Tre bestående minnen från OS i Seoul 1988

Mike Rowbottom är en av Storbritanniens mest namnkunniga sportreportrar. Han bevakade ett stort antal sommar- och vinter-OS och har arbetat för Daily Mail, The Times, The Observer, The Sunday Correspondent och The Guardian. Här är ett utdrag ur en krönika han just publicerat om OS i Seoul som avslutades för 35 år sedan.

När man ser tillbaka på Sommar-OS 1988 som helhet finns samma obekväma blandning av minnen. I Seoul 1988 var de Greg Louganis som säkrade dykguld för USA dagen efter att han fått en hjärnskakning under kvalificeringsomgången när han slog huvudet i sviktbrädan. Kanadensaren Lawrence Lemieux låg på andra plats i herrarnas Finnjollesegling när han räddade en nödställd medolympier, som skadat ryggen och höll på att drunkna, för utmattad för att ta sig upp i båten.

Det starkaste minnet från Seoul 1988 var emellertid Kanadas Ben Johnson som gick från hjälte till nolla när hans seger på 100 meter – före sin amerikanska rival Carl Lewis och med ett världsrekord på 9,79 sekunder – ogiltigförklarades på grund av ett positivt dopningstest. Som i alla olympiska spel var hela mänskligheten närvarande i Seoul 1988.

Tyvärr för många är uppgången och fallet med Ben Johnson fortfarande den bestående bilden av dessa Olympiska spel. Det är svårt att förmedla inverkan vid den tiden av denna chockerande nyhet om en av de mest prestigefyllda olympiska händelserna. Aldrig tidigare hade det skett – aldrig har det skett – en så framträdande upptäckt av dopning.

Urinprovet som hade testats efter 100-metersfinalen hade visat “en kronisk undertryckning” av Johnsons hormonella funktioner. Med andra ord var hans naturliga testosteronnivåer för låga, vilket kan inträffa när långvarigt intag av konstgjorda anabola steroider övertygar kroppen att den inte behöver producera något eget. Ben Johnsons urinprov hade redan tidigare varit föremål för diskussion på olika dopinglaboratorier – men det räcker inte att konstatera att något verkar konstigt i ett dopingprov.

För första gången i dopinghistorien fanns då en test för stanozolol, och det fanns i Johnsons dopingprov. Stanozolol som hade upptäckts i hans test – i stora mängder. Internationella olympiska kommittén (IOC) stängde av honom i två år. För dem i Johnsons läger som senare skulle vara öppna med sina erkännanden var det extra bekymmersamt att han hade dopat sig av samma skäl som alla andra som dopade sig – det vill säga för att hänga med alla de andra som gjorde det.

Varken Johnsons tränare, Charlie Francis, som förblev en obeveklig försvarare av doping till sin dödsdag, eller mannen som administrerade Johnsons dopningsprogram, läkaren Jamie Astaphan, hävdade att de förstod fyndet.

Vid utredningen som tillsattes i Kanada i maj 1989 under ledning av regeringens chefs-domare Charles Dubin erkände Johnson att han hade ljugit om att ha tagit dopningsmedel och att han också hade tagit dopningsmedel när han hade slagit världsrekordet 1987. Som ett resultat av detta annullerades inte bara hans prestation i Seoul 1988, utan även blev han av med sitt guld och sitt tidigare världsrekord från Rom.

Johnsons läger hävdade att han hade fått sin sista steroidinjektion den 28 augusti, 26 dagar före finalen, men de sa att det var furazabol, inte stanozolol, som var det centrala läkemedlet i hans program. Dock, förbryllande nog, visade senare laboratorietester att det var enbart stanozolol i Johnsons prov. Stanozolol som har intagits och kissats ut skulle kanske vara en nedbruten version av läkemedlet?

Vid utredningen spekulerade Astaphan om att Johnson kanske hade fått panik och tagit en förbjuden substans under OS. För att förvirra saken ytterligare fanns det rapporter om en “Mysterieman” i området för dopingkontroll efter loppet. Johnson hävdade samtidigt att någon hade spetsat hans dryck.

Johnson återvände till sporten 1991, men ett år efteråt misslyckats han med att ta sig till finalen i det olympiska 100-metersloppet. 1992 blev han livstidsavstängd efter att ha testat positivt för olagligt höga nivåer av testosteron.

Två ytterligare historier har etsat sig fast i minnet efter Seoul-OS – men det rörde då inte doping.

Vid tiden då han kom till Seoul var simhopparen Greg Louganis 28 år och försvarande mästare i 3-meters svikt och 10-meters högtavling i simhopp. Efter att ha vunnit olympiskt silver på 10-metersplattformen som 16-åring vid Montreal 1976 skulle denna kalifornier, som gavs upp för adoption av sina 15-åriga föräldrar, troligen ha lagt till fler guld i sin samling om USA inte hade bojkottat Moskva 1980 efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Med det sagt såg hans chanser att behålla titeln i svikt i Seoul mörka ut. Han lyckades inte skjuta ut sig tillräckligt långt under kvalificeringsomgången och slog huvudet i sviktbrädan innan han föll i vattnet. Även om Louganis lyckades ta sig ur poolen utan hjälp hade han hjärnskakning och behövde fyra temporära stygn i huvudet innan han återvände, framgångsrikt, till tävlingen strax över en halvtimme senare. Sju år senare avslöjade Louganis att han hade fått diagnosen HIV-positiv sex månader före Seoul 1988 och att han hade tagit läkemedlet AZT var fjärde timme under spelen. När han skadade sig själv i dykningen och kände blod på sitt huvud kände han fasa över att han kanske hade smittat andra simhoppare, även om han senare fick reda på att det klorerade vattnet skulle ha förhindrat att hans blod var potentiellt farligt. I den efterföljande 10-meters tävlingen sattes Louganis under hård press av Kinas 14-åriga Xiong Ni och var tvungen att utföra en dykning känt som “Dykningen till döds” eftersom det hade varit fatalt för två simhoppare. Han klarade det tillräckligt bra för att behålla sin titel.

Kanadensaren Lawrence Lemieux hade börjat få medaljvittring under Seoul-OS 1988 i sin segling i finnjolleklassen. Då blåste det plötsligt upp till storm. Det var besvärande för Lawrence Lemieux, men ännu värre för andra. Två seglare från Singapore, Joseph Chan and Shaw Her Siew, föll ur sin båt och ner i det stormiga vattnet. Lemieux, som var tvåa i sin tävlingsklass, fick syn på de skadade seglarna i vattnet. Utan att tveka vände han om för att rädda seglarna. Han tog upp dem i sin båt och väntade in räddningsbåten. Kanadensaren fortsatte sedan mot mål och slutade 22:a i delseglingen. När händelsen uppdagades fick Lawrence Lemieux som tack behålla den andraplats han hade när han inledde räddningsaktionen. När hela tävlingen några dagar senare summerades var Lemieux elva, men han belönades med OS-grundaren Pierre de Coubertins hedersmedalj för sin insats.