Betydelsen av att lämna information om doping för att själv få strafflinding

Betydelsen av ”Väsentlig Assistans” för nedsättning av dopingstraff

Varje halvår presenterar CAS några särskilda fall som de anser har särskilt bidragit till att förklara de tidvis svårtolkade antidopingreglerna. Hösten 2024 var ett av de fallen CAS presenterat CAS 2021/A/8296 som behandlade hur man skall se på begreppet ”Väsentlig assistans” som kan åberopas för att få strafflindring vid ett påvisat fall av doping.

Introduktion

Samarbete från idrottare, stödpersonal och andra personer som erkänner sina misstag och är villiga att avslöja andra antidopingsregelöverträdelser är viktigt för en ren idrott.

För att främja ren idrott och uppmuntra idrottare och andra individer att lämna information de kan ha om potentiella dopingsförseelser begångna av andra personer, tillåter artikel 10.7.1 i WADA:s regelverk WADC en avkortning av en del av perioden av avstängning om det har funnits ”väsentlig assistans” för att upptäcka eller fastställa WADC-överträdelser. Med andra ord kan personer som effektivt har hjälpt relevanta disciplinära organ i antidopingsutred-ningar behandlas mer förmånligt när deras egna dopingsärenden hanteras, vilket kan leda till en kortare avstängningsperiod än annars.

Att sätta villkor för väsentlig assistans kräver d¨noggrann avvägning. Å ena sidan är det viktigt att fördelarna för individer som har begått överträdelser inte ges för lättvindigt. Å andra sidan bör tröskeln inte vara så hög att incitamenten blir uppenbart ouppnåeliga. Utmaning-arna med denna avvägning återspeglas också i artikel 10.7.1 i WADC, som är mer än tre sidor lång och förklarar villkoren för väsentlig assistans och ger vägledning om dess tillämp-ning. Eftersom bestämmelsen är ganska bred och detaljerad har CAS också upprepade gånger granskat fall baserat på den. När artikel 10.7.1 i WADC fungerar som avsett, ger den disciplinära organ inom det universella dopingskontrollsystemet en chans att avslöja antidopingsregelöverträdelser (ADRV) och andra brott som annars hade förblivit outredda, vilket förbättrar integriteten hos ren idrott. Nedan kommer att granskas några av de viktigaste juridiska implikationerna av ”väsentlig assistans” i ljuset av ett specifikt CAS-avgörande.

Fakta

År 2013 genomgick Vladimir Obukhov, en då 21-årig fotbollsspelare i Torpedo Moskva FC, ett test utanför tävling i Ryssland, efter vilket den ryska nationella antidopingsorganisa-tionen rapporterade ett negativt resultat i Anti-Doping Administration & Management System (ADAMS). Under en lång period förblev situationen oförändrad, och spelaren fortsatte sin professionella karriär. Åtta år senare meddelade FIFA spelaren om en möjlig ADRV, efter att WADA:s rättsmedicinska utredningar visat att ett förbjudet ämnet i provet hade dolts. Spelaren erkände därefter sin ADRV och uttryckte sin vilja att ge väsentlig assistans. En samarbetsöverenskommelse undertecknades mellan spelaren och FIFA disciplinnämnd (FIFA DC). I sitt efterföljande beslut fann FIFA DC att spelaren hade gett fullständig och trovärdig assistans angående lagläkarens bedrägliga medicinska rutiner och reducerade därför avstängningsperioden från två år till sex månader, som föreslagits av spelaren. WADA överklagade beslutet till CAS och hävdade att det inte hade funnits någon väsentlig assi-stans, att FIFA inte hade kompetens att besluta om avkortningar och att avkortningen i vilket fall som helst var överdriven.

Villkor för att hitta väsentlig assistans

  1. TidpunktFörst måste det disciplinära organ som hanterar ärendet vara medvetet om det specifika tidsfönstret inom vilket väsentlig assistans kan tillämpas. Om det inte är öppet, behöver de ytterligare formella och materiella villkoren i WADC inte bedömas mer i detalj. Artikel 10.7.1.1 i WADC börjar så här:

En antidopingsorganisation med ansvar för resultatförvaltning vid en antidopingsregelöverträdelse kan, före ett överklagandebeslut enligt artikel 13 eller utgången av tiden för att överklaga, avkorta en del av konsekvenserna (…)” Om det disciplinära beslutet i första instans har överklagats och ett beslut om överklagandet har fattats, har tidsfristen för att hitta väsentlig assistans definitivt löpt ut. Om däremot inget överklagande har gjorts, är tidsfristen för den potentiella tillämpningen av väsentlig assistans densamma som tidsfristen för överklagandet. De specifika tidsfristerna för att lämna in överklaganden för andra parter än WADA anges i reglerna för varje behörig antidoping-organisation. WADA tidsfrist är vanligtvis tjugoen dagar efter den sista dagen som den andra parten kunde ha överklagat.

  1. Fullständigt utlämnande av information och fullt samarbete under förfarandet

De formella och materiella kraven för väsentlig assistans är baserade på artikel 10.7.1 i WADC och WADC-bilaga 1 (definitioner). För det första ställer definitionen av väsentlig assistans två kumulativa villkor på idrottaren, relaterade till omfattningen av den information som ska lämnas och hur idrottaren ska agera när han eller hon ger väsentlig assistans. Enligt definitionen ska idrottaren:

fullständigt avslöja i ett undertecknat skriftligt uttalande eller inspelad intervju all information han/hon har om regelöverträdelsen, och

fullt ut samarbeta med utredningen och prövningen av alla ärenden relaterade till denna information.

Definitionen innebär att den information som lämnas bör omfatta all relevant information om potentiella dopingsförseelser i skriftlig form. Det är alltså inte tillräckligt att till exempel endast lämna en utvald del av den information man har. Det senare kravet i definitionen understryker också att individen systematiskt ska ge myndigheterna stöd, till exempel genom att vittna vid en förhandling. Med andra ord finns det inget utrymme för att ändra sig när man väl har bestämt sig för att ge väsentlig assistans. Annars kan de ursprungliga konsekven-serna inträffa.

Väsentlig assistans som en ”viktig del” eller en ”tillräcklig grund” för att upptäcka eller fastställa överträdelser’

Vidare, med tanke på de materiella kriterierna för ”väsentlig assistans”, är minimikravet för resultatet av väsentlig assistans att det ska leda till att en ADRV eller att annan tillämplig förseelse ”upptäcks eller lyfts fram”. Som det anges i CAS rättspraxis är detta krav en hörnsten, eftersom det annars inte skulle finnas något incitament för en antidopingsmyndig-het att tillämpa lindrigare påföljder, om den inte fick något tillbaka som bidrar till att bekämpa doping inom idrotten.

Denna hörnsten utvecklas ytterligare i bilaga 1 (”Definitioner”) av WADC, enligt vilken den information som lämnas som väsentlig assistans ska:

utgöra en viktig del av ett ärende som initieras eller

utgöra en tillräcklig grund för att ett ärende skulle kunna ha väckts.

Trots förtydligandet lämnar dessa alternativa nödvändiga villkor utrymme för tolkning beroende på ärendet. När det gäller den så kallade lägre gränsen för de nämnda förut-sättningarna har CAS konsekvent hävdat att för att väsentlig assistans ska anses föreligga måste konkret och inte endast spekulativ information tillhandahållas. Dessutom verkar det tydligt i ljuset av rättspraxis att en enkel antydan om samarbete som hypotetiskt skulle kunna leda till upptäckt av en ADRV inte är tillräcklig. Det kan vidare konstateras att den konkreta information som ges (åtminstone) antingen bör resultera i att en ADRV (eller annan relevant förseelse) upptäcks, oavsett dess senare ”fastställande”, eller anses tillräcklig för att väcka ett ärende, även om informationen, hur viktig den än må vara, kan behöva ytterligare bekräftelse för att säkra en fällande dom mot en annan person.

Med andra ord behöver informationen i sig inte vara en tillräcklig grund för en fällande dom – det vill säga för att fastställa en ADRV eller annan dopingsförseelse – utan bara för att väcka ett ärende. Med hänsyn till detta kan man ganska säkert säga att det för att en effektiv väsentlig assistans ska kunna fastställas bör finnas en sannolikhet, men inte nödvändigtvis en säkerhet, för en dopingsförseelse. Typen av information och samarbete som tillhanda-hålls utvärderas mer noggrant från fall till fall. Om den minimigräns som beskrivs ovan överskrids, beaktas deras praktiska betydelse vid bedömningen av omfattningen av avstängningen.

I Obukhovs fall fann CAS-panelen att spelaren i sin redogörelse – som lästes tillsammans med uttalanden från fyra andra individer samt liknande händelser relaterade till en annan tidigare lagmedlem – gav relevanta detaljer om lagläkarens metoder och den olagliga behandling som spelaren utsattes för runt det datum då han lämnade urinprovet som visade sig vara positivt. CAS-panelen drog sedan slutsatsen att de uttalanden som läkaren själv gav indirekt bekräftade trovärdigheten i spelarens påståenden om de felaktiga medicinska rutinerna som följdes i klubben. Därefter ansåg panelen att spelarens redogörelser verkade tillräckliga för att ”ett ärende kunde ha väckts” mot läkaren. Vad som är särskilt viktigt är CAS-panelens slutliga kommentar, som säger att: ”det faktum att inget ärende slutligen väcktes ligger utanför spelarens kontroll och ansvar.” Detta är en logisk slutsats av defini-tionen av väsentlig assistans; det är generellt sett tillräckligt om ett ärende skulle ha kunnat väckas baserat på den väsentliga assistansen. Detta innebär dock inte direkt att tröskeln för väsentlig assistans är låg. Tvärtom, med tanke på att det finns flera kumulativa formella, procedurmässiga och materiella kriterier, verkar tröskeln för att fastställa väsentlig assistans vara ganska hög.

Konsekvenser av en fastställande av väsentlig assistans

  1. Minskning eller avstängning?Om väsentlig assistans fastställs ska den disciplinära instansen sedan överväga i vilken utsträckning assistansen har bidragit till att bekämpa doping, bristande efterlevnad av regler och/eller andra former av oärlighet relaterade till idrott. Utvärderingskriterierna anges i artikel 10.7.1.1 i WADC enligt följande:

I vilken utsträckning den annars tillämpliga perioden av inaktivitet kan suspenderas ska baseras på allvaret av den anti-dopingsregelöverträdelse som begåtts av idrottaren eller annan person och betydelsen av den väsentliga assistans som lämnats av idrottaren eller annan person för arbetet med att eliminera doping inom idrotten, bristande efterlevnad av koden och/eller brott mot idrottens integritet.”

Det är viktigt att notera ordet ”suspendera”. I Obukhovs fall minskade FIFA DC spelarens avstängning. WADA hävdade i sitt överklagande att FIFA ADR (liksom andra WADA-efterlevande anti-dopingsregler) endast tillåter FIFA DC att ”suspendera” en del av inaktivitetsperioden. Beslutet i första instansen i detta fall är inte exceptionellt, eftersom disciplinära organ och CAS-paneler under åren också har minskat den annars tillämpliga avstängningen baserat på väsentlig assistans. Men inom ramen för WADC 2021 har suspension och minskning olika betydelser – och inte bara i en semantisk mening, som hävdades av FIFA och spelaren i de efterföljande förhandlingarna inför CAS. För att omformulera det ovanstående, till skillnad från en minskning, lämnar en suspension dörren öppen för allvarligare sanktioner (det vill säga de ursprungliga konsekvenserna) om personens beteende förändras under processen. Suspension är därför av villkorlig natur. Så, precis som CAS-panelen fann i Obukhovs fall, är de disciplinära myndigheternas handlingsutrymme begränsat till suspensioner.

  1. Kriterier för att bestämma omfattningen av suspensionenVid bestämning av omfattningen av avstängningen enligt artikel 10.7.1 i WADC har de disciplinära instanserna i första instans en ganska bred diskretionär makt. Detta innebär att om ärendet överklagas till CAS bör denna diskretion ges förtur. Som angavs i CAS 2017/A/5000 måste en CAS-panel begränsa sina ändringar till fall av grov och uppenbar disproportion i förhållande till överträdelsen. Av denna anledning är CAS rättspraxis avse-ende väsentlig assistans begränsad, vilket minskar möjligheten till långtgående slutsatser om bedömningen av omfattningen av den potentiella suspensionen.

  2. Allvarlighetsgraden av dopingsförseelsenSom anges i artikel 10.7.1.1 i WADC är ”allvaret av den antidopingsregelöverträdelse som idrottaren begått” och ”betydelsen av den väsentliga assistans som idrottaren tillhandahållit” de faktorer som ska utvärderas när det gäller att avgöra vilken fördel som ska ges till den person som tillhandahåller väsentlig assistans. Vid bedömningen av överträdelsens allvarlig-hetsgrad är det nödvändigt att överväga var den ursprungliga konsekvensen (utan väsentlig assistans) skulle ha hamnat inom det tillämpliga konsekvensintervallet. Längden på avstäng-ningen fungerar som en direkt indikator på hur allvarlig överträdelsen ska anses vara i jäm-förelse med andra dopingförseelser inom antidopingssystemet. Ju mer allvarlig straffskalan är för den aktuella överträdelsen och den sanktion som har ålagts på grundval av denna, desto allvarligare bör också överträdelsen anses vara vid bedömningen av den potentiella avstängningen. Vid bedömningen av överträdelsens allvarlighet spelar graden av skuld hos den person som begått överträdelsen också en roll. Allvarligheten varierar från en avsiktlig överträdelse till lätt vårdslöshet. Detaljerade regler finns för att bedöma en individs grad av skuld. Dessa har vidare klargjorts i många CAS- och andra fall.

  3. Betydelsen av väsentlig assistansSom nämnts ovan föreskriver bestämmelserna om väsentlig assistans i WADC att en individ måste avslöja all information relaterad till dopingförseelser i sin helhet och fullt ut samarbeta i varje utredning relaterad till sådan information. Dessutom måste den tillhandahållna informa-tionen vara trovärdig och utgöra åtminstone en väsentlig del av ett ärende eller en pågående process. Den nuvarande utgåvan av WADC innehåller inga andra uttryckliga bestämmelser som underlättar bedömningen av assistansens betydelse. Däremot fanns det i 2009 års version av WADC en medföljande kommentar som gav ytterligare förtydliganden och väg-ledning i denna fråga. Kommentaren i fråga användes också som riktlinje av CAS-panelen i Obukhov-fallet. Den lyder:

Faktorer att beakta vid bedömningen av betydelsen av väsentlig assistans inkluderar exempelvis antalet individer som är inblandade, dessa individers status inom idrotten, om det handlar om en plan som involverar handel enligt artikel 2.7 eller administrering enligt artikel 2.8 och om överträdelsen rörde ett ämne eller en metod som inte är lätt att upptäcka vid testning. Den maximala suspensionen av inaktivitetsperioden ska endast tillämpas i mycket exceptio-nella fall … Generellt sett, ju tidigare i resultatförvaltningsprocessen som väsentlig assistans ges, desto större andel av den annars tillämpliga inaktivitetsperioden kan suspenderas.

Med hänsyn till ovanstående kan det hävdas att bedömningen av betydelsen av väsentlig assistans har två element. Det första elementet är allvaret av de överträdelser som avslöjas genom väsentlig assistans. Vid denna bedömning är det relevant att utvärdera faktorer som antalet individer som är inblandade i den avslöjade överträdelsen, dessa individers fram-trädande roll inom idrotten eller på annat sätt, allvaret i de avslöjade överträdelserna och betydelsen av den berörda sporten eller evenemanget. Det andra elementet är vikten av de bevis som utgjorde den väsentliga assistansen. Vid bedömning av denna aspekt är det viktigt att avgöra om de åtgärder som utgjorde den väsentliga assistansen initierade utredningen eller endast gav kompletterande information till en redan pågående undersökning och om samma information skulle ha kunnat erhållas från andra källor.

  1. Gemensam bedömning av kriteriernaEfter att ha utvärderat de två kriterierna separat bildar de disciplinära organen en slutlig uppfattning om den potentiella avstängningen av konsekvenserna av en ADRV. Eftersom bestämmelsen om väsentlig assistans behandlar de två ovan nämnda kriterierna lika (det vill säga utan att prioritera något av dem), skulle det vara rimligt att betrakta deras vikt som lika i den övergripande bedömningen av suspensionens omfattning. Följaktligen antyder en konsekvent tillämpning att ju mindre allvarlig den överträdelse är som begåtts av den bidrag-ande individen och ju mer betydelsefull den väsentliga assistansen är, desto längre bör avstängningen vara, vilket kan sträcka sig till den maximala suspension som tillåts av reglerna, nämligen 75 procent av den annars ålagda avstängningsperioden. Omvänt, om individens egen överträdelse är allvarlig och den väsentliga assistansen, även om den bedöms som sådan, är relativt liten, bör avstängningen vara proportionellt kortare jämfört med den annars specificerade avstängningsperioden. Även i sådana fall kan avstängningen dock fortfarande vara avsevärd om den underliggande inaktivitetsperioden är exceptionellt lång. Det är dock nödvändigt att ha i åtanke att minimalt bidrag inte rättfärdigar någon lindring. Med tanke på mångfalden av faktiska omständigheter kan disciplinära organ också behöva flexibilitet att avvika från det beskrivna tillvägagångssättet i enskilda fall, vilket gör det möjligt för ett av kriterierna att väga tyngre än det andra. Samtidigt måste de disciplinära organen dock vara konsekventa och behandla individer lika.

Slutsats

I Obukhovs fall fann CAS slutligen att även om den information som spelaren tillhandahöll kvalificerades som väsentlig assistans, ledde den inte till någon ålagd eller anklagad ADRV och visade sig därför vara av liten betydelse. Därför ansåg CAS skiljedomstol att spelarens fall inte var ”mycket exceptionellt” och inte stödde den maximalt tillåtna suspensionen på 18 månader. CAS konstaterade dock att spelaren omedelbart lämnade och erhöll all information som var inom hans kunskap och kontroll, vilket därmed uppfyllde ett av villkoren för en förmån till en idrottare från sådant samarbete. Dessutom rörde informationen en läkares praxis, det vill säga en individ med särskilda ansvar inom en fotbollsklubb, och den avslöjade en potentiell överträdelse som kunde ha involverat ett antal andra spelare och individer. Mot bakgrund av det ovanstående beslutade CAS att den annars tillämpliga avstängningen på två år skulle minskas till tolv månader. Således var suspensionens omfattning femtio procent av det ursprungliga straffet.

Obukhov-fallet är ett välkommet tillskott till det relativt begränsade antalet skiljedomar om väsentlig assistans. Det ger användbara verktyg för framtida tillämpning av artikel 10.7.1 i WADC. Fallet bekräftar också att beviljande av suspensioner av konsekvenser vid ADRV:s bör övervägas noggrant och måttligt, men utan att glömma incitamentet för individer att tillhandahålla väsentlig assistans. Sammantaget skulle mer betydande suspensioner kunna leda till positiva resultat i antidopningsarbetet.