TYSKLAND 2.1

(Senast reviderad 2024-04-28)

TYSKLAND

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

ÖVERSIKT

Två – och senare ett – Tyskland

Tyskland är som modern nationalstat relativt ungt, ett enat tyskt kejsardöme grundades först 1871. Efter nederlaget i första världskriget utropades Tyskland den 9 november 1918 till republik. Den så kallade Weimarrepubliken kom att kännetecknas av partisplittring och svaga regeringar. Den världsekonomiska krisen 1929 innebar att massarbetslöshet och fattigdom bredde ut sig i landet, vilket bidrog till Hitlers maktövertagande 1933. Den 1 september 1939 utbröt andra världskriget.

Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna. Vid fredsuppgörelsen förlorade Tyskland betydande delar av sitt territorium. Såväl Tyskland som staden Berlin delades mellan de allierade (USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen) i fyra ockupationszoner. 1949 delades landet i två separata stater. Av de amerikanska, brittiska och franska zonerna bildades Västtyskland, Förbundsrepubliken Tyskland (BRD), och av den sovjetiska zonen bildades Östtyskland, Tyska demokratiska republiken (DDR). Även Berlin delades upp i Västberlin respektive Östberlin. I Västtyskland blev Bonn huvudstad och i Östtyskland blev Berlin (öst) huvudstad.

Västtyskland formades till en marknadsekonomisk demokrati som bland annat med ekonomisk hjälp från USA, den så kallade Marshallplanen, växte till en ekonomisk stormakt. 1951 bildade Västtyskland tillsammans med Frankrike, Italien och Beneluxländerna Europeiska kol- och stålgemenskapen och 1957 grundade samma länder den Europeiska ekonomiska gemenskapen. 1955 gick Västtyskland med i Nato.

I Östtyskland omvandlades ekonomin efter sovjetisk modell, jordbruket kollektiviserades och staten tog kontroll över industrin. Landet inlemmades i det kommunistiska Östeuropa och kom före 1950 att ingå i den ekonomiska samarbetsorganisationen COMECON. 1955 trädde Östtyskland även in i Warszawapaktens försvarssamarbete. Idrotten kom att bli en viktig del i DDR:s statslednings försöka att hävda sitt samhällssystem både utåt och i det egna landet.

För att stoppa en stor utflyttning till Västtyskland byggde Östtyskland Berlinmuren med start den 13 augusti 1961. Muren, som delade Berlin i två delar, utestängde tillsammans med den mot väst stängda landgränsen östtyskarna effektivt från omvärlden under 28 år, det vill säga till dess att muren började rivas den 9 november 1989. Året därpå undertecknade USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen samt de två tyska staterna ett fördrag om ett enat Tyskland. Den tyska återföreningen fullbordades den 3 oktober 1990 då Förbundsrepubliken Tyskland blev en enda stat.

Översikt över doping i Öst- och Västtyskland

I tyska dopingsammanhang har man vanligen lyft fram Östtyskland – DDR – som exemplet på systematiserad och organiserad doping i stor skala. Den doping som samtidigt förekom i Västtyskland – privatiserad men i någon mån accepterad också av staten – har inte väckt lika stor uppmärksamhet, men sammanslaget visar studier av Öst- och Västtyskland att doping inom elitidrott vid denna tid snarast framstår som ett normaltillstånd. Den västtyska staten ville, liksom DDR, nå anseende genom idrottsprestationer och medierna följde snabbt samma logik som staten och lät uppdagade skandaler snabbt sjunka undan.

Östtyskland

Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjet, främst inom simning och friidrott.

Breddidrotten kom att ha en hög status i DDR-samhället. I landets författning föreskrevs att man skulle stödja kroppskultur (Körperkultur) och idrott i skolor och ute i samhället (Volkssport). Här fanns en tanke att återanknyta DDR till den gamla arbetarsportrörelsen. DDR:s ledare Walter Ulbricht deltog själv i kampanjen “Jedermann an jedem Ort – einmal in der Woche Sport” och deltog i sportfester och lät sig filmas när han utövade skidsport och bordtennis.

DDR:s breddidrott hade problem med avsaknad av idrottshallar och idrottsplatser, eller att de var i dåligt skick. Man saknade också utrustning i stor utsträckning. Från 1969 valde man dessutom att satsa mer på elitidrottare än på bredd vilket förvärrade situationen ytterligare. Skolor, och i förekommande fall även dagis, blev platser där ett utbyggt system för talangscouting från statlig sida ägde rum för att utveckla elitidrottare från tidig ålder. Barn som ansågs ha talang för en sport kom att skickas till statliga institutioner, Kinder- und Jugendsportschule, ett slags idrottsinternat.

För barn kom breddidrotten att gestaltas genom återkommande tävlingar runt om i landet på skolor och inom distrikten. Här kom den viktigaste tävlingen att vara barn- och ungdoms-spartakiaderna som arrangerades med start 1965 i regi av Deutscher Turn- und Sportbund (DTSB) och Freie Deutsche Jugend. Man skapade även Bummispartakiaden (för dagisbarn) och spartakiader för seniorer. Efterhand blev dessa spartakiader mer och mer en del av den statliga politiska propagandan.

Östtysklands vilja att tillhöra världseliten inom olika idrotter förde med sig en statlig satsning från 1950-talet och framåt. 1954 grundades ett antal så kallade sportklubbar (Sportclubs). I dessa föreningar satsades speciellt på elitidrottare. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framför allt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning. Idrottare var en del i det statliga idrottssystem som skapats. Efter Tysklands återförening är överproportionellt många idrottsliga framgångar gjorda av personer med bakgrund i DDR.

Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (Stasi, Volkspolizei) som plats för idrott under proffsförhållandena. Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare.

När östtyska elitidrottare åkte på tävling tog vissa tillfället att fly Östtyskland genom att “hoppa av” till väst. Stasi räknade i sin statistik att över 600 idrottare valde att hoppa av under perioden 1952–1989. När en idrottare hoppade av försökte man genom påtryckningar att få personen att ändra sig. Man utsatte även familj och anhöriga för påtryckningar eller repressalier, till exempel genom att de miste sina jobb. När detta inte lyckades togs personen bort från bästalistor och rekordnoteringar i DDR. Personen kunde även retuscheras bort från lagfoton. Idrottare som misslyckades med sina flyktförsök från DDR eller misstänktes planera att fly utsattes för repressalier. Deras karriärer kunde stoppas och de utestängdes från utbildningar. Friidrottaren Karin Balzer flydde DDR 1956 men efter påtryckningar från Stasi återvände hon till DDR. Fotbollsspelaren Lutz Eigendorfs död är föremål för spekulationer om Stasi var inblandat. Eigendorf hade hoppat av till Västtyskland.

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och den tyska återföreningen i oktober 1990 visade det sig att man i Östtyskland bedrivit ett omfattande dopingsprogram där många av idrottarna kom att drabbas av bieffekter av den mörklagda dopingen. Östtyskland kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik, efter förkortningen DDR, och vissa världsrekord inom friidrotten som innehas av tävlande för Östtyskland verkar förbli oslagbara. Östtysklands sportpolitik handlade inte enbart om systematisk doping, utan man hade ett mycket utbyggt system av elitskolor och tidig specialisering av idrottare.

Västtyskland

Under 2013 publicerades en avslöjande studie om doping i forna Västtyskland, Doping in Deutschland. Bakom den stod två forskarlag baserade i Berlin respektive Münster. Finansiär var Bundesinstitut für Sportwissenshaft (BSI), ett regeringsorgan, knutet till inrikesministeriet (BMI), med syfte att främja tysk sportforskning. Studien väckte stor uppmärksamhet när den publicerades. Den inte bara breddade och tidigarelade förekomsten av doping i Västtyskland till 1949, den visade också att det förekommit statligt finansierad dopingforskning. Även om denna till sin karaktär på många sätt fungerade annorlunda än motsvarande i DDR, är det tydligt att när det gäller ländernas dopinghistoria ter sig skillnaden mellan Öst- och Västtyskland inte längre lika glasklar.

Det är inte ovanligt att man, när historikers resultat plötsligt slås upp i medierna och skapar upprördhet, glömmer att det funnits viktiga föregångare och att alla rön kanske inte är riktigt så nya som det verkar. Så även i detta fall och därför bör man nämna Andreas Singlers och Gerhard Treutleins bok Doping im Spitzensport: sportwissenschaftliche Analysen zur nationalen und internationalen Leistungsentwicklung från 2006.

Studien Doping in Deutschland har utnyttjat i stort sett alla till buds stående typer av källmaterial. Här har analyserats och nagelfarits protokoll, korrespondenser och tidskrifter. Dagspressen har fått en egen delstudie. Givande har också varit både publicerade och opublicerade vetenskapliga rapporter, vilka ibland ogenerat belägger hur dopingpreparat testades och diskuterades vetenskapligt. Materialet hämtas från tunga forskningscentra, landets sportförbund och organisationer samt från centrala politiska instanser så som BMI och riksdagens Sportutskott

Viktigt är att dopingpraktiken och antidopingpolitiken analyseras tillsammans som två kommunicerande kärl. Genom att förstå hur antidopingpolitiken bedrevs, eller inte bedrevs, blir det begripligt varför dopingen bredde ut sig. Det är mycket avslöjande när bestraffning och sanktioner uteblir, när kritiker exkluderas eller när anabola steroider diskuteras enbart som en medicinsk fråga och inte som en etisk eller juridisk. Redan på 1950-talet var dopingen i Västtyskland en väl förankrad social praxis. Förvisso fördömdes den av moraliska skäl, men det dröjde innan ett utarbetat regelsystem var på plats för att komma till rätta med företeelsen.

Antidopingpolitiken måste förklaras transnationellt. Först efter det att internationella sportorganisationer krävt skärpning utvecklade Deutscher Sportbund (DSB) regler och planer för hur doping skulle bekämpas. Påfallande var också att det rådde ett ihärdigt motstånd mot att införa dopingkontroller under träning. Först vid 1980-talets slut infördes sådana, men det skedde efter påtryckningar från Europeiska sportministerkonferensen, Europarådet samt Världskonferensen mot doping i Ottawa.

Läkarvetenskapen spelade en central roll. Å ena sidan uppträdde läkare som moraliska entreprenörer och satte antidopingpolitiken på agendan eftersom deras roll skulle vara att först och främst värna människors hälsa i enlighet med läkaretiken. Å andra sidan försköts värdebasen från hälsa till prestation. Idrottsmedicinen närmade sig alltmer de krav som elitidrotten ställde och därmed hela dopingkomplexet. Kring elitidrottarna byggdes det upp en stab av experter där läkarna spelade en avgörande roll. Elitidrotten hade blivit ett lukrativt fält för medicinvetenskapen.

När DSB grundades 1950 gällde att sporten skulle vara autonom och att staten inte skulle lägga sig i. Men sporten klarade sig inte utan statligt stöd. Under kalla kriget spreds uppfattningen att stater skulle låta sig representeras av sportsliga framgångar. År 1968 tilldelades München OS 1972 och som en följd av detta tilltog västtyska statens sportpolitiska ambitioner. Det som inträffade var en strukturomvandling i riktning mot att staten offensivt började stödja elitidrotten. Från slutet av 1960 steg statens stöd raskt och det sätt på vilket idrotten finansierades främjade doping, eftersom medel tilldelades idrottare, tränare och förbund utifrån prestationer och förväntningar på framgång.

Efter OS i Montreal 1976 hamnade tysk idrott i en legitimitetskris. Bland annat det märkliga ”luftlavemanget” gav upphov till livlig diskussion. För att uppnå bättre flytläge hade nämligen västtyska simmares tarmar fyllts med luft och för detta hade BSI betalat en ansenlig summa. Åtgärden var inte förbjuden, men moraliskt anstötlig. Stor uppmärksamhet väckte också ”Kolbe-sprutan”. Roddaren Peter-Michael Kolbe hade av sin läkare ordinerats en vitaminspruta, vilken dock sänkte prestationsförmågan. En tredje faktor var att vid dessa spel testades för första gången bruket av anabola steroider, vilket visade sig vara utbrett. Debatten som följde blev omfattande och ledde till att DSB och Nationella olympiska kommittén (NOK) tillsatte den så kallade Drierkommissionen för att utreda frågan om prestationshöjande medicinering inom idrotten. I sin ”Grundsatzerklärung” kom kommissionen fram till att dopingproblematiken framför allt berodde på att elitidrottarna inte tagits om hand på ett riktigt sätt. Resultatet blev därför inte att DSB på något sätt skulle bestraffas för klavertrampen, utan att ännu mer pengar skulle pumpas in i elitidrotten.

Inför OS i München 1972 beslutade IOC att intensifiera dopingkontrollerna och bland annat därför inrättades ett tyskt dopingkontrollaboratorium. Uppdraget gick till Deutsche Sporthochsschule i Köln under ledning av Manfred Donike. Efter Drierkommissionens slutförklaring uppstod en maktkamp mellan dopinganalytiker och idrottsläkare. Detta var en strid om forskningsmedel mellan forskningscentra i Köln och Freiburg och på det personliga planet mellan Donike och Joseph Keul. Keul och idrottsläkarna menade, som Drierkommis-sionen, att dopingkontroller var otillräckliga och att man måste ta ett helhetsgrepp om idrottarnas arbetssituation. 1985 beviljades de medel till den stora ”Regenerationsstudien”, ett omfattande forskningsprojekt om anabola steroiders verkningar och biverkningar. Ordet ”regeneration” signalerade att man inte skulle forska i prestationshöjande syfte, men den tunna gränslinjen mellan antidoping- och dopingforskning överskreds. Forskargruppen i Münster formulerar sig försiktigt och menar att man i regenerationsprojektet troligtvis bedrev dopingforskning. Forskarlaget i Berlin, som ännu mer detaljerat granskat Keuls förehavanden, formulerar sig med större säkerhet: under regenerationsstudiens täckmantel bedrevs aktivitetsnära dopingforskning.

Doping in Deutschland ger i bästa mening en mångbottnad bild av vad som främjande dopingen i Västtyskland. Studien stöder inte den vanliga kommersialiseringstesen, som inte heller undersöks. I rapporten diskuteras och ställs inte uttryckligen olika förklaringsmodeller mot varandra, men sammanfattningsvis vill jag lyfta fram fyra väsentliga dimensioner som den belyser:

Den statliga idrottsnationalismen. Rapportförfattarna talar om ”sportens politisering”, men detta är ett för vagt begrepp eftersom det säger alltför litet om innehållet i det som politiseras. På ett tydligare sätt pekar begreppet ”statlig idrottsnationalism” ut vad det handlade om, nämligen att genom statsunderstödd elitidrott erövra nationellt anseende. Denna tankefigur har vuxit fram med olika fart och styrka i olika länder och är sålunda en social konstruktion med egen historia och dynamik.

Den västtyska staten ville på en gång uppnå två mål: en ren sport samt segrar och toppresultat. Ekvationen gick inte ihop och när det skar sig drog prestationsnormen längsta strået.

Maktkamp på medicinforskningsfältet. Läkares och forskares maktkamp om prestige, forskningsmedel, positioner och verksamhetsområden främjade både doping och antidopingpolitik.

Sportens autonomi. Som en i rapporten okommenterad, men ändå möjlig, förklaring kan man peka på överenskommelsen om att sporten skulle sköta sig själv utan statlig inblandning. Supportorganisationernas autonomi resulterade i en tafatt och inkonsekvent dopingkontrollverksamhet.

Västtyska regeringen drev stundom på för att skärpa tillsynen, men idrottsförbunden var skeptiska och genomförde inspektionerna utan vare sig konsekvens eller engagemang.

Sportjournalistiken. Studien visar att medierna inte alls, vilket ibland påståtts, undvikit att dryfta strukturella förklaringar, däremot att sportjournalistiken när det gäller doping knappast bedrivit någon kritisk granskning av betydelse. I samband med skandaler har känsloorden haglat och upprördheten flödat, men intresset och uppmärksamheten har snart tynat. Sportjournalistiken har inte följt upp med kritiska granskningar av vare sig dopingens utbredning eller sportorganisationernas sätt att hantera problematiken, och därmed inte heller satt press på organisationerna. Medierna har följt samma logik som staten. Till syvende och sist har det varit tyska framgångar som räknats.

ÖSTTYSKLAND

Statsdoping i DDR

Efter byggandet av Berlinmuren ville den östtyska kommunismen få internationellt erkännande. Idrott sågs av regeringen som ett möjligt verktyg för detta. Regeringen i Tyska Demokratiska Republiken (DDR) genomförde då ett årtionde långt program för tvångs-administration och distribution av anabola droger till sina elitidrottare. Syftet med detta program var att stärka statens image och prestige genom att vinna medaljer i internationella tävlingar, inkluderande de olympiska spelen. Det östtyska dopingssystemet planlades och startades redan på 1960-talet. Systemet var extremt formaliserat och baserat på strikt sekretess – inte ens de dopade visste vanligen om att de fick dopingklassade substanser. Ur idrottsprestationssynpunkt var systemet dock framgångsrikt. Östtyska idrottare blev en del av världseliten på kort tid.

Manfred Ewald som blev idrottsminister 1961initierade dopingsystemet. Östtysklands regering satsade stora resurser på idrotten, och var så framgångsrika att de i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen exempelvis inom simning och friidrott. Den första och större reform som regeringen antog angående idrott i Östtyskland var högprestationsdirektivet, det så kallade Leistungssport-beschluss 1969. Syftet med reformen var uppdelningen av idrottsgrenarna i två huvud-kategorier, Sport 1 respektive Sport 2. Disciplinerna i gruppen Sport 1 stöddes och utvecklades genom bidrag från staten.  Anledningen var att sporter som simning, rodd och friidrott hade potentialen för olympiska framgångar. Å andra sidan hade grenarna stämplade som Sport 2 inget särskilt intresse i statens ögon och fick som följd av direktivet att resurser togs från dessa aktiviteter för att finansiera Sport 1.

DDR gjorde mycket omfattande ansträngningar för att identifiera rätt talanger. I princip skulle alla barn tävla i anläggningar för ungdomsidrott och de bästa blev scoutade av statliga talangscouter. De utvalda barnen förväntades leverera framtida segrar, och staten var villig att använda allt som behövdes för att säkerställa det. I DDR delades unga idrottsutövare redan i unga år (före tonåren) in i tre officiella klasser (I-III) beroende på sina resultat och vilka utvecklingsmöjligheter som ledarna såg. Barnen sattes sedan i systematisk träning som övervakades noga. Pojkarna och flickorna i grupp I fick träning i särskilda centra, de testades årligen och resultaten och utvecklingen bokfördes noga. Om de utvecklades tillräckligt bra sändes de till särskilda internatidrottsskolor (Kinder- und Jugendsportschule, KJS) och därifrån till professionella och mycket specialiserade idrottsklubbar som var själva toppen på DDR:s idrottspyramid. Ett exempel på en sådan klubb överst i systemet var Sportvereinigung Dynamo (SV Dynamo) i Berlin. Klubben pekades sedermera särskilt ut som ett center för doping i forna Östtyskland.

Det var ett officiellt mål att DDR:s mest lämpade barn skulle fostras och tränas till att vinna guldmedaljer till sitt land för att därigenom demonstrera socialismen i DDR:s tappning som ett överlägset politiskt system. Det kommunistiska partiet, SED, antog ” Staatsplanthema 14.25” för att nå målet. Denna plan inkluderade alla sociala nivåer i Östtyskland, från det kommunistiska partiet till den Nationella Olympiska Kommittén, alla idrottsläkare (och många andra läkare) och alla forskare inom idrott, ner till varenda idrottsledare.

I Staatsplanthema 14.25 ingick också doping.

Målet för DDR:s statsledning var att stärka den egna befolkningens självbild, vinna prestige internationellt och att visa upp det socialistiska systemets överlägsenhet gentemot väst. Ett exempel är konståkerskan Katarina Witt som under 1980-talet tillhörde den absoluta världseliten med bland annat OS-guld 1988. Elitidrottarna sågs som diplomater i träningskläder av statsledningen. Inom elitidrotten kom även sportsoldater att spela framträdande roller med klubbarna Armeesportvereinigung Vorwärts (Nationale Volksarmee) och Sportvereinigung Dynamo (STASI, Volkspolizei) som plats för idrott under profesionella förhållanden.

Vid Deutsche Hochschule für Körperkultur und Sport, en högskola för kroppskultur och sport, studerade flera framgångsrika tränare och idrottare under särskilt överinseende.

Östtyskland vann sin enda spelade match mot Västtyskland med 1–0 efter ett mål av Jürgen Sparwasser i VM 1974 i Västtyskland, där dock västtyska landslaget blev världsmästare, vilket fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland. Östtyskland vann dock den olympiska fotbollsturneringen i Montréal i juli 1976. DDR tillhörde världseliten i handboll på dam- och herrsidan. Östtysklands herrar blev olympiska mästare 1980 i Moskva och Östtysklands damer blev världsmästare tre gånger. Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. De flesta vintersportorterna i Östtyskland fanns i Thüringen, som även efter Östtysklands upplösning fortsatt vara ett populärt vintersportcentrum. De världs- och europarekord som noterades av östtyska idrottare var framför allt inom simning, vintersport, cykling, friidrott och tyngdlyftning.

Den östtyska dopingen visade sig vara systematiserad. Årligen producerades cirka 10 kg Turinabol vid den statliga fabriken i Jena, och man har uppskattat att cirka 2000 idrottsmän och -kvinnor dopades vid varje given tidpunkt inom elitidrotten. Man har beräknat att 700–1000 tränare var aktivt involverade i dopingen, liksom 700 läkare och sjuksköterskor. Man har räknat ut att totalt blev sannolikt 10 000 idrottsutövare dopade under alla åren i DDR. Den mest kände av de som planlade denna statsdoping var den medicinske professorn Hans Schuster. Schuster studerade vid Karl Marx-universitetet i Leipzig fram till 1951. Han blev chef för Tyska universitetet för fysisk kultur (DHfK) 1960. Schuster var en av de främsta initiativtagarna till inrättandet av Research Institute for Physical Culture and Sport (FKS) vid DHfK, som han ledde från dess grundande 1969 till 1990. Schuster har knutits till dopingsforskning och att administrera dopingsmedel till tävlingsidrottare, inklusive anabola steroider, på 1960-, 1970- och 1980-talet. Schuster har således beskrivits som “grundaren av anabola steroider-doping.” Han decentraliserade utdelningen av de anabola steroiderna gradvis. Han hade en inofficiell anställning inom STASI med kodnamnet ”HANS” och hade därmed direktkontakt med ministern för statlig säkerhet Erich Mielke. Efter 1972 påbörjade Internationella olympiska kommittén (IOC) en aktiv jakt på dopade idrottsutövare. Som ett resultat skapades 1974 en arbetsgrupp som skulle syssla med unterstützende Mittel även känd som “uM-gruppen” i DDR. Baserat på spetsforskning var målet med “uM” att förbättra effekterna av doping och att förhindra all exponering som kunde avslöja dopingen. Dopingmedel benämndes officiellt i dessa sammanhang som ”understödjande medel (uM.).” Varje förbund hade en distinkt uM-grupp då typen av dopingpreparat och dosen skiljde sig åt mellan idrottsdisciplinerna. Det kan då förtjänas att tillägga att anabola steroider blev förbjudna inom idrotten först 1975 (de första proverna togs vid OS 1976). Det förefaller som om statskontrollerad doping med anabola steroider i liten skala påbörjades i DDR 1968, men det är klarlagt att preparaten fanns tillgängliga i hela Östtyskland 1972.

Den decentraliserade utdelningen av dopingpreparat använde sig av den 1964 inrättade ”DDR:s Sportmedicinska Tjänst (SMD)” som reglerade dosering och periodisering av preparaten. Det var också sagt att det var läkarna som hade till uppgift att destruera de tomma förpackningarna till de anabola steroiderna (om det fanns cirka 140 idrottsutövare som skulle ha dopingmedel så åtgick det cirka 40 förpackningar av Oralturinalbol® per dag), medan däremot tränarna var ansvariga för att se till att idrottsutövarna tog preparaten i deras närvaro. Alla unga kvinnor i elitklubbarna var tvungna att använda p-piller. Man utfärdade också förordningar om när tillförsel av dopingmedlen skulle avbrytas i samband med tävlingar utomlands. I de centrala dokumenten fanns också tydligt angivet att dopingen skulle göras utan idrottsutövarnas medverkan och kännedom. Barnens föräldrar skulle också hållas utanför kännedom om dopingen.

1970-talet markerade formaliseringen av dopingsystemet. Prestationshöjande läkemedel fanns visserligen tillgängliga redan 1966 för manliga idrottare och 1968 för kvinnor. Det statliga forskningsprogrammet har beskrivits som “en hemlig aktivitet som krävde samarbete mellan idrottsläkare, begåvade vetenskapsmän och coachingexperter under DDR-regeringens vakande öga”. Inblandning av DDR:s ministerium för statlig säkerhet (STASI) i detta dopingprogram är numera väl dokumenterat och belyser i vilken utsträckning staten åtog sig ansvaret för att säkerställa sekretessen för dopingprogrammet. Formaliseringen av systemet påbörjades dock först efter Östtysklands anmärkningsvärda prestation i olympiska spel. I Tokyo 1964 vann östtyska deltagare fler medaljer än sina västerländska lagkollegor. Fyra år senare, i olympiska sommarspelen 1968 i Mexico City, där båda tyska lagen hade ett separat lag men fortfarande en gemensam flagga och hymn, överträffade DDR Västtysklands medaljantal. Vid detta OS samlade DDR, ett land med drygt 17 miljoner, nio guldmedaljer. Detta upprepades på “fientligt territorium” vid OS 1972 i München - därefter föll DDR aldrig under tredje plats i den inofficiella rankingen. I München var det totala antalet guldmedaljer 20, och 1976 fördubblades det igen till 40. I de olympiska spelen 1976 rankades östtyska idrottare på andra plats i medaljräkningen. Landet upprepade prestationen fyra år senare. Det totala antalet medalj av DDR-deltagare vid vinter- och sommar-OS från 1956 till 1988 uppgick till 203 guld, 192 silver och 177 brons.

Det finns dokument som klarlägger att man någon gång efter 1972 – i förberedelserna för OS 1978 – började använda anabola steroider redan i junioråldern (även i DDR var det förbjudet rent juridiskt, varför man använde kamouflerande beteckningar). Det kom rapporter om doping av juniorer från idrottare som flydde från DDR till väst. Minst femton sådana rymningar mellan 1976 och 1979 är dokumenterade. En, backhopparen Hans-Georg Aschenbach, uttalade: “Långdistansåkare börjar få injektioner i knäna från 14 års ålder på grund av deras intensiva träning.” Aschenbach fortsatte: “För varje olympisk mästare finns det minst 350 invalider. Det finns gymnaster bland flickorna som måste bära korsetter från 18 års ålder eftersom deras ryggrad och deras ligament har blivit så slitna. Det finns ungdomar så utslitna av den intensiva träningen att de kommer ut ur det mentalt tomma, vilket är ännu mer smärtsamt än en deformerad ryggrad.”

1977 övergick testlaboratoriet Kreischa nära Dresden i statlig kontroll, som var känt för att utföra cirka 12 000 dopingtester om året på östtyska idrottare, men utan att några positiva dopingprov någonsin redovisades. 1977 testade kulstötaren Ilona Slupianek, som vägde 93 kg, positivt för anabola steroider vid Europacupmötet i Helsingfors. IAAF stängde av Slupianek i 12 månader, ett straff som slutade två dagar före EM i Prag. I motsats till vad IAAF hoppades innebar hemskickandet till Östtyskland att hon var fri att träna okontrollerat med anabola steroider i kroppen och sedan tävla om ytterligare en guldmedalj, som hon då vann. Efter Slupianek-affären testades östtyska idrottare i hemlighet regelmässigt innan de fick lämna landet. De som testade positivt togs bort från den planerade internationella tävlingen för att skydda både idrottaren och det östtyska laget från internationella sanktioner.

Ordföranden i DDR:s preststionsportskommission, Klaus Eichler, framförde när han var nytillträdd 1989 att man borde sluta med doping (enligt skriftliga källor), men idrottsministern, professor Günter Erbach, bestämde att de anabola steroiderna skulle användas som tidigare hade bestämts. Manfred Höppner, medicine doktor, var chef för Leistungsport II i DDR:s Sportmedicinska Tjänst (SMT) och ansvarig för den centrala arbetsgruppen för ”understödjande medel” och stor i direktkontakt med Ministeriet för Statssäkerhet. Staten var också officiellt ansvarig för forskning inom dopingområdet enligt beslutet i ”Komplex 08-Plan Nr Zf, 14.25.” Det östtyska dopinglaboratoriet låg också inom SMT:s ansvarsområde.

Utöver den statskontrollerade dopingen har det framförts att det även mellan de olika elitidrottscentra och elitidrottsklubbar fanns en betydande konkurrens. Det ledde till att en del idrottsutövare fick extra tillskott av dopingmedel på lokal nivå, varav en del specialimporterades från utlandet, utöver de doser de fick från SMT.

Eftersom allt bruk av dopingmedel – vilket till största delen var liktydigt med anabola steroider – dokumenterades noggrant känner vi också till biverkningsmönstret väl. Vi vet således att 5–15 procent av idrottsutövarna fick lättare biverkningar som försvann då substanstillförseln avslutades. Ytterligare cirka 5 procent av användarna fick bestående förändringar, och då är ändå inte röstlägesförändringar, hudförändringar eller manligt behåringsmönster hos kvinnor inräknade. Hos cirka 500 av de 10000 dopade fann man emellertid hjärtmuskel- och leverskador, gynekologiska skador eller för kort återstående livslängd. I en särskild studie av 85 män av 60 kvinnor som specialstuderades hade 10 procent av kvinnorna betydande akne eller manlig hårväxt (skägg), 8 procent hade sexuella störningar och minst en tredjedel hade gynekologiska störningar. Enligt handlingar hos STASI fanns det också ett antagande om nedsatt fertilitet hos kvinnorna samt en ökad risk för missbildningar hos de barn som föddes.

Den 26 augusti 1993, långt efter att det före detta DDR hade upplösts för att ansluta sig till Förbundsrepubliken Tyskland (1990), öppnades register, och bevisen fanns där, att STASI, DDR:s statliga hemliga polis, övervakade doping av östtyska idrottare systematiskt från 1971 till återföreningen 1990. Praktiskt taget ingen östtysk idrottare fälldes någonsin med ett officiellt drogtest, även om STASI-filer visar att många verkligen lämnade positiva tester vid Kreischa, det sachsiska laboratoriet (tyska: Zentrales Dopingkontroll-Labor des Sportmedizinischen Dienstes) som vid den tiden godkändes av Internationella Olympiska Kommittén.

På 1990-talet uppdrogs åt en särskild avdelning inom kriminalpolisen, Centrala utredningskontoret för regerings- och återföreningsbrott (ZERV), att utreda dopingbrott. Av de 1 000 idrottare som bjudits in att vittna av ZERV var det bara 300 som faktiskt vittnade. Många före detta läkare och före detta idrottare vittnade dock mot sportchefer inför domstol. Många före detta klubbtjänstemän för Sportsvereinigung Dynamo, och några idrottare, blev anklagade efter upplösningen av DDR. Till exempel har två tidigare Dynamo Berlin-klubbläkare, Dieter Binus, chef för damfotbollslandslaget 1976 till 1980, och Bernd Pansold, ansvarig för idrottsmedicincentret i Östberlin, åtalats vid rättegång för att ha försett 19 tonåringar med dopingpreparat. Binus dömdes i augusti och Pansold i december 1998 efter att båda befunnits skyldiga till att ha administrerat hormoner till minderåriga kvinnliga idrottare från 1975 till 1984.

Baserat på ett erkännande från Andrea Pollack, bad USA:s olympiska kommitté om omfördelning av guldmedaljer som vunnits i olympiska sommarspelen 1976. Trots domstolsfastställande i Tyskland om systematisk doping från vissa östtyska simmare, meddelade IOK:s verkställande styrelse att de inte hade för avsikt att revidera de olympiska rekordböckerna. Genom att avslå den amerikanska framställningen på uppdrag av dess stafettlag för dammedley i Montreal och en liknande framställning från British Olympic Association på uppdrag av Sharron Davies, gjorde IOK klart att man ville avråda från alla sådana överklaganden i framtiden.

1998 åtalades Manfred Höppner, tidigare landslagsläkare, för sina aktiviteter i den systematiska dopingen av idrottsutövarna. I den rättegången dömdes han till ett års villkorligt straff. År 2000 gick 142 tidigare idrottsmän och -kvinnor samman för att få upprättelse. Manfred Ewald, tidigare chef för DDR:s idrottsförbund och ledare för det östtyska dopingprogrammet, och Manfred Höppner åtalades. De åtalades för medverkan till allvarliga kroppsskada i 142 fall till följd av dopingmissbruk. Under rättegången visade det sig att de före detta idrottarna led av en rad medicinska biverkning, leverskador och komplikationer vid graviditet och till och med cancer, jämte psykologiska trauman. Andreas Krieger deltog och var ett av huvudvittnena under rättegången, då de skador han fick av dopingen var de allvarligaste. Rättegången slutade med fällande domar. Ewald dömdes till 22 månaders villkorligt straff och Höppner till 18 månader. Enligt Krieger var dessa domar inte så hårda som många idrottsmän hoppats på, men det var åtminstone en tröst och ett erkännande att de skyldiga inte kunde undandra sig allt ansvar för sina handlingar.

2002, två år efter rättegångarna, skapade den tyska staten en fond på 10,5 miljoner Euro för att kompensera dopingoffren. 311 idrottare, däribland Krieger, sökte ersättning ur fonden som maximalt utbetalade 12 500 amerikanska dollar per idrottare. Dr Michael Lehner, advokaten som representerade idrottarna, säger att finansiell kompensation åtminstone var ett erkännande av skuld. “Men när någon lider av leverskador för resten av sitt liv, när en kvinna föder handikappade barn eller alltid misstas för man, då finns det ingen ersättning som kan kompensera det.” Den 28 juni 2016 antog den tyska förbundsdagen den andra lagen om hjälp till dopingoffer. Som ett resultat av detta inrättades en fond på 13,65 miljoner euro, från vilket ekonomiskt stöd beviljas till offer för doping i före detta DDR. I denna lag definieras idrottare som offer och kan ha rätt till ekonomiskt bistånd om de har lidit betydande hälsoskador.

Doping i Östtyskland – sett ur ett retrospektivt, administrativt perspektiv

Flera hemligstämplade dokument som räddades efter sammanbrottet av Tyska Demokratiska Republiken (DDR) år 1990 beskriver regeringens främjande av användningen av doping, särskilt androgena steroider, inom högpresterande idrott. Topphemliga doktorsavhandlingar, andra vetenskapliga rapporter, ansökningshandlingar för stipendier, protokoll från experter, samt rapporter från läkare och forskare som tjänstgjorde som inofficiella medarbetare för Ministeriet för statssäkerhet (STASI) avslöjar att från 1966 genomförde hundratals läkare och forskare, inklusive högt rankade professorer, dopingsforskning och administrerade receptbelagda läkemedel samt ej godkända preparat för experimentellt bruk. Flera tusen idrottare behandlades med anabola steroider varje år, inklusive minderåriga av båda könen. Särskild tonvikt lades på att dela ut steroider till kvinnor och tonårsflickor eftersom denna praxis visade sig vara särskilt effektiv för idrottsprestation. Skadliga biverkningar dokumenterades, varav vissa krävde kirurgisk eller medicinsk ingripande. Dessutom bidrog flera framstående forskare och idrottsläkare i DDR till utveck-lingen av metoder för ge läkemedel utan att det skulle kunna upptäckas av internationella dopingskontroller.

Ett globalt experiment i hemlighet

Ett av de största farmakologiska experimenten i historien pågick i tre decennier i DDR, nämligen tillförsel av dopingklassade preparat till idrottare för att förbättra prestationen inom olika idrottsgrenar. Särskilt anmärkningsvärt är att man använt androgena-anabola steroider med framgång för virilisering av tonårsflickor och kvinnliga idrottare. Kanske det mest speciella med detta stora globala experiment är dess allmänt accepterade hemliga natur. Trots att dopingexperimenten involverade många tusentals idrottare, läkare, forskare och idrotts- och regeringsföreträdare, och trots att framgången för dessa program har publicerats genom tryck, radio och television, hölls programmets natur och dess resultat till stor del otillgängliga för direkt vetenskaplig, medicinsk eller juridiskt giltig undersökning.

Sedan mitten av 1970-talet har användningen av anabola steroider och andra hormonella prestationshöjande substanser officiellt förbjudits av idrottsmyndigheterna – inklusive DDR – och deras eventuella användning kontrollerades genom analys av urinprov tagna vid tävlingstidpunkten, det vill säga efter att tillförseln avslutats, vilket var en ganska ineffektiv och okänslig metod. Dessutom har användningen av sådana droger inom idrotten förklarats olaglig och åtalats i många länder. Någon gång testade vissa idrottare positivt och blev avstängda från tävling under en period, men dessa händelser betraktades generellt som undantag, och de fångade idrottarna betraktades som “svarta får”. Orsakerna till denna sekretess och vilseledande av allmänheten är mångfaldiga och kan inkludera önskan att skydda det rena bilden av internationell idrott av politiska och kommersiella skäl.

Idrottare och tränare förnekade offentligt och envist användningen av doping inte bara på grund av det officiella förbudet och erkännandet att sådan användning är ett brott mot principerna om rättvisa och öppenhet inom idrotten, utan också eftersom idrottare och idrottsorganisationer inte vill erkänna att deras prestationer inte var “helt naturliga”, det vill säga endast på grund av individuell talang och ansträngning, istället för doping. Följaktligen är bedrägeri grundläggande för doping, och idrottare, tränare, läkare och tjänstemän har frekvent och kategoriskt förnekat all användning av androgena hormoner, även innan dessa droger officiellt förbjöds.

Den roll som vetenskapsmän och läkare har spelat i detta hemliga system är särskilt ledsamt, inte bara eftersom dessa yrkespersoner aktivt bidrog till världsomfattande fusk, utan också eftersom de bröt mot vetenskapliga och medicinska etiska normer. Anmärkningsvärt är att endast ett fåtal av de läkare som var inblandade i doping har hållits ansvariga för sitt oetiska beteende.

Det har bevisats genom vetenskapliga och officiella rättsdokument, inklusive hemliga doktorsavhandlingar och vetenskapliga rapporter, positiva effekterna av anabola steroider och andra hormonella droger på muskelstyrka, aggressivitet och prestation inom elitidrotten. Denna allmänna kunskap praktiserades sedan början av 1960-talet för manliga idrottare och sedan 1968 för kvinnliga idrottare. Den mest omfattande och detaljerade dokumentationen av detta systematiska drogmissbruk har kommit från de hemliga regeringsfilerna från en av de mest framgångsrika idrottsnationerna genom tiderna, Östtyskland (DDR).

Dokument från DDR-regeringens dopingsystem

Alla dokument om det regeringsorganiserade och kontrollerade hormondopingssystemet inom DDR:s idrottssystem var klassificerade och endast tillgängliga för utvalda personer (“kadrer”): Säkerheten övervakades av Ministeriet för statssäkerhet (Ministerium für Staatssicherheit, MfS; i folkmun kallat STASI). Efter den politiska vändningen (“die Wende”) i slutet av 1989 läckte viss information om ett systematiskt dopingssystem inom DDR ut till västerländska massmedia, även om det inte var dokumenterat. Samtidigt tycks några av DDR:s idrottssystems tjänstemän ha sett till att alla komprometterande dokument antingen förstördes eller samlades in av Sports Medical Service (Sportmedizinischer Dienst; SMD). Många dokument “försvann” från officiella bibliotek, inklusive flera doktorsavhandlingar.

Vissa dokument räddades dock, särskilt de som förvarades vid Medical Academy of the National People’s Army i Bad Saarow, öster om Berlin. Några forskare lyckades skaffa flera av de hemliga (militärklassificering Vertrauliche Verschlußsache) doktorsavhandlingarna för Medicine Doktors-grad som rapporterar resultaten av effekter, biverkningar och skador observerade under kontrollerade tillförsel av steroider och vissa peptidhormoner till studenter, världsklassidrottare och minderåriga. Mycket forskning kunde utföras i Sachsen, vid Forschungsinstitut für Körperkultur und Sport (FKS) i Leipzig och vid Zentrales Dopingkontrollabor (ZDKL) i Kreischa. Dessutom identifierades och kopierade vissa klassificerade dokument som visade på deltagandet av DDR:s forskningsministerium och några av Academy of Science-instituten i utvecklingen och administreringen av doping-substanser inom idrotten, särskilt Zentralinstitut für Mikrobiologie und Experimentelle Therapie (ZIMET) i Jena och Institut für Wirkstoff-Forschung i Berlin.

Därutöver har hittats en serie vetenskapliga rapporter från FKS och forskningscentra för olika idrottsförbund samt en handskriven protokollbok som redovisar tider och doseringar vid administrering av androgen-anabola steroider till hundratals manliga och kvinnliga idrottare. Dessutom sålde den biträdande direktören och chefsläkaren för det östtyska dopingsystemet, Manfred Höppner, själv några av de mest belastande dokumenten till veckotidningen Stern.

Dessutom har högt sekretessbelagda rapporter hittats sedan 1994, som identifierar läkare och doktorer från det östtyska idrottssystemet som agerade som “inofficiella medarbetare” med MfS och STASI. I den rollen rapporterade de regelbundet (under kodnamn) “problem”, särskilt de som rörde internationella idrottsfrågor, dopingsystemet och möjliga tecken på att personer från Östtyskland planerade att avvika. Dessa STASI-rapporter, varav vissa täcker över 30 år och täcker 1000 sidor, liksom andra STASI-rapporter inkluderar exempel där en “vän” spionerar på en vän, en tränare på sina idrottare, en läkare på sina patienter eller till och med en make på sin fru. Vissa spionerade också på sina kollegor i andra länder.

Sammanlagt har över 150 dokument upptäckts som handlar om det systematiska dopingsprogrammet inom Östtysklands idrottssystem. Dessa dokument ger detaljerad information, såsom typ av dopingpreparat, tidpunkter för administrering och utsättning inför tävling, årliga och dagliga doser samt skadliga biverkningar för specifika idrottare, inom ramen för mer än 400 individuella idrottsutövares dopingsprogram. Alla data har dokumenterats i flera publikationer, inklusive en expertrapport publicerad av Bundestag, det tyska parlamentet.

Den tidiga fasen, 1966-1974

Under 1960-talet var Östtyskland ett relativt okänt land som präglades av det kalla kriget och dominerades av “järnridån” runt det. Östtyska politiker insåg snart att idrottsprestationer skulle vara ett av de snabbaste och billigaste sätten att få internationell prestige för ett land med endast 17 miljoner invånare. Stora ansträngningar gjordes för att förbättra idrottsframgångarna, från systematiskt urval av talangfulla barn för specialidrottsskolor (Kinder- und Jugendsportschulen; KJS) till systematisk användning av olagliga preparat. Alla dessa insatser organiserades effektivt och med totalitära säkerhetsåtgärder.

Framgången var verklig och uppenbar; från och med 1972 var det lilla DDR konsekvent i toppen av medaljligorna, tillsammans med USA och Sovjetunionen. De flesta av dessa medaljer vanns med hjälp av doping. Oral-Turinabol, den androgena-anabola steroiden som producerades av det statligt ägda läkemedelsföretaget VEB Jenapharm i Jena var det preparat som användes mest frekvent.

Denna steroid, en klor-substituerad version av metandrostenolon, hade introducerats för klinisk användning 1965 och redan 1966 missbrukades den och administrerades till manliga idrottare inom DDR:s idrottssystem för att öka muskelstyrka, aggressivitet och prestanda. Vid den tiden var androgena steroider redan i omfattande användning bland idrottare som var framgångsrika inom muskelstyrkeberoende idrottare i många länder, särskilt i USA. I sina förberedelser inför olympiska spelen 1968 överskred dock DDR-tjänstemän en annan etisk gräns och administrerade androgena hormoner också till kvinnliga idrottare

Resultaten av administreringen av Oral-Turinabol till manliga och kvinnliga idrottare under den olympiska cykeln 1968–1972 utvärderades systematiskt i olika typer av evenemang. En av de viktigaste dokumenten, en hemlig rapport från 1973 av framstående läkare och tränare om “på–av”-analysen av läkemedelseffekter i kulstötning, spjut och diskus visar doping-inducerade förbättringen av prestanda för 40 världsklassidrottare. Ett spektakulärt exempel var en kvinnlig kulstötare, vars resultat ökade reproducerbart med cirka 2 meter efter daglig intag av två tabletter (10 mg) Oral-Turinabol i endast 11 veckor. Liknande markerade effekter rapporterades för andra idrottare, särskilt kvinnor, och från och med 1969 förstärktes denna effekt ytterligare genom administrering av allt högre doser av läkemedlet i cykler om några veckor varje gång. I sin rapport introducerade författarna även ny terminologi för att koda de använda ämnena. De föreslog att hädanefter hänvisa till dessa läkemedel som Unterstützende Mittel (UM; dvs. “stödjande medel”), och angav: “Under UM hänvisar vi uteslutande till anabola steroider.”

Användningen av läkemedlet spreds snabbt till andra idrottsgrenar, och enligt Manfred Höppner hade många, om inte alla, medaljvinnande DDR-idrottare i styrke- och snabbhetstävlingar vid olympiska spelen 1972 i München behandlats med Oral-Turinabol. Effekterna av behandlingen med androgena hormoner var så spektakulära, särskilt hos kvinnliga idrottare i styrkeidrotter, att få konkurrenter som inte använde droger hade en chans att vinna.

I DDR på 1970-talet blev användningen av anabola steroider en naturlig del av idrotten, inklusive för minderåriga. För en talangfull kvinnlig idrottare var det en “no-win” situation: de kunde antingen ta det (läkemedlet) eller lämna det (ge upp tävlingsidrott). Doseringarna ökade också dramatiskt, åtminstone fram till sent 1970-tal, när några av de skadliga biverkningarna blev så tydliga att journalister under tävlingssimning vid olympiska spelen i Montreal 1976, där DDR vann 11 av 13 evenemang, började fråga om de märkligt djupt klingande rösterna hos de bredaxlade DDR-flickorna.

I en sammanfattande rapport till STASI den 3 mars 1977 beskrev DDR:s dopingadministra-tionens vice VD Manfred Höppner DDR-resultaten och drog slutsatsen:

För närvarande ges anabola steroider i alla olympiska sportevenemang, med undantag för segling och gymnastik för kvinnor, … och i alla nationella lag. Tillämpningen sker enligt godkända grundplaner, där särskilda situationer för enskilda idrottare också beaktas. Det positiva värdet av anabola steroider för utvecklingen av en topprestation är obestridlig. Här är några exempel… Prestanda kunde förbättras med stöd av dessa droger inom fyra år enligt följande: Kula (män) 2.5–4 m; Kula (kvinnor) 4.5–5 m; Diskuskastning (män) 10–12 m; Diskuskastning (kvinnor) 11–20 m; Slägga 6–10 m; Spjutkastning (kvinnor) 8–15 m; 400 m (kvinnor) 4–5 sek; 800 m (kvinnor) 5–10 sek; 1500 m (kvinnor) 7–10 sek… Anmärkningsvärda prestationsökningar noterades också i simning för kvinnor… . Från våra erfarenheter hittills kan det dras slutsatsen att kvinnor har den största fördelen av behandlingar med anabola hormoner med avseende på deras idrottsprestationer… . Särskilt hög är den prestationsstödjande effekten efter första administrationen av anabola hormoner, särskilt med junioridrottare.”

Sedan början av 1970-talet fick många idrottare från Östtyskland, särskilt kvinnor, inte bara androgena steroider i tablettform utan också injektioner med androgena hormoner, inklusive nandrolonestrar eller, mest frekvent, testosteronestrar. De starka viriliserande biverkningarna av injicerbara testosteronestrar accepterades av de flesta kvinnliga idrottare, men några vägrade att delta i detta extra testosteroninjektionsprogram. Dessutom användes flera andra klasser av dopingsmedel, från stimulantia (till exempel amfetaminer) till oligopeptider (till exempel oxytocin).

Enligt ett noggrant protokoll från W. Schäker (FKS) avslutades åldersbegränsningarna 1979 när det nationella och olympiska laget inom kvinnlig gymnastik, inklusive många minderåriga, systematiskt behandlades med mestanol eftersom man trodde att denna steroid hade större psykotrop effekt, vilket resulterade i positiv aggression och en högre träningsbelastning utan mycket ökning av kroppsvikt – även om DDR-läkare hade rapporterat att mestanolvar mer androgen än Oral-Turinabol, vilket innebar en högre risk för virilisering hos dessa unga flickor.

Eftersom effekten av doping med androgena hormoner var så spektakulär hos kvinnliga idrottare spreds missbruket av sådana droger snabbt inte bara till östblockländerna utan också, sedan mitten av 1970-talet, till länder i den västra världen, inklusive Västtyskland och särskilt USA. Således följdes kvinnorna med naturlig tvetydighet av könskarakteristika, som hade spelat en betydande roll inom kvinnlig idrott fram till införandet av könstestkontroller i slutet av 1960-talet, snart av farmakologiskt inducerade avvikande könskarakteristika. De androgena förändringarna i fenotypen var uppenbara redan 1968 vid olympiska spelen i Mexico City och det diskuterades ett överhängande hot om androgenisering av kvinnors idrott. Det föreslogs dopingkontroller utom tävling förslaget möttes av fientlig tystnad och antogs inte på nästan två decennier.

De tydliga effekterna av androgena hormoner på prestationen inom styrkeberoende idrotter för män och praktiskt taget alla discipliner inom kvinnors idrott syns också i nedgången i topprestationer över hela världen efter införandet av vissa tester under träning 1989, trots testernas otillräckliga och ofullkomliga natur. Nedgången i elitens resultat syns exempelvis kvinnors avseende kulstötning, diskuskastning och spjutkastning – typiska gren ”lämpliga” för doping med androgena hormoner. Liknande avslöjande nedgångar kan ses i de flesta andra kvinnors elitresultat och i exempelvis herrarnas kulstötning, diskuskastning och släggkastning. Denna nedgång sedan 1989 har fortsatt under lång tid. År 1996 satte till exempel ingen kvinna kulan längre än 21 m, endast två nådde 20 m, och genomsnittet av de 10 bästa är nu bara 19.89 m. År 1996 var många idrottare 2 m eller mer under sina personliga rekord från tidigare år. I diskuskastning kastade ingen kvinna år 1996, inklusive olympiamästaren, längre än 70 m, långt ifrån juniorrekordet på 74,40 m satt i Östtyskland 1988 av den då 18-åriga mästaren. Dessutom var det bästa spjutkastet 1996 kortare än världsrekordet från 1988 med mer än 10,50 m (!).

Denna branta nedgång i prestationer efter införandet av slumpmässiga tester utanför tävling passerade i tystnad, även i vetenskapliga tidskrifter (se till exempel den pre-Olympiska utgåvan av Nature 1996, 382: 12-6), men kan inte lätt ignoreras till slut. Till exempel skulle det bästa resultatet av den olympiska guldmedaljören i kulstötning vid OS 1996 i Atlanta, den från Östtyskland härstammande idrottaren Astrid Kumbernuss, endast ha placerat sig på sjätte plats vid OS 1980 i Moskva, nästan 2 meter bakom Östtysklands vinnare vid den tiden, som stötte för 22,56 m. Denna nedgångstrend bevisar dock inte att dagens bästa idrottare är fria från doping; den antyder bara att det förekommer mindre doping än tidigare. Av särskilt intresse är att studier av östtyska forskare visade att “androgen initiering” har permanenta effekter hos flickor och kvinnor – efter en kritisk period av androgenisering och en ökning av muskelstyrkan nås en högre prestationsnivå som inte återgår till förbehandlingsvärden efter att läkemedlet har dragits tillbaka. Således drog många kvinnliga idrottare nytta av sin tidigare androgenisering lång tid efter avslutad doping.

1974: Systematisk doping i Östtyskland

År 1974 stod Östtysklands idrottsfunktionärer och regering inför ett växande dilemma. Å ena sidan innebar effektiviteten av androgena hormoner i de flesta idrottsevenemang att för att vara internationellt konkurrenskraftig var man tvungen att använda doping så länge även konkurrenter gjorde det. Å andra sidan förnekade Östtyskland – precis som de flesta andra länder – officiellt användning av förbjudna substanser och lovade upprepade gånger att bekämpa doping. Det gav stora problemet vid dopingkontroller av androgen-anabola steroider vid stora internationella tävlingar.

Faktum är att analyser av urinprover för androgena steroider tillkännagavs för första gången vid det europeiska friidrottsmästerskapet 1974 i Rom, men inga positiva resultat publicerades. Östtysklands regering fruktade positiva testresultat från deras framgångsrika idrottare vid internationella idrottsevenemang, eftersom det skulle skada inte bara bilden av Östtyskland som en “idrottsnation” utan också hela konceptet av överlägsenheten hos det socialistiska systemet som den bättre och mer humana vägen.

Således utvecklades en generell strategi och ett centralt organiserat system för att säkra både effektiv hormondoping och undvikande av upptäckt. På grund av problemets politiska vikt fattades ett avgörande beslut på regeringsnivå, det vill säga av det regerande Socialistiska partiets centrala kommitté (Zentralkomitee; ZK). Det slutliga regeringsförslaget, klassificerat som Top Secret, diskuterades och godkändes den 23 oktober 1974 av kommissionen för högpresterande idrott (Leistungssportkommission; LSK) i ZK. Stor omsorg visades tydligt för att alla kopior av det 9-sidiga förslaget och det ursprungliga protokollet från mötet förstördes; ironiskt nog överlevde dock en enda kopia som gjordes några dagar tidigare av STASIS arkiv vilket nu fungerar som bevis för att de slutliga besluten fattades på högsta regeringsnivå och genomfördes genom regeringsorder.

Förslaget från 1974 föreskrev bland annat att administreringen av dopingsämnen, särskilt androgena steroider, till manliga och kvinnliga idrottare skulle:

vara en integrerad del av träningsprocessen och förberedelserna inför stora internationella tävlingar

vara strikt och centralt organiserad, inklusive regelbundna utvärderingar av resultaten och erfarenheterna som idrottsläkare var inblandade i

kontrolleras direkt av SMD, inklusive etablering av ett centraliserat system för distribution och dokumentation av dopingmedlen

utvecklas och optimeras ytterligare genom forskning om doping inom högpresterande idrott, med särskild tonvikt på utvecklingen av nya substanser och de mest effektiva administrationsvägarna, med beaktande av både kraven för det specifika idrottsevenemanget, tidpunkten för tillförseln och avslutandet av dopingen, samt andra metoder för att undvika upptäckt vid internationella möten

undervisas för idrottsläkare och tränare i särskilda dokument och kurser

ske i absolut hemlighet och klassificeras som en officiell statshemlighet

Det överenskoms också att forskningen inom detta område skulle koordineras av FKS i Leipzig som en “Arbetsgrupp för Stödjande Medel” inom ett särskilt forskningsprogram finansierat av speciella regeringsanslag från SKS. Detta omfattande och, enligt Östtysklands normer, välfinansierade program kallades ursprungligen “Forskningsprogram 08” och senare “Statsplan Forskningstema 14.25.” Några av rapporterna till regeringen om resultaten av detta forskningsprogram har sparats. Medicinska journaler för de flesta dopade idrottarna förvarades i SMD:s centrala kontor i Berlin och på SMD-institutet i Kreischa, som bestod av ett forskningssjukhus och ZDKL (men direktör Claus Clausnitzer), ett laboratorium ackrediterat av Internationella Olympiska Kommittén (IOC).

Zentrales Dopingkontrollabor (ZDKL) i Kreischa fick ökande politisk betydelse och användes primärt inte för att upptäcka doping utan för att undvika upptäckt av doping hos Östtyska idrottare vid internationella dopingskontroller. Därför krävdes det, efter det positiva dopingsfallet med kulstötaren Ilona Slupianek 1977, att varje östtysk idrottare skulle lämna ett urinprov några dagar före avresa till en internationell tävling där dopingskontroller skulle utföras; dessa prov togs genom ett speciell program till ZDKL och analyserades. Resultaten överfördes, i kodad form, först via telefon och sedan skriftligen till Manfred Höppner och idrottsfunktionärerna. Idrottare som testades positiva uteslöts från deltagande Detta screeningssystem, vanligtvis kallat Ausreisekontrolle (“avgångskontroll”), var uppenbarligen effektivt och resulterade i ett antal sista-minuten-uteslutningar, inklusive några framstående idrottare.

Under junior-EM i friidrott i Aten, Grekland, 1975, testade den 17-åriga framstående 100-metersprintstjärnan Marlies Oelsner, senare känd som Marlies Göhr, en världsrekordhållare och olympisk guldmedaljör, positivt för androgena steroider, men resultatet publicerades inte av arrangörerna. Sedan, på hösten 1977, testades kvinnliga kulstjärnan Ilona Slupianek positivt för nandrolon vid en Europe Cup-tävling i Helsingfors och blev avstängd. Hon fick dock snart tillåtelse att tävla igen och förbättra sitt tyska rekord sommaren 1978 och 1980 vinna OS-guld och förbättra världsrekordet till 22,45 m. Dessa var de enda två fallen där DDR-idrottare någonsin hade testats positiva för steroider offentligt.

Aktiviteterna från sju ministerier integrerades i detta dopings- och forskningsprogram, och STASIS centrala arbetsgrupp för skydd av statliga hemligheter utvecklade ett nätverk av över 1000 idrottssamarbetspartners, informanter och spioner (“inofficiella medarbetare”). Den slutliga versionen av det förbättrade säkerhetskonceptet från den 10 januari 1979 godkändes av en STASI-general och inkluderade “spionage” i sport- och forskningsinstitutioner i andra länder, särskilt med avseende på utvecklingen av förbättrade metoder för upptäckt av dopingspreparat.

I detta program för drogadministrering behandlades årligen över 2000 idrottare som förberedde sig för internationella tävlingar. Dessutom behandlades många “grupp B och C” och junioridrottare, inklusive minderåriga, också med androgena hormoner och ämnen som human chorionic gonadotropin (hCG) och klomifen, som stimulerar endogen testosteron-syntes, beroende på det specifika idrottsevenemanget. Till exempel, inom tyngdlyftning, startades de “officiella” steroidbehandlingarna vanligtvis vid ålder 16 eller 17, även om fall av administrering till yngre barn har dokumenterats i händelser där minderåriga kunde vara världsklassidrottare: Inom simning fick flickor på 14 år eller yngre androgena hormoner; 14- till 15-åriga flickor och pojkar blev också hormondopade inom kanot och kajakpaddling, rodd och olika vintersporter. Alla hormonbehandlade idrottare, inklusive minderåriga, samt de läkare och tränare som var involverade, svor att hålla programmet hemlighet. Det försäkrades att ungdomarna svalde Oral-Turinabol-tabletterna, beskrivna som “vitamin-tabletter”, i närvaro av sina tränare; de fick inte ta med sig tabletterna hem eller prata om sådana behandlingar med någon, inklusive sina föräldrar. Injektioner av steroider eller andra läkemedel förklarades också som nödvändiga mediciner eller profylax.

I särskilda “sekretessanvisningar” för läkare och forskare som arbetade inom detta program identifierade SMD:s direktör de personer som fick informeras om detaljerna kring dopingen och fastställde procedurerna för att kontrollera hemligheten. Anmärkningsvärt nog bevarades hemligheten till stor del, trots det stora antalet idrottare, läkare, forskare, tränare och tjänstemän som var involverade.

Hur hormondoping organiserades inom individuella idrottsföreningar dokumenteras i detalj i STASIS rapport från maj 1979 av Hans-Henning Lathan (under kodnamnet “Klaus Müller”), chefsläkare och internationell representant för Östtyska Tyngdlyftningsförbundet (Deutscher Gewichtheberverband; DGV):

… I DGV erhålls först en överenskommelse av huvudtränaren, särskilda tränare och lagläkaren om vilken idrottare som ska få “UM”. En detaljerad konception för utdelning av preparat utarbetas sedan av lagläkaren i skriftlig form och skickas, via FKS klassificerade dokumentkontor, till Dr. Höppner och SMD:s GDR:s klassificerade dokumentkontor… Från det centrala SMD-kontoret i Berlin informeras de individuella länsrådgivande kontoren för idrottsmedicin inom SMD i de enskilda länen om vilken idrottare som ska delta i drogprogrammet. En utvald idrottsläkare utses sedan som ansvarig läkare för alla problem med dopingsmedel [UM] på varje av dessa länskontor. Denna centrala länskontors-läkare kommer att informera de motsvarande läkarna i idrottsklubbarna och idrottsförbunden (Sektionsärzte) om beslutet angående medicinering av en specifik idrottare och kommer att svära dem till absolut tystnad. När information ges över telefon talar läkarna med kodade termer; inom DGV kallas UM-drogerna vanligtvis “vitaminer.” Idrottsläkarna kommer att svära idrottarna och tränarna till tystnad, och detta kommer att registreras i särskilda “sekretess-böcker” för klassificerad information. Idrottsläkarna kommer sedan att dela ut de veckovisa doserna till den specifika tränaren som i sin tur kommer att ge dopingpreparaten till idrottaren.

Detta program kontrolleras sedan på alla nivåer genom slumpmässiga kontroller av mängderna av fördelade, konsumerade och kvarvarande droger. Inom DGV vet idrottarna vanligtvis att de droger de tar är anabola steroider. Här finns det ett speciellt problem med att så många idrottare, det vill säga alla medlemmar i grupperna A, B och C, är en del av anabolprogrammet, så att läckage av hemligheter kan inträffa.

Doser av medicinerna för DGV:s tyngdlyftare var mycket höga, ibland överstigande 10 g per år i de övre viktkategorierna. År 1979 tog till exempel en östtysk tyngdlyftare 11,550 g av Oral-Turinabol plus 13 injektioner av testosteronestrar och hCG.

Sammanlagt är den specifika drogkonsumtionen för 400 östtyska idrottare nu väl dokumenterad, inklusive talrika världsrekordinnehavare och medaljvinnare vid olympiska spel samt världs- och europamästerskap. Dessa idrottare inkluderade de flesta östtyska guldmedaljvinnarna i simtävlingar sedan OS 1976 och alla östtyska guldmedaljvinnare i kastgrenarna vid OS 1988.

Androgeniseringen av flickor och unga kvinnor var en mycket effektiv del av Östtysklands dopingsprogram. Doserna som gavs var förvånansvärt höga, och många av de främsta kvinnorna inom friidrott och simning tog mängder androgena steroider som var högre än doserna tagna av manliga idrottare i samma eller jämförbara evenemang. Till exempel tog flera kvinnliga guldmedaljsprinters högre mängder av manligt hormon än de manliga östtyska sprinterna. Den ledande kvinnliga idrottaren i ett friidrottsevenemang (sprint) fick en maximal årlig dos av 1460 mg, mer än dubbelt så mycket som den registrerade dosen för den ledande manliga östtyska idrottaren i samma evenemang.

Under 1980-talet ägnade sig specialiserade läkare och forskare inom idrottsmedicin i Östtyskland åt det grundläggande problemet med ökad tolerans, det vill säga behovet av att öka läkemedelsdoseringen över tiden. De försökte fastställa den minsta dosen som krävdes för optimal effekt på prestationen hos unga idrottare. Mestanolon, som endast fanns tillgängligt som en experimentell beredning från forskningsinstitutet ZIMET, gavs också till kvinnliga gymnaster samt handbolls- och volleybollspelare utan att ha godkänts för tillförsel till människor, inte ens i kliniska fas I-studier. Hö̈ppner rapporterade det till STASI som något han inte ville hållas ansvarig för. Dock blev den ansvariga för det olagliga användandet av STS 646 och andra steroider, en farmakologiprofessor, till och med officiellt hedrad för sin stödjande roll i Östtysklands dopingsystem.

Behandlingen av unga flickor med androgena hormoner var särskilt framgångsrikt inom den medaljrika simningen, där den säkrade en enastående internationell framgång. Även om de flesta av de involverade läkarna var medvetna om och dokumenterade de skadliga biverkningarna av läkemedlen och även fann denna behandling etiskt tveksam (som de rapporterade till STASI), var de underordnade det politiska systemet. Följaktligen började behandlingen av talangfulla simmare i mitten av 1980-talet med androgener vanligtvis vid 14 års ålder, med en total årlig dos av 670 mg given i tre cykler med maximala dagliga doser av 10 mg.

Med tanke på detta programs strikta centrala och tajta organisation samt dess kontroll av STASI, fanns det även i ett sådant totalitärt system en “svart marknad” för dopingsmedel. Läkemedel som Oral-Turinabol och andra substanser var så eftertraktade att toppidrottarna och deras tränare ofta ville ha mer än den tilldelade dosen, och andraklassens idrottare och tränare för minderåriga i så kallade träningscentrum (i vissa fall gällde detta 9- till 12-åriga pojkar och flickor) försökte allt för att få tag på “saker” inofficiellt på den svarta marknaden. Drivkraften bakom dessa ansträngningar att skaffa dopingsmedel genom olagliga källor var betydelsen som fästes vid framgång inom idrotten i Östtysklands samhälle, vilket innebar ökade löner och privilegier som utlandsresor för både idrottaren och tränaren. Chefsläkaren för DGV klagade upprepade gånger över tränarnas begär efter mer och mer steroider.

Forskarnas bidrag till fusket

Testosteronestrar spelade, och spelar fortfarande, en betydande roll inom olympisk idrott. Innan 1974 användes sådana läkemedel främst som en annan grupp av anabol-androgena steroidpreparat, men efter införandet av tävlingskontroller, även om de var sällsynta, i mitten av 1970-talet, fick testosteronestrar plötsligt särskild betydelse som oupptäckbara alternativ att användas för “steroidbro” under de sista veckorna före tävlingar. Följaktligen, efter att tillförseln av lätt detekterbara syntetiska steroider hade avslutats, injicerades idrottare av båda könen rutinmässigt med testosteronestrar av olika längder kopplade till fettsyrakedjor. Detta före tävlingar genomförda program med upprepade intramuskulära injektioner av testosteronestrar hade då blivit en vanlig procedur i flera länder. Detta framgår också av analysen från det västtyska, IOC-godkända dopingskontrollaboratoriet i Köln av de oanvända delarna av urinprover (“B-prover”) tagna under de olympiska spelen 1980 i Moskva. Till och med under spelen var 7,1 procent av alla kvinnliga urinprover fortfarande positiva för testosterondoping, vilket avslöjades av ett testosteron:epitestosteron (T:E) förhållande >6, inklusive prover från idrottare i grenar som fäktning, där steroiddoping är ovanlig. Sedan 1982, när dopingtester för testosteron infördes av IOC:s medicinska kommission inför de olympiska spelen 1984 (i själva verket hade det meddelats av den internationella friidrottsföreningen tidigare), har T:E-värden >6 blivit sällsynta fynd.

I det östtyska idrottssystemet användes emellertid denna “bro” med testosteroninjektioner fram till slutet av 1980-talet, vilket har dokumenterats för hundratals manliga och kvinnliga idrottare från Östtyskland. Dessutom använde flera manliga och kvinnliga idrottare testosteronesterinjektioner under hela säsongen, utöver deras Oral-Turinabol- och mestanolontabletter. Följaktligen var viriliserande biverkningar hos kvinnliga idrottare från Östtyskland vanliga och uttalade. Hö̈ppner rapporterade till STASI den 30 augusti 1979: “Nu som alltid injiceras testosteron i ansvarslösa mängder, och detta även vid tävlingar där det inte spelar så stor roll att spektakulära rekord uppnås.”

När det blev klart 1981 och 1982 att IOC skulle införa dopingstester för exogent testosteron, rapporterade Höppner, som var medlem i de respektive internationella kommissionerna, denna hotbild mot Östtysklands framgångar inom internationell idrott till regeringen och idrottsmyndigheterna. Ett symposium för att tackla detta problem hölls i Leipzig den 24 juni 1981, vilket inkluderade sex professorer och en äldre forskare och läkare. Protokollet och kopior av några föreläsningar från detta och andra liknande möten har sparats och publicerats i sin helhet. På mötet 1981 föreslogs och godkändes följande:

att ta fram alternativ till den exogena användningen av testosteron

att ersätta testosteron med dess föregångare, androstenedion, olika former av dihydrotestosteron, dihydroandrostenedion eller dehydroepiandrosteron (DHEA)

att tillföra testosteron såväl som dihydrotestosteron genom nässpray, särskilt vid de evenemang där de psykotropa effekterna av testosteron, såsom ökad aggressivitet, anses vara viktiga, samt för att undvika dopingstester

Under de följande åren utvecklades faktiskt nässprayberedningar innehållande testosteron eller androstenedion i samarbete med VEB Jenapharm, testades och användes på toppidrottare, men några av dem gillade inte denna applikationsmetod.

I efterföljande möten, liksom i brev, konsulterades också andra forskare. Bland de alternativa metoderna fanns användning av läkemedel (till exempel hCG) kända för att öka den endogena syntesen av testosteron. Dussintals forskningsprojekt, alla finansierade under det centrala programmet, Statens Plan Tema 14.25, uppstod från dessa expertinteraktioner, alla med endast två mål: att förbättra idrottsprestationen farmaceutiskt och att uppnå detta mål utan upptäckt av internationella dopingskontroller.

Redan år 1982, det vill säga innan dopingstester för testosteron infördes, hade GDR:s dopingsforskare en lösning. I en studie med 241 manliga och kvinnliga idrottare visades att korta fettsyraestrar är att föredra och att T:E-förhållandet skulle vara <6 igen tre dagar efter injektion av 25 mg testosteronpropionat, vilket inte skulle kunna klassificeras som doping. De konstaterade också att behandlingar med hCG och klomifen inte påverkade T:E-förhållandet. Dessa och andra experimentella resultat beaktades i alla ytterligare dopings- och före tävlingsbroprogram i DDR. Den generella proceduren var att endast testosteronpropionat skulle injiceras i de sista veckorna fram till en dopingkontrollerad tävling och att den sista injektionen skulle ges 4 eller 5 dagar före tävlingen. Mer detaljerade program definierades sedan, så att man kunde förutsäga för den enskilda idrottaren vid vilken tidpunkt efter injektionen T:E-förhållandet i hennes eller hans urin skulle vara <6 igen.

För att säkerställa bedrägeriets framgång utvärderades T:E-förhållandena också rutinmässigt vid ZDKL-laboratoriet strax innan idrottarna skulle resa till stora internationella evenemang (Ausreisekontrollen). Den förutsägbara säkerheten hos T:E-återgång-till-normalområdes-kurvorna var så exakt att idrottare kunde riskera att ladda med testosteron fram till sista möjliga dagen. En serie av kontroller vid avresa före de europeiska simmästerskapen 1989 i Bonn visade att urintestresultaten för fyra kvinnliga simsuperstjärnor (som tillsammans representerade 10 olympiska guldmedaljer) var inom dopingsområdet, det vill säga T:E-förhållanden mellan 8,8 och 17. Funktionärerna var dock övertygade om att kvinnornas värden skulle vara väl <6 vid tidpunkten för tävlingen 2 eller 3 dagar senare.

DDR:s idrottsmedicin hade en ytterligare strategi för att kringgå dopingstestet. Sedan 1983 hade VEB Jenapharm producerat beredningar av epitestosteronpropionat, en biologiskt inaktiv förening som inte hade något kommersiellt värde men som bereddes exklusivt för det statliga dopingsystemet. 1983 rapporterades att DDR:s idrottsläkare fastställt dosen epitestosteron som behövdes för att injiceras, samtidigt eller sekventiellt, “för att återföra T:E-förhållandet till det normala området.” Injektionen av epitestosteron, ensamt eller tillsammans med testosteron, inkorporerades sedan frekvent i programmet – men endast för topp-idrottarna i internationella tävlingar. När detta protokoll möjliggjorde höga testosterondoser till kvinnliga idrottare, rapporterade Höppner det första gången tillsammans med sina medicinska farhågor till STASI den 23 mars 1984 omedelbart efter de framgångsrika olympiska vinterspelen i Sarajevo, där en kvinnlig idrottare utmärkte sig.

Denna idrottare var bland de utvalda toppidrottarna som förbereddes för sina tävlingar vid Olympiska vinterspelen med betydande mängder testosteron och samtidiga motinjektioner av epitestosteron. Liknande åtgärder genomfördes också för henne vid de efterföljande världsmästerskapen. Med detta i åtanke måste man dra slutsatsen att hennes extraordinärt positiva resultat kanske kommer att förbli unika och inte reproducerbara- men man skall då veta att hennes ansiktsdrag har maskuliniserats och hennes röst har djupnat.

Trots detta användes denna mest maskuliniserande procedur av steroiddoping med T:E-injektioner generellt för flickor och kvinnor sedan 1983–84 och nämns särskilt i rapporterna för simmare och roddare. Emellertid var titreringen av T:E-värdet genom injektioner av propionatestrar av både testosteron och epitestosteron en så bekväm metod att överlista dopingskontrollerna att allt fler idrottare ville använda den, inklusive många som inte tillhörde den utvalda eliten A-idrottare. Som ett resultat bildades en illegal svart marknad också för epitestosteron i DDR, och DDR:s dopinglaboratorium började observera ökade absoluta mängder epitestosteron i urinprover från idrottare. Den 19 oktober 1983 rapporterades detta fynd till FKS, och utredarna från FKS och STASI påstods ha hittat en “källa” till den svarta marknaden för epitestosteron hos producenten, VEB Jenapharm.

Sammanfattningsvis hade läkarna ansvariga för dopingsystemet ett urval av metoder för att undvika upptäckt samtidigt som de administrerade stora mängder testosteronestrar. De främsta tränarna instruerades då och är fortfarande skickliga på dessa procedurer. Även när en idrottare från DDR eller ett annat socialistiskt land testades vid en riskabel tidpunkt, det vill säga när det förväntades att hennes eller hans urin fortfarande skulle innehålla metaboliter av syntetiska steroider eller ett övernormalt T:E-förhållande, fanns det ingen anledning att få panik. Från de skriftliga handlingarna verkar det som att en av medlemmarna i den internationella dopingskontrollkommittén vanligtvis kunde ”avskaffa” provet. Till exempel beskriver STASI-rapporterna från Manfred Höppner, som arbetade många år i kontrollkommittéer, när och hur han dolde vissa fall av positiva tester och arrangerade falskt negativa resultat, ofta efter samråd med en ZK-medlem. Om det värsta inträffade agerade han direkt genom att genomföra ett urinutbyte. Till exempel rapporterade han den 23 mars 1984 i sin STASI-rapport att han vid en internationell tyngdlyftningstävling, att det påståtts att fortfarande drogpositiva DDR-idrottare som deltog skulle vara personligen ansvarig för transporten av urinproverna och sedan “bryta sig in i förseglingarna och byta ut urinproverna från DDR-tyngdlyftarna mot rena uriner.” Kort därefter, den 6 april, rapporterade han om förfarandet med dopingkontrollproverna från flera DDR-idrottare som var framgångsrika vid den tävlingen: “Deras urinprover byttes ut av IMB5…, vilket resulterade i negativa dopingtester.”

De talrika hemliga rapporterna och protokollen dokumenterar att, åtminstone efter 1978, kringgicks dopingkontrollerna systematiskt av DDR. Efter fallet Slupianek 1977 testades ingen av de många idrottarna laddade med anabola steroider positivt i någon av de många internationella dopingskontrollanalyserna i något tävlings- och utom tävlingstest. Med andra ord var dopingkontrollerna värdelösa.

Skador och biverkningar

Förstahandsinformation om de negativa effekterna av dopingsmedicinerna som användes inom idrotten i Östtyskland, särskilt androgena steroider, finns i hemliga doktorsavhandlingar, i vissa vetenskapliga rapporter men mest direkt och öppet i STASI-rapporter från vissa idrottsläkare. Många av idrottsläkarna i Östtyskland bröt mot patientsekretessen och yrkessekretessen i sina rapporter till säkerhetsagenterna. Dessutom har flera modiga tidigare idrottare under de senaste åren offentligt beskrivit skadorna som dessa läkemedel har orsakat, och några har stämt de ansvariga personerna. Åklagaren för en särskild arbetsgrupp för “statlig och föreningsbrott” (ZERV) i Berlin undersökte fallen med över 50 offer för behandling med dessa läkemedel utan medicinsk behov eller motivering och vanligtvis även utan informerat samtycke.

De flesta biverkningar och skador som är kända från den medicinska litteraturen och som kan förekomma med olika frekvenser vid tillförsel av androgena steroider eller läkemedel som stimulerar testosteronsyntesen har också observerats hos idrottare från Östtyskland, och ingenstans har de östtyska läkarna beskrivit en ny skadlig biverkning som inte nämns i den västerländska litteraturen.

Från Östtysklands dopingsregister framgår det också att även “lindriga” biverkningar kan påverka livet för en ung idrottare. Ökad behåring (hirsutism) och steroidakne, särskilt på bålens kropp, kan vara allvarliga problem, både fysiskt och psykologiskt, för unga kvinnor, särskilt eftersom effekterna kan vara irreversibla. Ta fallet med en tonårsrekordhållare som utvecklade en mindre mag-tarmsinfektion och sågs av lagläkaren, Höppner. När hon klädde av sig igenkände han de bisarra biverkningarna av Oral-Turinabol:

Benen inklusive insidan av låren är kraftigt håriga, och könsbehåringen sträcker sig redan till naveln. Hon tvingas raka sig. Jag pratade sedan med henne flera gånger eftersom enligt det godkända programmet skulle hon bara ha fått anabola sedan förra året. Det blev emellertid klart att hennes tränare hade gett henne dessa stödmedel redan sedan hon var 15 år gammal. Inledningsvis förklarades det för henne som vitamintabletter. När hon dock märkte förändringarna i sin kropp insåg hon att det var anabola steroider. … På grund av omständigheterna hade hon redan bestämt sig för att sluta delta i elitidrott…

Manfred Höppner fick sedan också reda på att idrottsklubben och den särskilda skolan för idrottstalanger (KJS) redan hade informerat idrottaren om att hon skulle förlora allt stöd och bli avstängd från skolan om hon inte fortsatte sin karriär (inklusive doping) – ett inte ovanligt hot. Han kände medlidande, pratade med en tjänsteman från DDR Sports Association, och ordnade som ett undantag att hon kunde både avsluta sin dopingkarriär och ta examen från skolan. Androgen behandling av andra flickor fortsatte dock.

Ett år senare märkte en av dem samma och andra viriliserande biverkningar, inklusive en fördjupad röst, men fick inte sluta med de anabola steroiderna. Hon beslutade därför att fly från DDR till Väst under farliga omständigheter. Hon var den första att rapportera sanningen om den systematiska och tvångsmässiga androgeniseringen av unga idrottare inom DDR-sporten och som bevis tog med sig sina “vitaminpiller”, som identifierades i ett västtyskt laboratorium som Oral-Turinabol. Trots att hennes rapport och några andra blev brett publicerade förblev världens idrottsmyndigheter, inklusive IOC, tysta – en reaktion som gladde DDR:s idrotts- och politiska ledare. Man vet nu genom de klassificerade uppgifterna som DDR idrottsmedicinare gav att det fanns talrika fall av virilisering, gynekologiska störningar och andra problem. Modigt nog har några av dessa kvinnor som avslutat sina karriärer, som simmarna Rica Reinisch, tre gånger guldmedaljör i OS 1980, Christiane Knacke, tidigare världsrekordhållare och vinnare av en olympisk bronsmedalj 1980, och Karen Köhler, världsrekordhållare 1985 i 4 × 100 m frisim, presenterat sina dopinghistorier för tysk och internationell television.

Höppner var särskilt bekymrad över att några av kvinnorna som upplevde fördjupning av sin röst skulle stämma DDR idrottsmyndigheter för skador. Han nämnde upprepade gånger för STASI ett fall om en dubbel guldmedaljör som på grund av sin nu fördjupade röst inte kunde arbeta inom sitt yrke som tolk. Androgeninducerad amenorré och mer allvarliga förändringar som bildande av äggstockscystor med återkommande inflammation var också vanliga. DDR:s dopingläkare registrerade systematiskt de skadliga effekterna av administrering av androgener till kvinnliga idrottare. 1977 sammanfattade Höppner dessa problem i en rapport till STASI:

För talrika kvinnor har den rådande administrationen av anabola hormoner resulterat i irreversibla skador, särskilt inom simning, till exempel tecken på virilisering som ökad hårväxt (hirsutism), röstförändringar och störningar i libido. Effekten på sexuell drift var stark hos vissa kvinnor. Detta ledde till särskilda problem, särskilt på träningsläger där de “officiella” manliga partner till dessa kvinnor inte var närvarande.”

Ökad libido var så allvarlig och outhärdlig för vissa kvinnor att de begärde att få avsluta hormonbehandlingen och bli ”frigivna” från deltagande i elitidrott. I november 1990 erkände Manfred Höppner detta offentligt i den tyska veckotidningen Stern när han beskrev fallet med en ung kvinna “som hade märkt som en biverkning att hon blev sexuellt överstimulerad av dessa piller” och till slut fick sluta medicinering.

När graviditeter inträffade hos kvinnor som tog anabola steroider hormoner var den teratogena risken för läkemedlet lika mycket ett problem som förlusten av en toppidrottare från internationella tävlingar. År 1977 informerade Höppner STASI: “Eftersom administreringen av anabola hormoner i tidig graviditet kunde leda till missbildningar av fostret har samtidig användning av preventivmedel rekommenderats. Vid graviditet trots preventivmedel ordnades abort i varje fall.”

Dock ökade samtidig intag av en 17-alkylerad androgen steroid som Oral-Turinabol eller mestanolon med preventivmedelssteroidpreparat risken för leverdysfunktioner och skador. Höppner rapporterade den 17 december 1984 i en annan STASI-rapport:

”… 10 elitidrottare hänvisades för sjukhusvård och togs in för omfattande diagnostiska tester. Testresultaten indikerade att på grund av ökad alkoholkonsumtion hos vissa toppidrottare i kombination med intag av anabola steroider hade leverskador uppstått, inklusive betydande ökningar i organets storlek (hepatomegali). Hos kvinnliga idrottare främjas dessa skadliga effekter dessutom av preventivpiller. Hos två av idrottarna diagnostiserades leverskador i en så avancerad fas att man inte kunde ta ansvaret att låta dem fortsätta med elitidrott.”

Höppner nämnde också två världsklassidrottare, en tyngdlyftare och en släggkastare. I augusti 1992 hospitaliserades GDR släggkastare Detlef Gerstenberg (personligt rekord 1984: 80,50 m, finalist i de olympiska spelen 1980 och i EM 1982), 35 år gammal, på grund av omfattande leverskador och gallstas; han dog 1993 av postoperativa komplikationer. Framför Gerstenbergs grav erkände en annan DDR-toppsläggkastare offentligt att han också hade lidit av “leversvårigheter” under en tid. Problemet med livshotande leverskador noterades av Höppner i april 1977 när han rapporterade fallet med en kulstötare till STASI:

“Förra veckan togs idrottaren in som ett akutfall till sjukhuset Erlabrunn på grund av indikationer på hepatit. Läkarna på sjukhuset diagnosticerade att han då var redan i ett hepatiskt koma och drog slutsatsen att leverskadorna berodde på intaget av anabola steroider. Kulstötaren hade bekräftat att han hade tagit anabola sedan januari och han rapporterade den exakta dosen. Hans fru, som arbetar som apotekare, informerade distriktets apotekschef, som klassificerade administreringen av anabola steroider som ett brott. Detta fall fördes som mycket viktig information till en ledande medlem av ZK:s uppmärksamhet. Samtidigt konfiskerades alla medicinska journaler med diagnostiska tester, och idrottaren togs in på neuropsykologiskt sjukhuset…”

Idrottaren överlevde och släpptes efter nästan ett års sjukhusvistelse på ett “slutet sjukhus” bakom ett stängsel. Han tvingades förbli tyst, och först efter de politiska förändringarna, 17 år senare 1994, vågade han prata för första gången om sitt fall.

En särskilt bisarr och relativt vanlig skadlig biverkning av androgena steroider eller avbrott därifrån var utvecklingen av förstoringen av bröstkörtelvävnadn (gynekomasti) hos män, ofta även med förstorade bröstvårtor. Hos 12 tyngdlyftare var detta onormala vävnadsökande så massivt och uppenbart att vävnaden avlägsnades genom kirurgi, oftast utförd vid cancersjuk-huset i Berlin-Buch. En av dessa tidigare idrottare, Roland Schmidt, som hade fått Oral-Turinabol när han var minderårig och utan information om sådana risker, har förde sitt fall inför de tyska domstolarna.

STASI-filerna innehåller också ett antal rapporter om skador på minderåriga, från fall av tillväxthämning och långvarig amenorré hos 15-åriga flickor som deltar i kanot- och kajakpaddling, till svår akne hos flera pojkar och flickor. År 1991 beskrev en av de unga kajakpaddlarna på TV hur hon blev hormondopad som 16-årig flicka och tvingades sluta delta i elitidrott på grund av allvarliga gynekologiska problem.

Några av de dokumenterade bieffekterna (biverkningarna) hos DDR-idrottare (män och kvinnor) behandlade med anabola steroider (vanligen Oral-Turinabol) enligt hemliga rapporter sammanställda från idrottsläkare för friidrott: hopp, sjukamp och tiokamp:

Andel idrottare med biverkningen (%)

Muskelstramhet65

Ökad kroppsvikt23

Muskelkramper15

Menstruationspåverkan (kvinnor)30

Akne och ökad behåring (män och kvinnor)10

Påverkan på könsdriften 8

Ödem 2

Ändrad tarmfunktion 2

Leverskador 1

Tystnaden efter den farmakologisk manipulation inom idrotten i Östtyskland

Även om dokumenten om det hemliga dopingsystemet i Östtyskland har publicerats i detalj sedan 1991 och även om dopingsdokumenten har accepterats som bevis i flera rättsfall, har internationella idrottsansvariga och politiker reagerat i huvudsak med tystnad. Bara inom friidrott har användningen av androgena hormoner dokumenterats för cirka 230 idrottare, inklusive många medaljvinnare och rekordhållare. Liknande imponerande siffror av dopingsprotokoll har publicerats för idrottare i andra grenar, från tyngdlyftning till simning. Alla de många dopingbaserade rekorden erkänns dock fortfarande, och inga medaljer har återkallats.

Denna passiva respons från idrotts- och regeringsansvariga gäller också deras relationer med tränare, läkare och funktionärer som är kända för att vara involverade i hormondoping, inklusive behandling av minderåriga och androgenisering av unga flickor. Många av dem fortsatte att arbeta – eller återupptog arbetet – inom samma eller liknande funktioner i det förenade Tyskland eller någon annanstans, och forskarna som lade grunden för utvecklingen och tillämpningen av den olagliga dopingen blev inte bestraffade. Beskrivningar av de fina post-1990-karriärerna för flera bevisade dopare och dopingforskare från det forna Östtyskland har presenterats på andra håll.

Arvet från det östtyska dopingsystemet är kunnandet och erkännandet av vad som kan uppnås med doping och tillämpningen av vetenskapliga metoder för att undvika upptäckt vid kontroller. Denna kunskap har spridit sig till andra länder, som indikeras av nyligen gjorda fynd. Till exempel upptäcktes den populära östtyska steroiden mestanolon 1993 vid Världsmästerskapen i friidrott i urinen hos en medaljvinnare från USA – han blev avstängd och fråntogs sin medalj. En tidigare östtysk längdhoppare som senare bodde i USA testades positivt våren 1995 för doping med Oral-Turinabol och blev avstängd. Intressant nog blev en tränare indragen i två dopingskontrollärenden när hans idrottare testades positivt för clenbuterol; han erkände offentligt att han hade skaffat nästan 500 tabletter på svarta marknaden. Medan idrottarna blev avstängda blev tränaren inte bestraffad, eftersom tyska narkotikalagar inte tillåter åtal för distribution av receptbelagda läkemedel utan mottagande av pengar.

Våren 1996 testades en japansk mästare positivt för metyltestosteron och blev avstängd, vilket var en ovanlig händelse i Japan. Pressen rapporterade då att han tränade på ett gym som drevs av en tidigare östtysk tränare. Dessutom har upprepade administreringar av lågdos testosteronestrar, som ursprungligen föreslogs och tillämpades av SMD i Östtyskland, utökats till att inkludera en oral beredning av undecanoatestrar (Andriol), som framgår av det positiva fallet med en tysk idrottare som 1993 erkände att ha använt läkemedlet och blev avstängd i 2 år.

Ett överordnat system som inte bara fanns i Östtyskland

Systemet med farmakologiskt stöd för prestandaförbättring i Östtyskland kan ha varit unikt på vissa sätt, som den direkta och allomfattande statliga organisationen och kontrollen, särskilt vid urvalet av talangfulla barn, koncentrationen av unga talanger i särskilda skolor (KJS) och deras behandling med androgena hormoner utan informerat samtycke. Det är emellertid också rättvist att säga att Östtysklands doping i grunden var ett utslag av en övergripande norm och bara en extrem variant av det underliggande önskemålet att manipulera andra människor, ju yngre desto bättre, för en grupps, en samfunds, en nations eller ett politiskt systems vinning. I Östtyskland var den primära motivationen tydligen statens internationella prestige och demonstrationen av överlägsenheten för socialismen i medaljräkningen vid internationella idrottsevenemang under kalla kriget. Denna motivation verkar sedan 1992 mindre genomträngande men kan fortfarande vara dominerande i vissa länder som är framgångsrika inom olympisk idrott.

Liknande starka krafter kan existera i den västerländska världen, där egenintresse, pengar och återigen nationalism är incitament för doping av idrottare och hormonella manipulationer av minderåriga. Detta visas av de många fallen av positiva testresultat i den västerländska världen och inom internationell sport, där bara omfattningen och organisationens mönster skiljer sig väsentligt från det statligt stödda systemet som var så effektivt organiserat i Östtyskland.

Doping i “kapitalistiska” länder är vanligen organiserad i små hemliga och konspirativa kretsar, oftast kring en specifik tränare eller idrottsläkare som också fungerar som en “guru” som tillhandahåller den rättfärdigande filosofin. Regeringen spelar inte en direkt roll i dessa behandlingar, vilka i de flesta länder utgör överträdelser av lagar, exempelvis narkotikalagar. I vissa länder kan dock regeringens stödjande roll inte bortses från. I Västtyskland blev fördelnings- och administrationsmetoderna för dopingsläkemedel mest uppenbara när de undersöktes av åklagare i rättsliga förfaranden, som avslöjade en bisarr scen av doping-intressenter. Följande exempel illustrerar några av de samtida tyska scenarierna för elitidrott:

Olympiavinnaren i tyngdlyftning 1984, Karl-Heinz Radschinsky, ansågs skyldig till omfattande smuggling av receptbelagda läkemedel, särskilt 220 000 tabletter anabola steroider, och dömdes till fängelse med villkorlig dom.

Jochen Spilker, advokat och landslagstränare för kvinnliga sprinterlopp på 200 m och 400 m, blev dömd 1994 för användning av Anavar (oxandrolon) för sina idrottare. Denna dom hindrade dock inte hans karriär inom det tyska idrottssystemet: Han valdes senare som juridisk funktionär till styrelsen för delstatsidrottsföreningen i Thüringen.

Samma år konstaterade en domstol att landslagstränaren för diskuskastning, Karlheinz Steinmetz, inte bara var inblandad i steroiddoping utan hade också lämnat in sin rena urin under namnet på en av sina kastare som tog steroider. Steinmetz dömdes för mened.

Den tyska mästaren i kulstötning, Kalman Konya, dömdes till fängelse med villkorlig dom för mened angående hans konsumtion av anabola steroider. En annan kulstötare dömdes också för mened gällande steroiddoping.

En åklagare rapporterade att en annan landslagstränare hade distribuerat androgena steroider med post till sina dopingskunder, en anklagelse som vid tidpunkten för undersökningen ogiltigförklarades enligt preskriptionsbestämmelserna.

Ett antal felaktiga recept med underskrift från en idrottsmedicinsk “guru” användes under många år av idrottare för att köpa androgena steroider, inklusive en idrottare som avled på grund av en toxisk multidrogssituation efter att ha utvecklat smärtsamma steroidinducerade muskelkrampe.

I en akademisk rapport som hittades vid universitetet i Heidelberg var huvuddelen av avhandlingen (för en masterexamen) offentlig, men en hemlig bilaga som beskrev den verkliga “Material och Metoder” av den studien och dokumentationen av androgen steroiddoping av tre kulstötare lagrades som klassificerat material på professorns kontor. Liknande varierade drogscenarier har rapporterats från andra länder, särskilt i USA, där frekvensen av olagliga användare bland gymnasieelever är förvånansvärt hög.

Det finns även medicinska protokoll som bevisar implementeringen av specifika drogprogram, som den berömda dagboken från den kaliforniska läkaren Robert Kerr, som inkluderar “många världsklassidrottare, filmstjärnor, politiker och andra kändisar”. Kerr, som i rättssalen hävdade att han hade förskrivit androgena steroider till 20 medaljvinnare från Olympiska spelen 1984 i Los Angeles, behandlade kvinnliga sprinters inte bara med androgena steroider utan också med tillväxthormon och hCG (vittnesmål från Diane Williams, 10,86-sprinters och bronsmedaljör vid VM 1983).

Den avgörande skillnaden nu är att världen känner till protokollen från de östtyska läkarna men inte vet protokollen från idrottsläkare i västländerna som Kerr. Även androgeniseringen av unga flickor har varit och förblir en dokumenterad praxis inom idrottssystemet i länder utanför Östtyskland och det socialistiska systemet. Även om dopingtester av minderåriga är relativt sällsynta, antyder avslöjandena att androgena steroider har administrerats till tonårsidrottare från flera länder att sådana behandlingar kan äga rum utan kunskap om ämnet. Faktum är att föräldrar över hela världen borde veta vad som kan hända med deras talangfulla döttrar i skolor och klubbar och vara kritiska och misstänksamma. Att behandla unga kvinnor med androgena steroider är inte bara en fråga om historia och inkluderar också uthållighetsgrenar, vilket har blivit tydligt från resultaten av tester före och under OS 1996 i Atlanta och vid sedan genomförda långdistansmästerskap. Således bör den breda och effektiva organisationen av det hormonella dopingsprogrammet i Östtyskland inte leda till slutsatsen att de etiska standarderna för läkare, tjänstemän och idrottare i Östtyskland var lägre än de i Väst. Snarare visar analysen av talrika fall och kommentarer från politiker och idrottsansvariga i västvärlden att många av dem skulle ha velat använda samma droger och vara lika framgångsrika men bara inte kunde riskera en skandal. I en historisk analys av återföreningen av tysk idrottsmedicin konstaterade John Hoberman:

“Vi måste erkänna att möjligheten att genomföra sådan hormonell manipulation av idrottare har fascinerat en betydande del av Västtysklands forskare lika mycket som deras östtyska kollegor, även om de förra var begränsade av politiska omständigheter som förhindrade storskalig experimentation med steroider som ägde rum i Östtyskland.”

I juni 1992 föreslog Harm Beyer, en yrkesdomare och president för det tyska simförbundet i 10 år, generalsekreterare för den europeiska simförbundet och styrelsemedlem i det världsomspännande simförbundet, användningen av dopingsubstanser i simning och sa med avseende på det östtyska dopingssystemet att det bidragit till förbättrade resultat.

Jenapharm och Klorodehydrometyltestosteron (CDMT)

Efter ockupationen av Tyskland i slutet av andra världskriget befann sig alla läkemedelsföretag från Nazityskland i de västkontrollerade områdena. Jena, som hamnade i det sovjetkontrollerade området, hade ett mikrobiologiskt institut – Schott-Zeiss-institutet – som hade förutsättningarna för småskalig läkemedelsproduktion. Trots att institutet grundades 1944 med endast 9 anställda producerade Hans Knöll där den första omgången av penicillin som tillverkades i Tyskland, precis innan krigets slut. År 1948 producerade institutet 10 miljarder enheter penicillin per månad.

I slutet av 1940-talet var D-vitaminbrist utbrett bland barnen i den sovjetockuperade zonen. År 1949 startade Alfred Schubert, som först utvecklade en metod för syntes av vitamin D2 vid Friedrich-Schiller University, upp en industriell process som producerade cirka 10 kg/år av vitamin D2 (vitamin D2 ersattes av vitamin D3 10 år senare). Samma år fick institutet i uppdrag att syntetisera steroidhormoner, särskilt kortison. I slutet av 1949 fick institutet officiellt tillstånd att tillverka och marknadsföra läkemedel, och det statliga företaget VEB Jenapharm från Jena grundades den 1 januari 1950. Vid den tiden hade företaget redan cirka 600 anställda.

Diosgenin och hecogenin, som vanligtvis användes i väst som föregångare för steroid-produktion, fanns inte tillgängliga i Östtyskland, och av politiska och ekonomiska skäl kunde dessa ämnen inte importeras. Jenapharm utvecklade en alternativ process som började med hyodesoxykolsyra extraherad från grisgalla, från vilken de först producerade pregnenolon, och därefter progesteron och desoxycorticosteronacetat år 1954/1955. Under detta decennium fortsatte forskning och produktion att vara nära sammanflätade vid Jenapharm. Alfred Schubert var både forsknings-direktör och chef för anläggningen som producerade steroider.

Mellan 1957 och 1962 utökade Gerhard Langbein sortimentet av steroider som Jenapharm producerade med sin unika process, inklusive testosteron, 4-klorotestosteron, cortexolon, kortison, kortisol och prednison. Chlormadinonacetat var det första orala preventivmedlet som producerades av Jenapharm. Det såldes under namnet Ovosiston från och med 1964 och producerades också från grisgalla.

Under 1960-talet försökte östtyska forskare hitta en alternativ föregångare till grisgalla för steroidproduktion genom att odla Solanum auriculatum, men dessa försök misslyckades med att uppnå industriell skala. Försök att använda sockerrörsvax från Kuba eller kolesterol från ryggmärg från djur visade sig också vara ekonomiskt ogenomförbara. För att förbli konkurrens-kraftiga på steroidmarknaden övergick Jenapharm till nysyntes av läkemedels-molekylerna. De använde Igor Torgovs syntesmetod, som inte var patenterad i DDR och ironiskt nog ignorerades av andra sovjetiska kemister. Initialt lyckades Jenapharm endast producera 25-75 kg helt syntetiska steroider årligen, men efter att ha finslipat processen genom över 100 patenterade förbättringar nådde produktionen cirka 5 ton per år på 1980-talet. Övergången till total syntes tvingade dock Jenapharm att överge marknaden för kortikosteroider.

I slutet av 1980-talet hade Jenapharm en försäljning på cirka 200 miljoner tyska mark (DM) (112 miljoner dollar) och 1700 anställda. Företaget var bland Östtysklands tre största läkemedelsproducenter med produktionsanläggningar i Jena, Erfurt, Naumburg och Magdeburg. Man hade en bred produktportfölj, men 50 procet av försäljningen var i hormonprodukter.

Innan Tysklands återförening var Jenapharm den enda leverantören av hormonella preventivmedel i Östtyskland. Man marknadsförde framgångsrikt ett antal läkemedel man hade utvecklat i samarbete med andra östtyska kemister. Kanske mest känt är Valette, som sålde bra i Tyskland under 1990-talet. År 1991 privatiserades Jenapharm och såldes till Gehe AG, ett dotterbolag till Franz Haniel & Cie GmbH, efter att ett inledande bud från Schering AG avvisats. I oktober 2001 hade emellertid Schering förvärvat 100 procent av Jenapharm-aktierna. Schering sålde sin generiska terapeutiska verksamhet till Dermapharm AG 2004, och ett år senare omstrukturerades marknadsföringen och distributionen av Jenapharm till ett fristående dotterbolag samtidigt som forsknings- och utvecklingsgrenen integrerades med sina egna laboratorier.

Östtyskland hade bedrivit ett statligt sponsrat massdopingsprogram för sina idrottare med anabola steroider, främst med Oral Turinabol, en produkt som Jenapharm hade utvecklat.

Orginalprodukter

Under 1960-talet hade Jenapharm färre än 40 anställda som arbetade med att utveckla nya produkter. Denna brist på dedikerade resurser resulterade i få originalprodukter. Den första originalprodukten som utvecklades på Jenapharm var 4-klorodehydrometyltestosteron, en anabola steroid som marknadsfördes under namnet Oral Turinabol. Denna produkt blev senare ökänd för att vara den mest använda anabola steroiden i dopingen av östtyska idrottare under ett statligt sponsrat program.

År 1967 inledde Jenapharm, med hjälp av kapital från den centraliserade östtyska ekonomin, ett samarbete med andra kemister från Östtyska vetenskapsakademin för att syntetisera kraftigt aktiva östrogener med depåeffekt. Ansträngningarna bar frukt ett decennium senare. År 1978 lanserade företaget den första veckoantikonceptionen, Deposiston, en kombination av etinylestradiolsulfonat och noretisteronacetat. Ett annat resultat från detta samarbete var Turisteron (etinylestradiolsulfonat) som visade sig vara effektivt vid behandling av androgenberoende prostatacancer.

År 1975 syntetiserade Kurt Ponsold, i samarbete med Jenapharm, en ny gestagen, dienogest. Kombinationen etinylestradiol/dienogest var effektiv som p-piller. Det marknads-fördes initialt som Certostat och senare som Valette. Efter lanseringen 1990 blev Valette på bara några år det mest sålda p-pillet på den tyska marknaden. Jenapharm lyckades ta förstaplatsen i tyska marknadsandelen för p-piller med 18 procent, jämfört med Scherings 13-14 procent. År 1996 hade Valette årliga försäljningar på 40 miljoner tyska mark. Detta var en övertygande anledning för Schering att förvärva Jenapharm.

Klorodehydrometyltestosteron

Klorodehydrometyltestosteron (CDMT; varumärke Oral Turinabol), även känt som 4-kloro-17β-hydroxi-17α-metylandrosta-1,4-dien-3-on, är en anabol-androgen steroid (AAS). Det är den 4-kloro-substituerade derivatet av metandienon (dehydrometyltestosteron).

CDMT var den första originalprodukten från Jenapharm. Den patenterades år 1961. Idén att kombinera strukturerna hos 4-klorotestosteron (clostebol) och metandienon härstammade från kemisten Albert Stachowiak. Vid den tiden representerade detta en unik dissociation av anabola effekter från androgena effekter efter oral administrering. Produkten introducerades för klinisk användning år 1965 och användes fram till 1994, då produktionen upphörde.

Doping utgående från Jenapharm

Från och med 1966 bedrev Östtyskland ett omfattande, statligt sponsrat dopingsprogram. Staten gav bidrag och organiserade symposier där forskare och läkare som tjänstgjorde som inofficiella medarbetare för Ministeriet för statssäkerhet (“Stasi”), inklusive högt rankade professorer, samarbetade om dopingsforskning och metoder för läkemedelsadministrering som skulle undgå upptäckt av internationella dopingskontroller. Östtyska läkare administrerade receptbelagda läkemedel samt ej godkända experimentella preparat till flera tusen idrottare varje år, inklusive minderåriga av båda könen. Särskild vikt lades vid att administrera androgener till kvinnor och tonårsflickor eftersom denna praxis visade sig vara särskilt effektiv för att förbättra idrottsprestationer.

På 1980-talet blev dopingstester vid olympiska evenemang mer omfattande och effektiva. Ett symposium för att ta itu med detta problem hölls i Leipzig den 24 juni 1981. Under de följande åren utvecklades, testades och användes nässpraypreparat innehållande testosteron eller androstenedion i samarbete med Jenapharm till toppidrottare – några av dem gillade inte denna administreringsmetod. Dopingstester vid den tiden använde T:E-kvoten (testosteron:epitestosteron). Sedan 1983 hade Jenapharm producerat preparat med epitestosteronpropionat, en biologiskt inaktiv förening som inte hade något kommersiellt värde men som bereddes exklusivt för det statliga dopingsystemet. Det användes samtidigt eller sekventiellt med testosteroninjektioner för att återställa T:E-kvoten tillbaka till det normala intervallet, men endast för idrottare som deltog i internationella tävlingar. Detta protokoll gjorde det möjligt för kvinnliga idrottare att få höga doser testosteron och ändå klara dopingstester, men det hade starka viriliserande effekter, särskilt manlig behåring (hirsutism) och röstförändringar. Samtidig konsumtion av alkohol eller preventivmedel ledde till allvarliga och ibland livshotande leverskador. Hos manliga tyngdlyftare var det nödvändigt med operation för att lösa bröstförstoringarna. Alla dessa biverkningar, liksom idrottsliga förbättringar, dokumenterades noggrant i rapporter till Stasi.

År 2005 stämde cirka 160 före detta idrottare Jenapharm med anledning av de långsiktiga biverkningarna av anabola steroider som medfört stigande medicinska kostnader. Vissa kvinnliga idrottare hade lidit av upprepade missfall. Många av de före detta idrottarna kvalificerade sig inte för statlig sjukförsäkring eftersom de var för sjuka för att arbeta. Till en början nekade Jenapharm ansvar för deras tillstånd och hävdade att Oral Turinabol hade godkänts juridiskt i DDR och var tillgängligt på marknaden, men missbrukades av idrottsläkare och tränare. Advokater som företrädde idrottarna hävdade att forskning från filer som lämnats kvar av Stasi visade att Jenapharm också tillhandahöll icke-godkända ämnen till tränare och förtig information om deras biverkningar, vilket bröt mot lagen. En annan argumentation från idrottarna var att Jenapharm tillverkade ämnen som inte hade något annat syfte än doping, och att det politiska trycket i Östtyskland inte var så stort att företaget inte kunde vägra att delta i dopingsrelaterade aktiviteter.

CDMT var den huvudsakliga steroiden som administrerades till ungefär tiotusen östtyska idrottare som en del av ett hemligt dopingsprogram, känt som State Plan Topic 14.25, ofta utan att de visste naturen av de “vitaminer” de tvingades ta. Programmet var i kraft från cirka 1968 till sammanbrottet av Tyska Demokratiska Republiken år 1989. Under 1990-talet granskade Franke och Berendonk GDR-arkiv för att belysa omfattningen av denna operation, vilket hade resulterat i talrika medaljvinster och världsrekord.

Efter anklagelser om omfattande doping reanalyserade Internationella Olympiska Kommittén prover från Olympiska spelen i Peking 2008 och London 2012 med hjälp av den spektrometriska metoden utvecklad av Grigory Rodchenkov år 2011 för att upptäcka långvariga metaboliter av CDMT. Tyngdlyftare och sprinters hade i synnerhet använt CDMT. De flesta av de dopade idrottarna kom från Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Till slut kompenserade Tyska Olympiska Sportförbundet (DOSB), den juridiska efterträdaren till det tidigare Östtyska Nationella Olympiska Kommittén, varje idrottare med 9 250 euro (12 200 dollar). Jenapharm bidrog till den 4,1 miljoner dollar fonden. Cirka 500 000 dollar avsattes för framtida krav.

Idrottare som flydde från DDR

I DDR-lagstiftningen ansågs rymningar från Öst till Väst, som illegala gränsövergångar, vilket var kriminella handlingar. STASI kallade också de minst 615 östtyska idrottarna som flydde till väst mellan 1952 och 1989 som “idrottsförrädare.“

Elitidrottare hade ett privilegierat liv och bra träningsförhållanden i DDR. Ändå bestämde sig många idrottare för att lämna DDR. Orsakerna till detta var olika. Några av dem förkastade de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena som rådde i DDR och det fanns ingen möjlighet att ha en avvikande uppfattning – officiellt – än statens. Alla „avvikelser“var straffbara. Idrottare som var kritiska eller vars negativa inställning till systemet i DDR var känd fick se sina utvecklingsmöjligheter inom tävlingsidrott snabt försvinna.

Det höga trycket av förväntningar på idrottsframgångar var också en anledning till att elitidrottare ville lämna DDR. Till exempel hotade de ansvariga ofta att minska eller stoppa det statliga stödet om de angivna idrotten inte uppnåddes.

Redan innan muren byggdes lämnade många idrottare, idrottsledare och idrottsläkare DDR. Ibland flydde hela lag till väst, som i fallet med SG Dresden-Friedrichstadt som då hade Helmut Schön som tränare (han hade tidigare varit en framstående spelare i klubben), eller SC Union Oberschöneweide, som sedemera etablerades i Västberlin som SC Union 06 Berlin. Efter den slutliga stängningen av den inre tyska gränsen förblev rymningarna dock isolerade handlingar.

Det enklaste sättet att lämna DDR var att tävla i västländer. Här fick idrottarna chansen att fly relativt opåverkade före, under eller efter tävlingar. Detta skedde ofta med hjälp av utländska idrottsledare eller västtyska idrottare. Av rädsla för eventuella represalier mot anhöriga hölls sådant stöd för det mesta hemligt och blev känt först efter murens fall. Som ett resultat av dessa rymningar tog DDR endast med sig idrottare till tävlingar i västländer som ansågs vara tillräckligt pålitliga (“Reisekader“). För att försvåra en eventuell flykt fråntogs DDR-idrottare sina personliga dokument när de vistades i Västtyskland.

Idrottare som inte ingick i den betrodda resetruppen på grund av bristande prestation eller lojalitet mot linjen var begränsade till de klassiska flyktvägarna. Till exempel simmade den tidigare DDR-mästaren i simning Axel Mitbauer västerut över Östersjön till ästtyskt land-

Flykter från framstående idrottare eller före detta idrottare var särskilt obehagliga för DDR:s regering, eftersom de var tänkta att bidra till att öka DDR:s internationella rykte som “diplomater i träningsoveraller”. Därför försökte STASI från början av 1970-talet förhindra idrottare från att fly från DDR med ett omfattande övervakningssystem och ständiga identitetskontroller . Det fanns en central institution (ZOV) med vilken 63 idrottare “bearbetades.” “Säkringsområdet” av idrotter inkluderade totalt minst 100 000 toppidrottare och deras vänner och familjemedlemmar, och STASI använde omkring 3 000 inofficiella anställda för att övervaka dem .

Efter en lyckad flykt försökte myndigheterna ofta övertala de berörda personerna att återvända med hjälp av sina vänner och släktingar, som sattes under massiv press av STASI. Om denna metod misslyckades eller om flyktingarna inte återvände frivilligt, riskerade deras släktingar kvar i DDR att bli offer för repressalier. Det omfattade spioneri, manipulation och förtal som sträckte sig in i den privata sfären, varmed man bland annat skulle åstadkomma ett systematiskt alienation av alla inblandade. Dessa så kallade nedbrytningsåtgärder skedde även utanför DDR och kunde ibland vara livsfarliga för de idrottare som hade lämnat sitt hemland.

I DDR stigmatiserades flyktingarna ofta i media som “förrädare mot socialismens ideal” eller utmålades som “offer för skrupelfria människosmugglare”. Dessutom försökte de statliga myndigheterna få de berörda att försvinna från offentligheten. Detta kan resultera i att namn raderas från tävlingslistor och statistik samt retuschering av lagbilder. Anställda på idrottsavdelningarna som var tvungna att implementera detta direktiv var ofta de första som fick veta om flyktförsöken.

Enligt räkningar från DDR:s statliga säkerhet i slutrapporten från ” ZOV Sportverräter” från december 1989 om statens säkerhetsspionering mot avhoppade idrottare, flydde minst 615 idrottare, tränare och läkare från DDR till väst mellan 1952 och 1989.

Tyska idrottare och deras barn led av hälsoproblem 40 år efter dopingen

En studie av 52 tyska idrottare som fick anabola steroider under 1970- och 1980-talen utan deras vetskap eller samtycke avslöjar allvarliga hälsokonsekvenser för dessa idrottare och deras barn. Forskningen utfördes av Dr Giselher Spitzer från Humboldt University i Berlin, Tyskland.En fjärdedel av idrottarna har någon form av cancer och en tredjedel rapporterar tankar eller självmordsförsök. Risken för missfall och dödfödsel för dessa idrottare är 32 gånger högre än den normala tyska befolkningen. Av de 69 barn som överlevde hade sju fysiska missbildningar och fyra är mentalt handikappade. Mer än en fjärdedel av barnen hade allergier och 23 procent hade astma.

Psykologiska och psykiatriska långtidseffekter av östtysk doping

Idrott på elitnivå hade hög politisk betydelse i Östtyskland (DDR), vilket avspeglades både i de formulerade målen för internationella tävlingar och i dess statliga organisation. Mellan statens grundande och sjuttiotalet utvecklades olika statliga strukturer, som agerade under stor påverkan från det kommunistiska partiet och Ministeriet för statens säkerhet (STASI), vars mål var att främja elitidrotten. Principen för organisationen motsvarade den så kallade tregradiga kadernpyramiden, där 3 300 idrottare från sportklubbar stod överst. Den andra nivån utgjordes av 25 barn- och ungdomssportskolor samt sportklubbar där cirka 9 000 barn och ungdomar tränade. Grunden utgjordes av urvalsprocessen av alla barn i en årskull, varav 26 000 nådde den första stödnivån.

Från slutet av sextiotalet finns källor som indikerar en början på statlig forskning och användning av doping, vilken kategoriserades under begreppet “Stödjande medel”. Förutom anabola androgena steroider ingick även hormonella preventivmedel, tillväxthormoner och analgetika. DDR:s elitidrott utmärkte sig sedan införandet av “Staatsplans 14,25” år 1974 genom omfattande tilldelning av dopingpreparat och läkemedel till idrottare. Man har uppskattat att antalet dopade elitidrottare var 8 000–10 000, varav många var minderåriga. Det fanns inte plats för någon upplysning om typen av preparat, trots att de ansvariga var medvetna om de massiva riskerna. Vid en undersökning uppgav 90 procent av de tidigare elitidrottarna att de inte hade kännedom om dopingpreparat.

Listan över beskrivna fysiska följder är lång och inkluderar exempelvis virilisering, infertitlitet, benigna och maligna tumörer, olika sjukdomar i det kardiovaskulära systemet samt degenerativa ledsjukdomar. Många tidigare elitidrottare beskriver träningsvillkoren som prekära. Utöver massiva fysiska påfrestningar, som översteg gränsen för vad som ansågs acceptabelt inom elitidrotten, rapporterar drabbade om fysiskt och sexuellt våld från tränare, träningspartners och medicinsk personal. Vid en undersökning angav 90 procent av respondenterna att de hade utsatts för psykiskt våld under träningen. Studier med dopade idrottare inom breddidrotten visar högre prevalenser av depressioner, somatoforma störningar, ätstörningar och depressioner. En systematisk översiktsartikel som jämförde och sammanfattade 60 studieresultat kom fram till att elitidrottare jämfört med allmänheten oftare uppvisar ångest- och depressiva symtom.

I en undersökning intervjuades 4 000 vuxna om deras erfarenheter inom idrotten under barndoms- och ungdomsåren och fann att genomsnittligt 14 procent hade utsatts för sexuellt våld. Elitidrott utgjorde här en riskfaktor. På grund av de massiva träningsbelastningarna, prestationspressen, doping, bristen på omsorg och de psykiska, fysiska och sexuella övergrepp som de drabbade utsattes för, samt resultaten från andra undersökningar inom idrottsmiljöer, antas det vara en ökad förekomst av depressioner jämfört med en oselekterad befolkningsgrupp.

Denna hypotes undersöktes i den nuvarande studien genom att jämföra den psykiska symptomnivån hos tidigare DDR-elitidrottare med den allmänna befolkningen. Efter att etiskt godkännande erhållits genomfördes undersökningen av tidigare DDR-elitidrottare under åren 2017 och 2018. För detta ändamål sammansattes ett frågepaket och skickades i samarbete med Doping-Opfer-Hilfe e.V. (DOH) till cirka 1300 medlemmar av självhjälpsföreningen. Av de 1300 personerna som kontaktades från DOH-studien returnerade 285 personer det ifyllda frågepaketet. Antalet giltiga fall var 259, eftersom fall med över 20 procent saknade svar på någon skala uteslöts. Kontrollgruppen omfattade 2400 fall, varav 270 slumpmässigt valdes ut för jämförelse efter födelseår och kön. Skillnader mellan dopinggruppen och de icke-selekterade kontrollgrupperna testades med en multivariat 2x2-kovariansanalys, där fall-kontrolljämförelsen baserades på en upprepning av mätningar och de två kontrollvariablerna kön och ålder implementerades som andra oberoende faktorer eller kovariat. De använda enkäterna var också en del av den representativa epidemiologiska studien “Study of Health in Pomerania - Life-Events and Gene-Environment Interaction in Depression” (SHiP-LEGENDE), vilket möjliggjorde jämförelser av potentiella skillnader på identiska frågef-ormulärskalor. SF-12 syftar till att mäta hälsorelaterad livskvalitet. De tolv punkterna avser förmågan att utföra vardagliga aktiviteter, möjlig påverkan och den psykiska situationen de senaste fyra veckorna. Den aktuella förkortade versionen hade granskats och validerats i en multinational studie. Den fysiska sammanfattningsskalan omfattar: funktionsförmåga, fysisk rollfunktion, fysisk smärta, allmän hälsouppfattning. Den psykiska hälsoskalan omfattar: psykiskt välbefinnande, emotionell rollfunktion samt social funktionsförmåga och vitalitet

Medelåldern för undersökningsgruppen var i genomsnitt 52 + 7 år. I den jämförbara kontrollgruppen var den också 52 + 7 år. På grund av jämförelsen var könsfördelningen densamma i både undersökningsgruppen och kontrollgruppen. Fyrtiotre procent av deltagarna identifierade sig som manliga och 57 procent som kvinnliga.

De dopade före detta idrottarna hade genomgående högre värden på skalorna för depression och kronisk stress och lägre värden på skalorna för fysisk livskvalitet och psykisk livskvalitet. Huvudeffekten av gruppmedlemskapet på depression modifierades marginellt av en interaktion med könsfaktorn: Medan kvinnliga deltagare i den icke-selekterade jämförelsegruppen visade högre depressionssymtom än manliga deltagare, visade gruppen av idrottare med dopingupplevelse denna könsskillnad i motsatt riktning. Inga andra könseffekter observerades.

Med stigande ålder hos deltagarna förväntades naturligtvis allt lägre värden på skalan för fysisk hälsa i båda urvalen, men också lägre värden på skalan för kronisk stress. På grund av de betydande skillnaderna i belastningen av depressiva symtom gjordes dessutom en bedömning av den kliniska relevansen av depressiv symptomatik. En kliniskt relevant depressiv symptomatik antogs hos 65 procent, av de tidigare DDR-elitidrottarna (176 personer), medan den parallelliserade kontrollgruppen låg på 5 procent (14 personer).

Målet med denna studie var att kartlägga den psykiska belastningen hos tidigare DDR-elitidrottare och för första gången kvantitativt jämföra den med symptomnivån i den allmänna befolkningen. Urvalet av DDR-elitidrottare framstod som en tydligt mer belastad population. De före detta idrottarna uppvisade, liksom politiska fångar och de som påverkades av icke-straffrättsliga repressalier i DDR, en minskad psykisk och fysisk livskvalitet jämfört med den allmänna befolkningen. Dock var den psykiska livskvaliteten mer kraftigt nedsatt hos de förföljda och fängslade än den fysiska. Det måste antas att det finns en ömsesidig påverkan här, eftersom befintliga fysiska dopingskador kan förstärka eller utlösa befintlig psykisk symptomatik. Dessutom kan deltagare med en somatoform störning ha uppgett nedsatt fysisk hälsa på grund av sin psykiska sjukdom. Denna hypotes överensstämmer med utvärderingen av 57 utlåtanden från tidigare DDR-elitidrottare inom ramen för Second Doping Victim Aid Act. Prevalensen av bestående somatoforma smärtsyndrom var här 20 procent. Det mest framträdande var en kliniskt relevant grad av depressiv symptomatik hos cirka två tredjedelar av deltagarna. I kontrollgruppen var det endast 5 procent, vilket motsvarar punktprevalensen i den tyska allmänbefolkningen enligt andra undersökningar. Således var de före detta elitidrottarna som vi undersökte mer belastade än politiska fångar i DDR, där 43 procent led av kliniskt relevanta depressiva symptom.

Högre prevalenser hittades i en analys av läkarutlåtanden för tidigare idrottare från DDR inom ramen för den andra lagen om stöd till dopingoffer. Prevalensen av depressiva sjukdomar var här 80 procent. Jämfört med andra idrottare framstod också försöksperso-nerna som betydligt belastade. I en översiktsartikel som bedömer den psykiska hälsan hos idrottare genom en syntes av 60 studier visade dessa jämförelser på depressionsspridningar gentemot den allmänna befolkningen. Emellertid verkar det finnas populationspecifika riskfaktorer som karriärens slut eller idrottsliga misslyckanden. På grund av de beskrivna prekära träningsförhållandena kan man anta att en stor del av dessa negativa erfarenheter är kopplade till elitidrott. Metodkritiskt måste det diskuteras att genom att titta på försöksper-soner som alla hade kontakt med en självhjälpsförening kan det finnas en selektionseffekt av potentiellt mer belastade personer. Dessutom kan särskilt belastade personer ha fyllt i och returnerat enkäterna (19 %), eftersom en potentiellt friskare grupp kanske inte kände sig engagerad.

Emellertid spelar förmodligen också omvända effekter en roll. Exempel är undvikande av konfrontation med traumatiska upplevelser samt bristande drivkraft hos depressiva personer. Sammantaget är det därför inte möjligt att göra verkligt representativa förekomstupp-skattningar av psykiska påfrestningar bland tidigare DDR-idrottare baserat på dessa data. Dessutom bör nämnas att insamling med självvärderingsinstrument naturligtvis begränsar validiteten av resultaten. På grund av det tvärsnittsdesign som används diskuteras potentiellt kausala samband med försiktighet.

Förmodligen ledde de negativa upplevelserna inom tävlingsidrotten till ökade psykologiska symptom och sårbarhet för resten av livet.

Marita Koch

Marita Koch (senare Meier-Koch; född 18 februari 1957 i Wismar, då DDR men svenskt 1648-1803) är en tysk före detta sprinter inom friidrott. Under sin karriär satte hon 16 världsrekord utomhus på kortdistans och 14 världsrekord inomhus. Hennes rekord på 47,60 sekunder på 400 meter, satt den 6 oktober 1985, står fortfarande kvar (september 2023, det vill säga efter 38 år).

Marita Koch visade exceptionell snabbhet redan som barn och besegrade pojkar mycket äldre än henne själv i sprintlopp under skoltiden. Vid 15 års ålder började hon träna under Wolfgang Meier. Meier arbetade som mariningenjör, men coachade också friidrott på deltid. Koch och Meier flyttade till Rostock där Koch började studera medicin. Hon beslutade dock att avsluta studierna och istället fokusera på löpning. Koch tränades av Meier under hela sin karriär, och de gifte sig senare. Hon behöll sitt ogifta namn och är nu känd som Marita Koch-Meier. Hon och hennes man har en dotter vid namn Ulrike.

Koch har innehaft världsrekord över flera distanser från 50 m till 400 m. Några av hennes bästa prestationer är följande:

100 m på 10,83 sekunder i Västberlin den 8 juni 1983

200 m på 21,71 sekunder i Karl Marx Stadt (DDR) den 10 juni 1979

400 m på 47,60 sekunder i Bruce Stadium, Canberra (Australien) den 6 oktober 1985

Koch sprang en kvartsfinal på 400 m vid sommar-OS 1976 i Montreal (51,87 sekunder), men drog sig tillbaka på grund av skada. Hon satte sitt första världsrekord 1977 i Milano när hon sprang 400 m inomhus på 51,8 sekunder. Året därpå satte hon sitt första utomhusrekord på 400 m på 49,19 sekunder. Hon överträffade detta med ytterligare två världsrekord inom loppet av en månad. 1979 blev Koch den första kvinnan att springa 200 m på under 22 sekunder. Hennes tid på 21,71 sekunder satt i Karl Marx Stadt och stod som världsrekord i nio år. Hon tangerade sitt eget världsrekord på 200 m 1984 (21,71 sekunder i Potsdam). Dock tangerades hennes 200 m världsrekord två gånger 1986 av Heike Drechsler.

Vid OS i Moskva 1980 vann Koch guld på 400 m. Tre veckor före OS 1984 tangerade hon sitt eget rekord, men Östtysklands bojkott förhindrade henne från att tävla i spelen. Hon vann också Europamästerskapen på 400 m år 1978, 1982 och 1986. Hon var kvar som Europarekordhållare på 200 m fram till den 28 augusti 2015 när Dafne Schippers vann 200 m-finalen vid VM 2015 med tiden 21,63 sekunder. Som medlem av Östtysklands stafettlag satte Koch även fler världsrekord. De satte nya världsrekord på 4 × 100 m år 1979 och 1983. Samma lag vann silver på 4 × 400 m stafetten vid OS 1980. De satte även världsrekord på samma distans år 1980, 1982 och 1984. I oktober 1986 tilldelades hon en Guldstjärna av Folkens vänskap (andra klass) för sin sportframgång.

Koch avslutade sin löparkarriär 1987 som en av Tysklands mest framgångsrika idrottare i samband med en hälseneskada. Hon och Meier äger en sportaffär i Rostock.

I ett 400 m lopp är Koch och Jarmila Kratochvílová (47,99 sekunder, Helsingfors, 1983) de enda kvinnorna som har brutit 48-sekunders barriären. Kratochvílová var Kochs huvudrival över distansen och också världsrekordhållare på 400 m i början av 1980-talet. Än idag har ingen annan kvinna kommit inom en halv sekund av Koch.

Kochs prestationer, tillsammans med prestationerna från andra kvinnliga idrottare från Östtyskland, har länge misstänkts för att ha uppnåtts med hjälp av olagliga prestations-höjande dopingpreparat. Dessa droger kunde inte upptäckas vid den tiden. År 1991 kunde de tyska dopingavslöjarna Brigitte Berendonk och Werner Franke rädda flera doktors-avhandlingar och andra dokument skrivna av forskare som arbetade för Östtysklands drogforskningsprogram.

Dokumenten listar dosering och tidtabeller för administreringen av anabola steroider till många idrottare från det tidigare DDR, varav en var Marita Koch. Enligt källorna använde Koch anabola steroiden Oral-Turinabol (4-klorodehydrometyltestosteron) från 1981 till 1984 med doseringar som varierade från 530 till 1460 mg/år.

Kornelia Ender

Kornelia Ender (senare Matthes nu Grummt, född 25 oktober 1958 i Plauen, Bezirk Karl-Marx-Stadt ) är en före detta östtysk simmare. Redan vid sex års ålder lämnade den vanliga skolan för att gå på Halles Chemie Clubs träningscenter. I träningscentret brukade hon simma sju mil om dagen och träna hårt under överinseende av några av de bästa tränarna och läkare. Han genomförde två timmars träningspass i vatten två gånger om dagen och en timmes landträning varje dag. Tio år gammal bedömdes hon som en av de snabbaste kvinnliga sprintsimmare i världen av en statlig talangscout. Enligt vissa uppgifter rymde Kornelia hemifrån vid tretton års ålder på grund av sin fars strikta regler – han var officerare i DDR.

Ender vann sina första olympiska medaljer redan som 13-åring vid OS 1972 i München: tre silver-medaljer, inklusive en i 200 m individuellt medley. Under de följande åren slog hon 32 världsrekord i individuella evenemang, inklusive de fyra vid Montreal-OS. Vid olympiska sommarspelen 1976 blev hon således den första kvinnliga simmaren att vinna fyra guldmedaljer vid ett enda olympiskt spel, allt på världsrekordtider. Hennes OS-guld var de första som en östtysk simmare vann. Även om Ender var utmärkt i frisim och fjäril, var det hennes starka starter och expertvändningar som oftast var den avgörande skillnaden när hon segrade. Enligt Times Magazine var Ender redan tre fot före innan hon började simma på grund av kraften från startblocket. Hennes rörelser var så effektiva att hon kunde sätta världsrekord trots att hon gjorde färre simtag per minut än sina konkurrenter.

Det bevisades senare att de östtyska lagläkarna systematiskt hade administrerat steroider till sina idrottare (om än i många fall utan idrottarnas vetskap). Eftersom hon hade uppvisat symtom på steroidanvändning vid OS 1976 (djup röst, överutvecklad kropp) fanns det starka misstankar om steroiddoping.

På 30-årsdagen av Berlinmurens fall avslöjade Ender att hon 1989 försökte fly till väst genom Ungern, men myndigheterna tillät det inte och förde tillbaka Ender och hennes familj. Senare skulle det framkomma att det var hennes egen far som hade informerat myndigheterna om hans dotters försök att hitta ett nytt liv i väst.

Efter Berlinmurens fall 1989, trädde flera östtyska idrottare fram och berättade att de fått olagliga preparat från landslagsläkarna. Ender var en av dem. 1991 erkände hon att lagläkare och tränare hade gett henne många injektioner av droger under månaderna föregående OS 1976. Ender sa att hon inte visste exakt vad injektionerna var vid den tidpunkten, och att hon aldrig senare hade fått reda på det. Hon sa att hon bara fick veta att läkemedlen skulle hjälpa henne att “regenerera och återhämta sig” och därför, även om hon blev förvånad över den muskelmassa hon tillförde, tillskrev hon det ändå helt enkelt till hennes rigorösa träning. Om tränarna och läkarna har hon sagt:

”Det är väldigt tråkigt. De enda förlorarna i det är idrottarna. Det är lätt för dem att peka med ett klandervärt fingret mot oss, inte dem, men vi visste ingenting om dessa saker, det gjorde de. De förtjänar straff. Läkare är de verkliga skyldiga människorna. De vet vad de har gjort. När de gav oss saker för att hjälpa oss att “återskapa” fick vi aldrig frågan om vi ville ha det, det togs bara för givet.”

När Kornelia blev misstänksam och vägrade ta klorodehydrometyltestosteron (Turinabol) 1977 blev hon avstängd från landslaget av Manfred Ewald (DDRs idrottsminister 1961-1988 och ordförande för landets Olympiska Kommitté 1973-1990). Hon avslutade sin simmar-karriär kort därefter, vid endast 18 års ålder.

Ender var gift i fyra år med den östtyska ryggsimmaren och flerfaldiga olympiska mästaren Roland Matthes. Hon gifte sedermera om sig 1984 med den tidigare östtysk/tyska tiokamparen och ledaren Steffen Grummt. Hon etablerade sig framgångsrikt som sjukgymnast och har arbetet som sådan sedan 1984. Numera bor hon i Schornheim, en by i sydvästra Tyskland. Maken blev chef för idrottsskolan i Mainz. Kornelia har två barn (Francesca och Tiffany), ett i vartdera äktenskapet.

Birgit Meineke

Birgit Meineke (senare Heukrodt, född 4 juli 1964 i Östberlin) var en framgångsrik östtysk simmare. Hon var den snabbaste kvinnliga simmaren på 100 m frisim i världen mellan 1980 och 1984.  Som trefaldig världsmästare, sexfaldig Europamästare, med en rad stafettvärlds-rekord, var hon en ikon i Tyska demokratiska republiken (DDR), en av landets mycket hyllade “ambassadörer i träningsoveraller”.

Pappan till Birgit Meineke var boxare, mamman roddare. Att Birgit kom till simningen var ingen tillfällighet. Redan på 1960-talet hade Östtyskland ett system på plats för att strömma barn till sin växande sportkartell. Talangscouter sökte systematiskt upp barn vars fysiska egenskaper visade lovande för en eller annan sport. Hon har berättat att när hon gick i andra klass kom folk till hennes skola och meddelade att alla barn som kunde simma borde anmäla sig till en viss plats vid en viss tidpunkt. När hon kom dit tittade de en gång på hennes föräldrar och hon blev accepterad. ”Jag kunde inte simma så bra, men mina föräldrar är både väldigt atletiska och långa, så jag uppfyllde kraven.”

Barnen mättes och vägdes och skickades till träningscenter för att lära sig grundläggande simkunskaper, vilket gradvis ökade träningsbelastningen till dagliga träningspass. I fjärde klass blev hon utvald att gå på den lokala idrottsskolan, en av många sådana statligt stödda institutioner reserverade för landets elit. Genom att umgås med unga idrottare från många olika sporter, hade hon lyxen av små klasser och bättre näring än vanliga skolbarn.

Snart fick idrotten företräde framför skolan. Eftersom inte alla barn klarade de långa dagarna och den ständigt eskalerande fysiska arbetsbelastningen var avhoppen många. När träningsläger startade i sjuan var kraven på idrottarens tid och energi enorma. Trots flera års privat handledning behövde Birgit 15 år för att avsluta skolan.

Fyra gånger om året skickades simmarna till Leipzig där de utsattes för omfattande prestationstester vid Research Institute for Physical Culture and Sport. “Vi var tvungna att simma i rännan med hemska gasmasker”, säger Birgit och syftar på en topphemlig 3×5 meter tank där idrottare kunde observeras när de simmade mot en justerbar ström. Men trots provningens ofta extrema karaktär vägrade Birgit och hennes lagkamrater aldrig en enda övning. “Vi hade egentligen ingen chans att göra det. Det var saker som gjordes och vi bara accepterade dem. Man kan förstå det först om man har vuxit upp i DDR.”

När hon blev 12 år gammal fick Birgit piller efter träning. Hon var inte säker på när de blå pillren blev en del av sortimentet. Senare fick hon också testosteroninjektioner som avsågs som “vitamincocktails”. Att ge urin till dopingskontrollen inför stora tävlingar var en del av rutinen. Det motiverades med att simmarna av misstag kunde ha tagit någon förkylnings-medicin och att testerna var för deras eget skydd. I verkligheten var sådana interna tester nyckeln till systemets framgång. Alla idrottare vars urin fortfarande visade spår av droger fick inte resa. På så sätt undvek DDR att idrottare testade positivt vid internationella tävlingar.

Trots inledande framgångar i Ungdomsspartakiaden i DDR ville hon sluta simma 1978 men tilläts inte det. Hösten 1979 kom hon till den framgångsrike Östberlin-tränaren Rolf Gläser, som sedan tränade henne under hela hennes (korta) simkarriär.

Meineke var som bäst i början av 1980-talet och vann en guldmedalj som en del av det östtyska laget för stafetten 4×100 m fristil i sim-EM 1981, samt två silvermedaljer samma år på 200 meter och 100 meter frisim. Samma år slog hon även världsrekord på 100 m frisim på kortbana, med tiden 54,04 sekunder. Höjdpunkten av hennes karriär var fem guld vid 1983 års europeiska simmästerskap i Rom.

Meineke kunde inte tävla i OS på grund av bojkotten av OS i Los Angeles 1984 av 14 länder i östblocket, inklusive Östtyskland. Däremot vann hon flera medaljer vid Friendship Games , inklusive två guldmedaljer som en del av lagen för 4×100 m fristilsstafetten och 4 × 100 m medleystafett, varav det senare slog ett världsrekord. Hon avslutade sin simkarriär det året och utbildade sig till läkare för att senare bli specialist i allmän kirurg vid Helios Klinikum Berlin-Buch.

Birgit Meineke gifte sig med kanotisten Olaf Heukrodt och har en son.

Liksom många andra östtyska kvinnliga idrottare var Meineke föremål för systematisk behandling med dopingmedel. Dessa orsakade hälsoproblem för henne senare i livet. Väckarklockan kom 1993 när ett anfall av gulsot avslöjade Hepatit C och en levertumör lika stor som en tennisboll, vilket hon tillskrev användningen av anabola steroider och p-piller. Levertumören gick efter att hon slutat med “Oral Turinabol” i regress. Det rör sig således om en särskild typ av hormoninducerade och hormonkänsliga levertumörer som uppstår efter intag av anabola steroider och som uppmärksammades första gången i Tyskland våren 1977 av den tidigare Heidelbergska diskuskastaren Brigitte Berendonk och hennes man Werner Franke. Vid den tiden förespråkade fortfarande många ledande idrottsläkare i Tyskland doserad användning av anabola steroider i tävlingsidrotter.

När Birgit slutade tävlingsidrotta vid 20 års ålder (och således slutade med de anabola steroiderna) återgick det mesta till det normala; aknen försvann och hennes menstruationer blev regelbundna. Endast röstförändringarna var bestående.

Som medlem av den omhuldade idrottseliten fick hon också det bästa inom medicinskt kunnande och, utan att hon visste det, farmakologiskt stöd. Oral-Turinabol, en östtysk-tillverkad anabol steroid var stöttepelaren i “State Plan 14.25”, den hemliga policy som styrde den farmakologiska utvecklingen av idrott i hela landet. Läkarna gav de små rosa och blå pillren vidare till tränare, som delade ut dem i dagliga ransoner av vitaminer.

När hon var 15 år påpekade folk att Birgits röst hade fördjupats. Hennes föräldrar, som fullt ut stödde hennes karriär, hävdar att de aldrig märkte det heller, även om de såg henne varje dag. Tränare förklarade röstförändringen med att det berodde på fukten i simhallen och frekventa förkylningar. Man avskräcktes från att ställa alla slags frågor. Birgit redovisade att hon klagade hos simlagets läkare, Dr. Lothar Kipke, över de svåra akneanfall som hon drabbades av inför stora tävlingar. Han log mot henne, “Ni tjejer får inte tillräckligt med sex.”

Det fanns också materiella fördelar. Som 20-åring fick Birgit en egen lägenhet och en Wartburg-bil, något som man vanligtvis fick vänta 15 år på. Specialpriser på upp till 15 000 östtyska mark delades ut för rekordprestationer, vilket var betydande summor i DDR.

1998 erkände Meinekes tidigare tränare Rolf Gläser, som hon betraktade som en “Ersatz-pappa”, att ha enligt ett speciellt program givit Meineke anabola steroider under lång tid. Efter Tysklands återförening dömdes Gläser tillsammans med andra östtyska tränare i domstol. Han fick böter på 4000 dollar för att ha förorsakat kroppsskada.

Under DDR-dopingsrättegången 1998 inför Berlins tingsrätt, där hon inträdde som vittne, konfronterades hon med de tidigare DDR-tränarnas och läkarnas akter och register, vilket gav henne slutgiltig visshet om att hon hade blivit dopad omedvetet.

Ruth Fux

Den 26 september 2023 meddelades att Ruth Fuchs, tvåfaldig olympisk mästare i spjutkastning och den första kvinnan att kasta spjut över 60 meter, har avlidit vid 76 års ålder.

Fuchs erövrade guld vid Olympiska sommarspelen i München 1972 och Montreal 1976, där hon representerade Östtyskland. Hennes personbästa var 69,96 meter med en äldre typ av spjut som inte längre används, i april 1980.

Spjutkastaren var Europamästare i Rom 1974 och i Prag 1978. Hon har även ett brons från EM i Helsingfors 1971.

Ruth Fux har öppet erkänt att hon använde steroider under sin karriär som sträckte sig från 1967 till 1980 som en del av Östtysklands statliga dopingsprogram.

“Kvinnan med järnarmen” var medlem i parlamentet i Östtyskland 1990 innan hon fick samma roll i det återförenade Tyskland. Hon var medlem i Tysklands vänsterparti (PDS), som senare blev Vänsterpartiet. Fuchs var den första olympiska medaljören som tjänstgjorde i Bundestag (Förbundsdagen) där hon var aktiv fram till 2002. Fram till 2009 var hon medlem i Vänsterpartiet i Thüringens delstatsparlament. Som idrottsadministratör tjänstgjorde Fuchs som vice ordförande för Östtyska friidrottsförbundet (DVfL) och arbetade även som tjänsteman i World Athletics kvinnoavdelning.

Renate Neufeld

1977 flydde en av Östtysklands bästa sprinters, Renate Neufeld (då 19 år gammal) till väst med den bulgariska journalist hon senare gifte sig med. De vittnesmål och de piller och pulver hon hade med sig var av avgörande betydelse för att västvärlden skulle förstå vad som hände inom idrotten i DDR.

Ett år senare berättade hon att hon hade blivit tillsagd av sin tränare att ta mediciner när hon tränade för att representera Östtyskland vid olympiska sommarspelen 1980.

Flykten var dramatisk och gick genom Polen, Sovjetunionen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Österrike (mer än 1000 mil) innan hon nådde gränsövergången Schwarzbach på motorvägen Salzburg-München. Den vakthavande polisofficeraren tog genast den DDR-registrerade bilen åt sidan och ledde Renate Neufeld och hennes fästman, TV-journalisten Pentscho Spassov (som hon sedan gifte sig med), till vaktrummet. Passen fotograferades och de två fick förklara flyktvägen på en karta. Den bulgariske fästmannen blev helt avvisad medan Renate blev uppmanad att åka tillbaka, ”Du går ju fortfarande i skolan.” Först efter att flyktingarna fått kontakt med vänner i München och Västberlin kunde de ta sig över gränsen via en annan gränsövergång.

Efter flykten till väst var hon tyst i ett år för sin familjs skull, men när hennes pappa sedan blev av med arbetet och hennes syster blev utesluten från sin handbollsklubb bestämde hon sig för att berätta sin historia.

Som 17-åring gick jag med i East Berlin Sports Institute. Min specialitet var 80 m häck. Vi var tvungna att svära på att vi aldrig skulle prata med någon om våra träningsmetoder, inklusive våra föräldrar. Träningen var väldigt jobbig. Vi var alltid övervakade. Vi skrev på en särskild lista varje gång vi gick till vår sovsal och vi var tvungna att säga vart vi skulle och vilken tid vi skulle återvända om vi gick någon annanstans. En dag rådde min tränare, Günter Clam, mig att ta piller för att förbättra min prestation: jag sprang 200 meter på 24 sekunder. Min tränare sa till mig att pillerna var vitaminer, men jag fick snart kramp i benen, min röst blev djupare och ibland kunde jag inte prata mer. Sedan började jag få mustasch och mensen slutade. Jag vägrade då att ta dessa piller. En morgon i oktober 1977 tog den hemliga polisen mig klockan sju på morgonen och förhörde mig om min vägran att ta piller som ordinerats av tränaren. De uppmanade mig att göra slut med min bulgariske fästman. Jag bestämde mig då för att fly, med min fästman.

När Renate vägrade ta fler av pillren skickades hon till klubbens läkare, en kvinna, som försäkrade henne om att det inte fanns något samband mellan pillren och biverkningarna. Samtidigt föreslogs det för henne att hon kunde behöva psykiatrisk hjälp. Hon lämnade tillbaka pillren till sin tränare, men behöll en handfull av dem och en mängd av ett grönaktigt pulver hon hade tagit. Vid flykten tog Renate med sig till de grå tabletter och det gröna pulvret som hade getts till henne, till medlemmar i hennes klubb och till andra idrottare. De analyserades senare av Prof. Manfred Donike från Federal Institute for Sports Research i Köln och visade sig vara anabola steroider.

Renate Neufeld berättar också om livet på idrottsskolan, som var en internatskola. Föräldrarna fick inte komma in på hennes rum. För besök fanns det en stor sal med soffor och blommor där en liten del var avsedd för samtal med besökare.

Normalt sett tas alla med någon potential för att verkligen vara lämpade för något sport i Östtyskland ut när de är 12 eller 13, eller ännu tidigare med simmare, och tas ut från sin vanliga skola och skickas till en speciell idrottsskola där de har regel-bundna lektioner, men en enorm koncentration på sport. Renate kom till internatsystemet när hon var 17, vilket gjorde henne till en annorlunda person. Om man börjar inom systemet vid 12 eller 13 års ålder utvecklar man en enorm lojalitet till tränaren och gör precis som sagts.

De östtyska idrottsskoleeleverna aldrig fick titta på västtysk tv. ”Utan tillräcklig mognad och utan att se västerländsk TV, finns det ingen anledning för en idrottare i tonåren att anta att de piller som ges i en vitaminburk verkligen kan vara något annat”, sa hon.

Tränare behandlade alltid idrottare på strikt individuell basis, och gjorde klart att allt som diskuterades förblev en privat angelägenhet mellan idrottare och tränare. Träningsscheman och studierna var så intensiva att det var sällsynt att simmare pratade med löpare eller kulstötare med fotbollsspelare.

I vad som kanske var ett försök att få henne mer samarbetsvillig erbjöds hon medlemskap i Socialist Unity (det kommunistiska partiet). Hon avböjde erbjudan, mindes hon och tänkte “att det här skulle ha bundit mig närmare klubben och gett alla en chans att sätta mer press på mig. Dessutom hade min mamma en gång tacka nej till partimedlemskap och inget hemskt hade hänt henne.”

Men hennes avslag på partimedlemskort togs tydligen som ett tydligt tecken på att hon blivit opålitlig. Hennes 160 mark i månaden “prestationspengar”, som gavs till henne som medlem i den för-olympisak träningsgruppen, drogs tillbaka, och hon fick veta att om hon inte ändrade sin attityd skulle ingen mängd medaljer eller bra betyg i skolan behålla henne borta från en fabrikskvast eller arbetsbänk.

Paret bosatte sig i en liten bayerska stad nära den österrikiska gränsen. Renate – nu Spassov – födde en dotter för kort tid efter flykten.

Det har aldrig funnits någon officiell östtysk kommentar till Renate Neufelds flykt eller till hennes anklagelser, mer än att en tjänsteman från hennes tidigare klubb i DDR sagt till en reporter att hon aldrig tvingades ta någon medicin mot sin vilja.

Gerhard Grimmer

Det meddelades den 11 oktober 2023 att den förste östtyska världsmästaren i längdskid-åkning har avlidit i en ålder av 80 år till följd av sjukdom. Han föddes i Sudetenland (nära Tjeckien) och var bland de bästa längdskidåkarna under 1970-talet. Han vann medaljer i sex världsmästerskap, inklusive två guld.

Vid världsmästerskapen 1974 i Falun, Sverige, vann Grimmer titeln på 50 kilometer och var en del av stafettlaget på 4x10 km som segrade. Han avslutade 50 km-loppet på 2 timmar, 19 minuter och 45,26 sekunder, nästan två minuter före Stanislav Henych från Tjeckoslovakien. Han fick även ett individuellt silver i 15 km-loppet i världsmästerskapet.

Han var den enda tyska individuella världsmästaren i längdskidåkning fram till att Axel Teichmann segrade i 15 km i Val di Fiemme 2003. Grimmer tävlade i tre olympiska vinterspel – från 1968 i Grenoble till 1972 i Sapporo och 1976 i Innsbruck – men lyckades aldrig vinna någon olympisk medalj. Grimmer var också en 17-faldig mästare i Östtysklands mästerskap.

År 1975 tilldelades han Holmenkollenmedaljen, norsk skidåkning högsta utmärkelse för tävlande.

Han arbetade som tjänsteman efter avslutad skidkarriär och har anklagats för att ha varit en del av det statsstödda dopingprogrammet. Den före detta skidåkaren har dock förnekat anklagelserna trots att STASI-dokument säger att han var medveten om dopingen.

Jan Ullrich

Jan Ullrich föddes 2 december 1973 i Rostock, Östtyskland. Redan i unga år var han intresserad av idrott och gick in klubben SG Dynamo Rostock. Han vann sin första cykeltävling vid nio års ålder på en hyrd cykel. Eftersom han var talangfull togs han om hand inom DDR:s idrottssystem och sattes i idrottsskolan KJS i Berlin 1986. Två år senare (vid 15 års ålder) var han mästare i sin åldersklass i Östtyskland, men 1989 stängdes skolan efter Berlinmurens fall. Han och hans tränare Peter Sager, tillsammans med andra lagkamrater, flyttade då till Hamburg, där han blev kvar till 1994. Han flyttade sedan Merdingen i Tyskland och flyttade därifrån till Scherzingen i Schweiz 2002, där han fick en dotter 2003, som dock stannade hos sin mamma när föräldrarna skildes.

1991 blev Ullrich femma i världsmästerskapen i mountainbike, vilket då var en förhållandevis liten och föga uppmärksammad tävling. Vid 19 års ålder (1993) blev han världsmästare i landsvägscykling för amatörer i Oslo (medan Lance Armstrong samtidigt vann titeln för professionella cyklister). Jan Ullrich vann amatörernas linjelopp under världsmästerskapet i Oslo 1993.

1995 blev Jan Ullrich professionell då han fick kontrakt med laget Telekom, vilket styrdes av Walter Godefroot. Ullrich slutade trea i VM (tempoloppet) i Sydney samma år. Han blev tysk tempoloppsmästare 1995 och slutade topp tio på Schweiz runt samma år. Som 21-åring ville han delta i Tour de France, men stallets ägare Walter Godefroot tyckte att det var för tidigt. I stället fick han köra det mindre tyska loppet Hofbräu Cup, och slutade på tredje plats.

Ullrich slog på allvar igenom som hjälpryttare till dansken Bjarne Riis. Dansken vann Tour de France 1996, men har sedan berättat att han missbrukade erytropoietin under det året. Jan Ullrich slutade tvåa i Tour de France detta år och tog också en etappseger. Han gav upp sin plats till de Olympiska sommarspelen 1996 för att få köra Tour de France i stället. Ullrich blev den förste tyske cyklisten att vinna det Tour de France med sin seger som 23-åring 1997. Vid tidpunkten blev han den yngste att vinna Tour de France sedan 1947. Jan Ullrich försökte vinna Tour de France även året därpå, 1998. Han tog den gula ledartröjan efter etapp 7, ett tempolopp, men senare under tävlingen var Marco Pantani snabbare uppför bergen och italienaren vann till slut också hela tävlingen. Ullrich vann dock etapp 16 genom en spurt som var tvungen att avgöras via målfoto. Ullrich låg på tredje plats i tävlingen inför den sista etappen, ett tempolopp, som han vann och slutade därmed tvåa i tävlingen. Tour de France 1998 var kantat med dopingproblem och dopingrykten, “Tour de Dopage.”

Ullrich vann Vuelta a España 1999, blev världsmästare i tempolopp ytterligare en gång, samt fick OS-guld i linjelopp i Sydney 2000. Han cyklade också hem en silvermedalj i tempolopp under OS 2000. Han slutade tvåa i Tour de France fem gånger under sin karriär och blev fyra i tävlingen två gånger. Han slutade tvåa bakom Bjarne Riis och Marco Pantani varsin gång, 1996 respektive 1998, och de andra gångerna bakom sin store rival Lance Armstrong och kallades ofta för ”den evige tvåan.”

I maj 2002 blev Ullrich av med körkortet efter att ha kört rattfull och paradoxalt nog krockat med ett cykelställ. I juni 2002 blev Ullrich också av med sitt kontrakt med Team Telekom efter att ett blodprov visat att Ullrich hade tagit amfetamin, som han medgav att han hade blivit erbjuden tillsammans med ecstasy på en nattklubb. Han hade då inte tävlat sedan januari på grund av en knäskada, och den tyska cykelförbundet beslöt att droganvändningen inte skulle klassas som doping eftersom användandet inte avsåg att kunna prestera bättre. Ullrich fick därmed endast avtjäna en sex månader lång avstängning.

Säsongen 2004 återvände Jan Ullrich till Team Telekom, som då hette T-Mobile Team, och vann Schweiz runt. I Tour de France 2004 slutade han fyra, med nästan nio minuter fram till vinnaren Lance Armstrong. Ullrich blev lagkapten för sitt lag i Tour de France 2005, men innan dess slutade han trea bakom Aitor González och Michael Rogers i Schweiz runt. Dagen innan Tour de France skulle börja var han ute och tränade tillsammans med sina lagkamrater när stallbilen plötsligt bromsade in. Ullrich for in igenom bakrutan och hamnade i baksätet. Nästa dag var Ullrich uppe på cykeln igen. Senare under tävlingen ramlade han igen och gjorde illa revbenen och det var svårt för honom att följa med i Armstrong och Bassos tempo. I stället för att vinna ville han nu sluta före dansken Michael Rasmussen, som låg på tredje plats. På den näst sista etappen hade Rasmussen otur och råkade vurpa två gånger, få en punktering och byta cykel fyra gånger innan han kom i mål. Ullrich övertog därför tredje platsen framför dansken.

Säsongen 2006 vann Ullrich sin andra totalseger i Schweiz runt. Men det viktigaste målet var Tour de France, trots att han återigen hade skadat knäet. Efter att amerikanen Lance Armstrong hade avslutat sin karriär efter 2005 års Tour de France ville Ullrich försöka vinna 2006 års upplaga. Hans största motståndare skulle bli italienaren Ivan Basso, som tidigare det året hade vunnit Giro d’Italia. Just innan starten av tävlingen blev dock båda cyklisterna utpekade i dopinghärvan Operación Puerto efter att antidopingexpterten Werner Franke sagt sig ha bevis för att Ullrich vid ett tillfälle köpt dopingpreparat värda 35 000 Euro. Jan Ullrich blev sparkad från T-Mobile trots att han förnekade all inblandning i doping. Den 26 februari 2007 meddelade dock Ullrich på en presskonferens att han avslutade sin aktiva cykelkarriär. Han blev därefter rådgivare för det österrikiska Continental-stallet Volksbank. Den 4 april kom dock resultatet av ett DNA-test som visade att blodet som fanns i vissa av de påsar på Eufemiano Fuentes kontor som hade beslagtagits under utredningen av Operación Puerto verkligen var Ullrichs.

Ullrich utreddes såväl av IOC som civila myndigheter i Schweiz och Tyskland, men det ledde aldrig till någon fällande dom. UCI – det internationella cykelförbundet – fortsatte emellertid utredandet och överklagade tidigare beslut till CAS, som fann honom skyldig till doping och avstängde honom retroaktivt från och med 22 augusti 2011 och dessutom tog ifrån Ulrich alla titlar sedan maj 2005.

I juni 2013 erkände Jan Ullrich att han dopat sig med hjälp av den spanske läkaren Eufemiano Fuentes. I juli samma år blev omtestningen av dopingtester från Tour de France 1998 publicerade och det framkom att Ullrichs prov redan då visat sig positiva för erytropoietin.

Jan Ullrich gifte sig 2006 och fick tre söner, 2007, 2011 och 2012.

2014 blev han straffad efter en trafikolycka i Schweiz där två personer skadades efter att Jan Ullrich kört berusad. Han blev av med körkortet och fick böta 10 000 Euro. Bruk av alkohol och droger ledde till en ny skilsmässa 2017. Han blev under 2018 straffad för inbrott, hot och misshandel. Under senare delen av 2010-talet hade Jan Ullrich svåra psykiatriska problem, sannolikt beroende på missbruk (alkohol och droger) och var tidvis intagen på psykiatrisk klinik. Han hade då bosatt sig på Mallorca.

Andreas Krieger

Andreas Krieger föddes som Heidi Krieger den 20 juli 1965 i Berlin. Hon började som 14-åring på Idrottsskolan för barn och unga (KJS) i östra Berlin. Skolan var ansluten till det SC Dynamo Berlin som sponsrades av Ministeriet för statssäkerhet (STASI). Hon hade stor talang i kulstötning och redan när hon var sexton år stötte hon 14,08 och ett år senare över 16 meter. Tränarna såg hennes potential och satsade mycket på Krieger, som vid sexton års ålder började få små blå piller av tränarna, piller som påstods vara vitaminer. I efterhand har det visat sig att dessa piller var den anabola steroiden Oral-Turinabol. De små blå pillren producerades av Jenapharm, ett då statligt ägt läkemedelsföretag. Krieger dopades även med andra ämnen och fick injektioner. Krieger gick upp 35 kg på två år och under en tvåveckorsperiod kunde hon under träning sammanlagt lyfta över 100 ton.

Krieger växte och utvecklades mycket snabbt och kulmen i hennes karriär uppnåddes då hon som 20-åring tog EM-guld i kula 1986 med en stöt på 21,10. Krieger tävlade några år ytterligare efter Berlinmurens fall 1989, men 1991 var karriären slut.

Trots att kroppen och psyket utvecklades på ett ovanligt och obehagligt sätt ifrågasatte Krieger inte behandlingen. “Man ifrågasatte inte pillren eftersom man förväntades lita på tränarna i DDR. Ingen tänkte ‘Är detta farligt för mig?’. Tränarna sa att pillren var viktiga för att hålla oss pigga och friska. Jag övervägde inte ens möjligheten att de kunde vara skadliga,” förklarade Kreiger 2008.

Redan några månader efter att Kriegers tränare börjat ge henne Oral-Turinabol skedde stora förändringar i hennes kropp. Kläderna slutade passa och hennes röst mörknade. När hon var arton började hon se alltmer manlig ut och undvek folksamlingar då folk kallade henne queer. Efter att en manlig tågpassagerare kallat henne för dragqueen inför hennes mor vägrade hon att använda kjol igen. Hon var förvirrad och visste inte om hon var man eller kvinna. Hennes idrottskarriär avslutades huvudsakligen av att hon fick mycket skador i muskler och leder, men själv oroade hon sig mer över sin förvirring kring könsidentiteten. Hon förälskade sig i kvinnor och kände sig som en fånge i sin egen kropp, men visste inte vad hon skulle göra. Hon blev deprimerad och försökte även ta sitt liv.

De omfattande Stasiarkiven avslöjades 1991 av Brigitte Berendonk och Werner Franke i boken Doping-Dokumente. Von der Forschung zum Betrug (svensk titel DDR Doping - medaljer, ära, fördärv.). Arkiven visar att Krieger 1986, det året hon blev europeisk mästare, dopades med 2 590 milligram Oral-Turinabol av sin coach. 1987 var Krieger känd i västliga medier som Hormon-Heidi och hon förbjöds av STASI, liksom många andra östtyska idrottare, att ge intervjuer på grund av sin basröst.

I mitten av 1990-talet sökte Krieger läkare. Läkaren frågade henne om hon någonsin fått anabola steroider. Då visste hon inte säkert men då hon började undersöka sin historia insåg hon att hon fått såväl anabola steroider som stora mängder av andra dopingspreparat. I de rigorösa STASI-arkiven bokfördes vilka preparat idrottsmännen fick och i vilken mängd. Krieger fick inte bara färdiga preparat som Oral-Turinabol, utan även preparat utan namn, som bara hade ett nummer. De östtyska idrottarna var således ovetande försökskaniner.

Krieger dopades systematiskt av sina tränare minst från sexton års ålder och tror själv att detta är en delförklaring till den transsexualism som ledde till att Krieger efter en lång process genomgick könskorrigerande behandling 1997, och bytte namn till Andreas.

Efter könskorrigeringen ansåg Krieger att kroppen stämde bättre överens med sinnet. 2005 sade han: “Det är bättre nu än när jag var Heidi, men det är naturligtvis omöjligt att fly vad som har hänt med mig.” Han vet inte hur hans liv skulle utvecklat sig utan doping, eftersom han var så ung när det började, och han har sagt att den största tragedin var att han inte fick någon chans att själv avgöra sitt öde och sin könsidentitet. Efter all doping hade kroppen förändrats bortom allt igenkännande. Han förklarade 2008 att: “Det var som om de hade dödat Heidi. Att bli Andreas var nästa logiska steg.”

Krieger kommer i likhet med andra som genomgått könskorrigering att för alltid behöva medicinering. Det manliga könshormonet testosteron injiceras var tredje vecka och om han missar en tid märker han det snart då han blir irriterad, får koncentrationssvårigheter och blir känslosam. Kroppen protesterar och injektionerna krävs för att han ska fortsätta vara man.

Dopingen gav långtgående konsekvenser. Förutom de psykiska problemen och förvirringen kring sin könsidentitet fick Krieger många andra besvär av den hårda träningen och dopingen, främst i muskler och leder.

Idag (2021) kan han inte lyfta vikter alls då hans ryggkotor blivit permanent deformerade av träningen. Även oskyldiga aktiviteter kan orsaka invalidiserande skada. “På julafton gjorde jag misstaget att krypa under julgranen för att laga några av lamporna. Det slutade med att jag tillbringade hela helgen på rygg i säng,” berättade han i en intervju från 2005.

1998 åtalades Dr Manfred Höppner, tidigare landslagsläkare, för sina aktiviteter. I den rättegången dömdes han till ett års villkorlig dom. Andreas Krieger deltog och var ett av huvudvittnena under rättegången, då de skador han fick av dopingen är de allvarligaste. Rättegången slutade med fällande domar.

Efter detta har Krieger arbetat mot doping och varit en av målsägarna i flera rättegångar mot tidigare ledare för det Östtyska friidrottsförbundet och dopingprogrammet. Andreas Krieger är således idag en del av den världsomspännande rörelsen mot doping. Hans EM-guld från 1986 är en del av en trofé som årligen ges till tyskar som gjort ett synnerligen viktigt arbete mot doping. På tyska kallas trofén Heidi-Krieger-Medaille och den delas ut av Doping-Opfer-Hilfe; dopingsoffrens organisation. Priset har bland annat formen av en Oral-Turinabol-molekyl.

Efter könsbytet tappade Krieger kontakten med sin familj, varken hans mamma eller tre systrar ville prata med honom. Idag lever Andreas Krieger tillsammans med Ute Krause, tidigare simmare som även hon är ett offer för den östtyska dopingen. De träffades vid rättegången mot Manfred Ewald och Manfred Höppner 2000. De är gifta och lever med Krauses barn från en tidigare relation.

Katrin Krabbe

Katrin Krabbe föddes 22 november 1969 i Neubrandenburg i DDR (nuvarande Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland). Hon började träna friidrott regelbundet som tolvåring och blev uttagen till en av de idrottsskolor som DDR-staten hade för att fostra framtidens guldmedaljörer. Som sextonåring blev hon trea (200 meter) och fyra (100 meter) vid JVM i Aten 1986. Vid mästerskapet löpte Krabbe även andrasträckan i DDR:s stafettlag som vann silver bakom Förenta staterna. Senare samma år ingick Krabbe i det östtyska seniorlaget som vann 4 x 100 meter vid Europacupen i Gateshead på 41,87. Vid JVM två år senare i Greater Sudbury i Ontario blev Krabbe silvermedaljör på 100 meter bakom landsmaninnan Diana Dietz. På 200 meter var rollerna omvända; Krabbe (22.34) vann en utklassningsseger före Dietz (22,88). DDR-laget med Grit Breuer, Krabbe, Dietz och Katrin Henke vann sedan stafetten över 4 x 100 meter klart före Kuba och Förenta staterna. Senare under säsongen kvalificerade sig Krabbe för OS 1988 efter att ha noterat makalösa 10,89 på 100 meter i Östberlin. Vid olympiaden blev Krabbe utslagen i semifinal på 200 meter (amerikanskan Florence Griffith-Joyner vann loppet på världsrekordtid) och fick inte plats i DDR:s stafettlag (som vann silver).

Vid Europamästerskapen 1990 i Split i Jugoslavien dominerade DDR de kvinnliga löpgrenarna i allmänhet och Krabbe sprintgrenarna i synnerhet. Krabbe vann 100 meter på mästerskapsrekordet 10,89, övriga medaljer vanns av landsmaninnorna Silke Gladisch-Möller och Kerstin Behrendt. På 200 meter vann Krabbe guldet på 21,95 före europarekordinnehaverskan Heike Drechsler (22,19). I stafetten över 4 x 100 meter var DDR-laget (Gladisch-Möller, Krabbe, Behrendt och Sabine Günther) fullkomligt överlägset. Laget vann guldet på mästerskapsrekordtiden 41,68, nästan 1,5 sekund före Västtyskland. Detta var Krabbes och övriga östtyskors sista uppvisning i den blå DDR-dräkten, den 3 oktober 1990 uppgick DDR i Förbundsrepubliken Tyskland, varför Krabbe framledes representerade Tyskland. EM-framgångarna renderade Krabbe flera utmärkelser, bland annat som Tysklands bästa kvinnliga idrottare.

Efter framgångarna i EM tillhörde Krabbe favoriterna i VM 1991 i Tokyo i Japan. Krabbe motsvarade alla högt ställda förväntningar i det återförenade Tyskland och vann både 100 meter (10,99) och 200 meter (22,09) före Gwen Torrence och Merlene Ottey. Tyskorna (Breuer, Krabbe, västtyskan Sabine Richter och Drechsler) klarade dock inte av att vinna stafetten, de fick nöja sig med bronsmedaljen bakom Jamaica och Sovjetunionen.

Katrin Krabbe stod på toppen av sin karriär 1991 och idrottsskoföretaget Nike byggde till och med en särskild idrottsanläggning för henne att utnyttja i Neubrandenburg. Det året uppgick hennes synliga inkomster till 450 000 amerikanska dollar.

I juni 1992 hittades hos henne och lagkamraterna Silke Möller och Grit Breuer substansen clenbuterol (Spiropent®) som då var ett receptbelagt läkemedel mot astma men som införskaffats på den svarta marknaden. Medlet var ännu inte listat som dopingmedel men trots det stängde det tyska friidrottsförbundet av de tre i ett år från 14 augusti 1992 (hon fick inte delta i Barcelona-OS), vilket förlängdes av IAAF som gav henne en avstängning på sammanlagt 3 år och 9 månader. I mars 1993 lindrades straffet till att gälla till 1994 men senare under 1993 fick hon, för “osportsligt uppträdande”, straffet påökat igen så det gällde över VM i friidrott 1995. Det osportsliga bestod bland annat i att hon hade lämnat identiska urinprov – fritt från dopingpreparat – med två träningskamrater vid ett träningsläger i Sydafrika (före dopingavstängningen för clenbuterol) men där man med den tidens metoder inte kunde säga vem av de tre – eller ingen – som lämnat det korrekta provet. Till skillnad från Breuer (som snart nog återkom till världstoppen) godtog inte Krabbe avstängningen. Enligt domstolsutslag i München 1996 var avstängningen felaktig och 2001 tilldömdes Krabbe skadestånd om 1,2 miljoner D-mark för uteblivna prispengar och sponsorintäkter. IAAF överklagade domen men ingick 2002 en förlikning med Krabbe, där Krabbe erhöll en okänd summa pengar.

Krabbe har sedermera vidhållit att det var hennes coach, Thomas Springstein, som manipulerade urinproven och som försåg henne med clenbuterol, som hon erkände att hon tagit eftersom preparatet inte fanns på den förbjudna listan. Springstein blev dömd för doping 2006.

Krabbe gifte sig med advokaten Michael Zimmermann 1994, och har med denne två söner (Bruno och Aaron, handbollsspelare). När hon var fri att börja tävla efter sin dopingavstängning var hon gravid, och det var då hon avslutade sin tävlingskarriär. Hon och maken blev dömda till stora böter för skatteflykt 2008 – en skuld som paret inte hade ekonomiska resurser nog att betala, och de fick försättas i personlig konkurs ett år senare. Make begick sedermera självmord vid 45 års ålder, vilket lär ha bottnat i den skam som den personliga konkursen utlöste.

2017 angavs att Katrin Krabbe, då 47 år gammal, började arbeta som frivilligarbetare vid ett hospice i sin uppväxtstad, Neubrandenburg.

2 december 1991: Östtyska simtränare erkände två decennier av doping

Östtyska kvinnors fantastiska dominans av internationell simning under nästan två decennier byggdes på ett organiserat system för användning av anabola steroider, bekräftade en grupp av 20 före detta östtyska tränare den 2 december 1991. Deras erkännande var ett av de mest övertygande bevisen att seniora idrottsadministratörer i den nu upplösta Östtyskland gjorde prestationshöjande dopingpreparat till en väsentlig del av träningsprogrammen för landets elitidrottare.

Dessa uttalanden bekräftade i åratal vad rivaliserande tränare och idrottare alltid hade misstänkt, även om ingen östtysk simmare någonsin fångades eller straffades för dopinganvändning. Internationella olympiska kommittén och andra stora internationella idrottsförbund straffade inte idrottarna retroaktivt utan att idrottaren erkände det. Som ett resultat var de inblandade idrottarna inte i någon fara att förlora sina medaljer eller rekord.

Ilona Slupianek – den första östtyske idrottsutövaren som dopingavslöjades

Ilona Longo (född Schoknecht , frånskild Briesenick och Slupianek; född 24 september 1956i Demmin, Neubrandenburg, DDR) är en tysk före detta kulstötare som representerade Östtyskland vid OS i Montreal 1975, där hon blev femma. Som Ilona Slupianek vann hon OS-titeln 1980 i Moskva och vann europeiska mästerskap 1978 och 1982. Hon är också sjufaldig DDR-mästare. Två gånger slog hon världsrekordet med stötar på 22,36 meter och 22,45 meter 1980 – det senare blev också hennes personbästa.

1977 diskvalificerades hon efter att hon testats positivt för anabola steroider vid Europacup-mötet i Helsingfors, där hon dominerade sin tävling med längsta stöten 21,20. Internationella friidrottsförbundet stängde av Slupianek i 12 månader, en straff som slutade två dagar före EM 1978 i Prag. I motsats till vad IAAF hoppades, innebar avstängningen att hon skickades hem till Östtyskland där hon var fri att träna okontrollerat med anabola steroider, om hon ville, och sedan tävla om ytterligare en guldmedalj. Hon tävlar nu som Ilona Slupianek och vann guldmedaljen i Prag, med en stöt på 21,41. Hon vann den europeiska titeln inomhus 1979. Hon vann sedan också guldmedaljen vid. Under de följande åren tog hon guld vid inomhus-EM 1981 och EM 1982 följt av en bronsmedalj vid världsmästerskapen 1983. Hon avslutade sin idrottskarriär efter att inte ha lyckats kvalificera sig till OS 1988.

Efter Tysklands återförening avslöjade Brigitte Berendonk med dokument från Military Medical Academy in Bad Saarow att Schoknecht-Slupianek systematiskt hade dopat sig med höga doser Turinabol mellan 1981 och 1984.

1984 gifte hon sig med DDR-kulstötaren Hartmut Briesenick. Hon tävlade som Ilona Briesenick och vann sin sista stora medalj när hon vann silver vid världsmästerskapen inomhus 1987.

Från 1976 till 1986 var hon suppleant i den östtyska lagstiftaren, Volkskammer, för Freie Deutsche Jugend, FDJ, en del av kommunistpartiet. Hon gifte sig för tredje gången 2008. Från och med 2013 bor hon i Italien. Hon hade en dotter med Briesenick.

I samband med Ilona Slupianeks dopingavslöjande rapporterade massmedia om ett aldrig tidigare dokumenterat besök i Östtysklands dopingslaboratorium Kreischa nära Dresden, och meddelade att man funnit 14 positiva resultat av icke namngivna östtyska idrottare året innan i tester vid inhemska tävlingar eller vid stickprov under träning, men att provsvaren tystats ned. Rapporten stod i kontrast till upprörda förnekelser för fem månader sedan, när en avhoppare påstod att stjärnidrottare rutinmässigt använde droger för att förbättra sina prestationer. Det fanns inga andra bevis för att så var fallet, men det var första gången Östtyskland offentligt medgav att någon av dess idrottare hade blivit ertappad med droger. Kulstötaren Ilona Slupianek och cyklisten Norbert Duerpisch var de första DDR-idrottare som testade positivt för droganvändning, men de gjorde det i tävlingar utanför Östtyskland 1977 respektive 1978.

Kreischa, hemligt i många år även för östtyska reportrar, ävarr ett av 19 laboratorier runt om i världen som godkänts av Internationella olympiska kommittén, även om laboratoriet tenderar att koncentrera sig på att testa sina egna medborgare.Siffror i tidningen Junge Welt avslöjade att Kreischa genomförde 4 463 tester det aktuella året, en tiondel av det totala antalet i världen, och att det fanns 19 positiva resultat, varav 14 östtyska. Journalisten Voker Kluge, som tidigare har antytt om dopingsfall, sa att tjänstemän tidigare hade föredragit att straffa lagöverträdare i tysthet istället för att vanära dem offentligt.

VÄSTTYSKLAND

Västtysk doping innan muren föll

Det är väl belagt att doping i Östtyskland (DDR) skedde systematiskt och statskontrollerat. Det är mindre väl känt att också i Västtyskland var dopingen mycket utbredd och om inte statskontrollerad så i vart fall accepterad av myndigheterna. Den västtyska staten ville liksom DDR nå anseende genom idrottsprestationer och medierna följde samma logik som staten och lät snabbt dopingskandalerna sjunka undan.

2013 publicerades en viktig studie om doping i forna Västtyskland, Doping in Deutschland. Bakom den står två forskarlag baserade i Berlin respektive Münster. Mest intressant när det gäller källmaterialet är att forskarna har fått ut så mycket av intervjumaterialet, mycket mer än de från början trodde.

Studien löser uppgiften på teoretisk och metodologisk nivå. Viktigt är att dopingpraktiken och antidopingpolitiken analyseras tillsammans som två kommunicerande kärl. Genom att förstå hur antidopingpolitiken bedrevs, eller inte bedrevs, blir det begripligt varför dopingen bredde ut sig. Forskarna läser källmaterialet noggrant och ställer frågor kring hur, var och när de inblandade aktörerna agerade eller lät bli att agera, liksom hur man talade om dopingen, samt vilken typ av beteenden som tolererades respektive bestraffades.

Doping inom elitidrott i Västtyskland framstår alltmer som ett normaltillstånd, inte som en avvikelse. Redan på 1950-talet tycks dopingen i Västtyskland vara en väl förankrad social praxis. Förvisso fördömdes den av moraliska skäl, men det dröjde innan ett utarbetat regelsystem för att komma till rätta med företeelsen var på plats. Ett genomgående tema i studien är att antidopingpolitiken måste förklaras transnationellt. Först efter det att internationella sportorganisationer krävt skärpning utvecklade Deutscher Sportbund (DSB) regler och planer för hur doping skulle bekämpas. Påfallande var också att det rådde ett ihärdigt motstånd mot att införa dopingkontroller under träning. Först vid 1980-talets slut infördes sådana, men det skedde efter påtryckningar från Europeiska sportminister-konferensen, Europarådet samt Världskonferensen mot Doping i Ottawa.

Gerhard Steines

Gerd Steines (född 17 augusti 1947) är en före detta tysk kulstötare och journalist. På grund av det sistnämnda är hans vittnesmål om doping i den västtyska idrotten särskilt intressant då han har vittnesmål ”inifrån” och dessutom är en välsedd skribent.

Gerhard Steines började tävla för TV 1847 Wetzlar, från 1974 till 1978 tävlade han för TV Wattenscheid, 1979 tävlade han för LG Frankfurt och slutligen för TSG Gießen-Wieseck (1980/81). Han var tillsammans med Ralf Reichenbach under 1970-talet en av Västtysklands bästa kulstötare. Steines började med elitidrott år 1968 och avslutade sin karriär år 1981. Trots att han blev tysk mästare flera gånger, hade han endast begränsad internationell framgång.

Steines blev tysk mästare 1976 och vice mästare 1973. Inomhus blev han tysk mästare 1974, 1978 och 1979 samt vice mästare 1977. Vid inomhus-EM i friidrott kom han åttonde plats 1977 i San Sebastián och femte plats 1978 i Milano.

1986 erkände Steines i en tidningsartikel att han hade tagit dopingsmedel kontinuerligt från 1970. Han riktade skarp kritik mot idrottsfunktionärer och förbund som, enligt officiella uttalanden, fördömde anabola steroider skarpt, samtidigt som de fastställde stöd- och utnämningskriterier som de själva inte ansåg vara möjliga att uppnå utan användning av anabola steroider.

Gerhard Steines studerade tysk litteratur vid sidan om sin idrottskarriär och arbetade i Mittelhessen för en tidning, där han fortfarande är verksam som redaktör. Han skriver också böcker vid sidan av sitt arbete. Från och med år 2003 började han publicera sina erfarenheter som elitidrottare under sitt egna namn. Redan på 1980-talet avslöjade han dock delvis omständigheterna kring sin och Ralf Reichenbachs idrottsliv, även om han initialt höll det mer generellt. I januari 1986 beskrev han i Frankfurter Allgemeine Zeitung ingående sina erfarenheter och avslöjade detaljer (“Die Bekenntnisse des Kugelstoßers Gerd Steines”, FAZ 16 januari 1986). En fullständig text skrev han mellan 2003 och 2005, där han även berättar om sin vän Ralf Reichenbachs öde.

Utdrag/citat från texten:

Den unga, oerfarna idrottaren blev redan i början av sin karriär år 1969 uppmärksammad på anabola steroider av sin omgivning. På hösten 1968 beslutade jag mig för att ägna mig åt kulstötning som elitidrott. Jag var 21 år, 1,96 meter lång, vägde 82 kilo och kunde stöta kulan ungefär 14 meter. Under sommaren 1969 vägde jag 100 kilo och kunde stöta kulan ungefär 16 meter, en prestation som jag bara kunde uppnå med träning och lämplig näring. Då träffade jag i Giessens universitets-sportshall en framstående sprinter (idag professor vid ett prestigefyllt tyskt idrottsinstitut) som för första gången berättade för mig om anabola steroider. Han försäkrade mig att han och hans sprinterkollegor hade ökat sina prestationer med upp till en halv sekund med hjälp av anabola steroider och att anabola steroider skulle fungera ännu bättre för mig som kulstötare. Kort därefter blev jag antagen i B-landslaget för Tyska friidrottsförbundet, började studera och träna i Heidelberg, och naturligtvis lärde jag mig också om anabola steroider genom intensivare träning och moderna träningsmetoder. De var helt enkelt en del av vardagen för alla, utan några betänkligheter. Sprintern och hans kamrater hade förbättrat sig med minst två tiondelar av en sekund med hjälp av hormon-preparatet, och över 200 meter till och med en halv sekund. ”Alla tar det.” En kulstötare skulle med hjälp av Dianabol kunna öka sitt kast med en till två meter.

I början reagerade han irriterat på misstanken om att hans prestationer skulle kunna bli bättre med hjälp av medicinering – inte bara av träning. Han avstod från det ett tag men efter någon tid tog även han för första gången till pillret, en halv tablett, men även denna minimala dos verkade ha en effekt. “Dagen efter min synd ser en ung idrottsläkare på mitt träningspass. Tjugo år senare är han en av de mest kända tyska idrottsläkarna och anses vara förtroendeläkare för en tennishjältinna. Jag får höra att han har granskat min kropp och konstaterat: ”Han ser ut som en typisk anabolisk användare.” Det var en sakligt helt felaktig slutsats, som visserligen irriterade, men den gången hade han inte längre rent samvete, eftersom den halva Dianabol-tabletten har frigjort helt nya krafter.

En dag ger en läkare, tränare för Heidelbergs Bundesliga-basketkvinnor, en jätteförpackning av Fortabol, 800 piller, helt gratis, utan något i gengäld, till Steines bara som en vänskaplig gest. Anabola Fortabol var kommersiell konkurrent till Dianabol. Han tar två piller, går till träningen och har en ganska svag dag. Efteråt väger han mig: ett kilo lättare! ”Det här djävulska Fortabol! Bort med det! Aldrig mer kommer jag röra ens ett enda piller av det.” Han föreställer sig att man går ner i vikt av Fortabol, precis som kraften av inbillning efter en halv Dianabol-piller hade hjälpt honom att prestera bättre i bänkpress. Helmut, en medkulstötare från juniorlaget, tar gärna de återstående 788 pillerna. Steiness ger dem till honom men varnar honom för de oönskade effekterna. Några dagar senare erkänner han att han spolade ner skräpet i toaletten, eftersom han, inspirerad av mina skrämmande berättelser, hade inbillat sig en akut viktnedgång.

Så jag han också anabola steroider för första gången sommaren 1970 i tre veckor med tio milligram Dianabol. Senare stabiliserades doseringen efter att han hade utbytt erfarenheter med andra idrottare och fått information från tränare och idrottsläkare, så att han använde steroider i tre till fyra veckor “kurer”, normalt med 20 milligram om dagen, och därefter tog han en paus i tre till fyra veckor tills nästa “kur” började. Denna periodisering ändrades endast när det var dags för dopingkontroller, som var enbart en organisatorisk fråga, eftersom oralt intagna anabola steroider inte längre kunde påvisas efter åtta dagar, men den fulla effekten kvarstod några dagar till.

Under senare år ökade han sin anaboladosering till 30 milligram om dagen. På våren och hösten tog han flera månader långa pauser eftersom anabola steroider inte behövdes under dessa perioder av aktiv återhämtning och initial träningsuppbyggnad och den långa pausen ökade effekten av anabola steroider som togs efter det.

Läkare, tandläkare och studenter från USC Heidelbergs kretsar skaffar mycket mer av anabola steroider än han behöver, gratis, i ett solidariskt idrottskamratskap. Han behöver inga recept. Att avvisa tabletterna skulle vara en oartig handling. Senare kommer medicinska experter att skratta åt hans blygsamma användning av anabola steroider och försäkra att dessa doser på inget sätt kan öka prestationen eller skada hälsan.

Ändå hade han alltid en ambivalent känsla när jag tog anabola steroider. Han tänkte att det borde vara ohälsosamt för en frisk person att ta något läkemedel istället för inget alls. Därför utsatte han sig själv för tvång våren 1975 genom att erbjuda sig att stå till förfogande för stickprov under träningen under överinseende av chefen för dåvarande idrottsavdelningen på Sportinformationsdienst. Han ville bevisa att man kunde stöta över 20 meter utan anabola steroider och motiverade detta för sig själv genom att säga att maximal träning och maximal proteinförsörjning borde garantera en optimal träningsverkan även utan anabola steroider.

På påsknatten ringde en mycket engagerad apotekare från Mainz i dopingproblematiken mig ur sängen, tog ett urinprov och gick nöjd därifrån.

Eftersom påskkontrollen tydligen övertygande bevisade min “renhet” kom ingen kontrollör längre till mig. Jag tog anabola steroider som vanligt, stötte över 20 meter även den säsongen och skämdes mycket över att några sympatiska människor visade sympati mot mig på grund av min uppenbara avhållsamhet från anabola steroider.

Vid den tiden lär Gerhard Steines känna Ralf Reichenbach. Trots att de alltid var konkur-renter utvecklades en djup vänskap mellan dem, som varade ända fram till Reichenbachs död 1998. Steines kommer att ta till anabola steroider under hela sin idrottskarriär, även om det sällan var konsekvent och med djup övertygelse. De önskade idrottsprestationerna kom sällan.

Gerhard Steines beskriver i sin text hur självklar doping var, hur otillförlitlig antidoping-skampen framstod, hur lite kontroller som behövde tas på allvar, men framför allt hur detta bedrägerisystem stöddes av förbund, funktionärer och läkare. Särskilt när han försökte bevisa att han var en ren idrottare med stöd från pressen och dopingkontrollorganen 1975, och att högprestationer var möjliga utan anabola steroider, insåg han att i slutändan visade ingen något intresse. Tvärtom, klubben och tränaren meddelade till och med att hans åtgärd var okollegial och destruktiv eftersom den var diskriminerande mot idrottskamrater och självgod genom att framstå som vit bland svarta får med självgodhet. Han var tvungen att återigen beblanda sig med de som dopade sig.

Han diskuterar strategin med en högt uppsatt representant för det tyska friidrottsförbundet och tränaren för sin klubb. Hur kan han återvända till att använda anabola steroider? Det görs upp en plan: Han skall avvisa nästa frivilliga dopingtest. Enligt denna förklaring la förbundet och klubben munkavle på honom, och vid överträdelse kunde han bli avstängd. En tung börda lyftes från han axlar och han hörde till gänget igen.

Steines äger fortfarande en liten samling recept för anabola från framstående idrotts-medicinare. Han anger att anabola steroider alltid var ett hälsoproblem för honom, aldrig en fråga om rättvisa, etik eller moral. Han betraktade aldrig anabolaintag som en otillåten fördel, utan som en självklar undvikande av eventuella nackdelar. ”De svarta fåren är inte idrottarna. Jag känner ingen som inte skulle avstå från anabola med glädje om de kunde vara säkra på att det fanns lika villkor gentemot konkurrerande idrottare – och då behöver man inte ens bara peka på Östblockets metoder. Det är lika enkelt och oärligt att främja och kräva toppresultat i internationell jämförelse och samtidigt peka med det moraliska pekfingret mot “anaboliska syndare” och därmed begränsa problemet till individer. Om det nu ska pekas med det moraliska pekfingret, bör det vara riktat mot den övergripande samhälleliga bakgrunden och den elitidrott som präglas av den. Så länge toppförbunden i Västtyskland – alla självutnämnda hårdföra anabolikafördömare – fastställer främjande- och nominerings-kriterier som de själva inte anser vara uppnåeliga utan anabola steroider, uppfattar jag den etiskt och moraliskt motiverade offentliga indignationsdiskussionen om anabola som en lekplats för självgoda hycklare.” De verkligt skyldiga var enligt Steines politiker, idrottsledare, idrottsläkre och även massmeda. Bevisligen var doping statligt och krävd av samhället, till exempel genom de ökade deltagarkraven för Olympiska spelen i Montreal 1976. Inom kulstötning var det bara kulstötatr som kunde stöta över 21 metersom klarade av det.

Senare i livet lyckades han att skriva av sig en del av sitt obehag med hjälp av artiklar i sin tidning. Han kritiserar hela idrottssystemet i klara ordalag. Han understryker att idrotten bygger på att man kan jämföra prestationer. Därför finns det regler. Om det inte garanteras att de följs blir sporten överflödig. Det är då verkligen bara en showcirkus. Och det slutgiltiga resultatet blir ointressant.

Armin Klümper

När DDR föll blev det uppenbart att det funnits en statsdoping som som omfattat all idrott i hela Östtyskland. Det blev då närmast en chock när det visade sig att det förekommit doping även i Västtyskland. Den som fått personifiera den västtyska dopingen är den tyske idrottsläkaren Armin Klümper (född 1935 i Münster, död 2019 i Kapstaden, Sydafrika).

Efter gymnasiet 1955 studerade Klümper medicin och 1963 doktorerade han med en avhandling om Vänster kammares struktur och funktion. 1977 blev han chef för för en idrottstraumatologisk avdelning inom radiologiavdelningen (!) för traumakirurgi vid universitetet i Freiburg. 1977 gav Gerhard Mayer-Vorfelder honom en professur – trots uttryckta farhågor från den medicinska fakulteten vid universitetet i Freiburg om bristen på specialistkvalifikationer: Klümper var varken ortoped eller internist, utan radiolog.

Armin Klümper var alltid kontroversiell och omgiven av rykten om doping, men länge avvärjde han alla insinuationer. Det var den tiden då både östs och västs idrottssystem var en del av det kalla kriget. Det var först efter millennieskiftet som starkare misstankar om doping uppkom och även då endast i begränsad omfattning, delvis på grund av den mycket begränsade informationsviljan inom tysk idrott (”tystnadskultur”).

1990 lämnade Klümper universitetet i Freiburg och blev medicinsk chef för Mooswald-kliniken och var där chef för den särskilda polikliniken för idrottstraumatologi som han grundat. Klümper var samtidigt vice ordförande i föreningen “Bundesleistungszentrum Freiburg – Herzogenhorn”, som i efterhand misstänks ha haft en penningtvättsfuntion genom vilken medel från det federala tyska inrikesministeriet gick till doping av idrottsutövare. Klümper blev den tyska idrottsmedicinens guru, den förste inom sitt område. Hjältar från FC Bayern och fotbollslandslaget sökte honom även för mindre skador liksom olympiska mästare i friidrott, cykling och gymnastik. Förutom idrottare – som exempelvis fotbollsspelaren Joachim Löw, som senare blev tränare på internationell nivå – inkluderade patientgruppen federala och statliga ministrar såväl som toppjurister, industrichefer och ärkebiskopar.

På 1970-talet kretsade mycket av dopingen av västtyska toppidrottare kring Freiburgs idrottsläkare Armin Klümper och Joseph Keul. Klümper hävdade 1976 att idrottarna lämnades att fatta sina egna beslut och att “en systematisk behandling av idrottare med anabola steroider” aldrig hade eftersträvats. “Vi har alltid fattat individuella beslut och gett anabola steroider individuellt inom ramen för personlig frihet”, sa Klümper då. Redan 1987 pågick dock en utredning av idrottaren Birgit Dressels död efter att hon hade varit patient hos Freiburgläkaren sedan 1981. 1987 dog den då 27-åriga sjukamparen i elitklass, av multipel organsvikt, efter att hon ska ha konsumerat runt 101 olika mediciner av vilka minst en var en anabol steroid (Stromba®), vilken hon använt i minst ett år. Polisutredningar mot personer misstänkta för mord förblev resultatlösa. Under 2015 grävde journalister fram mer information om det skedda. Åklagarmyndigheten i Freiburg bekräftade då att det pågick utredningar mot Klümper 2001 misstänkt för indirekt mord. Fallet, som hamnade i rätten 2003, innebar inte någon utredning om samröre med behandling av idrottsutövare eller doping. Det blev ingen fällande dom – och inga ytterligare försök till att klarläggande av dödsorsaken.

När myten om sjuttio- och åttiotalet bleknade blev Klümper, som ibland tog hand om upp till 70 procent (2400 idrottsutövare!) av västtyska toppidrottare, ett mysterium. Han anklagades för recept- och faktureringsbedrägeri och att ha försett proffsklubbar som VfB Stuttgart med anabola steroider, och vars egenblandade mirakelmedicin, ”Klümper-cocktail”, väckte misstankar.

1991 anklagade diskuskastaren Alwin Wagner Armin Klümper för doping i en bok skriven av Brigitte Berendonk, men det var inte förrän 1997 som det fanns mer än indicier. Då uppgav häcklöparen Birgit Hamann att Klümper hade gett henne tillväxthormoner utan hennes tillåtelse. Den tidigare sprintern Manfred Ommer sa samtidigt om Klümper: “Klümper var den största doparen på denna planet.”

I slutet av november 1997 publicerades en tidningsannons till Klümpers försvar, signerad av välkända idrottare som Eberhard Gienger, Wolfgang Overath, Hansi Müller, Jürgen Hingsen, Christian Schenk, Lars Riedel och Rolf Milser. I den beskrevs Klümper som en “passionerad patientläkare”, som satte patienten i centrum och hade ett “uttalat medicinsk etos”. Enligt författarna var annonsen avsedd att offentligt motverka “avund, förbittring och ärekränkning”.

Klümper och hans roll i dopingsskandalen vid universitetssjukhuset Freiburg nämndes inte i slutrapporten från den första utredningen initierad av universitet om dopinganklagelserna 2009. Enligt rapporter i media ska rektor Wolfgang Jäger ha begränsat denna interna universitetskommissions arbete till “Sports Medicine Department”, där Klümper inte ingick. Erfarna observatörer var inte förvånade över att Freiburgs undersökningskommission snart klagade högre och högre över hinder i arbetet på grund av Klümpers utomordentliga kontaktnät inte bara inom idrottsvärlden utan också upp i ministerierna. Uppenbarligen fick utredarna aldrig tillgång till alla relevanta handlingar som var nödvändiga för att kartlägga de västtyska dopingmetoderna.

En andra utvärderingskommission initierades 2009 av Freiburgs universitetsledning efter att den första publicerats 2009 och leddes av kriminologen Litizia Paoli (Katholieke Universiteit Leuven) men upplöstes i mars 2016 utan att ha lämnat någon slutrapport. Fem vetenskapliga rapporter på sammanlagt över 1 400 sidor om dopingverksamheten vid universitetet och universitetssjukhuset överlämnades dock till rektor. Bara rapporten om “Armin Klümper och det tyska dopingproblemet “omfattade cirka 530 sidor. I den klassas Klümper som “den idrottsläkaren i elitidrottens historia i Förbundsrepubliken Tyskland som mest aktivt deltog i doping av manliga och i viss mån även av kvinnliga idrottare.”

I en ytterligare rapport om “Systematiska doping inom cykling och fotboll“ som Andreas Singler publicerade 2015 på grundval av domstolshandlingar från Freiburgs åklagarkammare, framgår att Klümper planerade och genomförde doping som finansierades bland annat av Association of German Cyclists. Singler rapporterade att mellan 1979 och 1984 fick Klümper tillgång till humant tillväxthormon flera gånger genom receptbedrägerier. På den tiden framställdes fortfarande tillväxthormon från hypofysen hos mänskliga kadaver och var inte tillgängligt för behandling utom på helt specificerade indikationer. 1985 förbjöds dessa läkemedel på grund av hälsoriskerna men kunde då ersättas med genetiskt framställt tillväxthormon.

År 1984 inleddes en förberedande undersökning mot Klümper för misstänkt för försäkrings-bedrägeri visavi sjukförsäkringsbolag. Som ett led i detta genomsökte hans praktik den 3 maj 1984. När massmedia rapporterade om husransakan publicerade Eberhard Gienger (en västtysk gymnast som tog OS-brons i OS 1976 i Montreal) ett upprop i solidaritet med Klümper. Dessutom upprättades ett donationskonto för Klümper, till vilket bland annat fotbollspelarna Uli Hoeness, Paul Breitner och Karl-Heinz Rummenigge betalade in. 1989 dömde Freiburgs tingsrätt dock Klümper till böter på 160 000 mark.

I juni 2017 publicerade Freiburg Universitetet expertrapporten med titeln “Armin Klümper and the Doping Problem in the Federal Republic of Germany: Structural Conditions for Illegitimate Manipulations, Political Support, and Institutional Failure” på sin webbplats, www.uni-freiburg.de/universitaet/einzelgutachten. Författarna var idrottsvetaren Andreas Singler och idrottspedagogen Gerhard Treutlein. Det innebar att universitetet nu givit allmänhet och forskare tillgång till alla expertrapporter från tidigare medlemmar av “Freiburg Sports Medicine Evaluation Commission”

Rapporten gav den första heltäckande dokumentationen av Armin Klümpers verksamhet inom idrottsmedicinen. Den bekräftade att Klümper varit aktivt involverad i doping av idrottare. Enligt rapporten hade Klümper ordinerat och lämnat ut dopingpreparat i stor skala i decennier. Han var alltså ansvarig för doping som bidragit till världsrekord, medaljer och många topprestationer som sannolikt inte hade varit tänkbara utan doping mot bakgrund av den tidens internationella prestationer. Dessa framgångar hjälpte Klümper i sin tur att skaffa resurser från statliga tjänstemän och idrottsmyndigheter.

Den 26 juni 2017 publicerade universitetet en sjätte rapport från utvärderingskommissionen om Freiburgs idrottsmedicins dopingshistoria. I den behandlade de tidigare kommissions-ledamöterna Andreas Singler och Gerhard Treutlein idrottsläkaren Armin Klümper mer specifikt. Efter en beskrivning av hans personliga karriär och en personlighetsskiss granskades Klümpers agerande inom idrottsstöd och som vetenskapsman närmare. Vidare granskades både historiken och institutionaliseringen av “Idrottstraumatologisk Specialmottagning” och diskuterades konflikterna med sjukförsäkringsbolag, straffrättsliga förfaranden och professionella sanktioner kring Klümper.  De strukturella konstellationerna som möjliggjorde hans arbete analyserades och sattes in i det politiska sammanhanget och ansvaret. Utöver beskrivning av episodiska dopingshändelser som Klümper ansvarat för, redovisades det strukturella och institutionella ansvaret för hans ofta medicinskt avvikande verksamhet.

Mer än 90 samtida vittnen var tillgängliga för kommissionen för förhör. Utöver informationen från narrativa källor fick experterna insikter från tidigare okända dokument genom till ett antal tidigare slutna arkiv som utvärderingskommissionen fick tillgång till.

1998 – således långt innan utredningarna om hans verksamhet framlades – flyttade Klümper till Sydafrika med sin fru, där han skrev flera böcker. Han sysslade också med alternativ medicin och publicerade artiklar där han bland annat hänvisade till pseudovetenskapliga teser av Ryke Geerd Hamer, till fysikern Paul Schweitzers “biofältstester” och till avgiftning genom terapeutisk fasta. Han avled två år efter att den slutgiltiga rapporten om hans verksamhet hade publicerats.

Harald ”Toni” Schumacher

Harald Anton Schumacher, även kallad Toni Schumacher, född 6 mars 1954 i Düren, var en tysk omstridd målvakt i det västtyska landslaget under 1980-talet. Han gjorde bland annat en utrusning i VM-semifinalen 1982 mot Frankrike som gjorde att den franske spelaren Patrick Battiston fick bäras ut på bår. Han var med och vann EM-guld 1980 och VM-silver 1982 och 1986. Han slutade i landslaget efter att ha skrivit en skandalbok om tysk fotboll. Efter den aktiva karriären har Schumacher arbetat som målvaktstränare.

Toni Schumachers professionella målvaktskarriär började 1973 när han var 19 år gammal med FC Köln, där han förblev trogen fram till 1987, då han tvingades lämna. Han hade då givit ut sin bok “Anpfiff” detta år, där han detaljerat berättade om sin fotbollsvärld. Ett ämne som därvid togs upp var missbruk av mediciner och doping – då (som n?) ett absolut tabu inom fotbollen. Dessa avslöjanden kostade honom, den tyska fotbollens spelare av året 1984 och 1986, även hans plats som målvakt i det tyska fotbollslandslaget.

I sin bok “Anpfiff – Avslöjanden om tysk fotboll” beskriver Toni Schumacher den medicinska vården för landslaget under 1986 i Mexiko. Han talar om överdriven medicinering med biverkningar som diarré. “Varje lunch sväljde vi mängder av tabletter tillsammans med vår elektrolytdryck: järn, magnesium, vitamin B i höga doser, vitamin E, några hormoner för anpassning till höga höjder … Förutom pillerna fick vi även sprutor. Lagläkaren, professor Liesen själv gav oss 3 000 injektioner. Allt möjligt fanns i dem: växtextrakt för att stärka kroppens immunsystem, höga doser av vitamin C och B 12, bivaxextrakt för att stödja hjärta och cirkulation, kalvblodsextrakt för att bekämpa effekterna av hög höjdluft. Och dessutom vitamin E-tabletter. … Jag avskydde det förbaskade intaget av sömntabletter ännu mer … Också inom fotbollsvärlden finns doping, naturligtvis tystad, hemlighållen, ett tabu.” Populära var hostmediciner med efedrin och captagon. Schumacher erkänner att han 1984, efter EM i Paris, provade uppiggande medel under träningen. Effekten hade beskrivits för honom av läkare, men han ville veta hur långt han kunde driva sin prestation och hur länge han kunde överanstränga sig.

“Några av mina lagkamrater i Köln provade substanserna. Styrelsen pratade om en ”ödesmatch”, det handlade igen om att påstått rädda en förenings överlevnad. Vi slukade hostmediciner i högsta doser eftersom de innehöll efedrin. De kollegor som tog dropparna rusade över planen som djävlar. Vi vann, men i vilket skick. Efter dagar av plågsam utmattning beslutade vi: aldrig mer! Men jag och mina Köln-vänner är absolut inte de enda som inte kunde motstå dopingfrestelsen. Doping har länge varit en tradition i Bundesliga.”

“Som en mycket ung spelare var jag tidigare “chaufför” för många etablerade fotbollsproffs i FC Köln. Med min lilla bil körde jag ofta ett halvt dussin av våra stora spelare till en läkare i Köln. Där hämtade de sina piller och sprutor inför viktiga matcher. Några av dem kunde inte ens tänka sig en fortsättning av sina karriärer utan dessa specialprestationspiller. Piller och prestation – det hade blivit en ekvation i deras liv som de inte kunde föreställa sig att vara utan. En viktig detalj: Denna läkare behandlade kända idrottare vid en tidpunkt när doping gjorde rubriker (1976/1977). Jag antar att dessa specialblandningar inkluderade anabola steroider, amfetaminer och olika andra uppiggande medel. Då liksom nu. Det fanns landslagsspelare som var mästare på att använda “förstärkningskemi”. Bland dem fanns en spelare från München som vi brukade kalla ett vandrande apotek.”

Toni Schumacher blev avstängd från landslaget efter dessa avslöjanden, och FC Köln avbröt hans kontrakt. Tyska fotbollsförbundet, DFB, införde sedan tävlingskontroller. Men redan 1972 sägs Prof. Hans Schoberth, läkare för DFB, ha krävt införandet av kontroller i Bundesliga för spelåret 1973/74.

Kicker genomförde en undersökning med alla Bundesligaproffs efter Schumachers avslöj-anden i februari 1987. De ville veta vad som var sant angående dopingsanklagelserna. “216 svarade på frågorna, 31 sa att det förekom doping i Bundesliga. ”Självklart används doping, captagon används”, sa Hans-Günter Neues, tidigare kapten för FC Kaiserslautern. Hans lagkamrat Erhard Hofeditz sa: ”Jag har sett flera spelare som då och då hjälpte sig själva med ett uppsving.”

Toni Schumacher nämner kända idrottsläkare som behandlade fotbollsspelare: ”Några av de mest kända och uppskattade tyska idrottsläkarna hade idrottare från olika områden, inklusive fotboll, som sina klienter. Vissa av dessa läkare fortsätter idag med doping, precis som vissa idrottsgrenar och många idrottare. Förvånande nog finns det dock inga fotbollsspelare bland dem. Är det trovärdigt?”

Birgit Dressel

Birgit Dressel (född 4 maj 1960 i Bremen, död 10 april 1987 i Mainz) var en västtysk sjukampare. Hennes yrke var utbildad idrottslärare. Hennes bror Volker och hennes far Hermann var också framgångsrika friidrottare på nationell nivå.

Dressel deltog i sjukampen vid Olympiska sommarspelen 1984, där hon slutade nia, och blev fyra vid EM 1986. Hon avled vid 26 års ålder till följd av plötslig multiorgansvikt, som åtminstone delvis utlöstes av långvarigt steroidmissbruk.

Enligt Time Magazine hade Dressel en mycket laissez-faire-hållning till medicinering. Hon hade stora mängder mediciner och när hennes mor frågade henne om det sa hon: “Dessa är alla harmlösa läkemedel. Alla idrottare tar dem. Det är verkligen inget speciellt.” I april 1987 försämrades Dressels tillstånd snabbt. Hon hade tagit över 100 mediciner de senaste månaderna, däribland steroider. Efter att ha tagit ytterligare medicin för att lindra ryggsmärta gick hennes kropp in i en allergisk-toxisk chock den 8 april, vilket orsakade snabb multiorgansvikt. På grund av konstant övermedicinering var hennes nerver så skadade att smärtstillande inte hade någon effekt. Efter tre dagar av plågor avled Dressel den 10 april. En obduktion avslöjade spår av 101 olika läkemedel i hennes kropp.

Året före sin död hade Birgit Dressler ett ganska märkligt möte med den tyska apotekaren Horst Klehr. Klehr var den första i Västyskland som öppet talade om doping inom idrotten. Han skapade även den första tyska listan över förbjudna ämnen, och på 70-talet genomförde han dopingstester vid tävlingar och tvekade inte att offentliggöra resultaten, där han anklagade lagledare och läkare för att delta i västliga dopingspraxis. År 1986 hade han ett möte med Birgit Dressler och berättade för henne om farorna med missbruk av droger, eftersom hennes fysik tycktes ha förändrats märkbart inom en kort period. Horst Klehr ville varna idrottaren för de farliga biverkningarna av hormondoping. Dressler verkade dock inte lyssna på hans råd.

Varje dag tog Birgit i genomsnitt nio piller från sitt välutrustade medicinskåp och sköljde ner dem med en ampull av någon flytande medicin. Undersökningen visade att hon hade använt vitaminerna B1, B12 och C; mediciner innehållande koppar, magnesium, samt piller som tillverkaren påstod behandlade åderförkalkning, svullnad i benen, allergier, benskörhet, inflammation i tarmarna, svagt hjärta, kramp i artärerna, svullnad… Deras namn hade fantasinamn som “Pascovenol”, “Frubiase”, “Oxypangam”, “Dreisafer”… Birgit drack också “Megagrisevit”, ett anabolt medel listat som dopingsämne. Hon lyckades skaffa det “anonymt”, genom posten. (Det skulle senare visa sig att de “anonyma” säljarna var topptränarna, som skaffade dessa mediciner på svarta marknaden och sålde dem med en betydande påslag, även till sina egna “skyddslingar”!) Detta läkemedel föreskrivs till personer som lider av allvarliga sjukdomar, särskilt till cancerpatienter under sjukdomens sista skede. Dressler drack det dagligen för att öka muskelmassa. Hon blev alltmer maskulin. Det hindrade henne emellertid inte från att regelbundet dosera med “Megagrisevit”, en steroid som säljs med varningen att det är ett könshormon som används för att hjälpa till med omvandlingen av en feminin till en maskulin kropp. Sedan 1986 hade Dressel använt den anabola steroiden “Stromba”, med liknande verkan och biverkningar.

Birgits läkare och “hälso-rådgivare” var en idrottsmedicinprofessor och utbildad radiolog (!), Armin Klümper, som erkändes som den “högsta auktoriteten (Ober-Guru”) inom västtysk idrottsmedicin. Hans Special Clinic for Sports Traumatology nära Freiburg var en fristad för Tysklands toppidrottare. Under 1990-talet var det genomsnittliga antalet västtyska idrottare som årligen fick “behandling” i hans “specialklinik” 2 400, eller 70 procent av alla tyska elitidrottare. För tiokamparen Kurt Bendlin är Klümper “den viktigaste personen inom västtysk idrott”. Enligt Dietmar Mögenburg, olympisk mästare i herrarnas höjdhopp, var Klümper en “mirakelarbetare” och vissa världsmästare erkännde öppet att Armin Klümper borde krediteras för deras medaljer. Grad av vilja hos idrottare att underkasta sig monsterdoktorer, som behandlar dem som laboratorieråttor, kan ses i fallet med “Schalke” fotbollsspelare Wolfgang Patzke, som lät Klümper injicera hans rygg med sjuttio “cocktails” inom en period av tjugo dagar, trots att han efter varje spruta fick “en sjuk känsla” enligt hans egna ord.

Birgit Dressel hade inte samma tur, och hon hade inte heller en verklig mentor. Hon litade blint på “mirakelläkaren” och besökte regelbundet hans klinik. Hon såg honom sista gången den 24 februari 1987 (42 dagar före sin död). Vid det tillfället gav Klümper henne en spruta innehållande 15 olika läkemedel, tillsammans med 12 extra kapslar. Samma dag gav Klümper sin “patient” en substans kallad “NeyDop”, innehållande en blandning av “standar-diserade makromolekyler av lösliga organiska lysater” från hjärnbarken, mellanhjärnan, hjärnstammen och moderkakan. Tillverkaren rekommenderar endast användningen av detta läkemedel för behandling av Parkinsons sjukdom och allvarlig hjärnskada orsakad av syfilis och epilepsi. Birgit led verkligen inte av dessa tillstånd. Denna “cytoplasmisk terapi med cellinjektioner” eller, på vanligt språk, en terapi med färska celler i konserverad form, var en av Klümpers specialiteter. Redan 1985 tillät Klümper Dressel att injicera sig själv med färska celler trots många tidigare varningar från ett antal kollegor om möjliga negativa effekter på immunförsvaret (detta visade sig senare sannolikt vara en av orsakerna till Birgits död). I början av augusti 1987, flera månader efter Birgits död, förbjöd Västtysklands hälsoministerium användningen av detta läkemedel.

Den 24 februari 1987 injicerade Klümper också Dressels smärtsamma nedre rygg med “Discus Compositum”, en blandning som innehöll 37 olika ämnen. Bland dessa fanns vitaminer, zink, silver, kalciumfosfat, och till och med svavel. Dessutom “behandlade” Klümper Dressels värk med “Cefossin, Cefak”, ett läkemedel som innehöll guld, med negativa biverkningar, vilket upptäcktes under obduktionen. Under sin karriär gav Klümper Dressel över 400 “special”-injektioner och rekommenderade användning av många mediciner, däribland de med allvarliga effekter på organen. Liksom många “toppidrottare” var Dressel övertygad om att hennes kropp lätt kunde hantera allt som injicerades i den.

Enligt journalen skriven av Armin Klümper (daterad den 24 februari) var Birgit Dressel “frisk till den högsta graden” och “på toppen av konditionen”. Efter obduktionen och enligt medicinska journaler avslöjade den officiella rapporten att Dressel hade lidit av återkommande höftsmärta, lateralförskjutning av ryggraden, skador på diskarna och sammansmältning av kotorna sedan 1981. Dessutom var hennes bäcken förskjutet med två centimeter, och hon hade degeneration av båda knäskålarna och plattfot. Dessutom var hennes kropp “extremt mottaglig för infektioner”, och hon led av tillfällig högt blodtryck. Som ett resultat av konstant ansträngning innehöll hennes hjärtmuskel bindvävsöar istället för muskelvävnad. Den “friska till den högsta graden” Birgit Dressel, enligt Klümpers uttalande i polisutredningen, var i sanning en kroniskt sjuk flicka vars kropp var överbelastad med hundratals läkemedel. Sporten hade gjort henne handikappad långt innan hennes död, förstört hennes leder och förstört hennes inre organ i förtid.

Man kan spåra den 8 april 1987 som början på slutet. Birgit ger sig iväg till sin sista träning. Kula. Hon känner plötsligt en skarp smärta i nedre delen av ryggen som strålar ut till hennes bäcken. Smärtan är bekant för henne. Sedan början av året har hon två gånger avbrutit en träning av samma anledning. Dressel och hennes tränare drar slutsatsen att det är en allvarlig muskelbristning. Samma eftermiddag besökte de ortopeden, Dr. A (texterna som behandlar detta fall nämner inte läkares namn, utan använder endast enskilda bokstäver istället!), med ett gott rykte bland idrottare. Han gav henne två eller tre milliliter “Xylonest” som lokalbedövning och sedan Voltaren. Vid ungefär kl. 18 använde Dr. A sin spruta igen, denna gång på idrottscentret. Eftersom Dressel fortsatte att känna smärta gav Dr. A henne “Myo-Melcain”, en kombination av en lokalbedövning och honung. Nästa dag på eftermiddagen besökte Birgit Dr. A igen. Hennes tillstånd hade försämrats. Hennes ben och rumpa hade blivit extremt känsliga för beröring och kyla. Efter en röntgenundersökning, istället för honung, injicerade Dr. A Voltaren och sedan Baralgin (en opioid). Båda läkemedlen betraktas som “kraftfulla smärtlindringar”. För användning hemma gav Dr. A henne tabletterna “Godamed” och “Tranquase-5”, samt “Optipyrin” stolpiller. De innehåller, bland annat, lugnande medel och kodein.

Hemma, enligt rapporter från den officiella utredningen, to Dressel mellan 10 och 15 tabletter “Godamed.” Samma eftermiddag besökte en neurolog, Dr. B, henne tillsammans med Dr. A och diagnostiserade henne med “lumbago utan neurologiska störningar” och rekommen-derade användning av is. Hon blev inte bättre. Birgit sov inte en blund den natten. Under tiden ringde hennes tränare tre gånger till Dr. A och bad om hjälp. Hans rekommendation var: “Godamed”, men “inte för många”. Han rådfrågade också Dr. C, en akutläkare, som rekommenderade “Aspirin” och “Heparin”-salva. Och det var allt.

Nästa morgon, kl. 06:30, besökte Dr. A Dressel igen. Hon hade “olidlig smärta” men hade en “stark puls”. Han observerade inga indikationer på chock, allergiska symptom eller neurologisk störning. På grund av den “olidliga smärtan” var hans diagnos: “njursten”. Det var en av många felaktiga antaganden och felaktiga diagnoser som gjordes den dagen. Sexton timmar och tjugofyra nya behandlingar stod mellan Birgit och döden. Nästan varje ny diagnos följdes av en ny terapi. Tiotal nya läkemedel skulle pumpas in i Birgits döende kropp. Den här gången injicerade Dr A en stor ampull “Meta-Attritin.” Denna “injektion” skulle injiceras i hennes ryggmuskulatur. Men hur mycket han än försökte kunde han inte utföra injektionen. Muskeln var så spänd att sprutan böjdes. Dr A gav henne injektionen i högra skinkan. Efter det andra besöket beslutade Dr A att skicka Birgit till en klinik, två dagar efter att hon först kände den ödesdigra smärtan. Med en antagen “njurstensattack” och i svår smärta transporterades Dressel till urologiavdelningen vid Mainz University Medical Centre, som, liksom andra liknande institutioner, hade ett gott rykte. Ett antal specialister samlades runt Dressel. Efter tre långa timmar gav ett team av specialister, som redan hade kallats, företräde åt urologen, Dr C. Efter en röntgenundersökning drog han slutsatsen att han inte kunde upptäcka några skador inom hans expertområde. Hans kollega, Dr D, höll med om denna slutsats och meddelade sin överordnade, överläkare Dr E, därefter. Under tiden fick hon en injektion med Buscopan för att lindra smärtan.

När klockan var 13.00 transporterades Birgit till akutkirurgavdelningen. Hon stönade av smärta. Fyra kirurger tog hand om henne. Den förste, Dr. F, ansåg att det viktigaste var att lindra smärtan. Birgit fick då intravenös behandling, där hon under flera timmar fick två ampuller “Buscopan Compositum” utspädd med “Sterofundin”. “Buscopan Compositum” innehåller också fem gram av ett ämne som kallas metamizol, som på grund av sina allvarliga biverkningar senare förbjöds av Tysklands förbundsrepubliks hälsoministerium. Enligt rättsmedicinska rapporten kan Dressel ha fått en dödlig dos. Birgit överlevde denna behandling, men smärtan kvarstod.

Akutkirurgerna F, G, H och I kom slutligen till den korrekta slutsatsen att det inte var en idrottsskada, utan “flerorgansvikt” eller, som en bifogad antagande, en “disk- eller ryggmärgssjukdom”. Obduktionen visade att deras misstanke var riktig. Birgit hade en allvarlig inflammation i ryggnerverna, och detta orsakade smärtan. Baserat på denna diagnos kallades en specialist inom allmän kirurgi, överläkare J, och två neurokirurger, doktorer K och L, in. Sju timmar efter att ha kommit in på kliniken kunde Dressel fortfarande “orientera sig i tid och rum” och klagade över stor törst. I deras gemensamma rapport noterade neurokirurgerna att Birgit “pratade mycket”. Samtidigt blev hennes läppar och naglar blåa. Det fanns också några vita beläggningar på hennes läppar. Medan hon svarade på frågor “frigav Dressel urin okontrollerat”. Kirurgernas diagnos var: “Det finns ingen indikation på en neurologisk störning; misstänkt pillerförgiftning.”

Förutom neurologteamet kallades även ett team av internmedicinska specialister in och datortomografi av huvudet utfördes. Neurologerna Dr. M och Dr. N kallades in, men det fanns inget de kunde göra. Läkarna kunde bara dra slutsatsen att hon hade genomgått en “chock som hotade hennes livsviktiga funktioner”. Birgits idrottshjärta började slå snabbare och snabbare, och hon hade svårt att andas. Ett sådant brådskande fall krävde en anestesiolog. Läkarna O, P, Q, R, S, T och U kallades in. Som svar på den energiska rösten från internmedicinspecialisten rörde Birgit på armen och öppnade ögonen för sista gången. De satte en syrgasmask på hennes ansikte och hon flyttades till akutrummet, där hon skulle placeras i en inducerad koma och kopplas till en respirator. En timme senare, klockan 19.45, placerades den döende Birgit i ett akutfordon och transporterades under konstant övervakning till intensivvårdsavdelningen. Diagnosen var nu: “Misstänkt blodförgiftning”. Diagnosen var korrekt men försenad. Vid det ögonblicket var Birgit redan döende. Läkarna V och W gjorde ett sista försök att rädda hennes liv. Bland andra mediciner gav de henne fyra enheter blod och höga doser av naturliga hormoner. Allt var förgäves. Birgits plågade kropp kunde inte längre kämpa för livet. “Världsklassidrott” och tusentals piller och injektioner hade gjort sitt jobb. Den 10 april 1987 gick Birgit bort.

Enligt Tyska olympiska idrottsförbundet (DOSB) var doping vanligt bland västtyska idrottare på 1980-talet. Efter hennes död lämnades en 120-sidig rapport in där Dressels död officiellt anges som “av okända skäl.” Åtta experter konstaterade att Birgit Dressel hade tagit otaliga läkemedel, inklusive flera recept från den välkände idrottsläkaren Armin Klümper i Freiburg. Mest sannolikt var dock att Dressels plötsliga död utlöstes av en läkemedels-orsakad reaktion på en medicinsk behandling för smärta i nedre delen av ryggen.

Den tyska dopinganalytikern Werner Franke sa: ”Det fatala incident som dödade Birgit Dressel utlöstes otvivelaktigt av anabol doping. Många västtyska idrottare spolade då ned sina mediciner i toaletten av rädsla, men snart återgick många till de gamla sätten att dopa sig. Varken inom idrotten eller juridiken fanns det någon drivkraft att ytterligare undersöka denna död; doping kallades till och med terapeutiskt av vissa.”

Det är förvånande att se att de offentliga institutionerna inte använde dödsfallet av en ung kvinnlig idrottare för att vidta åtgärder för att åtminstone skydda de högst rankade idrottarna. Åklagarmyndigheten såg ingen anledning till utredning baserad på grov kroppsskada, men ansåg att “en påvisbar skada på hälsan, bevisad genom offrens samtycke, skulle ha varit berättigad.” Bedrägeri var också en anledning till att ingen utredning genomfördes. Åklagarmyndigheten förnekade till och med att det fanns en moralisk konflikt inom det medicinska samhället när det gällde hur läkare hanterade dopingsämnen, och i den tyska allmänheten fanns det ingen tydlig avvisning av prestationshöjande droger inom idrotten.

En ännu större ironi är att, omedelbart efter Birgits död, nominerade Willi Daume, då president för Västtysklands nationella olympiska kommitté och en av ledarna för den internationella idrottsledningen, Armin Klümper till läkare för det olympiska laget. Klümper var mannen som utvecklade dopingsmekanismerna i Västtyskland till monstruösa proportioner och som var direkt ansvarig för Birgits död!

Efter Birgit Dressels död skulle man kunna anta att det medicinska samhället skulle vara mer kritiskt mot medicinens roll inom idrotten. Så skedde emellertid inte. Medan man förnekade en av teorierna om hennes död orsakad av doping – en förnekelse som gynnade den redan omfattande användningen av anabola steroider – trodde många läkare kritiska mot doping att om kontroll inte var möjlig borde man legalisera doping under medicinsk övervakning. Därför skapade Deutsche Gesellschaft für Sportsmedizin und Prävention (Tyska sällskapet för idrottsmedicin och förebyggande) ett tveksamt “terapifönster”, inkonsekvent med dopingsreglerna – en slags dopinglegalisering. På så sätt kunde läkare förskriva exempelvis anabola steroider utan att bryta mot antidopingsregler. I över 35 år har det sagts att Birgit Dressel inte var offret för sin egen personliga doping eller medicinska missbruk. Hon fylldes med läkemedel under medicinsk övervakning. Hon dog inte på grund av brist på medicinsk expertis – hon dog på grund av överflöd av det.

DET FÖRENADE TYSKLAND

Brigitte Berendonk och Werner Franke

Brigitte Berendonk (född 1942 i Dankmarshausen, Eisenach-distriktet i det som då var DDR) är en före detta tysk diskuskastare och kulstötare och tvåfaldig olympier. Hon blev känd för en bredare allmänhet genom sitt engagemang mot doping i början av 1990-talet i samband med avslöjandet av statligt styrd doping inom Östtysklands hela idrottsorganisation

Brigitte föddes i en läkarfamilj. Efter att Berendonks familj flytt till Berlin och Västtyskland 1958 blev hon medlem av TV Schwetzingen och 1959 ungdomsmästare i femkamp. Efter examen från gymnasiet började hon studera engelska och idrott vid Albert-Ludwigs-universitetet i Freiburg. Hon blev tysk mästarinna i diskus (1971) en gång och tvåa sex gånger (1967-1970, 1972, 1973). I kula var hon tvåa vid de tyska utomhusmästerskapen 1971, trea 1972 och etta 1973 och hade tre tredjeplatser inomhus (1966, 1969, 1972). 1967 blev hon uttagen till friidrottslandslaget i Västtyskland. I Mexico City 1968 och 1972 i München deltog hon i olympiaderna, där hon nådde en åttonde och en elfte plats i diskus.

Vid de olympiska spelen i Mexico City 1968 lade diskuskastaren Berendonk märke till “de massiva fysiska förvandlingarna” hos i synnerhet sina östeuropeiska konkurrenter. “Den nästan vansinniga muskelförstoringen som förknippades med ökad maskulinitet och som produceras av anabola steroider var omisskännlig.”

I en artikel för veckotidningen Die Zeit i december 1969 var hon en av de första som uppmärksammade allmän doping inom tävlingsidrott i öst med artikeln ”Är vi monster?” men påpekade då samtidigt att doping också fanns i väst. I mars 1977 deltog Berendonk i två uppmärksammade program i TV om doping där hon bland annat fördömde bruket av anabola steroider som övergrepp.

Efter Berlinmurens fall blev data som samlats in av STASI för att kontrollera dopingen och dess effekter tillgänglig för oberoende forskare och redovisades senare, 1997, i en artikel publicerad i Clinical Chemistry (det vill säga i en medicinsk, vetenskaplig tidskrift och inte i en idrotts- eller juridisk tidskrift). Där redovisades att en tidig testperson, en kvinnlig kulstötare känd endast som “1/68”, förbättrade sin bästa prestation från 18 meter till nästan 20 meter – nära världsrekordet vid den tiden – inom 11 veckor efter att ha påbörjat en turinabol-cykel. En rapport från 1977 till STASI, rapporterade förbättringar av kvinnliga idrottares prestationer på upp till fem meter i kula, 20 meter i diskus, fem sekunder på 400-meter och tio sekunder på 1 500 meter.

Berendonk gav 1991 ut sin bok Doping. Från forskning till bedrägeri, där hon för första gången i detalj beskrev DDR:s statsdoping. Boken bygger på forskning i STASI-filer och andra DDR-arkiv, som hon gjorde tillsammans med sin man Werner Franke. En tidigare inte utnyttjad källa var DDR-uppgifter från Military Medical Academy (MMA) i Bad Saarow. Tillgång till dessa handlingar förvägrades henne till en början av västtyska myndigheter men senare fick hon särskilt tillstånd från det federala försvarsministeriet. Hon behandlar även doping i Förbundsrepubliken i boken.

Berendonk beskrev bland annat idrottsläkaren Armin Klümpers verksamhet. Han stämde henne och en rättegång följde. I december 1991 dömde tingsrätten i Heidelberg till Berendonks fördel på 17 punkter, medan Klümper fick rätt på tre punkter. Baserat på sin forskning kunde hon i sin bok rekonstruera dopingsutövningen som den organiserades av staten på många stora idrottare från DDR, inklusive Marita Koch och Heike Drechsler. Båda har förnekat anklagelserna men Brigitte Berendonk klarade en rättegång 1993 utan att bli fälld sedan Drechsler stämt henne för att ljuga.

1995 drog hon sig till stor del tillbaka från kampen mot doping (åtminstone offentligt), men 1997 dömde en fransk domstol henne till böter och en symbolisk betalning av ersättning till roddcoachen Eberhard Mund, som hon offentligt hade kopplat till ett dopingsfall i Frankrike.

Den 19 december 2001 tilldelades Berendonk Heidi Krieger-medaljen, en utmärkelse för hjälp till dopingoffer, för sitt arbete. År 2004 förärades hon, tillsammans med sin man, förtjänstkorset av Förbundsrepubliken Tyskland. Hon har särskilt nämnt att hon var glad över att några idrottare tackade dem för deras pedagogiska arbete; bland dem den tidigare DDR-simmaren och Europastafettmästaren Karen König eller den flerfaldige tyske diskusmästaren Alwin Wagner.

Med anledning av hennes 75-årsdag beskrev massmedia henne senare som “den stora pionjären i kampen mot doping”. Enligt hennes man Werner Franke (se nedan), som också ägnade sig åt kampen mot doping, skulle de två ha betraktats som “förrädare” av toppidrottskretsar inte bara i öst utan också i väst på grund av deras engagemang mot doping.

Berendonk uttalade sig på sin 80-årsdag och sammanfattade: “En del personer inom idrotten som är sugna på framgång är fortfarande på fel spår.” När det gäller stora idrottsevenemang beklagar hon “att, precis som när jag var en idrottare, rena idrottare måste tävla mot bedragare”. Hon anklagade många tjänstemän från sport och politik för “halvhjärtat agerande och opportunism”. “Tyvärr har lite förändrats även i det avseendet.”

Werner Wilhelm Franke (född 31 januari 1940 i Paderborn, Tyskland ) är professor i cell-och molekylärbiologi vid det tyska cancerforskningscentret i Heidelberg. Efter att ha avlagt sin doktorsexamen och habilitering blev han universitetsprofessor i Heidelberg och blev samtidigt chef för en avdelning vid German Cancer Research Center. 1982 blev Franke ordförande för European Cell Biology Organisation (ECBO), en post han innehade fram till 1990.

Franke anses vara en ledande expert på prestationshöjande droger och en av de ivrigaste kritikerna av drogmissbruk inom idrotten. Tillsammans med sin fru Brigitte Berendonk  kämpade han under många år mot drogmissbruk inom idrotten. Han hjälpte sin fru med att undersöka fakta inför publicering av boken “Doping – från forskning till bedrägeri” från 1991.

Frankes rykte blev emellertid skadat av att han försvarade cyklisten Danilo Hondo efter att det förbjudna ämnet carfedon (fenylpiracetam, en kemisk substans som utvecklades i Ryssland och påstås öka fysisk uthållighet och tolerans för kyla) hittades i hans blod under Vuelta a Murcia (”Spanien runt”) 2005 . Franke hävdade att mängden som hittats i hans blod var “skrattretande liten” och att “man bara kan få denna medicin genom vissa kanaler i Ryssland eller Kina , där den används av militären och rymdflygprogrammen.”

Under en intervju den 3 augusti 2006 i en tyska regionala tv-kanalen hävdade Franke att cyklisten Jan Ullrich köpte dopingprodukter för cirka 35 000 euro per år baserat på dokument som upptäckts i dopingfallet Operación Puerto. En tysk domstol dömde Franke till böter efter att domstolen inte fann att det fanns tillräckligt med bevis för att koppla Ullrich till doping. Fallet återsändes emellertid till domstolen sedan DNA-analys kopplade Ullrich till nio påsar med blod som beslagtogs i Puerto-fallet.

Hajo Seppelt

Hans-Joachim ”Hajo” Seppelt (född 1963 i Västberlin) är en tysk journalist och författare, som sett som sin huvuduppgift att avslöja doping – och i viss mån också oegentligheter inom antidopingen.

Sedan 1985 har Seppelt arbetat som sportreporter för Tysklands främsta publika TV-bolag ARD. Han har också arbetat för det offentliga TV-bolaget Sender Freies Berlin i Berlin och dess efterträdare 2003 Rundfunk Berlin-Brandenburg . Efter att ha arbetat i många år som livekommentar för simevenemang för ARD, fråntogs han denna tjänst på försommaren 2006. Seppelt sa att detta var som en reaktion på ett privat mejl, där han kritiserade ARD:s okritiska rapportering om doping. Sedan 2006 har han i stället arbetat som frilansjournalist för ARD och har gjort en rad reportage och dokumentärfilmer om doping.

Doping i Östtyskland

Tillsammans med den tidigare kanadensiska simmaren Karin Helmstaedt gjorde Seppelt dokumentärfilmen Staatsgeheimnis Kinderdoping (Statshemlig barndoping) om förövarna och offren för doping i östtysk simning. Det sändes av ARD. Tillsammans med Holger Schück gav han ut boken Anklage: Kinderdoping. Das Erbe des DDR-Sports (Anklagelse: Arvet från idrott i Östtyskland) 1999. Den behandlade huvudsakligen ämnet statlig doping i det kommunistiska Östtyskland.

Cykling

År 2006 skrev Seppelt ett flertal artiklar om dopingproblemet vid cykling. Bland annat ledde hans undersökning till identifieringen av den tyska läkaren Markus Choina som medlem i dopingsnätverket organiserat av den spanska läkaren Eufemiano Fuentes. I november samma år mottog han Leuchtturmpriset (ett specialpris för undersökande journalistik) av journalistföreningen Netzwerk Recherche för sin exklusiva forskning, rapporter och avslöjanden om elitcyklisterna Jan Ullrich och Floyd Landis och läkaren Eufemiano Fuentes.

I kölvattnet av Seppelts undersökningar erkände i september 2010 den då bästa cyklisten i världen, Alberto Contador, för Union Cycliste Internationale (UCI) att han som vinnaren av Tour de France egentligen hade testat positivt under ett dopingstest. Det avslöjas att UCI ville hålla Contadors positiva clenbuteroltest hemligt under Tour de France i juli 2010 men i februari 2012 blev Contador retroaktivt (!) avstängd i två år från och med augusti 2010 till augusti 2012, av CAS för användning av clenbuterol.

Antidoping i Tyskland

I TV-programmet Mission: Sauberer Sport dokumenterade Hajo Seppelt och Jo Goll arbetet i tysk antidoping. Filmen belyste brister i dopingkontrollsystemet i Tyskland och orsakade en stor offentlig diskussion, vilket bidrog till strukturella förändringar inom den tyska nationella antidopingbyrån. Rapporten vann Silver Chest Award 2007 vid International Television Film Festival i Plovdiv och Sports Movie and TV Award 2007 i Milano.

Seppelts arbete har inte varit utan kontroverser. I mitten av januari 2008 stämde det tyska skidförbundet (DSV) Seppelt för framförda misstankar om längdskidåkares och tyska skidskyttars bloddoping i ett laboratorium i Wien. En domstol i Hamburg utfärdade ett föreläggande mot honom men högre domstol i Hamburg upphävde detta beslut till förmån för Seppelt. Beslutet baseras på de konstitutionella garantierna för journalistens frihet vid anonyma källor. Trots omfattande forskning kunde dock Seppelts misstankar till slut inte bevisas.

I januari 2012 släppte Seppelt och hans kollegor en rapport om trettio idrottare som fått blod behandlat med ultraviolett stålning, vilket administrerats av läkaren Andreas Franke i Erfurt. Efter sändningarna uppstod en diskussion om huruvida dessa förfaranden var förbjudna enligt WADA. Undersökningen av idrottarna slutade emellertid med frikännande på grund av förmildrande omständigheter och brottsutredningen av den berörda läkaren avbröts också. Trots det hävdade många (tyska) experter att blodbehandlingar på detta sätt i princip borde vara förbjudna enligt lag. Läkaren försökte få ett föreläggande mot Westdeutscher Rundfunk (WDR) i en högre domstol i Köln, men TV-bolaget vann, och rapporten får innehålla hänvisningar till ”förbjudna blodbehandlingar.”

Olympiska spel

Parallellt med sommar-OS 2008 i Peking sände ARD en 45-minuters dokumentären Olympia im Reich der Mittel: Doping in China, regisserad av Seppelt och Jo Goll. Filmen diskuterar doping och dopingkontroller i Kina, i synnerhet bevisade fall av stamcellsmanipulation utförda på toppidrottare. Vid New York International Film Festival 2009 vann han en guldmedalj i dokumentärkategorin för långformat. Han fick också huvudpriset på Sportfilm Liberec 2007. Inför världsmästerskapen i friidrott 2009 i Berlin sände ARD Genheimsache Doping (Dopingens hemlighet) av Hajo Seppelt och Robert Kempe om de personer som är ansvariga för dopingnätverk i friidrott.

Före vinter-OS 2010 i Vancouver sände ARD 30-minuters dokumentären Geheimsache Doping - Eiskalter Betrug (Dopingens hemlighet – iskallt fusk). Den här gången gick Seppelt, Kempe och Jochen Leufgens bakom kulisserna när det gäller doping i vintersport.

2013 gjorde Seppelt och Kempe en kritisk dokumentär om Thomas Bach, strax innan denne valdes till president för Internationella olympiska kommittén.

Doping i Kenya

Våren och sommaren 2012 rapporterade Seppelt och Kempe för första gången om doping bland kenyanska friidrottare. Fokus låg i första hand på läkare som sysslade med doping och idrottare som berättade om utbredd doping bland kenyanska långdistanslöpare. Kenyas friidrottsmyndigheter avböjde visserligen att prata med Seppelt om saken, men hans film presenterar tydliga bevis på korruption bland kenyanska idrottsmän. Den tidigare Boston Marathon-vinnaren Rita Jeptoo sa bland annat att kenyanska idrottare inte får lämna blodprov under träningen. En annan kenyansk löpare hävdar att den nationella federationen tar bort positiva dopingresultat i utbyte mot mutor. Rapporterna orsakade intensiva reaktioner i Kenya men även internationellt. Som en följd av detta skärptes dock dopingkontrollen i landet.

Dokumentären Doping – Top Secret: The Shadowy World of Athletics visar att det är relativt enkelt att få tag i förbjudna dopingpreparat i Kenya. Den spårar historien om en fattig ung löpare som verkar ha dött av biverkningarna av att ta EPO.

Seppelt hävdade också att internationella friidrottsförbundet (WA) inte gör tillräckligt för att ta itu med problemet med doping i uthållighetsgrenar. Efter att ha utvärderat data om idrottares blod som samlats in vid stora friidrottstävlingar under ett antal år, drog två australiensiska forskare slutsatsen att doping var den enda rimliga förklaringen till några av mätningarna. I augusti 2015 presenterade Seppelt sedan en nästan timslång rapport som ifrågasatte friidrott i allmänhet och Kenyas långdistanslöpare i synnerhet.

Strax före friidrotts-VM i London sände den tyska kanalen ARD ett nytt avsnitt av Doping Top Secret i augusti 2017, med titeln “The Big Money Run. Africa’s Athletes on Sale.” Inslaget av Hajo Seppelt, Benjamin Best, Ulrike Unfug och Grit Hartmann undersöker särskilt människor som omger och påverkar afrikanska idrottare i friidrottsgrenar. Den fokuserar inte bara på doping, utan fördjupar sig också i ledarnas skumma praxis och i de många förändringar av nationalitet som sker inom denna olympiska kärnsport.

Doping i Ryssland

I december 2014 sände ARD Seppelts film Geheimsache Doping: Wie Russland seine Sieger macht (Dopinghemligheten: Hur Ryssland gör sina vinnare) gjord med hjälp av ryska idrottare som berättade sina historier framför kameran. I denna 60 minuter långa dokumentär vittnade visselblåsare om systematisk doping inom friidrott och andra idrottsgrenar i Ryssland.  Filmen la fram bevis för dessa anklagelser i form av film- och ljudinspelningar som gjorts i hemlighet av visselblåsare samt officiella dokument.  En oberoende kommission inrättad av World Anti-Doping Agency och ordförande av den tidigare WADA-presidenten Dick Pound bekräftade innehållet i TV-programmet i november 2015. Kommissionen uppmanade till att Ryska friidrottsförbundet skulle uteslutas från IAAF. Kommissionen fastställde bland annat “systematisk doping bland ryska idrottare” och en “djup bedrägeri-kultur” inom rysk friidrott. Dokumentären väckte global mediauppmärksamhet och sändes över hela världen översatt till ett stort antal språk. Efter sändningen i Tyskland sa flera personer i internationella idrottsorganisationer och antidopinginstitut antingen upp sina tjänster eller stängdes av.

I mars 2016, i sitt Interior Sport-program, sände Westdeutscher Rundfunk (WDR) den tredje delen av serien om doping i sport med fokus på Ryssland: Geheimsache Doping: Russlands Täuschungsmanöver (“Dopingens hemlighet: Det ryska bedrägeriet”). I den här dokumentären visar Hajo Seppelt tillsammans med medförfattaren Florian Riesewieck hur ryska tränare och tjänstemän ignorerar IAAF- och WADA-sanktioner. Den 30 minuter långa dokumentären fick återigen stor internationell uppmärksamhet och sändes i flera länder. I juni samma år sändes den fjärde delen av dokumentären “Geheimsache Doping - Showdown für Russland” på ARD. Författarna Hajo Seppelt, Florian Riesewieck, Felix Becker och Olga Sviridenko visar hur tjänstemän och tränare från Ryska friidrottsförbundet (RUSAF) igen bortser från världens antidopingregler och IAAF-regler. Strax efter att dokumentären sändes förlängde IAAF den ryska friidrottsförbundens avstängning och dess idrottare fick inte delta i OS 2016 i Rio de Janeiro under rysk flagg.

I november 2016, sändes en 22-minuters film av Hajo Seppelt, Florian Riesewieck, Olga Sviridenko och Felix Becker: “Doping – Top Secret: The Protection Racket”. I filmen antyder forskning utförd av den franska dagstidningen Le Monde i samarbete med ARD att utpressning har använts i internationell friidrott i många år.

I januari 2017, sände ARD ytterligare ett avsnitt av serien “Geheimsache Doping”. I centrum stod då Andrey Dmitriev, en annan rysk visselblåsare. Idrottaren klagar i rapporten om en obruten dopingkultur inom friidrott i hans land. Dolda kamerafilmer förstärker misstanken att ryska tränare som är dömda för dopingbrott fortfarande är fria att fortsätta arbeta på professionell nivå.

Fotboll

I juni 2017 rapporterade Seppelt också om doping i rysk fotboll tillsammans med kollegan Andreas Spinrath. Vid Confederations Cup vägrade Mehmet Scholl, då ARD:s fotbollsexpert, att tala om dopinganklaganden mot det ryska landslaget när programmet närmade sig. I stället ville Scholl prata om det tyska lagets framgångar. ARD:s expert och redaktionen var inte överens och Scholl lämnade studion innan sändningen börjat. ARD erinrade om att ansvaret för utformningen av programmen ligger hos redaktörerna och Mehmet Scholl och ARD-kanalen avslutade sitt samarbete under de följande veckorna.

I juni 2017, sände ARD ytterligare ett avsnitt av serien “Geheimsache Doping”. Filmen “Brasiliens schmutziges Spiel” (Brasiliens smutsiga spel) av Hajo Seppelt, Florian Riesewieck och Thilo Neumann, handlade om doping i landet för den femfaldiga världsmästaren. Massiva brister och brister i Brasiliens förebyggande dopingplaner presenterades väl underbyggda. Dessutom kunde man hitta en mängd indikationer på en dopingkultur som är djupt rotad i Brasiliens fotboll och som sträcker sig upp till den nationella eliten.

Den 11 maj 2018 meddelade ARD att det ryska visum som Seppelt begärt för att täcka VM 2018 hade vägrats. Det tyska utrikesministeriet meddelade att det skulle försöka klargöra fakta och vid behov “skulle de söka en dialog med den ryska sidan”. Ryssland hade motiverat beslutet med att Seppelt fanns på en lista över oönskade personer. Förbudet upphävdes några dagar senare.

I maj 2018 producerade Seppelt och Florian Riesewieck ytterligare ett avsnitt av dokumentärserien “Doping Top Secret” på ARD med titeln “Russia’s Football Friends”. Den här gången fokuserade de på misstänkta fakta i fotboll i Ryssland, värdlandet för VM.

Tyngdlyftning

Den 5 januari 2020 släppte Seppelt en dokumentär om ARD med titeln “Secret Doping – the Lord of the Lifters”. I dokumentären avslöjar Seppelt att tyngdlyftare så unga som 13 år i Thailand uppmuntras att ta prestationshöjande droger. I en hemlig inspelning fångar Seppelt också bilder av den olympiske bronsmedaljören Siripuch Gulnoi som erkände att han tagit prestationshöjande substanser innan han vann brons vid OS 2012. Andra hemliga bilder fångar också en läkare från det moldaviska tyngdlyftningslaget som hävdar att de använde dubbelgångare för att lämna urinprover från idrottare i utbyte mot betalningar. Dokumentären gjorde också anspråk på korruption mot Internationella Tyngdlyftningsförbundet, IWF, och dess president, Tamás Aján, vilket resulterade i att han klev åt sidan från rollen i väntan på en utredning och avgick som IOK:s hedersmedlem. Han avgick så småningom permanent från sin position som president den 15 april. Presidenten och hela styrelsen för Thai Amateur Weightlifting Association (TAWA) avgick också från sina poster.

Den nya tillförordnade presidenten för IWF utsåg Richard McLaren, den kanadensiske advokaten vars utredningsarbete gjorde så mycket för att avslöja statligt sponsrad doping i Ryssland, att leda utredningen om korruption och doping inom tyngdlyftning.

Andra betydande rapporter

Inför friidrotts-VM 2009 i Berlin sände ARD dokumentären “Doping Top Secret: The String-Pullers in Athletics” av Hajo Seppelt och Robert Kempe om de personer som drar i trådarna när det gäller doping inom friidrott.

I maj 2011 fick Seppelt och medfilmaren Kempe möjligheten att filma under en vecka i Pyongyang, Nordkoreas huvudstad. Resultatet blev dokumentärfilmen Sport in Nordkorea – Einblicke in eine unbekannte Welt, som sändes av ARD i juli 2011.

I april 2017 avslöjade Hajo Seppelt och hans kollega Thilo Neumann förekomsten av positiva dopingtester för Clenbuterol i samband med uppföljningskontroller under de olympiska spelen 2008 i Peking. Journalisterna avslöjade också att IOK höll dessa resultat hemliga i samråd med WADA. Forskning visade att IOK inte följt upp dessa fall trots att organisationens regelverk kräver ytterligare utredning vid positiva dopingtester. Bland de idrottare som testades positivt fanns det minst en jamaicansk sprinter. IOK:s deklaration, som säger att de positiva testerna var ett resultat av idrottarnas konsumtion av kött från Kina som påstås innehålla clenbuterol och att det därför inte fanns några undersökningar rörande andra möjliga orsaker, väckte kritik över hela världen.

Claudia Pechstein

Claudia Pechstein (född 22 februari 1972 i Östberlin under DDR-tiden) är en tysk skridskoåkare som blev professionell vid 16 års ålder. Hon är exceptionell dels genom att ha vunnit fem OS-guld, dels genom att vinna medaljer i fem olympiska spel i rad (1992–2006). Hon vann guldmedaljen på damernas 5 000 meter under tre olympiska spelen i rad (1994, 1998, 2002), samt fick brons i det första (Albertville, Frankrike 1992) och silvermedaljen i det femte (2006). På 3000 meter vann hon tre medaljer, guld (2002), silver (1998) och brons (1994). Hon vann sin femte olympiska guldmedalj vid vinter-OS 2006 i Turin. Efter att ha missat Vancouver-spelen 2010 gjorde hon sitt sjätte olympiska framträdande vid Sotji-spelen 2014, och slutade fyra på 3000 meter och femma på 5000 meter. 2018 dök hon till och med upp i Pyeongchang-spelen (vid 46 års ålder). Med totalt nio olympiska medaljer, fem guld, två silver och två brons, var hon den mest framgångsrika olympiska skridskoåkaren, man eller kvinna, genom tiderna, fram till Ireen Wüsts guldmedalj i vinter-OS 2018 av PyeongChang, och även den mest framgångsrika tyska vinterolympiern genom tiderna. 2022 kom hon att återvända till de olympiska spelen som tysk flaggbärare för öppningsceremonin i Peking. Det blev hennes åttonde deltagande i de olympiska vinterspelen och ett nytt rekord för antal vinter-OS för en kvinnlig idrottare.

Efter VM i Norge i februari 2009 anklagade det internationella skridskoförbundet (International Skating Union, ISU) Pechstein för bloddoping och stängde henne från alla tävlingar i två år. Detta förbud var baserat på oregelbundna nivåer av retikulocyter i hennes blod. Dessa nivåer var högst under Calgary World Cup 2007 och Hamar World Championships 2009. Förhöjda nivåer hittades emellertid även vid ett antal andra tävlingar och träningsstickkontroller. Detta var den första dopingavstängningen någonsin baserad på enbart indirekt fynd i blodpass – inga förbjudna ämnen påvisades någonsin i blod eller urin trots hennes upprepade tester.

Efter att ha samlat in provdata om skridskoåkaren under en period av nästan nio år, avstängde således ISU Pechstein från att tävla på grund av en ovanlig tröskelvariation i retikulocytprocent (%Ret), en blodparameter som används i blodpassets profilering. Pechstein hävdade att hennes %Ret på 3,49 föll inom det normala intervallet för kvinnor i hennes ålder och hävdade att International Skating Unions (ISU) tröskelgräns på 2,4 var alldeles för låg, baserat på en sammanställning av medicinska vetenskapliga rapporter. Två veckor efter avläsningen 3.49 testades Pechstein igen vid 1.37, en skillnad som av ISU anses vara ett otvetydigt tecken på doping. I sitt försvar påpekade Pechstein att både hennes hemoglobin- och hematokritvärden samtidigt var normala. Kort sagt ifrågasatte hon tillförlitligheten och noggrannheten i hela förfarandets longitudinella provinsamling.

Dessutom framhöll Pechstein att det är ISU som ska bevisa ett dopingbrott, inte idrottsutövaren som skall bevisa sin oskuld. Hon föreslog, som CAS påpekade, att “ISU måste övertyga en eventuell panel (av skiljemän i en domstol) till en grad mycket nära “utom rimligt tvivel” och att alla alternativa orsaker till ökningen av %Retics kan uteslutas. En viktig faktor här är att bevisbördan bör stå i proportion till anklagelsens svårighetsgrad (enligt World Anti-Doping Code), och i juridiska termer bör ligga närmare bortom rimligt tvivel än den “tillfredsställande belåtenhet.” Med den information som presenterats verkar det som att Pechsteins ifrågasättande var rimligt, och det förelåg betydande tvivel på att blodparametrarna “tydligt” var positiva som beskrivits av ISU. Pechstein förnekade att hon hade dopat sig och överklagade till Court of Arbitration for Sport (CAS) i Lausanne och hävdade bland annat att hon har ett ärftligt tillstånd som förklarar de onormala mätresultaten.

Domstolen fann dock i november 2009 att ISU:s avstängning var korrekt och fann inga bevis för ett ärftligt tillstånd i expertutlåtandet avseende Pechstein.

I december 2009 bad hon den federala högsta domstolen i Schweiz om ett föreläggande om att få delta i ett enda lopp på 3 000 m i Salt Lake City, så att hon kunde kvalificera sig till vinter-OS 2010 i Vancouver om hennes överklagande av förbudet skulle vinna framgång. Hon fick tillåtelsen men slutade trettonde i loppet den 11 december men skulle ha behövt en plats bland de åtta bästa för att kvalificera sig till OS.

I januari 2010 vägrade den schweiziska federala Högsta domstolen att tillfälligt upphäva Pechsteins avstängning för OS. Den schweiziska federala Högsta domstolen avslog således idrottarens begäran om överprövning av CAS beslut. Den 19 februari 2010 avvisade dessutom CAS ad hoc-panel vid OS i Vancouver Pechsteins sista minuten-vädjan om att få tävla i skridskoåkningslaget.

I februari 2010 lämnade Pechstein in en brottsanmälan i Schweiz mot Internationella skridskounionen, med påstående om rättegångsbedrägeri. Den 15 mars 2010 sa Gerhard Ehninger, chef för det tyska sällskapet för hematologi och onkologi, att en utvärdering av fallet pekar på en lätt form av blodanemi som kallas sfärocytos – uppenbarligen ärvt från hennes far. Pechstein försökte använda detta nya bevis i sin överklagan inför den federala Högsta domstolen i Schweiz. Pechstein skulle dessutom förlora sin tjänst hos den tyska förbundspolisen om bloddoping hade bevisats “utom rimligt tvivel”. De disciplinära förfarandena mot henne stoppades i augusti 2010 eftersom inga sådana bevis fanns tillgängliga.

Pechstein ansökte om obetald ledighet för att kunna fortsätta sin utbildning, vilket dock nekades. Som ett resultat fick hon ett nervöst sammanbrott i september 2010. Den schweiziska federala Högsta domstolen meddelade sitt slutgiltiga beslut den 28 september 2010 och avvisade då Pechsteins överklagande och bekräftade avstängningen.

Ehninger, som ledde teamet av forskare, sa att han fullt ut hade stött avstängningen av Pechstein i första undersökningsfasen, efter att ha fått veta om hennes höga retikulocyt-nivåer. Han sa sig senare fått byta den åsikten mot bakgrund av nya rön. En annan medlem av den vetenskapliga panelen, Winfried Gassmann, framhöll att medan Pechsteins retikulocytantal verkligen var förhöjt inför stora tävlingar, var nivån av syrebärande hemoglobin i hennes blod alltid ganska låg. Redan 2010 hävdade således en grupp kända tyska blodexperter på en presskonferens i Berlin att de hade bevis för att Claudia Pechsteins misstänkta blodnivåer orsakades av en sjukdom som kallas ärftlig sfärocytos.

Gerhard Ehninger, chef för German Society of Hematology and Oncology (DGHO), förklarade att sjukdomen var ansvarig för det höga retikulocytantal som upprepade gånger registrerats under tester av idrottarens blod av International Skating Union, ISU. Professor Ehninger förklarade i mars 2010 att Claudia Pechstein hade stängts av felaktigt i två år av CAS. De ökade retikulocytnivåerna i blodet var inte en indikation på doping, utan ett resultat av blodbrist. Det var han 99,9 procent säker på. Wolfgang Jelkmann från universitetet i Lübeck, som var expert under CAS förhandlingar, höll med Ehinger om att Pechstein var oskyldig och han också tidigare hade haft fel.

Det finns olika förklaringar till ett ökat antal retikulocyter. För de som söker efter dopade är det i första hand en indikation på att en idrottare försöker att på konstgjord väg öka antalet syrebärande röda blodkroppar med erytopoietin eller annan substans. Retikulocyter är de röda blodkroppar som senast släppts ut i blodomloppet, inte ens en dag gamla. När en idrottare tar ett ämne som stimulerar benmärgen att producera fler blodkroppar, ökar antalet av dessa unga celler först. Men själva retikulocyterna är inte till någon nytta för en idrottare, som i stället är ute efter de mogna röda blodkropparna, eller mer exakt blodpigmentet hemoglobin. Pigmentet transporterar syre och ökar därmed prestandan. Inget hemoglobin, ingen dopingeffekt. “Men framför allt ökade Pechsteins hemoglobin inte”, sa experten Jelkmann och tillade sarkastiskt: “Om hon försökte dopa sig, så fungerade det inte.” Och inte bara det: “Claudia Pechsteins helblodsvärde motsäger att vad vi skulle förvänta sig av doping med erytropoietin.”

Det finns sätt att hålla hemoglobinnivån artificiellt låg i kontroller. Men även dopingexperten Fritz Sörgel, som inte var övertygad om Pechsteins oskuld, sa: “Hon borde ha gjort det nästan perfekt i tio år, det är extremt osannolikt.”

2012 rapporterade journalister från den tyska TV-stationen ARD – anmärkningsvärt – om behandlingen av Pechstein av en idrottsläkare från Erfurt. Han tog blod från idrottare, bestrålade det med UV-ljus och transfunderade tillbaka det igen. Eftersom detta inte är ett brott mot dopingreglerna fick fallet inga konsekvenser för Pechstein.

Pechstein återvände till tävlandet i februari 2011. Då vann hon bronsmedaljen i VM 2011 på 5000 meter.

Efter detta åtalade Pechstein International Skating Union och begärde skadestånd inför tyska domstolar. Münchens regionala domstol bekräftade sin jurisdiktion i ärendet och biföll delvis kravet mot ISU 2014 och 2015 bekräftade den högre regionala domstolen i München delvis beslutet från Münchens regionala domstol. Antitrustavdelningen vid Federal Court of Justice, Tysklands högsta för civil och straffrättslig jurisdiktion, bestämde dock att ett skiljedomsavtal mellan Pechstein och ISU när hon testade positivt var giltigt, vilket uteslöt att fallet skulle gå till en nationell domstol. Federal Court of Justice beslutade således att inhemska domstolar inte skulle pröva hennes fall efter att CAS, som anses vara den högsta idrottsdomstolen, avvisat hennes överklagande till hennes förbund. Således bifölls överklagande av ISU och erkände då CAS jurisdiktion och därmed CAS beslut.

2016 förlorade Pechstein sitt mål i Tysklands högsta civilrätt, som avslog hennes begäran om 4,4 miljoner euro i skadestånd för förlorade intäkter under perioden för hennes avstängning från International Skating Union.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR) avvisade också kravet på slutlig domstolsprövning av Pechsteins dopingförbud 2018. Avvisandet, som gjorts av en panel i ECHR:s huvudforum, vilket innebar att domen från ECHRs tredje underavdelning den 2 oktober året innan – som till stor del stödde statusen för CAS genom att bekräfta Pechsteins ursprungliga tvåårs dopingpåföljd 2009 – blev slutgiltig och bindande. ECHR-domen i oktober fastställde dock att Pechsteins begäran till CAS om en offentlig utfrågning borde ha beviljats.

I ett uttalande hävdade sedan CAS: “Med en sådan dom bekräftade Europadomstolen att idrottsdomstolen CAS är en genuin oberoende skiljedomstol som erbjuder de garantier som den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter ger, och att sådan idrottsjurisdiktion är nödvändig för enhetlighet inom idrotten. Efter rekommendationen från ECHR har CAS redan implementerat nya regler för att tillåta offentliga utfrågningar i disciplinära och/eller etiska frågor.”

Medan den 7 juni 2016 Tysklands lägre federala domstol avslog hennes första överklagande, så beslutade den 3 juni 2022 Tysklands högre federala konstitutionella domstol att Pechsteins grundläggande rättigheter har kränkts. Baserat på det beslutet skickades ärendet om skadestånd tillbaka till lägre domstolar för ny prövning där det i november 2022 ännu inte avgjorts.

De olympiska nationella förbunden kräver enligt sina regler att idrottare som Pechstein undertecknar skiljedomsklausuler som tvingar dem att ta sina fall till Court of Arbitration for Sport, en internationell idrottsdomstol, om det uppstår tvister. Genom att göra detta avsäger sig idrottarna sin rätt att föra sina fall till domstolar i sina hemländer, och Pechstein tyckte att det var orättfärdigt att frånta henne den rätten – eftersom det annars uteslutit henne att tävla i OS. Hon har således gått emot OS-reglerna då hon överklagat till civila domstolar.

Pechstein har numera tillfredställande visats ha en genetisk defekt som resulterar i sfärocytos, onormalt deformerade röda blodkroppar. Forskarna har fått reda på att hennes far har samma defekt och sannolikt har fört det vidare till sin dotter. Man uppskattar att cirka 800 000 tyskar lider av sjukdomen som i akuta fall kan orsaka anemi. Vid sfärisk cellanemi – sfärocytos – skadas de röda blodkropparna och dör innan deras normala livslängd borde ha nåtts. För att ersätta dem bildas fler retikulocyter.

Ur forskarnas synvinkel talar ett annat värde, kallat MCHC, för annan förklaring än bloddoping. MCHC beskriver inte hur mycket hemoglobin som finns i 100 milliliter blod, utan i 100 milliliter rena blodkroppar. Pechsteins MCHC var extremt högt. Vätska lämnar blodkropparna genom skadade cellväggarna, men hemoglobinet förblir fångat inuti. Som ett resultat krymper cellerna och färgämnet ackumuleras i dem. Detta är precis vad man skulle förvänta sig med anemi vid sfärocytos. Charité-forskaren Andreas Weimann har använt samma princip för att bekräfta diagnosen sfärocytos med en speciell metod. Andelen mycket små blodkroppar mäts och divideras med andelen blodkroppar som innehåller mycket lite hemoglobin. Normalt är värdet 0,2 eller 0,5. Från ett värde på fyra talar man om sfärisk cellanemi.” Pechsteins värde är mellan 6 och 7, hennes fars värde är ännu högre.

Världsfotbollsförbundet FIFPro, som gav ekonomisk hjälp till Pechstein, sa att hennes fall hade belyst “strukturella och procedurmässiga brister” hos CAS. “FIFPro uppmanade CAS och andra idrottsintressenter att samarbeta med spelar- och idrottsförbund för att säkerställa en korrekt strukturell representation och absolut opartiskhet för sina domstolar och förvaltningar”, sa FIFPro i ett uttalande.

Pechstein arbetar i den tyska förbundspolisen och tränar på ett sportträningscenter i Bad Endorf. Hon är sambo med tränaren Matthias Grosse sedan 2009.

Manfred Donike

Manfred Donike (född 23 augusti 1933, Köttingen, Rhenprovinsen, avliden 21 augusti 1995, på ett flyg från Frankfurt am Main till Johannesburg) var en internationellt erkänd och kontroversiell specialist för upptäckt av dopingsmedel inom tävlingsidrott.

Manfred Donike var också tävlingscyklist, vilket borgade för att han förstod idrottarnas vilkor, vilket var av stort värde när han sedan engagerades inom antidopingen. Den systematiska användningen av prestationshöjande substanser, särskilt amfetamin, hade blivit vanligt förekommande inom cykling redan på 1950-talet. Donike var inget undantag här heller. Den senare dopingsutredaren kallades ”Kanyl” bland sina lagkamrater. 1955 bytte han till proffslägret. Till en början var Donike under kontrakt med “Bismarck”-laget. De följande åren körde han för de tyska lagen “Altenburger” och “Torpedo-Fichtel & Sachs”. 1957 vann han en nationella titel i tvåmannalaget som körde tillsammans med Edi Gieseler (1936-2003), och vann 1956 års sexdagarslopp i Münster med honom. Det var hans enda seger i denna disciplin. Sammantaget, mellan 1954 och 1961, tävlade Donike i 33 sexdagarslopp och uppnådde några fler pallplatser och topplaceringar. Han deltog bland annat i tävlingarna i New York, Madrid och Buenos Aires utanför Tyskland.

Manfred Donike var också en del av den nationella cykeleliten på landsväg. 1960 deltog han i Tour de France för det tyska landslaget för första gången, men fick avsluta det i förtid på den elfte etappen eftersom han överskred tidsgränsen. Hans andra deltagande 1961 misslyckades också. På den sjätte etappen fick han ge upp loppet och hamnade på 109:e plats totalt. I slutet av säsongen 1962 gav Manfred Donike upp sin aktiva karriär och koncentrerade sig hädanefter helt på att slutföra sina studier.

Sommarterminen 1954 skrev Donike in sig vid universitetet i Köln för att studera kemi. Efter att han redan i juni 1959 klarat det preliminära provet klarade han i april 1963 provet för att bli kemist vid Institutet för oorganisk kemi i Köln. 1965 doktorerade han under Leonhard Birkofer (född 1911) med en avhandling om “Bidrag till analysen av acylerade antocyaniner”. Redan vid denna tidpunkt blev forskning om upptäckt av dopingmedel i fokus för hans idrottsvetenskapliga intresse.

Efter doktorsexamen anställdes Donike som assistent vid det biokemiska institutet vid universitetet i Köln, där han i första hand ägnade sig åt utvecklingen av nya derivatiserings-metoder. Under denna tid gjorde han bland annat grundläggande arbete med att påvisa dopingämnen med hjälp av kromatografiska metoder och särskilt gaskromatografi. Ett genombrott kom 1969 med framställningen av silyleringsmedlet MSTFA (N-metyl-N-trimetylsilyl-trifluoracetamid). Det anses fortfarande vara standardderivatiseringsmedlet för gaskromatografi.

Redan år 1972 hade Donike utvecklat en procedur som kunde detektera förbjudna ämnen och deras metaboliter i urin genom gaskromatografi och masspektrometri. På grund av sitt höga professionella rykte och sin insiderkunskap som före detta tävlingsidrottare fick Manfred Donike förtroendet att 1970 upprätta ett dopingkontrollsystem på nivå med de tyska idrottsförbunden. Vid olympiska sommarspelen 1972 i München var han även ansvarig för genomförandet och samordningen av dopingkontrollen på internationell nivå.

Från 1975 var han medlem av det internationella friidrottsförbundets (IAAF) medicinska kommitté och från 1980 var han medlem i underkommissionen “Biokemi och doping” av den medicinska kommittén för den internationella olympiska kommittén (IOC). Han fungerar också som representant för dopinganalys vid Federal Institute for Sports Science.

Utöver sitt arbete i nationella och internationella kommittéer var hans uppmärksamhet under 1970- och 1980-talen främst inriktad på att utöka sitt dopingslaboratorium, som sedan 1972 funnits vid det tyska idrottsuniversitetet i Köln. Efter att han 1975 tilldelats Venia Legendi för ämnet biokemisk analys vid universitetet i Köln, utnämndes han 1977 till professor och chef för sitt laboratorium, som hade upphöjts till Institutet för biokemi. Under åren som följde utvecklade han det till ett av de ledande internationella centra för testning av dopingprover och för antidopingsforskning. Här utvecklade han bland annat metoder för att upptäcka anabola steroider och syntetiskt testosteron. Universitetet blev ett med Donike som chef ett ledande forskningscentrum i hela den värld som sysslade med antidoping.

Donike väckte uppståndelse över hela världen vid olympiska sommarspelen 1988 i Seoul när han påvisade att vinnaren av 100 meter, Ben Johnson, var dopad med stanozolol. Skandalen, som kulminerade med att guldmedaljen drogs tillbaka, anses fortfarande vara det mest spektakulära dopingsfallet i idrottshistorien. 1992 bevisade han att sprintern och världsidrottaren från 1991 Katrin Krabbe (född 1969) tog substansen Clenbuterol.

Trots dessa framgångar anklagades Donike, kallad “antidopingspåven” i pressen, upprepade gånger för att ha undanhållit positiva dopingresultat till förmån för dopande idrottare långt in på 1980-talet. Han kritiserades också upprepade gånger för sina polemiska och provocerande uttalanden. 1992 mötte han till exempel kraftigt motstånd mot sitt påstående att doping användes systematiskt i fotboll. Hans allmänna omdöme om trovärdigheten hos idrottare och tjänstemän från de nya förbundsstaterna (“Jag litar inte på någon från öst”) orsakade heta debatter inom Tyskland efter politisk och idrottslig återförening.

Donikes arbete inom idrottsvetenskap har uppmärksammats av många utmärkelser. Han fick bland annat den tyska sportpressens Golden Band 1988 och Jean Servais Stas-medaljen från Society for Toxicological and Forensic Chemistry 1993. IOC beslutade i mars 1995 att tilldela Donike den olympiska orden. Hans oväntade död förhindrade dock hedran under hans livstid. I stället överlämnades beställningen till hans änka under begravnings-gudstjänsten som ägde rum den 30 augusti 1995.

Manfred Donike förblev nära kopplad till cykling under hela sitt liv. På sin hemort i Düren-Rölsdorf var han ordförande för cykelklubben Düren mellan 1977 och 1995. Äktenskapet med Marie Theres Donike gav tre söner som också var aktiva inom cykling. Den äldste sonen Manfred Donike (1960−2003) deltog i olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles, var en mångfaldig tysk mästare i tvåmannalag och tvåfaldig vinnare av militära världsmästerskap. Efter sin aktiva karriär arbetade han som tjänsteman i International Cycling Union (UCI).

Manfred Donike dog den 21 augusti 1995 under en flygning från Frankfurt am Main till Harare i Zimbabwe, där han var ansvarig för att inrätta ett laboratorium för dopingkontroller för All African Games. En hjärtattack diagnostiserades som dödsorsak.

Manfred Donike Institute for Doping Analysis grundades 1995 vid German Sport University i Köln för att hedra Donike. Den årliga “Manfred Donike Workshop” i Köln anses vara världens viktigaste kongress för dopinganalytiker. RSV Düren utökade namnet på sitt årliga lopp “Rund um Düren” med tillägget “Prof. dr Manfred Donike Memorial Race”.

Bloddoparen Mark Schmidt

Operation Aderlass var en polisutredning i Österrike och Tyskland avseende doping där huvudmannen var den tyska läkaren Mark Schmidt (född 1978) från Erfurt. Han var tidigare idrottaren ibland annat utförsåkning på skidor. Efter avslutad karriär har han engagerat sig inom idrottsmedicin, och sedan 2011 eller 2012 – har han senare erkänt – har han kommersiellt sysslat med doping av idrottare i cykling, längdskidåkare med mera. I utredningen Aderlass namngavs idrottare från olika discipliner som påstådda kunder till Schmidt och det gjordes sannolikt att de hade fått olagliga blodtransfusioner för att förbättra sina prestationer, varav flera senare erkände detta. Till detta kom emellertid att Schmidt även sålde andra doping-klassade preparat.

Utredningen Aderlass fokuserade dock på idrottare inom längdskidåkning och cykling. Utredningen utlöstes efter ett erkännande av längdskidåkaren Johannes Dürr i början av 2019. Han nämnde Mark Schmidt, en läkare baserad i den tyska staden Erfurt, som ledare för en verksamhet som utförde systematisk bloddoping, vilket ledde till gripanden och razzior både på Schmidts kontor i Erfurt och under FIS Nordic World Ski Championships 2019. Två timmar före starten av herrarnas 15-kilometerslopp i Seefeld grep polisen nio personer, fem av dem aktiva skidåkare, i en razzia misstänkta för bloddopingen. Tre åkare försattes på fri fot efter att ha erkänt, bland andra Max Hauke. Det senare var ett spektakulärt tillslag då det på hotellrummet togs bilder på hur den österrikiske skidåkaren Max Hauke fick blodtransfusionerna. Bilderna på detta visades runt om i världen och sågs som bevis för brottsliga handlingar (denna typ av doping är kriminaliserad i både Österrike och Tyskland, i det senare landet sedan 2015). Ungefär 40 blodpåsar och andra föremål kopplade till doping påstås ha beslagtagits under razzior i Tyskland. Blodet påstås ha tagits från olika platser runt om i världen till Tyskland, Österrike, Italien, Sverige, Finland, Estland, Kroatien, Slovenien och den amerikanska delstaten Hawaii.

Under de följande månaderna åtalades framstående idrottare utanför längdskidåkningen, som cyklisterna Alessandro Petacchi och Danilo Hondo för att ha använt Schmidts tjänster för dopingändamål. Rättegången mot Schmidt började den 16 september 2020 vid Oberlandesgericht MunichFormulärets överkant. Schmidt erkände nästan alla de 150 åtalspunkterna som riktats mot honom. Han medgav att han hade extraherat blod från klienter i syfte att dopa dem så tidigt som 2012. Han förnekade emellertid att han handlat i ekonomiskt syfte och hävdade att han endast fick betalt för att täcka sina kostnader. Han insisterade på att hävdade att hälsan hos hans klienter aldrig hade varit i fara. Johannes Dürr – visselblåsaren som ledde till avslöjandet – stödde Schmidts påståenden. Dürr vittnade att han alltid hade känt sig i trygga och professionella händer med Schmidt. Han vägrade dessutom att skylla på Schmidt för dopingen, enligt eget påstående ett beslut han hade tagit tillsammans med sin tränare. Tre av Schmidts fyra medåtalade erkände också, medan en annan åtalad, en entreprenör, vägrade att vittna. Entreprenören, Dirk Q., dömdes till två års villkorlig dom 2008 för kroppsskada med dödlig utgång, efter en händelse i januari 2003 där han påstås ha misshandlat två personer, varav en senare avled. Enligt medieuppgifter var Dirk Q. en del av Erfurts nynazistiska scen. I den här rättegången anklagades Q. för att ha samarbetat med Schmidt, transportera blod och utföra transfusioner. Nu vittnade Hondo i domstolen och hävdade att han dopade sig med blodtransfusioner under Schmidts vägledning tillsammans med Petacchi under 2012. Han vittnade om att han hade kontaktats av Schmidt i slutet av 2011 och sedan betalat 25 000 euro för dopingtjänster under det kommande året, varpå han avslutade samarbetet. Hondo beskrev också användningen av kodnamn, liknande Operación Puerto, där Hondo var känd som “James Bond”.

Vid rättegångens slut – efter att ha varit häktad i 18 månader – dömdes Schmidt till 4 år och 10 månader i fängelse den . Han stängdes också av från läkaryrket i ytterligare tre år och fick böter på 158 000 Euro. Åklagarna hade begärt ett fängelsestraff på fem och ett halvt år, med ytterligare ett femårigt förbud mot att utöva läkaryrket. Domslutet inkluderade detaljer om hur Schmidt hade administrerat ett läkemedel som inte var godkänt för människor på en kvinnlig idrottare i ett “människoexperiment” som var “bortom alla etiska standarder”.

Två av Schmidts medåtalade (varav den ene var Schmidts far) fick villkorliga domar på två år och fyra månader samt ett år och fyra månader. Fem skidåkare och cyklister dömdes till fängelse för dopingen. Det är skidåkarna Johannes Dürr, Max Hauke och Dominik Baldauf samt cyklisterna Stefan Denifl och Georg Preidler.

Den estländske tränaren Mati Alaver erkände också att han samordnade kontakten mellan längdskidåkare och Schmidt för att genomföra bloddoping. Alaver blev avstängd från skidåkning i fyra år av Internationella skidförbundet i januari, tillsammans med de estländska idrottarna Karel Tammjärv och Andreas Veerpalu samt Kazakstans Alexey Poltoranin. Enligt den österrikiska nationella antidopingsbyrån (NADA Austria) blev 16 idrottare avstängda av dem efter att ha varit involverade i verksamheten. Enligt NADA Austria ledde operationen till en förändring av kontrollpraxis för doping, inklusive tester närmare början av tävlingar inom vissa discipliner samt en uppdatering av reglerna för antidopingsarbete för att kunna reagera snabbare på tecken på bloddoping. Insikter från Operation Aderlass användes också när Österrike uppdaterade sina antidopingslagar år 2021. Detta inkluderade en bestämmelse om att inhemska österrikiska idrottsorganisationer skulle samarbeta nära med NADA för att förebygga doping.

Schmidt hade tidigare varit lagläkare på cykelteamet Gerolsteiner. I oktober 2009 anklagade Bernhard Kohl, som hade åkt fast i en dopkontroll medan han cyklade för Gerolsteiner 2008, Schmidt för att ha övervakat dopingen. Schmidt förnekade anklagelserna och friades av en österrikisk domstol i början av 2010. Domstolens uttalande löd: “Det kunde inte fastställas att käranden kände till svarandens dopingspraxis eller hjälpte honom genom doping-processen eller med att dölja det.” Schmidt arbetade vid den tiden för cykellaget Team Milram.

Efter Dürrs uttalanden genomförde polisen en razzia på Schmidts kontor i Erfurt den 27 februari 2019. Utredningen utfördes av dopingstaskstyrkan vid Münchens polis.

Ur CAS ärenden 2020/ADD/7 och 2020/ADD/13 kan hämtas en rad uppgifter som synliggör Mark Schmidts verksamhet.

En medhjälpare till Schmidt, Dario Nemec, lämnde uppgifter till polismyndigheterna om ett möte mellan honom och en kazakstansk skidåkare den 4 december 2016 på servicestationen “Rosegg” vid motorvägen A11 nära Villach, Österrike. Vid detta möte levererade han, på uppdrag av doktor Schmidt, ett paket innehållande IGF-1 mot en betalning på 3 200 euro.

I samband med bloddopingen vid VM i Seefeld refererades att Mark schmidt den 23 februari 2019 klockan 7:58 på morgonen gick från sin lägenhet till huset “Excelsior” för att utföra en blodtransfusion på den kazakiske längdskidåkaren Alexey Poltoranin före 30 km skiathlon, som började klockan 12:30. Detta bekräftades av Alexey Poltoranin under förhör med den österrikiska polisen.

Den 27 februari 2019 eskorterade den österrikiska polisen sjuksköterskan Diana Sommer till rum nr 24 på huset Excelsior där Alexey Poltoranin väntade på henne eftersom hon förväntades utföra en blodtransfusion på honom. Alexey Poltoranin bekräftade under sitt förhör med den österrikiska polisen att bloddopingbehandlingarna ägde rum i lägenhets-rummet som delades av idrottaren och Jan Alvela (rum nr 24 på huset “Excelsior”) eftersom han kunde ha kontrollerats av WADA när som helst i sitt eget rum på Alpenhotel. Vid deras ankomst till rum 24 hittade polisen en tung metallbox och en sportväska som innehöll flera dopingsredskap i idrottarens hotellrum. Särskilt hittade polisen en ampull “Dexamethasone”, två ampuller “Prednisolone”, 100 ml albuminlösning och en inhalationsanordning med “Flutiform.” Metallboxen var inte särskilt stor eller tung och kunde lätt ha förbisetts, eftersom den var täckt av flera andra väskor. Dessutom var den låst och eftersom idrottaren inte hade en nyckel till den kunde han inte ha öppnat den för att känna till dess innehåll. Han var och hade inte varit ägare till metallboxen och de kriminella myndigheterna kunde inte fastställa dess ägande. Eftersom polisen kunde konstatera att Mark Schmidt och Dinna Sommer alltid bar med sig den utrustning som krävdes för blodtransfusioner skulle det inte ha funnits något behov av att lagra utrustning i idrottarens rum.

Det framgick också av handlingarna att Mark Schmidt begärde 5 000 Euro per år från idrottarna för sina tjänster, även om ett e-postmeddelande rapporterades ha avslöjat att han hade debiterat tre estländska idrottare 11 500 vardera.

Efter Operation Aderlass, som involverade idrottare inom såväl skidåkning som cykling, begärde Internationella cykelunionen (UCI) att Stiftelsen för antidoping inom cykling (Cycling Anti-Doping Foundation, CADF) skulle analysera om prover som togs under säsongerna 2016 och 2017. Baserat på ytterligare information från brottsbekämpande myndigheter och en omfattande övergripande bedömning utförde CADF inte bara den nödvändiga omanalysen utan utökade även omtestningen för att inkludera prover från så långt tillbaka som 2013 och fram till 2019. CADF undersökte över 800 blod- och urinprover, både från tävling och träning, där 50 procent av proven var från 2016 och 2017. Detta resulterade i att inga positiva dopingprover rapporterades.

Det har refererats till en ny dopingsubstans: H7379 Hemoglobin Human i augusti 2021 grep den tysk-österrikiska utredningsenheten, som undersökte Operation Aderlass, en kroatisk leverantör till Mark Schmidt. Man upptäckte genom den häktade återförsäljaren att Schmidt också hade arbetat med läkemedlet H7379 Hemoglobin Human och att andra idrottare använde denna produkt sedan 2016 (någon ytterligare information om detta medel som dopingpreparat finns dock inte tillgänglig i februari 2024, men det är sannolikt att WADA-laboratorierna inte testar för denna substans).

Den tidigare österrikiska längdskidåkaren Johannes Dürr, diskvalificerad från de olympiska vinterspelen 2014 i Sotji för användning av erytropoietin och stängdes av i två år. Dürr var visselblåsare för Operation Aderlass men stängdes trots det av på livstid för sitt påstådda deltagande i ett dopingsnätverk. Enligt Associated Press meddelade den österrikiska antidopingssakkunniga kommittén att den 32-årige Dürr ansågs vara skyldig till bloddoping, besittning och användning av förbjudna substanser, samt överlämnande av dessa till andra idrottare.

Mark Schmidt frigavs tidigt från fängelset i juni 2022, efter att ha avtjänat tre fjärdedelar av sitt straff, och den återstående tiden omvandlades till villkorlig dom.

Elithandbollsmålvakten Nikola Portner avstängd för spår av metylamfetamin

Sedan den 10 april 2024 har det positiva dopingstestet som lämnats av schweizisk-tyske elithandbollsmålvakten Nikola Portner (född 12 december 1991 i Herisau, Schweiz) sysselsatt handbollsintresserade i Tyskland och Schweiz. Portner förnekar att han medvetet dopat sig.

Elithandbollslaget SC Magdeburg har bekräftat att Nikola Portner lämnat ett positivt dopingstest för metylamfetamin, som i missbrukarkretsar är känt som crystal meth eller ice. “Vi har hittills mycket få detaljer om anklagelsen och processens läge. Nikola Portner deltar för närvarande inte i vår klubbs träning och tävlingar, men vi stödjer Nikola Portner i utredningen och är i kontakt med handbollsförbundet.”, sa SC Magdeburg i sitt första uttalande. En dag senare meddelade Handboll Bundesliga officiellt målvaktens “tillfälliga avstängning”. “Detta beslut baseras på information från den tyska National Anti Doping Agency (NADA) om att en avvikande analys har hittats i A-provet för den nämnda spelaren under ett tävlingstest”, sa ligan, som sedan inledde en så kallad “sporträttslig resultat-utredning” mot spelaren.

“Kära tyska- och schweiziska handbollsfamilj, kära fans”, vände sig Nikola Portner med till allmänheten via Instagram parallellt med SC Magdeburgs pressmeddelande: “Tyvärr måste jag meddela er att jag har informerats om att ett doopingtest från mig tydligen visar ett ”avvikande analysresultat” och därför har en dopingutredning inletts. Denna information har chockerat mig djupt. Jag beklagar situationen mycket och kommer att göra allt jag kan för att visa att jag inte har brutit mot antidopingsreglerna och alltid har agerat i linje med idrottens värden och kommer fortsätta göra det. Jag ber er om förståelse för att jag för närvarande inte kan göra fler uttalanden om detta.”

Nikola Portner kom från den franska klubben Chambéry Savoie HB till SC Magdeburg 2022 och har ett kontrakt där fram till 2027. Tidigare hade han efter sina första proffsstationer BSV Bern och Kadetten Schaffhausen i Schweiz bytt till Montpellier i Frankrike år 2016. 2018 vann han Champions League i handboll med Montpellier. Förra året, under sin premiär-säsong med SC Magdeburg, blev målvakten för andra gången mästare i Champions League i handboll och tog hem IHF Super Globe med klubben. Nikola Portner debuterade för Schweiz herrlandslag 2011 och spelade senast med landslaget i handbolls-EM i Tyskland.

Även under den pågående säsongen 20223/2024 har den 30-åriga målvakten varit en pålitlig stöttepelare för SC Magdeburg och gjort totalt 191 räddningar i 27 ligamatcher fram till nu - en räddningsprocent på över 30 procent, vilket placerar honom i topp 10 i Handboll Bundesliga i båda kategorierna.

Metylamfetamin är ett potent dopingsmedel enligt professorn i farmakologi, Fritz Sörgel. “Nikola Portner har informerats om att han testat positivt för metylamfetamin”, bekräftade Prof. Dr. Rainer Tarek Cherkeh som av SC Magdeburg anlitad specialiserad idrottsjurist Enligt aktuella uppgifter är koncentrationsnivån 78 nanogram per mL. Denna nivå skulle kunna tänkas överensstämma med att ha överförts indirekt genom hudkontakt. För att sätta nivån i perspektiv tas som exempel ett narkotikatest som används av tysk polise vid trafikkontroller, som endast skulle ge utslag vid en mängd av 1000 nanogram och leda till en mer exakt blodanalys. Snabbtester på metylamfetamin finns tillgängliga påp onlineapotek och har då vanligen “cut-off” på 300 eller 1000 nanogram. Om värdet av 78 nanogram i urinprovet från Nikola Portner skulle stämma, skulle det inte ha gett utslag på snabbtester. Dock finns det för närvarande ingen tröskel för metylamfetamin inom idrottsdoping, det vill säga att med de obekräftade 78 nanogrammen skulle ett dopingstest bedömas som positivt och – som skett – en resultatutredning inledas.

Metylafetamin stimulerar de sympatiska delarna av det autonoma nervsystemet kraftigt och används därför också som partydrog. Ägande är straffbart i Tyskland och de flesta andra länder. Förutom användning som festdrog används det också för att på försök öka prestandan inom yrkes- eller studieområdet. Metylafetamin har en lång historia som prestandaförbättrande medel. Det kan öka koncentrationen och minska trötthet. Som Pervitin användes ämnet redan under andra världskriget i miljontals exemplar som så kallad “pansarschokolade” eller “flygarmarsipan” och användes också efter det av militären samt som läkemedel – till exempel vid behandling av ADHD. En viss psykisk beroende kan uppstå om man vet att “det går bättre under dessa förhållanden med denna medicin”, sa farmakologiprofessorn Fritz Sörgel och tillade: För att en verklig beroende ska uppstå i klassisk mening måste det tas under längre tid nästan dagligen.

För en målvakt är reaktionshastigheten viktig. Där skulle substansen sannolikt vara till hjälp. Om man tar en sådan dos metylamfetamin en eller en och en halv timme före matchen skulle deras effekt vara tillräckligt länge för att klara en handbollsmatch.

Finns det fall av metylamfetamindoping? Under de senaste åren har det bara funnits enstaka dopingsfall med metylamfetamin. Det mest aktuella fallet är Jason George. Den tyska basketspelaren, som spelade för Niners Chemnitz i tyska basketligan på lån från Bayern München, avstängdes efter sitt positiva testresultat i maj 2023 och väntar fortfarande på att få återvända till planen. Ett prominent exempel från det förflutna är Andre Agassi, som under sin formsvacka 1997 konsumerade den förbjudna substansen. En avstängning undvek tennisikonen då eftersom han “skrev ett brev fullt av lögner, kryddat med små sannings-fragment” till ATP och mötte förståelse och överseende, som han skrev i sina memoarer. Den tidigare världsmästaren i längdhopp Luvo Manyonga hade i början av sin karriär problem med droger, vilket ledde till en 18-månaders avstängning efter att ha testats positivt för Tik, en sydafrikansk variant av Crystal Meth. Efter det avancerade han på idrottsområdet. 2016 tog han silver vid olympiska spelen i Rio, ett år senare vann han guld vid VM i London - för närvarande (våren 2024) är han avstängd på grund av missade dopingstester, enligt BBC.

“Analysen av metylamfetamin i urinen kompliceras av att molekylen också är en metabolit av vissa andra läkemedel (till exempel selegilin, som var ett läkemedel som tidigare använts vid Parkinsons sjukdom)”, hänvisar det Europeiska övervakningscentrumet för droger och drogmissbruk med avseende på testmetoderna också till möjligheten av en nedbrytnings-produkt.

Det nästa steget är att öppna B-provet. Datumet är ännu inte fastställt, men öppningen är begärd. Om B-provet leder till ett annat resultat är fallet avslutat. Sannolikheten för det är dock mycket liten

Enligt reglerna hotas Nikola Portner av ett straff på 4 år, en minskning till 2 år är dock också möjlig om B-provet är positivt. Båda straffen innebär i praktiken yrkesförbud för en professionell idrottsutövare. Efter fyndet av substansen i provet ligger bevisbördan nu också på idrottaren. F

Åklagarmyndigheten i Tyskland gjorde också en husrannsakan, som enligt uppgift genomfördes innan det positiva dopingstestet offentliggjordes, men inga förbjudna ämnen ha hittats. Ärenden är därför avslutat utan åtgärder från polisens sida.

Redan på dagen för Nikola Portners avstängning tog SC Magdeburg kontakt med den svenske målvakten Mikael Aggefors, som egentligen hade avslutat sin karriär i somras. Han är nu kontrakterad som andremålvakt åtminstone säsongen ut.

Under tiden gjorde SC Magdeburgs lag klart att de stöder Nikola Portner – stjärnan Mika Damgaard bar en matchtröja med målvaktens namn på ryggen framför 4000 åskådare under den första matchen efter avslöjandet mot Melsungen. “Vi förstår fortfarande inte vad som hände”, sa Michael Damgaard samma kväll efter segern i Bundesligamatchen och tillade: “Vi försöker att stödja honom och vara där för honom, men vi vet inte så mycket om det ännu.”

REFERENSER