SVERIGE 2.1

(Senast reviderad 2024-05-27)

SVERIGE

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

Om ordet ”doping”

Det har antytts att ordet doping troligtvis har sina rötter i ordet ”dop”, namnet på en primitiv alkoholhaltig dryck gjord på druvskal. Drycken härstammar från det sydafrikanska folkslaget Zulu som under 1700-talet i första hand använde den som en form av stimulerande medel under ceremoniella danser och rituella tillställningar. Den användes även av Zulustammens krigare i ett syfte som låter bekant för oss med vår uppfattning om ordet doping idag, nämligen som prestationshöjare för att förstärka deras fysiska förmågor i kamp. Vid Zulustammens ceremoniella tillställningar var det aldrig något tal om doping eller någon motsvarande etikettering med negativ betydelse av den, för dem, självklara handlingen att konsumera någonting i förhoppningen om att det skulle förstärka deras fysiska förmågor. Det var en del av ”ritualen”, en del av kampen från det att man accepterat den. Det som premieras i detta är idéen om att göra sig själv så väl förberedd som möjligt och ge sig själv så goda chanser som möjligt att gå vinnande ur den stundande konfrontationen.

Ett annat förslag som förts fram är att ordet har sitt ursprung i det holländska ordet ”doop”, en trögflytande vätska som framställs genom att blanda tobak med frön från en särskild planta vid namn Datura stramonium (spikklubba). Den innehåller ett antal tropinalkaloider med särskilda hallucinogena och sövande egenskaper och är en av de två inhemska plantor som är mest giftig (den andra är bolmört, som bland annat dödade Hamlets far enligt Shakespeare). Begreppet “doop” fick fäste i det amerikanska språket som slang efter att rånare börjat använda preparatet för att oskadliggöra sina offer i samband med att de begick sina brott. På 1890-talet började sedan ordet ”dope” användas i USA som beteckning för en mängd olika typer av drogliknande, bedövande substanser.

Oavsett vilket ursprung som ordet har började allmän användning av begreppet doping så småningom spridas runt om i västvärlden i början på 1900-talet, och ursprungligen syftade det på det olovliga drogandet av tävlingshästar, innan det så småningom började associeras även med idrott. Det var även vid den här tidpunkten, år 1889 närmare bestämt, som ordet för första gången publicerades i en engelsk ordlista beskrivet som just ”ett preparat bestående av opium och narkotika som används på hästar.”

Begreppet doping myntades således officiellt för cirka 120 år sedan, även om ordets innebörd och de värderingar och associationer som medföljer var tämligen annorlunda än vad de är idag. Ursprungligen syftade det således bara på administreringen av olika preparat till hästar. Det bedömdes ganska omgående som omoraliskt och förbjöds helt och hållet bara några år senare. Man ansåg dock inte att denna omoral vilade på samma grunder som doping för människor i idrottssammanhang senare kom att göra. Det handlade snarare om att företeelsen hade potentialen att likställas med en form av djurplågeri, eftersom man inte visste vilka andra effekter preparaten hade på djuren bortsett från att möjligtvis göra dem mer uthålliga och man misstänkte att det var allt annat än hälsosamt.

Doping eller dopning?

När dopningslagen infördes beslutades att uttrycket ”dopning” skulle användas. Detta uttryck förefaller hittills inte ha slagit i genom i praktiken vare sig inom idrottsrörelsen eller i den allmänna debatten. I till exempel Svenska Akademiens ordlista över det svenska språket anges ”dopning” som förstahandsalternativ, men anger samtidigt att användning av ”doping” också är helt korrekt – man säger ju exempelvis inte ”campning” eller ”shoppning”.

Lagrådet förordade i ett yttrande 1998 dock ett byte till ordet ”doping”. Enligt Lagrådets uppfattning hade ordet ”doping” blivit fast etablerat såväl hos allmänheten som hos massmedia och inom idrottsrörelsen. I och för sig ansåg Lagrådet att det kan vara naturligt att det i början, när en företeelse är ny, råder osäkerhet om den rätta benämningen. Man anser dock att det 1998 hade gått så lång tid utan att uttrycket ”dopning” fått fäste att det allvarligt bör övervägas om inte en övergång till ordet ”doping” bör genomföras för att få en överensstämmelse med det allmänna språkbruket.

Regeringen ansåg dock att det inte kan uteslutas att ordet ”dopning” kan få en mera utbredd användning i framtiden. Med hänsyn främst till att ordet ”dopning” är mera förenligt med det svenska språksystemet borde detta ord behållas i lagstiftningen och på så sätt ges möjlighet att få ett större genomslag. Regeringen har fått stöd för denna uppfattning genom yttranden från bland andra Svenska Akademien, Svenska språknämnden och Svenska Läkare-sällskapets kommitté för medicinsk språkvård.

Språkvårdaren Lotta Cramme har uttryckt det så här:

Svenska, abstrakta substantiv skapas oftast av verb med suffixet -ning (bada/badning). Endast om ordet blir svårt att uttala använder man -ing (tävla/tävling). Detta gäller i princip också engelska låneord, som joggning, mobbning – och dopning. Men som du lagt märke till svajar bruket. Särskilt ordet dopning har svårt att få hundraprocentigt fäste, även om det är den i första hand rekommenderade formen hos Språkrådet.

När man gör sammansättningar med ordet så är det fortfarande mycket vanligt att formen utan n används (dopingtestades – i stället för dopningstestades, joggingskor – i stället för joggningsskor). I Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” menar man att den naturliga förklaringen är att doping lånades in i svenskan före verbet dopa, och därför har fått fäste.

Jämför man bruket av ordet dopingtestas på Google mot dopningstestas får man siffrorna 724 000 mot 8 500. Även i Mediearkivet finns dubbelt så många träffar på dopingtestas som dopningstestas.

Eftersom föreliggande bok i första hand är avsedd att läsa av personer inom eller med intresse för idrottsrörelsen användes här det ord som används där: ”doping.”

Årtal för svensk antidoping

För svenskt vidkommande bildade Sveriges Riksidrottsförbund (RF) 1972 Sveriges första dopingkommitté. 1977 inrättades Dopingkommissionen (DopK) i dopingkommitténs ställe. Samma år skapades Idrottens antidopingreglemente (IDR). IDR gällde alla enskilda idrottsutövare i de idrottsförbund vilka var anslutna till RF.

RF har i skrivandets stund över tre miljoner medlemmar i tjugotusen RF-anslutna idrottsföreningar. I enlighet med sina stadgar är förbundet en ideell förening. Staten ger dock varje år miljardbelopp i bidrag till RF. RF-stämman är RF:s beslutande organ, vilken sammanträder vartannat år. Då RF-stämman inte är samlad beslutar Riksidrottsstyrelsen (RS) i dess ställe.

1989 skapade Europarådets konvention om doping ett ramverk för arbetet mot doping på nationell nivå. Genom att signera konventionen uppstod en rad skyldigheter för Sverige inom antidopingsarbetet. Bland dessa skyldigheter kan särskilt nämnas skyldigheten att anta lagstiftning i syfte att begränsa tillgången på och användningen av doping, att dra in stöd till idrottsorganisationer som inte deltar i antidopingsarbetet och att etablera testlaboratorier.

Den 1 juli 1992 trädde den svenska lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopingsmedel (dopingslagen) i kraft. Dopingslagen reglerar användning och hantering av vissa dopingsmedel. Redan på 1980-talet visade det sig att missbruk förekom utanför den organiserade idrotten. 1989 tillsattes en utredning om missbruket av anabola androgena steroider i samhället. För att förhindra användandet av dopings-preparat kom 1991 lagen om förbud mot innehav och försäljning av vissa dopingsmedel- Då de psykiska biverkningarna av anabola androgena steroider kan leda till våldsbrott stärktes lagen den 1 april 1999 till att också innefatta bruket av dopingsmedel och straffskalan höjdes till 4 års fängelse. Våren 2010 beslutade Regeringen om en ny lagrådsremiss. I lagrådsremissen föreslogs att maxstraffet för grovt dopingsbrott höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. En ändring är även gjord i 1 § d) där ”eller” har ersatt ”och” i fråga om kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron eller av tillväxthormon. Lagändringar som trätt i kraft från och med 1 april 2011. Det huvudsakliga syftet med dopingslagen är att motverka spridningen av dopingsmedel i samhället och hälsoriskerna som uppstår vid användande av dopingspreparat. Lagen förbjuder hantering av vissa substanser och dess derivat. Definitionen av de förbjudna substanserna är generisk, vilket innebär att även senare tillkomna ämnen omfattas av den i lagen angivna definitionen.

Själva bruket av dopingsmedel kom dock först att kriminaliseras i dopingslagen år 1999 (Regeringens proposition 1998/99:3). Idag gäller emellertid att dopingpreparat inte för annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål får

  1. införas till landet

  2. överlåtas

  3. framställas

  4. förvärvas i överlåtelsesyfte

  5. bjudas ut till försäljning

  6. innehas

  7. brukas

Enligt tradition är det idrottsrörelsen som är primärt ansvarig för antidopingsarbetet inom idrotten. Dopingslagen är inte tänkt att förändra detta.

Det internationella antidopingsarbetet harmoniserades dock först genom bildandet av World Anti-Doping Agency (WADA), en stiftelse med säte i Lausanne, Schweiz. WADA utarbetar sedan 2003 Världsantidopingskoden (Koden), vilken IDR numera är baserad på. Till skillnad från Europarådets konvention om doping, som primärt rör stater, rör koden de idrottsliga organisationerna. I princip alla världens stater har ratificerat koden och WADA.

Hur definierar man och handlägger doping i svensk idrott

En enhetlig definition av begreppet doping saknas. Då en enhetlig definition av begreppet doping saknas får definitionen sökas i hur det aktuella regelverket definierar doping.

Doping enligt idrottsrörelsen

Det huvudsakliga syftet med idrottens antidopingsregler och definitionen av doping är att tillvarata idrottsutövares grundläggande rätt att delta i en dopingsfri idrott och på så sätt främja en god hälsa och rättvisa för idrottsutövare.

Doping definieras uttömmande som tio olika dopningsförseelser i det svenska ”Idrottens dopingreglemente (IDR).” Fem av de tio förseelsegrunderna är i praktiken de mest relevanta:

Förekomst av förbjuden substans i idrottsutövares prov lämnat vid dopingkontroll

Enskilds bruk eller försök till bruk av förbjuden substans eller metod

Att avsiktligen undandra sig, vägra eller underlåta att lämna prov vid dopingkontroll,

Olovlig befattning med eller försök till olovlig befattning med förbjuden substans eller förbjuden metod

Tillhandahållande eller försök till tillhandahållande av dopingmedel till idrottsutövare

I fall rörande förekomst i prov eller enskilds bruk är ansvaret strikt för idrottsutövaren. Med strikt ansvar menas att inget uppsåtskrav krävs. Att substansen förekommer i exempelvis ett urinprov vid en dopingkontroll är tillräckligt för att en förseelse ska föreligga.

Den enskilda personen är enligt IDR skyldig att känna till vad som utgör en dopingförseelse, samt vilka substanser och metoder som är otillåtna. Vilka substanser och metoder som är tillåtna anges i WADAs dopinglista.

Gällande vilka substanser och metoder som är förbjudna är dopinglistans omfång flertalet gånger större än dopinglagens.

Idrottens antidopingsregler och definitionen av doping är syftar till en dopingsfri idrott. WADA listar tre liknande syften med att förbjuda användandet av en metod eller en substans som doping:

Användandet kan för det första ha prestationshöjande verkan

Användandet kan vara hälsofarligt

Användandet strider mot idrottens anda

Vem är då dopad?

Då en person har begått en dopingförseelse följer det att man kan tala om personen som dopad. Av RF-stadgan följer att IDR omfattar alla personer som är medlemmar i en RF-ansluten förening. Även andra personkategorier såsom idrottsutövare vilka representerar en svensk idrottsorganisation internationellt kan i vissa fall omfattas. Det är genom medlemskapet som idrottsutövaren åtar sig att bli bunden av de regler som ges av RF. Genom medlemskapet uppstår således ett avtalsförhållande mellan föreningen, RF och medlemmen.

Ett medlemskap i en idrottsförening kan tecknas genom att en person meddelar personuppgifter via e-post eller i ett formulär, samt betalar en avgift till föreningen. Utformningen av medlemsavtal för elitidrottare skiljer sig åt mellan olika föreningar, i vissa fall förekommer standardavtal. Svenska Fotbollförbundet (SvFF) använder sig av ett standardavtal för de fall då en medlem uppnår en viss inkomst. SvFF:s standardavtal innehåller en klausul vilken ger att en medlem förbinder sig till att följa RF:s antidopingsregler och att underkasta sig dopingkontroller. Avtalet ger även att tvist ska avgöras utanför det allmänna domstolsväsendet.

Den fysiska personen är en medlem i RF eller representerar svensk idrottsorganisation internationellt. Är en enskild person inte medlem i RF omfattas personen som huvudregel inte av idrottsrörelsens dopingregler. Om personen är medborgare eller bosatt i Sverige saknar betydelse.

Hur prövas doping?

Enligt idrottsrörelsens antidopingsregler ska idrottsutövaren acceptera provtagning vid dopingkontroller, vilka får utföras när som helst och princip var som helst, både inom och utom tävling. Något krav på misstanke för att en kontroll ska utföras finns inte.

Vägran att delta i en kontroll utgör som ovan nämnt en dopingförseelse. Utförandet av dopingkontroller utan det samtycke som lämnats genom anslutningen till RF är som regel inte tillåtet.

Erkänner inte idrottsutövaren förseelsen kan tvisten prövas av ett annat organ än Antidoping Sverige (ADSE). RF-stadgan ger att en tvist mellan idrottsutövare och RF inte får prövas i allmän domstol. Tvisten ska prövas av idrottens skiljenämnd om inte annan ordning är särskilt föreskriven. I RF-stadgan formuleras följande: ”Talan i tvist där parterna är enskild medlem, förening, IdrottsAB, SDF, DF, SF eller RF får inte väckas vid allmän domstol. Sådan tvist ska, utom i fall då annan särskild ordning är föreskriven i dessa stadgar eller SF:s stadgar, avgöras enligt ett av RS fastställt reglemente för idrottens skiljenämnd. RS ska utse ordförande och /eller ledamöter i skiljenämnd i de fall SF föreskrivit en sådan ordning eller när parterna träffat överenskommelse härom.”

Vid dopingsförseelser sker prövning av Dopingsnämnden (DON). Misstänks en förseelse äger Antidoping Sverige ensamrätt att anmäla förseelsen till DON. Då en anmälan skett till DON intar ADSE en roll motsvarande åklagare i processen. ADSE har bevisbördan för att en förseelse har skett.

Vid förseelse mot idrottens antidopingsregler är DON första instans. Nämnden består av fyra ledamöter, en vice ordförande och en ordförande vilka väljs på RF-stämman. DON bildades i syfte att öka idrottsutövarens rättssäkerhet och ska vara ett från RS oberoende organ. RF bekostar DONs verksamhet.

Beslut fattade av DON kan överklagas till Riksidrottsnämnden (RIN). RIN består av en ordförande, en vice ordförande och sex övriga ledamöter vilka väljs på RF-stämman. RINs verksamhet finansieras också av RF. I både DON och RIN ska ordförande och vice ordförande besitta erfarenhet av domararbete i allmän domstol. Att resterande ledamöter inte måste vara jurister har varit föremål för kritik. Hälften av de övriga ledamöterna i DON och RIN ska vara kvinnor.

Överordnade organ

Av RF-stadgan framgår att en idrottsutövare är skyldig att följa RF-stadgan, beslut fattade av RF, idrottsföreningen eller högre idrottsorgan. Därtill har Högsta domstolen (HD) uttalat att allmän domstol som huvudregel inte kan pröva tvister vilka har förskjutits till prövning av idrottens egna organ. Enligt HD ska dock undantag göras i de fall då ett organs beslut går mot dess stadgar eller är fattat på uppenbart otillbörliga grunder såsom rasism.

I vissa fall agerar skiljedomstolen Court of Arbitration for Sport (CAS) tredje instans. CAS är idrottens skiljedomstol med säte i Lausanne, Schweiz, och fungerar som en tredje instans för internationella elitidrottare. I vissa fall kan dock CAS agera första instans för RF-medlemmar. En sådan direktprövning får ske om idrottsutövaren, ADSE och andra berörda organisationer samtycker till det.

CAS jurisdiktion är dock inte begränsad till RF-anslutna idrottsutövare. Om parterna särskilt avtalat att ett idrottsligt ärende ska prövas av CAS så har skiljedomstolen jurisdiktion. Domarna i CAS utses på förslag av Internationella Olympiska Kommittén, internationella idrottsförbund eller nationella olympiska kommittéer. I vissa fall kan även den högsta instansen inom organet CAS, ICAS, utse en skiljedomare för en tvist. Varje domare ska vara oberoende i förhållande till idrottsorganisationerna.

Lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel

Det finns två typer av regelverk inom dopningsområdet, dels den svenska lagstiftningen (ses nedan), dels idrottens regelverk. Den av Riksdagen antagna lagen 1991-12-19 gäller i princip bara hormoner som utgår från testosteron och tillväxthormon – bloddoping, stimulerande medel och andra medel som omfattas av idrottens dopingregler regleras inte av svensk lag. Att märka är också att den senaste lagen nu är (2024) 33 år gammal. Den svenska civila lagen om förbud mot vissa dopinglag heter ”Lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.” Efter utfärdandet 19 december 1991 har den ändrats mer påtagligt senast 2011, men mindre ändringar är gjorda både före och efter 2011. Den lag som gäller i januari 2023 ändrades senast 2019.

Texten nedan är så som den är skriven i Svensk Författningssamling 2024-01-01

1 §   Denna lag gäller   1. syntetiska anabola steroider,   2. testosteron och dess derivat,   3. tillväxthormon, och   4. kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.Lag (2011:112).

2 §   Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål   1. införas till landet,   2. överlåtas,   3. framställas,   4. förvärvas i överlåtelsesyfte,   5. bjudas ut till försäljning,   6. innehas, eller

  1. brukas.Lag (1999:44).

3 §   Den som uppsåtligen bryter mot 2 § 2-7 döms för dopningsbrott till fängelse i högst två år.

Är ett brott som avses i första stycket med hänsyn till mängden dopningsmedel samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Lag (2000:1245).

3 a §   Är ett brott som avses i 3 § första stycket att anse som grovt döms för grovt dopningsbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd dopningsmedel eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.Lag (2011:112).

4 §   För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som inte är att anse som ringa döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken, om gärningen gäller annan befattning än som avses i 2 § 6 eller 7.

Om flera har medverkat till brott som avses i 2 § 2-5, skall 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas. Lag (1999:44).

5 §   Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller   1. egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse, samt   2. egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

I stället för sådan egendom som avses i andra stycket får dess värde förklaras förverkat. Lag (2005:303).

6 §   Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 § gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av medel som avses i 1 § denna lag. Tiden för att anmäla missnöje ska dock räknas från dagen för förordnandet. Lag (2019:360).

Lagen gäller endast en del av den förbjudna listan som WADA utfärdar. Den svenska lagen innebär att bloddoping, gendoping och stimulantia som exempelvis amfetamin inte är förbjudna enligt dopinglagen. Det finns däremot andra lagar – narkotikalagstiftningen, lag mot smuggling, etc – som kan göra bruk av substanser som inte innefattas av dopinglagen kan vara olagliga.

Folkhälsomyndigheten för en förteckning tillgänglig på myndighetens hemsida – senaste reviderad 2021 – över vad som anses vara dopningsmedel enligt dopningslagen. Listan är avsedd som ett stöd i det praktiska arbetet för rättsväsendet, myndigheter, organisationer och institutioner. Förteckningen är dock endast vägledande och ska inte betraktas som heltäckande. Det är alltid domstolarna som avgör vad som är ett brott mot dopningslagen.

För att upprätta förteckningen över substanser som utgör dopningsmedel, har en expertgrupp bildats i samarbete mellan myndigheter, institutioner och organisationer som är berörda av dopningens skadeverkningar och problem. Expertgruppen gör en bedömning av vad som enligt lagen kan betraktas som dopningsmedel, med utgångspunkt från i dag kända och i missbrukssammanhang förekommande substanser. Dopningslagens konstruktion gör att förteckningen per definition blir inofficiell eftersom det är en tolkning av dopningslagen. Till skillnad från narkotikastrafflagen eller lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor, saknar dopningslagen referens till internationella överenskommelser och regeringsbeslut om vilka varor, substanser eller preparat som omfattas av lagen. Det innebär att substanser som inte finns upptagna i förteckningen ändå kan utgöra dopningsmedel enligt dopningslagen.

STATISTIK FRÅN ANTIDOPING SVERIGE

(enligt hemsidan 2024-05-26)

Urindopingprov per år

(så som den presenteras på Antidoping Sveriges hemsida 2024-05-24)

År Urindopingprov

Utanför Tävling Summa Internatio-AntalProcent

Tävlingsvenska prov nella *)bestraffadebestraffade

1981 0 39 79 40 25,0

1982 46 98 144 33 10.7

1983 35 196 231 47 83,4

1984 63 306 369 78195,1

1985 219 9111130 204282,5

1986 673 6241297 182201,5

1987 1539 2631802 197251,4

1988 1065 5221587 169301,9

1989 966 6341600 357211,3

1990 986 6281614 232301,9

1991 1056 7841840 275372,0

1992 1274 8152089 222562,7

1993 1318 8742192 305401,6

1994 1339 6862025 165381,9

1995 1197 9652162 514190,9

1996 118910372226 201281,3

1997 1493 8512344 120170,7

1998 1372 7362108 167241,1

1999 1406 6592065 229120,6

2000 1106 7481854 158 60,3

2001 1643 9022545 109180,7

2002 193511013036 179 90,3

2003 246110493510 224110,3

2004 245115954046 259180.4

2005 239816174015 201180,4

2006 224913073556 480180,5

2007 232712743601 265180,5

2008 233712703607 196240,7

2009 213514333568 317290,8

2010 245914913950 199401,0

2011 245514473902 404350,9

2012 219114773668 313351,0

2013 224411903434 412200,6

2014 2275 8713146 221371,2

2015 219210463238 509250,8

2016 212511423267 418220,7

2017 204313013344 332220,7

2018 188414643348 222260,8

2019 189114373328 641321,0

2020 1075 7471822 (corona) 149 60,3

2021144912852734 337 90,3

2022160515983203 200210,7

2023154214813023 538190,6

Summa 65 608 41 900 107 508 11 011 9730,9

*) Internationella avser prover beställda av internationella eller andra länders idrottsorgani-sationer, som RF utfört i Sverige.

  • Till och med 2023 har den svenska nationella antidopingorganisationen (Riksidrotts-förbundet fram till 2020 och Antidoping Sverige från 2021) tagit 107 508 nationella dopingprov. 973 (0,91 procent) har resulterat i bestraffningar.

  • Under 2023 togs 3 023 prov som än så länge resulterat i 19 bestraffningar (fler fall är under utredning).

  • Under de senaste tio åren har antalet dopingtester legat genomsnittligt på 3181, förutom coronaåret 2021. Flest prov togs 2004-2005, vilket sammanfaller med de åren då man tog flest tävlingstester.

  • På 2000-talet har antalet bestraffade idrottsutövare varit färre än 1,0 procent alla år utom fyra, och under dessa år har det rört sig om 1,1 eller 1,2 procent av alla

  • Nästan hälften av de idrottare som fällts för doping i Sverige under de senaste 17 åren (447 totalt) är motionärer och sysslade inte alls med någon form av tävlingsidrott.

  • Normalt görs cirka 85 procent av dopingtesterna på elitidrottare.

  • Ungefär hälften av alla prover tas utanför direkta tävlingar.

  • Av alla testade de senaste 19 åren var 28 procent kvinnor

  • Av alla bestraffade de senaste 19 åren var 4,5 procent kvinnor (n=21)

Antalet steroiddopande i Sverige senaste åren (fram till 2022)

Antalet personer som använder dopningsämnen i Sverige är svårt att uppskatta, men flera återkommande undersökningar har frågat om respondenterna deltar i dopning. Den årliga undersökningen av svenska skolungdomars vanor avseende tobak, alkohol och droger inkluderar numera också användande av dopingpreparat. I skol-undersökningen 2019 bland elever i nionde klass och andra året på gymnasiet (årskurs 10) rapporterade cirka 1–2% av pojkarna och 0–1% av flickorna användning av anabola androgena steroider. Den senaste nationella folkhälsoundersökningen i Sverige visade också att 1 procent av männen och <0,5 procent av kvinnorna i åldrarna 17–84 rapporterade en livstidsanvändning av anabola androgena steroider eller tillväxthormoner. Mycket få rapporterade att de hade använt sådana ämnen den senaste månaden.

Enkätstudier från de nordiska länderna indikerar emellertid att det finns en tendens till ökning av användningen av anabola steroider de senaste årtiondena. Detta stöds av en nyligen publicera svensk studie som visade att 12 procent av de tillfrågade 16-25 år gamla hade använt dopingklassade någon gång (lifetime prevalence).

En svensk sammanställning av uppgifter från olika källor avseende dopingfrekvensen i Sverige är publicerad 2022.

Antal och andel bestraffade relaterat till WADA:s klassificering, 2004-2023

AntalProcent

S1Anabola substanser21938,4

Vägran, smitning, försvårande12321,5

S6Stimulantia (kokain i 20 fall) 7613,3

S8Cannabis 49 8,6

S3beta2-Agnoister (”astmamedicin”) 26 4,5

S4Andra hormoner och modulatorer 24 4,2

S5Diuretika och maskerande substanser 19 3,3

S2Erytropoietin, tillväxfaktorer 3 0,5

P2beta-Blockerare 2 0,4

S9Kortison 2 0,4

M2Kemisk och fysisk manipulation 1 0,2

Förseelser som inte är knutna till positiva tester 27 4,7

(20 idrottsutövare och 7 ledare)

Idrottsnivå för de bestraffade, 2002-2023

Elit = Tävlande i individuell gren internationellt eller i landslag och inom lagbollsport spelare i högsta serie och landslag

Tävling = Tävlingsaktiv på lägre nivå

Motionärer = Styrketränande idrottsutövare som inte deltar i något tävlingssammanhang

ÅrElitTävlingsaktiv på lägre nivåMotionärer

2002 23 4

2003 23 6

2004 5310

2005 4212

2006110 7

2007 45 9

2008 6414

2009 3620

201011623

201112518

201214912

2013 6410

201416318

201511113

2016115 6

2017 8410

2018 98 9

201914 10 8

2020 41 1

2021 52 2

2022 94 6

2023124 3

Summa 179 (36 %) 92 (19 %) 221 (45 %)

Prov per kön 2020-2023 jämfört med bestraffningar åren 2001-2023

Män (%)Kvinnor (%)

Dopingtester7030

Bestraffningar96 4

Dopingfall fördelat på utövarkategori 2004-2023 (totalt 474 personer)

Elitidrottare37 %

Tävlingsidrottare18 %

Motionärer45 %

SF med flest antal bestraffningar bland elit- och tävlingsidrottare 2010-2023

SpecialidrottsförbundBestraffade

Budo & Kampsport 36

Amerikansk Fotboll 24

Styrkelyft 19

Rugby 19

Ishockey 19

SF med flest antal bestraffningar bland motionärer 2010-2023

SpecialidrottsförbundBestraffade

Friidrott (Friskis&Svettis)56

Styrkelyft38

Budo & Kampsport 14

Tyngdlyftning 14

Akademisk Idrott 12

(Motionärer = tränande på gym, styrketräning eller kampsport)

Dopingbestraffningar per SF 2010-2023 (Totalt 350 bestraffningar)

SpecialidrottsförbundElit/TävlingMotionTotalt

Friidrott 65662

Styrkelyft19 3857

Budo & Kampsport 361450

Amerikansk fotboll24 024

Rugby 19 019

Tyngdlyftning 51419

Ishockey 15 015

Boxning 11 415

Fotboll 13 013

Akademisk idrott 01212

Basket 8 0 8

Motorsport (SVEMO) 8 0 8

Brottning 6 0 6

Korpen 0 4 4

Parasport 4 0 4

Bandy, Baseboll, Bilsport, Handboll, Taekwondo (3 st per SF)

Innebandy, Rodd, Skyttesport (2 st per SF)

Bordtennis, Curling, Draghund, Dragkamp, Gång, Segling, Simning, Skateboard, Skidskytte, Skridsko, Squash, Tennis, Volleyboll (1 st per SF)

Dopingfällda per specialidrottsförbund 1981-2020

Tyngdlyftning *)384 (varav 206 motionärer)

Styrkelyft *)125 (varav 84 motionärer)

Friidrott 95 (varav 76 motionärer)

Budo och kampsport 41 (varav 11 motionärer)

Amerikansk fotboll 34

Boxning 26

Ishockey 26

Rugby 21

Brottning 17

Akademisk idrott 16

Basketboll 14

Korpens Sv. Motionsidrott 14

Cykel 11

Fotboll 10

Motorcykel & Snöskoter 10

Gymnastik 6

Handboll 6

Parasport 6

Judo 5

Innebandy 4

Simning 4

Skolidrott 4

Squash 4

Taekwondo 4

Vollyboll 4

Bandy 3

Baseball & Softboll 3

Bilsport 3

Militäridrott & Mångkamp **), Orientering, Racerbåt, Ridsport, Rodd, Skridsko, Skytte

2

Bordtennis, Curling, Draghundsport, Dragkamp, Flygsport, Fäktning, Golf, Gång, Kälksport, Segling 1

*) Styrkelyftförbundet bildades 1997. Ingick tidigare i Tyngdlyftningsförbundet. Styrkelyftsfall före 1998 finns redovisat under Tyngdlyftning. Det är 247 bestraffade från styreklyftsklubbar av de totalt 354 som redovisas under tyngdlyftning fram till och med 1997.

**) Triathlonförbundet bildades 1995. Triatlon ngick tidigare i Militäridrotts-& Mångkampsförbundet. Två dopingfall inom triathlon bestraffades före 1995

Dopingfällda per specialidrottsförbund 2010-2020

Friidrott 95 (varav 53 motionärer)

Styrkelyft 52 (varav 34 motionärer)

Budo och kampsport 39 (varav 11 motionärer)

Amerikansk fotboll 22

Tyngdlyftning 17 (varav 4 motionärer)

Rugby 16

Ishockey 15

Boxning 13

Akademisk idrott 11 (alla 11 motionärer)

Basketboll 7

Brottning 5

Fotboll 5

Korpens Sv. Motionsidrott 4 (alla 4 motionärer)

Parasport 4

Baseball & Softboll 3

Bilsport 3

Taekwondo 3

Bandy 2

Handboll 2

Innebandy 2

Rodd 2

Skytte 2

Bordtennis, Curling, Draghundsport, Dragkamp, Gång, Motorcykel & Snöskoter, Racerbåt, Segling, Simning, Skridsko, Squash, Volleyboll

1

Typ av dopingfall vid bestraffning 2010-2023

% av samtliga

Anabola steroider39,3

Vägran eller smitning19,8

Stimulantia 9,4

Cannabis 8,5

beta2-agonister 6,0

Kokain 3,8

Diuretica 3,3

Övriga substanser 6,0

Otillbörligt uppträdande 2,3

Överträdelse av avstängning 1,9

Andra förseelser 1,0

Typ av dopingfall vid bestraffning inom elit/tävling 2010-2023

% av samtliga

Anabola steroider26

Cannabis15

Kosttillskott13

Läkemedel13

Vägran eller smitning 9

Kokain 7

Övrig stimulantia 4

Otillbörligt uppträdande 4

Andra förseelser 4

Överträdelse av avstängning 3

Övriga substanser 2

Dopingfällda per dopingklass 2004-2021

(med motionärer borträknade)

AntalProcent

S1Anabola substanser20639,0

Vägran, smitning, försvårande11822,3

S6Stimulantia (kokain i 18 fall) 7013,3

S8Cannabis 45 8,5

S4Andra hormoner och modulatorer 23 4,3

S3beta2-Agonister (”astmamedicin”) 21 4,0

S5Diuretika och maskerande substanser 19 3,6

S2Erytropoietin, tillväxfaktorer 3 0,6

P2beta-Blockerare 2 0,4

S9Cortison 2 0,4

M2Kemisk och fysisk manipulation 1 0,2

Förseelser som inte är knutna till positiva tester 18 3,4

(12 idrottsutövare och 6 ledare)

Antalet dopingprover fördelat på de 10 mest testade specialidrottsförbunden coronaåret 2020

UrinprovBlodpassBlodprov

Friidrott259 (242)70 (78)16 (20)

Fotboll219 (383)

Ishockey181 (472)10 (32)

Skidor132 (225)83 (99)35 (46)

Handboll114 (175)

Basket108 (167)

Amerikansk fotboll 83

Styrkelyft 79 (161) 4

Cykel 72 (87)42 (56) 7 (6)

Simning 5325

Budo & Kampsport (173) (27)

Skidskytte (72) (60) (32)

ENSKILDA SVENSKAR AKTUELLA I DOPINGSAMMANHANG

Pelle Svensson

Per Oskar “Pelle” Svensson, född 6 februari 1943 i Nylandsån i Sollefteå församling, död 17 december 2020 i Alnö distrikt i Sundsvalls kommun, är en av de allra bästa brottarna i grekisk-romersk stil som Sverige har haft med två VM-guld och två EM-guld samt ett OS-silver i Tokyo 1964. Som ung brottare fick Pelle Svensson smeknamnet Pelle Sving, efter sin favoritteknik: nacksving. Han har även varit ordförande i Svenska Brottningsförbundet och varit ledamot av FILA, det internationella brottningsförbundet. Hans brottningskarriär kan sammanfattas av placeringarna vi EM, VM och OS.

VM 1963 i Helsingborg, Sverige - VM-fyra i 97 kg

OS 1964 i Tokyo, Japan - OS-silver i 97 kg

VM 1965 i Tammerfors, Finland - VM-fyra i 97 kg

EM 1966 i Essen, Tyskland - EM-brons i 97 kg

VM 1966 i Toledo, USA - VM-femma i 97 kg

EM 1967 i Minsk, Vitryssland - EM-brons i 97 kg

EM 1968 i Västerås, Sverige - EM-brons i 97 kg

OS 1968 i Mexiko City, Mexiko - OS-fyra i 97 kg

EM 1969 i Modena, Italien - EM-guld i 100 kg

EM 1970 i Berlin, Tyskland - EM-guld i 100 kg

VM 1970 i Edmonton, Kanada - VM-guld i 100 kg

VM 1971 i Sofia, Bulgarien - VM-guld i 100 kg

Efter brottningskarriären utbildade Pelle Svensson sig till jurist. Han arbetade som advokat med flera kända fall och hade egen advokatbyrå från 1989. Han var ledamot av Sveriges Advokatsamfund sedan 1980.

I boken Mannen på barrikaderna från 2017 berättade han öppenhjärtigt om sin egen doping under brottningskarriären och sin kamp mot dopingen därefter. Orden nedan är hans egna tagna ur boken (spridda delar).

1969 vann jag min första guldmedalj och blev europamästare i Modena, Italien. Hormondopningen hade samtidigt fått sitt första genombrott inom elitidrotten. Första gången jag fick höra talas om steroiderna var 1967. Den som berättade var Östtysklands brottningscoach. Året efter, på OS i Mexiko, tog DDR två guld i grekisk-romersk brottning och jag blev fyra, en grym besvikelse. Genom att tillföra kroppen könshormon, så kallade anabola steroider, manipulerades kroppens sömnbehov. Den dopade blev piggare och uthålligare. Det påverkade också idrottsmannen mentalt, hans tro på sig själv ökade. De som dopat sig blev mentalt starkare. Sammantaget kunde idrotts-männen träna mer i tid räknat men också på ett kraftfullare sätt. Den nya supermänniskan hade skapats. Här hemma kallade vi det för det östtyska undret. Sedan har vi fått det kubanska undret och i dag talas det om det kinesiska undret. Flertalet exempel är från totalitära stater, där idrottsutövarna kunde tvingas till dopning, och där stora ekonomiska resurser ställdes till idrottens förfogande. Genom Östtysklands sammanbrott har vi i dag fått veta hela sanningen av idrottare som nu vågar tala öppet om saken.

Stjärnornas överlevnad, det vill säga de risker dopningen innebar, lades helt i skickliga läkares händer. Det märkliga är dock att dagens (2017) ryska framgångar tas emot på samma sätt som det så kallade östtyska undret på 1960 och 1970-talen, det vill säga med förvånande godtrogenhet. De som haft dåliga läkare eller slutat dopa sig för nära inpå tävlingen är de som avslöjas. De övriga går fria och blir våra ungdomars stora förebilder och hyllade hjältar.

Själv blev jag mer eller mindre tvingad att pröva eländet. Mellan mästerskapen hade jag under åren 1964–1968 slagit alla världsstjärnor i min viktklass. När det blev dags för VM eller OS var mina motståndare helt plötsligt både en och två klasser bättre. Från början fattade jag ingenting, men så småningom nådde sanningen fram också till mig. Jag fick beskedet – utan dopning, ingen VM-titel eller OS-guld. Min brottningstränare ”Preven” Svedberg var dock envis motståndare till tanken att jag skulle experimentera med hormondopning. De kommande medicinska experimenten gjordes därför med ”Preven” ovetande. Det skulle ta flera år, innan jag vågade berätta sanningen för honom.

Under studietiden i Uppsala träffade jag nordiske mästaren i släggkastning Lars Inge Ström. Det kom som en stor överraskning för mig när Lars Inge avslöjade en hemlig försöksgrupp i Sverige under ledning av professor Rolf Luft vid Karolinska Institutet. Lars Inge hade varit med från början men hoppat av av moraliska och personliga skäl. Dopningsdilemmat gjorde också att Lars Inge avbröt en lovande idrottskarriär i förtid. Man ville nu att jag skulle kontakta professor Luft. Uppdragsgivarna till försöksgruppen, de som betalade kostnaderna, förblev en total hemlighet. Professor Luft meddelade att han inte kunde diskutera saken på telefon. Jag fick en avtalad tid och träffade honom på hans arbetsplats – Karolinska i Stockholm. Luft berättade att han hade ett hemligt forskaruppdrag och att det krävdes fullständig lojalitet och total sekretess. Luft var särskilt intresserad av mig, eftersom jag tävlade i en kraftsport. Utöver kända fakta om dopningens inverkan på uthållighet, ökad nervstyrka och så vidare, ville professorn också veta om hormondopningen gav en ökad muskeltillväxt. Vi som ingick i gruppen fick aldrig mötas, det vill säga vara tillsammans.

Stående vid professor Lufts skrivbord skulle jag få en ny besökstid. Professorn bläddrade i sin bok och gav mig en lämplig tid. Det var tydligen viktigt att de som ingick i gruppen inte kom på besök samma dag. Jag kunde dock utan svårighet i hans bok se kända namn på de främsta svenska idrottsmännen och en kvinna. Vissa i gruppen var våra största stjärnor på såväl kvinnliga som manliga sidan.

Jag blev således i slutet av 1960-talet uttagen till en försöksgrupp som leddes av professor Rolf Luft med Riksidrottsförbundet (RF) som huvudansvarig – RF:s ordförande var Karl Fritiofsson. Vi var tjugo idrottare i gruppen, och jag fick så småningom reda på att där ingick bland andra diskuskastaren Ricky Bruch, Lars Inge Ström släggkastning, Kjell Isaksson, stavhopp, Toini Gustavsson, skidor. Mot slutet tillkom simmaren Gunnar Larsson, men då handlade det om bloddopning. Testgruppen var ytterst hemlig och försöken skulle klarlägga vilka biverkningar som kunde bli följden av dopning. Vi var försökskaniner. Det är viktigt att här upplysa om att anabola steroider inte då fanns med på listan över förbjudna preparat. Förbudet dröjde ända till 1973.

Jag fick ta hormonpreparatet Testosteron Depot, ett hormon som togs i skinkan, en spruta i veckan i tre månader. Tre månader var det uppehåll och så en ny tremånadersperiod med sprutor. Sprutorna fick jag ge mig själv efter anvisning av professorn. Hormonpreparatet hämtades ut på apoteket. Effekterna var otroliga. Förr hade jag behövt sova tio timmar per dygn för att klara av min hårda träning. Nu räckte det med sex timmars sömn. De fyra nya timmar jag fått, användes till mera träning. Formkurvan gick spikrakt uppåt. Nu visste jag hur den nya supermänniskan skapades. Mitt självförtroende ökade enormt. Jag tog ånyo upp kontakten med min gamle fystränare Ronald Sundberg. Experimentet var så hemligt att jag inte ens för honom fick berätta vad som pågick.

Så var det då dags för EM i Berlin. Om man bortser från EM i Modena 1969 där jag vann, så hade inte Sverige hemfört någon mästartitel i brottning på sjutton långa år. Modena kan knappast heller räknas eftersom brottarna från östblocket saknades där. Jag vann samtliga matcher i början och nådde sedan oavgjort mot Ference Kiss från Ungern. VM i Edmonton i juli gav ännu klarare besked. Det tog alltså endast sex månader att med hormonets hjälp bli både världs- och europamästare! Jag vann således både EM och VM de två följande åren. Sopade mattan med mina motståndare. Nu återstod pricken över i:et. Det olympiska guldet i München 1972. Under de första vintermånaderna 1971 ägnade jag mig helt åt studierna, idrottsträningen bedrevs mera vid sidan om. I maj startade hårdträningen igen, alltså fyra månader innan VM-tävlingen. Parallellt med denna påbörjades hormonbehandlingen igen, men nu med en spruta bara var tredje vecka. I början kändes kroppen konstig liksom förra gången, men den anpassade sig så småningom. Problemen var desamma nu som förra året, dock med ett undantag – jag fick nämligen omotiverade muskelbristningar. Först en i bröstet, sedan en i ryggen, men ingen av dem var av det svårare slaget och jag läkte snart ihop igen. Troligen berodde det på att jag blivit så stark att muskulaturen inte stoppade riktigt. Jag lyfte bland annat 340 kilo i marklyft. Med sju kilo tunga blyskor på fötterna kunde jag ligga med benen och höftpartiet ute i luften och pendla med benen.

Innan det blev dags att åka till OS i München drabbades jag av den kanske svåraste störningen. Det sexuella behovet eller begäret hade nämligen väsentligt stegrats, den sexuella lusten blev nästan en plåga. Det var omöjligt för en enda kvinna att tillfredsställa detta begär; jag hade behövt ett helt harem! Ingen ska tro att detta var en fördel och för den som ville vara trogen sin hustru blev det en verklig plåga. Botemedlet blev att träna ännu mera och hårdare och trötta ut kroppen ordentligt.

Jag hade genomgått fyra tre-månadersperioder av hormondopning och skulle påbörja den femte. Det återstod cirka tio månader till OS. Jag började emellertid få konstiga utslag på överarmarna och benen. Brösten utvecklades, det fanns en liten tendens till kvinnliga bröst. Muskelmassorna dolde dock hjälpligt detta problem. Jag fick också omotiverade muskelbristningar på olika ställen i kroppen. Det kändes som om musklerna sprack, ungefär som att bli knivskuren. Sexlusten ökade markant och blev stundtals en plåga. Det gick ju inte att ständigt ha en kvinna vid sin sida. Jag försökte förklara den ökade sexlusten med den ökade vakenheten. En biverkning var dock värre än alla andra. Jag blev ofta kissnödig, men när jag skulle kissa kom det ingenting. Jag stod där och klämde och tryckte. Till slut kom urinen, men ingen stråle. Den bara rann som från en kaffekanna när du försiktigt fyller på utan att spilla. Det gjorde också ont på undersidan av penis och jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Under löpträning brast ena vadmuskeln på ett träningsläger, vilket hände på tredje varvet av en bana på cirka en kilometer och något liknande hade aldrig tidigare hänt under mina arton år som brottare. Skadan var så allvarlig att jag fick packa och åka hem, men efter fjorton dagars vila kunde jag börja träna på nytt, nu med tejpad vadmuskel. Vid en läkarundersökning var leverns funktion nedsatt, den hade låg kapacitet och hade påverkats av hormonbehandlingen. Jag slutade med sprutorna omedelbart.

Hormonbehandlingen bröts i slutet av juli, då två sprutor återstod men dessa fick gå i papperskorgen. Professor Luft antecknade flitigt vad jag rapporterade, men på något konstigt sätt föll det inte honom in att det vi sysslade med kunde vara farligt, kanske till och med förödande för människokroppen. Jag förstod nu att jag själv måste tänka på min hälsa, min framtid efter idrottskarriärens slut.

Jag tog ett eget beslut och hoppade av. Detta hände i november 1971, min tredje OS-start skulle ske sommaren 1972 i München. Jag var således med i nio månader och sedan avbröt jag experimentet med anabola steroider. Professor Luft blev mycket irriterad eftersom testet skulle pågå i två år, fram till OS i München 1972.

Jag tränade i alla fall på som vanligt och de tidigare sprutorna satt fortfarande i kroppen. Vi var inne i mars månad. Träningsintensiteten och kapaciteten var enorm. När den övriga familjen sov var jag redan uppe – om jag inte tränade så läste jag. Samtidigt som jag själv kunde uträtta massvis per dygn ökade dessutom mina krav på min omgivning. Humöret förändrades också och jag blev alltmer retlig. Efter några månader började dock formkurvan att gå nedåt trots att jag tränade hårdare än någonsin. Den största nedgången skedde på den mentala sidan. Jag trodde inte längre på mig själv. Hormondopningens främsta effekt var just att man får en övertro på sig själv. Det som gjorde att jag för min del hoppade av experimentet var de kraftiga biverkningarna. I Sverige erkände också diskuskastaren Ricky Bruch att han använde Dianabol. Ricky blev en jätte på 138 kilo. Hans resultat på tävlingsbanan sköt också i höjden, han blev bäst i världen. Ricky slutade enligt egen utsago för att det hade så svåra biverkningar.

Så ställdes siktet in på OS i München 1972. Det var inte meningen att ytterligare en fortsättning skulle följa på hormonbehandlingen, men nu hade jag fastnat i en ond cirkel. Det krävdes guld i OS och utan hormonsprutor skulle det inte gå.

Redan i första matchen i München kändes det att jag var långt ifrån mitt rätta jag. I andra kände jag hur något brände till i ryggen och nacken i ett kast och därefter minns jag inget förrän jag vaknade och doktor Strömbäck stod lutad över mig. Jag kvicknade snabbt till men kände att vänster axel och arm var obrukbara. En av de större musklerna i ryggen hade brustit och det var bara att kasta in handduken. OS var över för min del.

I min bok Öppet brev till Sveriges idrottspampar 1973 avslöjade jag den pågående dopingen. Boken emottogs med stor skepsis, ja till och med öppen fientlighet. Jag stämplades som en lögnare, en fuskare som till och med anklagades för att ha svikit idrottens ideal. Den påstådda dopningen skulle bara vara ett sätt att bortförklara det egna misslyckandet i OS. Förekom det så var det som att ta sockerpiller.

Professor Luft dementerade alla påståenden om medicinska experiment. Jag ville bara dra uppmärksamhet till min egen person för att skyla över fiaskot i OS. Till och med Riksidrottsförbundet förnekade existensen av professor Lufts testgrupp. Har emellertid kvar hans gamla recept till mig.

Tyngdlyftarna var de som började med hormonbehandling. Vår bäste i den grenen och Sveriges främste medaljhopp inför OS, Bo Johansson från Göteborg, kunde inte ställa upp i München på grund av muskelbristning i ena låret. Samma mönster igen, kroppen håller inte för påfrestningarna.

Supermänniskan har en kort livslängd, högst två säsonger. Sedan har kroppen tagit slut. Långdistanskungen i OS 1972 Lasse Virén från Finland försvann efter något år. Alla supermänniskor går samma väg. Det kan inte vara normalt att ramla och bli sjuttio meter efter i en OS-final, resa sig igen, springa ifatt och leka hem guldmedaljen.

Så här skrev professor Sten-Otto Liljedahl 1972:

Det är känt att tillförsel av androgena hormoner stimulerar sexualfunktionen hos män och att biverkningar kan uppkomma vid långvarig tillförsel. Kalciumomsättningen och leverfunktionen förändras liksom stödjevävnaden. Detta kan medföra att sen- och muskelskador uppkommer lättare efter hård belastning hos de idrottsmän som använder dessa preparat. Långvarig tillförsel kan även påverka cellerna i prostatakörteln med risk för cancerutveckling. Samtliga dessa kända biverkningar gör att jag vill varna alla idrottsmän för att använda dessa preparat. Prestationskravet får inte ställas så högt att hälsan medvetet äventyras. Denna tendens måste absolut motarbetas, då idrotten i annat fall kommer att mista sin stora betydelse i vårt samhälle.

Pelle Svensson igen:

Professor Sten-Otto Liljedahl hade också rätt när han 1972 slog larm om det som numera kallas för statsdopning och att hela vårt samhälle hotas när kriminella individer hormondopar sig för att kunna genomföra terroristattacker, grova rån och brutala mord.

Ricky Bruch

Huruvida Ricky Bruch var dopad eller inte kan diskuteras eftersom det beror på hur man definierar termen doping, men klart är att han använde anabola steroider innan de blev förbjudna 1974.

Björn Rickard Bruch, känd som Ricky Bruch, föddes 2 juli 1946 i Örgryte, Göteborg. Han växte dock upp i Skåne och var länge bosatt i Malmö. Under årens lopp tävlade Bruch för ett antal olika klubbar, inklusive Malmö AI (1968), IFK Helsingborg (1972-1976), Österhaninge IF, KA2 IF och IK Diskus. Bruch bodde på senare år länge hos sin mamma i Blentarp i Sjöbo kommun i Skåne.

Ricky var en svensk friidrottare, som huvudsakligen ägnade sig åt diskus och kulstötning. Under tidiga år ägnade sig Bruch dock främst åt tyngdlyftning och styrkelyft samt under 1980-talet åt kroppsbyggning. Bruch vann sitt första SM-tecken i diskus 1967 med resultatet 56,66. Den 30 mars 1968 satte Bruch sitt första svenska rekord när han förbättrade Lars Haglunds fyra år gamla rekord från 59,95 till 60,58. Härigenom blev Bruch också förste svensk över 60 meter. Den 3 maj 1968 slog Bruch Bengt Bendéus svenska rekord i kula och blev med resultatet 19,01 först i Sverige över 19 meter. Den 31 maj förbättrade han sitt rekord till 19,30. Inomhus vann han 1969 SM-guld i kula, på 18,66. 1969 slog han utomhus sitt svenska rekord två gånger, andra gången (15 maj) med 19,40.

Bruch tillhörde världseliten i diskus från slutet av 1960- till mitten av 1970-talet. Den fjärde svenska rekordförbättringen i diskus 1969 gjorde han 21 september med ett kast på 68,06, vilket innebar nytt Europarekord. Han vann SM (61,44) och han var även med vid EM i Aten, där han tog silver med ett kast på 61,08.

1972 lyckades Bruch till slut tangera Jay Silvesters världsrekord i diskus från 1968 på 68,40. Detta skedde vid DN-galan på Stockholms stadion den 5 juli, och Bruchs resultat innebar då en förbättring av hans eget Europarekord. Världsrekordet stod sig fram till 1975, då John van Reenen nådde 68,48. 1972 var hans mest framgångsrika år var med både det tangerade världsrekordet och en erövrade bronsmedalj i OS i München. Han slog det svenska rekordet i diskus 15 gånger.

Det personliga rekordet på 71,26 (satt 1984) var internationellt länge bland de bästa genom tiderna.

Bruch vann 1972 SM i kulstötning en andra gång. Segerresultatet blev 19,35. Under åren 1972 till 1978 vann Bruch SM i diskus varje år, med resultaten 64,40, 62,28, 63,84, 61,94, 58,98, 59,26 och 58,52. I Sverige var han länge i en klass för sig i diskus. Åren 1967–1983 vann han sammanlagt elva SM-guld i grenen. Hans karriär i kula var något kortare, men 1970 och 1972 vann han SM, och 1973 slog han det svenska rekordet. Senare slog han även svenska rekord i styrkelyft. Bruch deltog åren 1966–1984 i 40 A-landskamper i friidrott

Vid EM i friidrott 1974 tog Bruch bronsmedalj i diskus med 62,00. Vid OS i Montréal 1976 missade han finalen och lämnade mästerskapet gråtande med en handduk för ansiktet.

Efter några tysta år åren kring 1980 kom han åter in i rampljuset runt 1983. Det året vann han sitt sista SM i diskus på 62,18. Under året deltog han även i VM i friidrott i Helsingfors, där han dock blev utslagen i kvalet.

38-åringen Bruch satsade dock vidare, med målet att ta sig till OS 1984. Han blev inte uttagen trots uppnådd kvalgräns men presterade toppresultat månaderna runt och efter OS, med flera kast över 70 meter. Vid Bruchs comeback 1984 slog han svenskt rekord i diskus fem gånger. Först förbättrade han det till 68,92 och 69,10 (12 juli). Sedan blev han först i Sverige över 70 meter med ett kast på 70,48 (12 september). Sent på hösten slog han det svenska rekordet ytterligare två gånger – 71,00 den 14 oktober och 71,26 den 15 november vid en tävling i Malmö. Tävlingarna i Malmö genomfördes under tränaren och journalisten Kurt Alexanderssons ledning och utlystes i princip varje dag med endast två tävlanden, men genomfördes bara de dagarna det var gynnsam vind. Kastet på 71,26 stod sig som svenskt rekord ända till den 29 juni 2017, då Daniel Ståhl kastade 71,29 vid en tävling på Sollentuna- vallen.

I skiftet mellan 70- och 80-tal gjorde Ricky Bruch ett allvarligt försök att etablera sig som bodybuilder. Även i styrkelyft imponerade han med 305 kg i knäböj, 340 i mark och 305 kilo i bänkpress.

Under 1970-talet tävlade Bruch även i stövelkastning. 1978 vann han SM i grenen med resultatet 39,83 meter. Redan tidigare (1976) hade han satt inofficiellt världsrekord med 44,51 meter och för detta noterats i Guinness rekordbok.

Däremot slutade Bruch inte att kasta saker. 1989, när han bodde i Lycke i gränslandet mellan Perstorps och Klippans kommuner, norr om Hyllstofta, satte han inofficiellt världsrekord i “kast med liten parabol”. Efter att ha fått tillgång till en liten parabolantenn (på knappt 1 meters diameter) av en elektronikhandlare och butiksinnehavare i Perstorp, Arne Löfquist, kunde han inleda träning med redskapet. Slutligen genomfördes ett rekordförsök på Ybbarps IP i Perstorp i halvleken i seriespelet mellan hemmalaget Perstorps SK och Hjärnarps GIF, och noteringen 41,49 meter hamnade i Guinness rekordbok.

Under sin karriär var Bruch frispråkig och kontroversiell och bytte snabbt åsikter i olika sammanhang. Bitterheten över att inte blivit uttagen till OS i Los Angeles överfördes på friidrottsförbundet trots att det var Sveriges Olympiska Kommitté som i slutändan bestämde vilka idrottare som skulle nomineras. Det blev upprinnelsen till ett ordkrig mellan Bruch och förbundet som kulminerade sommaren därpå. I samband med SM-tävlingarna i Västerås 1985 hamnade Bruch i dispyt med dåvarande förbundskaptenen Anders Borgström. Palavern slutade med att Bruch gav Borgström en ordentlig örfil, varpå friidrottskarriären i praktiken var över.

1972 tog Bruch den första svenska OS-medaljen i friidrott på 20 år. Tidningarna kallade då Ricky Bruch för en pillerprodukt. Fram till OS-bronset hade han ätit den anabola steroiden Dianabol. Bruch medgav själv att han under karriären ägnade sig åt systematisk doping, även om han aldrig blev ertappad (tidigt i karriären var de flesta preparat tillåtna). Han erkände han att han under idrottskarriären dopat sig med anabola steroider. Den första kontakten med doping skulle ha skett redan 1969 och i form av “ryssfemmor.” Ricky Bruch berättade att han och kamraterna brukade injicera preparaten åt varandra. Han åkte själv aldrig fast för doping trots cirka 200 kontroller (hans egen – sannolikt överdrivna – sifferuppgift).

Friidrottsförbundets ordförande Arne Ljungqvist hade emellertid inlett jakten på steroiderna i början av 70-talet. 1973 skickade han ut en enkät till de tio bästa svenska manliga friidrottarna i samtliga grenar det året. De fick frågan om de använt anabola steroider. Av 144 som fick frågan svarade 99 på enkäten. Trettioen svarade ja och 75 procent av kastarna hade tagit anabola steroider.

Under en bussresa i Östtyskland 1977 bestämde sig herrlandslaget för att försöka få bort sin ordförande Arne Ljungqvist. 32 av 36 svenska landslagsmän skrev under en skrivelse som krävde att förbundets ordförande skulle avgå. Diskuskastaren Ricky Bruch var initiativtagaren till brevet. Det var förbundets beslut att införa obligatoriska dopingtester i Sverige som fick landslagsstjärnorna att protestera. Arne Ljungqvist stannade dock kvar på sin post, trots kuppförsöket.

Finnkampen 1978 slutade med en stor svensk dopingskandal, men inte under själva tävlingen, utan på banketten efteråt. Ricky Bruch hade bestämt sig för att få landslagsläkaren Rolf ”Lammet” Ljungqvist att skriva ut anabola steroider och lyckades. Lammet menade att han blivit övertalad och att han alltid varit svag för Ricky Bruch. När tidningarna fick se doping-receptet blev det stora och svarta rubriker. Rolf ”Lammet” Ljungqvist erkände efter några dagar att han skrivit ut anabola steroider till fler än Ricky Bruch. Han fick lämna sitt uppdrag som landslagsläkare.

1972 gifte sig Ricky Bruch sig vid midnatt i Löberöds kyrka med Ninnie Hovberg, i ett uppmärksammat bröllop, till tonerna av bland annat Wedding av Hep Stars. Efter skilsmässa flyttade hon sedan till norra Skåne. Paret fick aldrig några barn.

Vid sidan av sin idrottskarriär och sitt stormiga privatliv syntes Bruch då och då både i TV och på film. 1975 var han med i TV-programmet Superstars, där han bland annat kastade en medicinboll rätt över en gymnastiksal och in i väggen; därmed vann han grenen överlägset. Bruch spelade även in filmer i den lättare genren, inklusive gladporr med Ole Søltoft. Hans riktiga filmdebut skedde 1974 i filmen Även änglar kan slå en rak höger. Han hade även en biroll som den store tyste rövaren Labbas i filmatiseringen av Ronja Rövardotter 1984, en film som delvis spelades in i Haga slottsruin. Självbiografin Gladiatorns kamp kom 1990 på förlaget RB Promotion. Diktsamlingen Själ och kropp: Dikter från 1975 samlade Bruchs poesiförsök.

Bruch hade alltid åsikter och var inte rädd för att framföra dem; 1991 värvades han bland annat till Ny demokrati av Bert Karlsson, men blev aldrig något större dragplåster i politiken. Under våren 2005 gick han ut i massmedia och förklarade att han skulle bränna upp alla sina idrottspriser och träningsmateriel i ett stort bål, någonting som skapade viss uppmärksamhet. Han fick omedelbar respons från flera privata samlare och från några museer med idrottsanknytning. Rapporter säger att han söndagen den 7 maj 2006 till slut brände upp alltihop, inklusive videoband och diktsamlingar. Andra källor anger att det brända bara var en del av bohaget.

30 maj 2011 avled Ricky Bruch av cancer i bukspottkörteln. Han dog i Blentarp men är begravd på Limhamns kyrkogård. I augusti 2011 bortauktionerades hans stora skivsamling på cirka 10 000 LP-skivor samt minnessaker och medaljer. Totalt inbringade auktionen cirka 70 000 kronor.

Arne Norrback

Arne föddes i Lumijoki (söder om Uleåborg i höjd med Skellefteå) i Finland 1937, Han flyttade till Sverige 1954 som skogsarbetare. Han körde sopbåten på Storsjön, sålde bilar på Thunbergs, var på stränggjutningen på Sandvik och arbetade på Sandvikenhus som vaktmästare.

Han representerade Sandvikens AK när han tävlade i tyngdlyftning i OS 1976 i Montreal. Med sina 164 cm och 60 kg tävlade Arne i fjädervikt men han misslyckades i sina tre försök i ryck och kom därför utanför resultatlistan. Efter tävlan blev Arne tillsammans med flera andra tävlande också diskvalificerad för doping med någon anabol steroid.

Arne Norrbck har tränat boxning, friidrott och boboll. Har en 60-årig karriär som tyngdlyftare bakom sig med bland annat 60 svenska rekord och tio SM-guld. Som veteran har han ett OS- och fyra VM-guld. Han var landslagsman under 20 år och domare under 50 år. Han har tävlat i alla viktklasser från 52 till 69 kilo och blev 2005 invald i Hall of Fame för veteraner med en ceremoni i Edmonton, Kanada.

Arnes rekord: Ryck 113,5 kilo, stöt 152,5 kilo.

Göran Svensson

Sven Göran Svensson, född 8 mars 1959 död 6 oktober 1995, var en svensk diskuskastare. Han gjorde snabb karriär under ungdomsåren och uppmärksammades som en av landets mest lovande friidrottare.

Han representerade Sverige vid världsmästerskapen i friidrott 1987. Som senior tävlade han för Söderhamns IF, IF Göta och IF Elfsborg. Han vann SM 1982 och tog även totalt fyra SM-silver.

Göran fick ett fint stipendium och åkte över till USA för att studera och kasta diskus. Det är inte osannolikt att han börjat använda anabola steroider redan innan han åkte över till USA. Väl på plats vid Brigham Young University utanför Salt Lake City, Utah, vet vi att Göran var i full gång med dopingen. Hans doping “var inte mer avancerad än någon annans” berättar en annan svensk som fanns på plats vid universitetet på den tiden. Det kan ha handlat om cirka fem tabletter Dianabol (metandienon, metandrostenolon), då det vanligaste märket av anabola steroider i USA, per dag under “kurerna”. Det är en dos som knappast imponerar på tunga dopingmissbrukare idag. Att, som Göran, stärka kroppen med anabola steroider tycktes självklart i den elitidrottsmiljö han rörde sig i. Det gjorde ju “alla andra”, som flera personer i hans närhet uttrycker det. Inte heller handlade det om något okontrollerat missbruk när Göran och andra i hans omgivning tog anabola steroider. Tvärtom var det mycket noggrant uträknade och i sammanhanget bedömt som måttliga doser som antogs ge precis önskad effekt. Dopingen var något idrottsmännen dock skötte i det privata. Den trängde aldrig igenom den välordnade ytan på mormonskolan.

Medan han tävlade för Brigham Young University utanför Salt Lake City, Utah, blev han 1980 NCAA-mästare.

1985 stängdes han av i 18 månader för doping efter ett dopingtest på det årets svenska SM-tävling.

Vid 30 års ålder sa Göran Svensson att han var “ren” från anabola steroider. Efter studierna i USA bosatte han sig där och blev 1988 amerikansk medborgare och satsade hårt på sin idrott. Han misslyckades dock både vid OS 1984 i Los Angeles och 1988 i Seoul och kom inte ens till final. I stället blev han en följetong på tidningarnas sportsidor och det var ingen rolig läsning. Oftast handlade det om bråk med Friidrottsförbundet, skador och dopingrykten. Situationen blev alltmer pressad, inte minst eftersom han hade en familj att försörja, men friidrotten gav inga stora pengar. Åren 1987–88 var en vändpunkt för Göran. Misslyckandena och alla negativa skriverier tog knäcken på honom. Göran hamnade i “inkörsporten till utförsbacken”, som hans far uttrycker det. Göran drabbades av depressioner. Han blev beroende av tabletter. I början av 90-talet skilde sig Göran från sin amerikanska hustru, som han hade fyra barn med, och fastnade allt djupare i sitt läkemedelsberoende. 1994 flyttade han hem till Sverige efter en andra skilsmässa i USA.

Göran Svensson var i full färd för en satsning mot Atlanta-OS 1996 när han plötsligt hittades död av tablettförgiftning i sin bil strax utanför Gävle under hösten 1995. Bland Görans tillhörigheter hittades recept på läkemedel han fått utskrivna fem dagar före sin död. Det var stora mängder beroendeframkallande tabletter. Göran hade för läkaren förklarat att han skulle flytta tillbaka till USA, för att där träna inför OS i Atlanta 1996. De smärtstillande och muskelavslappnande läkemedlen behövde han för att klara den hårda träningen, förklarade han för läkaren, som skrev ut doser som skulle räcka en längre tid. Det var bland annat Dexofen (smärtstillande), Somadril (muskelavslappnande) och Rohypnol (starka sömntabletter). Läkaren insåg inte att den vänlige och övertygande idrottskillen var tablettmissbrukare. Han visste inte att tablettmissbruket sannolikt börjat som en följd av ett mångårigt bruk av anabola steroider och effekterna av detta. Han visste inte heller att Göran Svensson genom sitt idrottande blivit fixerad av att stärka och styra sin kropp med hjälp av mediciner och preparat, allt från anabola steroider till harmlösa näringstillskott.’

Han är begravd på Norrala Kyrkogård i Söderhamn. Han har fem barn.

Ulf Lill-Pröjsarn Nilsson

Ulf “Lill-Pröjsarn” Nilsson, egentligen Ulf Gösta Nilsson, född 11 maj 1950 i Nynäshamn, är en svensk före detta professionell ishockeyspelare 1967-1983 som spelat för bland annat Winnipeg Jets, New York Rangers och AIK. Han banade, tillsammans med exempelvis Anders Hedberg, vägen för framtida europeiska storstjärnor i WHA och NHL.

Smeknamnet fick han efter sin far AIK-spelaren Gösta “Pröjsarn” Nilsson, som spelade fotboll i AIK i tio säsonger (även två landskamper på meritlistan). Det var dock egentligen en farbror till Ulf som först fick smeknamnet när han läste fel om Preussen i skolan.

Mellan 1974 och 1978 var Ulf fixstjärna i den professionella ishockeyligan WHA och var aldrig under 114 poäng någon av säsongerna. Säsongen 1976–77 vann han assistligan med 85 assist och delade assistligan kommande säsong med Marc Tardif på 89 assist. Han vann AVCO Cup för Winnipeg Jets både 1976 och 1978 (WHA:s motsvarighet till NHLs Stanley Cup). I 1976 års slutspel gjorde han 26 poäng på endast 13 matcher. Efter fyra säsonger i Winnipeg avslutade ”Lill-Pröjsarn” sin proffskarriär med fem år i New York Rangers där laget nådde Stanley Cup-final 1979.

I mitten av 1978 valde Nilsson att skriva kontrakt med NHL-klubben New York Rangers. På grund av flertalet skador stannade Nilssons NHL-karriär på endast 160 matcher, fördelat på tre fulla säsonger. En av de svåraste skadorna var ett benbrott efter en tackling av Denis Potvin i rivaliserande New York Islanders 1979. Sedan den incidenten sjunger Rangersfansen fortfarande en ramsa om Potvin i alla matcher.

Ulf Nilsson deltog i svenska landslaget i två VM (silver 1973 och brons 1974) och två Canada Cup (fyra 1976 och femma 1981). Han är Stor grabb i ishockey, nummer 111.

Familjen rotade sig och blev kvar i USA men 1999 flyttade Ulf hem till Sverige. Yngste sonen Daniel flyttade med och bodde i Stockholm ett år, men återvände senare till USA där han studerade, öppnade restaurang, gifte sig och fick tre barn. Han tog dock senare sitt liv.

Ulf Nilsson fälldes i vid VM 1974 för doping då han hade tagit en nässpray eller hostmedicin (båda uppgifterna cirkulerar i massmedia), som han fått av sin lagläkare Nisse Rehn på grund av en förkylning så lätt att han kunde fortsätta spela. Nässprayen innehöll det förbjudna ämnet efedrin. Det positiva testet kom efter premiären mot Polen där Tre Kronor fråntogs sina två poäng och Ulf Nilsson blev diskvalificerad från fortsatt medverkan under VM:et. Trots det erhöll han en bronsmedalj för sin medverkan.

Av visst intresse kan vara att också den finländske målvakten Stig Wetzell fem dagar tidigare lämnat ett positivt dopningsprov för efedrin i Finlands hemma-VM i Helsingfors.

Linda Haglund

Linda Haglund, under senare år Linda McTear, föddes den 15 juni 1956 i Enskede och avled den 21 november 2015 i Österhaninge. Hon var under tiden som aktiv den mest firade och framgångsrika svenska sprintern.

Haglund vann sju SM-guld på 100 meter och fem SM-guld på 200 meter. Hon vann ett guld och fyra silver i olika Europamästerskap vid tävlingar inom- och utomhus. Hon deltog i OS tre gånger. Vid OS i München, 1972 blev hon oplacerad på 100 meter (tid 11,97) och diskvalificerad i försöken på 4x100 meter. Vid OS i Montreal 1976 blev hon utslagen i semifinal på 100 meter (tid 11,40). Vid OS i Moskva, 1980, blev hon fyra på 100 meter (tid 11,16) och deltog i stafettlaget som bröt på 4x100 meter i finalen.

År 1981 vann hon ISTAAF -tävlingen i Berlin med tiden 11,06 i ett lopp där hon besegrade bland andra världsstjärnan Evelyn Ashford, USA. Haglund var således en av de få som besegrade världsettan Evelyn Ashford under perioden 1978–1981. Loppet avgjordes dock i för stark medvind (+2,8 m/s) varför Haglunds tid aldrig registrerades som svenskt rekord.

Haglunds personliga rekord på 100 meter (11,16 sekunder) och 200 meter (22,82 sekunder) är fortfarande (2022) gällande svenska rekord. Haglund utsågs 1978 till ”Årets idrottskvinna” och blev tre år senare den första kvinnan att få Victoriastipendiet. 1979 och 1981 blev hon uttagen i Europalaget.

Haglunds karriär tog en dramatisk vändning 1981 då hon i samband med SM i friidrott testade positivt för doping med anabola steroider. Haglund har även framgent nekat till att dopningsintaget var medvetet och i stället angivit sin dåvarande tränare Pertti Helin som den som skulle ha gett henne anabola steroider under förevändning att det rörde sig om vitamintabletter.

Linda Haglund stängdes därefter av från allt tävlande i ett och ett halvt år. Hon frikändes visserligen till slut av Svenska friidrottsförbundet, men inte av internationella friidrottsförbundet (IAAF). I ett försök att rentvå sig från dopningsdomen förde hon och friidrottsförbundets ordförande Hans Holmér hennes talan i Kingston, Jamaica, inför 19 internationella friidrottsdelegater. Efter avstängningen lyckades Haglund inte komma tillbaka till tidigare resultatnivån och 1984 slutade hon tävla.

Efter karriären som friidrottare flyttade Linda Haglund till USA och gifte sig med en amerikansk fotbollsspelare. Under sin tid i USA arbetade hon bland annat som “head track coach” vid Santa Monica College i Santa Monica. Under sina närmare tio år i USA utbildade sig Haglund även inom design, konst och hälsa.

I början av 1990-talet flyttade hon tillbaka till Sverige. Hon arbetade då som idrottslärare i Stockholmsförorten Västerhaninge samt Åsenhöga. 2007 gav hon ut Lindas må bra bok. Hon deltog i TV4 programmet Let’s Dance 2009. Hon deltog i ”Mästarnas mästare” 2012. 2013 gav hon ut sina memoarer Lindas resa.

Linda Haglund var gift första gången 1984–1989 med Eddie Johnson och andra gången 1995 med Houston McTear (1957-2015).

Linda Haglund avled 2015 av cancer, knappt tre veckor efter maken Houston McTear. Hon är gravsatt i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.

Tomas Johansson

Tomas Johansson föddes 20 juli 1962 i Haparanda och tävlade bland annat för Haparanda SKT (där han sedan verkar som tränare). Som aktiv brottare representerade han också BK Loke i Gävle (1998–1999) och tyska Hallbergmoos (1996-1998).

Tomas Johansson kom tvåa vid OS-tävlingarna i tungvikt i Los Angeles 1984. Direkt (5/8 1984) efter medaljceremonin framkom att han hade testat positivt för anabola steroider, och han blev omedelbart diskad och fråntagen sin silvermedalj. Tomas erkände genast och bad om ursäkt för sin dumhet, men tidningarnas rubriker var inte nådiga. Han blev avstängd i 18 månader.

I sin comeback tog han brons vid EM 1986. 1986 tog han VM-guld i Budapest och spräckte därmed 33 år av östdominans i tungviktsklassen, den mest prestigetunga i VM. Senast någon utanför östblocket hade tagit VM-guld i klassen var Bertil Antonsson i Neapel 1953.

Vid OS i Seoul 1988 fick han bronsmedalj. 1992 blev det silvermedalj vid OS i Barcelona. Karriären på landslagsnivå avslutades vid OS i Atlanta 1996, då utan medalj. Tomas Johansson deltog sammantaget i 28 mästerskap, från VM i Göteborg 1981 till OS i Atlanta 1996, fördelat på fyra OS, 11 VM och 13 EM. Utöver VM-guldet vann han fem silver och sex brons i internationella mästerskap. Han tog 28 individuella SM-guld och är brottningens största ”Stora Grabb” med Ivar Johansson på andra plats.

Mest känd är Tomas kanske för sina många matcher mot Aleksandr Karelin, som Johansson var den förste att överhuvudtaget ta poäng emot, även om han alltid förlorade. De möttes i 11 mästerskap, Karelin vann samtliga matcher med 74–1 i utdelade poäng.

Tomas Johansson tilldelades Svenska Dagbladets bragdmedalj 1986 och som vinnare av det prestigefyllda Jerring-priset samma år fick Tomas över 100 000 mer röster än skididolen Gunde Svan.

Tomas bor kvar i Haparanda och arbetar inom kommunen som resursstöd vid skolor. Tomas Johansson talar både svenska och finska. Han deltog i den andra säsongen av TV-programmet Mästarnas mästare i Sveriges Television, och gick till final, där han kom på andra plats. Han deltog även i jubileumssäsongen 2018. Tomas har tillsammans med Karelin och några finska brottare gett ut diktsamlingen ”Tungviktarnas dikter”.

Marianne Berglund

Marianne Berglund, född 23 juni 1963 i Boliden, Skellefteå, Sverige är en svensk

tidigare tävlingscyklist. Den 3 september 1983 vann hon damernas landsvägslopp

vid världsmästerskapen i Altenrhein i Schweiz och blev därmed den första svenskan att

vinna ett VM. Förutom VM-guldet har hon SM-guld i linjelopp 1979, 1984, 1987, 1991, SM-

guld i lagtempo 1982 och 1992 samt SM-guld i tempolopp individuellt 1984 och 1992. Hon

deltog då i OS med mindre framgång, avslutade på 25:e plats 1984 och 44:e 1988.

Marianne tränade bland annat med Jan ”X-et” Erixon, som senare skulle bli firad

hockeyhjälte i Skellefteå och proffs i NHL. Hon åkte till schweiziska Altenrhein med bara fyra år av cykelträning i ryggen. Efter VM-guldet fick ett proffskontrakt och flyttade till San Diego. Hon blev kvar och tävlade i USA i tolv år. Under sommaren bodde hon och tränade i

Colorado.

Hon har även varit dopingavstängd i tre månader för användandet av efedrin, vilket

handlades av den svenska Dopingkommissionen. 1989 testade hon positivt för efedrin efter

att ha använt örtmedicinen Mahuang, som i innehåller ämnet efedrin. Enligt Marianne

Berglund fick hon i sig efedrin när hon tog ett medel mot menstruationsbesvär. Efedrin höjer

pulsen vilket sägs vara en nackdel i cykling eftersom man vill ha pulsen så låg som möjligt.

Berglund deltog 2011 i Mästarnas mästare där hon vann både tema psykisk styrka och laganda.

Året efter guldmedaljen flyttade hon till USA där hon fortfarande bor iOregon. I dag arbetar

hon för Les Schwab – ett familjeföretag som säljer däck och som har 7 000 anställda över

den amerikanska västkusten. Hon är ansvarig på företaget för ledarskapsutveckling och

coachar olika chefer. ”Det är ett utmanande och roligt jobb som jag trivs mycket bra

med”, säger Marianne Berglund. VM-ettan är också volontär för ”National Suicide Prevention

Line”.

Ludmilla Engqvist

Ludmila Engquist, föddes som Ludmilla Leonova den 21 april 1964 i Tambov 40 mil sydost om Moskva, där hon växte upp under knappa förhållanden. Hon började som gymnast och flyttade till Sibirien när Röda Armén ändrade faderns kommendering. Ludmila blev emellertid för lång för piruetterna och när gymnastiklärarens man en dag fick se den långväxta Ludmila övertygade han sin hustru om att flickan skulle passa bättre i hans friidrottsgrupp där hon särskilt koncentrerade sig på den korta häcken (100 meter för kvinnor mot 110 för män). När Ludmila fyllde 17 flyttade familjen tillbaka till Tambov. Ludmila började läsa till lågstadielärare på universitetet och fick Nikolaj Narozjilenko som löptränare, med vilken hon gifte sig vid 18 års ålder. Året därpå födde Ludmila dottern Natasja. 1992 blev Ludmilas förhållande med Nikolaj gradvis försämrat på grund av mannens alkoholbruk och äktenskapet återhämtade sig därefter aldrig.

1986 var den 22-åriga mamman 89:a på världsrankingen för 100 meter häck, med 30 sovjetiskor och en svenska, Ann-Louise Skoglund, före sig. Resultatnivån höjdes betydligt när Ludmila flyttade till Krasnodar. Hon tävlade för Sovjetunionen fram till 1991, för Ryssland 1992–1996 och för Sverige från och med 1996. Bakgrunden till nationsbytet var att en handelsresande i stavar, spjut och annat idrottsmaterial, Johan Engquist från Råneå, hamnade i Sovjet under perestrojkan. Idrottsutövarna bad honom ta hand om deras affärer och efter en tid blev han deras agent. Ludmila Narozjilenko var en av hans kunder. Ludmilla gifte sig med honom 1995 och han blev också hennes tränare. De bosatte sig i Kungsängen. Paret har en son tillsammans.

Ludmila Engquist blev uttagen till OS i Söul, 1988 men där föll hon över en häck i semifinalen. 1990 satte Ludmilla världsrekord inomhus på 60 meter häck, med tiden 7,69 sekunder. På denna distans hade hon de tre snabbaste tiderna genom alla tider fram till 10 februari 2008 då Susanna Kallur satte nytt världsrekord på distansen.

Som 27-åring vann hon guld på 100 meter häck i Tokyo VM 1991.

När Ludmila kom till Barcelona-OS 1992 var hon obesegrad hela säsongen. En lårskada satte dock stopp för gulddrömmarna. Ludmila kvalificerade sig till semifinal, men kunde inte ställa upp.

Den 13 februari 1993 i franska Liévin, tangerade Ludmila sitt egna världsrekord på 60 meter häck inomhus. Hon hann slå världsrekordet tre gånger under vintern innan det blir känt att dopingprovet från tävlingen i Liévin visade spår av anabola steroider. Resultaten ogiltigförklarades. Ludmila bedyrade sin oskuld, men blev avstängd i fyra år. Nikolaj erkände senare att han blandat ner det förbjudna preparatet i hennes proteinpulver. Han var svartsjuk på Johan Engqvist efter att hon hotat att lämna honom och flytta till Sverige med deras dotter och den nye mannen. I instans efter instans blev Ludmila frikänd; först fyra gånger i civila domstolar i Ryssland och sedan, i slutet av 1995, av Internationella friidrottsförbundet, IAAF. Avstängningen upphävdes därför den 12 december 1995, och då var hon omgift och hade som Ludmila Engquist flyttat till Sverige tillsammans med dottern.

Ludmilla vann sedan guld på 100 meter häck vid OS i Atlanta 1996. Hon vann också guld på VM i Aten 1997. 1997 mottog hon Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Ludmilla blev oväntat snabbt svensk medborgare i juni 1996 efter propåer till Invandrarverket från Svenska Friidrottsförbundets ordförande Bengt Westerberg.

År 1999 framkom i massmedia att Engquist drabbats av bröstcancer (vid 35 års ålder) vilket upptäcktes under ett träningsläger i Spanien. Hon tvingades till både operation och cellgiftsbehandling. Sensationellt nog gjorde hon ändå comeback under 1999 och tog ett förbluffande brons i VM i Sevilla redan samma år.

Engquist avslutade dock sin friidrottskarriär sommaren 2000 bland annat på grund av en efterhängsen skada i hälsenan. Hennes personbästa på 100 meter häck blev 12,26 sekunder, satt i Sevilla 1992. Hennes svenska rekord är på 12,47 och är noterat vid OS 1996.

Efter friidrottskarriären fortsatte Ludmilla att träna och överraskade alla med att försöka kvala in till vinter-OS i Salt Lake City 2002 i bob, en sport hon aldrig prövat tidigare (men med en budget på cirka 3 miljoner kronor). I världscupspremiären i december 2000 slutade Annica Sandström och Ludmila på en 17:e plats. Efter det blev det bråk och Annica Sandström hoppade av som pilot i bobben. Även några bromsare hoppade av satsningen. Med den nya piloten Karin Olsson blev Ludmila dock fyra i VM i Calgary. I senare dokumentärer om Ludmila framkommer att hon egentligen inte gillade sporten – men att stora sponsorer var involverade och att hon därför satsade på alvar. Ludmila var bara ett år från att bli den första kvinna att vinna medalj på både sommar- och vinter-OS – men hon var tidvis deprimerad och hon åkte utan skydd. Hon gick upp 15 kilo på ett år.

Hon avbröt satsningen efter att det den 4 november 2001 avslöjats att hon den 26 oktober 2001 testats positivt för anabola steroider (metandrostenolon) i samband med bob-träning i Huderfossenen i Lillehammer. Hon erkände droganvändning vid en presskonferens i Köpenhamn inför en utvald grupp av tre svenska journalister och sa då att hon gjort det utan sin tränares vetskap. I polisförhören berättade Ludmila Engquist att hon köpte dopningspillren, ”ryssfemmor”, i Moskva under sommaren eftersom det stod ‘’kraftig fettförbränning’’ på burken, och hon ville gå ner i vikt när hon lagt av med bob-åkningen.

Tullkriminalen gjorde dessutom en natt i november 2001 husrannsakan hemma hos Johan och Ludmila Engquist på Lidingö och fann bland annat sprutor och kanyler med en rysk text på. Hon dömdes kort därefter för smuggling, innehav och bruk av dopingpreparat (uppgivet ett 50-tal kapslar) och fick 80 dagsböter på sammanlagt 20 000 kronor. Åklagaren gav henne i strafföreläggandet ett strängare straff för att hon missbrukat sin ställning som föredöme inom idrotten. Enligt kammaråklagaren förväntades smuggling av dopningsmedel i denna omfattning normalt ge cirka 30 dagsböter, men sedan kan tillkomma ytterligare straff för innehav och bruk.

Under perioden 3 december 2001 till 3 december 2003 var Ludmilla Engquist avstängd, och för att undvika all negativ uppmärksamhet flyttade familjen till Spanien. 2005 flyttade hon tillbaka till Sverige och Stockholmstrakten där hon arbetade som massör, men bor nu ånyo i Spanien (2024) efter att ha skiljt sig.

Göran Pettersson och John Christensen

Lars-Göran Jaxéus född Pettersson den 1 oktober 1961 i Knivsta är en svensk före detta tyngdlyftare från Södertälje Atletklubb, som var dopad under OS i Los Angeles 1984. Ursprungligen kom han 6:a, med 165 kg i ryck och 195 kg i stöt, i klassen tungvikt-110 kg men blev diskvalificerad då dopingprovet visade sig innehålla anabola steroiden nandrolon. Han nådde en 8:e plats vid VM 1983 i Moskva.

Jaxéus var 2017 VD för HSB Uppsala och var tidigare VD för Taxi Stockholm.

John Robert Christensen, född 20 februari 1962 i Helsingborg i Sverige, död 31 mars 2009, var en svensk tyngdlyftare, som fälldes vid olympiska sommarspelen 1988 i Seoul för doping. Han skickades hem till Sverige och blev avstängd från all tävling i två år, samt livstids avstängning från landslaget.

Christensen sa så här sedan han blivit avslöjad:”Jag visste att alla andra hållit på på samma sätt. Det låter kanske som en dålig ursäkt, men jag vet ju hur det ligger till.” (Svensk idrott nummer 8 1991).

Efter sin tyngdlyftarkarriär åkte Christensen bland annat ut i skolor för att hålla föredrag och varna ungdomar för att använda sig av dopningspreparat.

Christensen föddes i Helsingborg av nyinflyttade danska föräldrar. Familjen flyttade senare till Ekeby. Han började i den lokala brottarklubben men byttes snart ut mot tyngdlyftningen i Greppet i Helsingborg. Efter gymnasiet utbildade han sig till idrottsledare vid Bosöns idrottsfolkhögskola och anställdes som fritidsledare på fritidsgårdar i Helsingborgs kommun.

Stefan Fernholm

Bengt Stefan Fernholm, född 2 juli 1959, Norrköping död 11 mars 1997, Västerås var en svensk friidrottare, aktiv i kula och diskus under 1980- och 1990-talet. Han blev svensk mästare i diskus 1984, 1989, 1990 och 1991.

Fernholm slog igenom som kulstötare i början av 1980-talet, som bäst nådde han 19,99. Därefter drabbades han av en båtbensskada och tre diskbråck som kom att påverka stora delar av hans karriär. Han flyttade till Brigham Young University i USA 1980, där flera av dåtidens svenska diskuselit tränade. Fernholm lade ner extremt mycket tid på träning. 21 år gammal tog karriären som kulstötare en plötslig vändning – han bröt båtbenet. För att fortsätta stöta kula bytte Fernholm grepp och trotsade smärtorna. Till slut blev det dock omöjligt. Lösningen blev att byta gren till diskus, som inte belastade det brutna båtbenet på samma sätt och på sommaren 1983 lyckades han med flera kast över 60 meter. Året därefter tog han en meriterande åttondeplats vid OS i Los Angeles.

Under resten av 1980-talet fortsatte framgångarna och 1987 segrade han i såväl Finnkampen som Europacupen samt noterade personligt rekord med 68,30 men framgångarna i stora mästerskap uteblev. Han blev exempelvis utslagen i kvalet vid VM i Rom 1987. När två av landslagskamraterna, Göran Svensson och Lars Sundin, i mitten av 1980-talet åkte fast för dopning sjönk även Fernholms resultat (i likhet med stora delar av övriga världseliten) högsta-lägsta nivå med ett par meter.

Karriären kantades av dopningsrykten. Stefan Fernholm vägde 105 kilo muskler redan som 15-åring. Även om Fernholm aldrig fälldes för dopning använde han sig av det under juniortiden och i USA. Men de riktigt stora framgångarna kom aldrig. Han och familjen flyttade hem till Sverige. I stället för dopning var det smärtstillande preparat som tog över Fernholms liv mer och mer. Allt för att bedöva smärtan i en kropp som under flera år tränat på absolut max och mot oron över att inte kunna försörja familjen. Missbruket av tabletterna ledde till slut till skilsmässa.

Efter en tid med behandling för sitt missbruk var Fernholm sensationellt tillbaka i diskusringen. Efter ett uppehåll i början på 1990-talet på grund av motivationsbrist och flera skador kom Fernholm tillbaka till säsongerna 1995-1996 då han kastade strax över 65 m och kvalificerade sig till finalen vid VM i Göteborg. Han kvalade även in till OS i Atlanta, men avstod från att åka då han återigen skadat sig.

I mars 1997 var Fernholm mitt inne i en utbildning till sjukgymnast när han plötsligt avled av tablettförgiftning vid 37 års ålder. Han hade fallit ihop i köket.

Den 3 augusti 2008 porträtterades Fernholm och hans öde i en dokumentär av Tom Alandh i SVT:s satsning inför OS i Peking.

Andreas Gustafsson

Bo Andreas Gustafsson, född 10 augusti 1981 i Göteborg, är en svensk-amerikansk gångare som bland annat tävlade i ett flertal finnkamper på 10 000 meter och på ett antal internationella mästerskap på både 20 och 50 kilometer. Han är son till OS-silvermedaljören Bo Gustafsson och bor i Las Vegas.

Hans bästa placering på ett globalt mästerskap var en 21:a plats på 50 km vid från VM i friidrott 2009. Personbästat på 20 km är från 2013 och personbästat på 50 km är från 2012.

Den 20 mars 2015 stängdes Andreas Gustafsson av från tävlande efter att ha testat positivt för doping vid de amerikanska mästerskapen i december 2014 där han noterade en tid som troligtvis hade räckt för att bli uttagen till Världsmästerskapen i friidrott 2015.

Substansen visade sig vara erytropoietin. Hans blodvärden ska även ha varit förhöjda vid Europamästerskapen i friidrott 2014 och Finnkampen 2014 men bara tillräckligt för att ha väckt misstanke om bloddoping, något som framkom i maj 2015. Efter avslöjandet om det positiva A-provet från tävlingen i USA valde Gustafsson att inte begära analys av B-provet och erkände sedan för ledningen på det Svenska Gång- och Vandrarförbundet att han medvetet dopat sig. Gustafsson stängdes enligt gällande regler av från tävlingsgång i två år och förbundet stängde sedan av honom ytterligare två år från all landslagsverksamhet.

Andreas Gustafsson ansåg vid tiden för dopingen att sjukvården i USA var för dyr och när han tidigare bodde i San Diego var han vid flera tillfällen nere i Mexiko för att uppsöka läkarvård och han köpte då också erytropoietin. Andreas Gustafsson hävdar att han tog sprutorna under cirka sex månaders tid men det varierade hur ofta han injicerade sig själv. Han har erkänt att han var dopad när han tävlade för Sverige under EM i Zürich 2014. Han erkänner också att han var dopad när han tävlade i Finnkampen i Helsingfors, i slutet av augusti 2014.

Gustafsson hade tidigare öppet anklagat gångare från Ryssland för att systematiskt ha dopat sig, kritiserat dem för detta och tagit stort avstånd från sådant fusk, inte minst gjorde han det vid Europamästerskapen i friidrott 2014 då han bland annat ska ha sagt följande: “…skulle jag ta medalj på EM med två ryssar framför sig som man i stort sett vet är dopade då är det inte roligt”. Han lyckades dock inte få någon placering i något av de två loppen. På 20 km-loppet bröt han och på 50 km blev han diskvalificerad enligt gångens tekniska regler.

Gustafsson är amerikansk medborgare och bestämde sig för att representera USA efter avstängningen och har därefter blivit amerikansk mästare.

Bryan Berglund

Bryan A Berglund, född den 2 november 1990 i Stockholm, är en svenskamerikansk före detta professionell basebollspelare. Berglund flyttade till USA som sjuåring. Han spelade under skoltiden för Royal High School i hemorten Simi Valley i Kalifornien. Han var en högerhänt pitcher och spelade en säsong i Minor League Baseball (MiLB) 2012.

Berglund ansågs vara en stor talang och förutspåddes väljas ganska tidigt i MLB-draften 2009. Så blev också fallet – han valdes av Florida Marlins som 66:e spelare totalt. När han skrev på för Marlins erhöll han 572 500 dollar i bonus. Berglund har dubbelt medborgar-skap och skulle därför ha kunnat representera Sverige i landslagssammanhang. Han kom dock inte till spel i VM-matcherna i Sundbyberg i september 2009, eftersom han stoppades av Marlins. På grund av att han skrev på så pass sent hade han inte kunnat spela matcher under sommaren och Marlins ansåg inte att han var i matchform.

2010 tog Berglund en plats i Marlins farmarklubb i Gulf Coast League, men tvingades till en operation av sin högra axel och missade hela säsongen. Berglund missade även hela säsongen 2011 på grund av skadan.

Berglund gjorde sin proffsdebut 2012 för Jamestown Jammers i New York-Penn League, en liga på den näst lägsta nivån (Short-Season A) i MiLB. Efter bara tio matcher, med en earned run average (ERA) på 3,09, sade dock Marlins upp kontraktet eftersom Berglund åkt fast för doping. Han hade använt dopingmedlet methylhexanamin. Berglund stängdes av i 50 matcher av Major League Baseball. Han uteslöts även ur den svenska landslagstruppen till EM 2012 i Nederländerna, där han skulle ha gjort landslagsdebut.

Berglund gjorde aldrig någon mer match som proffs.

Mathias Günther

Mathias Günther var en skånsk brottare (född 1986) i 66-kilosklassen, grekisk-romersk stil. Hans meritlista som brottare innefattar allt från guld i ungdoms-SM vidare till guld som junior och ytterligare två SM-guld som senior (2008 och 2010) och ett som nordisk mästare (2009).

Günther var med på EM 2010, men efter en tävlingskonflikt senare det året blev han avstängd i tre månader och beslutade sig då för att lägga av. Han gjorde dock comeback i slutet av 2011 och siktade då på att genom ett bra resultat vid EM i Belgrad vara ett stort OS-hopp vid sommaren 2012 OS i London. Förväntningarna var – med rätta - stora.

Han lyckades också över förväntan i europamästerskapen. Direkt efter att en bronsmedalj säkrats på EM den 11 mars 2012 genomfördes ett dopingprov, som visades innehålla den förbjudna substansen furosemid (Lasix®) – en vätskedrivande substans som inte ger någon prestationshöjning (kanske till och med en lite nedsättning av prestationsförmågan), men som används för att dölja doping med anabola steroider. Furosemiden hindrar nämligen – till viss del – anabola steroider att utsöndras till urinen.

Mathias Günter förklarade intaget av den vätskedrivande substansen med att hans fot av okänd anledning – sannolikt trauma – svullnade upp en vecka för EM. Han hävdade att han utan att konsultera medicinsk expertis tog sammanlagt tre tabletter före EM. Avstängningen fastställdes till två år.

Günter överklagade till CAS men valde då det billigaste alternativet. Då gäller att det är en person inom CAS som samlar in den informationen han eller hon behöver, och sedan tar beslutet utifrån det. Frågan i CAS gällde då inte att Günter testat positivt för furosemid utan vilken grad av försumlighet idrottaren visat. CAS fastställde domen och ansåg att Günter borde ha försäkrat sig bättre om att den medicin han tog inte var dopingklassad.

Mathias Günter hade det besvärligt både psykologiskt och ekonomiskt under avstängnings-tiden. Efter ungefär åtta månader var det som värst. Då tog han kontakt med brottnings-förbundet och bad om att få träffa idrottspsykologen, vilket han ansåg vara av stor hjälp,

Efter avstängningen prövade Mathias att inte bara satsa på VM och OS i brottning utan även MMA, mixed martial arts. Han sa själv att jämfört med brottning var det riktigt bra betalt. Hans debut visade att MMA var mer än han kunde hantera. Försöken att komma tillbaka i brottningen blev heller inte lyckade och efter några mindre lyckade resultat sadlade han om och blev brottningstränare 2018.

Nicklas Bäckström

Lars Nicklas Bäckström, född 23 november 1987 i Valbo församling, Gävle kommun, är en svensk professionell ishockeyspelare som spelar i Washington Capitals i NHL, men som i november 2023 meddelat att han gör ett längre speluppehåll på grund av skador. Hans far spelade ishockey sammanlagt tio säsonger för elitserielaget Brynäs IF under 1980-talet. Hans mor Catrin har spelat handboll på elitnivå.

Moderklubb är Valbo AIF. Bäckström vann den interna poängligan i Brynäs IF med 27 poäng (inklusive slutspels-poängen) och blev dessutom utsedd till Elitseriens bästa rookie 2005–06. I Junior-VM i ishockey 2006–07, som avgjordes i Sverige, gjorde Bäckström sju poäng – alla med målgivande passningar. För A-landslagets räkning debuterade han i en match mot Norge den 6 april 2006. Bäckström valdes av Washington Capitals i draften 2006 i första rundan som totalt fjärde spelare. 21 maj 2007 skrev Bäckström under ett kontrakt med Capitals[2], som innebar att han fick den högsta lönen en nybörjare i NHL kan få. 2018 vann Bäckström Stanley Cup med Washington Capitals sedan laget besegrat Vegas Golden Knights i finalserien med sammanlagt 4-1 i matcher. Bäckström har dessutom två VM-guld (2006, 2017) och ett OS-silver (2014) på meritlistan.

Pseudoefedrin 2014

Bäckström deltog i det svenska landslaget vid vinter-OS 2014 i Sotji. Tre Kronor hade ett slagkraftigt lag, som vanligt. Men inför turneringen så lämnade Henrik Sedin återbud. Och under turneringen tvingades Henrik Zetterberg kasta in handskarna på grund av en ryggskada. Den på förhand så gedigna center-ryggraden strimlades sönder och kvar var egentligen bara Nicklas Bäckström. Tre Kronor tog sig, trots allt, till final. Den 23 februari 2014 – finaldagen – visade provsvar att Bäckström kunde ha varit dopad och han fick därför inte delta i finalen mot Kanada, som det senare vann. Testet skedde efter kvartsfinalen mot Slovenien. Den 25 februari kom besked om att även B-provet var positivt för pseudoefedrin men beslutet om påföljd skulle dröja ytterligare två veckor. Dopningsprovet var över gränsvärdet på 150 mikrogram/mL. Ursprungligen betraktades en koncentration på 15 nanogram pseudoefedrin per milliliter blod som dopning, men gränsvärdet sattes sedan tio gånger högre.

WADA hade genom ett avtal med Internationella ishockeyförbundet kunnat testa de NHL-spelare som kunde bli uttagna till OS under hela säsongen. Det finns dock år 2023 fortfarande inga siffror på hur många eller vilka spelare som testades, respektive om Bäckström testats innan spelen. WADA:s generalsekreterare David Howman uttalade på en presskonferens inför spelen i OS i Sotji att NHL-spelarna som skulle delta i Sotji skulle komma att testas enligt den ryska olympiska kommitténs riktlinjer.

Nicklas Bäckström hävdade att han tagit under ett flertal år mot allergi, allergimedicinen Zyrtec D. SOK:s presschef Björn Folin angav till TT att det rörde sig om en allergimedicin som Bäckström hade använt i sju år (vilket är lång tid för ett tillstånd som allergi). Pseudoefedrin och efedrin är en vanlig komponent i viss astma- och hostmedicin och var vid denna tidpunkt inte receptbelagd i USA. Det var dock välkänt i idrottskretsar – inklusive amerikansk ishockey – att det användes även som prestationsförstärkare i idrott. Timo Seppälä, chefsläkare för den finländska antidopingbyrån var skeptisk till uttalandena om att Bäckström tagit en tablett: ”Allergimediciner innehåller inte så mycket pseudoefedrin om du inte använder betydligt större doser än ordinerat.”

Bestraffningsdiskussionen

Den 14 mars 2014 beslutade Internationella olympiska kommittén, IOC, att Bäckström skulle få den lägsta avstängning som var möjligt, en matchs avstängning (det vill säga OS-finalen,) som påföljd men han fick behålla sin olympiska silvermedalj.

Internationella ishockeyförbundet disciplinära kommitté hade sedan möjligheten att vidta ytterligare åtgärder och utmäta straff mot Nicklas Bäckström, men valde den 9 oktober 2014 att inte gå vidare med några disciplinära åtgärder. Enligt kommittén hade Bäckström samarbetat fullt ut och kommittén fastslog att han inte tagit substansen i prestationshöjande syfte. Kommittén skriver även som orsak till beslutet att B-provet inte har analyserats exakt rätt och därför inte fullt ut konfirmerar A-provet. WADA överklagade dock under november 2014 beslutet till CAS. Ärendet avslutades i januari 2015, då Idrottens skiljedomstol i ett gemensamt beslut med WADA, IOC och Internationella ishockeyförbundet IIHF utfärdade en reprimand för det positiva dopningsprov Nicklas Bäckström lämnat. Uppgörelsen innebar samtidigt att Bäckström drog tillbaka sitt överklagande och medgav att han brutit mot antidopningsreglerna. NHL meddelade att de inte kommer att stänga av Nicklas Bäckström för spel. Beslutet att låta Bäckström behålla medaljen kritiserades senare av den tidigare chefen för WADA, Dick Pound, under ett WADA-möte i Montreal.

Landslagsläkaren

Landslagsläkaren Björn Waldebäck har berättat att det var han som rekommenderade att Bäckström skulle ta en dos av sin allergimedicin bara två timmar före kvartsfinalmatchen mot Slovenien. IOC:s disciplinnämnd la i sin Bäckström-rapport en stor del av skulden på landslagsläkaren Björn Waldebäck. Han fick en ”allvarlig anmärkning”, meddelade SOK. SOK redovisade också skriftligen att Bäckström fått felaktiga råd från läkaren. Nämnden ansåg att Waldebäck gjort ett allvarligt fel när han rådde Bäckström att ta medicinen nämnden rekommenderade IOC att väga in läkarens roll i dopningsaffären när man skulle godkänna eller avslå en sådan ansökan. Björn Waldebäck ställde sin plats till förfogande redan i Sotji eftersom en allvarlig anmärkning från IOK inte är en merit. Det svenska ishockeyförbundet sa sig dock ha fortsatt förtroende för läkaren Björn Waldebäck, som är ansvarig landslagsläkare för de svenska ishockeylandslagen.

Fyra år fick dock Björn Waldebäck sin ackreditering godkänd av Internationella olympiska kommittén (IOC) för OS i Pyeongchang.

Efterdiskussionen

I efterdiskussionen kan också påpekas att det direkt efter avstängningen gjordes en rad olämpliga uttalanden av svenska idrottsledare – men aldrig av Nicklas Bäckström själv. Tre Kronor var rasande och både tränaren Pär Mårts och landslagschefen Tommy Boustedt sa att IOC hade förstört den svenska festen. Boustedt gick längre än så: ”IOC:s sena beslut är politiskt. Jag tror de hade resultatet av dopningsprovet tidigare, men ville ha större medial uppmärksamhet.” Han kallade exempelvis också IOC för amatörer, men fick i ett senare pressmeddelande be om ursäkt för delar av sina kommentarer. Samtidigt riktade dock hockeyförbundet kritik mot att det tog IOK 90 timmar att analysera testet – att jämföra vid hockey-VM där samma test tar ett dygn. Det fanns emellertid aldrig någon regel om exempelvis analyssvar inom 48 timmar.

Gunilla Lindberg, den svenska representanten i IOC uttryckte att hon inte var särskilt imponerad av Tre Kronors agerande. Det gäller samma regler för svenskar som för alla andra. Naturligtvis ska läkaren se till så att medicinbruk rapporteras enligt reglerna. tidningen. ”Det var inte IOC som felade, utan den som har felat är landslagsledningen, som inte har rapporterat att han åt det här medlet.

Liknande OS-avstängningar

Dopningsklassningen av pseudoefedrin stödjer sig på att höga koncentrationer har amfetaminliknande effekt. Den rumänska gymnasten Andreea Raducan blev exempelvis av med sitt OS-guld 2000 efter att ha testats positivt för pseudoefedrin. Hon sade sig ha tagit två tabletter, som hon fått av sin tränare, mot en förkylning. Raducan blev däremot inte av med sina övriga medaljer, och stängdes inte heller av. Däremot blev landslagsläkaren avstängd i flera år.

I OS 1972 blev Västtysklands Alois Schloder avstängd sedan hans dopningsprov visat sig innehålla spår av efedrin. Schloder blev avstängd i 18 månader, en avstängning som senare hävdes när det visade sig att Schloder fått i sig efedrin när han ätit medicin.

Under ishockey-VM 1974 fälldes Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson för dopning sedan han tagit nässprej som innehöll det förbjudna ämnet efedrin. Sverige fråntogs två poäng i matchen mot Polen och Nilsson blev avstängd i resten av turneringen, men fick en bronsmedalj ändå och slapp vidare konsekvenser.

Under ishockeyturneringen i Innsbruck-OS 1976 fastnade Tjeckoslovakiens Frantisek Pospisil i ett dopningstest. Pospisil hade tagit influensamedicin som innehöll kodein och Tjeckoslovakiens seger mot Polen omvandlades till förlust.

Corey Millen blev avstängd från internationellt spel i 18 månader sedan han testat positivt för testosteron i samband med ishockey-VM i Sverige 1989. Det enda som hände i resultatväg var att USA:s 4-5-förlust mot Tjeckoslovakien i gruppspelet ändrades till 0-5.

I 2014 offentliggjordes att den lettiske spelaren Vitalijs Pavlovs dopningstest innehållit spår av methylhexaneamine och han tvingades lämna OS-byn och även lämna tillbaka sitt OS-diplom. Däremot straffades inte Lettland.

Niklas Lindstedt

Kulstötaren Niklas Lindstedt från Karlstad lämnade vid 21 års ålder ett positivt dopingprov i mars 2014. Lindstedt var uttagen i det svenska juniorlandslaget i friidrott och tävlade för Stockholmsklubben Hässelby. Det var via ett kosttillskott som Niklas Lindstedt fick i sig det dopingklassade preparatet metylfenetylamine, som är förbjudet i samband med tävling. Enligt Svenska friidrottsförbundet fanns det förbjudna ämnet inte med på produktens innehållsförteckning.

Riksidrottsförbundets dopingnämnd stängde av kulstötaren i sex månader, från och med den 2 juli i 2014 till den 3 januari 2015.

2019 flyttade Niklas till Örebro för att arbeta som undersköterska på en psykiatrisk akutpsykosavdelning på Centralsjukhuset i Karlstad. 2022 blev han bronsmedaljör i kulstötning på SM.

Niklas är son till förre landslagsmannen i kula Mauri Lindstedt ,som blev svensk mästare 1994 på 18,09.

Nicklas Axelsson

Nicklas Axelsson, född 15 maj 1972, är en svensk före detta professionell tävlingscyklist, numera avstängd på livstid. Han räknas som en av Sveriges främsta cyklister i modern tid.

Axelsson är ursprungligen från Mora. Han är numera bosatt i södra Frankrike.

Nicklas Axelssons främsta merit är en sammanlagd sjätteplats i Giro d’Italia 1999 och en tredjeplats i det klassiska världscuploppet Lombardiet runt år 2000. Under VM i Portugal slutade han på 18:e plats. Efter loppet testades medaljörerna, den fjärdeplacerade och ytterligare fyra slumpmässigt utvalda cyklister. Nicklas Axelsson testade positivt för erytropoietin och fick fyra års avstängning och fick lämna sitt italienska cykelstall Alessio. Efter en två år och åtta månader lång bortovaro från tävling kunde han dock återvända till tävlingsidrott efter att reglerna ändrats.

Sedan säsongen 2006 tävlade Axelsson för det italienska Pro Continental-stallet Selle Italia-Serramenti Diquigiovanni, sedan 2008 kallat Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli. I slutet av 2006 blev Nicklas Axelsson opererad för testikelcancer och fick efterföljande cellgiftsbehandling. Efter behandlingen fortsatte han att tävla.

Axelsson slutade trea på den andra och tredje etappen av Tirreno-Adriatico 2008. Den svenska cyklisten bar den blå ledartröjan under två dagar, men fick ge sig efter den femte etappen, ett tempolopp, då den regerande världsmästaren i tempolopp, Fabian Cancellara, övertog ledningen. Axelsson blev femma i Tirreno-Adriaticos slutliga sammanställning. I mars 2008 vann Axelsson den andra etappen av Settimana Internazionale Coppi e Bartali före italienaren Stefano Garzelli. Han slutade tävlingen som fjärde man efter Cadel Evans, Stefano Garzelli och Vincenzo Nibali.

Nicklas Axelsson blev kontrakterad av det polsk-italienska kontinentallaget Corratec inför säsongen 2009 och under säsongen 2009 slutade Axelsson trea på första etappen av Tour de Qinghai Lake.

Den 6 januari 2010 framkom det emellertid att Axelsson lämnat ett positivt A-prov för erytropoietin, men först den 7 juli fastslogs att även B-provet som positivt. Svenska Cykelförbundets Disciplinnämnd (Disciplinnämnden) fick den 16 juni 2010 en anmälan från Internationella Cykelförbundet (UCI) om att Nicklas Axelsson testats positivt. Proven togs vid cykeltävlingen Gran Premio Industria E i Italien den 20 september 2009. Proven bekräftade förekomsten av rekombinant EPO och exogena epitstesterone- och testorenonmetaboliter i urinen. Disciplinnämnden fann brottet så grovt att det skall medföra livstids avstängning (minsta möjliga straff var 8 års avstängning). Några förmildrande omständigheter hade inte framkommit. Svenska Cykelförbundet dömdes dessutom till böter på 115 000 kronor av Svenska Cykelförbundets disciplinnämnd (vilket enligt tidningsuppgifter några år senare inte blev betalda).

Nicklas Axelsson bor numera i södra Frankrike och har två barn med sambon Elodie samt en dotter från tidigare äktenskap.

Martin Kjellström

Martin Kjellström, född 21 september 1971 i Annedal, var Sveriges främste bodybuilder, som framgångsrikt stod på scenen och poserade med enorma muskler. Martin Kjellström är den andra svensken någonsin som tävlat i Mr Olympia. Mr Olympia är den ultimata tävlingen, drömmen för alla professionella kroppsbyggare. Detta lyckades han med, genom sin 3:e plats i Romanian Grand Prix. Han vägde vid tävling 131,8kg (182 cm), (Ironman Pro 2009).

Det här är berättelsen om en kille med en stökig uppväxt. Kjellström beskriver sin uppväxt som dysfunktionell. Han hoppade av gymnasiet efter ett år, tränade löpning maniskt och led av ätstörningar, men kom att ägna sitt liv åt bodybuilding. Men styrketräningen kom in sent i hans liv – först vid 26 år ålder. ”Att äta mat och spy är som ett missbruk för att dämpa ångest. Det gjorde att jag klarade av mina dagar. Hela dagarna gick ut på att springa, handla mat och så spy upp maten jag åt”, berättar han.

I december 2010 – samma år som han deltagit i Mr Olympia – greps han av polis i den omfattande nationella dopingrazzian ”Operation Liquid”. Totalt ställdes 70 personer inför rätta i den enorma rättegång som följde.  Ligans huvudpersoner fanns i Spanien och det var därifrån handeln styrdes. Preparaten kom i huvudsak från Kina och distribuerades till olika kontaktpersoner i Sverige och vidare ut till svenska konsumenter. Vid den stora razzian slog hundratals poliser, förstärkta med personal från andra myndigheter, till på nio platser i Sverige. Samtidigt gjorde spansk polis en insats mot en bostad där de misstänkta huvudmännen skulle finnas. Huvudmännen i Sverige hade arbetat direkt under ligans ledning och hade enligt förundersökningsledaren kunnat göra stora pengar på handeln. De hade tagit emot paket, spätt ut och paketerat om preparaten i anonyma förpackningar som exempelvis medicinburkar och matlagningsoljor.

I ”Operation Liquid” beslagtog polisen dopingpreparat, läkemedel och medicinsk utrustning för cirka 60 miljoner kronor. Av utredningen framgår att ligan smugglat in 3,3 miljoner enheter dopingmedel från Spanien och Portugal. De svenska kontakterna ombesörjde även den regionala och lokala försäljningen såväl till kroppsbyggare som till vanliga Svenssons. Bevismaterialet har fyllt ett 200 kvadratmeter stort bergrum i Sundsvall med produkter till ett marknadsvärde av ungefär sex miljoner kronor. Kunderna har funnits i hela Sverige, sannolikt långt fler än de 70 som slutligen åtalades. Bara förundersökningen i målet är på över 30 000 sidor. Logistiskt har det här varit ett problem eftersom de åtalade finns på olika platser i Sverige och är så pass många. Sex olika rättssalar har därför sammanlänkats i videokonferenser från Sundsvall, Malmö, Göteborg, Örebro och Karlstad.

Kjellström blev dömd för dopningsbrott, grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott. Martin Kjellström ansågs enligt rätten inte vara huvudman, men väl den som styrt Göteborgsfalangen av ett av Sveriges största steroidnätverk. I Hovrätten yrkade åklagaren senare på sju års fängelse för Martin, men när dom väl faller dömdes han till fängelse i två år och nio månader, vilket innebar en sänkning från Tingsrättens 3,5 år. Kjellström inställde sig dock aldrig när straffet ska avtjänas, utan höll sig utomlands och sågs bland annat tävla i Brasilien. Efter att ha blivit internationellt efterlyst greps han och började först avtjäna sitt straff i England, för att senare avtjäna resterande strafftid i Sverige.

Idag arbetar Martin Kjellström som coach inom fysisk och mental träning. Dopingpreparat har han slutat med, men åren med steroider och hård träning har satt sina spår.

2020 drabbades Kjellström av hjärtstopp under ett naprapatbesök, och trots att naprapaten påbörjade hjärt-lungräddning hamnade Kjellström i respirator och medvetslöshet i 17 dagar. Hjärtstoppet var med stor sannolikhet en följd av mångårigt användande av steroider.

Doping är vanligt inom bodybuilding på högsta nivå och det är mycket sparsamt med tester. Formellt förbjöds doping inom internationell bodybuilding (IFBB) 1987 och i början av 1990-talet, i samband med att sporten sneglade på olympisk status, gjordes en ansträngning med tester i samband med de största proffstävlingarna. Andelen positiva fall var dock så hög att det allmänt bedömdes att kontrollerna skadade sporten, snarare än tvärtom.

Formellt följer internationell bodybuilding WADA-koden, men det är sparsamt med tester. I Sverige är sporten ansluten till Svenska Kroppskulturförbundet, men är inte medlem i Riksidrottsförbundet och några tester görs därför inte utom enligt särskilt avtal med Svensk Antidoping. Testverksamheten får bekostas av förbundet eller beställas av externa aktörer.

Abeba Aregawi

Abeba Aregawi Gebretsadik, född 5 juli 1990 i Adigrat i Etiopien, är en etiopisk-svensk före detta medeldistanslöpare. Hon härstammar från Tigray i Etiopiens norra delar. Abeba Aregawi föddes i Adigrat där hon växte upp med sina tre syskon. Hennes föräldrar var lantbrukare. De lämnade Adrigrat när hon var ganska liten, så hon fick bo hos sin moster.

Aregawi var 14 år när hon ställde upp i en skoltävling och sprang snabbare än alla andra. Talangscouterna var imponerade och klubben ECB erbjöd henne att komma till Addis Abeba och börja springa för deras professionella tränare. När hon flyttade till huvudstaden hjälpte klubben henne med allting, bland annat ett boende som hon delade med en annan löpare. 17 år gammal tog hon silver på 400 meter vid de Etiopiska mästerskapen och två år senare kom det första mästerskapsguldet, nu på 800 meter. Samma år tog hon sin första internationella medalj, brons på 800 meter, vid de afrikanska juniormästerskapen i Bambous på Mauritius (en tävling som vanns av Caster Semenya). Aregawi sprang också några mindre tävlingar i Europa, och vid säsongens slut var hennes personliga rekord 2:01,98. Aregawis fysioterapeut och tränare i Etiopien var under flera år Zerihun Endris Ibrahim. De inledde samarbetet redan 2007. Han arbetade då för Etiopiens förbund men anlitades som Aregawis egen coach. Det var under denna period hon också träffade den blivande maken Henok Weldegebriel Tsigab.

Aregawi var 2009–2013 gift med Tsigab som är svensk medborgare (född i Etiopien men kom till Sverige som tolvåring). Aregawi flyttade till Stockholm i september 2009, men flyttade 10 december 2012 kort innan deras skilsmässa som beviljades 17 maj 2013, ensam tillbaka till Addis Abeba i Etiopien. Officiellt var detta av träningsskäl, då paret valde att hemlighålla skilsmässan. Abeba Aregawi har förlagt nästan all träning under hela sin karriär till Etiopien och löparmeckat Sululta, 3 000 meter över havet. Löparanläggningen ägs av dubbla världsrekordhållaren Kenenisa Bekele och dit åker många av världens långdistanslöpare för att träna.

Under sin första seniorsäsong 2010 bytte Aregawi gren till 1 500 meter. Debuten på den sträckan skedde i Sollentuna Grand Prix, där hon vann på tiden 4:06. Hon förbättrade den tiden i sitt andra lopp, i KBC Nacht, där hon sprang på 4:01,96. Abeba Aregawi debuterade även i Diamond League, där hon blev fyra i DN-Galan i Stockholm och sjua i Weltklasse i Zürich.

Aregawi representerade redan då Spårvägens Friidrottsklubb och därefter, 2011–2016, tävlade hon för Hammarby IF Friidrott. Aregawi hade under vintern 2011 en mycket stark inomhussäsong med fyra raka segrar i Düsseldorf, Gent, Birmingham och Stockholm. Hennes bästa tid denna vinter var 4:01,47, efter en mycket snabb avslutning i Globen i Stockholm. Under utomhussäsongen 2011 gjorde hon på grund av en knäskada bara ett framträdande.

Abeba Aregawi vann både 800 meter och 1 500 meter för Hammarby IF Friidrott i finalen i Lag-SM den 20 juni 2012.

Aregawi berättade 7 juni 2012 för massmedia om sin ambition att representera Sverige i OS i London. Samtidigt vägrade Etiopien släppa henne, och det var oklart om hon skulle kunna tävla för Sverige även med svenskt medborgarskap. Hon blev dock svensk medborgare den 28 juni 2012. Då återstod bara att få hennes nationsbyte godkänt av IAAF. Vid det laget hade det etiopiska friidrottsförbundet inte längre något att säga till om. Vid Diamond League-tävlingarna i Paris 6 juli kom Aregawi på tredje plats. Direkt efter tävlingarna hade hon ett möte med IAAF där de meddelade att hon var fri att välja mellan Sverige och Etiopien. Svenska ambassaden i Paris ordnade extraöppet för att ta emot hennes handlingar, men hon meddelade IAAF tidigt på morgonen 7 juli sitt beslut att tävla för Etiopien i OS. Senare på kvällen reste hon från Paris till Etiopien för att reda ut de sista detaljerna. Under OS (där hon fortfarande sprang i Etiopiens färger) råkade hon ut för ett fall och slutade som femma på 1 500 meter.

Bakom valet att tävla för Etiopien i OS låg, enligt Aregawis dåvarande make Henok Weldegebriel Tsigab, en längre tids hårda påtryckningar från etiopisk sida. De etiopiska myndigheterna skulle enligt honom ha beslagtagit hennes pass, så att hon inte kunde anmäla sig till tävlingar utan deras godkännande. De uppges även ha beslagtagit Aregawis mobil och indirekt utövat utpressning. Bland annat skulle Aregawi aldrig mer släppas in i Etiopien om hon tävlade för Sverige i OS i London. Aregawi har större delen av sin släkt kvar i Etiopien.

Det var dock nära att löparstjärnan aldrig bytte nation. En av huvudpersonerna till det var före detta friidrottsagenten Lars Kristiansson. Han fick i uppdrag att hjälpa till att genomföra nationsbytet för Abeba inför OS 2012. Under den processen menar han att det ringde tillräckligt många varningsklockor för att hela processen borde ha avbrutits. Bland annat menade han att det blev allt tydligare att Abeba Aregawi inte ville bli svensk medborgare. Vid ett möte under försommaren 2012 höll hela nationsbytet på att gå i stöpet. Det var ytterst märkligt alltihop. Juridiken var klar. Migrationsverket var positiva till nationsbytet och det var full support från Svenska friidrottsförbundet och Olympiska kommittén. Det följdes av ett omskrivet möte på ett hotell i Paris inför Diamond League-galan. Där menar Lars Kristiansson bland annat att hennes nederländska manager Jos Hermens berättade för alla inblandade att Abeba Aregawi redan var gift hemma i Etiopien och att det därmed skulle handla om ett skenäktenskap. Hammarbys ordförande Ingvar Åström var med på mötet – men valde att fortsätta trycka på för övergången ändå. I samband med att Hammarbys styrelse fick förnyat förtroende skrev Ingvar Åström så här på klubbens hemsida om turerna kring Aregawi:

”Med facit i hand är det lätt att säga att klubben borde agerat annorlunda i hanteringen av Abeba. Vi var alla inspirerade av att få hjälpa en fantastisk talang med en enorm potential, och vi hoppades att hon skulle kunna bli en förebild och inspirera många friidrottare i klubben. Det finns utrymme för självrannsakan. För framtiden bör vi lära av det förflutna och förbättra kommunikationen och tydligheten kring vilka krav som ställs på en enskild aktiv”.

Inför OS 2012 skickade Abeba Aregawi så småningom ett brev till IAAF där hon skrev att hon ville tävla för Etiopien.

Den 11 december 2012 – således efter OS – kom trots allt beskedet att Aregawi skrivit på pappren som gjorde henne tävlingsklar för Sverige och den 10 december 2012 fick hon godkännandet från Internationella Friidrottsförbundet att fortsättningsvis representera Sverige. I sin första tävling då hon representerade Sverige, XL-galan i Globen i februari 2013, vann Aregawi med tiden 3:58,40 och slog därmed Maria Akrakas drygt tjugo år gamla svenska inomhusrekord. Hon var dessutom bara 12 hundradelar från Jelena Sobolevas världsrekord. I mars 2013 tog Aregawi guld på 1 500 meter vid inomhus-EM i Göteborg med tiden 4.04,47, nästan tio sekunder före närmaste konkurrent. Vid Athletic Super GP i Doha i Qatar, den 10 maj satte Aregawi svenskt och nordiskt rekord på 1 500 meter med tiden 3.56,60. Detta var endast sex hundradelar från det personliga rekord hon hade satt som etiopisk löpare. Vid FBK Games i Hengelo 8 juni 2013 satte Aregawi åter svenskt och nordiskt rekord, denna gång på 800 meter med tiden 1.59,20.

Aregawi har dock behållit sitt etiopiska medborgarskap. I samband med VM 2013 i Moskva anklagade den finländske friidrottsagenten Jukka Härkönen i Helsingin Sanomat Sverige för att ha ”köpt ”Aregawi. Han kom med anklagelser om skenäktenskap, utfört enbart för att hon ska kunna tävla för Sverige. Henok Weldegebriel Tsigab, som var i Moskva under VM, avvisade anklagelserna som “skitsnack” och “finsk avundsjuka för att hon kommer tävla för Sverige i Finnkampen”. Då var paret redan skilda sedan maj 2013, även om de höll detta hemligt. I februari 2016 framkom det att Aregawi lämnade felaktig information till Migrationsverket när hon ansökte om svenskt medborgarskap och dessutom hade hon uppgivit till Skatteverket att hon aldrig bott i Sverige, tvärtemot vad hon och Weldegebriel Tsigab och klubben Hammarby IF tidigare sagt offentligt. Det fanns dock inga rättsliga förutsättningar för att vidta några åtgärder mot Aregawi eller att återkalla hennes svenska medborgarskap, även när det skulle visa sig vara beviljat på felaktiga grunder.

Skatteverkets gjorde en utredning om Aregawis deklarationer från 2010–2013. Hon erkände då för Skatteverket att hon aldrig bott i Sverige. Enligt Skatteverket redovisade Aregawi inte några inkomster från vare sig tävlingar eller sponsorer mellan 2011 och 2013 och fick betala drygt 11 000 kronor i skattetillägg.

Vid friidrotts-VM 2013 i Moskva vann hon den 15 augusti guld på 1500 meter med tiden 4:02,67 efter att ha legat långt fram i “ytterspår” under större delen av loppet och gått upp i ledningen med ett knappt varv kvar. Vid presskonferensen efter VM-guldet fick Abeba Aregawi frågan om vad hon tyckte om Emma Green Tregaros (och Moa Hjelmers) regnbågsaktion mot HBTQ-personers brist på rättigheter i Ryssland, efter införandet av den ryska “antihomolagen”. Aregawi sa bland annat (via tolk): “Som jag förstår det tillåter inte min tro att män är med män och att kvinnor är med kvinnor. Men jag vet egentligen inte så mycket om det.” Aregawi är kristen.

Vid Svenska idrottsgalan den 13 januari 2014 2014 i Globen blev Aregawi utsedd till Årets kvinnliga idrottare, men var sjuk hemma i Etiopien och kunde inte närvara på plats. Ingvar Åström, ordförande Hammarby IF Friidrott, fick ta emot hennes pris och framförde hennes tacktal: “Tack för priset, jag är jätteglad. Det är jättekul att få vinna. Jag vill ha revansch det här året. Det var viktigt för mig att vinna ett mästerskap. Nu vill jag slå världsrekord inomhus och vinna under OS i Rio.”

Vid EM i Zürich 15 augusti 2014 blev Aregawi tvåa på 1 500 meter, efter etiopiskfödda nederländskan Sifan Hassan. Abeba Aregawi fick sedan hoppa över inomhussäsongen på grund av en lårskada som hindrade henne från att försvara sitt EM-guld vid inomhus-EM i Prag. Det var på grund av fortsatta skadeproblem sedan länge osäkert om hon skulle kunna delta i VM i Peking men hon kom ändå till start på 1 500 meter. Innan hade hon bara sprungit fyra lopp under utomhussäsongen, tre över 1 500 meter och ett 800-meterslopp med en andraplats i Birmingham på 1 500 meter som bäst. Vid VM tog hon sig utan att imponera till finalen, men lyckades inte försvara guldet från Moskva två år tidigare. Finalloppet öppnade i ett mycket lugnt tempo, men på det näst sista varvet drog Genzebe Dibaba, som hade slagit världsrekordet på 1 500 meter under säsongen, upp tempot rejält och Aregawi orkade inte följa. Hon föll genom fältet och slutade till sist på en sjätteplats.

Aregawi rundade av säsongen med att sätta svenskt rekord på 1 engelsk mil då hon sprang i mål som klart distanserad sexa på 4:23,07 vid Diamond League-tävlingen i Bryssel. Det räckte ändå för att slå Malin Ewerlöfs 18 år gamla rekord på den udda distansen. I årets sista lopp deltog hon för andra gången i karriären i Finnkampen och här var hon ohotad på 1 500 meter. Segern på Stockholm stadion blev den enda för Aregawi under säsongen 2015.

Det blev en skadedrabbad säsong där hon bytte tränare två gånger innan hon inför 2016 år säsong valde att återgå till holländske coachen Bram Som.

Aregawi hade för avsikt att springa på inne-VM i Portland. Det var planerat att hon som upptakt skulle springa Globen-galan, men hon tackade nej med hänvisning till ryggproblem. Svenska Friidrottsförbundets förbundskapten Karin Torneklint hade sedan inte Aregawi bland de VM-uttagna. Hon var tydlig med att beslutet inte berodde på den skatteutredning kring Aregawi som just då fick stor uppmärksamhet i den svenska pressen.

Det var en kort men mycket framgångsrik sejour som Abeba Aregawi hade i det svenska landslaget. Totalt åtta tävlingar blev det och på dem lyckades hon vinna VM-guld både inomhus och utomhus, ta EM-guld inomhus och EM-silver utomhus. Dessutom noterades Aregawi för två svenska rekord som hon fortfarande har kvar: 3:56.60 på 1 500 meter och 4:23.07 på en engelsk mile.

Den 29 februari 2016 meddelades det att Aregawi i ett dopingprov utfört av IAAF hade testats positivt för den nyligen förbjudna substansen meldonium, som möjligen förbättrar energiomsättningen i hjärtmuskelceller och därför dopingklassades 1 januari 2016 (12 dagar innan Aregawis positiva dopingtest togs). Substansen hade dock officiellt funnits på WADA:s så kallade bevakningslista sedan 1 januari 2015. Testet gjordes i Addis Abeba 12 januari 2016 och var ett “out-of-competition-test”, det vill säga ett prov som togs utanför tävling. Efter resultatet av A-provet blev hon avstängd tills vidare och även B-provet visade sig sen vara positivt. Abeba Aregawi och agenten Jos Hermens fanns på plats i laboratoriet i Lausanne den 9 mars för analys av B-provet. Hon riskerade då en avstängning i fyra år, och efter Svenska friidrottsförbundets policy från 2015 ytterligare fyra års avstängning från svenska landslaget.

Enligt Expressen varnades Aregawi tre dagar innan dopingtestet den 12 januari och fick till och med klockslaget angivet för när dopingtestarna (i Etiopien oftast läkare) skulle komma. Den ryske tränaren Anatolij Bytjkov misstänktes för att ha försett Aregawi med det förbjudna preparatet. Bytjkov tränade tidigare den dopingsdömda turkiska löparen Elvan Abeylegesse, även hon precis som Aregawi var född i Etiopien. I början av mars fängslades också i Etiopien flera doktorer från Ukraina och Ryssland för administration av dopingpreparat, det vill säga kort efter att diskussionen om meldonium uppkommit. Abeba Aregawi har berättat sin version av dopingen för IAAF och sagt att hon fått en bunt tabletter från två doktorer från Turkmenistan 2014. En av dessa läkare var våren 2016 redan arresterad i Addis Abeba och fick fängelsebestraffning. Medicinerna trodde hon var vitaminer, men hon kontrollerade aldrig innehållet.

Händelsen fick dramatiska konsekvenser för Aregawi. Hammarby IF avslutade sitt sam-arbete med henne och Sveriges Olympiska Kommittés verksamhetschef Peter Reinebo meddelade 29 februari att Aregawi efter det positiva dopingtestet förlorade sin förhands-uttagning till OS. Dessutom drog SOK in sitt ekonomiska och medicinska stöd (som hon haft sedan 2013) med omedelbar verkan.

Det påpekades särskilt vid avslöjandet om det positiva dopingprovet att Aregawi hade genomgått friidrottsförbundets antidopingutbildning och även någon utbildning hos Riksidrottsförbundet. Det bestämdes då också att förbundsläkaren Sverker Nilsson fortsätt-ningsvis skulle vara hennes medicinske rådgivare. Det var till honom som hon skulle vända sig till så fort hon behöver ta medicin, vad det än gällde.

En första vetenskaplig studie av metabolismen för meldonium visade att substansen stannar i kroppen två till fyra dagar och redovisades av WADA när det blev känt att ett flertal idrottsutövare under kort tid testat positivt för meldonium. WADA skickade emellertid kort tid därefter ut en kommuniké där man bland annat slog fast att alla prov som tagits fram till den första mars 2016 och som innehöll mindre än 15 mikrogram meldonium/milliliter var att betrakta som fall som kan ha berott på att man tagit preparatet före årsskiftet 2015/2016. Detta korrigerades ytterligare i början av april 2016 (cirka 100 dagar efter att meldonium dopingklassats) i ett meddelande där WADA fastslog att alla som hade meldonium under gränsvärdet 1 mikrogram/milliliter i sina prov skulle kunna komma undan med ett mildare straff, eller rentav bara en tillrättavisning. Det hade då bekräftats att påvisningstiden på låga nivåer kan vara mycket lång. Den vetenskapliga teorin är att meldonium bryts ner tämligen snabbt – meldonium är ju en liten molekyl som rimligen metboliseras snabbt – men att en liten del binder sig till de röda blodkropparna, som ju har en genomsnittlig överlevnadstid på 120 dagar, vilket gör att man kan förvänta sig att meldonium kan mätas under flera månader efter intaget om än i mycket låg dos. Det innebär att Abeba Aregawi och många idrottare i teorin skulle kunnat ha avslutat sitt meldoniumbruk under 2015 men sedan lämna positiva dopingprover långt in på 2016. Halten meldonium i Aregawis prov var mindre än ett mikrogram per milliliter. Hennes nivåer av meldonium i blodet låg således under WADA:s nya gränsvärden, och det ansågs vara fullt möjligt att hon bara tagit preparatet medan det var tillåtet.

Den 14 juli friades därför Aregawi av den svenska Dopingkommissionen. Därmed upphävdes även den interimistiska avstängning hon lytt under, och hon var fri att tävla med omedelbar verkan. Totalt var hon förbjuden att tävla i nästan sex månader och då kan observeras att hon godkände den provisoriska avstängningen från det internationella friidrottsförbundet.

Trots att Aregawi friats från dopningsmisstankarna meddelade styrelsen för Svenska Friidrottsförbundet den 17 juli 2016 att hon inte var aktuell för landslaget innan “oklarheter kring hennes idrottsliga och medicinska status och miljö har klarlagts.” Förbundsledningen var kritisk mot att hon tagit meldonium strax innan det dopningsklassades. Aregawi fick därmed inte följa med till OS.

Enligt Aregawi var uppsåtet med att använda meldonium att öka sin prestationsförmåga genom att medicinera med en hjärtmedicin trots att hon inte var hjärtsjuk. Det kan jämföras med en del av det norska astmamedicinbruk som länge diskuterats i massmedia som oetiskt. Skillnaden mellan att ta prestationsökande tillåtna preparat och icke-tillåtna är naturligtvis inte så stor ur moralisk synvinkel och före 1 januari 2016 hade meldonium varit tillåtet. Enligt Olympiska Kommitens verksamhetschef Peter Reinebo var det ändå något man tagit avstånd ifrån både ur etisk och medicinsk synvinkel. Att få komma tillbaka till Sveriges olympiska kommittés (SOK) topp- och talangprogram var därför inte självklart så länge inte Aregawi var tydligare med att ta avstånd från sitt beteende – trots att hon inte var fälld för att ha tagit något otillåtet preparat.

Den 17 januari 2017 gav landslagsledningen dock klartecken för Aregawi, men vid det laget var hon långt från toppformen och hon kom aldrig tillbaka på elitnivå. Trots att hon således till slut friades från misstankarna kom dopingutredningen att utgöra slutpunkten för hennes löparkarriär när flyttade hon till Etiopien där hon bildade familj och lade ner idrottskarriären. I november 2018 stod det klart att Abeba Aregawi avslutat elitkarriären. Hon meddelade friidrottsförbundet att hon ville strykas från deras lista över aktiva, efter att inte ha tävlat sedan 2015.

I mitten av februari 2017 gifte hon sig med den etiopiske maratonlöparen Yemane Tsegay (VM-silver 2015), och de har nu två döttrar tillsammans. Paret bor i Addis Abeba.

Sammantaget när det gäller Abeba Aregawi: Det förelåg aldrig något dopingfall, det var WADA som misslyckades med sina uppgifter. Aregawi blev avstängd på grund av en utredning för doping. Det var ett sorgligt – och orättvist - slut på en fin karriär.

Meraf Bahta

Meraf Bahta Ogbagaber (född 24 juni 1989 i Dekishahay, Eritrea – då en del av Etiopien) är en svensk-eritreansk friidrottare. Hon har specialiserat sig på medel- och långdistanslöpning, där hon bland annat vunnit SM-guld på 5 000 meter och stafett 3 × 1 500 meter. I december 2013 blev hon svensk medborgare och tävlar numera för Sverige i internationella mästerskap. I EM 2014 i Zürich nådde Bahta sin dittills största framgång genom att ta guld på 5 000 meter.

Hon tävlade som junior för Eritrea och hade framgångar i IAAF:s JVM i terrängmästerskap med en tolfteplats 2006 och sjätteplats 2007. 2006 tävlade hon även vid JVM i friidrott och slutade då femma på 1 500 meter.

2008 flydde hon undan oroligheterna i Eritrea till Sverige och är nu bosatt i Kode vid Kungälv. I Sverige har hon fortsatt sin friidrottskarriär och tävlat för Hälle IF, tränad av Mustafa Mohameds tränare Ulf Friberg och Hälle IF:s Ulf Björklund.

År 2013 förbättrade hon under en tävling i Belgien sitt personliga rekord på 1 500 meter till 4.05,11, vilket var under A-kvalgränsen till VM i Moskva 2013. På grund av att hon saknade svenskt medborgarskap och att hennes ansökan avslogs av Migrationsverket fick hon emellertid inte tävla för Sverige i VM. Hon kunde fortfarande tävla för Eritrea, men det tackade hon nej till.

I december 2013 beviljades Meraf Bahta svenskt medborgarskap vilket innebar att hon sedan dess tävlar för Sverige. Hon belönades år 2015 med Stora grabbars och tjejers märke nummer 535. Vid Europamästerskapen i Amsterdam i juli år 2016 deltog Bahta på 5 000 meter och tog hem silvret med tiden 15.20,54. I OS i Rio de Janeiro i augusti kom hon på sjätte plats på 1 500 meter och var därmed Sveriges bäst placerade friidrottare vid dessa spel. Vid 2017 års världsmästerskap (VM) i London tog hon sig på 1 500 meter vidare till final där hon slutade 9:a.

Meraf Bahta tog brons på 10 000 meter under EM i Berlin 2018, ett pris hon senare förlorade eftersom att hon tävlade under pågående dopningsutredning.

Den 24 juni 2019 meddelades att hon stängs av för doping. Avstängningsperioden var delvis retroaktiv, och varade 24 maj 2018–31 augusti 2019. De fyra SM-gulden samt svenska rekordet på 10 km slätlöpning som hon tog under perioden skulle strykas. Förseelsen var att tre felaktiga vistelserapporter under en 12-månadrsperiod. Hon hade under en tidigare 12-månaders-period haft två vistelserapportförseelser och skulle efter detta ha hjälp av en av Friidrottsförbundet sanktionerad person – så det var egentligen denna person som gjort missen (av reglerna framgår det dock klart att det är idrottaren som ansvarig för vistelserapporteringen även om man delegerat själva ifyllandet till en annan person. Batha försvarade sig också med att hon som invandrare till Sverige hade haft svårt att klara av rapporteringen på grund av bland annat språkförbistring, vilket dock vederlades av att hon fått förhållandena klarlagda vid de tidigare överträdelserna.

En komplikation i sammanhanget var att Friidrottsförbundet lät henne ställa upp vid EM i Berlin 2018 (där hon blev trea på 10 000 meter) trots att på Batha och Friidrottsförbundet visste att hon var under utredning av ett brott mot regelverket dår straffet i normalfallet är två års avstängning. Enligt vissa uppgifter såg dock Svenska friidrottsförbundet en god möjlighet att hon skulle frias helt från vistelserapporteringssanklagelserna och lät henne tävla under utredningen – en klar chansning. I efterhand redovisade Friidrottsförbundets General-sekreterare att man haft diskussioner inom styrelsen och med kompetenta personer och kom fram till att man kunde låta henne tävla med utgångspunkt att det fanns goda chanser att hon skulle bli frikänd i slutändan.

Handläggningen blev rörig, men tidsförloppet kan klarläggas som följer

24 juni 2018: Meddelas till Meraf Bahta hon stängts av under utredning av brott mot vistelserapporteringen

26 juli: Massmedia redovisar att Meraf Bahta har tre missar i vistelse-rapporteringssystemet inom ett år och misstänks för brott mot dopningsreglerna.

5 augusti: Bahta tillåts springa i EM, säger förbundskapten Karin Torneklint på en presskonferens dagen före första tävlingen.

7 augusti: Bahtas tredje prick i vistelserapporteringssysmet kvarstår, efter beslut i RF:s dopningskommissionen.

8 augusti: Bahta tar EM-brons på 10 000 meter.

11 augusti: Bahta stryker sig från 5 000 meter på EM och reser hem till Sverige.

27 augusti: Bahta meddelar att hon avstår Finnkampen.

20 oktober: Bahta gör comeback och sätter nytt svenskt rekord på 10 kilometer landsväg i en tävling i Norge.

11 november: Efter ytterligare utredning och hörande av den aklagade lämnar Dopningskommission ärendet vidare till RF:s Dopningsnämnd för bestraffning. Dopningskommissionen rekommenderar ett års avstängning för Bahta.

14 november: Bahta tar time out från allt tävlande.

4 januari 2019: Dopningsnämnden friar Bahta.

24 januari: Dopningskommissionen lämnar in en överklagan.

10 februari: Bahta sätter nytt svenskt rekord på 10 kilometer landsväg i en tävling i Nederländerna.

24 juni: Riksidrottsnämnden stänger av Bahta i ett år. Avstängningen gäller retroaktivt från 1 september 2018 fram till den 31 augusti 2019.

I februari 2022 – efter avstängningen – vid inomhus-SM tog Bahta guld på 3 000 meter på mästerskapsrekordet 8.55,75 och efter det har han presterat andra högklassiga resultat.

Adil Bouafif

Adil Bouafif, född 31 december 1978 i Marocko, är en svensk långdistanslöpare som har vunnit SM-medaljer på sträckor från 1 500 meter till maraton samt i terräng. Han har även deltagit i bland annat Finnkampen och ett antal internationella mästerskap.

Bouafif kom till Sverige från Marocko 2007 och blev svensk medborgare 2010. Han togs ut att springa maraton vid EM 2010 i Barcelona men fullföljde inte. 2011 deltog han på 3 000 meter vid inomhus-EM i Paris, men slogs ut i försöken. Sammanlagt tog han fyra SM-guld på 10 000 meter, två på halvmaraton, ett på maraton, två i terränglöpning 4 km, två i längre terränglöpning samt tre på 3 000 m inomhus. Adil deltog i tre EM. Hans bästa placering där var 13:e plats på 5 000 m vid EM i Helsingfors 2012.

Den 13 augusti år 2014 deltog Bouafif på 10 000 meter vid EM i Zürich men bröt loppet efter skadekänning i ljumskarna. Den 26 september 2014 avslöjades att han testat positivt för erytropoietin under tävlingen. Han dömdes i december 2015 mot sitt nekande till två års avstängning retroaktivt från 23 september 2014 och fram till 22 september 2016. Därefter var han avstängd från landslaget i ytterligare två år.

Enligt massmedias uppgifter ansåg Adils svenska tävlingskamrater att han aldrig riktigt var en del av svensk löpning. Han hade för det mesta tränat i Marocko och sedan flugits in till större tävlingar. Detta upplägg ogillades av många och Adil har ibland fått stå symbol för det man har kommit att kalla brevlådelöpare. Det har också ryktats om att han hade kunnat vara i dålig form och sedan åkt till Marocko och efter 6 veckor kommit tillbaka och utklassat konkurrenterna. En graverande faktor är då att Marocko är känt i löparvärlden för en utspridd dopingkultur och ett flertal marockanska löpare har blivit fällda för bloddoping.

Adil Bouafif, som således var den förste svenske elitlöpare som fällts för doping, återkom efter sin avstängning när han 2017 kom på sjätte plats i Midnattsloppet Stockholm. Midnattsloppet Stockholm, som arrangerades för första gången 1982 på en 10 km lång bana runt Södermalm, är landets näst största löpartävling. Loppet hade då drygt 33 000 anmälda löpare. Hans tid på den 10 km långa banan blev 32.57 vilket var nära en och en halv minut från hans fyra år gamla personliga rekord på 30.31. Att Adil väntade ytterligare nästan ett år innan han gjorde sin första tävling efter avstängningen berodde på att han fick ett nytt arbete som var svårt att kombinera med hård träning.

Han lyckades dock aldrig riktigt väl efter sin come back och har inga rekord noterade efter 2016.

Josh Wicks

Joshua Myiah “Josh” Wicks, född 1 november 1983 i Landstuhl, Västtyskland, är en amerikansk fotbollsmålvakt som i februari 2014 värvades av AFC United. där han skrev på ett tvåårskontrakt. Han hade tidigare varit målvakt i flera MLS-klubbar, däribland i Zlatans Los Angeles Galaxy. I februari 2016 förlängde han sitt klubbkontrakt med ett år med AFC United. Under november 2016 blev det klart att Wicks skulle spela med Uppsalaklubben IK Sirius i Allsvenskan 2017. Wicks förlängde sedan sitt kontrakt med ytterligare två år. I april 2018 testade dock Josh Wicks positivt för spår av kokain i samband med en match mot Hammarby.

Söndagen den 1 april 2018 testades Sirius-målvakten således positivt för kokain. Tidigare under veckan hade han festat: ”Det var en bra fest, en del folk och så där. Och jag har fått reda på att min drink var spetsad,” har han sagt.

I Sirius spelarkontrakt står det att de avlönade spelarna ska efterleva dopingbestämmelserna som finns hos Riksidrottsförbundet och centralt hos internationella antidopingorganisationer, vilket spelarna skriver under på i sina kontrakt. När Joshua Wicks var interremistiskt avstängd fick han således inte ens beträda matcharenan eller träningsanläggningen under utredningsprocessen. Det han var misstänkt för var dessutom inte bara ett brott mot dopingreglerna, utan också ett brott mot anställningsavtalet med Sirius. Han fick inte beträda klubbens anläggningar, och därför fanns det inget arbete för honom. Eftersom fotbollen var hans yrke kunde han inte fortsätta med det och han blev således både uppsagd och arbetslös.

Trots att utgångspunkten vad gäller just kokain vid tiden för regelöverträdelsen var fyra år dömde Dopingnämnden honom först till 12 månader. Både han och Riksidrottsförbundets dopingkommission överklagade dock till Riksidrottsnämnden. Där förlängdes straffet till 24 månader, men inte till fyra år, med motiveringen att det kan göras troligt att bruket inte varit avsett att höja prestationsförmågan. Detta är speciellt för substanser som kokain och cannabis om de är tagna vid annat tillfälle än vid tävlingen.

Efter två års avstängning för doping skrev Wicks i februari 2020 på för nygamla klubben AFC Eskilstuna. I februari 2021 förlängde han sitt kontrakt med ett år. Efter säsongen 2021 lämnade Wicks dock klubben då han inte fick förlängt kontrakt. I april 2022 blev Wicks klar för division 2-klubben Syrianska FC.

Fanny Dusabimana

Medeldistanslöparen Fanny Dusabimana Kazungu kom till Sverige från Kongo cirka 2016 och bor i Sverige men var inte svensk medborgare 2020. Hon hade då snabbt gjort stora framsteg i löpning. Bland annat tog hon brons på 1 500 meter vid inomhus-SM 2019.

Den 17 december 2019 utfördes en dopingkontroll beträffande Fanny Dusabimana Kazungu i Iten, Rift Valley, Kenya. Hon befann sig på ett läger med löpare från både Kenya, Belgien och Kanada. Polis genomförde en razzia och hon blev inlåst i en cell under ett dygn för att sedan bli testad.

Efter analys av det urinprov som hon lämnat vid kontrolltillfället meddelade Doping-laboratoriet i Doha, Qatar, att provet innehöll 19-norandrosteron (en metabolit till nandrolon) och erytropoietin.

Fanny Dusabimanas förklaring till hur dopingsubstanserna kan ha kommit in i hennes kropp var att hon gick hon till apoteket i Kenya en dag när hon kände sig förkyld och fick en spruta som enligt läkarna var helt laglig.

Dopingnämnden beslutade enligt artikel 2.1 Idrottens Dopingreglemente att stänga av Fanny Dusabimana under tiden från och med den 11 februari 2020 till och med den 10 februari 2024 från deltagande i tävling eller annan aktivitet (annat än godkänt antidopingrehabili-teringsprogram) som godkänts eller organiserats av Riksidrottsförbundet eller special-idrottsförbund, förening eller Idrotts-AB inom Riksidrottsförbundets medlemsorganisation. Dusabimana får under denna period inte heller delta i tävling godkänd eller organiserad av professionell liga eller annan internationell eller nationell evenemangsorganisation eller idrottsaktivitet, på elitnivå eller nationell nivå, som erhållit statligt bidrag

I nästa instans avslog Riksidrottsnämnden Fanny Dusabimanas överklagande, vilket innebär att Dopingnämndens beslut står fast.

Det som skett understryker att antidopingarbetet är en global fråga som alla inom antidopingen måste fortsätta att samarbeta kring, men även att man måste säkerställa att aktiva på alla nivåer rustas med kunskapen om hur det personliga ansvaret ser ut.

Robel Fsiha

Robel Fsiha Hagos, född 7 mars 1996 i Adi Kuala i Eritrea, är en svensk långdistans-löpare som tävlade för Spårvägens FK. Han kom till Sverige som ensamkommande flykting från Eritrea och placerades på ett boende utanför Gävle.

Han etablerade sig snabbt som en löpare i Sverige och 2017 tog han sitt första SM-guld, på 10 kilometer landsväg. 2018 blev Fsiha blir svensk medborgare och fick chansen att representera Sverige i terräng-EM, där han slutade på 40:e plats. 2019 (vid 23 års ålder) vann han både Göteborgsvarvet och SM i halvmaraton. Samma år tog Fsiha guld i terräng-EM, vilket var Sveriges första guld sen Sara Wedlund vann 1996. Han slutade dessutom på 17:e plats i terräng-VM, som bästa europé.

Robel Fsihas tränare var Patrik Melin från Spårvägens FK. Patrik Melin är tidigare svensk mästare i tiokamp (2001 och 2004) och bor i Gävle, även om han arbetar för Spårvägen. Han kom i kontakt med Robel Fsiha 2013, när Fsiha var 16 år gammal och hade kommit till Sverige från Eritrea som ensamkommande flykting. Melin blev fascinerad av Fsihas löpsteg, tyckte att han påminde om Mustafa Mohamed, och började hjälpa honom med träningen. Under en period bodde Robel Fsiha också hemma hos Patrik Melin. Det finns inga misstankar om att Patrik Melin skulle varit involverad i den kommande dopingskandalen.

Under sina första år som löpare höll Fsiha sig nästan alltid hemma i Sverige men under 2019 tillbringade han allt längre perioder i Etiopien. Exakt vilka personer Robel Fsiha hade runt sig nere i Etiopien finns det inga uppgifter om, men det är känt att han tränade mycket hårt, på hög höjd i bra miljöer med många duktiga löpare och många dagar i rad.

Robel Fsiha åkte fast i ett dopingtest som gjordes den 25 november 2019, ett prov som togs i hans tillfälliga bostad i Addis Abeba, Etiopien. Som svensk friidrottare kan man bli testad av både internationella AIU (friidrottens integritetsenhet) och antidopingkommissionen på Riksidrottsförbundet (RF). Det här testet gjordes på uppdrag av RF, även om det var en annan part som knackade på dörren hemma hos Fsiha och tog urinprovet. Just då var Robel Fsiha mitt inne i de sista förberedelserna inför terräng-EM som skulle avgöras två veckor senare. Det var den 8 december 2019 som Robel Fsiha sprang hem EM-guld. Men innan testet hade hunnit bli analyserat på det WADA-ackrediterade labbet i Lausanne, Schweiz, hann alltså Fsiha åka till Terräng-EM 2019. Dopingbeskedet kom åtta veckor senare, den 7 februari 2020. Fsiha befann sig då fortfarande i Etiopien. I april 2020 visade sig även hans B-prov vara positivt för testosteron.

Anmärkningsvärt är att Fsiha testades många gånger (5 eller 6) under det aktuella året, men det tycks som om detta var det enda testet som var positivt.

Robel Fsiha stängdes till slut av i fyra år och är avstängd från all idrott fram till den 24 februari 2024.

Robel Fsiha håller nu på att starta upp ett nytt liv i Sverige med sin fru och sina två barn (flicka född 2016 och pojke 2018). Löparkarriären är sannolikt över och han har blivit utesluten från Spårvägen och fick lämna tillbaka sitt EM-guld. Man bör dock komma ihåg att det rör sig om en bondpojke från Eritrea och att han knappt gått motsvarigheten till gamla svenska folkskolan. I juli 2022 arbetade han i hemtjänst och som personlig assistent.

Jenny Fransson

Anna Jenny Eva Maria Fransson, född 18 juli 1987 i Karlstad i Värmland, är en svensk brottare. Hon är uppväxt i Öjebyn utanför Piteå. Fransson var 2022 bosatt i Helsingborg men tävlade för Gällivare Sportklubb.

Hon representerade Sverige i olympiska sommarspelen 2008 i Peking men slogs ut i kvalet. Hon var med också i OS i London 2012 och gick vidare ganska långt. Hon vann VM 2012 i kanadensiska Strathcona County utanför Edmonton i 72-kilosklassen men förlorade titeln vid VM 2013. Hon tog olympiskt brons vid OS i Rio de Janeiro 2016 där hon tävlade i 69-kilosklassen. Hennes medalj är den första någonsin i OS för en svensk kvinnlig brottare. 2018 vann hon guld i EM i ryska Kaspijsk.

I april 2019 tog Fransson brons i 68-kilosklassen vid EM i Bukarest, där hon besegrade azeriska Iryna Netreba i matchen om tredjeplatsen. I september 2019 tog Fransson silver vid VM i Nur-Sultan, efter en finalförlust mot amerikanska Tamyra Mensah.

Omkring 07.20 den 9 januari i år fick Jenny Fransson, då 33 år gammal, besök av vad hon brukade kalla för ”dopingpolisen”. Ett besök hon varken blev förvånad över eller stressade upp sig för. Men testresultatet skulle komma att få just den effekten. Den 3 februari var nyheten ute. Hon hade testat positivt för den anabola steroiden metyltestosteron. Detta ledde till att hon blev permanent bortplockad från OS-truppen 2020, och hon blev även utesluten från Sveriges Olympiska Kommittés stödprogram Topp och Talang.

Dopingnämndens dom, avstängning i fyra år, är det strängaste straffet för en idrottare som fälls första gången. Efter ett överklagande till Riksidrottsnämnden (RIN) kvarstod domen på fyra ås avstängning. Den högsta svenska instansen att domen var ett enhälligt beslut.

”Sammantaget ger den utredning som Jenny Fransson har lagt fram inte tillräckligt stöd för att hon ska anses ha styrkt att det förekommit en avvikelse från WADA:s internationella standard. Det är därför styrkt att Jenny Franssons dopingprov innehållit metaboliter till metyltestosteron”, skrev RIN i sitt beslut.

Jenny Fransson är avstängd till 27 januari 2024. På Instagram skrev hon efter RIN:s beslut om hur hon ångrar hela sin karriär.

”Jag önskar att jag aldrig börjat med brottning för 28 år sedan. Allt jag fått uppleva och åstadkomma är inte värt någonting med tanke på vad jag måste gå igenom nu”

Mikael Ymer

Mikael Ymer, folkbokförd som Mikael Wondwosen Yemer, född 9 september 1998 i Skara är en svensk tennisspelare. Han är yngre bror till Elias Ymer. Mikael Ymers far Yemer Wondwosen flydde från Etiopien till Sverige 1987 på grund av kriget mot Eritrea. Han kom till Skara där han träffade Kelemework, även hon från Etiopien, och de fick tillsammans tre söner, varav Mikael Ymer är näst äldst. År 2012 flyttade familjen från Skara till Bromma för att bröderna skulle gå på tennisakademien ”Good to great” och bli tränade av bland andra Magnus Norman.

Ymer spelade sin första match i en ATP-turnering i oktober 2015 när han mötte Alexander Zverev i Stockholm Open. Han debuterade i Davis Cup senare samma månad och vann då mot Frederik Löchte Nielsen.

Vid 24 års ålder var Mikael Ymer rankad 51 i världen men befanns av Court of Arbitration for Sport (CAS) ha begått tre misslyckanden i vistelserapporteringssystemet under 12 månader. Reglerna kräver att idrottare är tillgängliga för dopingtester under en entimmesperiod varje dag, under 12 månader.

Ymer blev initialt frikänd av en oberoende domstol inom tennisorganisationen, men Internationella tennisförbundet (ITF) överklagade beslutet till CAS. Tvisten gällde det tredje misslyckandet på tröskeln till en turnering i Roanne, Frankrike i november 2021, där Ymer hävdade att han inte hade gjort något väsentligt fel. CAS hade dock en annan uppfattning och gav honom ett 18-månaders avstängning, något reducerat från den tvååriga sanktion som ITF hade begärt.

CAS har skriftligen meddelat: “Efter en utfrågning den 25 april 2023 övervägde CAS-panelen med ansvar för ärendet och drog slutsatsen att spelaren misslyckades med att säkerställa att han efterlevde antidopningsbestämmelserna genom att underlåta att verifiera sin vistelseort som anmälde sig den 7 november 2021, och genom att anta att eventuella avvikelser från hans tennisagent eller myndigheter skulle korrigeras av hans faktiska avvikelse.”

Dragos Madaras (avstängd, men inte för doping)

Dragoș Nicolae Mădăraș (född 12 september 1997) är en rumänskfödd svensk professionell tennisspelare. Han gjorde sin ATP-debut vid 2022 Sofia Open som en kvalificerad spelare, där han dock förlorade i första omgången. Hans högsta placering i ATP:s singelranking var 191, uppnådd den 3 oktober 2022. Hans högsta ATP dubbelsingelranking på 481 uppnåddes den 9 maj 2022. Mădăraș representerar Sverige i Davis Cup, där han gjorde sin första framträdande i mars 2022 i en match mot Japan.

I september 2023 meddelades i massmedia att Dragos Mădăraș blivit provisoriskt avstängd under utredning av Internationella tennisintegritetsbyrån (ITIA), vilket lett till spekulation om att han gjort sig skyldig mot dopingreglemetet. Så är inte fallet – Mădăraș har stängts av av andra skäl.

ITIA bekräftar skriftligen den 27 september 2023 att Dragos Mădăraș har blivit tillfälligt avstängd från sporten, i avvaktan på fullständig bedömning av åtal enligt Tennis Anti-Corruption Program (TACP). Från och med den 17 augusti 2023 är spelaren förbjuden att tävla i eller närvara vid några sanktionerade tennisarrangemang organiserade av idrottens styrande organ. Den tillfälliga avstängningen har införts enligt avsnitt F.3.b.i.1. i TACP.

Avstängningen grundas på att Mădăraș inte följt en begäran om att låta ITIA få uppgifter som organisationen har begärt. Spelaren överklagade införandet av den tillfälliga avstängningen, men deras överklagande avslogs av oberoende Anti-Corruption Hearing Officer, professor Richard McLaren (känd från utredningen av statsdopingen i Ryssland) den 22 september 2023.

ITIA är en oberoende organisation som inrättats av tennisen styrande organ för att främja, uppmuntra, stärka och skydda integriteten för professionell tennis världen över. Av regel F.2.d. framgår att om ITIA har skälig grund att tro att en tennisspelare kan ha begått ett korruptionsbrott – exempelvis matchfixning – och att tillgång till följande källor är nödvändig för att underlätta utredningen, kan ITIA ställa krav på att personen till ITIA ska lämna föremål eller information angående det påstådda korruptionsbrottet (ett utdrag):

personliga enheter (inklusive mobiltelefon(er), surfplattor och/eller bärbara datorer) så att ITIA kan kopiera och/eller hämta data och/eller annan information från dessa enheter relaterade till det påstådda korruptionsbrottet

åtkomst till eventuella konton i sociala medier och data som nåtts via molntjänster av spelare (inklusive tillhandahållande av användarnamn och lösenord)

papperskopior eller elektroniska poster relaterade till det påstådda korruptionsbrottet (inklusive specificerade telefonräkningar, texter i SMS och WhatsApp-meddelanden som mottagits och skickats, bankutdrag, plånböcker för kryptovalutor, transaktions-historik för någon penningöverföringstjänst eller e-plånbok, internetuppgifter), datorer, surfplattor, hårddiskar och andra elektroniska lagringsenheter

en skriftlig redogörelse som redovisar fakta och omständigheter gällande det påstådda korruptionsbrottet.

Personen ska omedelbart tillhandahålla sådana föremål eller information, om det är praktiskt möjligt att göra så, eller inom sådan annan tid som fastställs av ITIA. Om spelaren erkänner och samtycker till att det, med tanke på den stora mängden data på vissa personliga enheter, kan ITIA:s undersökning och utvinning av information ta flera timmar och att varaktigheten av utvinningsprocessen (oavsett hur lång) inte ska utgöra grund för att invända mot omedelbar efterlevnad av en begäran. All information som lämnas till ITIA ska hållas konfidentiell utom när det blir nödvändigt att lämna ut sådan information för att driva åtal för ett korruptionsbrott, eller när sådan information rapporteras till administrativa, professionella eller rättsliga myndigheter enligt en utredning eller åtal enligt icke-sportslagstiftning eller -regler och användas av ITIA enbart i syfte att utreda och driva åtal för ett korruptionsbrott.

Reglerna avser varje spelare, närstående person eller medhjälpare till någon spelare. För styrande organ och de som ordnar tävlingar och turneringar gäller andra regler.

D.1.a Ingen spelare får, direkt eller indirekt, satsa på utfallet eller någon annan aspekt av något evenemang eller någon annan tennistävling.

D.1.b. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, underlätta, uppmuntra och/eller främja tennisbetting (“Underlättande”). Detta gäller inte tävlingsarrangörer som anordnar exempelvis totalisatorspel ur kommersiell synvinkel.

D.1.d. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, manipulera utfallet eller någon annan aspekt av en tävling. Spelare får, direkt eller indirekt, inte underlätta för någon spelare att inte göra sitt bästa under en tävling.

D.1.f. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, ta emot pengar, förmån eller ersättning med motiveringen att inte göra sitt bästa under en tävling och/eller negativt påverka en annan spelares bästa ansträngningar under en tävling.

D.1.g. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, erbjuda eller tillhandahålla pengar, förmån eller ersättning till någon annan spelare med avsikt att negativt påverka en spelares bästa ansträngningar under en tävling.

D.1.h. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, lämna någon insidesinformation i utbyte mot pengar, förmån eller ersättning eller använda något spelaren visste eller rimligen borde ha känt till för insidesinformationen om det kunde användas för speländamål och verkar ha använts för detta ändamål, oavsett om spelare tillhandahöll informationen i detta syfte eller erhöll eller sökte någon förmån som ersättning för insidesinformationen.

D.1.i. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, erbjuda eller tillhandahålla pengar, förmån eller ersättning till någon annan spelare för att tillhandahålla insidesinformation.

D.1.j. Ingen spelar får, direkt eller indirekt, erbjuda eller tillhandahålla pengar, förmån eller ersättning till någon person med turneringsstödfunktion i utbyte mot information eller förmån relaterad till en turnering.

D.1.k. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, erbjuda, betala eller acceptera några pengar, förmån eller ersättning för tilldelning av ett wild card till ett evenemang.

D.1.n. Ingen spelare får, direkt eller indirekt, försöka, överenskomma eller konspirera för att begå något brott mot integriteten.

D.1.q. Ingen spelare får, vare sig personligen eller genom annan överenskommelse eller juridisk enhet, stödja, anställas, sponsras och/eller på annat sätt engageras av en tennisbettingoperatör.

Ardit Fazljija

Ardit Fazljija, född 11 mars 1997 i Norrköping och med föräldrar från Albanien, var sju år när han började med brottning. Ardit vann alla ungdoms-SM och junior-SM han kunde vinna, kom trea på ungdoms-EM och vann silver på junior-EM, allt detta för Huddinge BK. När Huddinge lade ned sin verksamhet 2021 var det naturligt att Ardit följde med sin tränare Neno Jovanovic till Spårvägen. Första året i Spårvägen, 2022, kom Ardit trea på SM i 67-kilosklassen. År 2023 blev han det årets första svenska mästare för Spårvägen när han vann 60-kilosklassen i överlägsen stil. Han gick fyra matcher och vann samtliga med 8–0 eller 9–0.

Ardit Fazljija ingår i Antidoping Sveriges registrerade kontrollpool och omfattas såldes av reglerna om vistelserapportering. Den 26-årige brottaren i Spårvägen uteblev emellertid tre gånger under en tolvmånadersperiod och kunde inte återfinnas för ett dopingtest på en plats där han skulle var enligt den obligatoriska vistelserapporteringen. Dopingnämnden stängde av honom från allt tävlande fram till 12 juli 2025, enligt ett beslut som har publicerats på Riksidrottsförbundets webbsida.

Det är två bom där Antidopning Sverige har kommit till angiven plats och han inte har varit där. En av dem var när han var med på landslagsläger i Litauen och då var Antidopning informerade om att han skulle vara där, men han hade inte uppdaterat rätt i systemet. Den sista bommen var han på SM i Skövde och han hade inte ändrat sin rapportering (där ju dopingtestare från ADSE också ju var samtidigt)

Planen har varit att försöka kvala in till OS i Paris sommar, men det är en tuff viktklass med flera bra svenska brottare. Det kan låta ganska enkelt att uppdatera i systemet, men en aktiv brottare på landslagsnivå har 200 resdagar om året och de vet aldrig på vilket hotell de placeras på förrän de är på plats. Det är tufft med korta fönster att uppdatera, men så är reglerna och det måste följas, säger Zakarias Tallroth, landslagschef i brottning.

Ardit Fazljija får under avstängningstiden inte delta i tävling eller annan aktivitet (annat än godkänt antidopingrehabiliteringsprogram) som godkänts eller organiserats av Riksidrotts-förbundet eller specialidrottsförbund, förening eller IdrottsAB inom Riksidrottsförbundets medlemsorganisation. Han får under denna period inte heller delta i tävling godkänd eller organiserad av professionell liga eller annan internationell eller nationell evenemangs-organisation eller idrottsaktivitet, på elitnivå eller nationell nivå, som erhållit statligt bidrag

Beslutet kan överklagas till Riksidrottsnämnden senast den 4 december.

Dopingfall inom svensk ishockey

Dopingfall inom svensk hockey är sällsynt. Några fall inom elitishockeyn kan dock nämnas (listan är inte fullständig):

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, 1974

Under hockey-VM 1974 tog ”Lill-Pröjsarn” en nässpray som innehöll det förbjudna ämnet efedrin. Tre Kronors 4–1-seger mot Polen i VM ändrades till förlust, 0–5. Han fick inte spela i fler matcher men fick trots det behålla en medalj.

Håkan Södergren, 1988

Den förre DIF-spelaren och landslagsmannen fastnade i en dopingkontroll där det konstaterades att han hade spår av Paraflex Comp i kroppen, tagen mot smärta. Preparatet innehöll dextropropoxifen som var dopingklassat.

Tomas Tallberg, 1989

Dåvarande Mölndalsspelaren, senare i Brynäs, blev avstängd för efedrin eller någon efedrinliknande förkylningsmedicin.

Daniel Jardemyr, 1995

AIK-back. men under tiden han var utlånad till Malmöklubben Pantern visades hans test spår av amfetamin och han stängdes av under två års tid. Kom tillbaka och gjort ett flertal säsonger utomlands.

Patric Nilson, 2003

I juli 2003 (försäsongsträning) meddelades att Patric Nilson testades positivt för nandrolon. I samband med en semesterresa i Florida hade han köpt kosttillskott som innehöll det förbjudna. Utredningen visade att det på förpackningen stod att den innehöll dopingklassade medel.

Robin Rahm, 2010

Den 5 augusti 2010 blev Robin Rahm avstängd på grund av doping. Vid en rutinkontroll den 28 juni (försäsongsträning för Färjestad) i Wåxnäshallen testade ishockeymålvakten positivt för anabola substanser. I civil domstol erkände han att han både injicerat och tagit tabletter, vilka han köpt via internet. Han dömdes han till 6 900 kronor i dagsböter. Inom idrotten stängdes han av i två år, till och med den 3 augusti 2012. Rahm angav att han efter en höftoperation ville komma tillbaka så fort som möjligt. Efter avstängningen har han mestadels spelat utomlands, senast (2022) i Slovakien för Banska Bystrica.

Edwin Hedberg, 2014

Modo-forwarden Edwin Hedberg ertappades med det dopingklassade medlet sibutramin efter Modos hemmamöte med Brynäs i SHL den 8 februari 2014 (ett rutinmässigt dopingtest). Han uppgav sig inte veta hur han har fått i sig substansen men att spelarna fått kosttillskotten via klubben före och efter match. Han stängdes av från ishockeyn i sex månader.

Mark Owuya, 2014

Sommaren 2014 blev Luleåmålvakten Mark Owuya avstängd ett år på grund av att han inte ställde upp på en dopingkontroll som han hade kallats till (”vägran”). Owuya överklagade domen och fick rätt och avstäningen upphävdes. Han spelade sedan med det kroatiska KHL-laget Zagreb Medvescak och slutade 2020 spela ishockey.

Victor Ekarv, 2016

I april 2016 testades Victor Ekarv, forward i Luleå, efter en match mot Modo, positivt för metylhexanamin som han fått genom kosttillskottet The Butcher. Enligt innehållsförteck-ningen skulle inte ämnet finnas i kosttillskottet. Metylhexanamin är godkänt när det gäller träning, men förbjudet under match. Han stängdes av i tre månader men anmälde också hälsokostbutiken som sålt kosttillskottet.

ÖVRIGT

Svenska polisers syn på arbetet mot doping

I en färsk svensk studie – publicerad i oktober 2023 – utgående från STAD (Stockholm förebygger Alkohol- och Drogproblem) redovisas en web-studie av hur poliserna ser på arbetet mot doping.

För att motverka hälsoproblem och sociala problem kopplade till dopingsämnen antog Sverige sin första dopingslag år 1991. Lagen om förbud mot vissa dopingsämnen täcker syntetiska anabola steroider och testosteron, samt deras derivat; tillväxthormon och kemiska ämnen som ökar produktionen och frisättningen av antingen testosteron och dess derivat eller tillväxthormon. I Sverige, i motsats till de flesta andra länder, kriminaliseras inte bara tillverkning, försäljning, tillhandahållande och innehav av dopingsämnen, utan också användningen av dem utanför hälso- och sjukvårdssektorn, vilket innebär att upptäckt i människokroppen kan leda till straff. Införandet av den svenska dopingslagen förstärkte arbetet mot doping inom motionsidrotten från 1990-talet och framåt.

Trots dessa ansträngningar har förbudet visat sig otillräckligt för att förhindra användningen av dopingsämnen inom motionsidrotten. För att öka möjligheten att förhindra doping bland motionärer i Sverige utvecklades ett flerkomponentsprogram, 100 % Ren Hårdträning, år 2007. Programmet har sedan dess spridits över hela landet och används 2023 på cirka 600 gym runt om i Sverige. Inom programmet är poliser avgörande aktörer eftersom de kan genomföra lagen genom övervakning på gym.

På grund av oro över motionsidrottarens användning av doping publicerade Europeiska unionens (EU) kommission en översyn av bevisgrunden för politik för att bekämpa doping inom motionsidrott år 2014. Tillsammans med lagstiftningsåtgärder och kontroller drog denna översyn slutsatsen att dopingförebyggande inom motionsidrott främst förlitar sig på utbildning och information. Författarna förklarade att publicerade studier som undersöker effekterna av antidopingsutbildningsprogram är sällsynta. År 2021 genomfördes en litteraturöversikt om dopingförebyggande interventioner varvid författarna drog slutsatsen att bevisgrunden förblev underutvecklad och effekterna oklara.

Medvetna om att polisen spelar en avgörande roll i att förhindra användningen och handeln med dopingpreparat i Sverige har ansträngningar gjorts för att öka antalet polisingripanden och förbättra samarbetet med andra nyckelaktörer. I en studie undersöktes nu polisens uppfattningar om doping enligt svensk lagstiftning, relaterade problem och förslag för effektiv förebyggande av doping i samhället.

En tvärsnittsundersökning genomfördes med hjälp av en webbenkät till poliser (n=597). Data analyserades med deskriptiv statistik och fritextsvar analyserades med innehållsanalys.

Deltagarnas svar på enkäten (78 % svarsfrekvens) visade att 63 procent ansåg att doping är ett samhällsproblem, och 26 procent upplevde att tillgängligheten av dopingsämnen har ökat de senaste tre åren. Respondenterna kommenterade att detta främst berodde på ökad tillgänglighet på internet, där ämnen säljs på krypterade platser. Ytterligare kommenterades att upptäckten av postsändningar med doping har ökat, vilket de angav kan bero på att postföretag blivit mer uppmärksamma.

När de frågades om de hade upplevt en förändring i förekomsten av dopingrelaterade problem under de senaste tre åren svarade ungefär en fjärdedel av respondenterna att de tyckte att det hade ökat till någon eller stor utsträckning. Kommentarer från de svarande avslöjade uppfattningen att doping har blivit vanligare bland yngre människor och att det ofta används av brottslingar, inte minst av gängbrottslingar. Totalt trodde 96 procent av de svarande att doping inträffade i samband med andra brott, såsom våld i nära relationer (88 %) och narkotikarelaterade brott (88 %). Dock betonade några deltagare i kommentarerna att ökad kunskap om doping också bidrar till uppfattningen att doping har ökat. Flera angav också att de uppfattade att en korrekt bedömning av potentiella användare är svår att genomföra eftersom många som använder doping inte nödvändigtvis har stora muskler; därför kan polisen sakna anledning att misstänka dem.

Lite över hälften av respondenterna rapporterade att de trodde att internet var det vanligaste sättet för dopingsanvändare att skaffa dopingsämnen första gången. Ungefär en femtedel av respondenterna rapporterade att de trodde att förstagångsanvändare introduceras för doping genom vänner och på gym.

Nittiosex procent av respondenterna att det var deras plikt att förebygga doping, men 64 procent angav att arbete relaterat till doping inte prioriterades inom deras lokala polisdistrikt.

Dessutom angav lite över hälften av respondenterna att de inte fick de nödvändiga förutsättningarna för att arbeta mot minskad doping, men lite över en tredjedel angav att de delvis fick dessa förutsättningar. Skäl till detta, såsom resurs- och kunskaps-brister i organisationen, angavs också i kommentarerna. Nästan tre av fyra respondenter angav att de saknade ytterligare utbildning i sitt antidopingsarbete, cirka 60 angav att det fanns brist på mänskliga resurser, och ungefär 30 angav att övervakning saknades. De kommenterade också behovet av att klargöra kopplingen mellan doping och andra brott och ansåg att många poliser saknar kunskap om hur man presenterar bevis för brott som kan leda till åtal. Därför föreslogs vikten av att höja kunskapsnivån bland utredningsledare så att de kan fatta självsäkra beslut som lyckas i domstol av några deltagare. Flera deltagare kommenterade också att poliser, inklusive de själva, var tvungna att delta i dopingsträning för att belysa dopingsproblemet. Lite över hälften av respondenterna begärde en förenklad procedur vid dopingstester och angav att blodtester eller andra snabbtester kunde användas. Detta förslag framfördes på grund av övervägandet att insamlingen av urinprover ibland är svår, särskilt om nödvändigt tillstånd från utredningsledarna inte ges eller om den misstänkte vägrar att lämna provet.

Många av poliserna rapporterade att deras lokala polisdistrikt riktar in sig på insatser vid gym en eller två gånger om året. Några respondenter kommenterade att dessa interventioner har varit framgångsrika men också uppfattats som otillräckliga. Lite över en tredjedel av respondenterna rapporterade att sådana riktade insatser sker en gång om året, och ungefär en fjärdedel rapporterade att det aldrig händer. Cirka en tiondel av respondenterna rapporterade emellertid att det inträffade endast en gång i månaden.

Slutligen blev respondenterna ombedda att reflektera över vad de trodde kunde göras för att förebygga doping i samhället. Lite över hälften av respondenterna bidrog med reflektioner, som kvalitativt analyserades och tolkades och sedan delades upp i följande teman: allmänna åtgärder, åtgärder vid gym, polisarbete för att minska doping och hinder för polisiära dopingförebyggande aktiviteter.

Flera poliser hänvisade till det faktum att unga män idag hämtar sina maskulina ideal från media, inte minst från sociala medier, där de ges en bild av en perfekt manlig kropp med six-pack. Således menade de att många män strävar efter denna idealiska kropp och söker efter snabbare sätt att uppnå den. Samhället som helhet har en snedvriden bild av det manliga idealet där mannen framställs som en 25-åring med six-pack och stora armar/axlar i varenda annons för alla typer av produkter. Synliga muskler indikerar framgång. Några respondenter föreslog därför att informationsinsatser i skolor och träningsanläggningar kunde vara en lämplig åtgärd för att motverka påverkan från sociala medier genom att informera elever och allmänheten om konsekvenserna av dopning, både fysiskt och juridiskt. Idag finns nämligen en otrolig fixering vid hur man bör se ut och att man bör få snabba resultat. Man måste påminna unga människor om att de inte kan sträva efter att se ut som kändisar och andra på sociala medier. Ett sätt är att engagera sociala medieprofiler/influencers i arbetet mot dopning, men man behöver också fler inspektioner på träningsanläggningar och effektivare straffrättsliga påföljder.

Liknande föreslogs det att idrottsföreningar informerar unga medlemmar om doping. Enligt respondenterna bör lärare eller ledare prata med personen individuellt om misstankar finns om användning av doping, Skolor bör även prata om effekterna av doping och, om misstankar finns, prata privat med den berörda personen.

Några respondenter nämnde också att kunskapsnivån bland personal inom hälso- och sjukvård, inklusive psykiatri, behöver höjas för att bli bättre på att upptäcka och hantera personer som är utsatta för doping. Fler inom hälso- och sjukvården samt psykiatrin bör utbildas och vara uppmärksamma på biverkningarna av doping, såsom depression, potensproblem, aggression och hjärtproblem.

Resultaten av studien visar således att de flesta respondenterna anser att doping är ett samhällsproblem och att doping förekommer i kombination med flera andra brott, som våld, olaglig droganvändning och droghandel. Nästan alla respondenter anser också att det är deras plikt att förebygga doping men saknar lämpliga förutsättningar att göra det, vilket betonar uppfattningen att det finns brist på kunskap inom polisorganisationen. Denna åsikt stöddes av det faktum att ungefär 75 procent av respondenterna rapporterade att de saknade lämplig utbildning för att arbeta mot doping. Enligt dem behövs mer kunskap på alla nivåer inom polisorganisationen; till exempel måste kommunala poliser eller ingripande-poliser veta hur man känner igen dopningsanvändare och hur man beräknar doser när man rapporterar misstänkta brott. Dessutom, enligt respondenterna, behöver utredningsledare, som ger mandat för provtagning och gripande, vara korrekt informerade om vad som krävs för att underlätta insamlingen av bevis kopplade till dopningsbrott. Respondenterna anser också att chefer inom polisorganisationen behöver vara bättre informerade om doping för att prioritera förebyggande åtgärder. Eftersom tidigare implementeringsforskning stöder idén att tillräcklig kunskap är avgörande för effektiv implementering skulle stärkningen av grundutbildningen för poliser och vidareutbildning inom polisorganisationen kunna avskaffa barriären av okunnighet.

Förslag för att öka effektiviteten av dopingförebyggande inkluderar utbildning och ökad kunskap på alla nivåer inom polisorganisationen, intensifierade förebyggande insatser på gym, lagstiftningsändringar för att möjliggöra förenklade av sekretess för postförsändelser. Poliserna påpekade vidare att snabbare dopningstester kunde påskynda insamlingen av bevis när man bygger ett fall om dopningsbrott. Tidigare studier har med lovande resultat utvärderat alternativa testmetoder, såsom hår-, saliv- eller andningstester, som skulle kunna göra insamlingen av bevis mer effektiv men det finns fortfarande inga kommersiellt tillgängliga instrument för detta.

Användning av kateter för att få urinprov från misstänkta individer eller användning av blodtester föreslogs också av respondenterna. Dock är dessa metod för närvarande inte tillåten, åtminstone inte om tvång behövs, vilket understryker det relativt låga straffvärdet för dopningsbrottet.

Gott samarbete med gym för att underlätta polisens arbete betonades också som viktigt för effektiv förebyggande av dopning. En framgångsfaktor i nuvarande sammanhang, noterad av respondenterna, var att lokala polisdistrikt utser särskilda kontaktpersoner för gym för att kommunicera om dopningrelaterade frågor. Samarbetavtal mellan gym och polisen, inklusive möjligheten för poliser att agera under täckmantel på träningsanläggningen för att upptäcka dopningrelaterade brott, kunde också, enligt respondenterna, utgöra underlättande faktorer. Den här åsikten framhävdes tidigare i intervjuer med svenska poliser. Detta kan inkludera systematiskt policysarbete med tydliga rutiner för hur personal på gym hanterar olika dopningrelaterade situationer, kommunikation från personalen till medlemmarna att gymmet tar ställning mot dopning, synliggörande av information om de negativa konsekvenserna av dopning och samarbete med polisen.

En annan rapporterad barriär från respondenterna var bristen på ekonomiska och personella resurser för att förebygga dopning. Denna barriär framhölls av tidigare studier bland nyckelaktörer inom fritidsidrott i Europa, allmän implementeringsforskning och en nyligen genomförd svensk intervjustudie bland poliser. Därför verkar ytterligare resurser behövas för att öka effektiviteten i dopningsförebyggande åtgärder. Som tidigare indikerats kan ökad kunskap om doping bland chefer inom polisorganisationen förstärka denna prioritet.

För att minska tillgängligheten av dopning i samhället underströk flera respondenter behovet av att få tillgång till postsändningar för att upptäcka dopningsämnen. För närvarande tillåts detta inte eftersom straffvärdet för dopningsbrott är relativt lågt. Slutligen framförde poliserna förslag för att minska efterfrågan på dopning i samhället; det vill säga att övertyga människor att inte använda dopningsämnen. Dessa förslag inkluderade engagemang från andra myndigheter och organisationer, vilket överensstämmer med tidigare forskning om förebyggande av bruk av olagliga substanser. Eftersom doping har negativa psykiska och fysiska hälsoeffekter kan yrkespersoner inom hälso- och sjukvårdssektorn spela en viktig roll i dopingförebyggande i sina möten med användare som kan hamna inom psykiatri eller andra avdelningar på grund av biverkningar av doping. Dessutom erkänns det allmänt att insatser för att förebygga skadligt beteende bör utföras tidigt i livet. Därför kan skolor och idrottsorganisationer med barn och ungdomar som elever eller medlemmar vara lämpliga områden för insatser för dopingförebyggande.

Möjligheter och hinder för antidoping enligt svenska poliser

År 1991 införde Sverige sin första antidopinglagstiftning, som förbjöd tillverkning, försäljning, leverans, innehav och användning av anabola androgena steroider och tillväxthormoner. Undantag gällde om ämnena användes för medicinska ändamål och föreskrevs av läkare. Lagen infördes eftersom användningen av hormonpreparat för dopingsändamål utgjorde betydande problem för folkhälsan. I Sverige görs en formaliserad åtskillnad mellan användningen av förbjudna prestationshöjande medel inom elitidrott och motionsidrott. Motionsidrott regleras av den svenska antidopinglagen, medan elitidrott också regleras av bestämmelserna som fastställts av WADA.

För att säkerställa att antidopinglagar och regler följs genomförs kontroller av organisationen Antidoping Sverige. Enligt organisationens egna statistik genomförs årligen cirka 3 000– 4 000 kontroller, varav 85 procent utförs med elitidrottare och de återstående 15 procent med tävlings- och motionsidrott på lägre nivå. Eftersom doping är olagligt är polismyndigheten en nyckelaktör eftersom de ska säkerställa att den svenska antidopinglagen följs, till exempel inom motionsidrott på träningsanläggningar.

Föreliggande undersökning utgår från organisationen STAD (Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem) som är ett kompetenscentrum inom ANDT-preventionsområdet och trots namnet är verksamt på lokal, regional, nationell och internationell nivå. STAD har som mål att förebygga alkohol- och drogproblem genom att påverka tillgänglighet och efterfrågan på alkohol och droger i samhället. Ett annat mål är att minska gapet mellan forskning och praktik. Organisatoriskt tillhör STAD Centrum för psykiatriforskning (CPF) som är ett samarbete mellan Region Stockholm och Karolinska Institutet. STAD har utvecklat flera olika preventionsmetoder varav antidopingmetoden 100 % Ren Hårdträning är den här aktuella. För att möjliggöra träning av poliser under covidpanedmin utvecklade STAD en digital halvdagsutbildning om 100% PHT-metoden eftersom polisen är ansvarig för att säkerställa att människor följer dopinglagen.

Tidigare forskning har bekräftat att en kombination av utbildning, samarbete och övervakning/kontroll (det vill säga en mångkomponentintervention) är nödvändig för att minska tillgängligheten och motverka substansanvändning. STAD:s digitala träning behandlade hur polisen kunde arbeta med förebyggande av doping och hur rimlig misstanke om dopingsoffenser kunde byggas upp genom att samla bevis. Samarbetet med lokala medier betonades också i träningen, liksom erfarenhetsutbytet bland deltagare från olika delar av landet i form av gruppdiskussioner.

Syftet med den nuvarande studien var att identifiera främjande och hindrande faktorer för effektiv förebyggande av doping på gym genom att undersöka polisers syn på doping som ett samhällsproblem, deras erfarenheter av ansträngningar för att förebygga doping och deras uppfattningar om vad som möjliggör eller förhindrar strategier för dopingförebyggande.

Det gjordes 15 djupintervjuer med poliser från december 2021 till maj 2022. Informations-gruppen bestod av 15 poliser, varav 2 hade arbetat inom poliskåren i 1–3 år, 7 i 4–10 år och 6 i 10 år eller längre. Sex informanter var kvinnor och nio var män. Informanterna represen-terade alla sju polisregioner i Sverige. Informanterna representerade olika yrken inom poliskåren, från utrednings- och ingripandepoliser till utredningsledare och chefspersoner för polisdistrikt. De arbetade också på olika nivåer, inklusive kommun- och polisdistriktsnivåer. Innehållsanalysen resulterade i fyra kategorier och 21 koder kopplade till de viktigaste främjande och hindrande faktorerna. Resultaten presenteras enligt de fyra kategorierna.

Möjliggörare för effektiv dopingförebyggande åtgärder med polisens medverkan inkluderade erkännandet av doping som ett samhällsproblem; mobilisering av nyckelaktörer; motiverad polisledning och poliser; adekvat resursallokering; samarbete mellan polisen, gym och andra relevanta myndigheter; samt kompetensutveckling för polisen och andra yrkesgrupper. Hinder för effektiv dopingförebyggande åtgärder inkluderade brist på kunskap om doping, tidskrävande processer kring upptäckt och insamling av bevis vid dopingbrott samt konkurrerande uppgifter för poliser.

Doping som ett samhällsproblem

Analyskategorin “Doping som ett samhällsproblem” innehåller uttalanden angående omfattningen av doping, negativa hälsoeffekter, våld, snedvridna skönhetsideal och organiserad brottslighet. De flesta informanter betraktade doping som ett samhällsproblem. De flesta observerade också att doping är ganska vanligt, vilket är en uppfattning som verkar ha stärkts genom deltagande i dopingsutbildning och förebyggande arbete i samarbete med gym.

“Det blev mycket tydligt att detta är vanligt. Så fort vi gick in på ett gym kunde du lätt identifiera flera personer som var påverkade av dopingsämnen.”

Regelbundet polisarbete bidrog också till uppfattningen att doping är ganska vanligt, eftersom doping upptäcktes i samband med andra brott, som narkotikabrott och överfall.

“Problemet är att det finns många underliggande faktorer med våldsbrott, gängbrott och så vidare. Vi vet att brottslingar säljer och distribuerar doping-preparat… Vi snubblar över doping när vi utreder andra brott, främst narkotikabrott, och i vissa fall misshandel.”

Att uppfatta doping som ett samhällsproblem motiverades av dess negativa hälsoeffekter, avseende mental hälsa, och det faktum att doping genererar aggressiva handlingar riktade mot andra människor, inklusive släktingar och till och med poliser.

“Människor som använder dopingmedel löper risk för skada och har aggressionsproblem gentemot andra människor, flickvänner och partners.”

Ett annat samhällsproblem som genereras av doping, som informanterna betonade, gällde de skönhetsideal som dopingen producerar genom omfattande exponering av dopade kroppar i sociala medier.

“Det är främst yngre män, 20–30 år, som anabola steroider för att se stora och vackra ut.”

Detta är särskilt oroande eftersom unga människor kan lockas att uppnå en utseende som är omöjlig att uppnå utan olagliga droger. Dessa personer förstår ofta inte omfattningen av de långsiktiga effekterna av dopingsämnen.

“Unga människor förstår inte konsekvenserna av doping när de blir äldre.”

Många av informanterna associerade dessutom doping med samhällets problem med organiserad brottslighet och kriminella nätverk. Försäljning av dopingpreparat kan ge inkomst till brottslingar, som kan användas för vapenköp, bland annat, enligt en av informanterna. Dessutom kan användningen av doping bland brottslingar bidra till ökat självförtroende i samband med våldsanvändning.

“Du har det doping i en gängmiljö för att begå våldsbrott… Du flyttar dina gränser och får en mer storslagen självbild.”

Interventioner på gym

Inom analyskategorin “Interventioner på gym” tillhandahöll informanter uttalanden angående förekomsten av interventioner, förberedande arbete, kontakt med gym, upptäckt av dopingsbrott, byggande av fall och mediabevakning. Informanterna indikerade att det i vissa delar av landet fanns otillräckligt samarbete mellan polisen och gym. De påpekade dock att utbildning hade förbättrat samarbetet, och polisen på flera polisstationer hade börjat arbeta med dopingskontroller på gym.

“På min station arbetar vi inte mot doping, vi besöker inte gymmen och gör inga riktade insatser, men jag har varit involverad i en insats i kommunen.”

För att underlätta upptäckten av personer på gym där det förekommer doping används sociala medier som Instagram, där många kroppsbyggare postar bilder av sig själva.

“Det räcker att jag går ut på Instagram och ser vad som visas. Många människor som syns där använder någon form av doping. Det är svårt att se ut så annars.”

Dessutom kontaktar vissa gymanställda polisen och meddelar att de misstänker att några av deras kunder använder dopingsämnen. Således är regelbunden kontakt med gymmet och dopingskontroller av polisen avgörande för att förebyggande arbete ska lyckas.

“Om de gymanställda inte är positiva till vår närvaro kommer det inte att fungera i längden.”

En operation med poliser som går in på ett gym eller står utanför för att kontrollera misstänkta föregås ofta av civila poliser som tränar på anläggningen själva, som en undercover-operation, för att identifiera de som kan misstänkas för dopingsbrott. Vissa poliser har fått sina egna gymkort för att underlätta sådana insatser.

“De som driver träningsanläggningar vill att vi kommer. Jag har fått mitt egna gymkort, så det har gjort det lättare, naturligtvis.”

För att samla bevis som grund för åtal för dopingsbrott inleds vanligtvis en konversation på gymmet med personen som misstänks dopa sig. Om skälig misstanke fastställs förs personen till stationen för att lämna ett urinprov, som sedan analyseras för olagliga substanser. Ibland genomförs även husrannsakan för att identifiera innehavet av dopingsämnen. Olika former av kosttillskott kan innehålla olagliga ämnen; dock är det svårt att avgöra om konsumenten är medveten om detta.

“Det finns exempel på människor som köpte kosttillskott, och det fanns olagliga preparat i dem.”

De flesta informanter ser inte kosttillskott som ett stort problem, men anser att de är problematiska om olagliga ämnen medvetet läggs till i produkterna. Enligt informanterna är det svårt att veta om de bevis som samlas in av polisen vid upptäckten av doping är tillräckliga för fällande dom i domstol, eftersom polisen inte regelbundet erhåller denna typ av information om enskilda fall.

“Vi följer inte upp våra egna ärenden. I vilken utsträckning det leder till fällande dom är inte riktigt känt.”

I interventioner på gym väcker kontakter med medierna ofta samhällets uppmärksamhet för frågan. Synligheten av frågan i medierna ses som en möjlighet att stärka arbetet mot doping. Dessutom kombineras ansträngningarna på gymmet vanligtvis med utbildning om insatserna via mediabevakning genom den lokala tidningen eller radiokanalen för att visa att risken att bli upptäckt är verklig. Dock varierar mediabevakningsinsatser.

“Vi använder mycket sociala medier. Så efter polisinsatsen meddelade vi att vi hade besökt flera gym i kommunen för att ytterligare förebygga brott. Vi vill vara synliga.”

Organisatoriska faktorer

Analyskategorin “Organisatoriska faktorer” innehåller uttalanden om resursallokering, samarbete, kunskap/kompetens, motivation, ledarskap och uppdrag. Informanternas uppfattningar om resursallokering varierade, vilket sannolikt återspeglar olika förhållanden mellan regioner och lokala polisområden. En framträdande uppfattning är att frågan nyligen har kommit upp på dagordningen och att arbete nu görs för att öka insatserna.

“Det känns som om det är ett område som har varit lite försummat och att det kanske inte har setts som ett bekymmer, men sedan det började med initiativ i kommun, har det blivit klart att doping är utbredd.”

Resursallokeringen beror dessutom på andra uppgifter som måste utföras.

“Dopingarbete är en del av mycket annat som görs. Det finns många olika saker vi måste arbeta med, varav doping är en, så i vardagsarbetet sker insatser mot doping om du stöter på det. Annars måste du planera sådana riktade insatser med förberedande arbete.”

Flera lokala poliser har etablerat samarbete med gym i området och får tips om misstänkta.

“Det var det aktuella gymmet som vi hade fått tips om ”här kan det vara någon doping”. Så dessa personer var faktiskt helt okända för oss innan vi gick in på gymmet, men vi hade några sessioner innan när vi arbetade mot doping för att skapa kontakt, när vi gick runt på gymmen i kommun. Och på vissa gym fick vi gymkort så att vi kunde komma och gå som vi ville.”

Förutom samarbete med gymmen föreslog informanterna andra aktörer som polisen kunde samarbeta med. En av informanterna betonade möjligheten att samarbeta med Transportstyrelsen angående möjligheten att återkalla körkort för dem som dömts för dopingbrott.

“Jag arbetar med Transportstyrelsen, som kan återkalla körkort. Det är förmodligen effektivare än 20 000 SEK i böter.”

Flera informanter trodde att bristande kunskap om dopingfrågan förhindrade polisen och anställda från att prioritera åtgärder för att förebygga doping och erkände att deras egen kunskap också hade varit begränsad.

“Jag tror att mycket är okunskap om doping… Min okunskap har varit enorm när det gäller doping.”

Brist på kunskap kan utgöra ett hinder i dopingförebyggande. Poliser måste vanligtvis kontakta en utredningsledare som ofta inte är närvarande på platsen för att få tillstånd att testa misstänkta. Om utredningsledaren har mindre kunskap om doping och hur man ska gå vidare vid misstanke om doping, blir antidopingsarbetet komplicerat.

“Okunskap bland utredningsledare är problematiskt… Vi utredningsledare har inte mycket kunskap när det gäller doping. Om du är osäker vågar du inte fatta ett beslut.”

Flera informanter ansåg att mer utbildning och kompetensutveckling behövs.

“Jag tycker det är viktigt att ha någon form av grundutbildning inom doping så att man genererar något intresse.”

Alla informanter uttryckte att den utbildning de fått om doping varit hjälpsam.

“Jag hade viss kunskap innan utbildningen, men jag tycker att all träning och 100% Hård Träning ger tips och tricks om hur man ska gå tillväga och hur man ska börja. Så länge du har en mall att följa som du har efter denna utbildning har du en viss trygghet.”

Informanterna trodde att kunskap och motivation är kopplade och att ökad kunskap om de skadliga effekterna av doping i samhället behövs inom polisorganisationen.

“Sedan tror jag att polismyndigheten inte ser det som ett så stort problem. Där måste vi arbeta med attityder. För jag tror inte att du ser det som ett problem. Du tycker att det är upp till var och en.”

Informanterna verkade själva motiverade för arbete med dopingförebyggande, vilket kan bero på att de nyligen fått en dopingutbildning. Många erbjöds att delta i träningen eftersom de hade visat intresse för frågan tidigare och ville att deras kollegor skulle delta i träningen. Många vill också investera mer i dopingfrågan i sitt lokala polisområde.

“Jag kommer att begära att vi genomför en insats som denna på gymmet. Jag hoppas att det kommer att bli mer regelbundet än det har varit och att fler människor kommer att få chansen att delta i träningen om doping.”

En tro på effekterna av dopingförebyggande var också framträdande, även om tanken att doping skulle försvinna helt från samhället inte uppfattades som realistisk.

“Jag tror inte att vi kommer att kunna bekämpa doping 100 procent, men jag tror att vi kan skjuta bort det från de vanliga gymaktiviteterna, och det är det jag tycker är viktigast.”

Enligt informanterna är det viktigt med stödjande ledarskap inom polisorganisationen för att dopingförebyggande arbete ska vara effektivt.

“Genom bra ledarskap och genom att informera om varför det är viktigt, kommer du att kunna arbeta effektivare mot doping.”

Externa faktorer

Analyskategorin “Externa faktorer” inkluderar uttalanden om politiska och samhälleliga intressen, lagar, regler, polisutbildning och kommunstorlek. Flera informanter betonade vikten av att dopingfrågan finns på dagordningen för effektivt arbete med dopingförebyggande. En av informanterna trodde att mer forskning om sambandet mellan doping och andra brott kunde öka intresset för att prioritera frågan.

“I vissa forskningsstudier nämns sambandet mellan allvarligare våldsbrott, våld i nära relationer och doping. Och jag skulle verkligen vilja se att de gjorde ännu mer noggrann forskning kring det. För ett av de viktigaste områdena vi arbetar mot är våld i nära relationer.” “Jag tror att faktorer som främjar arbete mot doping är en kombination av att det syns i media och att det diskuteras inom polismyndigheten så att du kan rikta in dig på hälsoproblem bland unga människor.”

Hanteringen av upptäckt och insamling av bevis för åtal regleras av lagar, regler och praxis. Möjligheten att samla bevis ökar med straffvärdet för olika brott. Vissa informanter resonerade om att högre straff kan avskräcka människor från doping.

“Ta bort straffrabatten! … Om straffet är mildare kan du återfalla i brott … Många människor vi pratar med säger att ”Jag kan göra detta eftersom jag inte får något för det, jag får böter på cirka 2 000 kronor”… Det blir inga konsekvenser för dem.”

Vissa informanter betonade emellertid behovet av mer tid för att utföra arbetet snarare än skarpare verktyg.

“Jag tycker att vi har de verktyg vi behöver… Men det är mer att du har tillräckligt med tid, bland annat måste vi göra.”

Vissa informanter tyckte att kontakten med utredningsledaren under ingripanden var krånglig. Dessutom kunde poliser hamna i tidskrävande situationer om misstänkta vägrade att utföra urintester. Vissa informanter trodde att det skulle vara lättare att ta blodprover för att bekräfta misstankar om dopingsbrott än att vänta på urinprover.

“Om du kunde hitta dessa ämnen i blodet skulle det ha varit lättare för oss, för då skulle vi inte vara lika bundna av urinprover.”

En annan extern omständighet som påverkar arbetet med dopingförebyggande är i vilken utsträckning utbildningen vid polisakademin förbereder framtida poliser. Brister i grundutbildningen kan ha funnits.

“Det var inte mycket utbildning om doping vid polisakademin. Jag tror att det fanns någon utbildning, men det var en liten del.”

En annan extern faktor, som informanterna tog upp, är storleken på staden där polisen verkar. I små städer blev polisen något av lokala kändisar, vilket hindrade hemliga operationer på gym.

“Invånarna vet vem vi är om vi går in på ett gym… Ett sätt att komma runt detta kan vara att byta områden med varandra inom regionen. Inom regionen har vi många stationer vi kan byta med.”

Enligt informanterna bör personer av andra yrken också utbildas för en bredare räckvidd.

“Jag tror att vi behöver utbilda fler av oss som arbetar med människor i samhället… Förebyggande åtgärder behöver verkligen inte bara göras av polisen.”

Andra förslag på åtgärder för dopingförebyggande som inte faller inom ramen för polistjänster inkluderar idrottares krav på sina sponsorer (idrottare bör till exempel kontrollera att deras sponsorer tar avstånd från doping). Dessutom skulle företag som marknadsför kosttillskott kunna förklara att de är emot dopingsämnen.

“Kanske kan du arbeta med kommunikation på webbplatser med kosttillskott… så att de marknadsför sig med rena produkter och att de är mot dopingsämnen.”

Allmänläkare, psykiatriker och de som är involverade inom idrott och skolor kan också arbeta med strategier för dopingförebyggande.

“Jag tror att du kan arbeta med dopingsämnen på många fronter, i skolor till exempel.”

Hinder för effektivt polisarbete mot doping

Hinder för effektivt arbete med att förebygga doping inkluderar brist på kunskap om doping, tidskrävande processer kring upptäckt och insamling av bevis vid dopingbrott, samt konkurrerande uppgifter för poliser. Brist på kunskap har identifierats som ett centralt hinder för effektiv implementering av åtgärder i tidigare studier. Att stärka grundläggande utbildning och träning för poliser samt erbjuda ytterligare utbildning, både inom polisorganisationen och för andra yrkesgrupper, är avgörande.

Dessutom påpekade informanterna att tidskrävande processer kring upptäckt och insamling av bevis vid dopingbrott utgjorde ett hinder för dopingsförebyggande åtgärder. Att vänta på att en misstänkt ska lämna ett urinprov tar tid och kan ibland leda till att misstänkta släpps utan att lämna ett prov. Polisen kan bara hålla personer i förvar i upp till 6 timmar, vilket ger misstänkta möjligheten att vägra att lämna ett urinprov. Blod-, saliv- eller andningstester skulle kunna eliminera detta hinder. Vissa informanter föreslog också att frånvaron av mandat för provtagning och arrest kan utgöra ett hinder, särskilt om utredningsledaren (som måste kontaktas) har bristande kunskap om doping.

Vidare framhöll informanterna att brist på resurser och närvaro av konkurrerande uppgifter utgör ett hinder, vilket är i linje med en studie bland nyckelspelare inom rekreationssport i Europa, liksom allmän implementeringsforskning. Nyckelspelarna inom europeisk rekreationssport angav att de mest betydande hindren för implementering av förebyggande åtgärder inkluderade brist på ekonomiska och mänskliga resurser, frånvaro av samarbete bland nyckelpersoner och brist på god praxis. I den aktuella studien var samarbete mellan nyckelaktörer (det vill säga polis och gym) inte ett framträdande hinder, utan snarare tvärtom. Detta kan dock skilja sig i områden där polisen inte har deltagit i dopingsutbildning. Dessutom nämnde inte informanterna i denna studie brist på god praxis. Intrycket var istället att polisen (informanterna) tror på den metod de använder.

Konklusion

Författarna drog slutsatsen att dopingförebyggande åtgärder bör bli mer effektiva genom att dra nytta av befintliga möjliggörare och eliminera kvarvarande hinder. Denna studie kan vägleda rekommendationer som är kopplade till polisorganisationen och det omgivande samhället när det gäller dopingförebyggande.

REFERENSER