använder doping inte nödvändigtvis har stora muskler; därför kan polisen sakna anledning att misstänka dem.

Lite över hälften av respondenterna rapporterade att de trodde att internet var det vanligaste sättet för dopingsanvändare att skaffa dopingsämnen första gången. Ungefär en femtedel av respondenterna rapporterade att de trodde att förstagångsanvändare introduceras för doping genom vänner och på gym.

Nittiosex procent av respondenterna att det var deras plikt att förebygga doping, men 64 procent angav att arbete relaterat till doping inte prioriterades inom deras lokala polisdistrikt.

Dessutom angav lite över hälften av respondenterna att de inte fick de nödvändiga förutsättningarna för att arbeta mot minskad doping, men lite över en tredjedel angav att de delvis fick dessa förutsättningar. Skäl till detta, såsom resurs- och kunskaps-brister i organisationen, angavs också i kommentarerna. Nästan tre av fyra respondenter angav att de saknade ytterligare utbildning i sitt antidopingsarbete, cirka 60 angav att det fanns brist på mänskliga resurser, och ungefär 30 angav att övervakning saknades. De kommenterade också behovet av att klargöra kopplingen mellan doping och andra brott och ansåg att många poliser saknar kunskap om hur man presenterar bevis för brott som kan leda till åtal. Därför föreslogs vikten av att höja kunskapsnivån bland utredningsledare så att de kan fatta självsäkra beslut som lyckas i domstol av några deltagare. Flera deltagare kommenterade också att poliser, inklusive de själva, var tvungna att delta i dopingsträning för att belysa dopingsproblemet. Lite över hälften av respondenterna begärde en förenklad procedur vid dopingstester och angav att blodtester eller andra snabbtester kunde användas. Detta förslag framfördes på grund av övervägandet att insamlingen av urinprover ibland är svår, särskilt om nödvändigt tillstånd från utredningsledarna inte ges eller om den misstänkte vägrar att lämna provet.

Många av poliserna rapporterade att deras lokala polisdistrikt riktar in sig på insatser vid gym en eller två gånger om året. Några respondenter kommenterade att dessa interventioner har varit framgångsrika men också uppfattats som otillräckliga. Lite över en tredjedel av respondenterna rapporterade att sådana riktade insatser sker en gång om året, och ungefär en fjärdedel rapporterade att det aldrig händer. Cirka en tiondel av respondenterna rapporterade emellertid att det inträffade endast en gång i månaden.

Slutligen blev respondenterna ombedda att reflektera över vad de trodde kunde göras för att förebygga doping i samhället. Lite över hälften av respondenterna bidrog med reflektioner, som kvalitativt analyserades och tolkades och sedan delades upp i följande teman: allmänna åtgärder, åtgärder vid gym, polisarbete för att minska doping och hinder för polisiära dopingförebyggande aktiviteter.

Flera poliser hänvisade till det faktum att unga män idag hämtar sina maskulina ideal från media, inte minst från sociala medier, där de ges en bild av en perfekt manlig kropp med six-pack. Således menade de att många män strävar efter denna idealiska kropp och söker efter snabbare sätt att uppnå den. Samhället som helhet har en snedvriden bild av det manliga idealet där mannen framställs som en 25-åring med six-pack och stora armar/axlar i varenda annons för alla typer av produkter. Synliga muskler indikerar framgång. Några respondenter föreslog därför att informationsinsatser i skolor och träningsanläggningar kunde vara en lämplig åtgärd för att motverka påverkan från sociala medier genom att informera elever och allmänheten om konsekvenserna av dopning, både fysiskt och juridiskt. Idag finns nämligen en otrolig fixering vid hur man bör se ut och att man bör få snabba resultat. Man måste påminna unga människor om att de inte kan sträva efter att se ut som kändisar och andra på sociala medier. Ett sätt är att engagera sociala medieprofiler/influencers i arbetet mot dopning, men man behöver också fler inspektioner på träningsanläggningar och effektivare straffrättsliga påföljder.

Liknande föreslogs det att idrottsföreningar informerar unga medlemmar om doping. Enligt respondenterna bör lärare eller ledare prata med personen individuellt om misstankar finns om användning av doping, Skolor bör även prata om effekterna av doping och, om misstankar finns, prata privat med den berörda personen.

Några respondenter nämnde också att kunskapsnivån bland personal inom hälso- och sjukvård, inklusive psykiatri, behöver höjas för att bli bättre på att upptäcka och hantera personer som är utsatta för doping. Fler inom hälso- och sjukvården samt psykiatrin bör utbildas och vara uppmärksamma på biverkningarna av doping, såsom depression, potensproblem, aggression och hjärtproblem.

Resultaten av studien visar således att de flesta respondenterna anser att doping är ett samhällsproblem och att doping förekommer i kombination med flera andra brott, som våld, olaglig droganvändning och droghandel. Nästan alla respondenter anser också att det är deras plikt att förebygga doping men saknar lämpliga förutsättningar att göra det, vilket betonar uppfattningen att det finns brist på kunskap inom polisorganisationen. Denna åsikt stöddes av det faktum att ungefär 75 procent av respondenterna rapporterade att de saknade lämplig utbildning för att arbeta mot doping. Enligt dem behövs mer kunskap på alla nivåer inom polisorganisationen; till exempel måste kommunala poliser eller ingripande-poliser veta hur man känner igen dopningsanvändare och hur man beräknar doser när man rapporterar misstänkta brott. Dessutom, enligt respondenterna, behöver utredningsledare, som ger mandat för provtagning och gripande, vara korrekt informerade om vad som krävs för att underlätta insamlingen av bevis kopplade till dopningsbrott. Respondenterna anser också att chefer inom polisorganisationen behöver vara bättre informerade om doping för att prioritera förebyggande åtgärder. Eftersom tidigare implementeringsforskning stöder idén att tillräcklig kunskap är avgörande för effektiv implementering skulle stärkningen av grundutbildningen för poliser och vidareutbildning inom polisorganisationen kunna avskaffa barriären av okunnighet.

Förslag för att öka effektiviteten av dopingförebyggande inkluderar utbildning och ökad kunskap på alla nivåer inom polisorganisationen, intensifierade förebyggande insatser på gym, lagstiftningsändringar för att möjliggöra förenklade av sekretess för postförsändelser. Poliserna påpekade vidare att snabbare dopningstester kunde påskynda insamlingen av bevis när man bygger ett fall om dopningsbrott. Tidigare studier har med lovande resultat utvärderat alternativa testmetoder, såsom hår-, saliv- eller andningstester, som skulle kunna göra insamlingen av bevis mer effektiv men det finns fortfarande inga kommersiellt tillgängliga instrument för detta.

Användning av kateter för att få urinprov från misstänkta individer eller användning av blodtester föreslogs också av respondenterna. Dock är dessa metod för närvarande inte tillåten, åtminstone inte om tvång behövs, vilket understryker det relativt låga straffvärdet för dopningsbrottet.

Gott samarbete med gym för att underlätta polisens arbete betonades också som viktigt för effektiv förebyggande av dopning. En framgångsfaktor i nuvarande sammanhang, noterad av respondenterna, var att lokala polisdistrikt utser särskilda kontaktpersoner för gym för att kommunicera om dopningrelaterade frågor. Samarbetavtal mellan gym och polisen, inklusive möjligheten för poliser att agera under täckmantel på träningsanläggningen för att upptäcka dopningrelaterade brott, kunde också, enligt respondenterna, utgöra underlättande faktorer. Den här åsikten framhävdes tidigare i intervjuer med svenska poliser. Detta kan inkludera systematiskt policysarbete med tydliga rutiner för hur personal på gym hanterar olika dopningrelaterade situationer, kommunikation från personalen till medlemmarna att gymmet tar ställning mot dopning, synliggörande av information om de negativa konsekvenserna av dopning och samarbete med polisen.

En annan rapporterad barriär från respondenterna var bristen på ekonomiska och personella resurser för att förebygga dopning. Denna barriär framhölls av tidigare studier bland nyckelaktörer inom fritidsidrott i Europa, allmän implementeringsforskning och en nyligen genomförd svensk intervjustudie bland poliser. Därför verkar ytterligare resurser behövas för att öka effektiviteten i dopningsförebyggande åtgärder. Som tidigare indikerats kan ökad kunskap om doping bland chefer inom polisorganisationen förstärka denna prioritet.

För att minska tillgängligheten av dopning i samhället underströk flera respondenter behovet av att få tillgång till postsändningar för att upptäcka dopningsämnen. För närvarande tillåts detta inte eftersom straffvärdet för dopningsbrott är relativt lågt. Slutligen framförde poliserna förslag för att minska efterfrågan på dopning i samhället; det vill säga att övertyga människor att inte använda dopningsämnen. Dessa förslag inkluderade engagemang från andra myndigheter och organisationer, vilket överensstämmer med tidigare forskning om förebyggande av bruk av olagliga substanser. Eftersom doping har negativa psykiska och fysiska hälsoeffekter kan yrkespersoner inom hälso- och sjukvårdssektorn spela en viktig roll i dopingförebyggande i sina möten med användare som kan hamna inom psykiatri eller andra avdelningar på grund av biverkningar av doping. Dessutom erkänns det allmänt att insatser för att förebygga skadligt beteende bör utföras tidigt i livet. Därför kan skolor och idrottsorganisationer med barn och ungdomar som elever eller medlemmar vara lämpliga områden för insatser för dopingförebyggande.

Referens: Kvillemo P, Gripenberg J, Strandberg AK, Elgán TH. Police officers’ perspective on doping and prevention among recreational athletes: a cross-sectional study. Front Sports Act Living 2023; 5: 1251531.