Obalansen mellan de dopinganklagande och den dopinganklagade

Det föreligger i praktiken begränsade möjligheter för en idrottare att försvara sig och att överklaga en överträdelse av antidopingreglerna trots WADA-reglerans tydliga möjligheter. Främst uppkommer svårigheterna på grund av de strikta ansvarsprinciperna och den presumerade skulden hos idrottaren när påvisande av en förbjuden substans identifierats i ett dopingprov.

Överklagande

Ett första överklagande görs inledningsvis till den nationella överklagande-myndigheten inom idrotten. Om man är missnöjd med resultatet kan en överklagan lämnas in till Idrottens skiljedomstol (CAS), en alternativ metod för tvistlösning med befogenhet att fatta slutgiltiga och bindande beslut. CAS jurisdiktion kräver parternas samtycke att hänvisa tvister till den och dess befogenheter omfattas av koden för att tillämpa sportrelaterad skiljedom i både ursprunglig och överklagande jurisdiktion. Om man är medlem i en förening som i sin tur är medlem i ett förbund som i sin tur är en del av Riksidrottsförbundet lyder man under de regler som WADA har antagit och då har CAS rätt att vara skiljedomstol.

Idrottaren måste bevisa oskuld

Principen om strikt ansvar inom antidopningen innebär att en idrottare kan hållas ansvarig baserat på närvaron av en förbjuden substans i de insamlade proven. Oavsett hur ämnet kom dit och oavsett avsikt att fuska är idrottaren skyldig till dopning. Bevisbördan för att visa närvaron av en förbjuden substans åvilar organisationen som framför anklagelsen (i Sverige idag nästan alltid lika med Antidoping Sverige (ADSE). Om organisationen som framför anklagelsen uppfyller detta kommer hela ansvaret att överflyttas till idrottaren, trots dennes begränsade möjligheter att försvara sig. Denna omvända bevisbörda som finns inom straffrättslig jurisdiktion hävdas vara motiverad med argumentet att det skulle vara omöjligt för idrottsorganisationen att bevisa avsikt och att den saknar tvångsauktoritet för att driva undersökningar. Bevisstandarden är vanligen lägre än den straffrättsliga standarden men högre än den vanliga civilrättsliga standarden. Den uttrycks som en standard etablerad i CAS.

Fullständigt ansvar

Detta är kanske en funktion av hela detta förfarande som fortsätter att väcka frågor om rättvisa. Där formuleringen av koden är tydlig gällande antidopningsöverträdelsen kommer stict liability att råda. I sådana fall kommer denna orättvisa mot idrottaren som oavsiktligt har en förbjuden substans att underordnas rättigheterna och förväntningarna hos de andra tävlande och samhället. Även i de fall det faktiskt varit en kontaminerad substans som kommit in i kroppen eller någon blivit utsatt för sabotage är det idrottaren som görs ansvarig för att kunna försvara sig. Åtminstone under den absoluta eliten ställs då en lekman mot en organisation som både har pengar, tid och juridisk kompetens – en uppenbar obalans till åklagarens fördel.

Lika straff för slarv och avsikt

Koden föreskriver också fasta avstängningsperioderna som konsekvens av en antidopnings-överträdelse. Koden har dock ändrats för att ge en viss grad av flexibilitet från den tidigare obligatoriska tvåårsperioden för avstängning. 2009-regeländringarna verkar ha gjorts mot bakgrund av de talrika argument som tidigare hade framförts om interferensen med idrottarens grundläggande rättigheter.

En slarvig idrottare som inte hade för avsikt att fuska eller förbättra prestanda hanterades på samma sätt som en idrottare som medvetet använde prestationshöjande droger med enda motivet att fuska. CAS kan nu, vid beslut om den relevanta avstängningsperioden, ta hänsyn till vissa faktorer. Bevisbördan ligger dock fortfarande på idrottaren att framställa bevis för att stödja skälen till hur den specificerade substansen kom in i hans eller hennes kropp och för att fastställa avsaknaden av avsikt eller avsikt att förbättra idrottsprestanda till den högre standard som krävs av CAS.

Invändningar mot strikt ansvar

Utmaningar har framförts mot koden baserat på ett antal grundläggande principer som involverar ingrepp i idrottarens rätt till arbete, rätt till integritet och rätt att inte diskrimineras på ett orättvist sätt. Ett av de mest diskuterade argumenten på detta område är införandet av det strikta ansvaret – strict liability – och att avstängningsperioderna är orimliga långa.

Man kan då se antidopingreglerna som ett ingrepp i en individs rätt till arbete – för många elitidrottare är idrotten det enda arbetet och de enda inkomstkällan – som påverkar hans eller hennes förmåga att försörja sig (och skaffa sig en reserv för den dagen han eller hon avslutar sin elitkarriär men då ofta inte heller har någon utbildning som leder till fortsatt arbete). Alla sådana hinder kan betraktas som orimliga eftersom de strider mot allmän ordning, om inte hindret är rimligt och motiverat som i samhällets intresse.

Till exempel kan en idrottsmans anställningskontrakt med hans eller hennes klubb, en idrottsmans avtal med den idrottsorganisation som ansvarar för arrangemanget av tävlingar, och idrottarens åtagande att följa reglerna från idrottens styrande organ på lokal, regional, nationell och internationell nivå, inklusive de specifika antidopningsregler som införts enligt WADA-koden diskuteras. Central för frågan om hindret är rimligt eller inte är en analys av fördelarna som uppstår genom att skydda intressena för sporten, klubben, spelarna och allmänheten, gentemot den skada som sannolikt kommer att drabbas av idrottaren och den följande förlusten av förmågan att tjäna pengar. Även med flexibiliteten hos CAS kvarstår frågan om att tillämpa någon sanktion, utan hänsyn till skuldavsikt, är rimlig och fortfarande godtagbar och nödvändig. Idag döms oavsett om avsikten var att dopa sig eller inte.

När man överväger syftet med sanktionerna och de intressen som ska skyddas, måste man fundera över det moraliskt att oskyldiga straffas för att säkerställa att de skyldiga inte går fria?

Den andra änden av ett spektrum: Att tillåta vissa substanser inom idrotten

Ett antal argument har framförts om varför vissa substanser som är kända för sina presta-tionshöjande fördelar bör tillåtas inom idrotten. I samband med det år då WADA-koden först implementerades publicerades artikeln “Why We Should Allow Performance Drugs In Sport” i British Journal of Sports Medicine 2004. Argumenten fokuserade på det faktum att trots de kända hälsoriskerna och stigmat att betraktas som en fuskare är användningen av olagliga substanser allmänt känt vara utbrett inom idrotten. Den tävlingsinriktade fördelen eller “vinn till varje pris”-mentaliteten har rått och kommer att fortsätta råda. Ett ekonomiskt argument framfördes som, utifrån en ren kostnads-nyttoanalys, hävdade att de ekonomiska fördelarna associerade med framgång (i form av prispengar, sponsring och marknadsföring) var så stora jämfört med de relativt små straffen och avstängningsperioden, att fuskförsök alltid kommer att fortsätta.

Ett intressant argument framförs också från hälsoperspektivet och beskriver ett övervägande av användningen av droger i samhället generellt jämfört med droganvändning inom idrottskontexten. Det har hävdats att det belopp som spenderas per droganvändare inom idrotten för att genomdriva antidopningsregimen vida överstiger det som spenderas på att bekämpa droger i samhället, trots att problemet i samhället är betydligt större än inom idrotten. Historien antyder att när regler försöker förbjuda något som redan har efterfrågan (till exempel alkohol under förbudet på 1920-talet), är den troliga effekten att tillverkning, leverans och distribution av substansen går underjordiskt).

En allvarlig diskussion om medlen att nå målen inom antidopingen kan rättfärdigas av den nuvarande tillämpningen borde tas upp. De regler och den tillämpning vi har idag har gradvis vuxit fram utan att vi någon gång stoppat upp och – utom i akademiska sammanhang – tagit ställning till om det vi gör nu är rätt respektive görs på rätt sätt [Referens: Greenhow A. Drugs in sport: A study of the origins, rights and outcomes. Greek legaland medical conference. Corfu, Greece.Sep. 2009].