Dopade versus antidoping - vem vinner 2025

Dopade versus antidoping – vem vinner 2025?

WADA har en noll-vision avseende doping: ingen elitidrottare skall kunna (vilja?) dopa sig utan att bli fasttagna och dömda. Trots det kommer det oupphörligen rapporter om upptäckt doping från världens alla hörn och i en rad olika idrottsgrenar. Sverige har klarat sig förhållandevis väl i dragkampen mellan dopare och antidoping under senare år, men ändå hör man förhållandevis ofta att ”doparna ligger alltid före antidoparna.” Kan man då se några trender som ger förhoppning för WADA – och idrottsrörelsen – eller är antidopingåtgärderna förgäves?

I bakgrunden finns hela tiden den tekniska utvecklingen. Farmakologin gör för varje år framsteg och sett på ett decennium är framstegen utomordentligt stora. Det tillkommer hela tiden nya prestationshöjande substanser och nya sätt att tillföra dem på som ger svårigheter att påvisa dopingen. Detta talar för att de som vill dopa sig får nya möjligheter och när de också lärt sig hur testerna går till kan de också finna nya möjligheter att slippa igenom nätet som skall fånga dem.

På den motsatta sidan sker emellertid också en ständig teknisk uppgradering; preparat som tidigare var svåra att testa kan idag fångas med rutinmetoder och mätinstrumenten möjlig-heter har nästan blivit för bra. Idag kan man påvisa substanser i så små koncentrationer att alltför många som inte dopat sig lämnar positiva prov genom kontamination från vanligt vardagsliv.

Så, vem vinner? Först bör man då se på tre bakgrundsfaktorer.

Mäter vi dåligt?

När jag hävdar att mätnoggrannheten är större än den någonsin varit tidigare – och ibland alltför stor – finns det två uppenbara problem. Det är inte sannolikt att någon som dopat sig med några doser av betydelse slipper undan, men när det gäller kontinuerliga mikro-doseringar vet vi vare sig om de är verksamma eller om vi kan mäta dem.

Visst har vi fortfarande svårigheter att påvisa doping med vissa proteinhormnoner som insulin och tillväxthormon och liknande, men det är å andra sidan med stor säkerhet inga avgörande metoder för närvarande för bättre idrottsprestationer. Gendopingen står framför oss och våra metoder att avslöja den med mätmetoder är ännu små, men den dagen en gendopad individ blir världsmästare kommer vi sannolikt att kunna avslöja detta på andra sätt. Avseende alla de nämnda problemen kan vi lugnt förutsätta att mätmetodiken kommer att förbättras för vart år som går.

Ett annat problem är att det inte är säkert att alla WADA-ackrediterade laboratorium verkligen göra alla analyser som de är ålagda. Varje analys kostar nämligen pengar så det är nog möjligt att några av de mindre alvarliga dopingsubstanserna utelämnas – vilket ur ett övergri-pande dopingperspektiv kan vara rätt.

Om vi utgår från att vi alltid skall fastställa eller utesluta förekomsten av anabola steroider, erytopoietin och dess analoger samt amfetaminerna så är pengarna för analyserna med stor sannolikhet väl värda insatsen. Om vi däremot vid varje tillfälle skall leta efter higenamin, kobolt, meldonium och kodein är det tveksamt om det är effektivt ur antidopingsynpunkt. Varje analys kostar pengar och när den väl är gjord har pengarna för den förbrukats. Om man dessutom råkar få ett positivt analyssvar på exempelvis TMX dras det igång en stor – kostsam – resultathantering, vars antidopingvärde ligger ganska nära noll.

Testar vi dåligt?

De som tillhör eliten i de ”synliga” individuella grenarna som friidrott, skidor och simning förefaller vara väl täckta ut testsynpunkt, medan lagidrotterna sett per individ räknat testas sällan och alla tusentals spelare strax under förstadivision testas nästan inte alls. Om detta är en klok fördelning av de begränsade resurserna kan diskuteras.

Om det gäller att få så hög siffror som möjligt avseende positiva dopingprover skall man ta prover av elit – och framför allt strax under eliten – i exempelvis styrkelyft och MMA. Om man däremot önskar presentera siffror på lite doping skall man fokusera på orientering i motionsklasserna och badminton. I styrke- och kampidrotter finns det dessutom miljöer där dopingen florerar fritt och med allas kännedom och andra gym och föreningar där ledarna gör ett allvarligt försök att bekämpa dopingen. Detta känner antidoparna – och de som söker sig till lokalerna – väl till och det behövs ingen statistik över andel positiva prover för att visa det. Antidoping kan således presentera siffror på förekomst eller avsaknad av doping så som de önskar genom att testa ”rätt” population

Ser man det ur internationella synpunkt har det varit uppenbart att Kenya och Marocko har haft mycket stora problem med doping i långdistanslöpning, medan Turkiet och de Centralasiatiska länder haft och har stora bekymmer med tyngdlyftning, styrkelyft och brottning. Ju fler vi testar i dessa grenar och dessa länder, desto högre siffror för doping har vi fått (det finns dock indicier att dessa länder idag organiserar och resurssätter sin antidoping bättre än tidigare).

Det är således viktigt att man bestämmer sig för vart man vill nå med sin testning – skall man ta fast så många man kan av de som dopar sig, skall man se till att elitidrottarna inte dopar sig eller skall man använda sina begränsade resurser till att se till att ett fåtal lysande stjärnor, elitsatsande ungdom eller någon annan grupp fokuseras. Skall man låta underätt-telseverksamhet styra eller skall det råda någon form av rättvisa vid testningen?

Är viljan att avslöja doping dålig?

Det finns dessutom en psykologisk aspekt som inte ofta beaktas, nämligen att ingen vill att det skall avslöjas doping inom den egna föreningen, den egna idrotten eller i det egna landet. Man vet att man får ”dåligt rykte” om det avslöjas om doping i massmedia – journalisterna ser enskilda dopingavslöjande som hett stoff och skriver mer ju mer den dopade är känd. Ett enda dopingavslöjande kan leda till att en hel klubb eller idrottsgren snabbt blir utan sponsorer, och dopingrykten tar lång, lång tid att få bort.

Dessutom måste man sätta ett frågetecken för en del av idrottsledarnas och de översta pamparnas vilja och intresse av att bekämpa doping. Det ger sällan några fjädrar i hatten för den som vill lägga mer resurser på antidoping eftersom andra spektakulärare satsningar ger mer glamour. Ofta blir det bara ordens bekännelse när man talar om doping och mycket lite verkstad. I synnerhet i de internationella styrelserna – inklusive WADA! – tycks intresset av att bekämpa doping på gräsrotsnivå begränsat.

När det varit några dopingavslöjanden inom det egna landet – inklusive Sverige – har det inte alltid varit lätt att bortse från dopingens nationell synvinkel (är ett svenskt dopingav-slöjande lika bedömt som ett norskt eller finskt?), inte minst av journalisterna och särskilt av de som det visas och skrivs för. Man har haft lätt att dela in länderna i skurkstater och vita, fina – ibland med rätta men oftast helt orätt – och under senaste året har politiken kraftfullt blandat sig antidopingen i exempelvis konflikter mellan Kina och USA, med WADA som kraftlös mellanhand.

Längdskidåkning och cykling

Om man då försöker att göra en sammanfattande bedömning får man begränsas sig, och då kan begränsningen till två hårt dopingansatta grenar där doping kunnat vara avgörande för medaljer och prispengar vara lämplig: längdskidåkning och cykling.

Längdskidåkning uppvisade den ena dopingskandalen efter den andra under 2000-talets början medan cyklisterna började långt innan med en kulmen under Lance Armstrong-eran. Ledarskiktet – och sannolikt en stor del av elitidrottarna (men inte alla) insåg att deras idrott höll på att vittra sönder inifrån med sviktande intresse från den publik som skulle bekosta idrotten och med betydande risk för att idrottarna faktiskt blev sjuka av dopingen. Det är tveklöst att längdskidåkning och cykling tagit situationen på alvar och vidtagit allt tuffare metoder med hjälp av WADA och de nationella antidopingorganisationerna.

Idag vet vi att de fler ur eliten än någonsin som testas i dessa båda idrottsgrenar men trots det kan vi se att det är mycket få som åker fast för doping. Man skulle kunna tänka sig att det var idrottarna och deras ledare som kommit på smartare sätt att dopa sig så att inte testarna skall kunna avslöja dem. Det är naturligtvis en möjlighet men sett ur ett större perspektiv är det mycket mer sannolikt att risken för att åka fast har blivit så stor att idrottarna inte vågar ta risken.

Det förefaller som om antidopingen i dessa grenar står som segrare. När det väl är sagt gäller det emellertid att se upp – alla segrar är tillfälliga och det gäller att se dopingen som ett långsiktigt problem och att därför antidopingen måste fortsätta sin bevakning.

Sammanfattning

För en person som följt doping och antidoping länge finns det faktiskt en gnutta hopp om att moderna antidopingstrategier leder till minskad doping, men det är inte en entydig trend och den är omöjlig att på ett enkelt sätt presentera i siffror.

Antidopingen kan presentera siffror för hög eller låg dopingfrekvens efter vad som önskas. Lågt för orientering och bordtennis, högt för tyngdlyftning och MMA. De sammanlagda siffrorna är helt ointressanta.

För elitidrottare i idrotter och tävlingar där de finns stora ekonomiska vinningar på spel är vanligen antidopingen också mycket stark och det är svårt för en enskild idrottsutövare att lyckas med doping

Utanför elitidrotten har vi knappast en aning om hur många som dopar sig respektive om bruket ökar eller minskar

Lagidrotterna har mycket lite doping, men det beror sannolikt till mycket liten del på antidopingen, men mer på traditioner och en stor internkontroll

Dopingen är idag sannolikt mycket mindre utbredd i uthållighetsgrenar som cykel och längdskidåkning, och det beror till allra största delen på antidopingframgångar

Vi är fortfarande inte i närheten av att komma åt distributörerna av dopingsubstanser utan ger oss på de enskilda elitidrottarna, vilket moraliskt är en tveksam väg att gå

Vi är dåliga på att diversifiera antidopingen (förutom kvantitativt) och gör samma analyser vid tävling för långdistanslöpare och vid motion för badmintonspelare

Vi lägger fortfarande för stor kraft på bagatellartad doping i stället för att kraftsamla mot anabola steroider, bloddoping och amfetaminer – som att prioritera lika mellan förkylning och cancer inom sjukvård

Så det sammanfattande svaret blir nog att antidopingen har pressat ner försök till doping tydligt och kraftigt i individuell elitidrott. Den tekniska utvecklingen talar dessutom för att det efterhand kommer att bli ännu svårare att dopa sig och förbli oupptäckt. När det gäller lagidrottare och andra idrottare under eliten är slutsatserna mycket mer osäkra, dels eftersom dopingfrekvensen hittills varit låg, dels eftersom vi testar så lite att vi inte kan urskilja några trender.

Åke Andrén-Sandberg

2025-01-21