JURIDISKA ASPEKTER PÅ DOPING 2.1

(Senast reviderad 2024-11-16)

JURIDISKA ASPEKTER PÅ DOPING

Svenska Antidopingbiblioteket

INNEHÅLL

INTRODUKTION

Hur definierar man och handlägger doping i svensk idrott

En enhetlig definition av begreppet doping saknas. Då en enhetlig definition av begreppet doping saknas får definitionen sökas i hur det aktuella regelverket definierar doping.

Doping enligt idrottsrörelsen

Det huvudsakliga syftet med idrottens antidopingsregler och definitionen av doping är att tillvarata idrottsutövares grundläggande rätt att delta i en dopingsfri idrott och på så sätt främja en god hälsa och rättvisa för idrottsutövare.

Doping definieras uttömmande som tio olika dopningsförseelser i det svenska ”Idrottens dopingreglemente (IDR).” Fem av de tio förseelsegrunderna är i praktiken de mest relevanta:

Förekomst av förbjuden substans i idrottsutövares prov lämnat vid dopingkontroll

Enskilds bruk eller försök till bruk av förbjuden substans eller metod

Att avsiktligen undandra sig, vägra eller underlåta att lämna prov vid dopingkontroll,

Olovlig befattning med eller försök till olovlig befattning med förbjuden substans eller förbjuden metod

Tillhandahållande eller försök till tillhandahållande av dopingmedel till idrottsutövare

I fall rörande förekomst i prov eller enskilds bruk är ansvaret strikt för idrottsutövaren. Med strikt ansvar menas att inget uppsåtskrav krävs. Att substansen förekommer i exempelvis ett urinprov vid en dopingkontroll är tillräckligt för att en förseelse ska föreligga.

Den enskilda personen är enligt IDR skyldig att känna till vad som utgör en dopingförseelse, samt vilka substanser och metoder som är otillåtna. Vilka substanser och metoder som är tillåtna anges i WADAs dopinglista.

Gällande vilka substanser och metoder som är förbjudna är dopinglistans omfång flertalet gånger större än dopinglagens.

Idrottens antidopingsregler och definitionen av doping är syftar till en dopingsfri idrott. WADA listar tre liknande syften med att förbjuda användandet av en metod eller en substans som doping:

Användandet kan för det första ha prestationshöjande verkan

Användandet kan vara hälsofarligt

Användandet strider mot idrottens anda

Vem är då dopad?

Då en person har begått en dopingförseelse följer det att man kan tala om personen som dopad. Av RF-stadgan följer att IDR omfattar alla personer som är medlemmar i en RF-ansluten förening. Även andra personkategorier såsom idrottsutövare vilka representerar en svensk idrottsorganisation internationellt kan i vissa fall omfattas. Det är genom medlemskapet som idrottsutövaren åtar sig att bli bunden av de regler som ges av RF. Genom medlemskapet uppstår således ett avtalsförhållande mellan föreningen, RF och medlemmen.

Ett medlemskap i en idrottsförening kan tecknas genom att en person meddelar personuppgifter via e-post eller i ett formulär, samt betalar en avgift till föreningen. Utformningen av medlemsavtal för elitidrottare skiljer sig åt mellan olika föreningar, i vissa fall förekommer standardavtal. Svenska Fotbollförbundet (SvFF) använder sig av ett standardavtal för de fall då en medlem uppnår en viss inkomst. SvFF:s standardavtal innehåller en klausul vilken ger att en medlem förbinder sig till att följa RF:s antidopingsregler och att underkasta sig dopingkontroller. Avtalet ger även att tvist ska avgöras utanför det allmänna domstolsväsendet.

Den fysiska personen är en medlem i RF eller representerar svensk idrottsorganisation internationellt. Är en enskild person inte medlem i RF omfattas personen som huvudregel inte av idrottsrörelsens dopingregler. Om personen är medborgare eller bosatt i Sverige saknar betydelse.

Hur prövas doping?

Enligt idrottsrörelsens antidopingsregler ska idrottsutövaren acceptera provtagning vid dopingkontroller, vilka får utföras när som helst och princip var som helst, både inom och utom tävling. Något krav på misstanke för att en kontroll ska utföras finns inte.

Vägran att delta i en kontroll utgör som ovan nämnt en dopingförseelse. Utförandet av dopingkontroller utan det samtycke som lämnats genom anslutningen till RF är som regel inte tillåtet.

Erkänner inte idrottsutövaren förseelsen kan tvisten prövas av ett annat organ än Antidoping Sverige (ADSE). RF-stadgan ger att en tvist mellan idrottsutövare och RF inte får prövas i allmän domstol. Tvisten ska prövas av idrottens skiljenämnd om inte annan ordning är särskilt föreskriven. I RF-stadgan formuleras följande: ”Talan i tvist där parterna är enskild medlem, förening, IdrottsAB, SDF, DF, SF eller RF får inte väckas vid allmän domstol. Sådan tvist ska, utom i fall då annan särskild ordning är föreskriven i dessa stadgar eller SF:s stadgar, avgöras enligt ett av RS fastställt reglemente för idrottens skiljenämnd. RS ska utse ordförande och /eller ledamöter i skiljenämnd i de fall SF föreskrivit en sådan ordning eller när parterna träffat överenskommelse härom.”

Vid dopingsförseelser sker prövning av Dopingsnämnden (DON). Misstänks en förseelse äger Antidoping Sverige ensamrätt att anmäla förseelsen till DON. Då en anmälan skett till DON intar ADSE en roll motsvarande åklagare i processen. ADSE har bevisbördan för att en förseelse har skett.

Vid förseelse mot idrottens antidopingsregler är DON första instans. Nämnden består av fyra ledamöter, en vice ordförande och en ordförande vilka väljs på RF-stämman. DON bildades i syfte att öka idrottsutövarens rättssäkerhet och ska vara ett från RS oberoende organ. RF bekostar DONs verksamhet.

Beslut fattade av DON kan överklagas till Riksidrottsnämnden (RIN). RIN består av en ordförande, en vice ordförande och sex övriga ledamöter vilka väljs på RF-stämman. RINs verksamhet finansieras också av RF. I både DON och RIN ska ordförande och vice ordförande besitta erfarenhet av domararbete i allmän domstol. Att resterande ledamöter inte måste vara jurister har varit föremål för kritik. Hälften av de övriga ledamöterna i DON och RIN ska vara kvinnor.

Överordnade organ

Av RF-stadgan framgår att en idrottsutövare är skyldig att följa RF-stadgan, beslut fattade av RF, idrottsföreningen eller högre idrottsorgan. Därtill har Högsta domstolen (HD) uttalat att allmän domstol som huvudregel inte kan pröva tvister vilka har förskjutits till prövning av idrottens egna organ. Enligt HD ska dock undantag göras i de fall då ett organs beslut går mot dess stadgar eller är fattat på uppenbart otillbörliga grunder såsom rasism.

I vissa fall agerar skiljedomstolen Court of Arbitration for Sport (CAS) tredje instans. CAS är idrottens skiljedomstol med säte i Lausanne, Schweiz, och fungerar som en tredje instans för internationella elitidrottare. I vissa fall kan dock CAS agera första instans för RF-medlemmar. En sådan direktprövning får ske om idrottsutövaren, ADSE och andra berörda organisationer samtycker till det.

CAS jurisdiktion är dock inte begränsad till RF-anslutna idrottsutövare. Om parterna särskilt avtalat att ett idrottsligt ärende ska prövas av CAS så har skiljedomstolen jurisdiktion. Domarna i CAS utses på förslag av Internationella Olympiska Kommittén, internationella idrottsförbund eller nationella olympiska kommittéer. I vissa fall kan även den högsta instansen inom organet CAS, ICAS, utse en skiljedomare för en tvist. Varje domare ska vara oberoende i förhållande till idrottsorganisationerna.

STIFTADE LAGAR

Svensk (civil) dopinglag

Den svenska lagen om förbud mot vissa dopinglag heter ”Lag (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.” Efter utfärdandet 19 december 1991 har den ändrats mer påtagligt senast 2011, men mindre ändringar är gjorda både före och efter 2011. Den lag som gäller i januari 2023 ändrades senast 2019.

Lagen gäller endast en del av den förbjudna listan som WADA utfärdar. Den svenska lagen gäller

  1. syntetiska anabola steroider,   2. testosteron och dess derivat,   3. tillväxthormon, och   4. kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat

eller av tillväxthormon.

Detta innebär att bloddoping, gendoping och stimulantia som exempelvis amfetamin inte är förbjudna enligt dopinglagen. Det finns däremot andra lagar – narkotikalagstiftningen, lag mot smuggling, etc – som kan göra bruk av substanser som inte innefattas av dopinglagen kan vara olagliga.

Folkhälsomyndigheten för en förteckning tillgänglig på myndighetens hemsida – senaste reviderad 2021 – över vad som anses vara dopningsmedel enligt dopningslagen. Listan är avsedd som ett stöd i det praktiska arbetet för rättsväsendet, myndigheter, organisationer och institutioner. Förteckningen är dock endast vägledande och ska inte betraktas som heltäckande. Det är alltid domstolarna som avgör vad som är ett brott mot dopningslagen.

För att upprätta förteckningen över substanser som utgör dopningsmedel, har en expertgrupp bildats i samarbete mellan myndigheter, institutioner och organisationer som är berörda av dopningens skadeverkningar och problem. Expertgruppen gör en bedömning av vad som enligt lagen kan betraktas som dopningsmedel, med utgångspunkt från i dag kända och i missbrukssammanhang förekommande substanser. Dopningslagens konstruktion gör att förteckningen per definition blir inofficiell eftersom det är en tolkning av dopningslagen. Till skillnad från narkotikastrafflagen eller lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor, saknar dopningslagen referens till internationella överenskommelser och regeringsbeslut om vilka varor, substanser eller preparat som omfattas av lagen. Det innebär att substanser som inte finns upptagna i förteckningen ändå kan utgöra dopningsmedel enligt dopningslagen.

De medel som enligt lagen anses som dopingpreparat får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål

  1. införas till landet,   2. överlåtas,   3. framställas,   4. förvärvas i överlåtelsesyfte,   5. bjudas ut till försäljning,   6. innehas, eller

  2. brukas.

Den som uppsåtligen bryter mot dopinglagen döms för dopningsbrott till fängelse i högst två år. Är ett dopingbrott med hänsyn till mängden dopningsmedel samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är ett dopingbrott att anse som grovt döms för grovt dopningsbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd dopningsmedel eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som inte är att anse som ringa döms till ansvar enligt 23 kapitlet i brottsbalken.

Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl.

Förslag: Lag om behandling av personuppgifter i idrottens antidopningsarbete

Efter många, många års utredande finns nu (2022) en lagrådsremiss som föreslår att det införs en ny lag som reglerar behandling av personuppgifter i sådant antidopningsarbete som utförs på grund av världsantidopningskoden eller de internationella standarder som kompletterar koden. Syftet är att göra det möjligt för vissa aktörer att behandla person-uppgifter i idrottens antidopningsarbete på ett ändamålsenligt sätt och att skydda enskilda mot kränkningar av den personliga integriteten.

I lagförslaget tydliggörs att med idrottens antidopningsarbete avses i denna lag sådant antidopningsarbete som utförs med grund i världsantidopningskoden (World Anti-Doping Code) eller de internationella standarder som kompletterar koden.

Lagen skall tillämpas då personuppgifter behandlas i idrottens antidopningsarbete som utförs av signatärer av världsantidopningskoden som är etablerade i Sverige, signatärer av världsantidopningskoden som inte är etablerade i Sverige, om personuppgifterna behandlas i Sverige, föreningar och förbund som är anknutna till Sveriges Riksidrottsförbund, och andra föreningar och förbund som är etablerade i Sverige och anknutna till ett internationellt specialidrottsförbund som är signatär av världsantidopningskoden.

Lagen gäller endast om behandlingen av personuppgifter är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller kommer att ingå i ett register.

Personuppgifterna får behandlas enligt denna nya lag i idrottens antidopningsarbete om det är nödvändigt för att handlägga ärenden om medicinsk dispens samt begära överprövning av och överklaga beslut om sådan dispens, planera, samordna och administrera vistelse-rapporteringar, planera, samordna och genomföra dopningskontroller, handlägga, tillhandahålla information i och överklaga beslut i ärenden om dopningsförseelser, och inhämta, bearbeta, analysera och delge information som gäller möjliga dopningsförseelser.

Endast Antidoping Sverige AB och internationella specialidrottsförbund som är etablerade i Sverige och är signatärer av världsantidopningskoden får behandla personuppgifter enligt lagen. Andra organ som denna lag är tillämplig på får dock behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att tillhandahålla Antidoping Sverige AB eller ett internationellt specialidrottsförbund som är signatär av världsantidopningskoden information som behövs i deras verksamhet.

Personuppgifterna får även behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla Polis-myndigheten, Åklagarmyndigheten eller Tullverket information som behövs i myndigheternas brottsbekämpande verksamhet

Antidoping Sverige AB, Sveriges Riksidrottsförbund och sådana organ som avses enligt ovan ska utse dataskyddsombud för sin behandling av personuppgifter i idrottens antidopningsarbete.

Personuppgifter får inte behandlas under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen, eventuella register måste således rensas efter hand.

Denna lag föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

TEORETISKA ASPEKTER

Antidopingens förrättsligande

Juristen Johan Lindholm förklarar hur idrottens status förändrats inom juridiken och hur det

är särskilt tillämpligt på doping. Begreppet ”förrättsligande” används emellertid på olika sätt i

olika sammanhang och kan betyda olika saker. Begreppet har sitt ursprung i sociologin och

används för att beteckna en tendens i det moderna samhället där den skrivna rätten (lagar

och regler) utvidgas i två bemärkelser, dels genom att lagar och regler antas på områden

som tidigare inte varit föremål för formell reglering (rättens expansion), dels genom att

lagarna och reglerna blir mer detaljerade (rättens ökade densitet). Begreppet kan beteckna

en process varigenom rättslig kontroll, huvudsakligen lagstiftning antagen av en demokratiskt

vald lagstiftare, ersätter godtycke och nepotism. Förrättsligande står då för förutsebarhet och

processuell rättvisa och är nära förknippad med ett starkare skydd för grundläggande

rättigheter. Makten förskjuts då från lekmän, politik och politiker till juridik och jurister. Detta

är tydligt inom antidopingen där WADAs regler blir allt mer omfattande och allt mer

detaljerade och dopingdiskussionen inte sällan gått från hederlighet och moral till juridiska

spetsfundigheter.

I litteraturen uttrycks ofta uppfattningen att idrottens förrättsligande har ett nära samband

med idrottens kommersialisering. Inte sällan skylls denna utveckling på jurister och agenter

som lurar idrottsutövare att slita idrottsliga tvister på rättslig väg i syfte att själva tjäna pengar.

Ett första argument mot förrättsligandet är att rättens inträde innebär en kvalitativ försämring

av de styrande normernas materiella innehåll. Förrättsligande i form av externt påtvingade

normer ger upphov till konkreta normkonflikter men även mer subtila (interna) förändringar

kan förändra de styrande normerna i en oönskad riktning så att de passar den idrottsliga

verksamheten sämre.

Det hävdas att idrott skiljer sig från andra sektorer av samhället i det att idrotten i högre grad

regleras genom formella regler som ska säkra tävlan (konkurrens) på lika villkor men även

innehåller eller bygger på lek. Ett argument som då framförs mot idrottens förrättsligande – i

synnerhet förrättsligande i form av utvidgad eller mer detaljerad lagstiftning – är att det hotar

idrottsrörelsens rätt till självstyre. Förvisso har individen frivilligt valt att delta i idrottsrörelsen

och denne har teoretiskt ett inflytande över de idrottsliga normerna, men många idrotter är

mycket stora rörelser och organiserade internationell i en pyramidal struktur med långa

avstånd mellan individ och beslutsfattande. Inom antidopingen förekommer idag nästan

enbart formella regler och etik och moral får står tillbaka.

Eftersom det framförs flera argument mot idrottens förrättsligande kan det tyckas märkligt att

idrottsrörelsen i stort välkomnar lagstiftarens inblandning för att bekämpa doping och

efterfrågar samarbete mellan lagstiftaren och idrottsrörelsen för att koordinera lagstiftning

relaterat till doping. Idrottsrörelsens främsta kritik mot gällande lagstiftning mot doping är att

den inte är tillräckligt långtgående, till exempel efterfrågar idrotten som nämnt kraftigare

rättsliga sanktioner. Avsaknad av allvarligare konflikter mellan idrottsliga dopingregler och

rättsliga regler för bekämpning av doping innebär att det materiella argumentet mot

förrättsligandet inte aktualiseras vad gäller doping. Genom att doping i sin helhet förskjuts

från den idrottsliga verksamheten tappar många av argumentet mot förrättsligandet av

fenomenet sin bärighet: idrottsrörelsen har ingen idrottslig relation till den som dopar sig

vilket medför att relationsargumentet faller, förekomsten av doping är inte en del av idrottens

identitet varför den hotas av rättsliga inblandningen inte heller aktualiserar identitets-

argumentet och det saknas egentligt intresse från idrottsrörelsens sida att på ett smidigt sätt

lösa den uppstådda konflikten med den dopade, vilket är centralt för konfliktslösnings-

argumentet.

Det är lätt att påvisa att dopingens fokus flyttats från vad som är rätt och fel till vad som står i

regelböckerna. Var det så vi ville ha det?

Tillämpning av det strikta ansvaret – en juridisk principdiskussion

Principen om strikt ansvar har konsekvent upprätthållits av den internationella skiljedomstolen för idrott, CAS. I en uppsats med juridisk ansatts redogörs för tre fall där CAS tillämpat principen trots att det stått klart att utövaren saknat uppsåt.

Fallet George Quigley

I fallet George Quigley deltog en amerikansk skytt i en världscupstävling. Quigley ådrog sig en övre luftvägsinfektion och under natten till den andra tävlingsdagen försämrades han. Hans tränare tillkallade därför en lokal läkare som gav Quigley hostmedicin. På förpack-ningen till hostmedicinen fanns text skriven på arabiska, ett språk som Quigley inte förstod. Quigley förklarade för läkaren att han tävlade i skytte och att han därför inte fick inta någon förbjuden substans. Läkaren, som behärskade engelska väl, granskade listan med förbjudna substanser och intygade att medicinen inte innehöll någon av de uppräknade, förbjudna substanserna. Quigley tog därför några klunkar hostmedicin. Nästa dag fortsatte Quigley att tävla och vann guld. Efter tävlingen testade han positivt för den förbjudna substansen efedrin. Det visade sig att efedrin fanns i den hostmedicin som Quigley intagit. Till följd av det positiva provresultatet beslutade det internationella sportskytteförbundet att diskvalificera Quigleys resultat i tävlingen och stängde av honom i tre månader. Quigley överklagade beslutet till CAS.

CAS anförde att ett strikt ansvar kunde anses vara orättvist i individuella fall, till exempel i sådana fall som i Quigleys, där utövaren i samband med medicinering fått i sig en förbjuden substans till följd av felmärkning eller felaktigt råd. CAS ansåg dock ett strikt ansvar för doping vara motiverat med hänsyn övriga utövares intresse av tävlan på lika villkor. I beslutet skriver CAS att det inte går att åtgärda en oavsiktlig orättvisa genom att avsiktligt åstadkomma orättvisa. Därutöver anförde CAS att en ordning utan ett strikt ansvar skulle möjliggöra att utövare som medvetet dopade sig undkom sanktion till följd av bevissvårig-heter. Ett krav på avsikt hos utövaren skulle också medföra kostsamma rättstvister vilket skulle drabba dopingbekämpande aktörer negativt.

CAS medgav att de anförda skälen för ett strikt ansvar kunde anses oskäliga, men att ett sådant ansvar ändå var en praktisk nödvändighet i kampen mot doping. Därmed var det också motiverat att tillämpa ett strikt ansvar.Trots att Quigley ansågs ha ett strikt ansvar för det inträffade frikändes han från ansvar då regeln som det internationella sportskytte-förbundet grundat sitt beslut på en regel som var för otydlig för att kunna verkställas.

Fallet Anne Chagnaud

Anne Chagnaud, en fransk simmare, deltog år 1995 i en långdistanstävling. I samband med tävlingen ansvarade Chagnauds tränare för kosten. Chagnaud vann långdistansloppet och fick lämna ett dopingtest efter tävlingen. Testet visade positivt för den förbjudna substansen etilefrin. Tränaren erkände att han av misstag, utan Chagnauds vetskap, givit henne en tablett som innehöll den förbjudna substansen. Internationella simförbundet beslutade att stänga av Chagnaud i två år. Chagnaud överklagade beslutet till CAS.

I sin dom konstaterar CAS inledningsvis att det föreligger ett strikt ansvar för utövaren då en förbjuden substans förekommer i ett dopingtest. CAS anför att en tillämpning av principen nulla poena sine culpa skulle leda till negativa konsekvenser för effektiviteten i kampen mot doping. Liksom i fallet Quigley anser CAS att det strikta ansvaret är en nödvändig förut-sättning för att kampen mot doping överhuvudtaget ska vara praktiskt möjlig. I domen diskuteras den konflikt som föreligger mellan idrottsrörelsens intresse av stränga antidopingregler och den enskildes intresse av att inte straffas i de fall skuld saknas. CAS gör en kompromiss mellan de två intressena. Med hänvisning till den ”idrottsliga rättvisan” menar CAS att diskvalifikation måste vara en automatisk påföljd när en förbjuden substans upptäckts i ett dopingtest. I domen skriver CAS att allt annat vore stötande.

Avseende avstängning menar domstolen att det måste finnas visst utrymme för beaktande av utövarens frånvaro av skuld. CAS anger att det föreligger en presumtion för att utövarens syfte är att förbättra sin prestationsförmåga vid substansdoping. Lyckas utövaren motbevisa presumtionen ska avstängningstiden reduceras. I det aktuella fallet lyckades Chagnaud inte motbevisa presumtionen. CAS valde dock att sätta ned avstängningstiden eftersom påföljden inte ansågs stå i proportion till omständigheterna i fallet.

Fallet Andreea Raducan

Ett annat fall som berör det strikta ansvaret handlar om den rumänska gymnasten Andreea Raducan. År 2000 blev hon uttagen till sommar-OS i Sydney. Dagen före tävlingen i individuell mångkamp besökte Raducan lagets läkare som gav henne en förkylningstablett. På tävlingsdagen kände sig Raducan fortfarande dålig och fick ytterligare en tablett av läkaren. Raducan vann guld i den individuella mångkampen och efter medaljceremonin fick hon göra ett dopingtest. Provresultatet var positivt. Raducan hade fått i sig den förbjudna substansen pseudoefedrin genom medicineringen. En av Raducans lagkamrater hade fått en likadan tablett av läkaren. Lagkamratens provresultat var dock negativt. Anledningen till de olika provresultaten var att Raducan var kortare och vägde mindre än sin lagkamrat.

Internationella olympiska kommittén (IOK) beslutade att diskvalificera Raducans resultat och hon fick lämna tillbaka guldmedaljen. Medaljen tilldelades istället den lagkamrat som konsumerat samma medicin som Raducan. Raducan överklagade beslutet till CAS.

CAS uttalade att regelverket innehåller ett strikt ansvar för doping vilket innebär att blotta förekomsten av en förbjuden substans i utövarens prov är tillräckligt för ansvar. CAS angav att ett sådant ansvar är motiverat med hänsyn till intresset av rättvis tävlan. Raducan menade att den mängd som hon fått i sig av den förbjudna substansen var så liten att den inte påverkade hennes insats i tävlingen. CAS anförde att det inte var nödvändigt att intaget lett till konkurrensfördel för utövaren. Huruvida en prestationshöjande effekt förelåg eller inte var enligt CAS utan betydelse för bedömningen. Enligt CAS spelade Raducans låga vikt inte heller någon roll för prövningen. Även om det var möjligt att tyngre utövare inte skulle få positivt resultat kunde Raducan inte använda det som ursäkt för sitt positiva resultat. CAS bestämde att IOK:s beslut om diskvalifikation av resultatet skulle kvarstå.

Argument för det strikta ansvaret

Rättviseargumentet. Det första argumentet som anförs för principen om strikt ansvar är rättviseargumentet. Enligt argumentet är det motiverat att tillämpa ett strikt ansvar med hänsyn till intresset av rättvis tävlan. CAS uttalanden i fallet Quigley är ledande för rättviseargumentet. Av domen framgår att principen om strikt ansvar under vissa omständigheter kan leda till orättvisa för den enskilde utövaren. Enligt CAS är det trots det försvarbart att tillämpa principen med hänsyn till intresset av tävlan på lika förutsättningar. Det spelar enligt domstolen inte någon roll om utövaren begått en sådan förseelse med uppsåt eller inte. Även om intaget skett genom en olyckshändelse leder intaget till att utövaren tävlar under andra förutsättningar än övriga deltagare. En oavsiktlig orättvisa som drabbar den enskilde kan inte rättfärdigas genom en avsiktlig orättvisa för den stora gruppen av tävlande. Det finns inte några regler som kan reparera den orättvisa som intaget medfört.

Summan av de orättvisor som drabbar enskilda utövare är mindre i jämförelse med orättvisa som skulle uppstå om man inte tillämpade principen om strikt ansvar. Två intressen står emot varandra men kollektivets intresse av tävlan på lika villkor anses gå före den enskildes intresse att inte straffas i fall skuld hos utövaren saknas.

Strafflindringsargumentet. Det andra argumentet som anförs för det strikta ansvaret är strafflindringsargumentet. Enligt detta argument mildras den orättvisa som följer av principen om strikt ansvar genom de strafflindringsregler som det idrottsliga regelverket innehåller. Det finns flera idrottsliga strafflindringsregler som beaktar frånvaron av skuld vid förekomst-förseelse. Det är utövaren som har bevisbördan för avsaknad av fel och försummelse enligt reglerna. Kan utövaren visa att han eller hon inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse ska den annars tillämpliga avstängningstiden reduceras till noll. Regeln avser endast åläggande av påföljd, den är inte tillämplig på prövningen av om det begåtts en förseelse eller inte. En utövare kan endast undgå avstängning om exceptionella omständigheter föreligger, till exempel om utövaren kan visa att denne blivit utsatt för sabotage av en medtävlande. Regeln är inte tillämplig i situationer då utövaren fått substansen av en tränare eller läkare, eller om make eller tränare saboterat utövarens mat.Ka n utövaren visa att han eller hon inte gjort sig skyldig till betydande fel eller försummelse i förhållande till förekomstförseelsen, ska påföljden sättas ned till en tillrättavisning eller avstängning i högst två år.

Vid bedömningen av om fel begåtts ska hänsyn bland annat tas till den anmäldes erfarenhet, ålder samt vilken aktsamhet utövaren visat i förhållande till den risk som utövaren borde ha uppfattat. Däremot ska inte eventuellt inkomstbortfall eller tävlingssäsongsschemat beaktas. WADA hävdar att de ovanstående strafflindringsreglerna i kombination med principen om strikt ansvar utgör en rimlig avvägning mellan två. Principen om strikt ansvar tillgodoser alla utövares och idrottsliga organisationers intresse av dopingfri idrott. Strafflindringsreglerna ger den skuldfrie utövaren en möjlighet till rättvis behandling. Den enskilde får en chans att försvara sig och reglerna ger ett skydd mot det strikta ansvarets mest långtgående och orimliga konsekvenser.

Nödvändighetsargumentet. Det tredje argumentet som anförs för principen om strikt ansvar är nödvändighetsargumentet. Enligt detta argument är de idrottsliga reglernas strikta ansvar en praktisk nödvändighet i kampen mot doping. Som ovan nämnts har de idrottsliga reglerna om doping inte alltid tillämpat ett strikt ansvar. Tidigare krävdes att utövaren hade avsikt att förbättra sin idrottsliga prestation genom intaget av den förbjudna substansen. Det fordrades därför att den anmälande organisationen kunde visa att den aktuella substansen hade prestationshöjande effekt samt att utövaren faktiskt avsåg att förbättra prestationsförmågan. Det var praktiskt taget omöjligt för organisationen att uppfylla en sådan bevisbörda. Kravet på avsikt hos utövaren ansågs allvarligt begränsade de idrottsliga dopingreglernas genom-slagskraft. Reglerna möjliggjorde att utövare många gånger kunde gå fria från ansvar även i de fall uppsåt förelåg. Till exempel kunde en utövare som testat positivt hävda att en tredje part administrerat den förbjudna substansen utan utövarens vetskap. Principen om strikt ansvar löser de bevisningsproblem som tidigare förelåg. I sin praxis har CAS flera gånger motiverat det strikta ansvaret med hänvisning till den bevisproblematik som annars skulle föreligga i dopingärenden.

CAS har också framhållit att idrotten saknar de tvångsmedel som det civilrättsliga systemet erbjuder och som är nödvändiga för att bevisa skuld hos den enskilde. De anmälande organisationerna kan inte genomföra en utredning på samma sätt som en åklagare eller använda sig av vittnen på samma villkor som i brottmål. Domstolen har också upprepade gånger hänvisat till ett krav på skuld hos den enskilde, antingen i form av uppsåt eller oaktsamhet, skulle leda till stora effektivitetsförluster. Dessutom skulle kostnaderna för dopingbekämpande aktörer bli orimligt stora utan ett sådant ansvar. Om idrottsrörelsen var tvungen att bevisa uppsåt eller oaktsamhet skulle att det därför praktiskt taget skulle vara omöjligt att föra kampen mot doping enligt CAS.

Argument emot det strikta ansvaret

Straffrättsargumentet. Enligt straffrättsargumentet är det idrottsliga förfarandet i ett dopingärende att betrakta som straffrättsligt, inte civilrättsligt, och därför ska den enskilde utövaren ges det skydd som följer av grundläggande straffrättsliga principer. Principen om strikt ansvar anses inte leva upp till dessa principer. De idrottsliga dopingreglerna anses ha straffrättslig karaktär i flera avseenden. Bland annat anförs att det idrottsliga regelverket innehåller bestämmelser som motsvarar straffrättens regler om brott, åtal och straff. Dessutom är de idrottsliga sanktioner som kan drabba utövaren mycket allvarliga. Till stöd för det idrottsliga systemets straffrättsliga karaktär anförs även att den enskilde utövaren inte kan påverka det avtalsförhållande som föreligger mellan idrottaren och den idrotts-organisation som denne tillhör. En idrottare som vill utöva sin sport är tvungen att underkasta sig idrottens antidopingregler och möjligheten att påverka reglerna är minimal. Frånvaron av valfrihet gör idrottens reglering mycket lik straffrätten.

CAS har beskrivit de idrottsliga dopingbestämmelserna som ”kvasistraffrättsliga-” Eftersom dopingreglerna anses vara av straffrättslig karaktär ska, enligt argumentet, grundläggande straffrättsliga principer tillämpas i dopingärenden. En princip som aktualiseras i doping-sammanhang är nulla poena sine culpa. Kritiker menar att principen om strikt ansvar strider mot nulla poena sine culpa eftersom det inte krävs att utövaren handlat med uppsåt eller varit oaktsam för att han eller hon ska straffas vid förekomstförseelse. En annan grund-läggande straffrättslig princip som föranleder kritik av principen om strikt ansvar är in dubio pro reo. In dubio pro reo är ett konkret exempel på den mer allmänna principen oskyldighets-presumtionen. Det finns en uppfattning om att principen om strikt ansvar är oförenlig med oskyldighetspresumtionen. Till stöd härför anförs att en utövare som testat positivt för doping aldrig kan frikännas. Även om utövaren lyckas bevisa frånvaro av skuld och oaktsamhet har han eller hon likväl gjort sig skyldig till förekomstförseelse. Även om den dömande instansen beaktar avsaknaden av skuld, och avstängningstiden sätts ner, kommer idrottaren ändå att dömas. Enligt straffrättsargumentet strider således principen om strikt ansvar mot den enskildes grundläggande rättigheter, vilket anses tala emot principens tillämpning.

Proportionalitetsargumentet. Enligt proportionalitetsargumentet är det inte motiverat att tillämpa principen om strikt ansvar eftersom den står i strid med proportionalitetsprincipen. Principen om strikt ansvar vilar på en avvägning mellan två olika intressen: idrottsrörelsens intresse av att effektivt bekämpa doping och den enskilde utövarens intresse av att presumeras oskyldig och möjlighet att försvara sig. De som är kritiska till principen om strikt ansvar menar att principen utgör en alltför långtgående begränsning av utövarnas intresse i förhållande till dess avsedda syfte. Till stöd för denna ståndpunkt anförs att utövaren i flertalet fall inte kan bevisa avsaknad av skuld. CAS anser att utövarens skuld beaktas i straffmätning och att det strikta ansvaret därför inte strider mot proportionalitetsprincipen. Kritiker menar dock att avsaknaden av skuld i många fall inte beaktas i praktiken på grund av bevissvårigheter för utövaren. Det strikta ansvaret anses därför strida mot proportionalitetsprincipen.

Utvärdering av argumenten för det strikta ansvaret

De tre argument som i huvudsak anförs för principen om strikt ansvar är rättviseargumentet, strafflindringsargumentet och nödvändighetsargumentet.

Enligt rättviseargumentet är det motiverat att tillämpa ett strikt ansvar med hänsyn till intresset av rättvis tävlan. Man kan hålla med om att det finns ett intresse av att tävlan sker på lika villkor, inte bara för alla tävlande utan även för allmänheten i stort. Idrott bidrar till engagemang och gemenskap. Intresset för att engagera sig i idrott skulle troligtvis minska om tävlan skedde på olika villkor. Frågan är om rättviseargumentet motiverar principen om strikt ansvar. Det är korrekt att det inte finns några regler som kan bota den orättvisa som uppstår då en utövare fått i sig en förbjuden substans. Det spelar härvid ingen roll hur utövaren fått i sig substansen, utövarens förutsättningar i tävlingen ändras oavsett om intaget skett uppsåtligt eller omedvetet. Det nyss sagda förutsätter dock att den förbjudna substansen faktiskt har påverkat idrottarens prestationsförmåga. Problemet med rättviseargumentet är att principen om strikt ansvar även träffar de fall där den förbjudna substansen inte leder till någon prestationshöjande effekt. Av fallet Andreea Raducan framgår explicit att det inte krävs att den förbjudna substansen lett till konkurrensfördel för utövaren. Enligt CAS praxis krävs således inte att intaget faktiskt påverkat utövarens förutsättningar. Rättviseargumentet skulle kanske vara desto mer hållbart om strikt ansvar endast förelåg i de fall där substansintaget faktiskt påverkar prestationsförmågan.

Det andra argumentet som anförs för principen om strikt ansvar är strafflindringsargumentet. Enligt argumentet är det befogat att tillämpa ett strikt ansvar eftersom det finns strafflindrings-regler som tar hänsyn till den enskildes frånvaro av skuld. Utövaren har således möjlighet att undgå avstängning om denne kan visa att han eller hon inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse. I annat fall kan avstängningstiden sättas ned. I teorin framstår denna lösning, ett strikt ansvar i kombination med möjlig strafflindring, som rimlig. Reglerna möjliggör en flexibel straffsättning som anpassas till den enskildes mått av skuld. Detta står i överensstämmelse med den straffrättsliga skuldprincipen. Ett problem med regleringen är dock att det i praktiken tycks vara mycket svårt för utövaren att bevisa avsaknad av skuld. I fallet Chagnaud ansågs det inte vara tillräckligt att hennes tränare erkände att det var hans fel att Chagnaud fått i sig den förbjudna substansen. För att helt slippa avstängning krävs att det föreligger exceptionella omständigheter vilket innebär att en utövare endast kan undkomma avstängning om en annan tävlande har saboterat dennes kost, en situation som inte torde uppstå särskilt ofta. Undersökningen visar att det är desto vanligare att utövaren får i sig substansen genom medicinering. Strafflindringsreglerna påverkar inte heller förhållandet att utövaren anses vara skyldig till förekomstförseelse, vilket leder till diskvalifikation av utövares resultat.

Enligt det tredje argumentet som anförs för doping, nödvändighetsargumentet, är principen om strikt ansvar en praktisk nödvändighet i dopingkampen. Principen anses lösa tidigare bevissvårigheter samt förhindra kostsamma processer och ineffektivitet. Trots att principen gör kampen mot doping praktisk möjlig kan argumentet ifrågasättas. Det är nämligen oklart varför en utövare inte kan frikännas i de fall utövaren kan bevisa att han eller hon inte intagit en förbjuden substans med uppsåt eller av oaktsamhet. I de fall avstängningstiden reduceras till ingenting har utövaren lyckats bevisa frånvaron av skuld. I dessa fall föreligger inte några bevissvårigheter. Inte heller bör kostnaderna och effektiviteten påverkas nämnvärt av att en oskyldig utövare frikänns helt från idrottsliga konsekvenser.

Utvärdering av argumenten mot det strikta ansvaret

Det första argumentet som anförs emot principen om strikt ansvar är straffrättsargumentet. Argumentets utgångspunkt är att den idrottsliga dopingregleringen är att anse som straffrättslig och därför ska grundläggande straffrättsliga principer tillämpas. Det som främst talar för denna ståndpunkt är att en utövare i princip är tvungen att underkasta sig idrottens antidopingregler om han eller hon vill delta i tävlingar. Dessutom är de påföljder som aktualiseras i det idrottsliga regelverket ofta stränga. Avstängning skiljer sig dock från de civilrättsliga straffen. Vid ett rättsligt straff drabbas den enskilde av något oönskat. De idrottsliga straffen karaktäriseras av att utövaren nekas något denne eftertraktar. Dessutom krävs att någon form av avtal föreligger för att en utövare ska vara bunden av regleringen, den är inte tillämplig på var och en som utövar idrott. De idrottsliga reglerna är därför privaträttsliga till sin natur. Således borde principen om nulla poena sine culpa och oskyldighetspresumtionen inte vara tillämpliga.

Därutöver anför proportionalitetsargumentet att det inte är motiverat att tillämpa principen om strikt ansvar eftersom den står i strid med proportionalitetsprincipen. Principen anses vara för sträng i förhållande till dess syfte. Idrottsrörelsens möjligheter att effektivt bekämpa doping kan dock vägas tyngre än den enskildes rätt att presumeras oskyldig.

Slutord

Samtliga argument för respektive emot principen om strikt ansvar har såväl fördelar som nackdelar. Vad gäller argumenten för det strikta ansvaret kompletterar de i stor utsträckning varandra. Där ett argument brister stöttar ett annat argument upp. Ett exempel är att rättviseargumentet berättigar att en utövare diskvalificeras trots att utövaren kan bevisa frånvaro av skuld, något som inte är hållbart enligt nödvändighetsargumentet. Nödvändig-hetsargumentet rättfärdigar att en utövare straffas i de fall prestationshöjande effekt saknas, vilket inte rättviseargumentet gör.

Vem har ansvaret för doping – är det verkligen idrottarna (som straffas)?

Genom att betrakta elitidrotten under 1900-talet genom historikers och journalisters ögon samt idrottarnas egna, framträder en tydlig bild av en dopingspandemi av mycket stora proportioner inom elitidrotten. Idrottsförbundsrepresentanter har emellertid oftast antingen tenderat att förneka att det finns ett stort dopingproblem eller åtminstone nedtonat dess omfattning. Faktum är att när Dubin-kommissionen i Kanada undersökte omfattningen av doping inom olympisk idrott hänvisade dess rapport till en ”konspiration av tystnad” och en ”pakt av okunnighet” bland dem inom idrottsorganisationer när det gäller att diskutera frågan om droganvändning.

Tio år senare kom en annan undersökning av doping inom olympisk idrott fram till slutsatsen att i jakten på guld har regeringar, tränare eller tränare ofta vänt det blinda ögat eller aktivt stött användningen av prestationshöjande ämnen. När de pressas erkänner dock vissa idrottsfunktionärer till slut att de har haft problem i det förflutna, men att det är annorlunda nu. Även om det har tagit över ett sekel verkar det nu finnas en konsensus bland olika intressegrupper, inklusive många idrottare, läkare, tränare, administratörer och åskådare, om att användningen av prestationshöjande ämnen inom de flesta idrotter är ett allvarligt och växande problem.

Liksom med många problem som är långvariga och knepiga, söker samhället inte bara lösningar utan också någon eller något att skylla på. Hittills har mest, om inte all, skulden lagts på idrottaren av politiker, pressen, idrottsförbund och medicinska samfundet. I detta avseende, när vi granskar historien om användningen av prestationshöjande droger inom idrotten, framträder ironier. Inte bara utvecklade det medicinska samfundet dessa substanser, utan det spelade också en roll tidigt i att ”sälja” dessa potentiella källor till ungdom. Det var läkare och tränare som administrerade kraftfulla stimulantia till olika idrottare under nittonhundratalet och tjugohundratalet. Det var en läkare och vissa tjänste-män och supportrar för det amerikanska tyngdlyftningslaget som inledde användningen av anabola steroider på 1950-talet. Det var regeringsbetalda forskare och idrottsförbunds-representanter som institutionaliserade användningen av prestationshöjande substanserna i flera länder. Det var läkare och/eller tränarstab på professionell, collegie- eller gymnasienivå i ett antal fall som tillhandahöll ämnena eller underlättade eller uppmuntrade användningen av anabola steroider och andra droger.

Det senaste exemplet är 1998 års dopingskandal i Tour de France. Det var läkare som tjänstgjorde som huvudkälla för anabola steroider för över en tredjedel av steroidanvändarna i detta land. Idrottsförbund dolde under decennier dopingproblemet, bekvämt vände bort blicken eller införde drogtestprogram som var utformade för att misslyckas. Som Boje beskrev för över sextio år sedan är det vårt samhälle som betonar och belönar hastighet, styrka, storlek, aggression och, framför allt, vinnande. Liksom med andra typer av missbruk är doping inom idrotten primärt ett efterfrågedrivet problem. I det här fallet omfattar efterfrågan mer än idrottarnas efterfrågan på prestationshöjande droger och inkluderar efterfrågan från åskådarna på de högpresterande insatser som doping medför. Man kan argumentera för att idrottarnas och idrottsfunktionärernas beteende överensstämmer med önskemålen från deras kunder. Således är en nyckelfråga, Hur bekymrade är idrottens åskådare om doping? Det är troligt att majoriteten av dem verkligen ogillar doping inom idrotten, men den verkliga frågan är, ogillar de det tillräckligt för att stänga av sina televisions. apparater?”

Olika synpunkter på antidopingens avskräckningseffekt

Förutom att främja människors hälsa, “har idrotten en pedagogisk dimension och spelar en social, kulturell och rekreationsroll” enligt Europeiska Kommissionen (2007). Brott och missförhållanden inom idrotten är dock inte sällsynta och det fortsatta problemet med doping kan betraktas som sådant. Doping bör inte bara betraktas ur ett mikronivåperspektiv som orättvist och ett hot mot idrottares hälsa. Det bör också betraktas ur ett övergripande perspektiv då det också utgör en risk både för människors hälsa och för idrottsförbund och liknande. Doping kan också påverka offentlig bild och upplevd trovärdighet av den sporten, vilket i förlängningen leder till minskat idrottande.

Överträdelser av antidopingsregeln (ADRV) kan leda till idrottsrelaterade och juridiska sanktioner. Forskning om denna kunskap och hur idrottare och deras stödpersonal (ASP) uppfattar kontrollmekanismerna och lämpligheten av (juridiska) sanktioner är fortfarande knapphändig.

Även om det ofta kallas användningen av specifika förbjudna ämnen och metoder listade av WADA), så omfattar definitionen av doping mer än detta. Doping, enligt definitionen i World Anti-Doping Code (WADC), omfattar förekomsten av varje antidopingsregelbrott (ADRV) som anges i artiklarna 2.1 till 2.11 i WADC. Regelbrott omfattar inte bara användningen av förbjudna ämnen och metoder (artiklarna 2.1 och 2.2), utan även innehav eller handel med sådana (artiklarna 2.6 och 2.7) samt frågan om medverkan i form av att bistå, uppmuntra, hjälpa eller täcker upp en ADRV (artikel 2.9). Underlåtenhet att följa efterlevnaden kan leda till idrottsrelaterade sanktioner, inklusive diskvalificering eller avstängning, som främst syftar till att säkerställa rättvist spel inom idrotten och agera avskräckande mot doping.

I vissa länder (till exempelvis Tyskland, Österrike, Italien och Spanien) är ytterligare sanktioner utanför idrottsvärlden inbäddade i såväl straffrätt som civilrätt. Den lagliga sanktioneringen av doping anses fungera som ett större avskräckande medel än enbart idrottsrelaterade sanktioner och kan därför höja det så kallade “priset” på doping. Den avskräckande effekten kan dock bara utvecklas om dessa regler är kända och om kontroll- och sanktionssystemets tillförlitlighet når en viss nivå. Ändå är systemet med konsekvenser för ADRV mycket komplext och är anpassat till mer än bara reglerna i WADC, särskilt i ett straffrättsligt och civilrättsligt sammanhang, där strikta processuella regler styr förfaranden, inklusive bevisregler. Detta kan leda till att idrottare och supportpersonal för idrottare, som vid första anblicken begick samma ADRV, får olika juridiska konsekvenser. Straffreglerna kan därför uppfattas som inte helt tillförlitligt och begripligt, vilket undergräver dess avskräckande effekt.

Allmänna konsekvenser av doping

I intresset för rättvis idrott och för att skydda idrottares hälsa måste alla dopingregelbrott få konsekvenser. Mer specifikt, endast om juridiskt bindande antidopingsregler härrör från WADC) och de åtta internationella standarderna kommer antidopingsreglerna att tas på allvar och ge avskräckande effekter. Ramen för dessa konsekvenser är ganska komplex, eftersom den inte bara inkluderar idrottsrelaterade (förbud från idrott) effekter, utan också rättsliga (civilrättsligt) samt sociala effekter (till exempel förlust av förtroende, isolering).

En viktig faktor för effektiviteten och effektiviteten av antidopingssystemet är tilliten till testmyndigheten. Effektivitet beskriver det faktum att producera det avsedda resultatet, medan effektivitet hänvisar till kvaliteten på att göra något utan att slösa tid eller pengar. Förtroende och tro på att avvikande dopingbeteende kan upptäckas (effektivitet) och att potentiellt dopade idrottare ingår i dopingkontroller (effektivitet) är viktiga komponenter i effektiviteten av avskräckande effekter. Detta koncept är också förknippat med upplevd legitimitet av antidopingsåtgärder, vilket innebär att det också är viktigt hur effektiva mål för fastställda policyer uppnås – till exempel hur framgångsrika teståtgärder är.

Konsekvenser ur ett idrottsrelaterat perspektiv

WADC är det grundläggande dokumentet som dopingsprevention bygger på och leder till konsekvenser vid regelbrott. I detalj hänvisar artiklarna 10 och 11 i WADC till sanktioner mot individer och lag. Alla kodundertecknare (inkluderande nationella olympiska kommittéer och internationella olympiska förbund) förbinder sig att följa de regler och föreskrifter som anges i WADC och ska “etablera regler och procedurer för att säkerställa att alla idrottare, idrottare stödpersonal är informerade och samtycker till att vara bundna av antidopingsregler som gäller för de relevanta antidopingsorganisationerna.” Enkelt sammanfattat sträcker sig konsekvenserna för individer och lag från diskvalifikationer och annullering av resultat till avstängning att delta i sport och ekonomiska konsekvenser. Ett mycket viktigt faktum i detta avseende är att för artiklarna 2.1 och 2.2 i WADC gäller begreppet strikt ansvar, medan det inte är nödvändigt att “uppsåt, fel, försumlighet eller medveten användning från idrottarens sida visas av antidopingorganisation för att fastställa ett brott mot antidopingsregeln.”

Konsekvenser ur ett juridiskt perspektiv

Förutom privaträttsliga idrottsförbund och suveräna stater har internationella organisationer som Europarådet, Europeiska unionen och FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) tagit upp frågan om doping inom idrotten. 1990 trädde Europarådets antidopingskonvention i kraft, följt 2002 av dess tilläggsprotokoll. Efter dessa åtgärder på internationell nivå åtog sig medlemsländerna först officiellt att arbeta mot doping i sina egna länder. Enligt Köpenhamns världskonferens mot doping inom idrotten 2003 förklarade nationella regeringar att de skulle vidta ytterligare åtgärder mot doping tillsammans med WADA; ett åtagande som ledde till UNESCO:s internationella konvention mot doping inom idrotten (2005). Suveräna nationer är nu skyldiga att implementera gemensamt överens-komna bestämmelser i nationell lagstiftning. I mars 2017 undertecknade 189 regeringar UNESCO:s internationella konvention mot doping inom idrotten.

Implementeringen av de regler och förordningar som anges i nuvarande WADC faller vanligtvis under de nationella antidopingsorganisationernas (NADO) ansvar och stöds av internationella standarder som syftar till att harmonisera specifika tekniska och operativa delar av antidopingsprogrammet. De nationella organisationerna har ett ganska omfattande handlingsutrymme och fokuserar främst på ekonomiska, pedagogiska och förebyggande åtgärder.

Dessutom kan sanktioner förankrade i olika nationella lagar dyka upp. I detalj kommer nationella idrottsförbund som inte följer en omfattande katalog av skyldigheter som härleds från WADA:s regler att förlora nationell finansiering såväl som att bestraffa enskilda idrottare.

Konsekvenser ur ett samhälleligt perspektiv

En uttalad motivering för antidopingslagstiftningen är att doping skadar den allmänna bilden av idrotten och att detta i sin tur utgör en risk för minskat idrottande och motionerande.

Därför kan inte ens fängelsestraff som en möjlig konsekvens för ett dopingbrott inte betraktas som enbart en juridisk och/eller idrottsrelaterad konsekvens på individuell basis, utan visar också en effekt på samhället och idrotten i sig. Utöver idrottsrelaterade och juridiska konsekvenser, sociala konsekvenser på individnivå som inkluderar inkomstbortfall och därmed hotar tillvaron, men som också orsakar förnedring, socialt stigma och dåligt rykte måste också beaktas. Dessa sociala konsekvenser, ofta underskattade, verkar ha en ännu större avskräckande effekt jämfört med de ovan nämnda juridiska eller sportrelaterade konsekvenserna.

Mot bakgrund av regeln om strikt ansvar som generellt ökar möjligheten att en idrottare utan avsikt att fuska eller begå en ADRV också riskerar att bli straffade. I ett sådant fall kan strikt ansvarsregeln ha en ”dehumaniserande effekt” och kan ibland leda till uppgivenhet, depression och ett motarbetande av alla former av idrott. På en organisatorisk nivå ska inte heller samhälleliga konsekvenser underskattas. Den allmänna bilden av den specifika idrotten av doping, och den kontinuerliga rapporteringen av dopingfall i nästan varje större idrottsevenemang kan underminera allmänhetens stöd för antidopingslagstiftningen, som möjligen kan uppfattas som opålitlig och ineffektiv. Beslutsfattare kommer att behöva se till att antidopingslagstiftningen upprätthålles, vilket gör att ett starkt stöd från allmänheten kan bli en utmanande uppgift och utgöra en risk även för idrottsorganisationer på alla nivåer.

Konsekvenser för tillit och legitimitet

Det finns en omfattande forskning som enbart fokuserar på att identifiera risken för och skyddande faktorer mot dopingbeteende med syfte att integrera dessa i förebyggande åtgärder. Kunskap har mycket tidigt identifierats som en riskfaktor (om den saknas) och skyddande (i termer av att förhindra oavsiktlig doping). De olika systemen förpliktar alltså alla professionella idrottare och stödpersonal att inte bara följa de regler och förordningar som presenteras i WADC samt med lagar och förordningar i ett specifikt land, utan också att ha tillräcklig kunskap för att göra det möjligt för dem att göra det. I detalj måste idrottare och stödpersoner vara “kunniga om och följa alla tillämpliga antidopingspolicyer och regler”, och idrottares stödpersonal måste särskilt “använda sitt inflytande på idrottares värderingar och beteende för att främja antidopingattityder.”

En annan anledning till att kunskapsläget från mycket tidigt ingick i antidopingsforskningen och förebyggandet var antagandet om dess avskräckande effekt. Kunskap om själva antidopingsramverket förväntas förhindra idrottare och stödpersonal från att bryta dopingreglerna, på grund av medvetenheten om potentiella allvarliga konsekvenser av ADRV. Forskningen fokuserade dock främst på kunskap om förbjudna substanser och metoder och deras biverkningar visade sig vara negativt förknippade med doping-intentioner och mottaglighet. Den aktuella antidopingsforskningen har i ringa grad bedömt möjliga samband mellan kunskapen om konsekvenser av ADRV och attityder till antidopingsregler och beteende. De flesta av programmen innehåller inte information om konsekvenser av doping som överstiger idrottsrelaterade sanktioner, såsom straffrättsliga och/eller civilrättsliga konsekvenser.

Hittills har effekterna av sanktioner inte undersökts lika väl som andra områden inom dopingsprevention och det är inte helt klart om och under vilka omständigheter de fungerar effektivt avskräckande. Det har emellertid visats att bli utvald för dopingkontroll uppfattas som avskräckande av 40 procent av idrottarna, medan 75 procent anser sannolikheten att bli upptäckt som en betydande avskräckande faktor. Andra studier på dopade idrottare fann att dessa idrottare inte uppfattade de befintliga upptäcktssystemen som ett trovärdigt hot för att avskräcka dem från doping. Dessutom, i en studie med engelska professionella fotbolls-spelare, hade en tredjedel av spelarna inte testats under de senaste 2 åren, och endast 40 procent ansåg det troligt att de skulle testas under det kommande året. Det kan alltså finnas en uppenbar risk att dopade idrottare inte kommer att inkluderas i dopingkontroller, eventuellt ses som en indikator på ett ineffektivt system.

Förutom förtroende för antidopingsmyndigheter och åtgärder, spelar det universella auktoritetsförtroendet också en roll för att sanktioner ska fungera avskräckande i allmänhet. Dessutom fungerar påföljdssträngheten som moderator och strängare påföljder utövar en mer hållbar effekt på moralen än milda påföljder.

Obalansen mellan de dopinganklagande och den dopinganklagade

Det föreligger i praktiken begränsade möjligheter för en idrottare att försvara sig och att överklaga en överträdelse av antidopingreglerna trots WADA-reglerans tydliga möjligheter. Främst uppkommer svårigheterna på grund av de strikta ansvarsprinciperna och den presumerade skulden hos idrottaren när påvisande av en förbjuden substans identifierats i ett dopingprov.

Överklagande

Ett första överklagande görs inledningsvis till den nationella överklagande-myndigheten inom idrotten. Om man är missnöjd med resultatet kan en överklagan lämnas in till Idrottens skiljedomstol (CAS), en alternativ metod för tvistlösning med befogenhet att fatta slutgiltiga och bindande beslut. CAS jurisdiktion kräver parternas samtycke att hänvisa tvister till den och dess befogenheter omfattas av koden för att tillämpa sportrelaterad skiljedom i både ursprunglig och överklagande jurisdiktion. Om man är medlem i en förening som i sin tur är medlem i ett förbund som i sin tur är en del av Riksidrottsförbundet lyder man under de regler som WADA har antagit och då har CAS rätt att vara skiljedomstol.

Idrottaren måste bevisa oskuld

Principen om strikt ansvar inom antidopningen innebär att en idrottare kan hållas ansvarig baserat på närvaron av en förbjuden substans i de insamlade proven. Oavsett hur ämnet kom dit och oavsett avsikt att fuska är idrottaren skyldig till dopning. Bevisbördan för att visa närvaron av en förbjuden substans åvilar organisationen som framför anklagelsen (i Sverige idag nästan alltid lika med Antidoping Sverige (ADSE). Om organisationen som framför anklagelsen uppfyller detta kommer hela ansvaret att överflyttas till idrottaren, trots dennes begränsade möjligheter att försvara sig. Denna omvända bevisbörda som finns inom straffrättslig jurisdiktion hävdas vara motiverad med argumentet att det skulle vara omöjligt för idrottsorganisationen att bevisa avsikt och att den saknar tvångsauktoritet för att driva undersökningar. Bevisstandarden är vanligen lägre än den straffrättsliga standarden men högre än den vanliga civilrättsliga standarden. Den uttrycks som en standard etablerad i CAS.

Fullständigt ansvar

Detta är kanske en funktion av hela detta förfarande som fortsätter att väcka frågor om rättvisa. Där formuleringen av koden är tydlig gällande antidopningsöverträdelsen kommer stict liability att råda. I sådana fall kommer denna orättvisa mot idrottaren som oavsiktligt har en förbjuden substans att underordnas rättigheterna och förväntningarna hos de andra tävlande och samhället. Även i de fall det faktiskt varit en kontaminerad substans som kommit in i kroppen eller någon blivit utsatt för sabotage är det idrottaren som görs ansvarig för att kunna försvara sig. Åtminstone under den absoluta eliten ställs då en lekman mot en organisation som både har pengar, tid och juridisk kompetens – en uppenbar obalans till åklagarens fördel.

Lika straff för slarv och avsikt

Koden föreskriver också fasta avstängningsperioderna som konsekvens av en antidopnings-överträdelse. Koden har dock ändrats för att ge en viss grad av flexibilitet från den tidigare obligatoriska tvåårsperioden för avstängning. 2009-regeländringarna verkar ha gjorts mot bakgrund av de talrika argument som tidigare hade framförts om interferensen med idrottarens grundläggande rättigheter.

En slarvig idrottare som inte hade för avsikt att fuska eller förbättra prestanda hanterades på samma sätt som en idrottare som medvetet använde prestationshöjande droger med enda motivet att fuska. CAS kan nu, vid beslut om den relevanta avstängningsperioden, ta hänsyn till vissa faktorer. Bevisbördan ligger dock fortfarande på idrottaren att framställa bevis för att stödja skälen till hur den specificerade substansen kom in i hans eller hennes kropp och för att fastställa avsaknaden av avsikt eller avsikt att förbättra idrottsprestanda till den högre standard som krävs av CAS.

Invändningar mot strikt ansvar

Utmaningar har framförts mot koden baserat på ett antal grundläggande principer som involverar ingrepp i idrottarens rätt till arbete, rätt till integritet och rätt att inte diskrimineras på ett orättvist sätt. Ett av de mest diskuterade argumenten på detta område är införandet av det strikta ansvaret – strict liability – och att avstängningsperioderna är orimliga långa.

Man kan då se antidopingreglerna som ett ingrepp i en individs rätt till arbete – för många elitidrottare är idrotten det enda arbetet och den enda inkomstkällan – som påverkar hans eller hennes förmåga att försörja sig (och skaffa sig en reserv för den dagen han eller hon avslutar sin elitkarriär men då ofta inte heller har någon utbildning som leder till fortsatt arbete). Alla sådana hinder kan betraktas som orimliga eftersom de strider mot allmän ordning, om inte hindret är rimligt och motiverat som i samhällets intresse.

Till exempel kan en idrottsmans anställningskontrakt med hans eller hennes klubb, en idrottsmans avtal med den idrottsorganisation som ansvarar för arrangemanget av tävlingar, och idrottarens åtagande att följa reglerna från idrottens styrande organ på lokal, regional, nationell och internationell nivå, inklusive de specifika antidopningsregler som införts enligt WADA-koden diskuteras. Central för frågan om hindret är rimligt eller inte är en analys av fördelarna som uppstår genom att skydda intressena för sporten, klubben, spelarna och allmänheten, gentemot den skada som sannolikt kommer att drabbas av idrottaren och den följande förlusten av förmågan att tjäna pengar. Även med flexibiliteten hos CAS kvarstår frågan om att tillämpa någon sanktion, utan hänsyn till skuldavsikt, är rimlig och fortfarande godtagbar och nödvändig. Idag döms oavsett om avsikten var att dopa sig eller inte.

När man överväger syftet med sanktionerna och de intressen som ska skyddas, måste man fundera över det moraliskt att oskyldiga straffas för att säkerställa att de skyldiga inte går fria?

Den andra änden av ett spektrum: Att tillåta vissa substanser inom idrotten

Ett antal argument har framförts om varför vissa substanser som är kända för sina presta-tionshöjande fördelar bör tillåtas inom idrotten. I samband med det år då WADA-koden först implementerades publicerades artikeln “Why We Should Allow Performance Drugs In Sport” i British Journal of Sports Medicine 2004. Argumenten fokuserade på det faktum att trots de kända hälsoriskerna och stigmat att betraktas som en fuskare är användningen av olagliga substanser allmänt känt vara utbrett inom idrotten. Den tävlingsinriktade fördelen eller “vinn till varje pris”-mentaliteten har rått och kommer att fortsätta råda. Ett ekonomiskt argument framfördes som, utifrån en ren kostnads-nyttoanalys, hävdade att de ekonomiska fördelarna associerade med framgång (i form av prispengar, sponsring och marknadsföring) var så stora jämfört med de relativt små straffen och avstängningsperioden, att fuskförsök alltid kommer att fortsätta.

Ett intressant argument framförs också från hälsoperspektivet och beskriver ett övervägande av användningen av droger i samhället generellt jämfört med droganvändning inom idrottskontexten. Det har hävdats att det belopp som spenderas per droganvändare inom idrotten för att genomdriva antidopningsregimen vida överstiger det som spenderas på att bekämpa droger i samhället, trots att problemet i samhället är betydligt större än inom idrotten. Historien antyder att när regler försöker förbjuda något som redan har efterfrågan (till exempel alkohol under förbudet på 1920-talet), är den troliga effekten att tillverkning, leverans och distribution av substansen går underjordiskt).

En allvarlig diskussion om medlen att nå målen inom antidopingen kan rättfärdigas av den nuvarande tillämpningen borde tas upp. De regler och den tillämpning vi har idag har gradvis vuxit fram utan att vi någon gång stoppat upp och – utom i akademiska sammanhang – tagit ställning till om det vi gör nu är rätt respektive görs på rätt sätt.

INTERNATIONELLA ASPEKTER

Större statligt ansvar för antidopingkonventionen: En juridisk analys

I mer än 20 år har regeringar och idrottsrörelsen arbetat tillsammans för att bygga ett robust och sammanhängande globalt antidopingssystem. Utvecklingen av kampen mot doping strukturerades genom skapandet av WADA och World Anti-Doping Code. Huvudparten av världens stater – via sina regeringar – anslöt sig till dessa tankar genom ratificering, under UNESCO:s beskydd, och sedan ikraftträdandet 2005 av den internationella konventionen mot doping inom idrotten. Denna konvention är nu (2023) den mest ratificerade (191 stater) konventionen av de som administreras av UNESCO.

I internationell rätt är detta en ganska innovativ institutionell konstruktion. Å ena sidan en stiftelse enligt schweizisk lag, WADA, som kan karaktäriseras som en internationell icke-statlig organisation skapad 1999 och som har delegerats starka reglerande befogenheter med avseende på den olympiska rörelsens idrottare. Till detta kommer sedan en internationell konvention, under UNESCO:s beskydd, som tillhandahåller en mer flexibel ram som dock egentligen är lika bindande – men för staterna.

En diskrepans mellan brott och straff på olika nivåer

Den statliga dopingsskandalen i Ryssland har belyst en stor diskrepans i kampen mot doping inom idrotten avseende ansvarstagande: å ena sidan är undertecknarna av WADAs antidopingregler (förbund, NADO, etc) föremål för en mycket strikt uppföljning och ådrar sig påtagliga sanktioner även vid små brott mot regelverket, medan å andra sidan stater, när de massivt bryter mot reglerna, inte riskerar särskilt viktiga konsekvenser i internationell rätt. Till exempel har högt uppsatta tjänstemän liksom den ryska statsapparaten inte drabbats av sanktioner trots uppenbara regelbrott – med några få undantag som exempelvis Moskvas antidopingslaboratoriums chefer.

Efter olympiaden i Sotchi 2014 ledde erkännanden från Stepanov-paret och den tidigare chefen för Moskva-laboratoriet, Grigory Rodchenkov, till inrättandet av en internationell undersökningskommission ledd av Richard McLaren. Kommissionen fann förekomsten av ett detaljerat utarbetat system för statlig doping, särskilt inbegripande döljande av positiva tester. En rad konsekvenser följde: avstängning av antidopingslaboratoriet i Moskva av WADA, förbud för vissa idrottare att delta i internationella tävlingar, deltagande i de olympiska spelen under en neutral banderoll, etc. Även om laboratoriet och den ryska antidopingen byrån (RUSADA) kan ses som agenter för den ryska staten, har emellertid den ryska regeringen – som skrivit under UNESCO-konventionen och är signatär till WADA – aldrig ådragit sig sanktioner.

Det ryska fallet är en tydlig illustration av asymmetrin i den regulatoriska delen av förhåll-ningssättet till den internationella antidopingen inom idrotten. Även om både undertecknarna av koden och idrottarna är föremål för ett tydligt regelverk, är regeringarna, bundna av konventionen, inte föremål för ett verkligt ansvarssystem. I detta avseende noterade WADAs president Banka vid den partskonferensen till den internationella konventionen mot doping inom idrotten 2022 att “regeringarna har gnom ratificeringen gjort sig ansvariga för att uppfylla konventionens krav och måste hållas ansvariga för de åtaganden de har gjort i detta avseende. Idag finns emellertid det ingen robust process under konventionen där regeringar möter konsekvenser för bristande efterlevnad.”

Det verkar därför viktigt att fylla denna lucka för att återställa förtroendet för systemet och inte låta regeringarnas beteende förbli ostraffat i händelse av massiva överträdelser av reglerna. Därför har arbetet påbörjats för att ta itu med denna fråga. Således diskuterads exempelvis vid WADA 2022-symposiet en panel av experter frågan, medan UNESCO precis har tillsatt en arbetsgrupp som ägnar sig åt statlig ansvarighet.

Sökandet efter en skyldighet för stater

Staternas internationella ansvar kodifierades 2001 i International Law Commissions (ILC) artiklar om internationella, olagliga handlingar. Ansvarsgrunden är ett åsidosättande av en skyldighet av en stat som är bunden av den. För att vara bunden av en fördragsförpliktelse måste staten naturligtvis ha ratificerat fördraget i fråga.

Ramtexten för dopingfri idrott är den internationella konventionen mot doping inom idrotten, som trädde i kraft 2005 och administreras av UNESCO och som är det mest ratificerade fördraget. Målet var att säkerställa regeringarnas deltagande i arbetet mot doping. En analys av den normativa ramen för den internationella konventionen mot doping inom idrotten avslöjar emellertid att den endast innehåller mycket begränsade skyldigheter: det är snarare en text som fastställer ”mjuka” regler som syftar till samarbete, harmonisering, finansiering och utbildning.

En av de få bestämmelser som föreskriver en skyldighet för stater är artikel 3 i konventionen, som säger att “staterna åtar sig att vidta lämpliga åtgärder på nationell och internationell nivå i överensstämmelse med principerna som anges i koden”. Det framgår emellertid av diskus-sionerna att formuleringen “principerna i koden” valdes på grund av vissa staters motstånd mot att bara nämna “koden.” Principbegreppet är dock inte definierat i konventionen och är således oprecist. Denna brist på definition kan dock möjligen ses som en fördel på grund av principernas skalbarhet. Å andra sidan, även om man lätt kan komma överens om att ett system som utvecklar ett statligt dopingssystem bryter mot principerna i koden, skulle gränserna behöva testas. Till exempel kan ifrågasättas om en stat som inte tillräckligt bekämpar doping skulle bli föremål för någon rättslig åtgärd? Skulle en lag som den så kallade ”Rodchenkovs antidopinglag” i USA omfattas av en sådan bestämmelse? Ett svar på en sådan fråga skulle kunna göra det möjligt att fastställa gränserna för vissa staters agerande, såsom USAs, som har beslutat att ”åternationalisera” kampen mot doping på grund av missnöje med den internationella handläggningen av det ryska fallet. Det finns således en diskussion både om en slapphet i ansvarstagandet – Rysslands agerande – och ett alltför vid gröns för jurisdiktionen – USA vilja att bestämma även över händelser på andra länders territorium.

När ett åsidosättande av skyldigheten enligt konventionen har konstaterats måste emellertid visas att gärningen är hänförlig till staten. Detta innebär att det måste visas att statliga tjänstemän agerade på statens vägnar och brutit mot ett statligt åtagande. Återigen, även om detta i ett fall av statsunderstödd doping inte verkar svårt, kommer vissa moment att behöva defineras.

Leder bestraffning av stater till bättre antidoping?

I internationell rätt är den föredragna metoden för skadestånd restitutio in integrum (en term som betyder “återställning till ursprungligt skick”). När det gäller doping inom idrotten verkar det vara svårt att arbeta efter denna tanke eftersom det är illusoriskt att tänka sig att korrigera de skador som har orsakats av ett statligt dopingssystem. Man får då tänka på annat sätt, och ett sådant kan vara att den brottsliga staten erkänner att den har brutit mot en bestämd skyldighet men att inget skadestånd eller ekonomisk påföljd utkrävs. Denna form av gottgörelse syftar till att ge en moralisk fördel avsedd att kompensera för den skada som åsamkats genom brott mot en internationell förpliktelse.

Även om denna metod för gottgörelse i allmän internationell rätt kan tyckas vara tillräcklig, kanske den inte är tillfredsställande för antidopinggemenskapen. När det gäller den regim som tillämpas på undertecknarna av World Anti-Doping Code, kan en parallellitet med en sanktionsregim som gäller för regeringar vara önskvärd. Sådana åtgärder är dock ganska sällsynta i internationell rätt. Internationellt ansvar har i princip inte någon straffansvar. Man skulle dock kunna föreställa sig åtgärder som omöjligheten att spela nationalsången under tävlingar, att medborgare i en stat som befunnits skyldiga till överträdelse att sitta i vissa kommittéer eller att göra detta land inte berättigat att vara värd för vissa tävlingar. Detta skulle kräva nya typer av åtgärder – en ny ”verktygslåda” – men det verkar inte som att det internationella tänkandet ännu har nått den punkten.

En ändring av den internationella konventionen mot doping inom idrotten?

Den naturliga vägen till ett större statligt ansvar skulle vara att göra en översyn av kärnan i deras rena idrottsåtaganden, det vill säga en översyn av den internationella konventionen mot doping inom idrotten.

Ändringsprocessen enligt artikel 33.15 i UNESCO-konventionen är dock inte uppenbar och medför flera svårigheter. För det första bör det noteras att ett förslag till ändring när som helst kan läggas fram till UNESCO:s generaldirektör av vilken som helst av de stater som är parter i konventionen. Direktören måste då samråda med de andra konventionsstaterna och om hälften av dem stöder ändringen måste han lägga fram det för den bestämmande församlingen. Det skulle således i dag vara nödvändigt för 95 stater, förutom den som lämnat in, att stödja förslaget. När ändringsförslaget väl har lagts fram måste två tredjedelar av staterna (det vill säga 128) stödja det vid det bestämmande mötet.

När ändringen väl har antagits skulle staterna emellertid fortfarande inte vara bundna av den. De skulle behöva ratificera ändringen innan den kunde åberopas mot dem. En stat är inte skyldig att ratificera. Om en ändring var avsedd att utveckla en tvistlösningsmekanism, oavsett om den är ny eller tilldelar Internationella domstolen jurisdiktion, skulle det vara förvånande om ändringen föreskriver straffsanktioner för bristande efterlevnad.

A priori skulle den enda modaliteten som skulle kunna inkluderas vara ”tillfredsställelse”, det vill säga begränsad till erkännandet av ansvaret för den stämda staten. Faktum är att med det antal stater som krävs för att lägga fram och anta ändringen, skulle sannolikt endast en urvattnad version med en begränsad nivå av tvång kunde accepteras av majoriteten av staterna med tanke på aktuella trender inom internationell rätt och de nuvarande politiska motsättningarna på högsta nivå. Konsensus eller möten mellan ett stort antal regeringar är praktiskt mycket svårt både teoretiskt och praktiskt. Man ser detta inom andra områden som WTO, klimat och miljön.

Den största risken med en ändring är dock att den har en konvention i två nivåer: stater som vägrar att ratificera ändringen skulle förbli under den nuvarande skrivningen, medan de andra skulle vara bundna av den nya. Systemet skulle bli mindre tydligt. Om ett betydande antal stater ratificerade ändringen skulle bevisbördan kanske bli omvänd och de motsträviga staterna kunde känna en viss press.

Implementering av ett ansvarssystem genom världens antidopingskod

Ett alternativ för ökat statligt ansvar skulle också kunna uppnås genom att striktare tillämpa World Anti-Doping Code. I 2021 års översyn av koden ändrades artikel 22 om statligt deltagande från imperativ till villkorlig. Till exempel står i artikel 22 att “Varje regering bör vidta alla åtgärder och åtgärder som är nödvändiga för att följa UNESCOs konvention.”

Denna förändring förklarades av det faktum att stater, som inte har undertecknat koden, inte kunde vara bundna av åtaganden som de inte hade samtyckt till. Vid första anblicken kan man tycka att denna förändring är beklaglig, med tanke på att varje ytterligare revidering bör återgå till ”skall” och inte ”bör.” Man kan emellertid diskutera denna analys. En övergripande läsning av staternas åtaganden och av artikel 3 i konventionen visar faktiskt att staterna har åtagit sig att respektera principerna i koden. Därför är varje ändring av verbets i artikel 22 rent kosmetisk.

Regeringarnas förmåga att sanktionera genom koden bör förtydligas både institutionellt och materiellt. WADA bör faktiskt inte ha denna kapacitet ensam och bör förlita sig på en oberoende institution för att avgöra om en regering har brutit mot sina skyldigheter. När detta steg av kvalificering av fakta har uppnåtts, kan regelsystemet (”koden”) utveckla en diversifierad arsenal av sanktioner. Det enklaste skulle kunna vara att det var omöjligt för medborgare i den ansvariga staten att under en viss period sitta i WADA:s olika kommittéer och organ. Man skulle också kunna tänka sig att koden föreskriver omöjligheten för landet att bjuda på eller vara värd för internationella tävlingar under en viss period. Det skulle då vara nödvändigt att involvera Internationella olympiska kommittén och utveckla en koppling till pågående eller redan tilldelade tävlingar,

Jämfört med UNESCO-konventionen, skulle en sådan ordning kunna införas vid en översyn av koden och då vara mer flexibel. Koden kunde dock inte upprätta en mekanism för att lösa tvister mellan stater eller ge någon internationell domstol jurisdiktion. De åtgärder som skulle kunna utvecklas i koden skulle vara av en annan karaktär men skulle komplettera eller kompensera för stelheter i internationell rätt. Uppenbarligen utesluter inte dessa vägar varandra och kan implementeras samtidigt, vilket ökar systemets robusthet.

I nuvarande folkrättsläge skulle det vara teoretiskt möjligt att vända sig till den internationella domstolen, men de praktiska möjligheterna att hänvisa till den förefaller mycket begränsad eftersom det sätt på vilket stater erkänner behörighet begränsar möjligheterna. En annan lösning skulle vara att använda sig av en ad hoc- skiljedomsmekanism, men vägen till skapandet av en sådan institution skulle sannolikt vara både lång och krokig.

Internationella domstolen

Enligt sin stadga har Internationella domstolen tvistemålsjurisdiktion och rådgivande jurisdiktion. Tvistmålsjurisdiktionen är emellertid begränsad till staters tvist och den rådgivande jurisdiktionen erbjuds endast till FN-institutioner.

Det skulle dock vara tänkbart att en stat försöker väcka talan vid domstolen mot en annan stat angående ett eventuellt åsidosättande av dess skyldigheter i samband med doping inom idrotten för att få erkännande av sitt ansvar. Det är då nödvändigt för staterna att erkänna domstolens jurisdiktion. Tyvärr innehåller den internationella konventionen mot doping inom idrotten ingen klausul som ger domstolen jurisdiktion eller någon annan tvistlösnings-mekanism. I avsaknad av detta är det nödvändigt att kontrollera om staten har lämnat in en frivillig förklaring om obligatorisk behörighet enligt artikel 36.2 i domstolens stadga som inte utesluter sport- eller dopingstvister och tillåter nästa stat att väcka talan mot den.

Slutligen finns det alltid möjligheten till en kompromiss efter tvisten, men detta är allt mer sällsynt i internationella relationer. Tillämpat på det senaste fallet har varken Ryssland, som borde ha kunnat åtalats för sitt statliga dopingssystem, eller USA, vars efterlevnad av Rodchenkovska antidopinglag kunde ha verifierats genom en förklaring utfärdad enligt artikel 36 paragraf 2 och vägra skriva på kompromisser. Därför verkar användningen av denna väg vara osäker.

Ett annat alternativ skulle kunna vara den konsultativa kompetens som erbjuds FN-organ. I denna mening skulle det vara fullt möjligt för Partskonferensen i UNESCO:s internationella konvention att lämna in en begäran om ett rådgivande yttrande till Internationella domstolen. Det verkar inte heller uteslutas att domstolens presidium skulle kunna ha en sådan kompetens, men detta återstår att fastställa. Syftet med rådgivande yttranden är att klargöra en rättsfråga och inte att erkänna en stats ansvar. Domstolen är dock ganska liberal när det gäller att acceptera frågor som ställts till den och det är inte orimligt att några av de frågor som ställts till den genom rådgivande yttranden under de senaste åren kunde ha haft betydelse för rättstvister. Exempel på detta är yttrandet om muren i Palestina och yttrandet om Chagosöarna. I den sistnämnda beordrade domstolen, i den operativa delen av sitt yttrande, Storbritannien att slutföra avkoloniseringsprocessen på samma sätt som den skulle ha gjort i tvistemål. Frågorna som ställs till domstolen kan sträcka sig från huruvida ett statligt dopingssystem är lagligt enligt internationell rätt till att be domstolen att avgränsa begreppet ”World Anti-Doping Code principer.”

Även om möjligheten att vända sig till Internationella domstolen förefaller marginell, är det – hittills – den enda möjliga vägen. Det kan förekomma en del kritik mot Haagdomarnas kompetens i idrottslagstiftning eller av hur lång tid det tar för ett mål att avgöras av domstolen. Även om frågan om processuella förseningar verkligen inte är fel, bör frågan om domarnas kompetens sättas i perspektiv, eftersom de är generalister inom internationell rätt som arbetar dagligen inom många områden. Fastställandet av internationellt ansvar eller tolkningen av vissa fördragsprinciper kräver sådana färdigheter snarare än att man har disciplinära färdigheter i idrottslagstiftning.

En specialiserad skiljedomstol?

Vid WADA:s symposium 2022 utvecklades ett förslag om att skapa en ad hoc-skiljedoms-mekanism för att avgöra staternas ansvar i dopingsfrågor. Denna idé syftade till att presentera en frivillig mekanism. Den föreslagna mekanismen hänvisade till en ad hoc -skiljedomstol, men dess konturer förblev oklara. Skulle denna tribunal behöva besluta om en regerings ansvar och överlåta till WADA och UNESCO att besluta om konsekvenserna, eller skulle den ha en arsenal av sanktioner till sitt förfogande?

Om denna väg verkar intressant kan flera frågor omedelbart väckas. För det första behöver ett sådant organ ofta ett sekretariat. Bör därför detta organ skapas under UNESCOs överinseende inom ramen för konventionen med stelheten i ändringsförfarandet som kan förutsättas? Ett annat sätt skulle vara att skapa en ad hocs-kiljedomsmekanism genom ett fördrag mellan de länder som stöder initiativet. Omedelbart skulle frågan om sekretariatet uppstå: bör en befintlig institution som erbjuder sådana tjänster, såsom Court of Arbitration (CAS), användas eller ska mekanismen ha ett eget sekretariat? Oavsett vilket alternativ som väljs är kostnaden en faktor som ska bedömas.

För det andra, hur många skiljemän skulle det finnas? Skulle de utses av stater i händelse av en tvist, eller bör de väljas från en förutbestämd lista? Formerna för sammansättningen av denna lista ska återigen definieras. Kort sagt finns det flera problem som måste lösas innan en sådan mekanism kan övervägas. Detta är dock inte omöjligt. I samband med WTO:s tvistlösningskris, hade några stater gått med på att utveckla en frivillig skiljedomsmekanism för att kringgå överprövningsorganets blockering. Ett annat problematiskt element är arten av de skyldigheter som identifieras av denna potentiella mekanism. Faktum är att skapandet av en sådan mekanism inte skulle tillåta vid första anblicken att begränsa och specificera staternas skyldigheter. Den skulle därför nödvändigtvis, om konventionen inte utvecklas, behöva tolka de befintliga reglerna och i synnerhet begreppet principer i World Anti-Doping Code.

Sammanfattning

Det verkar idag råda enighet om att se till att regeringarnas ansvar utkrävs när de bryter mot sina antidopingsskyldigheter inom idrotten. Den ryska dopingsskandalen har belyst behovet av att kunna mobilisera statens ansvar – vilket inte är fallet idag – på ett adekvat sätt. Systemet kan faktiskt inte å ena sidan vara särskilt strikt när det gäller undertecknarna av WADAs regelverk och idrottarna, och å andra sidan slappt när det gäller staterna.  Det finns många vägar att gå och valet måste göras av de ratificerande staterna tillsammans. Om saker och ting ska gå framåt skulle det vara angeläget för en grupp ledande regeringar att föra detta projekt framåt så att nuvarande och framtida initiativ inte förblir en ointressant skrivning. I politiska termer bör ett stuprörstänkande som utvecklats av antingen UNESCO eller WADA undvikas. Regeringarnas ansvar kommer endast att uppnås av stater som arbetar tillsammans. Kanske skulle nästa världskonferens om antidoping inom idrotten, planerad till 2025, vara den idealiska platsen för att inleda en kollektiv dialog.

Ny amerikansk, civilrättslig, dopinglagstiftning

Att amerikanska idrottare missgynnas av att någon är dopad är straffbart enligt amerikansk lag. Det behöver inte vara i samband med en tävling i USA. Det behöver inte heller vara utfört av en amerikan. Det är anledningen att den man som försåg nigarianska sprintern Blessing Okagbare med dopingklassat preparat i samband med Tokyo OS nu åtalas. Det är det första fallet som prövas enligt ”Rodchenkov-anti dopinglag”. En lag som tillkom 2020 och som är en antidopinglag som US kan tillämpa vid större internationella idrottstävlingar.

Det rör sig om en 41-årig man från El Paso, Texas, som åtalas 2022 för att genom att tillhanda hålla dopingpreparat medvetet försöka påverka resultaten i OS (“for the purpose of corrupting”), något som är straffbart i USA. Fokus för åtalet är således intentionen att påverka utfallet av en större tävling. Det är det första fallet som prövas enligt ”Rodchenkov-anti dopinglag”. En lag som tillkom 2020 och som är en antidopinglag som US kan tillämpa vid större internationella idrottstävlingar, vilket gör åtalet mot 41-åringen intressant att följa ur ett prejudicerande perspektiv.

I USA har FBI en enhet som ser till transnationella hot. Denna enhet har en idrottsavdelning som undersöker idrottsrelaterade brott vid större idrottsevent.  Bedömningen, av vad man är intresserade av att bevaka extra, sker både i diskussion med olika idrottsorganisationer och naturligtvis utifrån de tips man får in.

Att amerikansk lag omfamnar det som händer i andra länder och av andra nationaliteters medborgare kan upplevas konstigt. Men liknande lagar finns även inom korruptionsområdet omfattande både mutor och bestickning. Rodchenkov-anti dopinglagen har perspektivet att doping är bedrägeri mot aktiva, sponsorer och fans som vill ha rena tävlingar.

WADA och andra internationella idrottsförbund är inte helt positiva till att USA har gett sig själva möjligheten till att straffa aktörer för dopingföreselser, vilken man menar även kan försvåra det anti-dopingarbete som bedrivs av andra.

Inför kommande OS och VM lär FBI fortsatt bevaka om det finns andra oegentligheter som syftar till att påverka tävlingarnas utfall.

USAs kritiserade lag om att döma för doping utanför USA prövas nu

En åklagare för New Yorks södra domstolsdistrikt, och en biträdande chef för New York FBI har tagit ett första fall till domstol enligt den så kallade ”Rodchenkovs antidopningslag”, undertecknad den 4 december 2020. Den nya amerikanska lagen ger möjlighet till civila åtal vid internationella idrottstävlingar, inklusive de olympiska spelen, oavsett var i världen tävlingarna skett (förutsatt att minst en amerikansk medborgare varit med) – rättsskipandet gäller således inte enligt idrottens egna antidopingverksamhet. Rodchenkovlagen förbjuder även andra personer än idrottsutövare att medvetet genomföra, försöka genomföra eller konspirera med någon annan person för att genomföra en plan att använda ett dopingklassat ämne eller en förbjuden metod vid någon större internationell idrottstävling. Det maximala fängelsestraffet enligt Rodchenkovlagen är 10 år.

Åtalet gäller nu Eric Lira, en terapeut som huvudsakligen verkar i området El Paso, Texas, och som skaffade olika prestationshöjande, dopingklassade läkemedel och distribuerade dessa till vissa idrottare (inte bara amerikanska medborgare) inför de olympiska spelen 2020 som hölls i Tokyo sommaren 2021.

FBIs biträdande direktör Michael J Driscoll hävdar att Lira visste att han bröt mot reglerna när han kommunicerade med idrottsutövare inför OS via en krypterad meddelandeapp för att dölja sin illegala aktivitet.  Anklagelserna i detta mål gäller i första hand mänskligt tillväxthormon och erytropoietin, det vill säga medel som injiceras – vilket rimligen inte kan ske av misstag.

Lira, som påstår sig vara en “kinesiolog och naturläkare” skaffade felmärkta versioner av ovanstående och andra receptbelagda läkemedel från källor i Central- och Sydamerika, förde in dessa läkemedel till USA och distribuerade dem till bland annat de två idrottare som i klagomålet hänvisas till som “Athlete-1” och “Athlete-2”. Lira och ”Athlete-1” kommunicerade via krypterad elektronisk kommunikation och diskuterade försäljning, leverans och användning av de illegala drogerna, och diskuterade specifikt “testbarheten” av dessa substanser visavi antidopningsmyndigheter. Till exempel, den 13 juni 2021, skrev ”Athlete-1” till Lira, “Så jag tog 2000 enheter av erytropoietin igår, är det säkert att ta ett test i morgon?” Lira svarade: “God dag [idrottare-1] . . . . 2000 enheter är en låg dos.” ”Athlete-1” svarade vidare, “Kom ihåg att jag tog det i onsdags och sedan igår igen, jag var inte säker så jag tog inte testen utan släppte dem bara så det blir som ett missat test.”

”Athlete-1”, i synnerhet, har erkänt att en upplevelse at ha haft nytta av dopingprogrammet. Den 22 juni 2021 skrev ”Athlete-1” till Lira, “Hola amigo. Eric min kropp mår så bra, jag sprang precis 10,63 på 100 m på fredagen med 2,7 vind jag är såååå glad. Ericcccccc, vad du än har gjorde, fungerar det så bra.” Kort därefter, och före ”Athlete-1s” ankomst till Tokyo för att tävla i OS 2020, uppmuntrade Lira sin klient: “Vad du gjorde . . . kommer att hjälpa dig inför de kommande evenemangen. Du gör din del och du kommer att vara redo att dominera.”

Trots försöket att undvika antidopningstester upptäcktes testades slutligen ”Athlete-1” positivt. Omkring den 19 juli 2021 påvisades användning av tillväxthormon. Den 30 juli 2021 stängdes ”Athlete-1” provisoriskt av från olympiaden, inklusive den semifinal på 100 m för kvinnor som skulle äga rum samma kväll. ”Athlte-1” är den nigerianska sprintern Blessing Okagbare.

Förste åtalade fälld för brott enligt Rodchenkovs antidopinglag

Den amerikanska Rodchenkovlagen tillåter USA att inleda rättsliga förfaranden mot de som är inblandade i doping, inklusive tränare, läkare, administratörer och de som handlar med dopingpreparat, även om de inte är bosatta i USA eller om dopingen ägde rum utanför USA. Eric Lira är den första personen som åtalats och fällt enligt Rodchenkovs antidopinglag, som har funnits sedan den 4 december 2020. Domen föll den 3 maj 2023 i Manhattans federala domstol.

Anklagelserna i detta fall härrör från en undersökning av ett nätverk för att förse olympiska idrottare med dopingpreparat, såsom humant tillväxthormon och erytropoietin, före och i syfte att fuska vid de olympiska spelen som hölls i Tokyo sommaren 2021. Lira, som säger sig vara en “kinesiolog och naturläkare” och som huvudsakligen verkar i och runt El Paso, Texas, fick receptbelagda läkemedel från källor i Central- och Sydamerika innan han förde in dessa mediciner till USA och distribuerade dem till bland annat de två idrottare som hänvisas till i åtalet. Man kunde visa att Lira och en idrottare som tävlar för Nigeria (den numera avstängda nigerianska elitsprintern Blessing Okagbare) kommunicerade via krypterad elektronisk kommunikation angående försäljning, leverans och användning av Liras illegala preparat och diskuterade specifikt “testbarheten” av dem avseende antidopningsmyndig-heterna. LIRA kommunicerade även separat med en idrottare som tävlade för Schweiz, också via krypterad elektronisk kommunikation, och diskuterade användningen av humant tillväxthormon och erytropoietin. Båda idrottarna testade positivt för förbjudna ämnen, och i båda fallen gav LIRA direkt och indirekt rådet att idrottarna skulle skylla det positiva drogtestet på förorenat kött.

Den amerikanska åklagaren Damian Williams sa: “Detta är en vattendelare för internationell idrott. Lira tillhandahöll förbjudna prestationshöjande substanser till olympiska idrottare som ville få en konkurrensfördel på ett korrupt sätt. Sådana ansträngningar att undergräva idrottens integritet undergräver syftet med de olympiska spelen: att visa upp idrottslig excellens genom lika villkor.”

Brott mot Rodchenkovlagen har ett maximalt potentiellt straff på 10 års fängelse.

Den amerikanska Rodchenkov-lagen i praktiken

De flesta länder ser det som naturligt att de sköter dopingbrott inom det egna landet på det sätt de anser bäst ur civilrättslig synpunkt. En del länder sköter doping i princip genom att låta idrottsrörelsen ta hand om utredandet och dömandet – med WADA:s regelverk som grund – medan andra också har civilrättsliga lagar mot doping varvid landets polis får stå för utredandet och civila domstolar sköter dämandet. USA har sedan några år gått längre och dömer nu dopade även om det skett i andra länder – under förutsättning att det påverkat amerikanska medborgare (vilket det natrligtvis nästan alltid gör även om det är indirekt).

Den 4 december 2020 undertecknades den mycket diskuterade Rodchenkov Anti-Doping Act 2019 av USA:s president. Donald Trump. Lagen tillkom för att göra det möjligt för USA att åtala dem som är inblandade i internationella doping som relaterar till internationella idrotts-tävlingar med någon koppling till USA, exempelvis VM och OS, men också andra större tävlingar, världscuper, med mera

Även om lagen hyllats internt i USA av den amerikanska antidopingbyrån (USADA) och National Collegiate Athletic Association, har lagen fått internationell kritik från organisationer som WADA. Den huvudsakliga kritiken härrör från lagens extraterritoriella räckvidd, poten-tialen för inkonsekvens gentemot WADA: Wold Anti-Doping Code (WADC ) och uteslut-ningen av USA:s proffs- och universitetsidrott från dess jurisdiktion.

Bakgrund

Lagen (uppkallad efter läkaren Grigory Rodchenkov, den tidigare chefen för Rysslands nationella antidopingslaboratorium, vilken hjälpte till att avslöja Rysslands statligt sponsrade dopingsystem) introducerades först för den amerikanska senaten i form av ett lagförslag i januari 2019. Trots ett antal offentliga kritiker, inklusive från WADA, godkändes lagförslaget av de relevanta utskotten och antogs av både kammaren och senaten, och det under-tecknades i lag av president Trump den 4 december 2020.

De inledande diskussionern som anges i avsnitt 2 i det ursprungliga utkastet till lagför-slag ger en viss inblick i motiven bakom lagen, och inkluderar hänvisningar till:

skadan orsakad av doping inte bara för rena idrottare utan även till kommersiella sponsorer och programföretag

idrottssektorns ekonomiska värde för den amerikanska ekonomin

vikten av vissellåsare för att avslöja dopingskonspirationer, med särskilt omnämnande av Dr Rodchenkov och dopingsprogrammet i Ryssland.

Viktiga bestämmelser

Den viktigaste operativa bestämmelsen i lagen är avsnitt 3, som gör det möjligt för amerikanska åklagare att inleda rättsliga förfaranden mot personer som är inblandade i eller driver ett “system för doping” i avsikt att påverka en “stor internationell idrottstävling”, andra än idrottare.

Enligt § 2(9) definieras ett “system för doping” brett som “varje system som verkställs helt eller delvis genom användning i mellanstatlig eller utländsk handel av någon anläggning för transport eller kommunikation”.

Enligt § 2(5) definieras en “stor internationell idrottstävling” som varje tävling där en eller flera amerikanska idrottare (och tre eller flera andra idrottare) tävlar och som antingen sponsras av ett amerikanskt företag eller sänds kommersiellt i USA. För att kvalificera sig måste dock en tävling också styras av WADA-koden, vilket innebär att ett antal amerikanska proffs- och universitetsidrotter (som styrs av USA:s regler och inte koden) är uteslutna.

Avsnitt 4 säger att de som befinns skyldiga till brottet enligt avsnitt 3 kan få straff på upp till 10 års fängelse och böter på 250 000 dollar för individer och 1 miljon dollar för organisationer.

Avsnitt 5 i lagen föreskriver också att ersättning ska betalas ut till offer för sådana handlingar, vilket kan innefatta återlämnande av skadad egendom eller, där det är omöjligt, betalning av ett belopp motsvarande dess värde.

Avsnitt 6 i lagen kräver att olika amerikanska myndigheter delar information med USADA för att hjälpa till med utredningar enligt lagen.

Omfattning

Huvudsyftet med lagen verkar vara att åtala arrangörerna av dopingskedjor, som ofta inte får något straff när idrottare som hittas använda prestationshöjande mediciner förbjuds enligt WADA-koden, snarare än idrottarna själva. I själva verket är idrottare specifikt utskurna från brottet av avsnitt 3.

Det är också värt att notera att definitionen av “offer” för syftet med avsnitt 5 i lagen är bred och inkluderar de som skadats direkt och indirekt som ett resultat av doping. Med tanke på hänvisningen i utkastet till lagförslaget till den skada som dessa dopingskonspirationer åsamkar sponsorer och programföretag, inte bara rena idrottare, kommer det att bli intressant att se om dessa sponsorer och programföretag försöker använda lagen för att få ersättning från de inblandade.

Skydd av visselblåsare

Förutom att rikta in sig på dem som ligger bakom doping syftar lagen också till att skydda visselblåsare (som Rodchenkov) från vedergällning. Lagen i sig innehåller inga bestäm-melser om visselblåsare, men som ett resultat av kriminaliseringen av dopingskonspirationer kommer sådana visselblåsare att inkluderas i befintliga vittnes- och informantskyddslagar.

WADA har uttryckt viss oro över den potentiella konflikten mellan denna aspekt av lagen och dess egna åtgärder. Till exempel ger artikel 10.7 i WADA-koden redan WADA att avbryta eller minska omfattningen av sina sanktioner mot en idrottare eller annan individ där den personen ger “väsentlig assistans” som resulterar i att ytterligare överträdelser avslöjas eller bevisas (uppmuntra visselblåsare att träda fram).

Dessutom introducerar artikel 2.11 i den senaste versionen av WADA-koden två nya antidopingsbrott på den befintliga listan:

“Varje handling som hotar eller försöker skrämma en annan person i avsikt att avskräcka personen från att i god tro rapportera information som hänför sig till ett påstått brott mot antidopingsregeln eller påstådd bristande efterlevnad av koden…”

“Repressalier mot en person som i god tro har tillhandahållit bevis eller information som hänför sig till ett påstått brott mot antidopingsregeln eller påstådd bristande efterlevnad av koden…”

Dessa nya överträdelser är specifikt utformade för att skydda visselblåsare och det är kanske inte förvånande att WADA är orolig för att lagen kan störa kodens funktion.

Utomjurisdiktionell räckvidd, det vill säga praktisk räckvidd

Som förklarats ovan gäller lagen oavsett om de inblandade är medborgare eller bosatta i USA eller om dopingshandlingen ägde rum i eller utanför USA. Även om icke-amerikanska medborgare/invånare kanske inte är föremål för amerikansk jurisdiktion, har många länder utlämningsavtal med USA och även de som inte behöver frukta utlämning kan ha svårt att resa till USA eller göra affärer med amerikanska företag, exempelvis finansinstitut, när de har åtalats enligt lagen. Detta är kanske den mest kontroversiella aspekten av lagen och har kritiserats av ett antal industriintressenter, inklusive WADA.

Även om inga åtgärder har vidtagits enligt lagen ännu, är det intressant att överväga de möjliga sätten på vilka dess extraterritoriella effekt kan användas. Ett möjligt exempel som har föreslagits i media är i relation till den ryska dopingskandalen. Den 17 december 2020 utfärdade CAS sin dom som fastställde WADA:s beslut att förklara den ryska antidopings-byrån (RUSADA) som icke-kompatibel med WADA-koden och införa en antal sanktioner mot RUSADA och ryska idrottare under en period av två år. Som ett resultat av CAS-beslutet, under den kommande tvåårsperioden, kommer idrottare från Ryssland inte att tillåtas bära den ryska flaggan eller någon nationell symbol, måste tävla under en neutral flagga och är förbjudna att spela eller sjunga den ryska nationalsången vid stora, internationella evenemang.  CAS-beslutet minskade dock det ursprungliga fyraåriga förbudet WADA hade infört och USADA har varit högljudd i sin kritik av beslutet. Med tanke på ursprunget till lagens namn och den uttryckliga hänvisningen i lagförslaget till den ryska dopingskandalen, kommer det att bli intressant att se om USA försöker utöva sin nya extraterritoriella jurisdiktion genom att försöka åtala de inblandade bakom kulisserna i Rysk dopingskandal, särskilt där amerikanska sponsorer och sändare kan komma att få betydande ersättning enligt lagen.

Framöver kommer det också att bli intressant att se hur USA närmar sig sin roll inom de globala antidopingsinsatserna, särskilt med tanke på de spänningar som redan finns mellan USA och WADA. USA (den största enskilda bidragsgivaren av finansiering till WADA) att dra tillbaka den finansieringen om de inte fick större representation i WADA:s kommittéer och styrelser samt en proportionerlig röst i beslutsfattandet. Som svar har WADA anklagat USA för att delta i ett maktspel för att ta kontroll över globala antidopingsinsatser och hotat att ta bort USADA från alla WADA-kommittéer och finna att USADA inte följer WADA-koden, vilket effektivt hindrar amerikanska idrottare från internationella idrottstävlingar. Som ett resultat, om USA inte betalar sina avgifter till WADA, kan USADA till och med hamna i samma position som RUSADA, med sina idrottare uteslutna från att tävla i internationella sportevenemang som de olympiska spelen. Eftersom lagen kräver att tävlingar involverar en eller flera amerikanska idrottare, kan alla sådana begränsningar för amerikanska idrottare leda till osäkerhet om lagens tillämplighet på samma internationella evenemang.

Två fall handlagda enligt Rodchenkov-lagen

Dewayne Barrett och O’Neil Wright påstås ha distribuerat dopingpreparat vid de olympiska spelen i Tokyo 2020. Damian Williams, åklagare för USA:s södra distrikt i New York, och James Smith, biträdande direktör för New York Field Office vid Federal Bureau of Investigation (“FBI”), har åtalat Barre och Wright enligt Rodchenkov Anti-Doping Act som förbjuder främjande av doping vid internationella idrottsevenemang inklusive olympiska spel. I åtalet hävdas att Barrett och Wright skaffade olika prestationshöjande droger (PED:s) och distribuerade dessa PED:s till vissa idrottare i förväg och med syftet att fuska vid de olympiska spelen 2020 som hölls i Tokyo sommaren 2021. Förutom åtalet enligt Rodchenkov-lagen påstås Barrett och Wright ha brutit mot USA:s lagar om läkemedels-märkning och förfalskning, och Barrett åtalas separat för sin medverkan i ett bedrägeri för att få lån genom Small Business Administration’s Paycheck Protection Program (“PPP”).

Barrett togs i federalt förvar i mars och presenterades i federell domstol i Manhattan. Wright togs i federalt förvar samtidigt och presenterades på torsdagen i Norra Georgias federala distrikt. USA:s åklagare Damian Williams sa: “Som påstått inkluderade Barret och Wrights så kallade ‘tränartjänster’ att tillhandahålla olympiska idrottare med förbjudna dopingpreparat. Att tillhandahålla olagliga droger till idrottare är farligt och olagligt. Detta kontor är engagerat i att utrota korruption vid internationella idrottsevenemang. Vi kommer att fortsätta att åtala dem som är inblandade i olaglig doping i enlighet med Rodchenkov Anti-Doping Act.” FBI:s biträdande direktör James Smith sa: “Prestationshöjande ämnen berövar tävlande en rättvis konkurrensnivå. I en tid när olympiaden erbjöd tusentals idrottare validering efter års träning, påstås Dewayne Barrett och O’Neil Wright ha smidit planer för att förstöra den stunden genom att sälja olagliga preparat. Låt mig vara tydlig, FBI och våra samarbetspartners inom lagföring kommer inte att vika oss i våra ansträngningar att störa kriminella företag som försöker korrumpera internationella tävlingar.” S

Åtalen gäller:

Åtalen i detta åtal härrör från en utredning av en plan för att förse olympiska idrottare med dopingpreparat, inklusive preparat som är förbjudna inom tävlingssporter såsom humant tillväxthormon, clenbuterol och erytropoietin, innan tävlingarna och med syftet att förstöra förutsättningarna för de olympiska spelen 2020 som hölls i Tokyo sommaren 2021. Barrett och Wright påstås ha coachat idrottare, inklusive olympiska idrottare som tävlade för Nigeria, Schweiz och Storbritannien och förse dem med förbjudna, prestation-shöjande droger som erhölls och administrerades utan giltiga recept.

Barrett var en friidrottscoach och personlig tränare baserad i New York City-området som drev ett fitnesscenter beläget på Manhattan. Wright, en tidigare olympisk sprinter, var en friidrottscoach baserad i Atlanta, Georgia. Varken Barrett eller Wright är läkare. CC-1, en individ som utgav sig för att vara en naturopatisk läkare, men inte hade en licens som läkare, tillhandahöll förbjudna droger till idrottare på Barrett:s och Wright:s begäran.

Rodchenkov-lagen, som undertecknades i december 2020, förbjuder någon att medvetet genomföra, försöka genomföra eller konspirera med någon annan person för att genomföra en plan med användning av en förbjuden substans eller förbjuden metod någon stor internationell sporttävling.

Barrett åtalas också för sin inblandning i en plan för att bedrägligt erhålla lån genom PPP. Enligt anklagelsen skickade Barrett mellan 2020 och 2021 in online-ansökningar om över 2,5 miljoner dollar för personer som han uppgav vara oberoende entreprenörer på låneansökningarna. Barrett lämnade in ett förfalskat dokument som stöd för varje ansökan, vilket visade en felaktig årsinkomst för sökanden under det föregående skatteåret. I många fall blev Barrett direkt betald av sökanden för att ha lämnat in den bedrägliga ansökan.

Dewayne Barrett, 41 år, från Elmont, New York, och O’neil Wright, 43 år, från Snellville, Georgia, åtalas vardera för att överträda Rodchenkov-lagen, vilket kan ge ett maximalt straff på 10 år, och lagarna om felmärkning, vilket kan ge ett maximalt straff på fem år. Barrett åtalas dessutom för bedrägeri genom trådbunden kommunikation, vilket kan ge ett maximalt straff på 20 år. De maximala potentiella straffen tillhandahålls här endast för informations-syften, eftersom eventuella straff för de åtalade kommer att fastställas av en domare.

Detta fall hanteras av Åklagarmyndighetens enhet för penningtvätt och transnationella kriminella företag. De åtalade är oskyldiga tills det motsatta bevisats.

DIVERSE

Principer för rättshjälp vid misstänkt doping

Insikten om den tid, energi och pengar som måste läggas ner för att försöka rätta ett fel som kanske i slutändan inte blir rättat, avskräcker ofta många idrottare från att gå vidare med överklaganden som skulle leda till utredningar och därefter disciplinära förfaranden. Idrottare och visselblåsare, särskilt minderåriga, är redan sårbara liksom de som kommer från en kultur inte vet hur myndighetsbeslut ifrågasätts. Därför, även om den anklagades rättigheter måste respekteras, behöver offren, som kan beskrivas som “sårbara”, juridiskt, ekonomiskt och procedurmässigt stöd för att klara de disciplinära förfarandena.

Rättshjälp är en viktig skyddsåtgärd för sårbara idrottare för att garantera deras rätt till rättvisa och disciplinära förfaranden. Det är idrottsorganisationernas ansvar att skydda idrottarnas processuella rättigheter i förfaranden inför förbundens diciplinära kommittéer och skiljedomstolar. I första instans har vissa tidigare hävdat att parternas processuella rättigheter inte behövde följas lika strikt i dessa förfaranden, med tanke på att domstolarnas beslut kan överklagas till statliga domstolar eller skiljedomstolar efter att de interna tvistlösningsmekanismerna har uttömts.

Idrottstvistelösningsdomstolar blir dock alltmer strukturerade, och eftersom förbundens disciplinära kommittéer ibland får i uppdrag att fatta slutgiltiga och bindande beslut – särskilt i mindre allvarliga fall– måste grundläggande processuella rättigheter, såsom rätten att försvara sig mot anklagelser, att bli hörd och att få lika behandling som andra parter, respekteras redan i första instans.

Den största utmaningen för de flesta idrottare är att få tillgång till juridiskt ombud som är både prisvärd och kvalificerad för att representera deras intressen och rättigheter inför sådana domstolar. Rättshjälp är en viktig skyddsåtgärd för sårbara idrottare för att garantera deras rätt till rättvisa. Om och i vilken utsträckning rättshjälp kan beviljas i idrottsliga förfaranden inför disciplinära kommittéer och skiljedomstolar är omtvistat, särskilt i situationer där idrottare inte kan söka rättvisa i vanliga domstolar i stället för skiljedomstolar.

Den schweiziska federala domstolen utesluter statlig rättshjälp i privata nationella och internationella skiljeförfaranden. Detta hindrar dock inte parterna i förfarandet eller skiljedomsinstitutet från att själva inrätta ett rättshjälpssystem. Till exempel skapade International Council of Arbitration for Sport (ICAS) en rättshjälpsfond 1994 som gör det möjligt för idrottare och andra fysiska personer att få rättshjälp, det vill säga bistånd för

administrativa kostnader

en pro bono-advokat

rese- och boendekostnader under vissa villkor

Följaktligen kan idrottare utan tillräckliga ekonomiska medel i princip söka rättvisa direkt inför CAS för att få rättshjälp. Andra nationella och internationella tribunaler erbjuder också detta pro bono-stöd. Ett specifikt exempel är artikel 40 i FIFA etiska kod som i paragraf ett föreskriver att “för att garantera sina rättigheter kan individer som omfattas av detta regelverk och saknar tillräckliga ekonomiska medel begära rättshjälp från FIFA för förfaranden inför etikkommittén”.

Slutligen bör erkännande ges, särskilt i trygg idrottsfall, till internationella människorätts-grupper som Terre des Hommes och Human Rights Watch som engagerar sig för att stödja offer för missförhållanden inom idrotten och tillhandahåller mycket behövd rättshjälp, särskilt till idrottare från tredje världen eller förtryckta länder.

REFERENSER