Ur British Medical Journal 1996

Ur British Medical Journal 1996 (pre-WADA-tid)

Vi kan omedelbart identifiera de två huvudsakliga problemen med dopingkontroll inom idrotten. Vissa idrottare tar medvetet prestationshöjande droger och försöker undvika att bli ertappade. Andra kan oavsiktligt ta en substans, ibland utan prestationshöjande effekt, och riskera att bli straffade på grund av ett positivt dopingtest. Dessa faktorer har stora konse-kvenser för idrottare, läkare och organisationen av drogtestningsförfarandet.

Dopingstestning genomförs i nästan alla sporter, och idrottsorgan som ansvarar för att övervaka drogmissbruk publicerar listor över förbjudna substanser. Dessa är substanser som tros ge idrottaren någon form av fördel, även om inte alla förbjudna droger har en bevisad ergogen effekt. Listan är enorm och kan inte vara heltäckande, eftersom många endast något olika droger kan ha liknande effekt. Det enda sättet för idrottare att vara helt säkra på att de inte har tagit en förbjuden substans är antingen att undvika alla droger eller endast ta sådana medel som finns på den tillåtna listan. Detta är dock inte alltid enkelt. Läkemedel som finns tillgängliga både på recept och “över disk” för att behandla vanliga åkommor som förkylning eller nästäppa, och även vissa till synes harmlösa preparat för smärtlindring, kan innehålla förbjudna substanser.

Dessutom kan idrottare som tar hälsokosttillskott eller vitaminprodukter oavsiktligt inta förbjudna substanser, särskilt om dessa köps utomlands, eftersom märkning och innehålls-förteckningar kan vara inexakta. Till exempel kanske innehållet inte är listat på förpack-ningen, idrottaren kanske inte känner igen en förbjuden substans, eller namnet kan vara vardagligt, vilket kan vara vilseledande. Vanligt tillgängliga “över disk” preparat som innehåller en förbjuden substans exempelvis medel som reklameras lindra förkylnings-symptom. Dessa är bara exempel och många andra läkemedel innehåller substanser som är förbjudna inom idrotten.

…

I februari 1995 genomförde Sports Council en undersökning bland seniora tävlande från 26 vinter- och sommarsporter. Svarsfrekvensen var 60 procent (468). Även om 74 procent av dessa hade testats någon gång under sin karriär och 66 procent trodde att de skulle bli testade inom de kommande 12 månaderna, uttryckte 34 procent missnöje med urvalet av tävlande som valdes för testning och 41 procent var missnöjda med testernas frekvens. Många tyckte att testningen borde vara mer omfattande och ske oftare. Omkring 70 procent ansåg att testningen fungerade som ett avskräckande medel, men en fjärdedel trodde att bristen på omfattande testning gjorde processen mindre avskräckande för vissa.

…

Författaren drog slutsatsen att det enda helt säkra sättet för en idrottare att undvika förbjudna substanser är att inte ta några mediciner eller liknande. Det finns dock en överväldigande tro på att det finns substanser som förbättrar prestationer, och en idrottare kan tro att någon form av kosttillskott eller medicin måste tas för att jämna ut spelplanen; därför har presta-tionshöjande dopingpreparat beskrivits som “tvingande droger”.

Kan användning av dessa medel stoppas? Det oundvikliga svaret är att det inte kan stoppas och att vissa idrottare alltid kommer att försöka skaffa sig en extra konkurrensfördel. Dopinganvändning kan bara kontrolleras om det är troligt att den upptäcks och om straffen vid upptäckt är tillräckligt avskräckande. Om det inte finns omfattande testning, både under och utanför tävlingar, så gynnar risk/nytta-förhållandet den som dopar sig. Det finns därför stora svårigheter med att förhindra användningen av prestationshöjande preparat. Det bör också finnas skydd för idrottaren som oavsiktligt tar en förbjuden substans, och på grund av de stora konsekvenserna av ett positivt testresultat måste stor omsorg tas för att undvika falska positiva resultat. Drogtestning är obehagligt, men verkar vara här för att stanna. Det kommer alltid att finnas rykten om odetekterbara droger, maskeringsmedel eller kirurgiska ingrepp för att lura dopningstestarna, och det finns alltid en rädsla för att testarna ligger ett steg efter och aldrig riktigt kommer att hinna ikapp.

Resultat av dopingtester i Storbritannien vid tiden för artikeln (Drug control department, King’s College, London):

ÅrAntalAntalVägranProcent positiva

Testerpositivainkluderande vägran

tester

1992 4167 48 10 1,4

1993 3946 41 6 1,2

1994 4374 67 7 1,7

1995 4596 84 152,2

Kommentar:

Synpunkterna och frågorna som ställs i artikeln (28 år gammal) är mycket likartad det som antidopingen ställs för idag. Lite uppgivet kan det tyckas vara att hon skriver att dopingen som fenomen inte kan stoppas – hittills måste vi dock ge henne rätt – och lite dystert kan det tyckas att hon tror att dopingtestningens avskräckande effekt är det enda medel som står till buds. Å andra sidan vet vi inte vilken effekt våra utbildningsinsatser får, men vi kan se att andelen som åkte fast av de dopingtestade var betydligt högre 1992-1995 i Storbritannien. Om detta berodde på att dopingen var mer vittspridd då eller om man var duktigare på att veta vilka man skulle testa vet vi inte.

Referens: MacAuley D. Drugs in sport. BMJ 1996; 313: 211-5.