Dagens problem inom antidopingen hösten 2024

De viktigaste problem inom antidopingen hösten 2024

När man ser vad som skrivits under åren om doping och antidoping inser man att det är ett mycket dynamiskt område. Det som upptog mycket tid och kraft för bara några år sedan kanske idag kan vara utagerat – lösta problem eller accepterade oenigheter – medan andra frågeställningar aktualiserats eller blivit mer brännande.

Här diskuteras nu något av det som ter sig mest aktuellt under hösten 2024

Alltför känsliga metoder

Under de senaste två decennierna har utvecklingen inom laboratorieteknikerna varit fantastisk och man kan idag mäta fler förbjudna substanser än någonsin och dessutom deras metaboliter, vilket ger möjlighet att inte bara påvisa att ämnena funnits i blod eller urin utan också ungefär vid vilken tidpunkt de togs in. Detta har också gjort det meningsfullt att spara insamlade dopingprov (för närvarande i 10 år när det gäller elitidrottarna) eftersom man då i efterhand kan göra nya, känsligare tester om de uppkommer misstanke om att det förekommit doping som inte upptäckts (och oskyldiga idrottare kan rentvås om falska rykten uppstått).

Avigsidan av detta är emellertid att man upptäcker så minimala mängder av olika substanser att risken att man mäter kontaminationer drastiskt. När exempelvis världsettan i tennis, Jannik Sinner, får ett positivt dopingtest rör det sig om 76 picogram respektive 86 pg per milliliter (ett picogram motsvarar en biljondels gram). I detta fall har det hittills bedömts som kontamination, men varje positivt prov med hur liten mängd som helst kommer alltid att leda till misstankar om doping i massmedia ledande till allmän misstro och leda till dyrbara utredningar och juridiska processer.

Inga alltid gränser för vad som skall rapporteras

En lösning på ovanstående är naturligt att sätta en gräns under vilket laboratorierna inte skall rapportera ett fynd som ett positivt prov. Detta kan naturligtvis leda till att en del som verkligen dopat sig går fria, men det får uppvägas av att andra slipper misstänkas.

Gränsvärden har redan satts för exempelvis vissa hormoner som kan bildas naturligt i kroppen – exempelvis nandrolon – och ”partydroger” – exempelvis cannabis aktiva ämne – för att slippa svåra utredningar av positiva prover som inte egentligen har med doping att göra.

Här borde WADA se till att alla förbjudna substanser försågs med ett gränsvärde under vilket dopingprovet inte skall rapporteras som positivt.

Kostkontamination

De svåraste problemen under de senaste åren har utan tvekan varit de fall där en idrotts-utövares dopingprov visat små, små mängder av en förbjuden substans och där idrottaren hävdat att det berott på att han eller hon ätit kontaminerad mat. Frågeställningarna har uppkommit enligt ovanstående diskussioner, det vill säga att mycket, mycket små mängder av förbjudna substanser kan påvisas och att det inte alltid finns tröskelvärden. I vissa fall har det varit fullständigt orimligt eftersom substansen ifråga inte förekommer vid djurskötsel och det är svårt att tänka sig att den på annat sätt skulle komma att hamna i maten. I andra fall är det mer troligt, exempelvis när det gäller clenbuterol och trebolon, som faktiskt (lagligt ibland men oftare olagligt) förekommer för att öka köttdjurs slaktvikt. I några enstaka fall är det gjort troligt att köttkontamination faktiskt var orsaken till den förbjudna substansen, men det har då krävts mycket ingående indiciekedjor, vilka sannolikt kostat mycket pengar för den anklagade att få fram.

Ett betydande problem är emellertid för den ”vanlige” idrottsutövaren – förutom kostnaden – att det positiva testresultatet oftast kommer flera veckor, kanske månader, efter att provet togs. Om då idrottaren skall försök visa enligt regeln om strict liability hur den förbjudna substansen kom in i kroppen är oftast allt ”bevismaterial” förstört eller uppätet. Den som hävdar att en viss kötträtt ätits har inte kvar rester av detta kött och affären eller restaurangen kan inte med säkerhet säga vad just den köttportionen kom ifrån. För idrottsutövaren är det näst intill en omöjlig uppgift att invändningsfritt kunna bevisa sin oskuld.

En likartad svårighet uppstår om något tror sig ha fått i sig läkemedel av misstag, men där är oftast kvarvarande läkemedel i en burk möjligt att spåra (men att det är just denna burk som tabletten togs ifrån är naturligt svårare att säkerställa.

Frågorna om mat kontaminerad med dopingklassade ämnen kommer med all säkerhet att bli mycket aktuella de närmsta åren – och en källa till mycket spekulationer i massmedia.

Kosttillskottinformation slår inte igenom

Om man ser till den tillgängliga vetenskapliga litteraturen är det nästan alltid fullständigt onödigt för idrottsutövare att använda kosttillskott, vilket apostroferats av Riksidrotts-förbundet, Olympiska Kommittén, etc. Trots det ökar försäljningen av kosttillskott riktat till idrottsutövare i Sverige (och övriga världen). Detta leder varje år att ett antal idrottsutövare testar positivt för dopingklassade ämnen som funnits i kosttillskott – i de flesta fallen är idrottsutövaren både förvånad och känner sig uppenbart lurad.

Man måste också beakta att kosttillskott är en miljardbranch och att den förfogar över mycket pengar att använda för reklam. Detta borde dock snarare ses som ett incitament att hjälpa idrottarna att genomskåda reklamen än att ge upp.

Det är tydligt att nuvarande varningar från auktoriteterna inte fått tillgängligt genomslag hos idrottarna och nuvarande informationssätt bör dömas ut till förmån för bättre, vetenskapligt baserade strategier.

Antidoping har inte tillräckligt stöd inom idrott och allmänhet

På likartat sätt som att kosttillskottinformationen inte når idrottarna är det tydligt att antidopingen inte når ut med sitt övergripande budskap till allmänheten. De flesta svenskar tycker nog att doping är ett otyg eller gissel, men engagemanget mot doping är oftast ljumt och det råder inte sällan argument för att dopingreglerna i ett aktuellt fall är dåligt anpassade till verkligheten.

Så länge inte massmedia – och sekundärt allmänheten inkluderande idrottsrörelsen – inte entydigt står på antidopingen sida har antidopingorganisationerna inte gjort ett tillräckligt bra arbete och måste ompröva sina strategier.

Alltför långa, dyrbara listor över det förbjudna

Doping är övergripande idag, liksom för 20 år sedan eller mera: anabola medel, bloddoping och amfetaminliknande medel. Dessa medel står för en mycket stor andel av den ”verkliga” dopingen, men trots det ägnas mycket kraft åt astmamediciner (beta-agonister), insulin, cannabis, meldonium och liknande. De sistnämnda medlen är dopingklassade men har en mycket låg effektivitet, med vilket menas att även om man ger dem så kommer prestationsförmågan att öka lite eller inget alls.

Ur antidopingens synvinkel gäller det att hitta sätt att kunna fokusera på de ”starka” dopingmedlen, och kanske acceptera att användningar svagare prestationsökande ämnen får slippa igenom dopingnätet – som man faktiskt gör med kaffe och kreatin trots dessas prestationsökande förmåga. Det blir dyrt att testa alla dessa medel och ännu dyrare att utreda och bestraffa alla de som man finner ha positiva dopingprov för dessa ”svaga” ämnen och trots detta har man inte kommit åt den ”tunga” dopingen. Det är till de sistnämna som de begränsade resurserna skall koncentreras.

Är antalet insamlade prover viktigare än att avslöja doping?

När de antidopingorganisationerna redovisar sin verksamhet koncentreras oftast på hur många som testats, medan det man egentligen snarare är intresserad av är hur stor andel av de dopade som man lyckas fånga. ”Pinnstatistik” över antalet testade är ett mycket trubbigt instrument för att veta om antidopingen gör rätt saker och fokusering på den riskerar att rikta in verksamheten åt helt fel håll.

Den som inte vet hur det gick till straffas dubbelt

I enlighet med främst amerikansk lagstiftning har WADA numera en lag som föreskriver att den som genast erkänner sin skuld när den anklagas för doping och sedan samarbetar med utredarna kan få nedsatt straff – ofta en straffnedsättning av betydande grad; oftast 25 procent av avstängningstiden, ibland mer.

Det omvända gäller då också, nämligen att den som inte erkänner sitt brott inte kan räkna med någon strafflindring. Det finns då exempel på att idrottare – trovärdigt – inte vet hur han eller hon fått i sig den förbjudna substansen och därför inte får någon förkortningar av sitt straff. Situationen kan då uppkomma att det är bättre att avge en falsk förklaring till hur det ha kunnat gå till och få en betydande strafflindring för det än att ärligt säga ”jag vet inte” och då få längre straff.

Hela upplägget är ju till för att underlätta för dopingutredarna, men om det kan leda till falska erkännande är det i grunden en dålig regel, i synnerhet om idrottsjuridiskt kunniga pressar på för att få fram ett erkännande.

Spretiga beslut

Det är sannolikt att den som granskar civilrättsliga domar kan ha svårt att förstå varför det ena gånger blir ett frikännande och i ett annat en hård dom. Dessutom kan det vara svårt att förstå varför domar blir olika vid olika tillfällen trots att det till det yttre ter sig vara helt lika förhållanden.

Det är troligt att det inom idrotten föreligger likartade förhållanden, men för den idrotts-intresserade är det lättare att följa vad som sker. När det gäller exempelvis användandet av den klostebolinnehållande salvan Trofodermin har det under senare år blivit frikännande, 18 månaders avstängning respektive ett fyraårigt straff för vad som ser ut som precis samma tillkortakommande av idrottaren i fråga. Detta upplevs som obegripligt av allmänheten och därmed som att dopingdomarna inte är rättssäkra och opartiska.

Anlitade idrottsjurister skapar ojämlikhet

Det spretiga besluten är till någon del också beroende av särskilda dopingjuristers intåg. Det är alldeles tydligt att när någon högprofilerad internationell elitidrottsutövare – särskilt de amerikanska – blir dopinganklagade engageras (dyra?) jurister. Att dessa i vissa fall har varit avgörande för frikännande eller betydande nedsättningar av straffen är tydligt, och om de har arbetat för att de gällande reglerna skall upprätthållas kan man knappast invända mot förekomsten.

Emellertid skall ju även inom idrotten ”likhet inför lagen” (det vill säga ”likhet inför idrotts-reglerna”) gälla, men inte sällan blir detta då en fråga om den anklagade har råd att anlita advokater eller inte. För den ”vanlige” idrottare som inte får sin inkomst från idrotten – eller bara har lön jämförbar med andras lönearbete eller kanske till och med lägre – är jurister ett alltför kostsamt alternativ. Denne idrottare har då mindre möjlighet att hävda sig gentemot idrottens dopingutredare och -domare, vilket ger en ojämlikhet som kan vara upprörande.

Det finns dokumenterat fall i Sverige där det är tydligt att dopingavstängningar blivit längre än vad de kanske behövt bli beroende på den anklagades bristande språkkunskap, bristande kognitiva förmåga eller anlitande av okunniga rådgivare. Detta är ett moraliskt dielmma.

Internationell oenighet

Sedan New York Times den 19 april 2024 i år släppte en artikel om att 23 kinesiska simmare blev godkända att tävla vid de olympiska spelen i Tokyo trots att de testat positivt för den dopingklassade ämnet trimetazidin har det varit en mycket hård ordväxling mellan främst USA:s antidopingorganisation USADA å ena sidan och WADA och IOC å den andra. Hittills har denna splittring inte fått några nämnvärda praktiska problem för idrottaen, men på sikt är det en katastrofal utveckling. Om USA väljer att inte betala sin medlemsavgift till WADA kan denna inte fortsätta som tidigare, WADA kanske inte kan sanktionera kommande OS i Los Angeles och Salt Lake City och antidopingens enighet – som i längden är oumbärlig – skadas.