Marko Strahija, oskyldigt döm för hCG-doping

Marko Strahija – det värsta tänkbara CAS-fallet

Dopningstestning kan ha kliniska, rättsliga och etiska konsekvenser och är mycket viktigt ur etisk synvinkel. När det gäller dessa konsekvenser kan man granska fallet med den kroatiske simmare Marko Strahija. Han föddes den 28 maj 1975 i Zagreb, Kroatien, och blev en framgångsrik ryggsimmare. Han fick stipendium till The Ohio State University och höll universitetsrekordet på 100 och 200 ryggsim under lång tid. Han tävlade i tre sommar-OS mellan 1996 och 2008. I Atlanta, USA, slutade han på 11:e plats (B-final) i herrarnas 200 m ryggsim men blev utslagen i kvalheaten i herrarnas 4 × 200 m frisimstafett. Strahija vann silvermedaljen, bakom Aaron Peirsol från USA, på 200 m ryggsim vid FINA Short Course World Championships (kortbane-VM) 2002.

År 2002 testades han positivt för beta-hCG i två av tre prover tagna vid träning. hCG (humant choriongonadotroping) är ett kroppseget protein som stimulerar till ökad halt endogent testosteron i blodet och som därför missbrukats särskilt av idrottare som fått låga testo-steronnivåer efter att använt anabola steroider.

Eftersom hCG är en känd tumörmarkör påpekade laboratoriet att det fanns en möjlighet att Strahija hade en medicinsk sjukdom, som gav honom ett positivt dopingtest. Han genomgick därför medicinska tester som inte visade några tecken på tumör. Han hävdade sin oskuld och ifrågasatte vetenskaplig validitet av tester för hCG. Trots detta fick han en tvåårig avstängning 2003.

Efter att ha gjort comeback testade Strahija återigen positivt för hCG i oktober 2007. vilket ledde till att han missade European Short Course Championships som hölls i december samma år. Den här gången hittades testikelcancer i efterföljande medicinska tester, och Strahija genomgick omedelbart kirurgi. I februari 2008 frikände Internationella simförbundet Strahija och hävde hans provisoriska avstängning. Han återhämtade sig framgångsrikt och deltog i sommar-OS 2008.

Detta illustrerar konsekvenser av dopningtestning, inklusive olika kliniska, rättsliga, etiska och rättsliga aspekter. Strahijas fall har ofta citerats i litteraturen eftersom det öppnar upp ett antal etiska frågor och rättssäkerheten, men också idrottares beroende av resultat för att kunna ha idrotten son yrke, otillräcklig medicinsk vård för professionella idrottare, etc. Som illustrattion till detta redovisas nedan delar av Strahijas förhandlingar i skiljedomstolen 2003 (CAS 2003/A/507 med dom den 9 februari 2004.

…

Principen om en rättvis muntlig förhandling garanterar inte bara parternas rätt att framföra sin åsikt till skiljedomstolen, utan också deras rätt att bemöta den andra sidans faktiska påståenden. Enligt lex mitior måste de sanktioner som är mest fördelaktiga för idrottaren enligt de senaste reglerna tillämpas om ett brott mot reglerna har begåtts. I det aktuella fallet var det internationella simförbundets (FINA:s) regler som skulle tillämpas. Bördan att lämna in och bevisa oavsiktlig doping åligger idrottaren. Genom att bara påstå att han inte tog det förbjudna ämnet gör idrottaren inga substantierade påståenden om frågan om hCG är särskilt känsligt för oavsiktlig doping. Vidare, enligt reglerna måste idrottaren fastställa att användningen av ett angivet ämne inte var avsedd att förbättra idrottsprestationen. Genom bara att hävda att han aldrig har använt detta ämne har idrottaren inte uppfyllt ett sådant krav.

Den 26 mars 2002 genomgick Marko Strahija en dopingtest under träning (den “26 mars-testet”). Provet skickades till IOC-ackrediterade laboratoriet i Dresden, Tyskland (den “Dresden Lab”) för analys. Dresden Lab testade A-urinprovet och rapporterade till svaranden en mängd human koriongonadotropin (hCG) i en koncentration som översteg det normalt förväntade intervallet för värden hos män. De rapporterade koncentrationerna, baserade på två olika immunoanalyser, var 28 mIU/ml och 38 mIU/ml. Närvaron av en onormal koncentration av hCG i en tävlares urin utgör ett regelbrott om det inte har bevisats vara resultatet av en fysiologisk eller patologisk tillstånd. FINA:s dopingkontrollgransknings-styrelse (DCRB), som genom ett brev daterat den 14 juni 2002, lämnade följande utlåtande:

1. Dessa resultat utgör ett positivt dopingtest men inte nödvändigtvis en dopningsöverträdelse. För att ytterligare undersöka fallet vill DCRB vilja ha ytterligare laboratorieinformation, särskilt testosteron- och epitestosteron-koncentrationerna i A-provet.

2. Två ytterligare oanmälda prover bör samlas in under de närmaste två eller tre veckorna och utsättas för snabb laboratorieanalys (resultat tillgängliga inom 5 arbetsdagar). Rapporten från dessa analyser bör specifikt beskriva nivåerna av hCG, testosteron och epitestosteron som finns i proverna. Om det inte är möjligt att genomföra sådana tester inom den angivna tidsperioden bör ordföranden för DCRB omedelbart informeras. Laboratoriet bör ombedjas att tillhandahålla detaljer om de immunoassay “kit” som användes vid analysen av proverna. Mer specifikt bör följande information sökas:

(i) specificiteten hos antikropparna i kittet (vilka epitoper erkänns av antikropparna)

(ii) populationsvärden för negativa resultat som erhållits med dessa kit bör tillhandahållas.

Den 11 juli 2002 och 22 juli 2002 genomgick Strahija ytterligare två utom dopingtester under träning. Båda proven skickades till IOC-ackrediterade laboratoriet i Barcelona. Analysen av provet den 11 juli 2002 gav ett negativt resultat. Provet från den 22 juli 2002-testet (den “22 juli-testet”) anlände till Barcelona Lab den 24 juli 2002. A-provet från den 22 juli-testet öppnades den 25 juli 2002. Analysrapporten anger att integriteten hos provet vid mottagningen var korrekt och att provet visade “närvaron av en onormalt förhöjd koncentration av koriongonadotropin (eta-hCG)”. Dessutom anger rapporten att analysen utfördes genom två olika immunoanalyser som producerade medelvärden på 27 mLU/mL och 30 mLU/mlL

Den 27 november 2002 beslutade FINA:s verkställande organ, efter ytterligare samråd med DCRB, att provisoriskt avstänga appellanten från och med samma dag “tills en muntlig förhandling inför FINA:s dopningspanel kan genomföras efter resultatet av B-provet”. På begäran av Strahija analyserades B-provet från den 22 juli-testet den 15 januari 2003. Eftersom Strahija inte önskade närvara vid öppnandet av B-provet öppnades och analyserades det i hans frånvaro. Analysen av B-provet utfördes igen genom två olika immunoanalyser som upptäckte beta-hCG i värden av 24,7 mLU/mL och 32,1 mLU/mlL respektive.

Den 29 januari 2003 hänvisades ärendet till FINA:s dopningspanel.

En muntlig förhandling ägde rum den 15 juli 2003 i Barcelona. I denna förhandling hördes doktor Larry Bowers, som är medlem i DCRB och tidigare chef för det IOC-ackrediterade dopningskontrollaboratoriet i Indianapolis, USA, som expertvittne. Strahija informerades inte innan förhandlingen om att Dr. Larry Bowers skulle höras som expertvittne.

FINA dopingpanel fattade sitt beslut samma dag som den muntliga förhandlingen (15 juli 2003) och påförde Strahija en avstängning på fyra år, med början den 27 november 2002 och slut den 26 november 2006. Dessutom påförde dopingpanelen en retroaktiv sanktion, som ogiltigförklarade alla resultat som Strahija hade uppnått i tävlingar under perioden före den 26 november 2002 och som sträckte sig tillbaka till den 22 januari 2002.

I slutet av sitt beslut konstaterar FINA DP: “Dopingpanelen är väl medveten om att FINA-kongressen den 11 juli 2003 antog nya regler som dock träder i kraft först den 11 september 2003. Den kortaste avstängningstiden i de gamla reglerna överensstämmer inte med den kortare sanktion som föreskrivs i de nya reglerna. Dessutom ger de nya reglerna inte längre någon retroaktiv sanktion. Panelen har dock ingen befogenhet att tillämpa de nya reglerna redan nu.”

Den 8 oktober 2003 informerades emellertid Strahija att hans avstängning skulle minskas till en period av två år (löpte ut den 26 november 2004). Detta som ett resultat av de nya reglerna som trädde i kraft den 11 september 2003.

Den 11 augusti 2003 lämnade Strahija in en överklagan till CAS mot beslutet som utfärdades av FINA den 15 juli 2003. Den muntliga förhandlingen ägde rum i Lausanne, Schweiz, den 16 december 2003. Det ägnades mycket utrymme åt en diskussion om hur tillförlitlig metoden (immunoassay) för att mäta hCG i urin var, men efter hrande av expertid godtog skiljedomstolen de mätvärden som rapporterats. Strahijas försvarare hävdade att “Kvantitativa hCG-bestämningar utförs främst på serumprover, och mycket få kommersiella hCG-bestämningar har validerats för bestämning av urinprover. Betydande försiktighet måste därför iakttas vid användning av sådana analyser för att analysera urinprover för doping-kontroll”. Domstolen ansåg dock att det av detta inte går att dra slutsatsen att screening-metoden som användes av Barcelona-laboratoriet inte var tillförlitlig.

Det diskuterades också en vetenskaplig essä som Strahija har lämnat in från år 2002 men den bedömdes irrelevant. I essän påpekar författaren problemet med “falskt positiva hCG-test”. Essän fokuserade främst på användningen av olika testkit för att upptäcka sjukdomar (trophoblastiska sjukdomar). I detta sammanhang påpekade domstolen att detektionen av ökade hCG-värden i patientens kropp med hjälp av vissa testkit inte automatiskt tillåter slutsatsen om denna sjukdom. Inte bara följde Barcelona-laboratoriet den föreskrivna screening- och bekräftelseproceduren, det fanns heller inget avsteg från rekommenda-tionerna från IOC:s medicinska kommission avseende rapportering av resultat. Detta gäller både för antidopinganalysrapporten för A-provet från den 18 december 2002 och för antidopinganalysrapporten för B-provet från den 15 januari 2003. I det aktuella fallet uttryckte då skiljedomstolen att den var övertygad om att FINA fullständigt hade uppfyllt sin bevisbörda genom att visa att det fanns förhöjda hCG-värden i Strahijas urin.

Det framhölls emellertid samtidigt att det i reglerna inte anges någon exakt tröskel för ett positivt test. De kräver “förekomsten av en onormal koncentration”. Dock utgör en onormal koncentration inte ett dopningsbrott om det “har visats vara resultatet av ett fysiologisk eller patologisk tillstånd”. Det står dock i domslutet att hCG är ett hormon som generellt sett inte finns i män eller endast i mycket låga koncentrationer. Ett undantag gäller vid vissa sjukdomar. Till exempel kan hCG-nivån i urinen hos en person med en tumör stiga. Det negativa dopningstestet från den 11 juli 2002 stöder emellertid uteslutandet av denna möjlighet.

Vidare skrives i domen att eftersom möjligheten till ett fysiologiskt eller patologiskt tillstånd hade uteslutits var frågan att besvara om koncentrationen av hCG som hittats i idrottarens urin var normal eller onormal. Svaret på denna fråga beror på en jämförelse med värdena i en referenspopulation. Barcelona-laboratoriet avgjorde denna fråga baserat på över 1000 olika urinprover. Den genomsnittliga koncentrationen av hCG i deras manliga referens-populationen var 0,51 mLU/mL (0 och 5,5 mLU/mL). Dock hade ungefär 96 procent av referenspopulationen ett värde på mindre än 2,02 mIU/ml och 99 procent hade ett värde mindre än 3,22 mIU/ml. Koncentrationen av hCG som hittades i kärandens A-prov med hjälp av MEIA-metoden hade ett genomsnittsvärde i screeningtestet på 27,0 mIU/ml (första testkörningen 27,7 mIU/ml, andra testkörningen 26,3 mIU/ml). Värdena för B-provet var 24,7 respektive 32,1 mIU/ml. Det var därför bortom allt tvivel att de mätta värdena i Strahija urin var helt utanför värdena som normalt återfinns i den manliga populationen.

Efter att således fastställt att FINA har uppfyllt sin bevisbörda för att ett dopningsbrott har begåtts, återstår att hantera påförandet av sanktion. Som nämnts ovan gäller principen lex mitior i detta fall. De regler som har mer förmånliga sanktioner för idrottaren måste tillämpas i detta fall, vilket innebär att straffet för en första dopningsöverträdelse är två års avstängning. Om en tävlande emellertid kan fastställa att användningen av ett förbjudet ämne inte avsåg att förbättra idrottsprestandan, ska avstängningen på två år ersättas enligt följande:

Första överträdelsen: Som minimum varning och tillsägelse och ingen avstängning från framtida tävlingar, och som mest, ett års avstängning

Denna bestämmelse gäller emellertid endast om ämnet är markerat i förteckningen över förbjudna ämnen som anges som ”ospecificerade”, det vill säga att de inte används inom reguljär sjukvård. hCG finns dock inte på denna lista. hCG är upptaget som en “specificerad” dopningsubstanser. Det finns således ingen anledning att tro att hCG är särskilt känsligt för oavsiktlig dopning. De trovärdiga uttalandena från experterna tyder på att intag av hCG sannolikt kommer att öka nivån av testosteron samt förhållandet testosteron/epitestosteron. Därför är avsiktlig doping mycket mer sannolik än oavsiktlig doping i fall där hCG bevisats finnas i en idrottares kroppsvätskor.

Idrottens skiljedomstol beslutade därför:

Överklagandet som lämnades in av Marko Strahija den 11 augusti 2003 avslås.

Beslutet av FINA:s dopningspanel den 15 juli 2003 bekräftas med ändringar som trädde i kraft med de nya reglerna den 11 september 2003.

Följaktligen är avstängningstiden två år.

…

Detta är således ett exempel på en oskyldig men dopingavstängd idrottare. Tilläggas bör dock att skiljedomstolen tog ett rimligt beslut på det underlag som fanns vid tiden för domslutet.

Huruvida Marko Strahija fått någon uppgörelse eller gottgörelse i efterhand är inte känt.