Idrottarnas invändningar mot WADAs dopingregler (2023)

Idrottarnas invändningar mot WADA:s dopingregler

Var och en som har sett under ytan av diskussionen om doping vet att koncepten om hälsa, naturlighet, renhårighet, konstgjordhet och prestationsökande – för att inte tala om vad som skall innefattas i begreppet doping – inte är så enkelt som det kan tyckas vid en första anblick. Vi har i det avseendet inte kommit mycket längre än Sir Arthur Porritts, bronsmedaljör på 100 meter vid OS 1924 och den första ordföranden i den Internationella Olympiska Kommitténs Medicinska Kommitté, när han förklarade:

To define doping is, if not impossible, at best extremely difficult, and yet everyone who takes part in competitive sport or who administers it, knows exactly what it means. The essence lies not in words but in integrity of character.

För Porritt rörde det sig då ännu om ”mer lättförståeliga” substanser som alkohol, opium och kokain, men som å andra sidan hade en användning som alla associerade med svagare moral. Testosteron och anabola steroider fanns inte tillgängliga förrän 20 år efter Porritts sista lopp och han skulle aldrig komma att uppleva erytopoietinet sprida sig i professionell cykling. Han var också en del av Oxfords victorianska ideal där det räckte att idrottsutövaren lämnade sitt ord på att han inte dopat sig för att han inte längre skulle vara misstänkt. Det är svårt att tänka sig att Porritt ens kunde tänka sig en tid där staterna skrev under en antidopingkod som föreskrev tester utanför tävling, dispyter som avgjordes inför domstol huruvida genetiska avvikelser skulle anses som doping, en lista över förbjudna preparat som till någon del ändrads en gång per år och preparat som var förbjudna om de användes över en viss nivå – och att den förbjudna skulle vara känd av varje enskild idrottsutövare.

Att formulera dopingregler har inte varit lätt, och med tiden har reglerna blivit så snåriga – tillskyndarna kallar dem heltäckande – att de nu endast kan tydas av specialutbildade advokater, vilket är långt ifrån hur tankarna var från början. Många idrottsutövare kan visserligen känna sig lojala mot målet (dopingfri idrott), men känner sig alienerade med att inte ens kunna förstå den skrivna texten. WADA tycks oftast inte förstå att det måste finnas en ”känslighet” avseende hur reglerna utformas respektive att de måste tillämpas med ansvar och humanitet. Det finns röster för att dopingreglerna används alltför ambitiöst, godtyckligt och ibland också orationellt, det vill säga att man skapar fler problem än de man löser.

Antidoping har generellt idag en rimlig grad av stöd både bland idrottsutövarna och hos allmänheten, men massmedia letar ofta upp avarterna, och då kan man konstatera att även om man stödjer ”medelreglerna” så stödjer man inte ”de mest speciella tolkningarna.” Massmedia i synnerhet har påvisat idrottare som ur mänsklig synvinkel rimligen blivit orättvist dömda respektive fall där straffen inte står i paritet med brotten. Samtidigt skall man veta att allmänhet och idrottsutövare är tillskyndare av mycket hårda straff vid systematisk doping och vid upprepad doping (livstidsavstängning). Utöver detta är bestraffningar olika inom civil rättsskipning och inom idrotten på ett sätt som är svårt att förstå för både ledare och idrottsutövare.

Både inom idrott och hos allmänheten finns idag en stor förståelse för att det behövs ett antidopingsystem som innebär förbud, testningar och bestraffningar. På frågan om man skall avskaffa dopingreglerna eller göra dem mer strikta svarar idrottare i alla de studier som publicerats ett entydigt ”nej.” I grunden är således en stor majoritet av idrottsutövarna överens om antidopingens mål och medel. Detta tydliga konsensus döljer emellertid att det kan finnas en betydande oenighet avseende vissa detaljer. Det finns särskilt fyra frågor som idrottsutövarna – här tolkade som idrottsutövare på hög nivå – ställer vad gäller antidoping:

Kan man vara säker på att samma dopingregler tillämpas på alla?

Är det verkligen rimligt att elitidrottare på förhand måste meddela var de befinner sig minst en timme per dygn (vistelserapportering)?

Är processerna vid misstänkt doping rättssäkra?

Kan idrottsutövarna i praktiken påverka dopingreglerna (eller är det bara ett spel för gallerierna)?

En enkät gjord av Storbritanninens Sports Council 1995 där 468 brittiska idrottare svarade visade att 85 procent av de tillfrågade kände sig trygga med dopingtestandet i Storbritannien, men av samma personer hade bara 47 procent förtroende för dopingtestandet utomlands. I en dansk studie 2014 av 400 elitidrottare i national testing pool svarade 98 procent att ”dopingtesterna fungerar väl.” På samma frågor som den brittiska svarade danskarna om de danska testerna att 85 procent var trygga mot 54 procent för utlandstester. 2019 tillfrågades 974 australiensiska idrottare om dopingtesterna och 76 procent såg dem som avskräckande, vilket var nästan exakt lika stor andelen som såg testerna som avskräckande i Danmark, 78 procent.

Tjugo år med WADA

Under de senaste två decennierna har WADAs huvudmål varit att harmonisera arbetet mot doping över hela världen och därigenom se till att världens idrottare inte haft någon plats där de kan dopa sig utan att riskera upptäckt eller att de efter upptäckt skulle kunna bli utan straff. Eftersom alla de stora idrottsländerna stod bakom bildandet av WADA kunde man införa en regel om att endast länder som skrev under på WADAs regelverk fick ha med sina idrottsutövare i OS, världsmästerskap, etcetrea – detta har varit en viktiga faktor för att inte några länder eller internationella idrottsförbund skulle vilja ställa sig utanför WADA (vid ingången till 2023 har 191 länder anslutit sig till WADA). Utöver detta har varje land lokala (nationella) antidopingorganisationer, NADOs, som för WADAs talan ut i idrottssamhället. Förutom Ryssland – till viss del, men inte fullständigt – finns det inget land som opponerar sig mot WADAs hegemoni utom möjligen i mindre betydelsefulla delar. Utan tvekan har WADA lyckats med sitt basala uppdrag.

Skapandet av WADA har bidragit till harmonisering av antidoping och förändrat doping-beteendet och prevalensen under de senaste 22 åren. Systemet har samtidigt dock utvecklat brister och begränsningar som riskerar att skada idrotten, idrottare och samhället. Ett huvudproblem är relaterade till bristen på bevis för de flesta substanser på den förbjudna listan avseende avsaknad av prestationshöjning och negativa hälsoeffekter. Den bristande transparens för hur reglerna tas fram är också ett problem. Förmågan att ta ansvar för sina beslut, för styrningen som besluten leder till och själva beslutsfattande av WADA har också ifrågasatts liksom utvidgningen av antidopning-policyn utanför det professionella området ”idrott.” Det bör leda till en reformdiskussion inom WADA.

Vaghet men också exakthet

De finns tre bakomliggande, övergripande kriterier för att sätta upp en medicin på WADAs ”förbjudna lista” vilka till synes kan tyckas vara rimligt avgränsande, men i praktiken saknas transparensen i besluten om vilka substanser som skall sättas upp på listan nästan helt. I vissa fall tycks uppsättandet nästan slumpmässigt eller i vart fall mer beroende på enskilda listkommittémedlemmar personliga tyckande än på vetenskapliga fakta. Eftersom ord som ”potentiellt” och ”inkluderande men inte uteslutande” – exempelvis – användes finns det dessutom betydande möjligheter att tänja på kriterierna i bestämda lägen.

Denna vaghet kan ställas mot laboratorietekniken som är i den absoluta framkanten av vad vetenskapen kan prestera och där problemen snarare ligger i att man detekterar mer än vad man borde än mindre – vilket ger tolkningsbesvär i förhållande till de betydligt oklarare reglerna. I framtiden borde mer fokus läggas på vilka substanser och metoder man tar upp på listan (och varför) än att ytterligare förbättra mätmetoderna.

Låga vetenskapliga krav

När man i det civila livet godkänner nya mediciner görs det efter vetenskapliga studier, först kemiskt-farmakologiskt och på försöksdjur och sedan på människor i allt större studier. Efter godkännandet följer man upp de kliniska effekterna på större patientmaterial och kan då dra välgrundade slutsatser om verkan och biverkningar. Man kan då lockas att tro att bak-grunderna till WADAs klassningar till prestationsökande farmaka och till hälsovådlig dito har liknande evidens – men där ligger WADA långt, långt efter läkemedelsbolagen. I bästa fall finns det högklassiga studier som visar att substanserna har prestationsökande effekter, men vanligare är det att det finns en enda studie eller enbart indicier på en positiv effekt – avseende exempelvis meldonium finns det inte en enda studie på människor som visar med rimligt god vetenskapliga metodik att substansen verkligen har en positiv effekt på prestationsförmågan.

Vid en granskning av den förbjudna listans innehåll finner man att i bara 5 av 18 klasser av läkemedel och andra substanser finns det visat prestationsökande effekter i randomiserade studier av tränade individer och i den sjätte (cortison) avseende otränade personer. Man hade i dessa fall dock endast undersökt muskelstyrka och sprinthastighet och – för beta-blockare – precision i skytte, medan exempelvis uthållighet i ringa grad undersökts. Hela kvantiteten av högklassig forskning består av 12 studier med 304 försökspersoner, vilket i medicinska sammanhang är påtagligt litet. Sammanfattningsvis kan fastslås att bevisen för prestationsökande förmåga för preparaten på WADAs lista är mycket bristfälliga ur vetenskaplig synvinkel – frågeställningen är inte prioriterad av vare sig civilsamhället eller forskarsamhället (denna typ av forskning är förhållandevis svår eftersom man söker efter små, små skillnader och blir därför dyr). Detta medför i sin tur att WADA kan sätta upp också dåligt undersökta substanser på listan – eller som i fallet meldonium inte undersökt alls. Om man till detta lägger att WADA inte ger de specificerade skälen till att föra upp preparat på listan utan endast översiktliga skäl blir listan intellektuellt problematisk.

Å andra sidan kan man ifrågasätta vikten av vetenskapliga studier när det är så uppenbart kliniskt att exempelvis olika former av bloddoping, anabola steroider och amfetamin ger prestationsförbättringar i idrotten – empiriskt kan det ses i resultatlistor och idrottsutövarna är generellt så övertygade om att de får bättre resultat av substanserna att det knappast är möjligt att se det som placeboeffekter.

Meldonium och kaffein som exempel

Meldonium kan tas som ett exempel på hur ”ovetenskapligt” ett preparat kan hamna på listan och sedan orsaka avstängning av ett stort antal idrottsutövare – också på elitnivå – och förorsaka stora kostnader både för enskilda idrottsutövare och för antidopingorganisa-tionerna. Inkluderandet av meldonium på listan baseras inte på en enda randomiserad studie där idrottsprestationsförmågan undersökts; vare sig av tränade eller otränade. Det finns inte ens någon invändningsfri studie av risken för biverkningar vid användning av meldonium i de doser som rekommenderas i idrottssammanhang. Orsaken till att preparatet förbjöds den 1 januari 2016 var i stället att WADA via sin övervakningslista (monitoring list) noterat att en hög andel av idrottsutövare i Ryssland och länder i deras närhet använde medicinen, som tillverkades i Lettland. Detta måste ses som ett mycket svagt skäl till dopingklassning, i synnerhet som västerländsk läkemedelsindustri inte funnit det mödan värt att kopiera medicinen. Meldonium ger sannolikt inte bättre prestationsökning än sockerpiller, men har trots det orsakat många elitidrottares avstängning.

Samtidigt finns det uppenbar avsaknad av andra prestationsökande preparat på listan, varav kaffein är det bästa exemplet. Det är vetenskapligt väl belagt att kaffein är prestationsökande för idrottsutövande, men WADA har – klokt – beslutat sig för att inte ha med kaffein på listan eftersom det skulle kunna ta bort huvudparten av idrottare från tävlingsbanan. Ur principiell synvinkel borde det emellertid naturligtvis varit med. Det är också uppenbart att det från allmänhetens sida har funnits en stark opinion mot att förbjuda kaffe och cola-drycker, medan exempelvis kaffeintabletter setts med stor misstro och injektioner av kaffein setts som något som definitivt borde förbjudas. Det kan också ifrågasättas varför vissa inflammations-hämmande och smärtstillande medel inte finns på listan – först 2024 kommer exempelvis tramadol att tas med. Det finns således många inkonsekvenser på listan över förbjudna preparat.

Hälsoaspekter

Ett av WADAs kriterier för att sätt upp en substans på den ”förbjudna listan” är att det kan skada idrottsutövarnas hälsa. Alla moderna preparat har emellertid någon dokumenterad risk för skadliga biverkningar, och det är oftast till viss del ett kvantitetsproblem – ju mer medicin, desto större risk för biverkningar. Inom medicinen gör man då en avvägning mellan positiva effekter mot sjukdomar och risken för biverkningar, men denna dimension saknas i princip helt inför WADAs lista eftersom man inte har någon positiv sida av dopingpreparat att godkänna (den positiva delen är ju i princip förbjuden). Man gör dessutom ingen avvägning mellan enstaka farliga biverkningar och mer godartade, ofta förekommande biverkningar. I många sammanhang landar diskussionen i ett teoretiskt resonemang som mer liknar filosofi än medicin.

Brott mot idrottens mening – “Spirit of sport”

Detta tredje kriterium för att sätta upp ett preparat på listan över förbjudna preparat är inte mindre viktigt än de andra två, men definitivt mycket svårare att nå konsensus kring. Dessutom är det ett kriterium som definieras olika över tiden och i olika traditioner (geografiskt mer eller mindre välavgränsade) och olika av exempelvis elitidrottare å ena sidan, sponsorer å en annan och allmänhet och politiker å en tredje sida. Det är därför svårt att fastställa vad som skall gälla utom i de mest uppenbara fallen, och möjligheten att kritisera WADAs beslut i detta avseende är legio.

Dopingtesterna

Medan professionella cyklister för 50 år sedan var mycket negativt inställda till alla former av dopingkontroller – de tyckte att de hade rätt att som professionella idrottsutövare göra vad de själva ansåg vara bäst för att vinna, är situationen helt annorlunda idag. Nästan alla säger under “WADA-eran” att de är emot doping, men samtidigt vet vi att det ibland endast är munväder eftersom doping faktiskt förekommer fortfarande. Därför måste vi testa.

Det finns också idrottsutövare som redovisat att man borde göra dopingtesterna ännu säkrare. Ett exempel på det är den danske professionella cyklisten Jens Voigt som efter den spanska dopingskandalen Operation Puerto föreslog 2007 att alla cyklister som fick en tävlingslicens skulle lämna hårstrån och ett blodprov för att säkra ett genetiskt fingeravtryck. Provmaterialet skulle då sparas i 10 åt och kunna användas om det uppstod oklarheter avseende doping i framtiden. Uttalandet skall ses som svar på frustrationen över att bli misstänkt för doping även sedan multipla dopingtestningar friat idrottsutövaren. Dopingtestningen har en stark förankring bland idrottarna, men det finns det som tycker att de borde göras ännu striktare än idag.

De dopingtester som görs utanför tävlingar, out-of-competition, upplevs ofta som mer problematiska än de som sker i samband med tävling. I en dansk studie publicerad 2014 av 400 elitidrottsutövare angav 24 procent att de kände sig kränkta när dopingtesterna gjordes i deras egen hem och 15 procent uttryckte sin frustration över att deras personliga integritet upphävdes när de var tvungna att låta någon se på när de urinerade. Det finns ytterligare studier från andra länder som visar samma sak, och då framkommer också att äldre (>25 år) tycker sin integritet påverkas mera och att kvinnor påverkas mera än män av dopingtesterna.

Vistelserapporteringen

Den vanligaste och starkaste kritiken mot WADAs antidopingreglemente – inom elitidrotten (den enda del av elitidrotten som berörs) såväl som bland lekmän (där filosofer och etiskt intresserade varit särskilt aktiva i diskussionen) – gäller vistelserapporteringen (whereabouts reporting). Den innebär att

Idrottsutövaren måste var tredje månad redovisa var han eller hon planera att befinna sig en timme varje dag

Idrottsutövaren kan bestraffas om han eller hon med kort varsel ändrar sig och inte kommer ihåg att anmäla detta till antidopingorganisationen

Idrottsutövaren måste vara beredd att öppna sitt boende för dopingkontrollanter för att lämna dopingtester under övervakning

Det är naturligt att även för en icke-elitidrottare innebär detta ett inte obetydligt ingrepp i den personliga integriteten. För den som därutöver inte vill öppna för obehöriga att veta i detalj vad idrottsutövaren gör utanför idrotten kan detta tyckas som ett betydande problem. Man kan tänka sig att vederbörande exempelvis har relationsproblem, sysslar med verksamhet som inte är förenlig med den bild av honom eller henne som förmedlas till allmänheten eller till den egna idrottsföreningen, eller liknande. Därutöver kan det tänkas att det uppkommer en plötslig situation då man beslutar sig för att inte sova hemma en natt, att man vill träffa en rekryterande annan idrottsklubb eller att man blir sjuk och inte vill redovisa det. Det är lätt att förstå att idrottaren i sådana situationer kan känna sig övervakad på obehagligt sätt och finna sitt privatliv inskränkt.

Om man då utgår från att en elitidrottskarriär omfattar 10, 15 år eller längre blir sannolikt rapporterande rutin, men att under en så lång tid aldrig ha rätt att vara på en plats där ingen vet var man är kan vara frustrerande. Naturligtvis är detta olika pressande för olika individer, men man måste förstå att det för vissa personer kan vara obehagligt att veta att man alltid – varje dag – kan få oväntade besök av personer man inte känner och som gör det för att man i grunden på något sätt är misstänkt för doping.

År 2009 var vistelserapporteringen uppe i belgisk domstol för överväganden. Det var 65 belgiska cyklister, fotbollsspelare och volleybollspelare som vill ha prövat om inte deras integritet kränktes av WADA-reglerna. Den civila domstolen ansåg emellertid att WADA hade rätt att utfärda detta reglemente. Också FIFA och UEFA gjorde uttalanden mot regelverket, men fick slutligen acceptera det i det skick det föreligger.

I Frankrike uttryckte franska fotbolls-, basket- och rugbyspelare att de ansåg att deras rättigheter kränktes av vistelserapporteringssystemet enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En domstol höll 2018 med de klagande om att reglerna innebar en inskränkning av elitidrottarnas frihet, men såg ett avskaffande av reglerna som ett så stort hot om en ökad doping att inskränkningen var försvarbar.

En norsk idrottsutövare påpekade också att regeln inte stämmer med den i civil domstol gällande tanken att alla skall betraktas som oskyldiga till dess någon överbevisats om att ha begått ett brott. När nu någon stängs av från att få utöva sin idrott genom att inte ha kunnat motbevisa sin oskuld genom ett negativt dopingprov strider det mot lagar och reglers grundläggande tankar. Samma idrottsman reagerade också kraftigt på att man semantiskt jämställer brott mot vistelserapporteringen med doping – i massmedia kallas det doping eller dopingbrott om någon blir avstängd efter tre missar med avvikelserapporterandet, vilket inte bara är felaktigt utan också djupt orättvist.

Man bör också ta i beaktande att de tekniska förhållandena inte är perfekta: bristande internettäckning, teknisk fel på mobiltelefonen eller brist på laddning, svårigheter att handha mobiltelefonen, et cetera. Till detta kommer den mänskliga faktorn att glömma att anmäla en ”akut” förändring av vistelseplats kanske är naturlig i vissa situationer – rapportering till en antidopingorganisation är sannolikt inte alltid är det första man tänker på när något speciellt händer.

Carolina Klüft uttryckte det som att hon inte kunde säga ”låt oss åka till IKEA” utan att samtidigt fundera över om det gick ihop med hennes vistelserapportering just då, och hon tyckte att det var svårt att alltid komma ihåg vad hon angivet i tidigare rapporter. Hon uttryckte det som att han alltid kände en låggradig stress eller rädsla över att kunna göra fel. Många idrottsutövare upplever det sålunda som maximalt obehagligt att kanske bli anklagad för fusk – och i den kategorin hamnar överträdelse av vistelserapporteringsreglerna.

Strict liability

WADA-regelns strict liability kan på svenska tolkas som att idrottsutövaren alltid är ansvarig för sina handlingar – ansvar oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet förelegat. En sådan regel är mycket ovanlig i civil rätt, men är nästan grundläggande för hanteringen av antidoping inom idrotten. Den som dopat sig ses av allmänheten och massmedia som fuskare. Ordet fusk innebär emellertid rent semantiskt att någon med vilje handlat oriktigt. Den ordbetydelsen kommer då i konflikt med dopingens strikta ansvar, som ju i sig betyder att man har ansvar för exempelvis vad man fått i sig i form av mediciner, pulver och piller, oavsett om man avsett att fuska eller inte.

Detta innebär till exempel att om patienten/idrottaren har fått en medicin utskriven av en legitimerad och välrenomerad läkare som sagt att medicinen inte är dopingklassad – men att den ändå visar sig vara det – så har idrottsutövaren begått ett regelbrott. På samma sätt så har ett regelbrott begåtts om idrottsutövare tagit ett kosttillskott där en förbjuden substans inte finns upptagen på innehållsförteckningen. Man kan också tänka sig att ett dopingprov blir felaktigt hanterat på dopinglaboratoriet – kontaminerat, felanalyserat eller liknande – så finns det nästan ingen möjlighet för idrottaren att försvara sig mot ett sådant fel, och idrottsutövare riskerar att bli kallad fuskare och bli avstängd. Detta strikta ansvar kan ur dopingkontrollanternas sida vara välmotiverad, men den är svår att förstå och att acceptera av de idrottsutövare som blivit fällda efter ovanstående misstag. En svensk skiljedomare som arbetat för CAS, Jan Paulsson, uttryckte det som att en oskyldig med för doping misstänkt person “faces the proceedings much as a tourist would experience a hurricane in Fiji: a frightening and isolated event in his life, and for which he is utterly unprepared.” Paulsson menade också ur ett juridiskt perspektiv att “the absence of clear procedural rules, disclosure obligations and institutional support for accused athletes undercuts the viability of a fair hearing.”

Det strikta ansvaret – som i dopingsammanhang betyder att idrottaren har fullt ansvar för vad som finns i hans eller hennes kropp när man tar exempelvis urin- och blodprov – kan verka rimligt vid en första anblick. Om emellertid någon blir anklagad för ett positivt dopingprov, det vill säga att antidopingorganisationen påvisat en förbjuden substans i urin eller blod, har de flesta svårt att de i varje situation skulle vara ansvarig för på vilket sätt substansen kommit in i kroppen. Om någon snabbt erkänner sig skyldig och kan redovisa hur substansen kan ha hamnat i urin eller blod är det med nuvarande regler högst sannolikt att vederbörande får ett kraftigt nedsatt straff om erkännandet kan leda till att fler dopade avslöjas eller att kedjorna av dopingpreparat kan stoppas.

Men … om idrottsutövaren ärligen inte vet hur han eller hon får i sig substansen så får vederbörande det fulla straffet. Det innebär att den som dopat sig får ett sänkt straff medan den som – ärligt – inte vet har det kan komma sig att dopingprovet varit positivt får ett längre straff. Det skulle till och med löna sig att ljuga om att man dopat sig för att säga ”jag vet inte.”

En slarvig idrottsutövare utan något som helst uppsåt att dopa sig behandlas av WADAs regler på samma sätt en idrottsutövare som med fullt uppsåt avsett att dopa sig – det är svårt för en ”normal” idrottsutövare att förstå och att acceptera.

Dopingreglerna enligt principen om strikt ansvar är ju – till skillnad mot civil rätt – nästan helt okänslig till motivet bakom det positiva dopingprovet. Förutom att det tillkommit genom uppsåt att dopa sig finns det många andra alternativ. De mest drastiska är naturligtvis att någon konkurrent lurat i dopingpreparat i en oskyldig, men det finns många alternativ där emellan. Man kan tänka sig att någon erbjudits vitamintabletter som i verkligheten varit något annat (det trodde antagligen en del i DDR), att idrottaren tagit tabletter som någon trovärdig person förklarat vara tillåtna, en underårig kan ha fått medicin utan att vederbörande haft någon möjlighet eller anledning att försvara sig, att en ledare har sådan auktoritet och makt att idrottaren inte kan säga emot dopingen, för att bara ta några exempel.

I alla dessa fall är det idrottsutövaren som skall bevisa att han eller hon inte haft någon intention att dopa sig – det är inte den anklagande anti-dopingorganisationen. Den senare har i princip bara skyldigheten att redovisa vad som funnits i urin eller blod. Riktigt så fyrkantigt går det förhoppningsvis inte till i verkligheten, men det kvarstår ända att det är idrottsutövaren som är skyldig att ta fram underlag som bevisar oskulden. I exempelvis det fall att idrottaren faktiskt inte vet vad som har skett blir detta naturligtvis en omöjlighet, och i flera av de ovan skisserade fallen så blir det också mycket svårt. Så snart ett positivt dopingprov är lämnat har i realiteten den anklagade mycket små möjligheter att rentvå sig.

Att reglerna är uppbyggda på detta sätt beror sannolikt på att motsatsen vore omöjlig. Om det ingick i dopingorganisationens ansvar att i fall av positivt dopingprov också skulle ingå att visa att provet var positivt beroende på intention att dopa sig skulle varje normalt tänkande dopad att det vore bästa att på något sätt hävda att allt rörde sig om ett misstag. En sådan bevisbörda skulle inte de nuvarande antidopingorganisationerna har kapacitet att klara av – och hela antidopingrörelsen skulle då falla. Idrottens antidopingorganisation skulle behöva mångdubbelt större resurser och jurisdiktion än idag, och då kan man ifrågasätta om resurserna inte kunde användas på ett annat, bättre sätt (ungdomsidrott, idrott för äldre, med mera). I detta fall kommer således den enskilde idrottsutövarens rätt till rättvisa att ha mindre dignitet är alla andra idrottsutövares rätt att få tävla mot enbart personer som inte är dopade.

En ytterligare aspekt är att intentionen att dopa sig enligt regel blir så svart-vit. Enligt regel är varje idrottsutövare som ordinerats medicin av en läkare skyldig att ifrågasätta läkarens uttalande om att medicinen inte är dopingklassad, och den som köper ett kosttillskott och finner att innehållsförteckningen inte innehåller något dopingklassat preparat har kanske ändå inte gjort tillräckligt. Det finns alltid något mer konsumenten kunde ha gjort för att försäkra sig om att han eller hon inte får i sig något förbjudet. Då uppkommer emellertid situationen att våra respektive personligheter spelar roll för om man blir fast för doping eller inte. Den som har full tro till auktoriteter – som exempelvis en läkare – riskerar att råka mer illa ut än den som inte är lika godtrogen utan ägnar tid åt att för säkerhets skull kontrollerar andra källor. Den lite late kanske nöjer sig med att slå upp kosttillskottet på hemsidan hos tillverkaren, medan den som är mer försiktigt också letar vidare för att finna om tillverkaren har gott rykte, om det finns antydningar på nätet att denna typ av kosttillskott tidigare varit kontaminerad med dopingsubstanser, och liknande. Vi är inte alla lika!

Det finns åtskilliga fall dokumenterade då det – särskilt i efterhand – är troligt att något medvetet brott mot dopingreglerna aldrig begåtts men att omständigheterna varit sådana att den anklagade idrottsutövaren aldrig kunna bevisa sin oskuld. När sådant till slut visats sätter det förtroendet för hela regelsystemet i gungning.

Avstängning av elitidrottare

För att ett straff i allmänhetens ögon skall vara legitimt måste det finnas en proportionalitet mellan brott och straff. När det gäller dopingavstängningar kan man diskutera om en sådan balans finns när det gäller elitidottarnas dopingavstängningar.

Ett problem som elitidrottsutövare, som påvisats vara dopade, ibland nämligen framför är att straffet för doping nästan enbart består av avstängning. För lekmannen kan detta tyckas vara ett rimligt straff – håller man sig inte till de uppgjorda reglerna så får man inte vara med – men om man är elitidrottsutövare kan straffet verka orimlig hårt. Dagens elitidrottsutövare har nämligen oftast idrotten som sitt yrke och enda inkomstkälla. I civil rätt och i allmänhetens ögon är med all sannolikhet arbetsförbud knappast ett rimligt straff i andra sammanhang, så varför skulle det var det just vid dopingbrott? I samhället är utestängning från en arbetsplats något som avgörs mellan arbetsgivare och arbetstagare och något som de fackliga skulle ha synpunkter på – men några likartade förhållanden är inte möjliga att se inom elitidrott. De nuvarande uppfattningarna om innebörden av idrott – och idrottens regler – har inte sett idrotten som ett yrke utan baseras fortfarande på tanken om idrott som en fritidssysselsättning. Samhällets civila lagar ger inte några lagliga förutsättningar att skydda idrottare från att utestängas från sitt arbete.

Dopingreglernas strikta ansvar (strict ability) kommer i detta hänseende att bli svårt att acceptera om det visar sig – hur detta skulle kunna ske i praktiken – att dopingen rört sig om ett misstag, det vill säga att idrottsutövaren aldrig haft för avsikt att få i sig något prestations-höjande. Oavsiktligheten har naturligtvis gällt i flertalet fall då ett kosttillskott innehållit förbjudna substanser och exempelvis om någon motståndare lurat i idrottsutövaren något dopingklassat. Att i dessa lägen bli straffat med yrkesförbud med motiveringen att den dömde inte kunnat säkerställa att det rört sig om ett misstag – det är ju den anklagade som i dessa fall har bevisbördan och inte åklagaren – stämmer dåligt med en allmän rättsupp-fattning (men kanske är den endabevisordning som idrottsrörelsen orkar med).

I detta sammanhang kan också uppmärksammas att man som idrottare endast har en enda marknad att arbeta på. Visserligen kan pengarna komma från en anställning (exempelvis spelare i en fotbolls- eller ishockeyklubb), från prispengar eller från sponsorer. Men det är fortfarande samma marknad och på den agerar tävlingsarrangörerna som en kartell: man kan inte få fortsätta idrotten inom ens någon liten del utan dopingreglerna slår mycket explicit fast att man inte får tävla (eller ens träna inom idrottsrörelsen) alls om man dömts till avstängning för doping. Detta skiljer idrottens regler på ett betydande sätt från det civila samhällets lagar, där det nästan enbart är fängelsestraff som ger ett arbetshinder.

Om detta är ett argument för inkomstrelaterade böter för elitidrottsutövare eller bör närmre diskuteras – yrkesförbud för professionella idrottare är ett hårdare straff än i andra delar av samhället.

Inkonsekvenser och hemlighetsmakeri

De flesta regler inom idrotten är skrivna efter att behov kommit att reglera någon viss aspekt av tävlandet; det finns sällan något logiskt mönster eller sammanhållen plan i reglerna utan i stället har de vuxit fram gradvis. När det gäller WADAs regler har man emellertid försökt att basera dem på i första hand medicinsk vetenskap, vilken då inte skall vara subjektiv. Det leder till en strävan att framställa en lista av förbjudna medel som täcker allt, vilket till slut blir en mycket, mycket stor mängd substanser och metoder – allt fler inkluderas medan det är sällsynt att något tas bort. Krav på att de verkligen skall visas vara prestationsförstärkande har varit låga och inte sällan anekdotiska eller baserade på exempelvis djurförsök av tveksam relevans eller teoretiska resonemang. De flesta beslut att inkludera substanser motiveras inte publikt och det förekommer ingen verklig peer-reviewed process som i andra vetenskapliga sammanhang.

Ett exempel på hemlighetsmakeriet är blodpassen som bygger på en bayesisk statistik där algoritmen som ligger till grund inte avslöjas, och det finns inte heller någon oberoende aktör som kan eller får granska algoritmer, underlag eller besluten i sig. Det finns inte heller någon tydlig granskning där man väger besluten mot helheten eller mot samhällets samlade behov och knappast heller mot individernas rätt till en privat sfär. Även om varje enskilt beslut skulle kunna motiveras väl är det inte säkert att helheten blir effektiv och hållbar i längden eller ens att det svarar upp mot orsaken till att man instiftat WADA.

Policyöverskridande

WADA strävar efter ett övergripande mönster där varje beslut skall vara applicerbart på alla idrotter vid alla tidpunkter och på alla platser, så som man avser att göra i all civil rättsskipning – ”likhet inför lagen.” Inom idrotten är det emellertid mycket stora skillnader mellan cyklisternas behov av stor syreupptagningsförmåga, tyngdlyftarnas krav på maximal styrka och de kvinnliga gymnasternas extrema prestationer avseende balans och smidighet. Det kan ifrågasättas om reglerna blir tillräckligt skarpa för att vara av värde i alla dessa situationer, om kanske någon grupp direkt missgynnas av reglerna eller om reglerna blir alltför okänsliga när det skall täcka in alla situationer.

Ur svensk synvinkel har det blivit särskilt tydligt att WADAs regelverk avser att gälla för alla som tillhör Riksidrottsförbundet, trots att det är mycket, mycket olika betingelser för professionella idrotter som lever på sin idrott och motionärer som enbart idrottar för sitt nöjes skull och små specialidrottsförbund med få medlemmar. Ändå testas de båda grupperna på samma sätt – vilket endast gör ekonomisk skada för testorganisationen på grund av den höga kostnads-vinstkvoten – och ger samma straff, vilket kan beröva en elitidrottare hela vederbörandes ekonomi medan amatöridrottare bara väljer ett mer privat sätt att motionera på. På samma sätt blir det samma straff för den som just påbörjat sin karriär och den som håller på att avsluta den och det blir samma straff för samma förseelse för den som bekostar sin idrott själv i någon mindre välkänd idrott som elitfotbollspelaren som tjänar miljoner på sin idrott.

En enda åsiktskorridor

Det är sannolikt att en mycket överväldigande majoritet av de svenska idrottarna verkligen anser att doping är ett gissel som skall beivras på alla rimliga sätt. Trots det finns det emellertid fortfarande ett (litet?) antal idrottare som har en annan åsikt. Har de någon möjlighet att uttrycka denna åsikt, respektive kunna försöka påverka sina förbund att ändra på reglerna i en mer dopingliberal riktning? Man måste trots ett relativt konsensus kunna erkänna att det finns ”olika grader i helvetet”, med vilket då avses att ställningstagande för eller emot doping inte är svart eller vitt utan att det kan finnas nyanser som inte bara är acceptabla utan som till och med skulle kunna göra idrotten – och antidopingen! – bättre. Idrottsreglerna och idrottens moral kräver dock att varje idrottsutövare är beredd att helhjärtat säga sig vara emot doping, och då lämnas sällan utrymme för någon tvekan eller någon brasklapp.

Det är dessutom viktigt att inse att så kallade sanning inom ett område som doping och antidoping inte är giltiga för all framtid. Exempel på detta är amatörfrågan som ju i början av 1900-talet entydigt besvarades med att ”ingen skall få betalt för att idrotta” till att idag lyda ”vad kul att det går bra, hur mycket pengar ger det.” Vi skall inte ta för givet att dagens idéer om antidoping kommer att gälla för all framtid och att de åtminstone ifrågasättas på ett nytt sätt inom överskådlig framtid. Vår omvärld är dynamisk och det måste man förutsätta att både idrottens utformning och antidopingen skall vara – ”om man alltid tänker lika dant blir inte mycket tänkt.”2

Det är fortfarande ett stort stigma att bli fälld för doping – massmedia koncentrerar sig nästan alltid på de enskilda idrottsutövarna och intresserar sig och sina konsumenter i mycket liten grad för bakomliggande faktorer och organisationer – och blotta anklagelsen mot en oskyldig för doping är tillräckligt för en känsla av obehag hos de flesta. Detta gör att det är troligt att det är svårt för varje idrottsutövare att erkänna att det förekommit doping: i det egna landet, den egna idrottsgrenen, det egna laget eller hos individen själv.

Frivillig och ofrivillig doping

Tveklöst var WADA från början ett projekt som avsåg att befria – eller åtminstone kraftigt begränsa – den olympiska idrotten från doping. För att nå det målet har det emellertid gradvis visat sig nödvändigt att ha ett bredare anslag. Således har budskapen vidgats också till de icke-olympiska idrotterna, till motionärerna och så småningom även till samhället i övrigt. När den ”förbjudna listan” sätts som norm också utanför elitidrotten uppstår nya problemställningar eftersom det knappast är rimligt att den som bara sysslar med motionsidrott skall känna till alla dopingregler (även professionella idrottare har svårt att känna till alla förbjudna preparat och även erfarna idrottsmedicinare och -jurister kan göra missar).

Om man då ur ett etiskt perspektiv utgår från att doping innebär en aktiv handling där man intar någon substans för att förbättra sina idrottsprestationer så kommer många av motionärerna att risker att juridiskt bli klassade som dopade trots att de aldrig haft någon intention att dopa sig när de tagit dopingklassade medicin (förskriven av läkare mot sjukdom, exempelvis beta-blockare vid hjärtsjukdom hos en gevärsskytt) eller kosttillskott där man inte av innehållsförteckningen kan utläsa att där ingår substanser som är förbjudna enligt WADA. En hel rad individer som av gemene man skall klassas som misstagsdopare kommer då att pekas ut som fuskare genom doping. Man skall betänka att förbjudna substanser kan finnas både i av läkare utskrivna mediciner, i produkter som säljs på apotek och dagligvaruhandel utan recept och i vissa matvaror vilket gör att en motionär kan bli beskylld för doping och lämnas i praktiken helt utan möjlighet att kunna försvara sig. Att sedan straffet – avstängning från organiserad idrott – kanske inte betyder så mycket för motionären är en sak, men den sociala skammen kan ändå vara betydande.

Teoretiskt kan även en motionär överklaga Dopingnämndens beslut till Riksidrottsnämnd och slutligen till CAS eller till och med till civil schweizisk domstol – men detta är naturligtvis inte ett verkligt alternativ för en motionär.

I detta sammanhang bör också nämnas att det i efterhand finns visat att de dopingförseelser som idrottare dömts för med största sannolikhet har berott på tolkningsfel vid analys av dopingprovet. I en sådan situation är det nästan omöjligt att få rätt mot antdopingorganisa-tionen.

Medicinsk verksamhet visavi antidopingregler

Det är inte vanligt, men det har förekommit att idrottare har varit tvungen att välja mellan bästa medicinska behandling och att fortsätta idrottare. Exemplet med pistol- och gevärsskyttar i elitklass har förekommit där reglerna inte ger möjlighet att deltar i tävlingar för den som behöver beta-blockare för att behandla hjärtsjukdom. I vissa länder får inte astmatiker använda sitt vanliga terbutalin (Bricanyl®) utan är vid strikt regeltolkning tvingad att byta till annan astmamedicin (förhoppningsvis minst lika bra, men den personliga tilltron till en medicin man använt länge skall inte underskattas). Det finns också exempel på idrottsutövare som vägrats dispens för vätskedrivande medicin och då blivit sjukare när de valt tävlandet framför medicinen.

I Frankrike är varje läkare som misstänker doping tvingad enligt lagen (Paragraf L232-4 i ”the Sport Code”) att anmäla detta. Att det riskerar att påverka relationen mellan läkare och patient är självklart, innebärande att exempelvis en patient inte redovisar delar av sin sjukhistoria, liksom att läkare – om han eller hon inte vill anmäla en idrottsutövare – avstår från att ställa vissa frågor. Den idrottare som går till ett gym där det är känt att doping-preparat förekommer kanske inte alls vill vidgå sina motionsvanor för att inte ens bli misstänkt för doping.

Polariserat

Det finns också en katt-och-råtta-lek där de som vill försöka dopa sig ständigt letar efter nya sätt och substanser medan de som arbetar mot doping kommer efteråt. Detta sker trots att antidoparna idag har överlägsen kunskap och resurser – men man kan inte på förhand veta var man skall sätta in dem och därför förefaller det som de dopande har en – skenbar – fördel.

Diskussionen om doping kommer oftast att ske mellan de yttersta polerna: fri doping eller fullständigt utrotande. Båda dessa ståndpunkter förblir emellertid illusioner, som aldrig kan uppnås inom det samhällssystem vi önskar. En mer pragmatisk synpunkt är att sträva efter att minska dopingens skadeverkningar dels för individen, dels för kollektivet. Ett sådant synsätt skulle ge en mer balanserad bild och leda till mer balanserade insatser ur ett kostnads-effektivitetsperspektiv. Det kan dock kräva en utökad etikdiskussion eller i vart fall en diskussion ur moralisk synpunkt.

Övriga kritiska röster

Det är väl belagt att såväl idrottsrörelsen som allmänheten i stort ställer sig bakom de principer och metoder som konkretiserats i WADA-reglerna, men det har ifrågasatts om vissa perspektiv är över- eller underrepresenterade under olika tidsperioder avseende antidoping. Eftersom i WADAs strategi numer också ingår att utbilda i antidoping kommer det att offentligt att finnas ”rätt” och ”fel” inställningar i dopingfrågor medan alternativa synpunkter sällan får plats. Det finns en risk att idrottsutövare som är kritiska till den nuvarande verksamheten då inte kommer att redovisa sina synpunkter eftersom de är rädda att schavottera mot den ”officiella” inställningen i en viss fråga – det finns många exempel på detta. Om det i denna typ av meningsmotsättning kommer till en öppen diskussion måste man inse att WADA har alla tänkbara resurser att torgföra sina synpunkter, medan den enskilde idrottsutövaren eller gruppen av idrottsutövare har svårare att hävda sin rätt. Om han eller hon då dessutom stämplas som motståndare till det officiella antidopingarbetet finns det en risk att idrottsutövaren inte får sponsorskontrakt eller får den plats i massmedia som de annars skulle kunnat förvänta sig få.

Från idrottsrörelsen har det också upprepat framkommit kritik mot att WADAs styrelser och arbetsutskott alltför ofta tar politiska och ekonomiska hänsyn när man fastställer regler, vilket i enstaka fall kunnat leda till att idrottsutövarnas synpunkter inte beaktas eller till och med motarbetas. Det innebär att det finns idrottare som helt och fullt stödjer kampen mot doping men som hyser misstro mot WADA. Det har också funnit en misstro mot enstaka funktionärer inom antidopingorganisationen som idrottare uppfattat som översittare och som personer som försöker ”sätta dit” idrottare, som hyser annan åsikt än de själva. Alla detta skadar arbetet mot doping och antidopingorganisationernas ledare måste alltid sträva efter att förtjäna förtroende hos idrottsutövarna.

Grunden för antidopingen är idrottarna själva. Det är deras sport, deras kroppar, deras säkerhet och deras bestraffningar. Trots det kommer idrottens antidopingregler till allra största delen att skrivas av tjänstemän och jurister långt från idrottsbanorna. Det är därför som idrottare i EU har framfört:

We are committed to drug free sport and would support a fair and effective performance-enhancing drug testing regime that recognizes, respects and protects athletes’ legal rights as employees, workers, and European citizens. In areas where there is a clear economic element, anti-doping rules must be negotiated directly with employee social partner organizations through either a social dialogue or collective bargaining process

Samtidigt har samma grupp – “EU Athletes” – påpekat att de endast kan ge sin personliga åsikt om hur idrottens antidoping skall organiseras. När WADA inrättar en Athletes Commission så kan den inte representera alla idrottare eftersom de inte är valda av idrottsutövarna och eftersom WADAs antidopingverksamhet inte är transparant.

Slutligen, på motsvarande sätt som WADA har svårt att vinna idrottarnas fulla support tycks det vara svårt för antidopingtjänstemännen att tro att idrottsutövarna kan förstå vad som är bäst för att förhindra doping. Först om det finns ett bilateralt mycket större förtroende mellan antidopingens anställda och idrottsutövarna kan man emellertid göra de verkligt stora framstegen för att komma till rätta med dopingen.

Utmaningar styrningen av WADA

Det finns således en rad problem inom WADAs organisation. Bland WADAs grundläggande problem är att den utser sina egna medlemmar, inkluderande alla kommittéer och expertgrupper. Det innebär att det finns ett inte oväsentligt mått av ”brödraskap” och svågerpolitik i utnämningarna och det är svårt att se att det skulle förekomma några oliktänkande (eller ens fritänkare) visavi majoriteten – man blir helt enkelt inte vald eller ens nominerad om man inte tänker på samma sätt som de som redan finns i organisationen. Det innebär också att man kan ifrågasätta vem de valda kommittémedlemmarna ansvarar inför eftersom transparansen om hur man blir vald är mycket liten.

Därtill skall noteras att WADA är en nongovermental organization, NGO, vilket gör att alla NADOs visserligen också teoretiskt är fristående men i praktiken mycket avhängiga både ekonomiskt och politiskt av sina respektive länders välvilja för att kunna utföra sitt arbete. Länderna är å sin sida emellertid inte bundna av vad deras NADOs har för åsikter och kan till och med stifta antidopinglagar som går emot NADOns regler och därigenom underminerar WADAs försök till harmonisering av antidopingvärlden. Det finns således länder som har kriminaliserat doping, andra har kriminaliserat delar av dopingen och åter andra har fullständigt överlämnat antidopingens praktik till NGOs. Ett extremt exempel på länder där man gått långt med civilrättsliga åtgärder mot doping är USA som har infört en lag (Rodchenkov Act) som ger det egna landet rätt att bötfälla dopande organisationer och idrottare om det går ut över amerikaner som blir förfördelade genom att delta i tävlingar där doping påvisats långt utanför USA. Det finns också länder som gjort det olagligt att dopa sig utanför den egentliga idrottsrörelsen, exempelvis på gym, medan andra länder har en överslätande syn på enstaka dopingförsök. Det innebär att det finns stora skillnader mellan olika länder avseende om lagarna täcker enbart eliten eller – som i Sverige – omfattar också motionärer och andra amatörer.

Målet är klart

Det kan ses som alldeles klart att den allmänna opinionen inte vill ha sofistikerade medicinska manipulationer – kvalificerad doping – som en del av idrotten, utan vill att det är träning, mod, genetiska förutsättning och samspel med andra som skall fälla avgörandena i tävlingsidrott. Ur elitidrottarnas synvinkel är det lika uppenbart att medaljer, rankingpoäng, sponsorer spelar stor roll för elitidrottare som mer eller mindre försörjer sig på sin idrott, vill att alla – så långt det är möjligt – skall ha samma förutsättningar för att tävla. Det utesluter doping.

Ett problem kan vara att man officiellt sätter ribban för högt när man talar om att ”utrota dopingen” eftersom detta kommer att trissa upp åtgärderna till det extraordinära och eftersom man då för att fånga ”den siste doparen” kommer att utsätta de vanliga idrottsutövarna för orimliga påfrestningar. De skötsamma icke-doparna kommer att bli de som betalar priset, och om det då fortfarande kommer att finnas enskilda fall av doping kommer priset för detta att uppfattas för högt och engagemanget mot doping avtar eller kanske till och med uteblir. Jämfört med fortkörning och skattefusk – är det sannolikt att man någonsin kan få bort dessa typer av fusk med nya, alldeles så skarpa regler eller straffsatser?

Hur ser vägen framåt ut?

Man måste också var tillräckligt ödmjuk för att klargöra att det inte finns någon som har en fullständig lösning på problemen, men man måste samtidigt vara tillräckligt påstridig för att påpeka att problemen kräver en allmän diskussion för att komma till en lösning. Det är inte tillräckligt att en inre krets i WADA har åsikter i fråga eftersom det är uppenbart att de där är fångade i sin egen kontext och utan egentliga vilja att byta några åsikter om hur kampen mot doping skall föras. För att komma vidare måste man beakta inte bara juridik utan också vetenskapliga möjligheter, möjligheter att styra och utbildningsaspekter. De kräver att man inte bara tar hänsyn till vad en mindre grupp välavlönad internationella idrottsledare tycker utan att man också tar hänsyn till vad idrottsutövare, sponsorer och massmedias represen-tanter tycker – exempelvis.

Grunden för ett nytt antidopingsystem bör – precis som i reguljär medicin – baseras på det som är evidensbaserat. Det innebär att man inte längre kan ha med ”spirit of sport” som ett kriterium för att sätta upp substanser eller metoder på ”förbjudna listan.” Mycket data för att bedöma om en substans verkligen är prestationshöjande finns redan, men behöver sammanställas bättre ur idrottens synvinkel. Om det då trots allt inte finns tillgängligt material borde det inte vara alltför betungande för idrotten av göra tester själva eftersom idrotten redan är så duktiga på att mäta tider, längder, etc. Naturligtvis behöver man inte undersöka alla 400 substanserna, utan det borde räcka om man undersöker ett antal typiska medel från varje klass – exempelvis behöver inte alla 500-1000 olika anabola steroider undersökas var för sig eftersom det är känt att grundsubstansen är prestationshöjande och olika analoger då inte hör hemma inom idrotten. På detta sätt skulle också den idag svåröverskådliga listan med all sannolikhet kunna förkortas betydligt.

Om målet är klart bör man kommunicera det och avstå från alltför finmaskiga regelverk. Risken är annars att vi kommer att diskutera de enskilda träden och inte ser skogen! Referens: Andrén-Sandberg Å. Idrottarnas inmvändningar mot WADA:s dopingregler. I: Bessman S, Pallin C, Malmsten K. Artikelsamling 2023. Idrottsjuridisk Skriftserie Nr 28. Stockholm: Svensk Juridisk Förening, sid 43-62.