Principer för rättshjälp vid misstänkt doping

Insikten om den tid, energi och pengar som måste läggas ner för att försöka rätta ett fel som kanske i slutändan inte blir rättat, avskräcker ofta många idrottare från att gå vidare med överklaganden som skulle leda till utredningar och därefter disciplinära förfaranden. Idrottare och visselblåsare, särskilt minderåriga, är redan sårbara liksom de som kommer från en kultur inte vet hur myndighetsbeslut ifrågasätts. Därför, även om den anklagades rättigheter måste respekteras, behöver offren, som kan beskrivas som “sårbara”, juridiskt, ekonomiskt och procedurmässigt stöd för att klara de disciplinära förfarandena.

Rättshjälp är en viktig skyddsåtgärd för sårbara idrottare för att garantera deras rätt till rättvisa och disciplinära förfaranden. Det är idrottsorganisationernas ansvar att skydda idrottarnas processuella rättigheter i förfaranden inför förbundens diciplinära kommittéer och skiljedomstolar. I första instans har vissa tidigare hävdat att parternas processuella rättigheter inte behövde följas lika strikt i dessa förfaranden, med tanke på att domstolarnas beslut kan överklagas till statliga domstolar eller skiljedomstolar efter att de interna tvistlösningsmekanismerna har uttömts.

Idrottstvistelösningsdomstolar blir dock alltmer strukturerade, och eftersom förbundens disciplinära kommittéer ibland får i uppdrag att fatta slutgiltiga och bindande beslut – särskilt i mindre allvarliga fall– måste grundläggande processuella rättigheter, såsom rätten att försvara sig mot anklagelser, att bli hörd och att få lika behandling som andra parter, respekteras redan i första instans.

Den största utmaningen för de flesta idrottare är att få tillgång till juridiskt ombud som är både prisvärd och kvalificerad för att representera deras intressen och rättigheter inför sådana domstolar. Rättshjälp är en viktig skyddsåtgärd för sårbara idrottare för att garantera deras rätt till rättvisa. Om och i vilken utsträckning rättshjälp kan beviljas i idrottsliga förfaranden inför disciplinära kommittéer och skiljedomstolar är omtvistat, särskilt i situationer där idrottare inte kan söka rättvisa i vanliga domstolar i stället för skiljedomstolar.

Den schweiziska federala domstolen utesluter statlig rättshjälp i privata nationella och internationella skiljeförfaranden. Detta hindrar dock inte parterna i förfarandet eller skiljedomsinstitutet från att själva inrätta ett rättshjälpssystem. Till exempel skapade International Council of Arbitration for Sport (ICAS) en rättshjälpsfond 1994 som gör det möjligt för idrottare och andra fysiska personer att få rättshjälp, det vill säga bistånd för

administrativa kostnader

en pro bono-advokat

rese- och boendekostnader under vissa villkor

Följaktligen kan idrottare utan tillräckliga ekonomiska medel i princip söka rättvisa direkt inför CAS för att få rättshjälp. Andra nationella och internationella tribunaler erbjuder också detta pro bono-stöd. Ett specifikt exempel är artikel 40 i FIFA etiska kod som i paragraf ett föreskriver att “för att garantera sina rättigheter kan individer som omfattas av detta regelverk och saknar tillräckliga ekonomiska medel begära rättshjälp från FIFA för förfaranden inför etikkommittén”.

Slutligen bör erkännande ges, särskilt i trygg idrottsfall, till internationella människorätts-grupper som Terre des Hommes och Human Rights Watch som engagerar sig för att stödja offer för missförhållanden inom idrotten och tillhandahåller mycket behövd rättshjälp, särskilt till idrottare från tredje världen eller förtryckta länder.