Gränsvärden för alla dopingklassade medel skulle öka rättssäkerheten

Antidopingen använder vetenskapsbaserade metoder för att upptäcka doping, men den följer inte alltid vetenskapliga principer när den utvärderar resultaten från sina tester. Kriterierna för att avgöra om ett prov är positivt för en otillåten substans verkar ofta vara otydliga, med risk för att utvärderingarna blir subjektiva. Uttalanden från WADA-laboratorier som ”man måste vara expert för att tydligt identifiera det” och ”vi vet det när vi ser det” tyder på sådan subjektivitet. Subjektiva utvärderingar är problematiska eftersom de urholkar förtroendet för WADA:s kamp mot doping och kan få potentiellt dramatiska konsekvenser för idrottare.

Icke-tröskeltester

Denna subjektivitet påverkar majoriteten av antidopingtester, nämligen detektionen av så kallade icke-tröskelämnen. Dessa tester saknar objektiva och kvantifierbara beslutskriterier som otvivelaktigt avgör om testresultaten ska tolkas som positiva eller negativa. Enligt WADA:s specifikationer kan sådana tester bedömas som positiva oavsett mängden av den aktuella substansen, så länge den kan upptäckas med rimlig säkerhet. Dessutom är vissa laboratorier kapabla att upptäcka lägre koncentrationer av förbjudna substanser än andra laboratorier, helt enkelt för att laboratorierna kan använda olika utrustning eller testmetoder. Om en idrottare testar positivt eller inte kommer därför att variera från laboratorium till laboratorium. Kravet på att definiera entydiga kriterier för dopinganalyser och deras korrekta validering har funnits i decennier, men till synes med lite gensvar från WADA.

Beslutsgränsen påverkar testets specificitet och sensitivitet. En låg gräns minskar specifici-teten och ökar därmed frekvensen av falska positiva, medan en hög gräns minskar sensitivi-teten och ökar sannolikheten för falska negativa. Följaktligen förhindrar avsaknaden av beslutskriterier en bedömning av antingen specificitet eller sensitivitet. Dessutom förhindrar det en objektiv testutvärdering eftersom besluten blir godtyckliga.

Om ett test är positivt eller inte kan därför komma att variera från laboratorium till laboratorium. Fallet mot den tyska skidskytten Evi Sachenbacher-Stehle är ett sorgligt och talande exempel på vad som kan hända i avsaknad av en tydlig beslutsgräns. Sachen-bacher-Stehle testade positivt för en liten mängd metylhexanamin under vinter-OS 2014 i Sotji, Ryssland. Chefen för Sotji-laboratoriet, Grigorij Rodtjenkov, erkände senare i sin bok att han normalt sett inte skulle ha drivit fallet vidare, med tanke på den låga mängden av substansen. Laboratoriet behövde emellertid några positiva resultat, delvis eftersom ryska idrottare med positiva tester inte rapporterades, så han rapporterade testet som positivt. Sachenbacher-Stehle stängdes initialt av i två år för vad som troligen berodde på konsumtion av förorenat te. Rodtjenkov var uppenbarligen fri att avgöra om Sachenbacher-Stehle skulle betraktas som dopad eller inte, och vad han än beslutade var i enlighet med reglerna.

Subjektiva beslut

Detta exempel visar hur avsaknaden av väl definierade beslutsgränser möjliggör subjektiva beslut. När idrottare ifrågasätter beslutet visar skiljedomare i en domstolsförhandling normalt fullt förtroende för laboratoriepersonalens åsikt, vilket gör det nästan omöjligt för idrottare att bevisa sin oskuld. Dessutom kanske idrottarna varken har de ekonomiska medlen eller tillgång till juridisk rådgivning och vetenskaplig expertis för att utmana domen. Fallet mot den irländska studenten och amatörsprintern Steven Colvert ger ett annat illustrativt exempel. I hans fall användes gelelektrofores för att detektera rekombinant erytropoietin (rEPO) i hans urin. Denna teknik ger resultat som är mindre kvantitativa – och därmed mer benägna till subjektiv utvärdering – än testerna för de flesta andra droger. Det WADA-ackrediterade laboratoriet i Köln, Tyskland, tolkade en lätt släpning eller spridning ovanför Colverts normala endogena EPO som orsakad av rEPO. Denna släpning var dock inte lätt att se och inte mycket annorlunda än den som observerades i parallella banor innehållande urin från idrottare utan rEPO. När Colverts försvar uttryckte tvivel om de tvetydiga testresultaten, uttalade representanter från två WADA-laboratorier att “…ett prov som har så låga doser av rekombinant EPO, behöver du vara expert för att tydligt identifiera det…”. Detta är inget vetenskapligt argument, men skiljedomarna fann ändå Colvert skyldig till doping, en dom som har kritiserats kraftigt.

Alltmer sofistikerade metoder gör det nu möjligt för WADA-laboratorier att upptäcka läkemedelsnivåer lägre än de som upptäcks genom rutinmässiga kontamineringsanalyser i läkemedelstillverkning. Till och med tillfällig hud-till-hud-kontakt eller användning av kosmetiska produkter kan ge positiva dopingtester. Som en följd av detta orsakas många positiva testresultat av oavsiktlig intagning av förbjudna substanser i livsmedel, kosttillskott, kosmetika eller mediciner, som var fallet för Sachenbacher-Stehle.

Avsaknad av gränsvärden

Det finns många tveksamma fall där beslutsgränser är kärnfrågan. Två relativt nyligen inträffade fall påverkade Jarrion Lawson och Shelby Houlihan, två amerikanska friidrottare som testade positivt för små mängder av de anabola steroiderna trenbolon (Lawson) och nandrolon (Houlihan). Båda idrottarna överklagade sina avstängningar till CAS och hävdade att de positiva testerna berodde på konsumtion av kontaminerat kött. Houlihan hävdade att drogen kom från vildsvinsinälvor som hon ätit kvällen innan hon lämnade sitt urinprov. Emmanuel Strahm, en tidigare forskare vid WADA-laboratoriet i Stockholm, Sverige, bekräftade att Houlihans testresultat ”visar alla tecken på konsumtion av vildsvinskött eller inälvor dagen innan urintestet genomfördes.” Lawson argumenterade att han först informerades om det positiva testet två månader efter att han lämnat sitt prov och att denna långa försening gjorde det svårt att ge detaljerad information om hur han hade blivit kontaminerad. Dessutom argumenterade hans försvarsteam att läkemedelskoncentrationen var så låg att det var omöjligt att skilja den från oavsiktligt intag av kontaminerad mat.

Analyser av både Lawsons och Houlihans hår visade att det inte fanns någon långvarig exponering för steroider. Trots likheterna mellan de två fallen, drog CAS slutsatsen att Houlihan hade begått en överträdelse av antidopingreglerna och upprätthöll hennes avstängning men fann det mer sannolikt att steroiderna i Lawsons urin berodde på konsumtion av kontaminerat kött och upphävde hans avstängning. Dopningsanklagelserna och 18 månaders avstängning hade dock redan skadat Lawsons rykte och kostat honom mycket för juridiskhjälp.

Oavsiktligt intag

Ett liknande fall involverade den polske kanotisten Adam Seroczynski som testade positivt för klenbuterol under OS 2008 i Beijing, Kina. Eftersom klenbuterol användes vid köttproduktion i Kina och endast en minimal mängd av ämnet påträffades i hans urin, hävdade han att klenbuterolen kom från matintag. Han hävdade också att den uppmätta mängden inte skulle ha gett honom någon prestationshöjande effekt. Internationella olympiska kommitténs (IOC) disciplinära kommission drog ändå slutsatsen 2008 att Seroczynski hade begått ett regelbrott mot dopingreglerna, vilket han överklagade till CAS. Vid CAS-förhandlingen argumenterade Seroczynskis försvar att koncentrationen av klenbuterol i hans urin var mindre än 0,4 ng/ml och mycket lägre än de 2 ng/ml som WADA, år 2009, hade satt som den lägsta koncen-tration som dess laboratorier måste kunna upptäcka. Andra WADA-laboratorier kunde därför – i enlighet med reglerna – ha bedömt Seroczynskis prov som rent. Försvarsteamet påpekade också att det hade förekommit en epidemi av ”klenbuterol-förgiftning” på grund av kontaminerat nötkött i Spanien (1992), Italien (1996) och Kina (2006), och att vetenskapliga studier hade visat att idrottare som äter kontaminerat kött kan testa positivt för anabola ämnen. I ett spanskt fall resulterade konsumtion av kontaminerat kött i två personer med 2 respektive 4 ng klenbuterol per ml urin.

I sitt svar påpekade IOC att WADA:s regler inte specificerar någon minimigräns för klenbuterol och att förekomsten av detta ämne, oavsett dess koncentration, utgör ett regelbrott. Dessutom hävdade IOC, baserat på principen om strikt ansvar för idrottare, att det inte var relevant hur klenbuterolen hade hamnat i Seroczynskis kropp. IOC uttalade också att ett positivt testresultat orsakat av klenbuterol-kontaminerad mat är extremt sällsynt och osannolikt att inträffa, särskilt eftersom organisationskommittén för spelen hade vidtagit åtgärder före och under spelen för att förhindra matkontaminering. Vidare hävdade de att Seroczynski var den enda som testade positivt för klenbuterol under spelen och att det skulle ha funnits fler om kontaminerad mat hade varit ett problem. CAS drog slutsatsen att Seroczynski hade begått en dopningsöverträdelse och fastställde beslutet från IOC:s disciplinära kommission.

Fallet mot Adam Seroczynski blev en större fråga när en dokumentär av Hajo Seppelt från den tyska tv-kanalen ARD avslöjade att klenbuterol även hade hittats i prover från jamaican-ska sprinters och andra, namnlösa, idrottare vid samma OS i Peking. Anmärkningsvärt är att IOC – efter att ha blivit medveten om detta faktum 2016 – försvarade sin brist på åtgärder mot dessa idrottare genom att motsäga sina egna argument som presenterades vid Seroczynski-förhandlingen. Fallet med de jamaicanska sprintrarna avslöjades inte eftersom både WADA och IOC nu ansåg att koncentrationen av klenbuterol var låg och utan prestationshöjande effekter. Läkemedelsnivåerna låg alla under 1 ng/ml och, enligt deras mening, mest sannolikt orsakade av köttkontaminering. Seroczynskis urinprov innehöll mindre än 0,4 ng/ml klenbuterol. Den inkonsekventa argumentationen från IOK och WADA skulle motivera en omprövning av Seroczynskis fall.

Laboratoriefel

Det finns även exempel där laboratorieanalyser själva kan introducera föroreningar. Ett framträdande exempel är fallet mot den tyske läkarstudenten och amatörlöparen Benedikt Karus. Genom användning av gelelektrofores identifierade WADA-laboratoriet i Köln rEPO i A-provet vid screeningtestet av hans urin. Dock var mycket, om inte allt, av rEPO som observerades i Karus’ provbana ett läckage från rEPO i närliggande kontrollbanor. Intressant nog upptäckte det WADA-ackrediterade laboratoriet i Tokyo, Japan, ingen rEPO när de självständigt testade samma prov med masspektrometri. Karus blev ändå avstängd i 4 år

Konklusion

Genom att kombinera principen om strikt ansvar med dopningstester utan specificerade beslutströsklar har WADA valt en för dem problemfri procedur för att identifiera dopare, men till priset av att någon gång straffa oskyldiga idrottare. Ett mer vetenskapsbaserat, pålitligare och rättvisare tillvägagångssätt skulle kräva införandet av entydiga beslutströsklar för varje substans. Detta kan innebära att några äkta fuskare förblir oupptäckta, men det är inte troligt att det skulle leda till en högre prevalens av dopning. Ironin i dagens till synes intensiva kamp mot dopning är att prevalensen av dopning inom elitidrott fortfarande är hög och att endast ett fåtal fuskande idrottare blir upptäckta. Att införa vetenskapsbaserade beslutströsklar skulle därför göra dopningstester mer tillförlitliga och stärka anti-dopningsinstrumentet samt rättssäkerheten för idrottare.

Referens: Nissen-Meyer J, Skotland T, Boye E. Are doping tests in sports trustworthy?: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests: Athletes suffer from insufficiently defined criteria for doping tests. EMBO Rep 2022; 23: e54431.