Dopingtestning av barn

SKALL DOPADE BARN STÄNGAS AV FRÅN IDROTT?

Liksom i civil rätt behandlas barn i WADA:s regelverk med ett särskilt undantag. I WADA:s regler ingår barn i ”protected pesons” och skrivningen lyder:

Skyddad person: En idrottare eller annan fysisk person som vid tidpunkten för överträdelsen av antidopingregeln:

(i) ännu inte har fyllt 16 år;(ii) ännu inte har fyllt 18 år och inte ingår i någon registrerad testpool och aldrig har tävlat i någon internationell tävling i en öppen kategori; eller(iii) av andra skäl än ålder har fastställts sakna rättslig handlingsförmåga enligt tillämplig nationell lagstiftning.

Kommentar: Koden och dessa antidopingregler behandlar skyddade personer annorlunda än andra idrottare eller personer i vissa situationer, baserat på förståelsen att, under en viss ålder eller intellektuell förmåga, en idrottare eller annan person kanske inte har den mentala kapaciteten att förstå och värdera förbuden mot handlingar som anges i antidopingreglerna. Detta skulle exempelvis inkludera en paralympisk idrottare med dokumenterad brist på rättslig handlingsförmåga på grund av en intellektuell funktionsnedsättning. Begreppet ”öppen kategori” är avsett att utesluta tävlingar som är begränsade till junior- eller ålderskategorier.

När det gäller doping kvarstår emellertid två ”juridiska” frågor som är mindre diskuterade:

Skall man dopingtesta barn?

Skall barn som lämnat positiva dopingprov ges särskilda bestraffningar?

Vem är ”barn” i idrottssammanhang?

I ett juridiskt – och idrottsjuridiskt – perspektiv är det självklart att om man har regler för en kategori som kallas ”barn” så måste man definiera vad som menas med det. För gemene man är det inga som helst problem i normalfallen, men avseende ett fåtal ytterlighetsfall är det betydligt svårare. Detta beror inte bara på att en åldersgräns alltid blir arbiträr utan också på grund av att beteckningen ”barn” är så mångfacetterad.

Låt oss ta exemplet med dopingavstängningen av den då blott 15-åriga (född den 26 april 2006) ryska konståkerskan Kamila Valieva vid vinterolympiaden 2022. Om hon inte hade blivit dopingtestad hade hon blivit guldmedaljös och ur den synvinkeln ser de flesta det som självklart att hon skulle testas liksom alla andra medaljörer. Kroppsligt ser hon på bilderna också ut som en ung kvinna. När hon emellertid testar positivt för trimetizidin ter det sig så orimligt att hon på ett förslaget sätt skulle ha planerat att dopa sig med en potentiell hjärtmedicin (hon är ju helt hjärtfrisk!), tagit medicinen från sin morfar och sedan svalt den just inför de ryska uttagningstävlingarna. Detta kräver ju både initiativförmåga och kunskap som knappast kan förväntas av en 15-åring. All utfrågning av henne sköts sedan via mellanhänder och utan hon som person tillmäts någon nämnvärd betydelse – hon förblir bara en varelse som haft ett förbjudet preparat i sig. Om hon på något sätt har bidragit till dopingen eller om hon har förstått vad som skedde eller vad som skett framgår aldrig i de tryckta redovisningarna. Om hon möjligen har haft några känslor för eller emot doping, för eller emot hennes ledares handlingssätt får vi aldrig veta.

Den som har egna barn vet att de under tonårstiden kan vara mycket viljestarka, men samtidigt grav ologiska och okunniga, och det är inte ovanligt att de handlar på ett galet sätt utan att tänka på konsekvenserna. Detta är ju en del av en mognadsprocess och om man började beivra allt dumt som barn gör med bestraffningar skulle man förorsaka mycket skada. Naturligtvis finns det gränser för vad man kan tala en tonåring tillrätta med, men nog ligger väl intag av någon enstaka WADA-förbjuden tablett inom ett barns gränser utan hårda bestraffningar.

Vi ställs alltså här inför ett dilemma: en ung person som i en viss idrottsgren är bäst i världen, men samtidigt är ett barn som gjort vad vuxna sagt till henne att göra och som med all sannolikhet aldrig haft något som helst med planering av doping att göra. Är det verkligen Valieva som är ansvarig för dopingen eller är det ledare, tränare eller föräldrar som gjort det faktiska och det moraliska brottet – och trots det ett barn får bära straffaet?

Kan man straffa barn för doping?

Om man fortsätter att diskutera barn i 15-årsålder så måste man också diskutera vad straff som är tänkta för vuxna betyder när de appliceras på barn. För många unga är ju idrotten inte bara själva idrottsutövningen utan det är en mycket stor del – ibland den största – av deras sociala liv och en del av deras identitet. Om man stänger av en 25- eller 30-åring har denne möjligheter att ordna sitt liv på ett annat sätt under en dopingavstängning, men det är mycket svårare för ett barn. Om alla kamrater sysslar med idrott, vart skall barnet då vända sig på sin fritid om vederbörande är förbjuden att syssla med idrott då det menas ”all form av idrott?” Borde man inte kunna tänka sig speciella former av avstängningar av ben, exempelvis att låta dem vara med i all form av träning och social gemenskap men inte i tävling? Kunde man inte gradera straffvärdet annorlunda – nog är väl en hel kur med anabola steroider värre än en enstaka tablett av ”förkylningsmedicinen” hexanemin?

Utöver detta är den sociala, offentlighet bestraffningen något som barn har mycket svårare att hantera än vuxna. Den offentliga skammen av att ha blivit dopingavstängd kan liknas vid någon form av offentlig mobbing. Visserligen står det i reglerna att man inte behöver offentliggöra barns dopingavstängningar, men samtidigt kan inte antidopingmyndigheten förneka att en dopingavstängning pågår vid förfrågan. Det kommer dessutom alltid att bli uppenbart för den närmsta idrottsgemenskapen om en ungdom blir avstängd, och därifrån går ryktet snabbt.

Om och när skall barn dopingtestas?

Om man inte dopingtestar barn kan man inte med någon trovärdighet hävda att doping inte förekommit bland barn. Detta skulle tala för att det inte borde finnas någon undre gräns för dopingtestning och om det förekommer indikationer för att en 16- eller 17-åring dopar sig vore det väl orimligt att inte göra någon testning. På samma sätt bör naturligtvis de barn som ställer upp i vuxnas tävlingar dopingtestas som vuxna – eller?

Kan det finnas andra sätt att komma åt doping hos unga idrottare än att dopingtesta? Man måste nämligen inse att dopingbeteenden och tankar på doping inte är något som föds på 18-årsåldern. En första provtablett av exempelvis anabola steroider är i de flesta avseenden att likna vid de första försöken till rökning, den första alkoholberusningen och kanske det första haschblosset. Inga av dessa är önskvärda, men i de flesta fallen knappast undvikbara. Om det rör sig om ett enstaka tillfälle kanske man kan förlåta det som ungdomligt oförstånd, men samtidigt kan man inte tillåta att det övergår i ett vanebruk. Kanske är då en möjlighet att dopingtesta av värde.

De resurser som finns för antidoping är synnerligen begränsade och därför gäller det att använda dom rätt. Kanske kan man finna någon form av aktiverande antidopinginformation som skulle ge bättre resultat än dopingtestning av unga? Om det finns indikationer på doping kanske det skulle räcka med en intensivkurs i antidopinglära (utan testning) för att sätta stop för bruket.

Konklusion

Dopingtestning av barn är och förblir ett dilemma. Barn som är elitidrottare bör testas på samma villkor som vuxna, liksom kanske unga idrottare där det finns tecken på att de använder dopingpreparat. Å andra sidan lämpar sig vare sig offentligheten som vanligen följer på ett dopingstraff eller en längre dopingavstängning från alla idrottsaktiviteter för barn. Särskilda informationsinsatser för barn och ungdom vore kanske en bättre väg än bestraffningar.

Det finns inga enkla straff på frågeställningarna, men det kräver en grundlig eftertanke om man dopingtestar barn, och en ännu grundligare eftertanke om man bestraffar ett barn för dopingbrott.

Åke Andrén-Sandberg

2025-02-18