Renate Neufeld

1977 flydde en av Östtysklands bästa sprinters, Renate Neufeld (då 19 år gammal) till väst med den bulgariska journalist hon senare gifte sig med. De vittnesmål och de piller och pulver hon hade med sig var av avgörande betydelse för att västvärlden skulle förstå vad som hände inom idrotten i DDR.

Ett år senare berättade hon att hon hade blivit tillsagd av sin tränare att ta mediciner när hon tränade för att representera Östtyskland vid olympiska sommarspelen 1980.

Flykten var dramatisk och gick genom Polen, Sovjetunionen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Österrike (mer än 1000 mil) innan hon nådde gränsövergången Schwarzbach på motorvägen Salzburg-München. Den vakthavande polisofficeraren tog genast den DDR-registrerade bilen åt sidan och ledde Renate Neufeld och hennes fästman, TV-journalisten Pentscho Spassov (som hon sedan gifte sig med), till vaktrummet. Passen fotograferades och de två fick förklara flyktvägen på en karta. Den bulgariske fästmannen blev helt avvisad medan Renate blev uppmanad att åka tillbaka, ”Du går ju fortfarande i skolan.” Först efter att flyktingarna fått kontakt med vänner i München och Västberlin kunde de ta sig över gränsen via en annan gränsövergång.

Efter flykten till väst var hon tyst i ett år för sin familjs skull, men när hennes pappa sedan blev av med arbetet och hennes syster blev utesluten från sin handbollsklubb bestämde hon sig för att berätta sin historia.

Som 17-åring gick jag med i East Berlin Sports Institute. Min specialitet var 80 m häck. Vi var tvungna att svära på att vi aldrig skulle prata med någon om våra träningsmetoder, inklusive våra föräldrar. Träningen var väldigt jobbig. Vi var alltid övervakade. Vi skrev på en särskild lista varje gång vi gick till vår sovsal och vi var tvungna att säga vart vi skulle och vilken tid vi skulle återvända om vi gick någon annanstans. En dag rådde min tränare, Günter Clam, mig att ta piller för att förbättra min prestation: jag sprang 200 meter på 24 sekunder. Min tränare sa till mig att pillerna var vitaminer, men jag fick snart kramp i benen, min röst blev djupare och ibland kunde jag inte prata mer. Sedan började jag få mustasch och mensen slutade. Jag vägrade då att ta dessa piller. En morgon i oktober 1977 tog den hemliga polisen mig klockan sju på morgonen och förhörde mig om min vägran att ta piller som ordinerats av tränaren. De uppmanade mig att göra slut med min bulgariske fästman. Jag bestämde mig då för att fly, med min fästman.

När Renate vägrade ta fler av pillren skickades hon till klubbens läkare, en kvinna, som försäkrade henne om att det inte fanns något samband mellan pillren och biverkningarna. Samtidigt föreslogs det för henne att hon kunde behöva psykiatrisk hjälp. Hon lämnade tillbaka pillren till sin tränare, men behöll en handfull av dem och en mängd av ett grönaktigt pulver hon hade tagit. Vid flykten tog Renate med sig till de grå tabletter och det gröna pulvret som hade getts till henne, till medlemmar i hennes klubb och till andra idrottare. De analyserades senare av Prof. Manfred Donike från Federal Institute for Sports Research i Köln och visade sig vara anabola steroider.

Renate Neufeld berättar också om livet på idrottsskolan, som var en internatskola. Föräldrarna fick inte komma in på hennes rum. För besök fanns det en stor sal med soffor och blommor där en liten del var avsedd för samtal med besökare.

Normalt sett tas alla med någon potential för att verkligen vara lämpade för något sport i Östtyskland ut när de är 12 eller 13, eller ännu tidigare med simmare, och tas ut från sin vanliga skola och skickas till en speciell idrottsskola där de har regel-bundna lektioner, men en enorm koncentration på sport. Renate kom till internatsystemet när hon var 17, vilket gjorde henne till en annorlunda person. Om man börjar inom systemet vid 12 eller 13 års ålder utvecklar man en enorm lojalitet till tränaren och gör precis som sagts.

De östtyska idrottsskoleeleverna aldrig fick titta på västtysk tv. ”Utan tillräcklig mognad och utan att se västerländsk TV, finns det ingen anledning för en idrottare i tonåren att anta att de piller som ges i en vitaminburk verkligen kan vara något annat”, sa hon.

Tränare behandlade alltid idrottare på strikt individuell basis, och gjorde klart att allt som diskuterades förblev en privat angelägenhet mellan idrottare och tränare. Träningsscheman och studierna var så intensiva att det var sällsynt att simmare pratade med löpare eller kulstötare med fotbollsspelare.

I vad som kanske var ett försök att få henne mer samarbetsvillig erbjöds hon medlemskap i Socialist Unity (det kommunistiska partiet). Hon avböjde erbjudan, mindes hon och tänkte “att det här skulle ha bundit mig närmare klubben och gett alla en chans att sätta mer press på mig. Dessutom hade min mamma en gång tacka nej till partimedlemskap och inget hemskt hade hänt henne.”

Men hennes avslag på partimedlemskort togs tydligen som ett tydligt tecken på att hon blivit opålitlig. Hennes 160 mark i månaden “prestationspengar”, som gavs till henne som medlem i den för-olympisak träningsgruppen, drogs tillbaka, och hon fick veta att om hon inte ändrade sin attityd skulle ingen mängd medaljer eller bra betyg i skolan behålla henne borta från en fabrikskvast eller arbetsbänk.

Paret bosatte sig i en liten bayerska stad nära den österrikiska gränsen. Renate – nu Spassov – födde en dotter för kort tid efter flykten.

Det har aldrig funnits någon officiell östtysk kommentar till Renate Neufelds flykt eller till hennes anklagelser, mer än att en tjänsteman från hennes tidigare klubb i DDR sagt till en reporter att hon aldrig tvingades ta någon medicin mot sin vilja.