Paraidrottarnas syn på doping i Sverige

En väl fungerande antidoping-system förlitar sig på att uppfattas av idrottare som effektivt, rättvist och praktiskt genomförbart. Även om forskning har belyst åsikter från olympiska idrottare om antidoping under det senaste decenniet har upplevelser och uppfattningar från paraidrottare inte utforskats i stor utsträckning. Idrottare som deltar i parasport kategoriseras i tre huvudtyper av funktionsnedsättningar: idrottare med fysiska, visuella och intellektuella funktionsnedsättningar. Paraidrottare står inför unika utmaningar på grund av sina funktionsnedsättningar, vilket ibland gör antidopingsprocedurer svåra att hantera och potentiellt kan leda till känslor av exkludering i etiskt känsliga situationer. Till exempel kan en idrottare med fysiska eller motoriska begränsningar, såsom försämrad finmotorik eller beroende av en rullstol, behöva assistans under urinprovtagning. Visuell nedsättning kan hindra en idrottares förmåga att följa och kontrollera testningsprocedurer, och intellektuella funktionsnedsättningar kan påverka hur regler, utbildning och procedurer uppfattas. Dessutom kan det ökade behovet av mediciner bland paraidrottare strida mot WADA:s regler. Teststatistik visar också att överträdelser av antidopingsregler ökar inom parasport. Följaktligen hamnar para-drottare ofta i situationer som skiljer sig från deras icke-funktionsnedsatta kollegor, vilket medför ökad exponering och beroende av andra inom antidopingsmiljön.

Åtgärder mot doping

Antidopingsreglerna inom idrotten är globala och baseras på ansträngningar för att förebygga, upptäcka och straffa doping. Utbildning, kontroller och beviljande av dispens (TUE) genomförs av olika aktörer på flera nivåer inom idrottskontexten, alla reglerade av WADA:s regler och dess relaterade internationella standarder. För minderåriga idrottare och paraidrottare är det möjligt att modifiera åtgärder som exempelvis provtagningsprocedurer och utrustning. Det finns dock studier som tyder på att det finns få anpassningar som genomförs i den verkliga idrottsmiljön. Till exempel visades i en studie om antidoping-utbildning för paraidrottare och stödpersonal att utformningen och genomförandet av utbildningsprogram inte är tillräckligt anpassade till denna grupp. Det understryks att det är nödvändigt att direkt inkorporera paraidrottarnas och deras stödpersonals specifika behov i relevanta policys. Trots att vissa anpassningar görs för paraidrottare kan deras fysiska, visuella eller intellektuella funktionsnedsättningar fortfarande hindra deras självständighet, autonomi och kontroll i antidopingsåtgärder.

Idrottarnas perspektiv på antidoping

För att fastställa om antidopingsystemet stämmer överens med idrottarnas specifika krav är det avgörande att inhämta deras direkta åsikter. En betydande del av forskningen om idrottarnas synpunkter på antidopingsystemet har genomförts inom idrottsmiljöer för icke-funktionsnedsatta idrottare. Existerande forskning om olympiska idrottare visar att idrottare stödjer principen om antidoping, men att praktiska åtgärder kan uppfattas som ineffektiva, orättvisa eller medföra svårigheter som kan riskera idrottarnas vilja att fullgöra sina åtaganden. Exempelvis har det riktats kritik mot antidopingssystemet för dess bristande effektivitet och funktionalitet. Dessutom har flera välkända dopingsfall, såsom dopingsskandalen vid vinter-OS i Sotji, Ryssland, 2014, också väckt oro över systemets effektivitet att “fånga fuskare”. Idrottarnas syn på effektiviteten hos antidoping kommer troligen att påverka deras förtroende för systemet. Frågor om integritet har också diskuterats som en faktor som kan minska stödet för antidoping-systemet. Urinprovtagningen placerar idrottaren i en utsatt situation och i studier bland olympiska idrottare har proceduren visat sig ge upphov till känslor av stress och obehag kring personlig integritet. Dessutom kan platsinformationssystemet medföra integritetsproblem eftersom idrottare kan känna sig övervakade och uppleva negativa känslor i sin vardag. Det har diskuterats att systemet för hantering av idrottares tester och platsinformation etc möjligen kan kränka idrottarnas integritet. Därmed har integritets- och integritetsfrågor relaterade till antidopingsprocedurer uppmärksammats i forskningen för idrottare utan funktionsnedsättning under det senaste decenniet. Intresset för att förstå paraidrottares uppfattningar om antidopingspolitik och praxis börjar dock växa. Det är visat i en kvalitativ studie som inkluderade elitparaidrottare från Tyskland och Storbritannien att paraidrottare uppfattar att doping förekommer inom parasporten och att antidopingsystemet inte fungerar helt. De intervjuade idrottarna var särskilt misstänksamma mot dispensprocessen. Dessutom fanns uppfattningar om att antidopingsprocedurer, såsom testning och utbildning, inte genomförs på samma sätt i olika delar av världen. I en annan undersökning som undersökte paraidrottarnas och parasport-tränarnas perspektiv på antidopingsregelbrott och ansvarsområden. Studien visade uppfattningar om att antidopingsutbildning inte tillhandahölls till idrottare enligt de reglerande dokumenten. Dessutom fanns uppfattningar om en ojämn fördelning och standard för sådan utbildning på global nivå.

Syftet med denna studie var att undersöka svenska elit-paraidrottares upplevelser och uppfattningar om antidoping-systemets politik och praxis.

En svensk studie

En kvantitativ tvärsnittsstudie genomfördes, med en webbenkät utformad från en enkät med olympiska idrottare anpassad för paraidrottare med fysiska, visuella och intellektuella funktionsnedsättningar. Urvalet bestod av 66 aktiva paraidrottare som tävlar på nationell eller internationell nivå (svarsfrekvens 71 %). Data analyserades med deskriptiv statistik och skillnader mellan undergrupper undersöktes med Fisher’s exakta test. Tematisk analys användes för att analysera öppna frågor.

De flesta av respondenterna uttryckte en positiv syn på antidoping-systemet och förespråkade omfattande insatser. En betydande del (35 %) hade inte fått antidoping-utbildning, med de som gjorde det rapporterade ökat förtroende för att undvika oavsiktlig doping. Trots deras elitstatus hade hälften av respondenterna inte genomgått dopingskontroll. Misstro mot systemets effektivitet och rättvisa identifierades, med över hälften av deltagarna som betonade behovet av nya tekniska lösningar för att förbättra procedurer som är speciellt anpassade för paraidrottare.

Idrottarna i denna studie förespråkar således en parasport-fokuserad approach i antidoping-systemet och betonar likvärdiga testmöjligheter, procedurmässiga justeringar för självständighet och integritet samt ökad tillgång till utbildning. Resultaten belyser de unika villkoren som idrottare med funktionsnedsättningar möter inom antidoping-systemet och erbjuder värdefulla insikter för policyarbete i utvecklingen av antidopingstrategier anpassade för Para-idrottare och deras olika funktionsnedsättningar.

Referens: Qvarfordt A, Svedsäter G, Fagher K, Bjerkefors A, Blomqvist S. Para sport and anti-doping: a study of Swedish Para athletes’ experiences and perceptions. Front Sports Act Living 2024; 6: 1375359.