Gerhard Steines

Gerd Steines (född 17 augusti 1947) är en före detta tysk kulstötare och journalist. På grund av det sistnämnda är hans vittnesmål om doping i den västtyska idrotten särskilt intressant då han har vittnesmål ”inifrån” och dessutom är en välsedd skribent.

Gerhard Steines började tävla för TV 1847 Wetzlar, från 1974 till 1978 tävlade han för TV Wattenscheid, 1979 tävlade han för LG Frankfurt och slutligen för TSG Gießen-Wieseck (1980/81). Han var tillsammans med Ralf Reichenbach under 1970-talet en av Västtysklands bästa kulstötare. Steines började med elitidrott år 1968 och avslutade sin karriär år 1981. Trots att han blev tysk mästare flera gånger, hade han endast begränsad internationell framgång.

Steines blev tysk mästare 1976 och vice mästare 1973. Inomhus blev han tysk mästare 1974, 1978 och 1979 samt vice mästare 1977. Vid inomhus-EM i friidrott kom han åttonde plats 1977 i San Sebastián och femte plats 1978 i Milano.

1986 erkände Steines i en tidningsartikel att han hade tagit dopningsmedel kontinuerligt från 1970. Han riktade skarp kritik mot idrottsfunktionärer och förbund som, enligt officiella uttalanden, fördömde anabola steroider skarpt, samtidigt som de fastställde stöd- och utnämningskriterier som de själva inte ansåg vara möjliga att uppnå utan användning av anabola steroider.

Gerhard Steines studerade tysk litteratur vid sidan om sin idrottskarriär och arbetade i Mittelhessen för en tidning, där han fortfarande är verksam som redaktör. Han skriver också böcker vid sidan av sitt arbete. Från och med år 2003 började han publicera sina erfarenheter som elitidrottare under sitt egna namn. Redan på 1980-talet avslöjade han dock delvis omständigheterna kring sin och Ralf Reichenbachs idrottsliv, även om han initialt höll det mer generellt. I januari 1986 beskrev han i Frankfurter Allgemeine Zeitung ingående sina erfarenheter och avslöjade detaljer (“Die Bekenntnisse des Kugelstoßers Gerd Steines”, FAZ 16 januari 1986). En fullständig text skrev han mellan 2003 och 2005, där han även berättar om sin vän Ralf Reichenbachs öde.

Utdrag/citat från texten:

Den unga, oerfarna idrottaren blev redan i början av sin karriär år 1969 uppmärksammad på anabola steroider av sin omgivning. På hösten 1968 beslutade jag mig för att ägna mig åt kulstötning som elitidrott. Jag var 21 år, 1,96 meter lång, vägde 82 kilo och kunde stöta kulan ungefär 14 meter. Under sommaren 1969 vägde jag 100 kilo och kunde stöta kulan ungefär 16 meter, en prestation som jag bara kunde uppnå med träning och lämplig näring. Då träffade jag i Giessens universitets-sportshall en framstående sprinter (idag professor vid ett prestigefyllt tyskt idrottsinstitut) som för första gången berättade för mig om anabola steroider. Han försäkrade mig att han och hans sprinterkollegor hade ökat sina prestationer med upp till en halv sekund med hjälp av anabola steroider och att anabola steroider skulle fungera ännu bättre för mig som kulstötare. Kort därefter blev jag antagen i B-landslaget för Tyska friidrottsförbundet, började studera och träna i Heidelberg, och naturligtvis lärde jag mig också om anabola steroider genom intensivare träning och moderna träningsmetoder. De var helt enkelt en del av vardagen för alla, utan några betänkligheter. Sprintern och hans kamrater hade förbättrat sig med minst två tiondelar av en sekund med hjälp av hormon-preparatet, och över 200 meter till och med en halv sekund. ”Alla tar det.” En kulstötare skulle med hjälp av Dianabol kunna öka sitt kast med en till två meter.

I början reagerade han irriterat på misstanken om att hans prestationer skulle kunna bli bättre med hjälp av medicinering – inte bara av träning. Han avstod från det ett tag men efter någon tid tog även han för första gången till pillret, en halv tablett, men även denna minimala dos verkade ha en effekt. “Dagen efter min synd ser en ung idrottsläkare på mitt träningspass. Tjugo år senare är han en av de mest kända tyska idrottsläkarna och anses vara förtroendeläkare för en tennishjältinna. Jag får höra att han har granskat min kropp och konstaterat: ”Han ser ut som en typisk anabolisk användare.” Det var en sakligt helt felaktig slutsats, som visserligen irriterade, men den gången hade han inte längre rent samvete, eftersom den halva Dianabol-tabletten har frigjort helt nya krafter.

En dag ger en läkare, tränare för Heidelbergs Bundesliga-basketkvinnor, en jätteförpackning av Fortabol, 800 piller, helt gratis, utan något i gengäld, till Steines bara som en vänskaplig gest. Anabola Fortabol var kommersiell konkurrent till Dianabol. Han tar två piller, går till träningen och har en ganska svag dag. Efteråt väger han mig: ett kilo lättare! ”Det här djävulska Fortabol! Bort med det! Aldrig mer kommer jag röra ens ett enda piller av det.” Han föreställer sig att man går ner i vikt av Fortabol, precis som kraften av inbillning efter en halv Dianabol-piller hade hjälpt honom att prestera bättre i bänkpress. Helmut, en medkulstötare från juniorlaget, tar gärna de återstående 788 pillerna. Steiness ger dem till honom men varnar honom för de oönskade effekterna. Några dagar senare erkänner han att han spolade ner skräpet i toaletten, eftersom han, inspirerad av mina skrämmande berättelser, hade inbillat sig en akut viktnedgång.

Så jag han också anabola steroider för första gången sommaren 1970 i tre veckor med tio milligram Dianabol. Senare stabiliserades doseringen efter att han hade utbytt erfarenheter med andra idrottare och fått information från tränare och idrottsläkare, så att han använde steroider i tre till fyra veckor “kurer”, normalt med 20 milligram om dagen, och därefter tog han en paus i tre till fyra veckor tills nästa “kur” började. Denna periodisering ändrades endast när det var dags för dopingkontroller, som var enbart en organisatorisk fråga, eftersom oralt intagna anabola steroider inte längre kunde påvisas efter åtta dagar, men den fulla effekten kvarstod några dagar till.

Under senare år ökade han sin anaboladosering till 30 milligram om dagen. På våren och hösten tog han flera månader långa pauser eftersom anabola steroider inte behövdes under dessa perioder av aktiv återhämtning och initial träningsuppbyggnad och den långa pausen ökade effekten av anabola steroider som togs efter det.

Läkare, tandläkare och studenter från USC Heidelbergs kretsar skaffar mycket mer av anabola steroider än han behöver, gratis, i ett solidariskt idrottskamratskap. Han behöver inga recept. Att avvisa tabletterna skulle vara en oartig handling. Senare kommer medicinska experter att skratta åt hans blygsamma användning av anabola steroider och försäkra att dessa doser på inget sätt kan öka prestationen eller skada hälsan.

Ändå hade han alltid en ambivalent känsla när jag tog anabola steroider. Han tänkte att det borde vara ohälsosamt för en frisk person att ta något läkemedel istället för inget alls. Därför utsatte han sig själv för tvång våren 1975 genom att erbjuda sig att stå till förfogande för stickprov under träningen under överinseende av chefen för dåvarande idrottsavdelningen på Sportinformationsdienst. Han ville bevisa att man kunde stöta över 20 meter utan anabola steroider och motiverade detta för sig själv genom att säga att maximal träning och maximal proteinförsörjning borde garantera en optimal träningsverkan även utan anabola steroider.

På påsknatten ringde en mycket engagerad apotekare från Mainz i dopingproblematiken mig ur sängen, tog ett urinprov och gick nöjd därifrån.

Eftersom påskkontrollen tydligen övertygande bevisade min “renhet” kom ingen kontrollör längre till mig. Jag tog anabola steroider som vanligt, stötte över 20 meter även den säsongen och skämdes mycket över att några sympatiska människor visade sympati mot mig på grund av min uppenbara avhållsamhet från anabola steroider.

Vid den tiden lär Gerhard Steines känna Ralf Reichenbach. Trots att de alltid var konkur-renter utvecklades en djup vänskap mellan dem, som varade ända fram till Reichenbachs död 1998. Steines kommer att ta till anabola steroider under hela sin idrottskarriär, även om det sällan var konsekvent och med djup övertygelse. De önskade idrottsprestationerna kom sällan.

Gerhard Steines beskriver i sin text hur självklar doping var, hur otillförlitlig antidopning-skampen framstod, hur lite kontroller som behövde tas på allvar, men framför allt hur detta bedrägerisystem stöddes av förbund, funktionärer och läkare. Särskilt när han försökte bevisa att han var en ren idrottare med stöd från pressen och dopingkontrollorganen 1975, och att högprestationer var möjliga utan anabola steroider, insåg han att i slutändan visade ingen något intresse. Tvärtom, klubben och tränaren meddelade till och med att hans åtgärd var okollegial och destruktiv eftersom den var diskriminerande mot idrottskamrater och självgod genom att framstå som vit bland svarta får med självgodhet. Han var tvungen att återigen beblanda sig med de som dopade sig.

Han diskuterar strategin med en högt uppsatt representant för det tyska friidrottsförbundet och tränaren för sin klubb. Hur kan han återvända till att använda anabola steroider? Det görs upp en plan: Han skall avvisa nästa frivilliga dopingtest. Enligt denna förklaring la förbundet och klubben munkavle på honom, och vid överträdelse kunde han bli avstängd. En tung börda lyftes från han axlar och han hörde till gänget igen.

Steines äger fortfarande en liten samling recept för anabola från framstående idrotts-medicinare. Han anger att anabola steroider alltid var ett hälsoproblem för honom, aldrig en fråga om rättvisa, etik eller moral. Han betraktade aldrig anabolaintag som en otillåten fördel, utan som en självklar undvikande av eventuella nackdelar. ”De svarta fåren är inte idrottarna. Jag känner ingen som inte skulle avstå från anabola med glädje om de kunde vara säkra på att det fanns lika villkor gentemot konkurrerande idrottare – och då behöver man inte ens bara peka på Östblockets metoder. Det är lika enkelt och oärligt att främja och kräva toppresultat i internationell jämförelse och samtidigt peka med det moraliska pekfingret mot “anaboliska syndare” och därmed begränsa problemet till individer. Om det nu ska pekas med det moraliska pekfingret, bör det vara riktat mot den övergripande samhälleliga bakgrunden och den elitidrott som präglas av den. Så länge toppförbunden i Västtyskland – alla självutnämnda hårdföra anabolikafördömare – fastställer främjande- och nominerings-kriterier som de själva inte anser vara uppnåeliga utan anabola steroider, uppfattar jag den etiskt och moraliskt motiverade offentliga indignationsdiskussionen om anabola som en lekplats för självgoda hycklare.” De verkligt skyldiga var enligt Steines politiker, idrottsledare, idrottsläkre och även massmeda. Bevisligen var doping statligt och krävd av samhället, till exempel genom de ökade deltagarkraven för Olympiska spelen i Montreal 1976. Inom kulstötning var det bara kulstötatr som kunde stöta över 21 metersom klarade av det.

Senare lyckades han att skriva av sig en del med hjälp av pressartiklar. Han kritiserar hela idrottssystemet i klara ordalag. Han understryker att idrotten bygger på att man kan jämföra prestationer. Därför finns det regler. Om det inte garanteras att de följs blir sporten överflödig. Det är då verkligen bara en showcirkus. Och det slutgiltiga resultatet blir ointressant.